Höstens begivenheter

Mitt i sommarvärmen planerar jag inför höstens utflykter, speciellt två som nu verkligen håller på att realiseras.

1. Alice Cooper gör en egen inomhusturné i Europa. Festival schmestival, det är inomhus i den karga månaden oktober man ska avnjuta mästaren. Hittills inga Sverigedatum men det spelar ingen roll ändå, jag beger mig med all sannolikhet till London och anrika Alexandra Palace en lördag i slutet av oktober. Det är nästan läskigt att man numera kommer till London med konsertbiljett och hotell till en kostnad som vida understiger en Stockholmsresa på samma premisser. Underligt, sa Bull.

2. Ace Frehley verkar styra kosan hitåt. I december gör vår rymdgubbe en spelning i Wales på en festival där han bland annat ämnar köra hela sin soloskiva från 1978. Jag kollade lite hastigt på detta datum när nyheten släpptes men kom fram till att det är för svårt att ta sig dit rent logistiskt, speciellt eftersom festivalen inte har ett enda annat band jag skulle vilja se. Senare rykten gjorde gällande att han kommer att köra några liknande spelningar i USA i januari varför jag närt en fundering på att ta mig till New York igen. Igår så kom dock en liten ryktesbomb och slog sig ner, Ace verkar vara på g till Skandinavien igen. Jag ber den intresserade vara aktsam dock, det är INTE tillrådigt att stå nära Bergdahl när Ace kör What´s on your mind. Bara som en liten varning.

Annars sitter jag idag mest och hoppas på att Metallica kör Fade to black på söndag. Då är det luftgitarrsdags igen!

Om någon läsare förresten ämnar spela in hela söndagstjohejet på sin digitalbox och har möjlighet att bränna ut möget i HD så är jag oerhört intresserad och erbjuder ersättning på sätt eller annat för arbete och material.

Dagens undring: Varför kör inte Maiden Afraid to shoot strangers live längre?

/Alex

Maiden Countdown

Det var en sjukt varm sommar, Sweden Rock hade bjudit på sin fräckaste line-up dittills och i sista stund bestämde jag mig för att, helt biljettlös, åka med polaren runt i Europa och se Iron Maiden. Jag dyrkade redan bandet och hade biljett till Stockholm och Göteborg, och i vetskap om att jag skulle få se dem med Bruce igen med en låtlista som slog och fortfarande slår de flesta de haft kändes plötsligt två gig alldeles för lite.

Det var varmt i Paris. Så in i helvete. Vi rultade in på stationen någon dag innan giget och spenderade tiden med att jaga råttor i en park vid Eiffeltornet, skrämma australienare samt tömma baren i vandrarhemmet på Carlsberg. När konsertdagen kom började jag känna att det kanske vore dags att skaffa biljett ändå. Utanför arenan såldes såklart biljetter i drivor, och jag lyckades lura en svartabörsröv att jag var fattig student så han gick bara med en hundralapp i förlust (300 fick jag ge).

Palais Ominsports Paris Bercy är en klassisk arena för oss bootlegsamlare. Deep Purple filmades där 1985, en av de få tv-filmade konserterna (den enda?) från deras återföreningsturné. Synd att Gillan lät skit bara, han var riktigt förkyld, but I am digesting. Det var varmt ute men fanimej HETT inne i Bercy. Från det att förbandet Megadeth gick på så vrålade publiken konstant till dess att Maiden sedermera gick av. Jag skämtar inte, t.o.m. i pausen mellan banden var volymen nästan outhärdlig. Och alldeles underbar. Tokvrålet när Megadeth brände av A Tout Le Monde skojar man för övrigt inte heller bort.

I vilket fall - Megadeth slutade, hallen lös upp, scenen pillades med och hallen släcktes igen. Transylvania ljöd ur högtalarna samtidigt som en film ur det USLA PC-spelet Ed Hunter visades. Och sen... Churchill´s Speech....



Paris 9/9 1999. Fortfarande en milstolpe i min konserthistoria.

Bara fyra dagar kvar.

/Alex

Stundande ledighet

Hoj!

Nu vankas det semester för mig - men som en direkt underbart härlig följd av att Alex nu har fått fast anställning på biblioteket så kommer det inte bli ett sedvanligt stillastående här på bloggen. Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot vad Alex nu kommer skriva om nu när han får total hegemoni under fyra veckor, haha!

Jag ligger inte på latsidan vad gäller skrivande under ledigheten - det kommer att dyka upp texter i stor mängd på WeRock: jag ska på IRON MAIDEN, BIG 4 och Getaway så det kommer sannerligen inte saknas saker att skriva om!

På återseende!

/Martin

Fredagslistan

Det blir en tidig fredagslista idag, imorgon är det midsommar och även om jag varken dricker sill eller äter så värst många nubbar så kommer åtminstone bloggandet att hållas på ett minimum. Martin bidrog med en modest samling låtar men jag fläskade på rätt rejält, det blev en riktig partylista denna gång så tuta och kör!

Iron maiden är för övrigt representerade med två låtar, två av deras finaste epos. Kan det ha med att göra att de kommer hit om en vecka? Kan det ha att göra med att de är lite bättre än alla andra? Kan man röka morötter? We may never know the answers to these questions.

Party on Wayne, and party on Garth.

/Alex

Fredagslistan vecka 25

Intervjuer...

När man som 10-åring plötsligt fick tillgång till kabel-tv var det en fin tid att vara hårdrockare. Något som åtminstone präglade min uppväxt var intervjuer, bootlegs hade jag dålig koll på och de flesta köpekassetter med konserter hade jag inte råd med. Det fanns då en tjusning i att se mina idoler på tv ändå, i avslappnade sammanhang. Och allt som oftast i samkväm med Mick Wall. Om jag fick önska vara någon annan än den jag var under 80-talets heyday så skulle jag nog välja Mick Wall. Han kände ju för skrående ALLA!

Det var inga snygga frisyrer de satt inne med (Ozzy 1986...jag LOVAR att både min mamma och min mormor hade en exakt likadan!), det som sades var sällan banbrytande eller föremål för nästkommande års nobelpris, men de satt där. I en stol. Och pratade och rörde på sig. Vad kunde vara mer upphetsande än det?







/Alex

Fläskig uppdatering på WeRock

Ni får ursäkta att jag slår mig lite för bröstet när jag berättar att det finns en lång artikel om Copenhell Festival av undertecknad på WeRock.

Hela festivalen var mycket trevlig - ett tajt, gemytligt område med riktigt bra scener, mindre bra öl, förstklassigt umgänge med danskar och ett idogt skålande och allsångsskrålande öltält. De hade under en period på lördagen en DJ som matade på med låtar som Run To The Hills, Killing In The Name Of, Walk och andra väldigt klassiska dängor. Publikfriande? Som satan, men jag hade inga problem med det.

Nedan har ni ett exempel, courtesy av bästa festivalpolaren Linda Grandsjö.

Inte nog med det - ni kan ta del av ett styck sågning av "Illud Divinum Insanus", MORBID ANGELs riktiga haveri till platta, ett styck hyllningstext av "Ritual" det hittills starkaste albumet av THE BLACK DAHLIA MURDER, samt recensioner av "The Wretch" från dundertunga THE GATES OF SLUMBER och "Heathen Warrior" av STORMWARRIOR från kollegorna Robert och Mats.

Längre fram i veckan kommer ni kunna ta del av Henriks och BiblioteKarins rapport från Metaltown - med rörligt material dessutom.

/Martin

Neal Morse - London

I torsdags var det så dags för NEAL MORSE i London. Konserten flyttades i sista stund från anrika Koko (gamla Music Machine/Camden Palace) till en yttepytteliten lokal i Kings College. Tyvärr berodde detta på dålig biljettförsäljning, men av detta märktes nicht und nada från bandets sida som körde sitt nästan 3 timmar långa set med de största leendena och den mest ärliga inlevelsen jag sett på år och dar.

Första set bestod av några äldre grejer, ett litet medley på Testimony 1 samt kvällens bästa överraskning - Seeds of gold från bonusskivan på nya Testimony 2. Klockandes in på sina 26 minuter satte den en standard för hur bra en låt kan bli utan att hjärtat lägger av under tiden. Att de 26 minuterna kändes som, typ, 3 behöver jag kanske knappast nämna.

Andra set bestod av Testimony 2 i sin helhet. Jag har medvetet underlåtit att lyssna på skivan eftersom jag ville uppleva den live innan jag hör studioversionen. Och vilken upplevelse sen! Den som lyssnar på Neal vet att hans Testimonyskivor rent textmässigt behandlar hans liv, och något han underlät att berätta om på skiva 1 var när hans dotter föddes med ett allvarligt hjärtfel. När han nu efter några år då dottern lever och är frisk tar itu med detta så blir det så innerligt, så hjärtligt att jag lovar att inte ett öga var torrt i lokalen. Jag njöt, jag led och gladdes med honom, och i den närmast förlösande It´s for you mot slutet var euforin nästan påtaglig.

