Fredagslista 2025, vecka 9: Covers

Ibland pallar man inte skriva egna låtar. Det är krångligt, tar lång tid och blir i ärlighetens namn sällan särskilt bra. Alla vet att en sann mästare doppar fingrarna i andras gyllene honungsburkar och smetar av det gula guldet på sin gitarr/bas/strupe (trummisar skriver som bekant inte låtar som kommer med på skivan så dem kan vi bortse från). Det enda viktiga är att inte bli för girig för då kommer ”upphovspersonerna” som ilskna getingar, d.v.s. nollorna som i sin tur stulit riffet av någon annan nolla. Dessa bildar ett komplext mönster som bara den inbitne kan utkristallisera. När du nallar ett riff nallar du i själva verket från gud själv, inte direkt utan kanske i fjärde eller femte hand. Med gud menar jag såklart Tony Iommi.

Men ibland pallar man inte ens ratta ett fuskbygge och slipa till de nyförvärvade pusselbitarna så de passar varandra lika smäckert som ett lyckat samarbete mellan två kommunala förvaltningar. Så vad gör man då? Jo, en cover.

Att spela en cover kan tyckas lätt vid första anblick men för att det ska bli riktigt bra finns det regler man måste förhålla sig till. Jag pallar inte gå igenom reglerna här utan kan tipsa om boken Coverns epistemologi – etik, moral & rock n roll från 300 b.c. av Aristoteles, som jag tycker sammanfattar det bra. Folkbildaren i mig tänker inte låta er gå lottlösa utan här följer mina tre bästa tips i en liten punktlista:

• ·         Välj en dålig låt – då blir det lättare bra
• ·         Spela låten mycket snabbare än originalet – hellre snabbt än bra är en bra tumregel
• ·         Välj en känd låt – det ökar chanserna att någon råkar hitta just DIG på youtube

Nog med pladder.

Ta ett djupt andetag och gör era nackuppvärmningsövningar för här kommer fem covers som är mycket bättre än originalet. Nu jävlar ska det headbangas!

Listan finns HÄR.

 

Vi börjar med ett riktigt bra exempel. 1997 släppte Celine Dion sin låt My heart will go on, ni vet, Titanic-låten. Den är ganska dålig, långsam men otroligt känd. När man söker på google hamnar den under genren vocal/easy listening. Alltså ett riktigt bra val, något som killarna i DRAGONFORCE vet. Londongrabbarnas version går snabbt, har gitarrsolon och mycket mer power. Ja, i princip allt utom möjligtvis grind. Det är såhär, gott folk, man förvandlar en svag tvåa till en stark femma!

Alla vet att anledningen till att Britney Spears blev galen i mitten av 00-talet är för att Max Martin vägrade använda dubbelpedal i sina produktioner. Därför blir lite som att strö salt i såret varje gång hon lyssnar på CHILDREN OF BODOMS sagolika version av hennes oops I did it again. Utöver Brittans gamla klassiker har våra vänner i öst även räddat skitlåtar som sleeping in my car av Roxette och Jessie’s girl av Rick Springfield. Kanske något att ha i åtanke när våra vänner i väst ska välja nästa fredspris?

Har ni någonsin gått in i en musikaffär för att köpa extra tjocka strängar till er gitarr så ni kan stämma ner till A och spela riktigt slö doom i köket när ungarna somnat men mötts av en jeanskille som sitter och blänger på er med en ful strata i handen, spelandes någon svettig Gary Moore låt, som vägrar resa sig och ge någon form av grundservice? Missförstå mig inte, den typen av kille är inget man föds till utan något man blir genom toxisk manlig bluesenergi. Ni som någon gång försökt se en demo/review av något som har med gitarrer att göra på youtube vet vad jag pratar om: alla spelar blues. Därför är valet av over the hills genialiskt. Tänk alla vilsna själar som tänker att dom ska lära sig av livet av Gary Moore men räddas av NIGHTWISH. Hatten av.

Nästa välgörare kommer från Milwaukee, Wisconsin, samma stad som gav oss Jeffrey Dahmer som gett material till otaliga band. 1988 hade REALM släppt två demoer som gått sisådär. Eller bra. Vad vet jag. Hur som helst gav de ut pangplattan endless war 1988 med buller och brak. Problemet var bara att de var lata. Endast 9 låtar lyckades de skramla ihop, så vad göra? Jo, de tog en tråkig gammal Beatleslåt utan riktiga instrument och rev av det dammiga stråkarrangemanget genom en JCM-stärkare och plötsligt blev Eleanor Rigby en banger, 22 år senare.

