Fredagslistan 2018, vecka 42: Nytt och noterbart

Gott folk!

Dags för en ny runda av nyare och fantastisk musik som har släppts den senaste tiden. Det kan vara musik från hela plattor, eller bara smakprov från kommande fullängdare - men gemensam faktor för samtliga låtar i veckans fredagslista är att de får det att tjonga till lite extra i kroppen.

Vi kör!

Jag öppnar med dansk metal av yttersta snitt. Den danska scenen har de senaste åren verkligen utvecklats till något helt enastående. Tidigare var dansk metal något som verkligen inte stod högt i kurs. Gamla hjältar som KING DIAMOND och MERCYFUL FATE hade inga självklara efterföljare. Idag är det helt annorlunda, och SLAEGT är ett av de banden som verkligen har tagit gammal klassisk heavy metal och gjort något helt eget av det. Nya plattan "The Wheel" är ett veritabelt smörgåsbord av förträfflighet. Growl samsas självklart med i det närmaste galet driv och tydliga nickningar till NWOBHM. Lägg till sanslöst bra gitarrspel och ni får helvetiskt bra musik.

Nästa år kommer "Verkligheten", den första SOILWORK-plattan på tre år. När jag lyssnar på Arrival så börjar jag toklängta, för satan vad bra den låten är! Inte bara får vi bländande trumspel från Bastian Thusgaard som tog över sedan Dirk Verbeuren lämnade för att ansluta sig till MEGADETH, Arrival bjuder på ett tvärsnitt av vad som gör SOILWORK till ett så bra band som det är. Fullständigt episkt gitarrspel, galet bra sång av Björn Strid, och helt suveräna melodier. Av de låtar som är med i veckans lista så är detta nog den jag gillar mest.

RISING från Köpenhamn golvade mig för två år sedan med en finfin konsert på Copenhell. Redan på "Oceans Into Their Graves" kändes bandet som ett komplett band. När jag lyssnar på Hunger and Exile från kommande plattan "Sword and Scythe" så befäster bara bandet den känslan av att de verkligen vet vad de sysslar med. Ett rent sanslöst gung med väldigt snygga melodiska utsmyckningar färgar bandets sludge. I rätt mycket sludge kan jag känna att banden bara harvar på - i RISINGs musik finns det tydligt riktning och en tanke med allt. De fascineras säkerligen av sina riff, men är inte lika benägna att fullständigt snöa in på dessa som så många andra band inom genren.

Kanadensiska BEYOND CREATION har jag ju skrivit och hyllat här på bloggen flertalet tillfällen. Jag älskar verkligen bandets progressiva och tekniska dödsmetall. På nya skivan "Algorythm" fortsätter de sitt triumfatoriska vandrande på ett galet imponerande sätt. Melodierna är mer genomarbetade på den här skivan än de förra, men teknikaliteten är ändå väldigt påträngande. Det finns en hel massa detaljer att gotta ner sig i på den här plattan om man känner för det, men påtagligast är att BEYOND CREATION verkligen är skickliga låtskrivare som håller lyssnaren i ett ömt grepp hela vägen.

Från West Hobart på Tasmanien kommer PSYCROPTIC som är ett av världens bästa och mest svängiga tekniska dödsmetallband. Det är, om ni frågar mig, omöjligt att inte gilla det här gänget som gång på gång bjuder upp till yster ringdans. Live är de lika förträffliga, så får ni chansen att se dem, ta den. I början av november släpps bandets "As The Kingdom Drowns" och jag börjar salivera lite lätt när jag lyssnar på sjukt svängiga Directive. 

Vi har haft med THE ORDER OF APOLLYON i minst en fredagslista tidigare. Jag gillar det här svärtade dödsmetallbandet för det är så totalt befriande med den här typen av hantverksmässighet. Inga krusiduller, bara pang på pistongen liksom.

Jag avslutar veckans lista med BLOODBATH. Förklaring? Nä det ska väl inte behövas, haha!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 42: Nytt och noterbart

Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998

Gott folk!

Vi har kommit till vägs ände, i alla fall när det gäller fredagslistor som tar upp specifika årtal på 1990-talet, ett årtionde som minst sagt såg intressanta förändringar inom musiken.

Under 1998 hände det, precis som de flesta år, en hel del. Det är året för Lewinskyaffären, året som Olof Johansson avgår som partiledare för Centerpartiet, Sverige tar guld för sjunde gången i Ishockey VM och det släpptes 833 skivor (i alla fall enligt Metal Archives) som kan kategoriseras som hårdare musik. Här har ni fem stycken som jag tycker är värda att kolla in.

Vi kör!

