Fredagslista 2025, vecka 9: Covers

Ibland pallar man inte skriva egna låtar. Det är krångligt, tar lång tid och blir i ärlighetens namn sällan särskilt bra. Alla vet att en sann mästare doppar fingrarna i andras gyllene honungsburkar och smetar av det gula guldet på sin gitarr/bas/strupe (trummisar skriver som bekant inte låtar som kommer med på skivan så dem kan vi bortse från). Det enda viktiga är att inte bli för girig för då kommer ”upphovspersonerna” som ilskna getingar, d.v.s. nollorna som i sin tur stulit riffet av någon annan nolla. Dessa bildar ett komplext mönster som bara den inbitne kan utkristallisera. När du nallar ett riff nallar du i själva verket från gud själv, inte direkt utan kanske i fjärde eller femte hand. Med gud menar jag såklart Tony Iommi.

Men ibland pallar man inte ens ratta ett fuskbygge och slipa till de nyförvärvade pusselbitarna så de passar varandra lika smäckert som ett lyckat samarbete mellan två kommunala förvaltningar. Så vad gör man då? Jo, en cover.

Att spela en cover kan tyckas lätt vid första anblick men för att det ska bli riktigt bra finns det regler man måste förhålla sig till. Jag pallar inte gå igenom reglerna här utan kan tipsa om boken Coverns epistemologi – etik, moral & rock n roll från 300 b.c. av Aristoteles, som jag tycker sammanfattar det bra. Folkbildaren i mig tänker inte låta er gå lottlösa utan här följer mina tre bästa tips i en liten punktlista:

• ·         Välj en dålig låt – då blir det lättare bra
• ·         Spela låten mycket snabbare än originalet – hellre snabbt än bra är en bra tumregel
• ·         Välj en känd låt – det ökar chanserna att någon råkar hitta just DIG på youtube

Nog med pladder.

Ta ett djupt andetag och gör era nackuppvärmningsövningar för här kommer fem covers som är mycket bättre än originalet. Nu jävlar ska det headbangas!

Listan finns HÄR.

 

Vi börjar med ett riktigt bra exempel. 1997 släppte Celine Dion sin låt My heart will go on, ni vet, Titanic-låten. Den är ganska dålig, långsam men otroligt känd. När man söker på google hamnar den under genren vocal/easy listening. Alltså ett riktigt bra val, något som killarna i DRAGONFORCE vet. Londongrabbarnas version går snabbt, har gitarrsolon och mycket mer power. Ja, i princip allt utom möjligtvis grind. Det är såhär, gott folk, man förvandlar en svag tvåa till en stark femma!

Alla vet att anledningen till att Britney Spears blev galen i mitten av 00-talet är för att Max Martin vägrade använda dubbelpedal i sina produktioner. Därför blir lite som att strö salt i såret varje gång hon lyssnar på CHILDREN OF BODOMS sagolika version av hennes oops I did it again. Utöver Brittans gamla klassiker har våra vänner i öst även räddat skitlåtar som sleeping in my car av Roxette och Jessie’s girl av Rick Springfield. Kanske något att ha i åtanke när våra vänner i väst ska välja nästa fredspris?

Har ni någonsin gått in i en musikaffär för att köpa extra tjocka strängar till er gitarr så ni kan stämma ner till A och spela riktigt slö doom i köket när ungarna somnat men mötts av en jeanskille som sitter och blänger på er med en ful strata i handen, spelandes någon svettig Gary Moore låt, som vägrar resa sig och ge någon form av grundservice? Missförstå mig inte, den typen av kille är inget man föds till utan något man blir genom toxisk manlig bluesenergi. Ni som någon gång försökt se en demo/review av något som har med gitarrer att göra på youtube vet vad jag pratar om: alla spelar blues. Därför är valet av over the hills genialiskt. Tänk alla vilsna själar som tänker att dom ska lära sig av livet av Gary Moore men räddas av NIGHTWISH. Hatten av.