Jag har inte följt Neal sedan starten, jag lämnade honom när han lämnade SPOCK´S BEARD, men åren har hunnit ikapp verkligheten och när jag för ett par år sedan fick se honom på Sweden Rock väcktes alla känslorna till liv. Jag följer honom idag, vart han än går, varthän det än må leda. Detta musikaliska geni som omger sig av virtuoser. Denna människa. Denna Morse.



(inte min film men ack så bra)

/Alex

Fredagslistan och supporta scenen

Hoj!

Alex del av listan är delvis färgad av hans upplevelser av SRF den gångna helgen - för egen del består listan nästan enbart av Copenhell-pepp, där jag kommer befinna mig senare idag. Ganska mycket slagsida åt ett visst band förvisso, men när vi pratar MORBID ANGELs back-katalog så kan det inte bli för mycket om ni frågar mig. Lördagens utbud på Copenhells scen Hades från kl. 18.00 ser inte dumt ut: ALL THAT REMAINS, KVELERTAK, och MORBID ANGEL i rad efter varandra - det vattnas i munnen på mig i alla fall haha!

Övriga band på festivalen går inte av för hackor de heller - OPETH, PROTEST THE HERO, MAYHEM, JUDAS PRIEST, och DEICIDE bland andra gör att jag tror att helgen kommer bli trevlig.

/Martin

Fredagslistan vecka 24

Nytt på Biblioteket

Bara för det är fredag så kan man komma in och låna några nya skivor om man känner för det, och bor i Helsingborg med omnejd såklart.

Återupplivade HELL bjuder inte bara på ett riktigt snyggt omslag till "Human Remains" utan också musik med en hel del gusto i sig. Teatralisk javisst, men levererad med en fruktansvärt skön feeling och känsla för hur metal lät i slutet på 80-talet. Fast med en fullt 2000-talsaktig produktion. Något annat hade jag inte förväntat mig när det är Andy Sneap, även på gitarr i bandet, som har stått för rattningen. Håller inte hela vägen för mig, men stundtals riktigt trevligt.








En mycket stark återkomst av IN FLAMES. Det var ett tag sedan jag hörde bandet låta så solitt - genomgående starka låtar, refränger att döda för och en rent ursinnigt stark sånginsats av Anders Fridén. Stundtals är det så bra att knognarna vitnar av rörelse, och "Sounds Of A Playground Fading" är ett jäklar genmäle till alla, inklusive mig själv, som tyckte att bandet hade tröttnat vid "A Sense Of Purpose". Skönt att bli överbevisad i sanning!

Hågade låntagare kommer återfinna skivorna på avdelningen ca 9.30 på Helsingborgs Stadsbibliotek. Som vanligt är det först till kvarn som gäller, men det hade ni väl redan räknat ut, eller hur? Tänkte väl det :-)

/Martin

Nä

Nej, vi kommer inte att köpa in MORBID ANGELs nya platta "Illud Divinum Insanus" till biblioteket, då den är så exempellöst dålig att jag känner mig tvungen att skriva ett separat inlägg i bloggen för att poängtera detta faktum. Precis hur usel jag tycker att plattan är kommer ni kunna ta del av på måndag på WeRock.

/Martin

Sweden Rock - tankar

Nu börjar tankarna samla sig efter årets Sweden Rock. Jag missade/slapp Whitesnake vilket de allra flesta rapporter verkar ha varit en total katastrof. Jag lämnade själv bandets spelningar 2003 och 2006 med gråten i halsen så det kom inte som någon överraskning för min del.

Årets festival bjöd mestadels på bra spelningar, några sisådär och en ren katastrof. Här kommer några snabba tankar:

torsdagen:
* Duff McKagan´s Loaded: Riktigt bra, ödmjukt men rockstjärnigt på samma gång.

* FM: En av de bästa spelningarna i år, och min favvelåt dök upp redan som andralåt (I belong to the night)

* Queensrÿche: Maken till oinspirerat framträdande får man leta efter, alla verkade vilja vara någon annanstans. Jag fick dock äntligen höra Lady wore black, och de körde även NM 156 / Screaming in digital / Real world och Walk in the shadows så den halvtimmen var helt ok.

* Groundhogs: En bedrövelse. Att Tony McPhee´s fru släpar upp denna strokedrabbade människa på scenen för att förnedra sig så gör ont i hjärtat. Jag sprang därifrån efter två totalmassakrerade favoritlåtar. Ovärdigt.

* Accept: Kanonbra, och för min del fräckt att Hermann Frank var sjuk för jag gillar dem bäst när bara Wolf spelar gitarr!

* Morbid Angel: Kanonbra även här, bra setlist, premiär på en ny låt (I am morbid) som inte spelats tidigare + en "ny" gammal (Blood on my hands) som dök upp för första gången på denna turnén. Stenhård spelning med kanske festivalens bästa ljud.

* Judas Priest: Förvånansvärt bra. Halford sjöng bättre än 2005/2009 och låtlistan tilltalade mig oerhört. Never satisfied för bövelen!!!!

lördagen:
* Lee Aaron: Rolig spelning, bra låtval, ödmjuk men förvirrad Lee vilket månne förklaras av att de hade en rätt jobbig flygning från Vancouver där de bl.a. blev av med alla gitarrer/basar. Barely holdin´ on var höjdpunkten!

* Molly Hatchet: Skön spelning med ganska dåligt ljud, iallafall kändes det så när man stod där. Får väl se vad inspelningen säger (om det nu finns en sån....:)...).

* Rhapsody Of Fire: Jag struntade i Kansas som jag redan sett (och inte gillade) och satte mig i stolen vid Zeppelin Stage för att se Rhapsody istället. Det var tur det för den timmen gick sannerligen inte av för hackor. Direkt efter spelningen sprang jag in i det tyska tältet och köpte skiva. När hände det sist? En kul grupp att ha fått upp ögonen för!

* Black Label Society: Såg ungefär 40 minuter innan Walter Trout, och förstår fortfarande inte detta bandets popularitet. Tråkig och monoton musik. Har försökt flera gånger nu men jag lägger ner och längtar tillbaka till Pride & Glory-tiden :)

* Walter Trout: Festivalens absolut bästa spelning. 75 minuter underbar blues, och tonen han har är fanimej helt oslagbar!

* Ozzy Osbourne: Jag kollade låtlistan innan och såg att det räckte för min del att se de första 40 minuterna så jag fick höra Road to nowhere och Shot in the dark. Rösten var ingen höjdare, men det kompenserade han med att underhålla på andra sätt. I vilket fall, jag gick efter Shot och på min väg ut till bilen såg jag att Ozzy måste ha haft den allra största publiken någonsin, det fanns t.o.m. vakter på vägen utanför som höll koll på alla som stod och tittade. Och de boende i Norje satt i solstolar på sina tak och tittade. Tyvärr har det väl knappast med hans musikaliska arv att göra utan snarare att han skäller på sina bajsande hundar i TV, men det må ju vara hänt.

På det hela taget en bra festival. Jag samlar nu intrycken och eventuella digitala signaler vilka förmedlas på olika sätt för att njutningen aldrig ska ta slut. Det är en underbar tid att vara musikdåre i :)

/Alex

In Flamespepp

Idag kunde jag inte hålla mig - jag gled in på Youtube och upptäckte att någon lagt upp en hel räcka låtar från IN FLAMES "Sounds Of A Playground Fading". Att jag kommer köpa plattan när den släpps på onsdag är självskrivet, men jag kunde såklart inte hejda mig från att trycka på play. Jag ångrar inte att jag gjorde det - det låter så fruktansvärt bra att jag nästan får tårar i ögonen. Darker Times - inte en chans med den refrängen!

/Martin

Fredagslistan

Hoj!

Fredagslistan har denna veckan lite av en önskekaraktär - Alex har listat de låtar han hoppas få höra under SRF denna helgen - och jag har listat låtar jag vill höra under Copenhell nästa helg. Det har renderat i en som vanligt bizarrt varierad samling låtar. Att Alex uppenbarligen ser mycket fram emot JUDAS PRIESTs konsert kan jag se mellan fingrarna med haha! Jag har faktiskt själv smugit in en låt av åldermännen som jag halvt om halvt hoppas att de inte kör om de har nåt vett i skallen - Painkiller - men om de kör den som den ska vara så vore det såklart guld!

Resten får ni upptäcka på egen hand, haha!

/Martin

Fredagslistan vecka 23

Nya grejer

Bara för att Alex är iväg och roar sig idag så lägger vi ju inte ner verksamheten här inte. Nä! Lite nytt att sätta ner på avdelningen har det minsann blivit - och blandningen på dokumenten ifråga är inte alls specielt enkelspårig. Om jag får säga det själv.

Sista filmade konserten med Ronnie James Dio. På Wacken. Ja ni fattar att denna DVD inte går av för hackor. Det låter och ser fantastiskt bra om bandet - Dio var och kommer alltid att vara en av de mäktigaste sångarna som har vandrat på planeten. Han visar det med eftertryck i låt efter låt på denna DVD.