"My Arms, Your Hearse" av OPETH. Jag kan inte tänka mig att det är någon som blir förvånad att jag tar med en skiva av OPETH då det här bandet tillhör mina favoriter. I bandets diskografi återkommer jag ganska sällan till just den här skivan. Vilket är lite konstigt då den har några verkliga guldkorn som dessutom brukar dyka upp i livesammanhang. "My Arms, Your Hearse" är OPETHs tredje platta, och är liberalt strösslad med growl och en hårdare än vanligt arbetande Mikael Åkerfeldt som inte bara sjunger, lirar gitarr, lirar bas men också piano. Detta var på tiden då OPETH inte hade en fast basist - det var först på plattan efter denna - "Still Life" som Martin Mendez hade hunnit spela in sig i bandet. "My Arms, Your Hearse" är en skiva som är hårt kramad av fansen. Kollar ni recensioner på Metal Archives så är det väldigt vanligt förekommande med meningar som "The Pinnacle Of Their Career", "The summit of perfection" och "The pinnacle of flawlessness", så ni fattar att ni har en lyssnarstund av stora mått framför er.

Ur askan av AT THE GATES reste sig THE HAUNTED ganska raskt. Den självbetitlade debutplattan släpptes i juni 1998 på Earache och är en i all sin prakt en okomplicerad men djupt sympatisk skiva med fokus på fart. Det kan tyckas vara en enkel sak att skriva musik av den här typen, men så är det inte. THE HAUNTED gör jobbet gediget om än en smula traditionellt. Jag har med skivan då jag är - som ni vet - väldigt svag för det här bandets hantverksskicklighet och för att skivan formligen sprutar av känsla från slutet av 1990-talet. Det finns såklart mer konstnärligt utmanande skivor i bandets diskografi, men som debut betraktat är det här en finfin platta.

LOTHLORIEN från Varberg med det rent katastrofala omslaget på sin enda skiva "The Primal Event". Jag skaffade den här skivan till biblioteket på inköpsförslag, och kommer tydligt ihåg att förslagsgivaren bad mig att bortse från omslaget med emfas. Vilket jag gjorde, och är glad för det för det här är en riktigt fin och mustig skiva. Sångaren Henrik Serholt påminner väldigt mycket om Thomas Lindberg i sin sångstil, vilket alltid är ett plus om ni frågar mig. Bandets namn är taget från Sagan Om Ringen där Lothlorien var både en skog och ett av alvrikena. Bara en sån sak får det ju att kittla i bibliotekarienerven.

Jag höjer meckighetsgraden allt vad jag kan med GORGUTS platta "Obscura". Det här är - likt all musik från bandet - musik som kräver koncentration och som inte alls är speciellt lättillgänglig. Men vad gör väl det, när Luc Lemay verkligen tar i från botten av sitt franska väsen och vågar vara utmanande och krånglig? Nä, precis!

SOILWORK släppte sitt debutalbum "Steelbath Suicide" i maj 1998. Det tidiga SOILWORK hade en råhet och ett nästan maniskt driv i sin musik som jag alltid gillat. På den här skivan som har fått stå tillbaka lite för min del i bandets diskografi finns ett satans engagemang, och en maffighet som är så sjukt sympatisk att det är ytterst svårt att stå emot. Och varför skulle man vilja det egentligen? SOILWORK har karvat ut en karriär som imponerar i sin integritet och uthållighet. Låtar från den här plattan är inte speciellt vanligt förekommande i bandets setlistor nuförtiden. Oftast är det Sadistic Lullaby som dyker upp. Jag kan tycka att det hade varit lite kul om bandet luftade fler låtar från en skiva som står sig bra i bandets diskografi.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

Gott folk!

Jag hoppas att ni har trivsel utav bara helvete i era liv. För egen del så har jag sedan 2 veckor tillbaka semester, och det här är - rätt antaget - en av de där förskrivna fredagslistorna som jag tror att alla bloggare över hela världen är glada för att skriva. Det betyder nämligen att du ligger bra till rent skrivmässigt, och i mitt fall att jag kan ägna min semester helt och hållet åt min familj.

Temat för veckan är glada låtar. Alltså som i låtar som får mig på gott humör och med stor sannolikhet vilja dricka öl. Tänkte att det kunde vara lämpligt med en sån lista, haha!

Vi kör!

Jag öppnar på ett högst rimligt sätt med en powermetallåt från UNISONIC vilket är ett band med Kai Hansen och Michael Kiske som jag tänker att ganska många känner igen från tidigare upplagor av HELLOWEEN. Detta är verkligen medryckande musik som sannerligen håller sin plats med den äran bland all den powermetal som framför allt Tyskland har gett oss. Om det är svårt att inte stampa takten? Ja, avgör själva. Själv korkar jag upp en back Einbecker Urbock och säger prost Leute!