Nästa välgörare kommer från Milwaukee, Wisconsin, samma stad som gav oss Jeffrey Dahmer som gett material till otaliga band. 1988 hade REALM släppt två demoer som gått sisådär. Eller bra. Vad vet jag. Hur som helst gav de ut pangplattan endless war 1988 med buller och brak. Problemet var bara att de var lata. Endast 9 låtar lyckades de skramla ihop, så vad göra? Jo, de tog en tråkig gammal Beatleslåt utan riktiga instrument och rev av det dammiga stråkarrangemanget genom en JCM-stärkare och plötsligt blev Eleanor Rigby en banger, 22 år senare.

Vi avslutar med ett undantag när det görs en perfekt cover på ett perfekt original. Njut!

/Oskar S

Fredagslistan 2019, vecka 18: Nytt och noterbart?

Gott folk!

Det har blivit dags för ytterligare en lista på nytt och noterbarttemat, men som den observante lyssnaren observerar så har det smugit sig in en rejält gammal låt också i slutet på listan. Anledningen kommer att bli uppenbar, tror jag, haha!

Vi kör!

Det är ju i det närmaste att betrakta som naturlag att när SPIRIT ADRIFT släpper nytt så kommer de att dyka upp på bloggen. Och ni kan lika gärna springa till banken med att det här gänget från Arizona kommer dyka upp många fler gånger under resten av 2019 då kommande skivan "Divided By Darkness" är så gastkramande bra. Bara så ni vet. Låtvalet denna veckan är Angel And Abyss som inte bara får in en satans allitteration i titeln, utan också är en låt som börjar lugnt och fint och stegras allt eftersom.

Gammal låt som färöiska genibandet HAMFERD har spelat in på nytt och som verkligen är så bedövande vacker! Herrejävlar vilken i det närmaste ljuvlig smekning som Deydir Vardar är.

Jag får sannerligen mersmak av The Great One från FIRESPAWNs kommande platta "Abominate". För det första är produktionen så satans mycket köttigare än på förra plattan. För det andra är det så mycket riff, puk och growlmumma att det sprutar death metal över alla brädder när dessa minst sagt rutinerade herrar axlar oket på allvar. Matte Modin är, som vanligt, en best bakom kaggarna. Det finns ett parti när han går över till en tvåtakt så massiv att jag ramlade av stolen.

Nu blir det lite easy listening. Jag har inte brytt mig om CHILDREN OF BODOM på bra länge. Hade inte Robert recenserat senaste skivan "Hexed" på WeRock så hade även den gått mig förbi utan större sorg. Men den är faktiskt inte så tokig! Rejält underhållande till och med!

Jag avslutar veckans lista med SLAYER, helt enkelt för att det igår var Jeff Hannemans dödsdag. 2013, och jag undrar var fan tiden tog vägen?

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 18: Nytt och noterbart? 

Fredagslistan 2015, vecka 9: Trumfill

Godmorgon!

Idag ska vi prata om trumfill. Jag är, trots mitt trummisskap, en stark motståndare till trumsolon. Det är onödigt att lägga tid under konserter på att ha solon överhuvudtaget tycker jag, men mest onödiga är trumsolon. Trummor är ett kompinstrument, och jag förutsätter att alla band jag går och ser har en duktig trummis som bjuds på rikliga tillfällen att visa detta i låtar. Trumfill däremot är en annan sak. De kan jag inte få nog av.

I veckans fredagslista får ni fyra låtar med korta utbrott av slagmumma som har satt outplånliga spår i hjärnan hos undertecknad.

Skiva "Death Domination", låt: ...And The Empire Shall Fall. Trummis: Mikke Norén.

Skivan är i sig väl värd att kolla in. Jag lyssnade oerhört mycket på den 2009, året den kom ut.
I låten ber jag er spetsa öronen lite extra vid  3:18 och 3:49 då den gode Norén lirar loss med lite extra ackuratess. Satan i gatan vad bra det är!

Skiva: "...And Justice For All", låt The Frayed Ends Of Sanity. Trummis: Lars Ulrich. Jag vet inte om ni visste det sedan innan, men jag gillar verkligen "...And Justice For All" för det makalösa låtmaterialet som METALLICA pressade ur sig. Ulrichs trumspel har aldrig varit bättre än på den här skivan. 

Jag ber er spetsa öronen lite extra vid 4:03. Då kommer det bästa fillet i METALLICAs historia. Faktum är att det inte kommer att komma ett bättre fill ur Ulrichs lekamen någonsin. 