Nyinköp av en platta som en, ursäkta uttrycket, jävla idiotjävel lånade och inte lämnade tillbaka. Tillsammans med flera andra. Logik är inte denna människas starka sida: låna gratis och lämna tillbaka så kan du njuta av bibliotek under många många år. Lämna inte tillbaka och drabbas av inkasso för flera tusen kronor. En no-brainer om man frågar mig.



På albumasken sitter det ett klistermärke med texten "A must-have for all fans of 80's metal and MERCYFUL FATE lunatics!" Helt plötsligt fattade jag varför Alex tyckte att vi skulle ha denna, haha! Men det låter helt ok om PORTRAIT om ni frågar mig.


Progressivt på alla cylindrar. Det blir lätt så när man pratar om TRANSATLANTIC. Har man Neal Morse och Mike Portnoy i sättningen så kan man utgå ifrån att det kommer vara långa låtar med instrumentonani deluxe som genomgående tema. Fascinerande.

Traditionell metal, med ack så tydliga referenser till Priest och Maiden. Inte riktigt min kopp av valfri dryck, men helt ok musik från WOLF.

Skivorna kommer återfinnas på Helsingborgs Stadsbibliotek imorgon fredag, 10/6 någon gång på eftermiddagen.

/Martin

Kortis

Imorgon är det så dags för dag 1 av Sweden Rock Festival för mig. Duff, Groundhogs, Morbid Angel, Priest, Accept, det blir nog en fin dag om vädret håller sig lite. Hem på natten och sedan är det dags på lördag igen. Det är min själ inte lätt att vara hårdrockare, men varför skulle det vara det :)

Nästa vecka återkommer jag med intryck. Om jag överlever lördagen.

Jag bjuder på en av de största förhoppningarna i år:


/Alex

Invektiven åker fram

Följer med intresse hur upprörda folk är över senaste släppet från MORBID ANGEL "Illud Divinum Insanus". Visst, den är inte ett mästerverk på något sätt - men var det någon som trodde att den skulle vara det, egentligen?

Att förväntningarna byggts upp under 8 år sedan "Heretic" till rent absurda nivåer är dock förståeligt framför allt med tanke på bandets rent makalösa back-katalog, samt att David Vincent nu är tillbaka i bandet. Vad jag själv tycker om skivan får ni hålla er tills mitten av månaden då recension läggs upp på WeRock. Så länge kan ni roa er med nedanstående.

/Martin

Fredagslistan

Hoj!

Inga krusiduller denna veckan - 11 låtar av i vår mening högsta kaliber ryms i veckans fredagslista. Fick en liten backlash av att ha tillbringat den gångna tiden med en myckenhet rens i lurarna, så det blev aningen mer melodiska inslag i lyssnandet för mig i alla fall. Det får ni helt enkelt ta.

Alex fortsätter sitt utforskande av MORBID ANGELs katalog - något som man såklart inte har nåt emot. Alls :-) med på listan finns också låten som i mitt tycke har ett av de absolut bästa gitarrsolona som satts på platta. En hint - det rör sig inte om någon låt av ARCH ENEMY även i fall de finns representerade i listan. Deras "Khaos Legions" har vuxit något faktiskt, även i fall den känns som standardmall 1 A vad gäller det bandets skapande.

/Martin

Fredagslistan vecka 22

Nytt på WeRock

Att säga att den brutalare delen av metallen dominerar på WeRock bland de första junirecensionerna är ingen underdrift. En, säger en, platta kan inte räknas in under grindcore eller dödsmetall. Tråkigt? Nä, jag säger att det var på tiden ;-)

Visserligen gillar jag sväng, vilket man kan läsa om i Fredrik Sandbergs recension av PERRY AND THE TRAVELLERS platta "The Grand Voyage", men sväng har sällan lyckats stå upp mot rent rens i min bok, i synnerhet om det levereras på det sätt som på plattorna av WORMROT och INGESTED, "Dirge" respektive "The Surreption". För att balansera upp kan ni även läsa en recension av ORIGINs "Entity", en skiva som inte riktigt håller hela vägen, och en av Kims favoriter Ole Alexander Myrholts sidoprojekt THOSE LEFT BEHIND samt HATE ETERNALs "Phoenix Amongst The Ashes".

/Martin

In Flames

Jag kommer ihåg hur jag tyckte att IN FLAMES hade blivit ett tråkigt band som skrev låtar som inte låg på någon vidare nivå när förra plattan "A Sense Of Purpose" kom 2008. Intrycket förstärktes av bandets konsert på SRF 2009. Den sved, framför allt med tanke på hur bra jag upplevde att bandet var på den lilla klubbturné bandet gjorde 2007. Men att bli överbevisad när det gäller IN FLAMES musik har jag alls inget emot.

Deliver Us tycker jag är en, faktiskt, helt okej låt - men jag blev desto gladare när jag kunde hitta titellåten från kommande skivan "Sounds Of A Playground Fading". För det låter riktigt bra. Jag gillar i synnerhet det svängiga trumspelet från Daniel Svensson och den starka refrängen. Om detta är en indikation på hur resten av skivan låter (och jag är väldigt benägen att hoppas på detta) då kommer det bli riktigt roligt att höra resten av skivan, i sanning.

/Martin

Snowy Shaw recension

Så kom då dagen äntligen. I fredags var det dags för Snowy att visa var skåpet skulle stå. Det var stundtals ett liiite rangligt skåp, men satan vad det stod :)

Låtar från alla band han spelat med framfördes, lite underligt låtval i ett par fall, typ Black Funeral med MERCYFUL FATE - grym version men han var inte med så tidigt i bandet, eller Progenies of the great apocalypse med DIMMU BORGIR - han kunde ju kört någon av de tre han sjunger på senaste plattan istället? Äsch, petitesser.

Det var lite orepat, det sade han själv från scenen, men min mentala eufori när NOTRE DAME-spåren avverkades blir svår att toppa. Bouffon bloody bouffon, Vlad the impaler, Black birthday, A misconception of the great kiss samt Blacksmith & co satt alla som en fin volangblus på tant Rut. När sedan nästan hela KING DIAMOND-band anno 1989 körde Sleepless nights och Eye of the witch var lyckan total.

En fin DREAM EVIL-ballad, My friend, spelades i somber stämning som en hyllning till glam-Micke som nyligen avlidit (Snowys vän, bl.a. basist i EASY ACTION) och bl.a. Kee Marcello gästade på gitarr. Tyvärr stod jag bredvid ett gäng människor med ytterst begränsat intellekt som tog denna tribut som ett perfekt tillfälle att diskutera analpluggar, trädgård eller vad fan de nu pratade om. Alla sjukdomar i världen önskar jag dem som inte kunde hålla käften stängd i fyra minuter utav respekt för bandet och för den avlidne.

Sina små brister till trots var konserten mer en religiös uppenbarelse än en konsert. Varenda sekund var min. Alltihopa filmades för ett DVD-släpp. När den kommer ska hela mitt bostadsområde få höra. Det är ett löfte.



Full setlist här!

/Alex

Fredagslistan

Rightyo my fine feathered friends. Martin tyckte förra veckans lista var schizofren. Det var den. Denna veckans lista har enkelt sagt hittills aldrig skådats och kan således inte föräras ett epitet. Möjligen kunde man kalla den något i stil med schizo-psycho-avalanche-fighter-deluxe-knepig.

Martin blandar och ger i vanlig ordning, en överraskning i form av Symphony X lyckades han dessutom trycka in. Han påstod även att Wormrots Dirge inte fanns på Spotify. Det gjorde den visst, och eftersom låtarna pendlar mellan snorkorta och ännu kortare så fiskade jag minsann med hela skivan i slutet av listan.

Själv har jag myst till med allt från Allman Brothers till Ozzy via dagens artist: Snowy Shaw. Ikväll är det dags för The Great Unveiling med honom i Göteborg och jag har ystat med lite förhoppningslåtar från bl.a. Notre Dame, Memento Mori och Illwill.

/Alex

Fredagslistan vecka 21

Liveinspelningar

Satt och lyssnade på Thin Lizzy´s Live & Dangerous imorse, och började fundera på när exakt jag började bli så fascinerad av liveinspelningar och bootlegs. Det bör ha varit någon gång i början av 90-talet, när jag började förstå att allt inte var helt koscher gällande KISS Alive 1 & 2. När sedan Alive 3 släpptes och den verkligen inte stämde ljudmässigt eller delvis låtmässigt med hur bandet lät på turnén så bör jag ha fattat. Någonstans där tog intresset för äkta livekonserter/liveinspelningar överhanden.

Jag var rätt upprörd över detta ett tag och tänkte "vadå liveskivor, de är väl för skrående inte live om de är omgjorda i studio"? KISS var dessutom näppeligen ensamma, bl.a. Judas Priests Unleashed in the east och ovan nämnda Lizzy-platta är också till stora delar falsarium, vilket bootlegs från tiden vittnar om (och även bandmedlemmar).