Min kärlek till SOILWORK är cementerad sedan väldigt många år. Jag upptäckte bandet med "Stabbing the Drama" som kom 2005, och föll som en yxad fura för Distance på den skivan. Jösses vilken refräng! Numera åker skivan inte på lika ofta, men den väcker alltid samma fina och glada känsla när den väl gör det. Som inför den här listan exempelvis! SOILWORK var på den här tiden fortfarande befolkat av Peter Wichers och Ola Flink och Dirk Verbeuren hade nyligen kommit med som fast medlem. Ja, ni fattar att jag blir lite lätt nostalgisk!

Listans tramsigaste och mest omogna låt är med lätthet Son Of A Bitch från "Breaker" som ACCEPT släppte 1985. 1985 var jag 9 år gammal, och jag tror att jag hörde den här låten kanske året efter. Jag förstod att det som Udo sjöng kanske inte direkt var lämpligt att fråga föräldrarna om vad det betydde. Men mest trodde jag att det fejkade spyljudet skulle vara det som möjligtvis skulle uppröra samtiden. Själv tyckte jag att det var en hysteriskt rolig låt som jag fortfarande har extremt roligt med när jag lyssnar på den. ACCEPT har ju en hel driva av musik som är mer seriös, bättre och ballare än just Son Of A Bitch. För mig kommer den förmodligen alltid att vara låten som drar fram min inre 10-åring.

1990 släpper IRON MAIDEN "No Prayer For The Dying" med den häpnadsväckande framgångsrika låten Bring Your Daughter To The Slaughter som tar sig hela vägen till plats ett på englandslistan. Bandet var storligen förvånat, då de mer eller mindre betraktade låten som en charmig bagatell. Innan låten kom med på skivan så hade Dickinson spelat in en annan version av låten tillsammans med Jannick Gers (innan han kom med i Maiden) till filmen Terror på Elm Street 5. Jag har alltid tyckt att "No Prayer For The Dying" är en undervärderad skiva i bandets diskografi, och även om den inte når upp till de skivor som betraktas som klassiska så ligger MAIDEN alltid på en hantverksmässig hög nivå.

Jag avslutar med en nävarna i luften låt från COHEED AND CAMBRIA. Det är ett band som jag tappar, men återkommer till med oregelbundna intervall. Som de flesta så uppskattar jag bandets "Good Apollo..."-skiva som är en mörk och mustig historia. Bandet senaste skiva "The Color Before The Sun" är en vida ljusare skiva med en episkt smittande öppningslåt i Island. Den har en förträffligt driv och jag blir alltid helt till mig när jag lyssnar på låten.
/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 28: Glada låtar!

Fredagslistan 2017, vecka 12: Helsingborg!

Gott folk!

Helsingborg. Observera att bilden är tagen innan ombyggnationen av Olympia. 

Idag ska vi prata om Helsingborg - Sundets Pärla - och min hemvist sedan 4 år. Redan innan jag flyttade hit så hade jag ett förhållande till staden. Min morbror flyttade ner hit från Karlskrona under 1980-talet och vi var ofta och hälsade på honom i hans dåvarande lägenhet på Dalhem. Främst fascinerades jag och min bror över att han hade kabel-TV, för det hade vi sannerligen inte i huset på Långö.

Rent praktiskt blev det så att jag också började supporta HIF, kanske mer i tanken än i handling, men när jag väl började jobba på biblioteket för 11 år sedan slog gnistan till på allvar. När mitt och frugans första barn föddes och vi faktiskt flyttade ihop så kändes Helsingborg redan som min hemstad.

I vilket fall - Helsingborg har ett antal band som jag tycker är väl värda att kolla in. En sökning på just "Helsingborg" på Metal Archives ger vid handen att det finns 47 band med olika aktivitetsgrad och olika verkshöjd i näringskedjan i staden vid Öresund. Jag tänker tipsa om 5 band som jag verkligen tycker att ni ska kolla in.

Vi kör!

BASTARD GRAVE är ett band som lirar dödsmetall av den gamla skolan, och som de gör det! Bandet startade 2012 och har hittills släppt en fullängdare - "What Lies Beyond" - som kom 2012 på väldigt creddiga Pulverised Records. Jösses vad bra detta är! Här finns så mycket gammal skåpmat i positiv mening att jag i det närmaste baxnar. Produktionen är rent retro, med tydlig nickning till hur dödsmetallplattor lät under 1990-talet. Precis - ren mumma! BASTARD GRAVE skämmer bort lyssnaren med en väldigt hög grad i sitt låskrivande, för trots att mycket känns igen så gör bandet sannerligen något eget och extremt högkvalitativt av sin valda genre.

