Fredagslistan 2024, vecka 11: Herr B vill se Skindred live!

 Pga en skidolycka vilket involverade flera vassa föremål, ett antal vithajar och en eller annan dödlig kamp mot beväpnade köksredskap blir veckans lista relativt kort i text. 

(Redaktionens kommentar: Herr B är en idiot och har kapat av sig en bit av fingertoppen med en brödkniv.)

Det är lite oklart hur “First Contact” gick till mellan Skindred och mig själv. Det skedde digitalt, utan tvekan, men om det var via en tur ner längs “relaterade artister” på Spotify eller någon spontan artikel på wikipedia minns jag inte. Premissen “Reggae Metal” var något oerhört spännande för en ung tonåring som precis upptäckt musik som en passion. Men det blev aldrig något mer än ett slött topp 10-försök, trots att låtarna stannade i rotation på spellistorna fram tills nutid. Inga skivor eller liknande, bara de mest spelade låtarna runt 2010-2012. Dags för förändring.

Skindred är då ett Reggae metal (eller nja, NU-metal med reggae-tematik) från Wales som tuffat på i dryga 25 års tid efter tidigare reggae-metal/punk fusion projektet Dub War föll samman runt milleniumskiftet. De har släppt 8 skivor, varav jag hunnit med de 4 första: Babylon (2002), Roots Rock Riot (2007), Shark Bites and Dog Fights (2009) och Union Black (2011)

Det börjar rätt bra med första skivan, det gungar gott med fantastisk karisma och sång från sångare Benji Webbe. Droppade gitarriff med en Digitech Whammy ger ett väldigt typiskt NU-metalsound. Det är även några mindre lyckade försök till akustiska nummer som de inte riktigt får rätt på.

Andra skivan är lite av en dal, den känns längre trots att speltiden är kortare. Dåligt tecken, ledsingeln Ratrace talar för hela alstret. Man provar lite mer pop-punkiga grejer som är sådär. 

Tredje skivan är också måttligt enformig, dock i en annan riktning. Energin känns bättre och “roligare” och de börjar få till några riktigt anthemic refränger som nog är riktigt storslagna live. Webbe får igen riktigt flexa sig som en fantastisk frontman, och det börjar dyka upp lite elektroniska element.

Fjärde plattan, halleda. Här tycker undertecknad att bandet verkligen hittat sig själva. Trots att skivan är den längsta av dem som lyssnats på gick den fortast att lyssna igenom. Det händer mycket mer i låtstruktur, skiften i dynamik och medryckande rytmer. Definitivt mer “mainstream” eller poppigt. Reggaen får även mer liv på skivan.

Union Black släpptes precis innan Korn introducerade dubstep till NU-metal (eller åtminstone gjorde det populärt). Som jag förstår det gick Skindred in hårt med det på skivorna som följer, och jag är inte helt övertygad. Dock har jag haft så roligt att jag kommer absolut lyssna vidare.

Det känns som att ödet leder mig mot att lyssna på de riktigt megatöntiga NU-metalbanden (redaktionens kommentar: Antydan att det finns BRA NU-metal är en åsikt unik för Herr B och stöds inte av bloggens andra skibenter.) och sen rapportera tillbaka. Men…tänk att vakna upp en dag och inse att man tycker om Limp Bizkit? Är det verkligen värt risken?

//Herr B, 9-fingrade marodören himself

Här hittar ni listan!

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren

I början skapade Gud Jorden etc, och lite efter det så började Herr B lyssna på musik.

Det började egentligen med country, gammal rock och popmusik från 80-talet men det är ju inte varför vi är här. Vi är här för tunggunget, så nedan presenterar jag den smutsiga sanningen om vad som gick i lurarna där i tidiga tonåren. Åtminstone det som jag kommer ihåg. 

Vi kan dela in det i 3 olika sjok, varav det första är “Band som man lyssnat på och ångrar i efterhand”. Och vilket band passar bättre in här än Five Finger Death Punch. Herregud vad det har slösats tid på att lyssna igenom deras skivor. De var ju så TUFFA… och rätt fjantiga. Jag var vid något tillfälle oerhört inställd på att köpa en av gitarristernas signaturmodeller, något som privatekonomin lyckligtvis satte stopp för. Låtarna är lite catchy dock…

Andra bandet i grupperingen är Avenged Sevenfold, som har bra musik fram till trummisen Jimmy “The Rev” Sullivan dog av en överdos 2009. De fick då in MIKE PORTNOY att gå med i bandet, han lämnade för böfvelen Dream Theater för det här. Och sen sparkade de honom efter en skiva. Det har inte varit speciellt intressant sen dess.

Tredje och sista bandet är Deathstars, som var förband till min första riktiga konsert (Rammstein i Oslo 2012). Nu ska det påpekas att jag faktiskt lite kommit tillbaka till dem igen efter en lång tid, men jag tröttnade snabbt på dem efter högstadiet.

Andra sjoket är “Band man önskar att man lyssnat mer på men inte gjorde”. Här öppnar vi med Follow med Breaking Benjamin. Och nej, jag ångrar inte att jag inte lyssnade på Breaking Benjamin. MEN låten är skriven av Billy Corgan från Smashing Pumpkins (på bild ovan), en av mina favoriter som jag upptäckte långt senare efter gymnasiet. Vem vet var man varit om jag upptäckte dem tidigare.

Andra bandet är Skindred, ett sjuk häftigt Walesiskt band som lyckas kombinera metal med jamaicanska musikaliska influenser. Det gungar nåt å det jävligaste och frontmannen Benji Webbe är fantastisk. Det blev liksom aldrig till att lyssna på dem ingående bara.

Sista bandet i andra sjoket är Deftones. Flera manodepressiva vänner säger att de är fantastiska och det är ju alltid ett gott tecken, men kommer aldrig till skott med dem. Mein är den låt jag lyssnat på mest, och den älskar jag. Får väl rycka upp mig och ta tag i det. Eller bli manodepressiv.

Tredje sjoket är “Band som stannat kvar.” Här finner vi Maximum The Hormone (bild ovan), som jag redan haft en utläggning om tidigare. Vi hittar Korn, ett band som kan vara genuint dassigt och fjantigt ibland, sen kommer en ett drop med ett Jonathan Davis-skrik och allt är förlåtet.

Ozzy Osbourne representeras av Zakk Wylde-eran. Robert Zombiesson gör revansch från förra listan, och vi avrundar med System of a Down, för det tror jag alla är okej med. De är ju rätt coola, och John Dolmayan är ju helt jävla provocerande otrolig på att spela trummor.

Herr B, nu mera i de mellan-tidiga åren, signing off

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren!