Sweden Rock - tankar

Nu börjar tankarna samla sig efter årets Sweden Rock. Jag missade/slapp Whitesnake vilket de allra flesta rapporter verkar ha varit en total katastrof. Jag lämnade själv bandets spelningar 2003 och 2006 med gråten i halsen så det kom inte som någon överraskning för min del.

Årets festival bjöd mestadels på bra spelningar, några sisådär och en ren katastrof. Här kommer några snabba tankar:

torsdagen:
* Duff McKagan´s Loaded: Riktigt bra, ödmjukt men rockstjärnigt på samma gång.

* FM: En av de bästa spelningarna i år, och min favvelåt dök upp redan som andralåt (I belong to the night)

* Queensrÿche: Maken till oinspirerat framträdande får man leta efter, alla verkade vilja vara någon annanstans. Jag fick dock äntligen höra Lady wore black, och de körde även NM 156 / Screaming in digital / Real world och Walk in the shadows så den halvtimmen var helt ok.

* Groundhogs: En bedrövelse. Att Tony McPhee´s fru släpar upp denna strokedrabbade människa på scenen för att förnedra sig så gör ont i hjärtat. Jag sprang därifrån efter två totalmassakrerade favoritlåtar. Ovärdigt.

* Accept: Kanonbra, och för min del fräckt att Hermann Frank var sjuk för jag gillar dem bäst när bara Wolf spelar gitarr!

* Morbid Angel: Kanonbra även här, bra setlist, premiär på en ny låt (I am morbid) som inte spelats tidigare + en "ny" gammal (Blood on my hands) som dök upp för första gången på denna turnén. Stenhård spelning med kanske festivalens bästa ljud.

* Judas Priest: Förvånansvärt bra. Halford sjöng bättre än 2005/2009 och låtlistan tilltalade mig oerhört. Never satisfied för bövelen!!!!

lördagen:
* Lee Aaron: Rolig spelning, bra låtval, ödmjuk men förvirrad Lee vilket månne förklaras av att de hade en rätt jobbig flygning från Vancouver där de bl.a. blev av med alla gitarrer/basar. Barely holdin´ on var höjdpunkten!

* Molly Hatchet: Skön spelning med ganska dåligt ljud, iallafall kändes det så när man stod där. Får väl se vad inspelningen säger (om det nu finns en sån....:)...).

* Rhapsody Of Fire: Jag struntade i Kansas som jag redan sett (och inte gillade) och satte mig i stolen vid Zeppelin Stage för att se Rhapsody istället. Det var tur det för den timmen gick sannerligen inte av för hackor. Direkt efter spelningen sprang jag in i det tyska tältet och köpte skiva. När hände det sist? En kul grupp att ha fått upp ögonen för!

* Black Label Society: Såg ungefär 40 minuter innan Walter Trout, och förstår fortfarande inte detta bandets popularitet. Tråkig och monoton musik. Har försökt flera gånger nu men jag lägger ner och längtar tillbaka till Pride & Glory-tiden :)

* Walter Trout: Festivalens absolut bästa spelning. 75 minuter underbar blues, och tonen han har är fanimej helt oslagbar!

* Ozzy Osbourne: Jag kollade låtlistan innan och såg att det räckte för min del att se de första 40 minuterna så jag fick höra Road to nowhere och Shot in the dark. Rösten var ingen höjdare, men det kompenserade han med att underhålla på andra sätt. I vilket fall, jag gick efter Shot och på min väg ut till bilen såg jag att Ozzy måste ha haft den allra största publiken någonsin, det fanns t.o.m. vakter på vägen utanför som höll koll på alla som stod och tittade. Och de boende i Norje satt i solstolar på sina tak och tittade. Tyvärr har det väl knappast med hans musikaliska arv att göra utan snarare att han skäller på sina bajsande hundar i TV, men det må ju vara hänt.

På det hela taget en bra festival. Jag samlar nu intrycken och eventuella digitala signaler vilka förmedlas på olika sätt för att njutningen aldrig ska ta slut. Det är en underbar tid att vara musikdåre i :)

/Alex