CHINE är ett otroligt spelskickligt band. Jag fick span på bandet tidigt i bandets karriär då de gick under namnet CHAEOSTRIBE och i höjd med andra skivan "Betray Your Own Kind" höjde de ribban något så extremt att jag drämde dit en betygsåtta i min recension av skivan. Det som framför allt imponerar med skivan är att låtarna är väldigt välskrivna. Här finns en pondus och ett jävlaranamma som är oemotståndligt. Att CHINE dessutom valde att lägga en rejäl peng på produktionen signerad David Castillo gör att detta är ren öronmumma rakt igenom. 

GUTTER INSTINCT är det band på helsingborgsscenen som just nu åtnjuter mest credd. Bandet ligger på ansedda Prosthetic Records, har fått bra press både här hemma och internationellt för sin råa och rejält vreda kombination av döds och black. Jag blev ruggigt impad redan av den finfina EP bandet släppte 2015, "The Insurrection" och när bandet sen drämde i med kraft med fullängdaren "Age Of The Fanatics" så var det bara att kapitulera. Jag uppskattar också bandets lyriska teman med sociala inslag och anti-religion som bandet med emfas har hamrat in i nästan samtliga intervjuer jag läst/sett med bandet. Att gå från bra och lovande till nästa nivå är svårt, men GUTTER INSTINCT har sannerligen sett till att göra grundjobbet på ett väldigt imponerande sätt.

Vi växlar spår helt och hållet från brutal döds/black till SINS IN VAIN gotiska metal. Det här bandet har beröringspunkter med CHINE då tidigare sångaren i CHINE, Fredrik Andersson, lirade bas i en upplaga av SINS IN VAIN. Dessutom gjorde Susanne omslaget till bandet hittills enda skiva "Enemy Within". Jag skriver hittills då jag förra veckan fick reda på att bandet nu är satt i aktivt läge igen och vi kan vänta oss två singlar i framtiden. I samband med att jag fick reda på detta blev jag sugen på att lyssna på "Enemy Within" igen, något som jag inte gjort på bra många år. Och jösses vad jag trillade dit! Jag tyckte skivan var bra när den kom, men den har faktiskt vuxit ett eller två snäpp sedan dess. Avslutande trion av Catharsis, Remission och Bid Farewell är så vansinnigt bra!

Ett av världens hårdast arbetande band är SOILWORK. Lika hårt har bandet tvingats säga hej då till en fruktansvärt lång räcka musiker. Men bandet har alltid arbetat vidare, och de har oftast gjort det med väldigt bra skivor. I veckans lista har jag valt att ta med dubbelskivan "The Living Infinite" som jag ställde mig väldigt tvivlande till när nyheten om skivans längd kom. Men som bandet tillrättavisade mig - när det sker på ett dylikt vis så har jag alls inget emot detta - och det dukas upp till en veritabel buffé av knallbra låtar.

Bonus: AGRETATOR som innehöll 3 medlemmar som senare gick vidare till att bilda DARKANE: Peter Wildoer på trummor, Christofer Malmström på gitarr och Jörgen Löfberg på bas. AGRETATORs supertekniska och väldigt DEATH-liknande döds är något jag aldrig kommer tröttna på.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 12: Helsingborg!

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000

Gott folk!

Denna vecka tittar jag närmre på år 2000. Från början hade jag tänkt att kolla in hela 00-talet och gjorde en sökning på Metal Archives på just denna tidsperiod. Runt 30.000 skivor. Det avskräckte lite, haha! Så i någon sorts kompromissanda valde jag att sysselsätta mig med år 2000 - ett år då det kom ut något mer lätthanterliga 845 skivor.

Lite tidsperspektiv. År 2000 bodde jag i Lund. Jag hade inte än kommit på att jag ville jobba som bibliotekarie. I musikvärlden hade ett 90-tal präglat av ypperlig death metal under senare hälften av årtiondet fått ge vika för ofta rent gräslig nu metal som hade börjat tränga igenom till mainstreamforan av musiken, men ganska snart blev lika inkrökt i sig själv och förlorade sin attraktionsgrad i överljudsfart. Om den någonsin haft en attraktionsgrad, haha!

Andra noterbara skivor som kom ut detta år: "Battle Hymns" av MANOWAR, "Pleasure Pave Sewers" av LOCK UP, "Reinventing The Steel" av PANTERA, "Litany" av VADER och "Clayman" av IN FLAMES. Vissa av dessa skivor lyssnade jag på då, och lyssnar jag fortfarande på emellanåt. Andra inte, haha!

Vi kör!