Vi avslutar med ett undantag när det görs en perfekt cover på ett perfekt original. Njut!

/Oskar S

Fredagslistan vecka 46: Den ultrapretentiösa listan, a.k.a. Martin går upp i limningen

Vi gav ju er möjligheten att komma med förslag på teman till fredagslistan. M. Åslin, a.k.a Matrulda tyckte att det var så kul med den pretentiösa listan vi hade för ett tag sedan att hon gärna ville se en fortsättning på detta tema. Av någon anledning är det tydligen kul att läsa inlägg i vilka jag är upprörd. Så den här gången har vi tagit i lite extra. I alla fall jag, som har valt låtar som jag inte gillar speciellt mycket, för att uttrycka mig sarkastiskt som satan, men som verkligen får prettomätaren att sprängas. Så nu vet ni det.

NIGHTWISH. Se där, kanske några som fick igång kräkreflexen. Finnarna har alltid varit ett band som tagit i lite för mycket för sitt eget bästa. Men aldrig lika mycket som när de hade Tarja på sång. Hon har ju gått vidare och valt att ösa än friskare ur latrinhinken än hon gjorde under åren i NIGHTWISH. Wishmaster från albumet med samma namn har en hel del som talar för att det rör sig om en pretentiös låt. Den operaartade sången. Det fullständigt monomana matandet av triolerna på bastrummorna och bitvis i gitarrerna. De ostiga slingorna och stämmorna på keyboarden. Schlagerslutet. Ja fy fan.

SABATON. Det handlar om krig. Låt mig säga så här: det finns prick ett band som har skrivit om krig på ett vettigt vis - BOLT THROWER. Nu har dalmasarna tagit i mer än brukligt. Då man på  tidigare skivor tog upp de båda världskrigen exempelvis har man nu gjort en skiva om den svenska stormaktstiden. På både engelska och svenska. Får man inte bråck nu så får man det aldrig. Jösses amalia säger jag bara. Och det stannar ju inte där - kolla in den svenska texten till Karolinens Bön.

Bortom Svea rikes gränser
Hörs ett kall från ovan jord
Följer kristendomens regler
Offensivens man, soldat i Jesu namn

För fränder, fosterland och konung
Genom elden skall han gå
Opåverkad inför ödet
Möter döden för sin religiösa tro

In i striden genom ett kulregn, Herrens vilja ske
In i striden går han på led

Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram
Lade sitt liv i Guds han för sin konung och fosterland
Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram

Moral och religion förenar
Mod och brödraskap består
Att smäda Guds namn, möta döden
Offensivens man, soldat i Jesu namn

Fader Vår, som är i himmelen
Helgat varde ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja,
Såsom i himmelen så ock på jorden
Giv oss idag vårt dagliga bröd
Och förlåt oss våran skuld

Fram, går som en man
En hel armé marscherar på led
Rädslan de glömt Herren har dömt
Redo att livet ge
När konungens här
Fienden ser med hissat baner
Rädslan de glömt Herren har dömt
Hör hur de ber sin bön

Ja, du glade. Observera det kursiverade. Bandet har alltså med vett och vilja bakat in nästan hela bönen Fader Vår i sin text. Jag säger som Hatpastorn brukar säga emellanåt. Ridå.

Vi går vidare med MANOWAR. Ni såg detta komma eller hur? Vi kan mycket väl ha att göra med kanske världshistoriens mest pretentiösa band överhuvudtaget. Jag blir så vanvettigt arg av detta bands musik. Skitnödighet får en helt ny innebörd när man hör en låt som Hail And Kill som innehåller, på fullt allvar, en textrad som May your sword stay wet like a young girl in her prime.
Och så har man talkörer. Och man signerade sitt första kontrakt med Megaforce Records i sitt eget blod. Bara en sån sak.

Vi går vidare. WITHIN TEMPATION. Ni vet ett sånt band som vill vara lite lagom tufft. Lite distade gitarrer, lite lagom jobbiga känslor, kvinnlig sång. Lägg till detta en stor kör, och symfoniorkester. På hemmaplan i Holland inflör en dyrkande publik. DVD:n är klart sevärd för att den är snyggt gjord. Det innebär inte att denna typ av snyftande prettomusik är bra på något vis, men pretto likaväl.