Idag ser jag nyktert nog officella liveplattor "bara" som underbara skivor med bra versioner av underbar musik. Huruvida de är live eller ej bekommer mig inte längre eftersom jag har tusentals konserter med samma band, ofta i lika bra kvalitet, som är GARANTERAT live :) Och utan att för sakens skull förringa den monumentala KISS Alive! så finns det få grejer som gör mig mer upphetsad än en riktig livespelning från samma 8eller helst tidigare) år. Det gäller bara att skilja på hästar och maränger.

(Mina kärleksfulla men omfattande dissekeringar av Alive 1 och 2 finns att läsa här:
Alive! eller Alive?
Lost Alive II)

/Alex

Nytt från THE FACELESS

Proggressiva death metalbandet THE FACELESS har sedan jag upptäckte bandet via "Planetary Duality" varit ett gäng jag mer än gärna håller koll på. Nu är bandet på gång med en ny skiva som släpps till hösten. En stor förändring kan märkas - sångaren Derek Rydquist är inte med längre - men bandet har tagit in en lirare som verkligen inte behöver skämmas för sig i form av Geoffrey Ficco som klarar av både den rena sången och growlar på ett rent imponerande sätt. I vanlig ordning är det supermeckig musik med vissa melodiska inslag, men ska man gå på låten The Eidolon Reality så tycker jag att THE FACELESS klarar av balansgången att vara svåra utan att bli alltför svårtillgängliga. Det kommer bli intressant att se om resten av plattan håller lika hög klass som nedanstående låt.

/Martin

Sweden Rock Top 5

17 dagar kvar, och som det listfreak jag är så råkade jag pilla ihop en liten topp 5-lista på det jag sett på festivalen genom åren. Egentligen är den kanske inte rättvis, med tanke på hur mycket man fått se sedan starten 1995 så kanske en del samtida känslor svalnat. Jag har dock gjort mitt yttersta för att hitta känslan jag hade just när det hände. Vilka fantastiska spelningar, vilka minnen! Utan inbördes ordning:

1. Cactus 2006
* Tajt utan att tappa svänget, låtmaterial som piskar de flesta andra och ett band jag inte trott jag skulle få se någonsin. Detta är möjligen det enskilt bästa jag sett på festivalen.

2. Chicken Shack 2010
* Jag hade inga höga förväntningar. En låt in var jag överkörd. Efter spelningen var jag matt. Stan Webb är en fantastisk gitarrist och en underbar sångare med en leverans som är helt outstanding. En ynnest.

3. Mercyful Fate 1999
* Hade bara Michael Denner varit med (inget om Mike Wead dock) så hade denna spelning blivit topp 10 av allt jag sett någonsin. Nu blev den nästan så bra ändå, mycket tack vare låtlistan som inkluderade Nightmare (!), Melissa (!!) och min all time fave Into the coven! Regnet som pissade ner under endast denna spelning kan kanske anses vara guds hämnd mot King. Jag märkte dock knappt av det.

4. Alice Cooper 2000
* En låtlista att DÖ för (DEAD BABIES!!), ett band som var det bästa Alice haft sedan 1979 och en riktig show igen. Jag och polaren skrek ikapp. Efteråt var det nästan synd om Dio, som också var bra och spelade ovanliga låtar, men som kändes väldigt inaktuell.

5. Yes 2003
* Perfekt ljud, perfekt låtval, perfekt väder. En perfekt spelning, kulminerande i ett av musikvärldens allra vackraste stycken: Awaken.

Hur ska det gå i år? Stay tuned.

/Alex

Supporta scenen: DEATHENING

Gillar ni dödsmetall bör ni bege er till Kulturbolaget i Malmö ikväll då malmöitiska/göteborgska DEATHENING bjuder på den mer melodiska varianten av dödsmetall. Och det är helt gratis. Jo ni läste rätt - kommer man mellan 20 och 21 är det gratis att komma in. Efter 21 kostar inträdet 80 :-, vilket ju även det är fullt rimligt så här dagarna innan löningen.

DEATHENING släppte sitt debutalbum "Open Up And Swallow" i år, och BiblioteKarin gav skivan betyget 7/10 och tyckte att albumet var "en bra debut, och ett lockande löfte om mer".

Vill man höra exakt hur bandet låter på skiva är det bara att följa länken.

/Martin

Amon Amarth, The Black Dahlia Murder, Evocation

Det finns nu recensioner att ta del av från tisdagens dödsfest på Stora Vega i Köpenhamn.

Recensionen på WeRock är författad av mig och Mats Manhammar som står för delen om AMON AMARTH.

Vill ni hellre ha en mer kritisk syn på vad AA sysslade med i tisdags rekommenderas recensionen på Metal Covenant som jag själv står för i sin helhet.

/Martin

Fredagslistan

Listan är denna vecka den mest schizofrena vi gjort - aldrig har väl denna blandning skådats i lika oförblommerad grad som här. Eller, jo, det har den ju...

Alex har, helt i synk med sin personlighet som strukturerad och ansvarstagande människa, tagit sig an att lyssna in sig på de band han inte känner till så bra som han ändå ska se på SRF. Extremt mycket sväng och tjo och tjim i form av MOLLY HATCHET bland annat.

Den andra vågskålen fylls i lika hög grad som vanligt av musik som är så våldsamt aggressiv och offensiv att man kippar efter andan. ABYSMAL DAWN till exempel. Kanske inte det bästa bandnamnet i världshistorien (tankarna går till att vakna upp efter att ha supit i kapp med finnar på Koskenkorva efter en förlorad final i hockey-VM) men de kan verkligen lira.

/Martin

Fredagslistan vecka 20

Snowy Shaw & His All-star band

Nedräkningen har börjat. Endast 8 dagar till årets höjdarkonsert drar igång på Brewhouse i Feskekörkaland. För den som läst mina inlägg tidigare kommer det inte som en överraskning att jag ser fram emot detta oerhört mycket. Snowy är en av mina alltimefavoriter och ett av banden han ska spela låtar från är Notre Dame - the best band you never heard in your life.

För det är just det han ska göra - spela låtar från alla band han varit inblandad i. Och det har ju blivit en hög genom åren, bl.a. Mercyful Fate, King Diamond, Memento Mori, Notre Dame, Therion och alldeles nyss även Dimmu Borgir. Jag hoppas att han lägger tyngdpunkten på obskyriteter från King, Mercyful, Memento Mori och självfallet Notre Dame, och skulle det bli en eller två låtar från just Memento Moris första skiva så kommer jag att köra en doppvärmare i armvecket för att se att det inte är en dröm.

Tre önskelåtar: The seeds of hatred (Memento Mori), Le theatre du vampire (Notre Dame), Father Picard (King Diamond).

Då inträdet endast betingar 150 kronor finns det väl ingen anledning till att vi INTE skulle ses där?



/Alex

Lite intryck från gårdagen

Var på Vega för första gången någonsin igår och kollade in AMON AMARTH, THE BLACK DAHLIA MURDER och EVOCATION.

Några intryck från kvällen:

Fredrik Andersson, trummisen i AA, är fortfarande lika kåt på att slå alla fyra slagen i takten på virveltrumman - har inte tänkt på det innan, men igår blev det så påtagligt att jag när jag kollar mina anteckningar ser att jag skrivit "men sluta spela 4/4 på virveln nån jävla gång!" Liiite variation är faktisk önskvärd.

Brian Strnad i THE BLACK DAHLIA MURDER är en förbannat bra frontman vars energi sprutar ut ur öronen på karln. Tror ni mig inte kolla på klippet med nya låten Moonlight Equilibrium från gårdagen nedan.



EVOCATION kommer inte att ta sig ur öppnandebandsträsket.

Fullständig recension av kvällen kommer upp på WeRock i morgonkväll någon gång.

/Martin

Supporta scenen: Evocation, The Black Dahlia Murder, Amon Amarth

Ikväll ges det möjlighet att få en kväll av totalmangel om man beger sig till Vega i Köpenhamn - headlinande AMON AMARTH tar med sig THE BLACK DAHLIA MURDER och EVOCATION i ett försök att bräcka antalet sextondelar på bastrummor under en konsert. Och frågar ni mig så har de ju en fullt rimlig chans att lyckas, haha!

EVOCATION är en rimligt ny bekantskap för mig - men jag gillar vad jag hör i boråsarnas blandning mellan göteborgsdödsen och stockholmsdödsen. Hur det låter? Kolla här.

THE BLACK DAHLIA MURDER är jag mer bekant med - bandet golvade mig nästan totalt förra gången jag såg bandet, och förväntningarna är ganska högt uppskruvade faktiskt. Jag hoppas få höra åtminstone någon ny låt från kommande "Ritual". Hur bandet låter? Kolla här.

Och avslutande AMON AMARTH - ja, det kommer bli bra eftersom bandet har en hög lägstanivå, men det blir allt till att de är på tårna och inte blir lika bekväma som senast jag såg bandet. Då tyckte jag att förbandet ENTOMBED visade att de fortfarande är hungriga och AMON visade sig vara något för nöjda för att jag skulle ta fram de högre betygen. Å andra sidan - är de spelsugna så kan det bli fruktansvärt bra också. Hur de låter? Kolla här och här.