NILE släppte nytt förra veckan faktiskt - "What Should Not Be Unearthed", men det struntar vi i just nu (för skivan är väl värd att kolla in) och sätter skivan med 15 år på nacken "Black Seeds Of Vengeance"under lupp. NILE är ett band som med stenhård stringens har hållit stilen i stort sett genom hela sin karriär. Det har varit Egypten och teknisk dödsmetall för hela pengapåsen till bandets fanskaras stora acklamation. Jag tillhör själv de som har tokhyllat bandet sedan Henrik Nygren introducerade mig för bandet med skivan "Annihilation Of The Wicked". Jag har sagt det innan, och kommer säga det fler gånger - antalet band som Henrik har sett till att jag fått upp öronen för är skrattretande många.

I vilket fall - "Black Seeds Of Vengeance" är skiva nummer 2 från South Carlolinabandet och den gavs ut på Relapse. Omslaget är, well, inte det finaste i bandets diskografi, men om någon någonstans skulle tvivla på att skivan gör ont så rätas det frågetecknet raskt ut med det omslaget. Jag har valt låten Masturbating The War God, först och främst för att den heter Masturbating The War God. Det är svårt att inte garva och inse att man är en tramsepelle, men också för att den är en låt med så vanvettigt mullrande sång att gomseglen krackelerar. Jag ber er särskilt notera den episka anslagets intrände vid 3:30. Satan så snyggt det är! Jag gillar också, väldigt mycket, bandets lekande med temposkiftningar. Fler band borde ägna sig åt det.



BORKNAGAR, och i synnerhet låten Colossus, är ytterligare ett band som Henrik gjorde mig uppmärksam på. Jag har haft med låten i flera fredagslistor, men låten är av den digniteten att jag inte tvekade en sekund när jag insåg att "Quintessence" gavs ut år 2000. Jag kan lyssna på låten hur mycket som helst utan att tröttna. Övergången vid 2:04 är så magiskt bra att jag ryser varje gång jag hör den. Bandet bildades 1995 av Öystein Garnes Brun som en andningsventil för att skapa mer melodisk musik i konstrast till den norska black metalscenens brutala musikaliska övningar. Och det lyckas bandet bra med.





Skiva 2 från SOILWORK - "The Chainheart Machine" har jag tjatat om mycket. Jag älskar den skivan för dess råhet och rättframma driv. Henry Rantas i stort sett kompromisslösa piskande är en starkt bidragande orsak till min dyrkan, men även Björn Strids galtgastande uppskattas svårligen. Det finns gott om fin låtmumma på denna skiva. Jag valde Possessing The Angels av flera anledningar. Den har ett fint driv, ett väldigt simpelt men effektivt huvudriff, och en fin mellansektion som avbryts föredömligt vid 3:14 med ett vrålsnyggt, ja vrål, av Strid. Föredömligt!






Jag vet inte vad ni anser om inräkningar på virveltrumman, men själv är jag oerhört svag för detta grepp. THE CROWN är ett band som hade en fin utgivningstakt. Kolla in detta: 1999 kom första skivan "Hell Is Here", 2000 "Deathrace King". Sen tog bandet lite paus till 2002 då de släppte 3 skivor, men två av dem var inspelade tidigare under namnet CROWN OF THORNS som bandet tvingades ändra till THE CROWN på grund av att ett annat band ägde rättigheterna till namnet, samt "Crowned In Terror". 2003 kom "Possessed 13", 2004 "Crowned Unholy" som är en nyinspelning av "Crowned In Terror" med så många ändringar att jag fan inte ids lista alla här. Sen iddes inte bandet mer utan lade ner, bara för att återuppstå 2009. Sedan dess har bandet gett ut 2 skivor "Doomsday King" 2010 - den är bra - och "Death Is Not Dead" 2015 - den är inte bra.
I vilket fall - "Deathrace King" har en låt som är givet som låtval: Total Satan. Och den har inräkning på virveltrumman. Det räcker fan som kriterier, haha!

Ni vet ju att jag har ett stort och blödande hjärta för NASUM, ett band som genom sin sinnessjukt starka utgivning inte hade så lite med att göra att grindcoren som genre fick en uppfräschning den sannerligen behövde. Vid sidan av NAPALM DEATH är NASUM bandet som man bara inte får smita runt när det kommer till denna subgenre. "Human 2.0" kom ut den 23/5 2000 och är sprängfylld med så kallade "hits", även om det kanske är svårt att använda sig av sådana termer när det gäller grindcore. På skivan återfinns låtar som A Welcome Breeze Of Stinking Air, Corrosion, The Idiot Parade, Den Svarta Fanan  och låten som jag med (självklarhet?) har valt till listan - Shadows. Under sin avslutningsturné 2012 dedikerade bandet just den låten till den i tsunamin 2004 omkomne sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk. Jag har ett innerligare förhållande till bandets "Shift", men "Human 2.0" är en skiva som jag gärna återkommer till med jämna mellanrum.