Då föredrar jag helt klart den enda låten på veckans lista som är så att säga pretto i ordets positiva bemärkelse - Neptune Is Dead - en 18 minuter krävande, ömsom vilt piskande ömsom tungt smekande, stycke musik från ALTAR OF PLAGUES. Dräpande är bara förnamnet.

MUSTASCH. Nu kanske jag får några emot mig här. Hur kan jag våga kalla goa gubbar från Götet för pretentiösa? Jo, det ska jag förklara för er - Ralf Gyllenhammar vill på totalt motvallsvis vara prick så cool och hård som han och hans musik inte är. Jag lovar er att det var fler än jag som vred sig i skam när han stod på Wacken Open Air och skanderade om IFK Göteborg och mosbrickor. Detta är musik som är så totalt mellanmjölksaktig trots att den vill vara så mycket mer. Där har ni det pretentiösa.

Då har jag lättare för att köpa en gitarrstolle likt Yngwie Malmsteens fånerier, för att man förväntar sig inget annat. Spana bara in det mäktiga praktpekoralet Guitar Solo (Trilogy Suite Opus 5/Spasebo Blues) från liveskivan "Trial By Fire - Live In Leningrad". Ja, du glade. Här liras det loss med en prettonivå som är vördnadsbjudande. Jag ligger flämtande efter denna 10-minutersdänga i vilken det liksom inte råder någon som helst tvekan om vem det är som står i fokus.

- Paus -

 

Så, nu ska vi gå vidare med Susannes del av listan. Jag utfärdar redan nu samma varning som Susanne gav till mig: det är en hel del verklig skit som ryms i denna del av listan. Hehe.

Vi inleder inte alls nätt med LITURGY. Jag hatar låten från första ton. Körsång är nånting som inte skall låta på detta vis som den låter i True Will. Det blir inte bättre när den egentliga sången drar igång. Jag piercar hellre pungen än ägnar detta band mer tankekraft.

Det blir något bättre när AVERSE SAFIRA drar igång. Produktionen är mycket bättre i vilket fall. Av ren nyfikenhet kollade jag upp bandet på Metal Archives. Där kan man läsa följande om bandet:

"In the Q'uaballah there are twenty angels emanating out of the right and left hand of god. They are the Sefiroth. Sefira is the singular of this word, and an Averse Sefira would be one such of the unholy. We have taken these angels and extrapolated them as narrative vehicles for our tales of mythic irony."

Ni hörde hur prettometern gav fullt utslag? Tänkte väl det.

Sen blir det, lo and behold, finstämt plink i Where At Night The Wood Grouse Plays. Till en bakgrund av fullt lökiga syntvindar. Sen kommer det riktiga flöjter. Vilken jävla Ronja Rövardotter black metal sade jag spontant till Susanne när jag lyssnade för första gången. Det är rejält skitnödigt. Sångaren låter bokstavligt talat som att han lider av svårartad förstoppning. Observera gärna den krystade sången i slutet. Med marschtrumma. Gudars skymning.

Powermetallen gör sitt intåg på listan i form av RHAPSODY. Hur har vi tänkt här undrar ni. Jo, det finns ju vissa genrer som ger större utslag på mätaren. Black Metal och Goth exempelvis. Men det finns nåt oerhört pompöst över powermetal som vill försöka vara mer än den glada hej-kom-och-sjung-med musiken som både är genrens välsignelse och förbannelse. RHAPSODYs Emerald Sword  är i Susannes öron ett bra exempel på denna typ av pretentioner. Jag är svårt benägen att hålla med henne.

Vi kör vidare med TERZIJ DE HORDE. Som tidigare hette LIAR LIAR CROSS ON FIRE. Nej, jag skojar inte. Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag ska säga om detta. Det låter inte helt galet. Men inte heller bra.

Sen blir det storvulet med NEGURA BUNGET. Vilket namn alltså. Teman i lyriken: Transsylvanisk spiritism och naturen. Detta är black metal som ställer krav på lyssnaren. Jag tröttnar tre minuter in i Maiestrit – Vremea Locului Sortit.