Alltså -

Vad: AMON AMARTH, THE BLACK DAHLIA MURDER, EVOCATION

Var: Vega, Köpenhamn, Enghavevej 40

När: Idag, kl. 20.00

Hur mycket: 250 danska spänn i dörren, 220+förköpsavgift på 20 dkk om man köper via nätet.

/Martin

Nya recensioner på WeRock

Så ja, skönt att kunna blogga igen! För hågade läsare finn det nu 5 nya recensioner på WeRock att ta del av; Henrik Nygren skriver om ett av sina favoritband AMORPHIS senaste platta "The Beginning Of Times" och kommer trots vissa reservationer fram till att den är en riktigt grym platta, Fredrik Sandberg har tagit sig an tysk folk metal med flöjt och annat med recensionen av IGNIS FATUUs "Neue Ufer" och tunggungande ABSORBING THE PAINs "Songs Of Hate With Love".

Från undertecknads tangentbord får ni recensioner av NECROPHOBIAs tematiska skräckdödsplatta "Deathtrip 69" samt en text om ANAAL NATHRAKHs fantastiska platta "Passion".

/Martin

Fredagslistan på en måndag (?)

Morgen früh och äntligen fungerar bloggen igen. I slutet av förra veckan funkade den endast i read only-mode vilket innebar att vi inte kunde dela med oss av Fredagslistan i fredags utan den kommer som en liten måndagspresent istället.

Eftersom jag efter diverse påtryckningar nu blivit spotifierad så ålades det petite moi den högst ärofyllda uppgiften att presentera Fredagslistan för er. Martin har - inte helt otippat - lyssnat på idel brötmusik emedan jag har varit aningen mesigare (näääää?). Det är en salig blanding melodifestivallåtar ni får ta del av, vi bjuder bland annat på DEATH, BRING ME THE HORIZON, FOGHAT, PETER FRAMPTON, MORBID ANGEL, SOREPTION och UFO. Jag har under den gågna veckan fullständigt kärat ner mig i gamla liveplattor från 70-talet varför de flesta av mina bidrag är livelåtar. Se till att spela dem högt.

Med en önskan om att alla bloggens läsare får en hygglig vecka trots 3:e platsen i Düsseldorf och det hiskeliga nederlaget mot Finland igår. Allt går att bota med METAL!

Fredagslistan vecka 19

/Alex

Through The Looking Glass: Tony Iommi

Tony Iommi tvingades faktiskt lägga till orden "BLACK SABBATH" med understreckaren "featuring Tony Iommi" på "Seventh Star" av skivbolaget, trots att musiken är så långt ifrån SABBATH som man kan komma. Det var också en helt märklig upplevelse att när jag lyssnade igenom plattan första gången så tyckte jag att den var ett riktigt sömnpiller. Jag gillade visserligen solona, men tyckte i övrigt att musiken lunkade på i nåt mellanmjölksartat tempo mest hela tiden.

Desto roligare att upptäcka att skivan faktiskt är riktigt bra. Mycket mer blues, med prio på verkligt sväng, visserligen nåt man känner igen från BLACK SABBATHs musik, men ändå totalt väsensskilt. Det finns många väldigt bra låtar - In For The Kill, No Stranger To Love, titellåten, Heart Like A Wheel som funkar oerhört bra. Sen har man ju gjort genidraget att ta in Glenn Hughes som sjunger på ett oerhört imponerande sätt. Jag är glad att jag gav den här skivan en chans till.

/Martin

Inköpsförslag önskas

I vanlig ordning vill vi ha in inköpsförslag till Helsingborgs Stadsbiblioteks tuffare avdelning när musikgruppen sammanträder på onsdag i nästa vecka.

Som innan rekommenderar vi att man tar en titt via länken för att se vad vi redan har, och sedan antingen lägger en kommentar här på bloggen, alternativt mejlar mig eller Alex på följande adresser: martin.bensch@helsingborg.se, alexander.bergdahl@helsingborg.se senast onsdagen den 18/5 kl. 09.00.

/Martin

Wormrot

Ledsen för stiltjen på bloggen - viljan att skriva har varit liten i jämförelse med viljan att lyssna på grindcore denna veckan haha! Men nu har jag en anledning att skriva om WORMROT från Singapore som visar hur skåpet är byggt när det gäller kaostoner. Och det bästa är att ni kan få ta del av plattan helt gratis - det ni, det är minsann inte varje dag Earache släpper gratis, men så är det. Följ länken, fyll i en e-postadress och så har ni en sonisk smocka i öronen inom kort i form av bandets kommande släpp "Dirge".

Plattan är ett fall framåt från senaste plattan "Abuse" framför allt produktionsmässigt. Det är fortfarande oerhört rå, punkig, gallskrikande musik som man får sig till skänks. Gott så om ni frågar mig. Längre recension följer på både WeRock och Metal Covenant om ett tag.

/Martin

Sweden Rock countdown....

Nu börjar det min själ ta sig. Några veckor kvar tills det är dags för Sweden rock igen och om jag överlever lördagen så kommer det klipp och recensioner här. Inte för att det är den bästa festivalen nånsin, eller att lördagen har de bästa banden nånsin, men lördagen har lyckats med konststycket att ha band som jag SKA se HELA dagen! Paus har jag endast under 3 x 15 minuter.

Det blir hårt. Det blir hänsynslöst. Jag längtar.

Bjuder på ett klipp med Foghat 2004, bland det bästa jag sett på festivalen nånsin.



/Alex

Fredagslistan

Jag var, i ärlighetens namn, lite frågande till om Alex skulle hinna leverera låtar till veckans lista då han har haft familjemedlemmar av den animala sorten i sjukdom hemmavid och således har haft annat att tänka på än musik. Men då denna situation åtminstone har ordnat upp sig något så blev jag så glad av att se ett mejl med låtar i lådan när jag kom till jobbet idag - och att se Alex något gladare än han varit tidigare i veckan.

Så - mycket extremmetal från min sida (som vanligt kanske?) och mycket, mycket svängigare och tyngre musik från Alex sida. Inga konstigheter således. Två av banden kände jag dock inte till när veckan började - XERATH som jag tipsade om igår, och PROTEST THE HERO som jag inte riktigt har hunnit försjunka i totalt. Men det låter mycket intressant bitvis, och bitvis precis på gränsen av skitnödigt. Jag återkommer med utvecklingen i detta fall. Och, såklart, ANAAL NATHRAKH. Jösses vad bra musik!

Alex förnekar sig inte med att bjuda på helt andra tongångar. Ni känner igen tongångarna: BLACK SABBATH, KISS, KING DIAMOND. Men jag tror att det kanske kommer att bli ändring på detta då Alex efter lång tid har skaffat sig Spotify. Jag säger bara - let the madness begin!

/Martin

Fredagslistan vecka 18

Kolla in detta

om du gillar progressiv symfonisk musik. Håller inte hela vägen, men när det gör det så håller det så in i helvete.


/Martin

Anaal Nathrakh

Brittiska ANAAL NATHRAKH är som ni säkert känner till ett band som jag gillar att grotta ner mig i med jämna mellanrum. För tillfället är det extra kul eftersom bandet är på gång med nytt material i form av "Passion" vilket jag skrev om i detta inlägget, och jag vid dylika tillfällen brukar dammsuga nätet efter roligt bakgrundsmaterial. Bandet spelar inte ofta live, därför är det extra roligt när man upptäcker sådana guldkorn som videon nedan. Recensionen av "Passion" kommer ni hitta på WeRock när vi lägger upp våra mitt i månaden recensioner - runt den 17 maj.

/Martin

Dream Theater

Att Mike Portnoy hoppade av DT kom som en stor överraskning, men nu har bandet en ny trummis i Mike Mangini. Peter Wildoer från DARKANE var med i topp tre av de trummisar bandet till slut valde mellan. Och det kan man förstå när man ser och hör hans chops i videon nedan.



Att han sedan visade vad han gick för på DT's sångare James Labries soloalbum skadade väl direkt inte när det kom till att få auditionera för bandet. För det låter riktigt bra om Peters trumspel och hans mäktiga growl som imponerar.

Hela plattan hittas här för er som blev nyfikna.

/Martin

Nytt på WeRock

Efter vissa bekymmer av teknisk natur med att få upp nya recensioner på WeRock finns de trots allt på siten sedan 1 maj. Jag tog det själv väldigt lugnt i alla fall till denna runda, mycket beroende på en resa under helgen, så från min penna finns det endast en recension av VOMITORYs "Opus Mortis VIII", en skiva som inte gjorde mig helt nöjd, men som ändå har en ganska hög verkshöjd om man jämför med många andra plattor.

Rebellängeln Robert Gustafsson har skrivit en härligt lång recension av PRIMORDIALs platta "Redemption At The Puritan's Hands" där han milt sagt går in på djupet, haha! Underbart!