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 36: 2000

Fredagslistan 2015, vecka 34: Ytterligare en otematisk lista

Gott folk!

Denna vecka blir det en otematisk lista. Det började med att jag ville göra en lista på band som har nytt material på väg ut, och det började bra, men det blev snabbt stopp så jag fick överge den tanken.

I vilket fall -

vi kör!

Jag var inte nådig mot pågarna från Pennsylvania i RIVERS OF NIHIL när deras debutskiva "The Conscious Seed Of Light" kom ut 2013. Jag kallade den för en mellanmjölksskiva. Produktionen från vanligtvis pålitliga Eric Rutan var en av huvudanledningarna. Den var så monolitiskt massiv att den begravde låtarna. Nu är bandet dock på gång med nytt material. "Monarchy" släpps faktiskt idag, och den är så mycket bättre än förstlingsverket. Jag har valt att ha med titellåten i veckans lista. Produktionen är oerhört mycket mer sympatisk mot öronen. Jag formligen älskar den gitarrton bandet fått fram, trummorna låter som trummor, basen ligger extremt tydlig i ljudbilden och bandet visar med Monarchy att de kan skriva grymma låtar.

SOILWORK är på gång med nytt material i form av "The Ride Majestic" som släpps nästa fredag. Bandet släppte i början av juli ett smakprov från skivan. Ska jag dra några växlar på hur det låter så är det att bandets fina form håller i sig, även om jag tror att det finns betydligt starkare låtar är titellåten. SOILWORK har haft sina dalar på medlemsnivå, men alltid med osviklig tålmodighet pressat ur sig plattor som alltid har innehållit minst en handfull verkligt bra låtar. För mig personligen kommer SOILWORK alltid vara ett band som jag med glädje ger min uppmärksamhet och min tid.



 Det blir lite mer DAWNBRINGER. Jag slirade såklart in på bandets förrförra skiva "Into The Lair Of The Sun God" då Matilda nämnde denna skiva som en favorit i kommentarerna på förra veckans lista. Jag förstår att hon tycker det. Detta är en rejält trevlig skiva som jag misstänker att jag kommer att återvända till. Bandet har inte krånglat till det när det gäller låttitlarna som går från "I" till "IX". Nu får ni "II" er till livs - en fin tvåtaktare till låt som utan tjafs skämmer bort örongångarna med oslagbar charm.





Ny skiva från mänsklighetens främsta fiende CATTLE DECAPITATION. Och jag gillar detta som ni förstår. Förra skivan "Monolith Of Inhumanity" tyckte jag endast var ok, med vissa noterbara undantag av genialitet. "The Anthropocene Extinction" är en skiva som är oerhört mycket starkare och framför allt jämnare. I slutändan är det ju ändå de skivorna som i alla fall jag uppskattar mest. Det är fortsatt bänghårt mosande som är bandets forte och jag utnämnde skivan till den bästa dödsgrindskivan jag har hört sedan MISERY INDEX gav ut "The Killing Gods" förra året.



Avslutar listan med lite THE AGONIST och Danse Macabre från "Eye Of Providence". Visst kan vi hävda att bandet har blivit lite repetetiva, men jag gillar ändå vad bandet åstadkom på den här skivan som släpptes tidigt i år. Mest imponerar Vicky Psarakis med en fin sånginsats, mycket glatt överraskande!







/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 34: Ytterligare en otematisk lista

Fredagslistan 2015, vecka 12: Uppbrott

Godmorgon!

Jag har funderat en del på detta med uppbrott på senaste tiden. Jag har två nära vänner som inom en snar framtid kommer lämna Helsingborg till förmån för Blekinge (Alex) och Småland (Anders) vilket fick mig att vilja göra en fredagslista med temat uppbrott.

Vi kör.

DARKANE, här med förre sångaren Jens Broman, vilket faktiskt är fullt lämpligt då låten Leaving Existence är tagen från en skiva som Jens gastade på - "Demonic Art". DARKANE är ett band som jag har den djupaste respekt för, framför allt deras fina hantverk och spelskicklighet har alltid imponerat mycket på mig. Jag blev i det närmaste chockad när jag fick reda på att medlemmarna hade vanliga jobb, och inte var rockstjärnor på heltid. Ett brutalt uppvaknande minst sagt, haha!  "Demonic Art" är förresten en finfin platta som är väl värd att kolla in som helhet. Leaving Existence är ett fartmonster som på väldigt fint vis uppvisar det grymma liret det här gänget kan åtstadkomma. Fantastiskt trumspel av Peter Wildoer och snyggt strängarbete från Christofer Malmström, Klas Ideberg och Jörgen Löfberg. Produktionen är underbart fet.

