Fredagslistan 2026, vecka 37: Året var 2006...

 Gott folk!

Det nalkas något sorts jubileum för mig och mina skribentkompanjoner på WeRock.nu. I november har denna lilla avkrok av scenen varit igång i tjugo år. Vi har, såklart, tänkt oss ett vansinnigt projekt för att fira detta. Det involverar en helvetisk urvalsprocess av vilka skivor som var bäst under vissa perioder. 

Av denna anledning så fick jag anledning att gräva ner mig i vilka skivor som var extra viktiga - i alla fall för mig personligen - från 2006. Det var ett bra skivår. I vissa hänseenden mycket bra år till och med. Med detta i åtanke så får ni idag en lista med fem skivor från 2006 som låg mig väldigt varmt om hjärtat. Ni hittar listan här. 

Vi kör!

"Come Clarity" av IN FLAMES

När den här skivan kom så var det som att återknyta en varm och väldigt angenäm bekantskap med bandet från Göteborg. Jag var gravt imponerad av "Come Clarity" när den kom, och det var faktiskt helt underbart att lyssna på den igen. Den utgör för ganska många, skulle jag tro, den skiva då bandet nådde sin andra verkliga peak. Nästan varenda låt ligger på en fruktansvärt bra verkshöjd - om man gillar den typen av melodisk göteborgsdöds bandet lirade då. Magiskt gitarrspel från Gelotte och Strömblad. Fantastiskt trumspel av Daniel Svensson. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hänförts av hans spel i Pacing Death's Trail som verkligen är snyggt i samspel med gitarrerna. För en power ballad-nörd av pinsamma dimensioner så är det också tillfredsställande att höra att titellåten fortfarande är så knäckande bra. Jag vet inte när bandet slutade spela den, men det hade inte gjort ont att höra den igen. Produktionen kanske inte är så kul längre. Trummorna ligger lite konstigt i mixen, tycker jag nu, men den kan ändå inte hålla tillbaka de låtar bandet mäktade med att göra för 20 år sedan. 

"The Dead Eye" av THE HAUNTED

För 10 år sedan gjorde jag ett inlägg om "The Dead Eye" här på bloggen. Då skrev jag så här: Om jag kommer lyssna på skivan om 10 år igen? Jo, det kan jag i det närmaste garantera. 

Fan ta er THE HAUNTED, ni överbevisar mig än en gång om er förmåga att ha gjort en skiva som jag återkommer till, trots att den skaver. 

"The Dead Eye" är, kan jag konstatera, en skiva som åldras som ett fint vin. Jag undrar om inte bandet också tycker det, för den här skivans underbara smältdegel av Dolvings otålighet, Björlers skaviga riff och Möller Jensens fantastiska trumspel - är närmast oöverträffad i bandets diskografi. Den ligger mellan det klassiska tvåtaktandet och de utflippade eskapader bandet ägnade sig åt så länge Dolving var kvar i bandet sin andra vända. Uppenbarligen är "The Dead Eye" fortfarande den skiva i bandets diskografi som jag återkommer till. 

"Blood Mountain" av MASTODON

MASTODON har gjort skivor som jag tycker mycket mer om än "Blood Mountain" men jag tycker ändå att denna är deras klart mest intressanta. Kanske lite att detta är bandets "The Dead Eye" för mig? 

Bandet flippar ut mest hela tiden på den här plattan, ofta med en finess som det går att avundas bandet, ibland med grepp som får mig att undra om bandet har tänt på extra mycket. Vem minns inte det episka "fuck off" som bandet levererar i sista låten med en evighetslång tystnad? Eller det rent vidriga filtret på sången i Circle Of Cysquatch? 

Men ofta får bandet till det med sådan feeling att det inte är svårt att uppskatta "Blood Mountain". 

"For Life. 'Til Death. To Hell. With Love." av ENTER THE HUNT 

Jag kommer dragandes med denna högoddsare, kanske man kan utnämna EtH:s enda fullängdare till. 

En fullständigt känslomässigt drabbande skiva. Det tyckte jag när den kom, och banne mig om den inte står sig väl med 20 år på nacken. Krister Lindes sång är såklart en bidragande faktor till detta. Jag gillar verkligen hans insats här. 

Lyssna bara på One - den är ett bra exempel på vad som gör den här skivan så bra som den är. Total känslomässig inlevelse, malande gitarrer och fint trumspel. 

"Christ Illusion" av SLAYER

Jag har skrivit en hel massa om den här skivan på bloggen - jag var så jävla till mig över den när den kom att det nästan är läge att ta fram skämskudden, haha!

Produktionen på "Christ Illustion" är inte den bästa SLAYER har styrt upp. Men den kan inte dölja det faktum att Lombardos insats - efter en 16 år lång frånvaro - är helt fantastisk. Kreativitet, speed - ingen klår honom när han är på spelhumör. Och det var han här. Resten av bandet såg till att matcha frenesin till stora delar. "Christ Illusion" är en skiva som fortfarande står sig som en entusiastisk skiva i SLAYERs diskografi. Det var mycket roligt att lyssna på den igen i alla fall!