Kim har satt tänderna i SAMAELs "Lux Mundi" som verkar gå hem hos henne, mycket beroende på att bandet fortsätter sin utveckling.

Ni hittar också recensioner av ANCHORs, ANIMA MORTEs, GINGER TREES, MAYANs, POISONBLACKs och RADIANCEs plattor på sidan.

/Martin

Fredagslistan

Det har blivit en del gammal skåpmat denna veckan - lite SCAR SYMMETRY, lite MESHUGGAH, lite DREAM THEATER. De senaste därför att bandet nu håller på att auditionera möjliga ersättare till trummisen Mike Portnoy som lämnade bandet efter 25 år. Det är mycket underhållande att följa detta arbete. Första videon där Mike Mangini går loss på en rigg vars cybaler är så löjligt högt placerade att jag får nackspärr av att titta på trumsetet är snygg och proffsigt gjord. Ni hittar den, och efterföljande videor på Roadrunners Youtubesida. En av trummisarna som söker giget är ingen annan är Peter Wildoer från Helsingborgs DARKANE.

Men jag spårar ur. Alex har sysselsatt sig med QUEENSRYCHE, ett band vi gillar gemensamt, samt - lo and behold - BON JOVI och GRAVEYARD. Jag är lite imponerad över att Alex tar sig an GRAVEYARD då det är ett band som endast får en stor gäspning från min sida. BON JOVI - well, musik som är riktigt kul att spela då det bjuds på rikliga tillfällen att fläka på ordentligt som trummis. Lyssna, nja.

Trevlig helg!
/Martin

Fredagslistan vecka 17

Black Sabbath på film

Jag är kvar i Sabbatheuforin som startade innan påsk, och för bara några dagar sedan upptäckte jag att den tämligen knapphändiga videogramhistoriken med originalbandet faktiskt utökats en smula. Konsertmässigt äro vi enkom bevandrade i Sabbaths historia medelst följande:

*Bryssel, oktober 1970 (oftast känd som Paris vilket är FEL!)
*Ett par låtar från California Jam 1974 i hiskelig kvalitet
*25 minuter från Santa Monica 1975 (Don Kirschner´s Rock Concert)
*London, juni 1978 (köpfilm, kraftigt nedklippt)

That is all. Utöver några tv-framträdanden, några nyhetsklipp med livebilder i och en handfull 8mm-filmer så har vi inte mer av just originalSabbath. Det är naturligtvis djupt beklämmande och orättvist med tanke på vilka oerhörda mängder skit det finns tillgängligt med andra band.

In any case, det finns en fin klubb på youtube för bevarandet av minnet av California Jam 1974 (den 6/4, någon som vet vad som mer hände den dagen?). Sagda klubb har nu vaskat fram inte mindre än 4 kompletta spår från Black Sabbaths konsert i tillnärmelsevis ypperlig kvalitet, det var med stort nöje jag satte på mig lurarna häromdagen och sjönk in i denna knappa halvtimme av 70-talets finaste popmusik.

Nedanstående klipp är första låten på giget. Klicka er vidare och avnjut resten efter att ni lyssnat klart. Och försök föreställa er att stå där, inför runt 400.000 människor, och rocka loss lite på eftermiddagen. Deep Purple avslutade kvällen, och jag hade sålt varenda släkting i universum för att kunna ha varit där.



/Alex

Meshuggah-recension

Nu kan ni ta del av vad jag tyckte om MESHUGGAHs konsert på Amager Bio i onsdags på WeRock. För att uttrycka mig försiktigt så var det riktigt imponerande.

/Martin

Fredagslistan

Glad påsk på er - nuförtiden är ju påsken som en trevlig vän som dyker upp frampå vårkvisten med några dagars ledighet.

Så var det ju inte innan, och framför allt inte om du var kristen - då skulle det minsann sörjas över korsfästelse och annat. Därför handlar veckans fredagslista om död, korsfästelse och i viss mån Jesus.

Själva tänker vi äta ägg :-) Fredagslistan - Död, Korsfästelse och Jesus - långfredagen 2011

/Martin & Alex

Nya skivor!

Ingen hejd på skivinköpen just nu. Nedanstående skivor kommer att återfinnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks skivavdelning från torsdag eftermiddag.

Edit: Från onsdag eftermiddag. Blev färdig med att lägga in skivorna i katalogen samt utrusta dom tidigare än jag trodde. /Martin


BORN OF OSIRIS - "The Discovery". Inköpsförslag från låntagare. Jag gillar BORN OF OSIRIS musik en hel del, det är glimrande gitarrspel, precisionspugilism från trummisen Cameron Losch och tillräckligt mycket knyta nävarna över sakernas tillstånd för att funka i mina öron. Många tycker att bandets musik drar åt metalcore, men det dominanta intrycket är den progressiva dödsmetallen.








Av många kallad deathcore, av bandet självt: heavy. Och det är det såklart, även om deathcoren lyser igenom lite grann. Misstänker att bandet självt värjer sig mot att hamna i något -corefack, termen har ju i det närmaste blivit ett skällsord. Det är tung, arg bitvis ångestfylld musik. Inte riktigt min bag, men allt kan ju inte vara det.
















Detta är däremot definitivt min bag - BETWEEN THE BURIED AND ME. Varför? Därför.







/Martin

Through the looking glass: Coheed & Cambria

COHEED & CAMBRIA är ett sådant band som jag funderat på att kolla upp men det har aldrig blivit av. Skönt då att Martin tog sitt ansvar och prackade på mig deras Good Apollo I´m Burning Star IV Vol. 1 för en recension.

Det var betydligt snällare än jag trott, och utan att göra ner någon så är sången lite för mesig. Musiken är bra, inte tu tal om det, produktionen är ok men skulle behöva lite mer "oomph". Det går att hitta spår av både 70-tals och 90-talsprogg/proggmetal, de mest tydliga flirtarna blinkar mot DREAM THEATER som jag antar är stora influenser för bandet. Inte för att det låter kopierat eller så men man anar vissa nyanser.

Sången är dock ett litet problem för mig. Jag tycker som sagt att den är lite mesig, lite platt, och utöver detta tycker jag att Claudio Sanchez´ uttal emellanåt är oerhört underligt. Han verkar vara amerikan från början men har definitivt en nyans av annan dialekt i sin sång.

Texterna går jag inte in på mer än att de är tämligen obegripliga at first glance. Man behöver nog läsa på lite om fantasystoryn som sångaren skriver om (tydligen har han hittat på den själv) för att begripa mer.

Det var roligt att äntligen få stifta bekantskap med bandet, jag ska reta leda på fler skivor i bandets katalog när tillfälle ges så får vi se om det är något att engagera sig hårdare i.

/Alex

Imorgon lirar ett av de kanske mest intressanta banden inom metalscenen, MESHUGGAH, på Amager Bio. Att säga att jag har sett fram emot denna konsert är verkligen en underdrift - tydligen ska bandet vara någonting i hästväg i en livesituation.

Jag har verkligen inte svårt att tro på detta påstående om man ska gå på det som bandet presterar på ganska nya livesläppet "Alive". Jo, skitlam titel. Men musiken. Jösses alltså - precisionen i liret är förbluffande och det är bitvis så tungt att det känns som om ett lastbilssläp med städ mest reduceras till en fjäder i tyngd.

Att bandet dessutom har utlovat smakprov från kommande släppet gör ju verkligen inte saken sämre eller hur? Nä, precis haha!

Alltså: MESHUGGAH på Amager Bio, Köpenhamn 20/4. Biljetterna kostar 240 danska kronor. Man får dessutom, om man nu känner för det, chansen att se THE PSYKE PROJECT och SCAMP. Dörrarna öppnas 19.00.

/Martin

Påsk-Sabbath

Det är ju påskvecka nu varför jag har börjat fördjupa mig i två intressanta ämnen: Black Sabbath och chokladkaniner. Om det senare finns inte mer att säga än GIMME GIMME GIMME, men om Sabbath skulle man kunna fylla en sida eller sjuhundra.

Jag upptäckte Black Sabbath väldigt sent och har inga som helst krav på någon viss sättning, jag lyssnar på alla skivorna (med två undantag) och perioderna och älskar verkligen bandets samlade flora av musik. Självklart har jag vissa favoriter, så är det väl alltid, men jag kan vilken veckodag som helst blanda Born again, Cross Purposes, Sabotage och Seventh star.

Seventh star ja, där har vi en filur som är en favorit. Speciellt med tanke på turnén som följde. Skivan är bra, inte tu tal om det, men även om Glenn Hughes gör ett bra jobb så var det hans ersättare efter bara en handfull spelningar som verkligen gjorde konserterna rättvisa. Ray Gillen är den i mitt tycke som klarat av SAMTLIGA Sabbath-perioder bäst, han gör allt från 1970-1986 rättvisa med en känslofylld ton, en nästintill obehagligt bra röst och ett sjujävla GO som ingen annan av bandets sångare lyckats framkalla. Inte ens Dio, underbara Dio, hans "egna" låtar är fantastiska men Sweet leaf som kördes 1980 och den nästintill olyssningsbara versionen av Black Sabbath på Mob Rules-turnén och Live Evil-skivan är inget jag spelar varje dag.