THE OATH med Linnéa Olsson och Johanna Sadonis. Väldigt kortlivat band som inte varade ens två år. Men en fin skiva fick de ur sig och den svänger storartat emellanåt.

Jag har plockat Leaving Together som uppvisar en sångprestation av ypperligt snitt från Sadonis. Plus att hela bandet svänger och matar på med grym tyngd. Jag hade inte lyssnat på skivan på ett tag och hade glömt hur bra den är till stora delar.

MORS PRINCIPIUM EST från Finland. Illa sympatisk musik, vilken har gjort att jag - kanske - har överdoserat med bandet i senare listor. Men ni får ta det. Eller inte.

"And Death Said Live" heter skivan, Departure heter låten som är bra. Rikligt med tvåtakt och tyngd. Samt det där svårbestämbara som stavas finskt svårmod. Inte lika uttalat som i BARREN EARTHs musik, men det finns där.

SOILWORK håller just nu på att spela in sitt 10:e album. Gosse, 10 skivor!

"Figure Number Five" hör inte till de mest hyllade i bandets diskografi, men det finns ett antal fina låtar på skivan (Rejection Role, titellåten) och så Departure Plan som är både återhållsam och vräkig. Björn Strid sjunger bra som vanligt, och jag måste säga att jag uppskattar en låt från bandet som är så här pass tillbakalutad utan att bli slätstruken.

THE BLACK DAHLIA MURDER och låten Goat Of Departure från "Everblack" avslutar listan. Fantastisk låttitel! Och skivan är grym, jag tycker verkligen att ni ska kolla in den om ni inte gjort det. Trevor Strnad har alltid imponerat på mig med sin vokala kapacitet och utmärkta frontfigursegenskaper. Extra plus för att han har ett pentagram tatuerat i handflatan.




/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 12: Uppbrott

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Godmorgon!

Hade ni frågat mig för 20 månader sedan om jag var sjuk mycket skulle jag nog svarat, inte mer än vanligt. Sedan Leonards födelse, och framför allt, hans inträde i förskolevärlden har detta ändrats radikalt. För två veckor sedan fick sonen en elakartad förkylning. Han hostade, han snorade, han hade feber åtta dagar i sträck. Med sig i fallet drog han först sin far, sedan sin farfar och farmor och nu sedan ett par dagar, sin mor. Viruset hade däckat 2/3 av barnen på förskolan fick vi reda på när vi besökte förskolan i tisdags. Plus två pedagoger. Jag kan innerligt säga att jag är rätt bra på att först rensa intorkat snor för att sedan ge nässprey kl. 02:45 vid det här laget.

Därför är temat för denna veckans lista sjukdom.

Vi kör.

NAPALM DEATH - ett hushållsnamn hemmavid. "Utopia Banished" är inget favoritalbum, men piskar ändå undan rätt mycket av det som kommer ut idag. Plus att jag tyckte att Sick And Tired är en bra titel som på ett ypperligt sätt sammanfattar den gångna tiden. Att låten dessutom innehåller några sjysta ångestdrivna illvrål förstärker bara lämpligheten att ta med låten på listan, haha! Jag ber er notera den oerhört jobbiga ljudbilden som även den sammanfaller med sinnesstämningen under tiden som förflutit.

Ett av de svagaste albumen i SOILWORKs diskografi är skivan till vänster - "Sworn To A Great Divide". Jag var bittert besviken på den, och så här i efterhand undrar jag om bandet hade dragit publik till gigen utan sin mer än gedigna erfarenhet som liveakt. Det finns dock några bra låtar på skivan. En av dem är Sick Heart River som, om man kan komma över den ostiga titeln, har ett fint anslag. Framför allt refrängen tycker jag är alldeles ypperlig.

Franska TREPALIUM är ett band som jag tycker att man bör kolla in. Fransmännens blasfemiska sväng har fått undertecknad att stampa fötterna mer än en gång. Mest svag i bandets diskografi är jag för skivan till vänster "Alchemik Clockwork of Disorder" och i synnerhet Sick Boogie Murder. 

 Covered In Sick/The Barfer. Låtens titel väcker minnen till liv. När Leonards hosta var som värst hände det att han hostade så mycket att det gick över i kräkningar. Ni kan ju gissa vem som var mottagare av dessa uppkast. Precis. Leonard har alltid haft svårt att somna av sig själv. Han gillar att bli vaggad in i sömn, vilket jag alltid sköter. En ganska speciell känsla att se kräk komma bubblande upp ur lillkillen. Det är förbluffande hur mycket man hinner känna och tänka innan det landar på en. Och på honom. Tack och lov hände det bara 3 gånger. Men ändå.
MUNICIPAL WASTE är ett kul gäng att kolla in live. Det är ett skönt tempo, bandet är födda underhållare, och det är lagom lattjo.