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 24: Dags att bli emotionella!

Gott folk!

En ganska tradig vecka går mot sitt slut. Det har blivit en del vabbande på sistone, plus att jag såklart åkte på samma förkylning som barnen har asat sig igenom. De ljuspunkter som har funnits är mestadels musikaliska, plus en del poddande. Veckans lista är därför ganska spretig, och till brädden fylld med känslosamma låtar. 

Vi kör!

En av de största grejerna på hela veckan, ja på bra länge faktiskt, är att det kom nytt material från ENTER THE HUNT som 2006 släppte sin hittills enda platta "For Life. 'Til Death. To Hell. With Love", en rent sagolikt bra platta. Jag vet med mig att jag inte är ensam med att ha gått omkring och längtat efter ny musik med detta egensinniga band. Och så kom Bastard Sons, en helt himlastormande underbar låt. Framför allt är det Krister Linders sång som jag hänförs av här. Hela låten är underbar, men refrängen är så helvetiskt stark att jag ramlar av stolen nästan varenda gång jag hör den. 

Jag kommer dragandes med Devin Townsend igen, den här gången med hans Devin Townsend Project. Jag såg den här versionen av Devin på Getaway Rock Festival, 2012 tror jag det var. Jag minns inte om han spelade Deadhead då, men jag minns att konserten var väldigt speciell. Den här versionen är inspelad på Red Rocks Amphitheater som ligger en bit utanför Denver, och är helt ärligt en ganska spektakulär konsertplats. Deadhead är inte på några villkors vis den mest komplicerade av Devins låtar (han gillar ju att krångla till det!), men den är så sjukt effektfull i sin enkelhet och sin känsla att jag helt ärligt inte kan få nog av den. Devins underbara interaktion med publiken gör ju också sitt till. 

En fin version av Ghost Of Perdition av OPETH från inte bara samma ställe som Devin lirade på, utan från samma konsert till och med. Visst är det fascinerande hur mycket mörker och scenljus gör för att förstärka upplevelsen. Egentligen är ju grindcore den enda musiken där sådant inte spelar någon roll alls, haha! När det gäller OPETH så har jag sett bandet i den mest skiftande omständigheter, men denna versionen av en fantastisk låt från en otroligt bra skiva, "Ghost Reveries", skickar fortfarande rysningar nerför ryggraden. Roligt faktum: på dagen var det såklart varmt, vi pratar ändå Colorado. Men i öknen på kvällen och natten blir det kallt. När OPETH spelade så låg temperaturen närmre 0 grader. Att bandet ändå lyckas lira så pass bra är ju imponerande!

FERMENTOR är ett tvåmannaband bestående av trummisen Dylan Marks och gitarristen Adam Wollach. De här två lirarna visar verkligen på hur sjukt varierad musik det går att göra med den här minimala sättningen. Det gäller inte bara The Stench utan hela det kommande albumet "The Continuance". Videon är helt ljuvlig. Jag gillar att Adam och Dylan tydligt visar att de har kul, samtidigt som vi får lite fin lågbudgetzombiefilm på köpet. 

Jag kan lova att Michael Ende, författare till "Den oändliga historien" aldrig kunde tänka sig att ett band skapat under en pandemi skulle göra en cover på en synthlåt som skrevs till filmen som kom 1984. Boken kom på tyska 1979, och har sedan dess blivit översatt till en ohemul mängd språk. För ett tag sedan kom en ny upplaga på svenska som lånas ut flitigt hos oss. Boken är en sådan magisk hyllning till den mänskliga fantasin och vad den betyder för oss. Innehåller dessutom magiska böcker, antikvariat, drakar och en fin antihjälte i Bastian Bux. Antikvariatsägaren Coreander som Bastian stjäl boken ifrån spelas av Thomas Hill som gjorde prästen i V. Ja, ni fattar - nerdgasm. Originallåten gjordes av Limahl och blev en dunderhit, såklart. Jag blir bara så satans glad av vad AT THE MOVIES gör med den här låten. Undrar ni varför Strid sitter under en filt? Det gör Bastian på sin skolas vind där han sitter och läser boken. Med den här låten lämnar AT THE MOVIES 80-talet för att nästa säsong ta sig an 90-talet. Med tanke på hur galet beroende jag blivit av det här bandet och deras torsdagssläpp så är jag mycket nyfiken på hur nästa säsong blir. 

Vi tar helg!

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 24: Dags att bli emotionella!

Intervju med ENTER THE HUNT+tävling

Passar på att söndagsblogga för ovanlighetens skull - jag jobbar nämligen helgen denna vecka.

Karin har lagt upp en intervju med ett av sina favoritband, ENTER THE HUNT, på WeRock. Den tycker jag att ni ska kolla in då den är synnerligen läsvärd.

Det finns också en tävling där man kan vinna en tisha från bandet. Med tanke på att det visuella alltid har varit en stor grej med ENTER THE HUNT så är tröjan inte alls ful, haha!

/Martin