Skiva: "Hate Crew Deathroll", låt: Bodom Beach Terror. Trummis: Jaska Raatikainen. På tips av Henke Nygren (jag har tappat räkningen på hur många band han har tipsat mig om, haha!) kollade jag in CHILDREN OF BODOMs "Hate Crew Deathroll". Bandets musik stannade inte kvar hos mig, men fillet vid 0:48 gjorde det uppenbarligen. En ljuvlig pukrullning. 

Skiva: "Seasons In The Abyss", låt: Spirit In Black. Trummis: Dave Lombardo. Jag har ju haft med denna låt flera gånger i olika listor, så har ni tröttnat är det förståeligt. Jag har det uppenbarligen inte. Hela låten är ett ymninghetshorn av drivet trumlir från Lombardo att jag knappt vet var jag ska börja. Den lilla pukrullningen vid 0:15? 1:25? 1:59? Övergången till tvåtakt vid 2:16? Ja, ni fattar - det är mycket som händer i låten. Vrid upp, och dyrka. Det har jag gjort så många gånger att jag tappat räkningen, haha!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 9: Trumfill

Fredagslistan goes Wacken Open Air

Har man varit där så vet man utan att läsa inläggets namn vad bilden till vänster depikterar. Tysklands Wacken Open Air har sedan starten dragit till sig växande skaror metalheads för 3 dagars tribalt beteende. Av mig och Susanne är det bara jag som varit där - 2008 - men det hindrar oss inte att göra en fredagslista på temat Wacken Open Air. För att göra det lite behändigare valde vi dessutom ett år - 2002. Fans av HYPOCRISY kommer då, likt oss, nicka nöjt vid tanken att det var det året bandets "Hypocrisy Destroys Wacken" spelades in. Konstigt nog har vi inte valt låtar från den skivan.

Men jag sticker iväg. Listan är denna veckan ordnad lite annorlunda mot tidigare listor.  I sann bibliotekarienördsanda har vi ordnat listan efter band. Ni får ursäkta oss detta - ibland tar vansinnet över.

Resultatet blir ju inte dåligt för det. Vi börjar episkt tungt med The Dying Illusion av CANDLEMASS. Skivan "Chapter VI" hörde till en grupp skivor jag lyssnade otroligt mycket på under tidigt 90-tal. Jag tycker att den håller fortfarande faktiskt. Övrig diskografi från bandet upplever jag märkligt nog inte alls som lika intressant.

CANNIBAL CORPSE är sorgligt underrepresenterade på Spotify. Gallery Of Suicide finns dock och bjuder på en stunds musik i sann kannibalisk anda. Efter detta måste man ju har lite mer lättlyssnat eller hur? Det åstadkommer man med ett stycke musik signerat CHILDREN OF BODOM. Bodom Beach Terror är ta mig satan en trallvänlig liten dänga som livas upp med ihärdigt keyboarderande. Inte för alla, men jag gillar det i små doser.

Sen uppar vi aggressiviteten till max - DYING FETUS,  EXODUS och HEATHEN ser till att vi får två slevar av meckig döds och thrash.

Hör ni också till oss som gillar när Peter Tägtgren kör döds? Det är fullt förståeligt när det låter som det gör om HYPOCRISY på "A Taste Of Extreme Divinity" som vi har valt låtar från till listan. Man kan såklart ta vilken skiva som helst från detta gäng då de alla håller hög klass.

IMMORTAL på skiva=bra skit. IMMORTAL live=gitarrstrul. Så har det faktiskt varit på samtliga konserter jag varit på med bandet. Att "Sons Of Northern Darkness" är en grym skiva i vilket fall, det är både jag och Susanne överrens om.

Sen kommer ett underbart tre-låtarssjok med betoning på fart och vrede: KREATOR Pleasure To Kill, och LOCK UP med Feeding On The Opiate och Hate Breeds Suffering. LOCK UP är ett så suveränt band att det inte är konstigt alls att de representeras av två låtar om ni frågar mig, haha!

