Visar inlägg med etikett randy rhoads. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett randy rhoads. Visa alla inlägg

fredag, juni 26, 2026

Fredagslistan 2026, vecka 26: Semesterns Gott & Blandat

 Aj aj aj. Vad i helvete ska jag skriva om, den nyligen påbörjade semestern har markerats av Pet Shop Boys och någon dos rockabilly med Brian Setzer och Stray Cats. Det går ju inte, absolut inte. Vi får kolla skafferiet och höfta fram något. Häng med för fan!


The Who fick en del speltid nyligen, och som de flesta förhoppningsvis inte känner till har de bland de första inspelningar av "growl" redan 1966 med låten Boris the Spider. Basmaestro supremo John Entwistle var visst inspirerad av en karaktär från radioprogrammet The Goon Show (fantastiskt roligt, om man förstår vad Peter Sellers, Spike Milligan och Harry Secombe säger) till att growla på refrängen. Kul kuriosa! Vi klämmer till med en liveinspelning av My Generation också för att det mår alla bra av.


Under de senaste veckorna har det faktiskt lyssnats mycket på Ozzy. Dokumentären Ozzy Osbourne: No Escape from Now (2025) skapade ett vakuum som behövde fyllas med gamla guldkorn från hela diskografin. Men speciellt var det Tribute (1987), liveplattan släppt för att hedra Randy Rhoads som markerat. Vi kör på liveversionen av Suicide Solution, en klassisk kontroverslåt från Blizzard of Oz (1980), med ett stekhett solo från den evige Rhoads. Jag minns en sommar spenderad i Älvdalen lyssnades på en samlingsskiva mitt i natten på min lilla mp3-spelare. Jag hade precis läst biografin "Jag är Ozzy" och kände mig oerhört stygg och cool. Det är synd att det finns så få bra videoinspelningar av Randy, vilken talang. 


I andra nyheter har jag precis köpt ny telefon, vilket innebär att jag nu kan få plats med all musik jag fått undvika för att den förra behövde allt utrymme för att avlyssna min samtal eller tipsa mig om båtar till salu på blocket. 250000 för en Sailmaster 5000 i Båstad? Absolut. Oavsett, första skivan jag överförde var solklar. Geinoh Yamashirogumi (Japanska för Yamashiro Performing Arts Collective) är ett musikkollektiv som gör rätt esoterisk musik. Efter sitt mästerverk Ecophony Rinne från 1986 vilket kombinerar ambient ljudlandskap med indonesiska folkmusik, postmodern acapella, shintoistiska mässande böner och storslagna körer ombads de göra soundtracket till sci-fi mästerverket Akira (1988) av skaparen Katsuhiro Otomo. Detta soundtrack är alltid besvärande svårt att hitta streamat. Jag blev lyckligt överraskad när jag upptäckte att nästan hela gruppens katalog fanns på Tidal, men ack utan Akira. Jag kan inte riktigt uttrycka i ord vad den här musiken gör för mig. Det närmsta jag kan kalla det är en typ en själslig ro och oro som tilltalar mig innerligt. 


Billy Corgan utlovar 60 osläppta låtar med bandet ZWAN som verkade en kort period efter att Smashing Pumpkins splittrats. Djup suck.


Sist, på tal om mp3er så hittade jag även några gryniga mp3er från power metalgruppen Civilization One som jag spenderade många timmar med i tonåren. Jag har ingen aning om vem de är, var de kommer ifrån och de går inte att hitta knappt någonstans. Jag vill minnas ett min kusin, Doktor Emeritus i Power Metal vilket var ett måste i Dalarna, tipsade mig om dem. Låt oss njuta av lite catchy fjanterier tillsammans. 

Nu ämnar jag återgå till minimi-aktivitet i värmen. Och lyssna på mer Pet Shop Boys.

Adios,

Herr B



måndag, mars 19, 2012

The day the music died

Idag är det trettio år sedan Randy Rhoads lämnade oss. En totalt meningslös flygkrasch skulle avsluta hans alltför korta stund på jorden. Jag lärde känna hans spelande när jag i början av 90-talet blev OZZY-frälst, och jag började genast suga i mig allt jag kunde om detta wunderkind. De två skivorna med Ozzy, tribute-liven från 1987 (live eller inte - Randy är med iallafall!) och en stor mängd bootlegs införskaffades på kort tid. De två QUIET RIOT-skivorna var, och är, ganska svåra att få tag i så de har jag fortfarande inte lyckats tillskansa mig i kompletta originalutgåvor. Däremot kom det runt 1995, eller var det tidigare, en samling med osläppt material och annat från just dessa Randys första professionella år.

Sätter han spelar på, att aldrig bara kompa utan att hela tiden SPELA på gitarren var och är unikt. Andra får tjata om Eddie Van Halen och andra tills korna kommer hem, för min del är Randy den ultimata metalgitarristen med en helt egen känsla för ton, melodi och tyngd - samtidigt. Detta har aldrig hörts tydligare än i mästerverket "Mr. Crowley". Nedan finner ni två versioner av låten, en liveversion inspelad i Montreal 1981 samt en version där gitarren ljuder ensam, troligtvis ryckt från något av di däringa Guitar Hero-spelen eller så. Det spåret om något vittnar om en spelstil som liknade inget eller någon annans.

Världen är fattigare utan Randy men vi får vara tacksamma för det han gav. Musiken lever vidare.