Ray Gillens första sväng med bandet i USA var en bra sväng, men när de kom till England för de sista gigen på turnén och då utökade låtlistan med närmare 20 minuter så var det som om himlen brann varje kväll. Det finns en dubbelvinylbootleg från London kallad Sphinx som vittnar om en av de starkaste sättningarna bandet haft, denna konsert filmades även för köpvideosläpp men den filmen lyser med sin frånvaro tyvärr. Förra året kom Seventh Star som en "Deluxe Edition" med radioinspelningen av samma gig. Det var såklart en skojig knapp timme men inget slår den kompletta publikupptagningen på 2 timmar.

Ray fick aldrig göra någon skiva med bandet, han lade slasksång på en tidig version av Eternal Idol 1987 innan han blev ersatt av Tony Martin. Sålunda får vi leva med det lilla som var och vad som kunde varit. Tyvärr rycktes Ray dessutom ifrån oss alltför tidigt 1993, ett tragiskt frånfälle på alla sätt.



/Alex

Nytt på WeRock

Det finns en hel del nytt att ta del av på WeRock - Alexander Bergdahls recension av DOROs konsert förra helgen i Malmö exempelvis. Samt en hel drös nya recensioner så här mitt i april. Fredrik Sandberg tokhyllar GRAVEYARDs senaste släpp "Hisingen Blues" samt gillar MÄRVELs "Warhawks Of War", Jonte Andersson låter sig bitvis imponeras av OBSCURAs "Omnivium" och SOLITUDE och BiblioteKarin tog efter viss tvekan sig an BLACK OAKs EP. Från undertecknad får ni recensioner av BETWEEN THE BURIED AND MEs "The Parallax: Hypersleep Dialogues" och SCAR SYMMETRYs kommande "The Unseen Empire" två skivor som verkligen skiljer sig åt minst sagt. /Martin

Fredagslistan samt nya skivor

Fredagslistan är lika diversifierad som den brukar vara - Alex har sysselsatt sig med tre artister/band som hör till stalltipsen när det gäller den mannens musiksmak: KISS, ALICE COOPER och WARLOCK - till stora delar mycket njutbar musik faktiskt. För egen del började jag med ett ganska nytt band - AMARANTHE - riktigt, nästan för polerad metal med kraftfull sång av kvinna såklart vad gäller den rena sången. Lagom mycket dubbeltramp och tuffa gitarrer för att gå hem hos många tror jag, men lite för generiskt för att jag köpa det i större doser än en låt åt gången. Välpolerat är förvisso även SCAR SYMMETRYs ljudbild, men jag anser såklart att där upphör likheterna. Kommande släppet är bra, växer med varje lyssning, men det är svårt att avvika från uppfattningen att "Pitch Black Progress" är den bästa plattan bandet har gett ut. Jag ska se MESHUGGAH nästa vecka och har således lyssnat en hel del på det bandets katalog som ju minst sagt håller hög klass. Plus SLAYER som ju är ett återkommande namn i vad jag lyssnar på.

Fredagslistan vecka 15

Sen har vi köpt in lite nya skivor: Sveriges skivrecensenters nya gullegrisar GRAVEYARD drar fulla hus och dyrkas av bara helvete. Själv är jag inte lika imponerad utan konstaterar att "Hisingen Blues" inte ger mig ett vitten i form av lyriskhet.

Inköpsförslag från låntagare. VESANIA lirar bra, tung, mörk episk metal med bland annat basisten Tomasz Wróblewski, mer känd under namnet Orion i BEHEMOTH. Jag gillar både vad jag hör i form av den dystra stämningen i en låt som Hell Is For Children det mer kaggesmattrande i Aesthesis där bandet vevar på i lite mer aggressiv anda.

Ytterligare ett starkt släpp från AMON AMARTH som mer och mer kan räkna sig till en betydande kraft inom scenen. Habilt hantverk, bra låtar, snygg produktion - stockholmarna gör det mesta rätt, även om det kanske inte rör sig så mycket om att drastiskt förändra grundkonceptet.

Gillar man som mig teknisk dödsmetall som drar åt DECAPITATEDs soniska ljudlandskap kommer man uppskatta SOREPTIONs "Deterioration Of Minds". Jag njuter från första till sista sekund då jag bjuds på supertajt trumlir, rent furiöst strängarbete och ett avgrundsdjupt growl. Skitbra helt enkelt. Plattorna kommer inom kort att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks skivavdelning. Tänk inom timmen. Trevlig helg! Martin & Alex

Siten är uppe och igång igen - vi hade ett väldigt problem med spam på den gamla bloggdelen av siten. Denna är numera nedlagd så förhoppningsvis slipper vi bli drabbade av liknande avbrott i framtiden. Det kommer dyka upp en del kul grejer under helgen - Alex var och uppfyllde en 24 år gammal dröm i Malmö förra helgen genom att betitta Doro med band. Dessutom ett antal nya recensioner som inte skämmer för sig och bjuder på kul läsning. /Martin

KISS stora hämnd

Efter att Eric Carr lämnat jordelivet i november 1991 var det inte självklart exakt hur det skulle gå för KISS, som fan gick man och hoppades på en fortsättning eftersom God Gave Rock And Roll To You lovat oerhört mycket. Redan tidigt 1992 stod det klart att jodå - det kommer att hända grejer.

Den 27:e april 1992 var det dags. Premiär på Headbangers Ball för den nya videon. Förväntansfull som en get på tvären satt jag med videobandspelaren redo, och till slut kom den (visst var den väl sist i programmet?): UN-FUCKING-HOLY! Bäst betyg fick den av morsan, som ändå gillat KISS länge och tog med mig och såg dem 1988 i Köpenhamn: "Vad FAN var det där?". KISS var tillbaka. Inte för att jag på något sätt tycker illa om deras senare 80-talare, men jag hade saknat det råa KISS ett tag. Äntligen var Gene Simmons - DEMONEN - tillbaka, och Genes lilla popdräpa skulle bli soundtracket till mitt tidiga 90-tal.

Idag är Revenge en skiva jag spelar mera sällan, tiden har för min del inte varit jättesnäll mot skivan och flera av låtarna tycker jag är lite väl ointressanta i jämförelse med annat i katalogen. De bra låtarna är dock fortfarande fantastiska; Unholy, Take it off, Everytime I look at you - alla speglar de KISS när de är som bäst. Och i sann vår-anda låter jag skivan denna vecka vara mitt soundtrack. Igen :)





/Alex

Through The Looking Glass: Richie Blackmore's RAINBOW

Det finns en skiva av RAINBOW som brukar få de flesta som gillar gruppen att få något saligt i blicken - det är såklart "Rising" vilket med rätta anses vara bandets bästa släpp. Det är med dessa associationer jag sätter mig ner för att lyssna på "Stranger In Us All". Och detta album når såklart inte upp till "Rising"s närmast groteska verkshöjd, vilket jag inte hade trott heller.

Att Doogie White inte är samma sångare som Ronnie James Dio är lika klart. White har dock en riktigt bra pipa som funkar fint när bandet håller sig till den svängiga hårdrock i vars kostym bandet klär bäst, som i exempelvis Wolf To The Moon och Cold Hearted Woman. Däremot gillar jag inte alls Hunting Humans vars vers är ett riktigt sömnpiller och refrängen märks knappt.

Detta är väldigt utmärkande för skivan - när musiken är bra, ja då funkar det såklart alldeles utmärkt även om RAINBOW i denna tappningen inte handlar så mycket om att utmana konventionerna utan mer om att tuffa på i något sort trygghetslunk vilket syftar till att invagga lyssnaren i något sorts igenkännandestadie. När det dyker upp en dålig låt är den å andra sidan så sucky att man himlar med ögonen. Detta gör att skivan blir väldigt ojämn och ganska tråkig utan att för den sakens skull sälla sig till musik som är verkligt dålig.

Jag tänker inte orda så mycket om musikernas prestationer - det rör sig om rutinerade lirare som vet hur man trakterar sina instrument och de gör såklart inga misstag.

Men man bör aldrig, aldrig blanda in klassiska stycken i hårdrock. Ja, jag vet såklart att det är många som gillar detta grepp och att det är band som gör detta. Men vid alla helveten nu får det fan räcka att baka in Griegs I Bergakungens Sal. Vissa kallar det kvalitet - jag kallar det pretentiös skit.

Sammantaget - en hyfsad om än trygg plattleverans av RAINBOW - men det finns bättre släpp från denna grupp.

/Martin

Fredagslistan

Det här kommer låta helt förmätet (men det är inte meningen alls): denna veckan har jag uteslutande lyssnat på musik i recensionssyfte och denna musik är inte utgiven än. Alex har också lyssnat på musik som inte kan kategoriseras som metal - visst var det så Alex? Därför är listan denna veckan ihopsatt av musik som vi av någon anledning tycker att ni ska kolla in, helt enkelt därför att den är bra.