Avslutar med Blessed Are The Sick från skivan med samma namn av MORBID ANGEL. Dels för att det är en så jävla bra låt, dels för att när livet är om jobbigast så intalar man sig själv att det finns något syfte med lidandet. Att bygga upp immunförsvar till exempel. Jag tror inte att det var detta floridadödsarna hade i åtanke, men det skiter vi i, haha!

Trevlig, och förhoppningsvis frisk, helg!




/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Fredagslistan 2014, vecka 47: Jens Bogren

Godmorgon!

Mannen till vänster heter Jens Bogren. Namnet
klingar kanske bekant? Bogren är personen som trots sina relativt unga år (han är 35 år) minst sagt har satt sin prägel på rätt många skivor genom åren. Basen Fascination Street Studios i Örebro har utgjort vistelseort för en pletora av band som anlitat Bogrens expertis bakom studiobordet. Nedan ser ni ett urval.

Bloodbath, Opeth, Katatonia, Soilwork, Paradise Lost, Vildhjarta, Dark Tranquillity och Kreator. Med en nisch för väl avrundade och för öronen synnerligen sympatiska produktioner blir i alla fall jag glad när jag ser att Bogren varit involverad i en skiva. Därför ville jag göra en fredagslista med Bogren som gemensam nämnare.

Vi kör.

"Ghost Reveries" av OPETH. Gosse vad jag lyssnat på den skivan. Nästa år firar skivan 10 år, och OPETH firar 25 år som band med en föreställning på Palladium i London där hela skivan kommer framföras i sin helhet. Magiskt? Jo, tack! Bogren har jobbat på flera av bandets alster - jag förstår varför bandet valde just honom. I OPETHs mer än lovligt komplexa musik krävs det fingertoppskänsla av lite extra kaliber. "Ghost Reveries" har en torr tydlighet i produktionen som jag verkligen gillar. Trumljudet är exemplariskt om ni frågar mig. Sången kommer fram på ett underbart sätt. Om jag är förälskad i skivan? Behöver ni ens fråga, haha?!

"Faith Divides Us - Death Unites Us" av PARADISE LOST. Har ni funderat på hur fint virveltrumman låter på denna skiva? Det har jag gjort. Ganska mycket, efter det att chocken över att jag faktiskt har hittat ett album av PARADISE LOST som jag gillar lade sig. Detta är ett band som inte hör till favoriterna. Men denna skivans rent episka kraft är omöjlig att stå emot. Något mer svärtad och smutsig produktion från Bogren (utan att det blir för skitigt) här. Och det är såklart i sin ordning.

"Stabbing The Drama" av SOILWORK. Skulle nog säga att detta är skivan jag loggade mest speltid på i bandets katalog när jag på allvar började lyssna på bandet. Det var också med denna skiva jag upptäckte bandet. Ojämförligt mest speltid av låtarna på skivan har Distance fått. Det är inte på långa vägar det hårdaste bandet gjort, men där finns på hela skivan en skön kantighet i produktionen. Jag tänker främst då på hur Dirk Verbeurens trummor låter. En fullständigt ljuvligt smackande virvelkagge gör att jag har svårt att värja mig. Kan nämna att virveltrummans ljud utgör en icke oväsentlig del av hur jag uppskattar en produktion eller inte. Se "St. Anger" (tror inte jag behöver säga mer).

 "Impermanent Resonance" av James LaBrie. En undangömd liten pärla till skiva. Ofrånkomligen blir det så när sångaren huserar i DREAM THEATER till vardags. Av de skivor som James LaBrie har gett ut under eget namn är detta den bästa. Låtarna är kul, och det är Peter Wildoer från bland annat DARKANE som lirar trummor. Plus att produktionen är ypperlig. Jag ber er notera hur levande trummorna låter och på vilken stor plats de har i ljudbilden utan att bli alltför påtagliga.

"Extol" av EXTOL. Jag var mycket till mig i trasorna vid de första genomlyssningarna av denna skiva. Jag var fullt beredd att utnämna den till bästa skiva 2013. Jag sansade mig efter ett tag, för trots sina stora förtjänster fanns det andra skivor förra året som var bättre än norrmännens självbetitlade alster. Produktionen är smutsig stundtals - men visst finns den avrundade ansatsen även här. Kolla in virveltrumljudet (egentligen hela trumproddningen) som ligger i framkant på ett mycket fint sätt. Även om skivan som helhet inte räckte till en plats på förra årets bästalista så är låten jag valt - A Gift Beyond Human Reach - något av det bästa EXTOL har klämt ur sig.

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 47: Jens Bogren