/Alex

måndag, juli 18, 2011

Ozzy Osbourne 30th Anniversary Blizzard-boxset

I denna tid av återutgivningar, remasters och oändliga "made-for-Statoil"-Greatest Hits-skivor så har gamle herr Oswald också behagat peta ur sig en box. Skillnaden mellan hans och många andras är att emedan andra boxar ser fina ut men har meningslöst innehåll så ser Ozzys snarare ok ut men har kanoninnehåll.

Vi var nog många som satte både en och två näsvisslor i halsen när Blizzard Of Ozz och Diary Of A Madman remastrades och fick NYA trum- och basspår 2002. P.g.a. en långtgående konflikt mellan låtskrivarna/artisterna (Bob Daisley och Lee Kerslake) och det stora Helvetet (Sharon Osbourne) valde den sabla dåren helt sonika att radera deras instrument och ersätta med nyinspelningar gjorda av Ozzys dåvarande bandmedlemmar. Hela, och då menar jag verkligen HELA, hårdrocksvärlden funderade då på att på något sätt försöka ta livet av idioten. En större blasfemi hade inte ägt rum sedan..., ja, när?

Detta är fixat i den nya boxen. Tillsammans var vi många som yttrade vårt missnöje på forum och annat varpå det helt enkelt inte fanns någon chans att komma undan med ett dylikt småsnålt tilltag en gång till.

I boxen får vi således de två monumentala Blizzard och Diary-skivorna i nygjorda remasters med originalinstrumenten ljudandes ur Sony Walkmannen. Både på CD och på 180-grams vinyl dessutom. Som bonus på Blizzard får vi även singelbaksidan You looking at me looking at you tillsammans med en ny mix på Goodbye to romance och ett kort soloutdrag av geniet Randy Rhoads.

Randy Rhoads ja, make no mistake - denna boxen är den ultimata hyllningen till denna fantastiska människa som togs ifrån oss alldeles för tidigt. Allting handlar om Randy. Precis som sig bör enligt mig. But I am digesting, tillbaka till skivorna.

Någon har klagat på att den andra singelbaksidan från tiden, You said it all, inte är med. Anledningen torde vara att den inte finns någon studioversion på låten utan bara liveversioner, men visst - den hade ju gjort samlingen helt komplett och det finns gott om tid kvar på skivan. Skumt, sa grisen.

Diary får inga bonuslåtar alls men däremot finns det en bonus-cd som enligt initiala källor skulle innehålla en hel konsert men som nu verkar vara ytterligare ett hopkok av olika spelningar. Jag har inte helt lyckats redan ut var alla låtarna kommer ifrån men några av dem verkar härstamma ifrån Montreal 1981-spelningen som finns i de flestas bootlegsamlingar. Jag ber att få återkomma med en komplett analys om någon är intresserad av en dylik.

Det bästa i boxen är dock DVD´n. Dels finns där en dokumentär, av typen "vi berättar samma gamla historier en gång till". Den är av föga intresse för den som varit intresserad av (läs: dyrkat) dessa skivor och artister i 30 år. Däremot får vi som bonusmaterial något alldeles ohyggligt fräsigt. Jag listar detta:

1. After Hours 1981 - 4 låtar live i tv-studio 1981. Finns sedan länge i samlarkretsar men här är det direkt ifrån tv-stationens masterband. Tårar föll när den betittades.

2. New York Palladium 1981 - Ja dra mig på en kall pilsner och kalla mig för Glenn. En student drog med sig sin 8mm-kamera och ställde sig längst fram när Ozzy med gäng behagade besöka gamla Palladium i New York i maj 1981. Totalt filmade han 32 minuter, 10 rullar. Bilden är härligt grynig och ljudet funkar även om det såklart inte är perfekt. Vi får inte se några kompletta låtar tyvärr, rullarna var inte så långa, men det vi får se är en av de ytterst få konsertinspelningar på video som finns med Randy* och det är fanimej helt fenomenalt! Att en artist av denna magnituden "vågar" släppa en sådan opolerad film är något som alla borde ta lärdom av. Priority has been given to historical content. No shit!

3. Några tv-klipp till, inkl. en oklippt tvkamera som filmar de förata två låtarna i Albuquerque 1982. Randy på Diary-scenen. Over the mountain med Randy. När såg du det senast? Trodde väl det.

Summa sumarum är det en fräck box, jag förstår att alla inte vill betala 1300 spänn för skivor de haft i 34 år bara för att det finns en bonus-dvd med. För egen del så var den helt prisvärd tack vare Palladiumgiget, hade det dykt upp sådana rullar på ebay eller liknande så hade jag nog varit med och budat uppåt åtminstone en 5-6000 så att få se denna konsertfilm för "ynka" 1300 var bara fräckt. Vi har alla våra laster.














/Alex

* Det som överhuvudtaget finns på DVD med Ozzy och Randy sedan innan är endast After Hours-specialen, 10 minuter från Palladium 1981 (det andra setet, filmat på balkongen), 20 minuter från Chicago 1982 samt några få nyhetsklipp. That is all.

Featured Post

Fredagslistan 2026, vecka 32; Martin fortsätter att utforska punken!

 Gott folk! Vi har med råge tagit oss in i augusti. Och med denna ljuva, (kanske bitterljuva?) månad kommer slutet på semestrar, återgång ti...

Populära inlägg