"KARENSDAG är folklig rockmusik för en generation som inte längre tillhör Kanal 5s målgrupp. Vi sprider vårt hat mot backslicks, stureplan, tidningen Klick, Gevalia och Karlstads storstadskomplex genom äkta Skoghallsk populärmusik, med hjärtat i bruksorten och näven mot guldkusten." Så står det på bandets myspacesida. Jag föll som en fura när jag under ett s.k. myspacerace upptäckte KARENSDAG och den rent ypperliga "Tjockt pa Bergvik" - därför är jag så glad att en relativt ny låt Jävla Dret finns att ta del av på Spotify.

Alex har grottat ner sig i en viss Ozzy Osbourne - helt okej i synnerhet när man hittar liveversionen av I Don't Know med Randy Rhoads på gitarr, samt BLACK SABBATH. Vilken skiva säger jag inte - det får ni upptäcka själva, haha!

Detta om detta - listan hittar ni här.

/Martin

Lördagsparty

Det är med barnets förtjusning jag konstaterar att jag imorgon har väntat färdigt. I 24 år har jag velat se Doro Pesch live och varje gång hon varit nära mig har jag varit långt borta. Nu är det äntligen dags, KB i Malmö står för festen, Bai Bang öppnar (....) och biljetten kostar ynka 300.

Imorgon vaknar jag glad men går och lägger mig lycklig. Jag står längst fram. Ses vi?



/Alex

Supporta scenen: The Haunted

Oavsett vad man tycker om THE HAUNTEDs senaste giv "Unseen" - själv gav jag given ett ljummet betyg på 4,5 på en tiogradig skala - kan man inte bortse från att bandet är en kapacitet live vilket man kommer att få se om man beger sig till Mejeriet i Lund ikväll.

Bandet har av hävd spelat på KB i Malmö där jag sett bandet flera gånger, och ni som drar till Lund ikväll kommer nog uppleva att framför allt ljudet är mycket bättre på Mejeriet.

Biljett kostar 250 spänn och supporten heter Wasteland Skills - låter inte helt oävet även om jag inte blir helt till mig i trasorna.

/Martin

Opethnytt

Läser på Rebellängelns blogg att OPETH's rent mästerlige keyboardist Per Wiberg har, för att använda orden från bandets hemsida, "been relieved of his duties in Opeth as part of a mutual decision with the band". Jaha - trist i sanning då jag tycker att Wibergs inlemmande i ett av mina absoluta favoritband var en klockren grej.

Visserligen har bandet tagit in en ännu inte namngiven musiker att spela keyboard, men jag gillade verkligen Wibergs spelstil, och det är trist att veta att även om den andre jeppen säkerligen kan spela bra så kommer det ju inte att vara samma grej. Individualitet blir bara viktigare för mig ju mer musik jag lyssnar på och de grejer som Per spelade på "Ghost Reveries" och "Watershed" var verkligen speciella.

/Martin

Till minne av Scott Columbus

Det var ju själva fan vilket år detta är. En efter en lämnar oss. Jag vaknade imorse till nyheten att Scott Columbus (MANOWAR) har lämnat oss, han blev 54 år. Mer än så vet jag inte men jag spenderade bussresan till jobb på att fundera lite på min relation till bandet.

En gång på tidigt 90-tal lärde jag känna en av världens troligtvis mest bevandrade hårdrockare, om jag någonsin haft en fundering på vem som spelade vad med vem och när så har jag sedan dess alltid vetat vem jag ska fråga. Samma människa öppnade upp en hel värld med vanliga och ovanliga band för mig, och ett av banden jag lärde känna då var just MANOWAR. Jag föll som en fura.

"Hail To England" och "Into Glory Ride" blev snabbt favoriter och den då nya skivan Triumph Of Steel hamnade på samma topplista. Jag åkte in och såg bandet i Köpenhamn 1994 och råkade då hamna mitt i en MTV´s Headbanger´s Ball On The Road-inspelning, mitt hittills enda MTV-framträdande :) In any case, jag har sedan dess trappat ner MANOWAR-lyssnandet igen, Hail To england åker fortfarande på med ojämna mellanrum och så även några av de andra skivorna men bandet har inte lyckats behålla mitt intresse ända fram till 2011. Med detta sagt vill jag ändå säga att Scott Columbus och hans tämligen monotona men stenhårda trumstil lämnat ett outplånligt avtryck i mitt liv, och för detta är jag evigt tacksam. Det var en tråkig nyhet att vakna till och jag hoppas han är på ett bättre ställe nu. Där det finns glass.

Tack för introduktionen till bandet Svärra :)



/Alex

Hatpastorn gör det igen!

Hatpastorns Likpredikningar är en av de mer geniala bloggarna i cyberrymden. Varje inlägg håller en sådan klass att man häpnar - pålästa intill vanvettets gräns, bra skrivna och framför allt extremt roliga inlägg gör att varje besök blir en högtidsstund. Vet inte hur ofta jag skrattat mig galen till gängets rent fantastiska film "Hitler reacts to Mayhem's Ordo Ab Chao". Och nu har de ytterligare ett guldinlägg signerat Heidenhammer betitlat "Heidenhammer går på lokal i Leningrad" som är så fruktansvärt bra och intressant läsning att jag inte kan låta bli att tipsa om det. Tack Hatpastorn, Heidenhammer och Dr. Panzram för det ni gör. Med detta ystra tillrop önskas ni en trevlig helg! /Martin

Through The Looking Glass: STEELHEART

I likhet med Alex upplevelse av BLOODBATHs ”The Fathomless Mastery” får jag nu konstatera att den självbetitlade plattan från STEELHEART inte är min kopp valfri varm dryck. Det är inte det att gubbarna inte kan spela, men musiken – jösses, det låter som ett band som har knarkat WHITESNAKE sedan dag ett av sin karriär – att sångaren Michael Matijevic nog skulle vilja vara Coverdale är ingen underdrift.

”Steelheart” kom 1990 precis innan grungen slog in med full kraft och begravde hårmetallen, men lyckades med konststycket att få en hit först med I’ll Never Let You Go och She’s Gone vilka såklart var powerballader. She’s Gone är en helt okej låt som nog så väl gör jobbet med inledande pianospel och smäktande gitarrer som gjorda för att appellera till en stor radiolyssnande publik.

Övriga förtjänster med plattan är det faktiskt njutbara gitarrspelet och den tidstypiska produktionen med rejäl rymd i.

Det man kan anmärka på är att trots att sångaren Matijevic har en riktigt skön röst i mellanregistret blir det ack så påfrestande att lyssna till hans stämma i de högre oktaverna. Och det finns det gott om exempel på under skivans gång.

På ett sätt är jag glad att grungen kom för att det tvingade hårdrocken/metallen att bli mer extrem så att man faktiskt slapp denna typ av strömlinjeformade musik som STEELHEART stod för.

Sammantaget är ”Steelheart” ett ypperligt exempel på musik som kom i brytningspunkten 80/90-talet som visst duger som bakgrundsmusik, men inte så mycket mer. De som kommer se bandet på årets upplaga av Sweden Rock Festival lär inte hålla med mig.

/Martin

Färska texter på WeRock

I de nya recensionerna på WeRock tokhyllar undertecknad TesseracTs fullängdsdebut "One", vars musik har spår av COHEED & CAMBRIA, ANIMALS AS LEADERS men som ändå lyckas presentera väldigt unik musik. Jag har även dräpt BELIEVERs kommande platta "Transhuman" och försiktigtvis lagomhyllat ALTAR OF PLAGUES "Mammal" som verkligen spänner bågen hårt med sina milt sagt långa låtar, samt SYLOSIS "Edge Of The World" som inte riktigt håller hela vägen, men stundtals är riktigt bra. Andra album som dissekeras: AMON AMARTHs "Sutur Rising" som Fredrik tycker bjuder på ett visst mått av förutsägbarhet, WHITESNAKEs "Forevermore" som får Robert att dra en lättnadens suck över att bandet fortfarande levererar, och INSENSEs "Burn In Beautiful Fire" som BiblioteKarin tror kan innebära att bandet nu tar ett viktigt steg i att skaffa sig en större publik. Plus en mängd andra plattor såklart! Sidan för de hågade - WeRock. /Martin

Fredagslistan

Får säga att fredagslistan denna vecka är riktigt bra - den spretar åt alla håll och kanter som sig bör, och inte bara mellan Alex och min smak, utan även inom det vi har lyssnat på. Mitt i min del av listan ligger Sheila av STEELHEART som ni kommer kunna läsa om senare under dagen i Through The Looking Glass: Steelheart. Alex satte tänderna i BLOODBATHs "The Fathomless Mastery" - som ni kunde läsa om här tidigare i veckan. Att det också har varit recensionstid på WeRock märks också - en hel del ny väldigt bra musik har kommit ut under mars månad. Nog snackat om detta: Fredagslistan vecka 13 2011 /Martin