Vi rundar av med monolitiska MY DYING BRIDE. Som i vanlig ordning tar i så att den berömda ådern i tinningen börjar pulsera redan 30 sekunder in i Kneel Till Doomsday. Gothen är den subgenre jag tycker lovar så mycket men som misslyckas så kapitalt med att få mig att ta den på allvar. Denna låt har inte fått mig att ändra uppfattning.

Ridå.

/Martin

Fredagslistan vecka 46: Den ultrapretentiösa listan, a.k.a. Martin går upp i limningen

Blandade nyheter

Det är en händelserik vecka, minst sagt. KISS släpper en ny skiva, IRON MAIDEN släpper biljetter till Stockholmsgiget i juli 2013 och NIGHTWISH har gått och blivit med ny sångerska.

Jag läste igår att Nightwish häromdagen gjorde en spelning utan Anette då hon åkte in på sjukhus. Jag blir så SJUKT irriterad och förbannad över denna vår tids farsot - band är inte längre medlemmar, de är varumärken. Kiss sminkar upp en trumtekniker, ALLMAN BROTHERS spelar utan Gregg Allman, allt för att showen måste fortsätta. Jag hade själv blivit sjukt besviken över att behöva se en dylik konsert, och jag förstår att Anette inte tyckte det var vidare roligt att bli ersatt. När pressmeddelandet så kom igår så stod det dock klart att det inte var en "spur of the moment"-grej, det måste ha varit åtminstone lite planerat. I vilket fall - de var bra på skiva med Tarja men live kunde/kan hon ju inte sjunga om det så vore det sista hon gör, de blev bättre med Anette på den första skivan men även där brast det emellanåt live. Efter det senaste bottenskrapet "Imaginaereum" och det faktum att Anette är borta så släpper åtminstone jag Nightwish nu. Tack och adjö.

Kiss och "Monster" då. Ja, jag gläds med alla som lyssnar och tycker om den. 2012 blir det dock för min egen del den första gången sedan 1987 som jag medvetet avstår från att köpa en ny Kisskiva i samband med släppdatumet. Möjligen blir det ett köp när den står i reahyllan på Ica Maxi i vår, fast egentligen är det såklart meningslöst att lägga ut pengar på något som man inte tycker om. Det skulle dock kännas konstigt för samlaren i mig att inte ha fullsortiment i den egna butiken. Synd, sa räven, åt en gris.

Till sist, STEVE HACKETT gör en GENESIS Revisited II och turnerar med detta i vår. Hela Supper´s ready skall spelas tillsammans med massor av annat gammalt mys. I maj hittar ni mig troligtvis på Hammersmith Odeon i London. Detta kan jag bara inte missa. Med riktig tur får han förvisso ihop spelningar även i det karga norr, och då blir det istället fler spelningar för min del. Jag återkommer med info.

/Alex

Getaway

Alldeles oavsett ekonomiska bekymmer kör Getaway på - nu med bokningar av NIGHTWISH, MINISTY, ANATHEMA och RAUBTIER. Förutom då redan klara MANOWAR.

Enda bandet jag rimligtvis kan tänka mig att se av ovanstående är MINISTRY.
Att festivalen lyckats med att boka NIGHTWISH får väl ändå ses som en vinst, även om jag själv inte ger speciellt mycket för det bandet. Spelningen på Wacken 2008 ökade väl inte direkt det bandets aktier hos mig i alla fall.

Personliga önskemål: som alltid, mer grindcore. Denna genre är sorgligt underrepresenterad på festivaler i Sverige. Kan ni föreställa er exempelvis NASUM i Gasklockan? Själv blir jag knäsvag av eufori vid den tanken, haha!

/Martin

Bibliotekets skivbonanza - part I



  Följande plattor har köpts in till Helsingborgs Stadsbibliotek och kommer inom kort att finnas på avdelningen. Det är många fler plattor på väg. En nämnare som vi tagit fasta på är att ingen av nedanstående förutom VENOMs "Black Metal" finns på Spotify. Detta är helt och fullt meningen och det kommer bli än tydligare när nästa batch kommer till huset :)

/Martin



Nya Nightwish

Fenomenalt! Längtar oerhört efter denna!! Förra plattan var ett mästerverk och det verkar INTE bli sämre denna gång!

/Alex (gillar utropstecken)