MÖRK GRYNING har jag prick ingen relation alls till innan jag hörde Into Oblivion - ganska okej, men låten har svårt att stå sig mot de efterföljande dängorna från NECROPHOBIC: Blinded By Light, Enlighted By Darkness som jag personligen tycker är en grym titel på ett fantastiskt stycke musik, och Revelation 666.

Sen blir det en dikeskörning. Eller det beror på hur man ser det. Gillar man SAVATAGE så kommer man att gilla att Damien dyker upp med sitt tunga sväng. Jag har svårt att inte stampa takten i vilket fall.

Vi avslutar med flaggan i topp med två band som verkligen inte går av för hackor, yxor, motorsågar eller spett: UNLEASHED och VOMITORY.

Så, det var det hela - trevlig helg och allt det där.

/Martin

Fredagslistan vecka 13 - Wacken Open Air 2002

Gammal är äldst part I - Unholy Alliance

Snacka om att Slayer kommer att lämna ett stort hål efter sig när bandet lägger ner. Fredagens (17/11) uppvisning i rå, aggressiv metal på Malmömässan lämnade få i tvivel om detta.

Det enda bandet som i någon mån kunde matcha huvudaktens sköna lir var In Flames som med sin avskalade men ändå effektiva show lyckades få publiken med sig. Anders Fridén må vara avskydd av många, men hans ödmjukhet är så extremt sympatisk att man bara måste kapitulera. Han får publiken att hoppa upp och ner till ”Only for the Weak” en låt som combon river av tillsammans med ”Pinball Map”, ”Egonomic”, ”Trigger”, "Cloud Connected", ”The quiet place”, ”My Shadow” samt titellåten från senaste plattan Come Clarity och ”Take this life”. Bäst på scen är trummisen Daniel Svensson som är jämn, tight och har svinsnygga fills.

Children of Bodom från Finland levererar sin metal ganska tight, men förmår inte engagera mig nämnvärt (sorry Henke) – framför allt eftersom de använder sig så fruktansvärt mycket av keyboards. Att dessutom keyboardisten har handen fast förankrad på pitch-bendern gör inte saken bättre. Gruppen har dock en skön frontfigur i Alexei. Den enda låten jag kommer ihåg är ”Needled 24/7” från Hatecrew deathroll.

Lamb of God har i vissa fall sagts vara det band som plockade upp Panteras fallna mantel – inget bandet gör på scen kan övertyga mig om det påståendet. Varenda låt låter likadan. Thine eyes bleed missar jag helt – mycket beroende på att bandet har ett kort set och att det börjar spela 10 minuter innan aviserad konsertstart!

Vad man dock kan konstatera är att de allra flesta har kommit för att beskåda thrashpapporna i Slayer – under de föregående bandens set hörs alltmer frekvent ju längre kvällen lider vrålet ”Slaaaayer” – och bandet gör ingen besviken när de går på vid halv elva med ”Disciple”. Tom Araya må se ut som en trevlig jultomte med sitt grånande skägg – men han frustar ut texterna med en sådant frenesi att man blir imponerad. Bandet har inget kvar att bevisa, men de verkar inte har tröttnat på att stå på scen. Att trummisen Dave Lombardo finns tillbaka i fållan och kvällen i ära är på ett grymt spelhumör gör konserten till en virvel av rå kraft. Ljudet är föredömligt högt – så högt att man känner varje bastrumslag (och de är ju många) i hela kroppen. Slayer gör allt rätt denna kväll – de vet att många har kommit för att höra ”War Ensamble”, ”Die by the sword” ”Mandatory Suicide”, ”Seasons in the abyss”, ”Dead skin mask”, South of heaven”, ”Raining blood” och ”Angel of Death” och kör också dessa låtar – samtidigt som de har stoppat in några riktiga köttben från senaste släppet Christ Illusion – ”Jihad”, ”Cult”, ”Eyes of the insane” och den supersnabba ”Supremist”.

Coolast är dock att Slayers marshallförstärkare är uppriggade som uppochnervända kors – det blir inte mer metal än så och jag konstaterar med visst vemod att Slayer kommer att lämna ett stort tomrum efter sig när bandet lägger av – ett faktum som oftare kommer upp i intervjuer som bandet ger än tidigare. I den stund jag går från Malmömässan är jag dock alldeles för nöjd för att tänka på det.