Fredagslistan 2026, vecka 3: Pest och pina!

De flesta människor som bor i Norden känner nog att januari känns som pest på många sätt. Inte minst att det är mörkt, halt, kallt och fattigt. Släng på lite influensa och vinterkräksjuka för att toppa det hela. Därför blir dagens tema helt enkelt pest. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. Vi börjar i Sverige.

Tomhet - "Gastrisker kahos", (Fulländad sfäraförintning i en onaturliger skepneskrud av pestilenta djwr, 2011, Scythe of Death Productions).

Tomhet har hållit på och spelat sin skeva version av black metal sen 1999. Jag valde en låt från denna ep som har något med pest att göra. Mer än så klarar jag inte att tolka. Tomhet består av två medlemmar varav den ena är Kumulonimbus som kanske är mer känd som Wagner Ödegård och hjärnan bakom Wulkanaz och tusentals andra konstiga projekt. Men nu fokuserar vi på Tomhet. Det är självklart ganska enkelt och avskalat med en ljudbild som får mig att tänka på Onkel Kånkel. Detta är musik jag verkligen älskar men inte riktigt förstår. Det finns en känsla för melodier som inte är helt olik den typiskt finska råare typen av black metal. Kan rekommendera alla att lyssna på Tomhet och även Wulkanaz som släppte ett höjdaralbum förra året. 

Horna - "Noutajan kutsu", (Ääniä yössä, 2006, Debemur Morti Productions).

På tal om Finland kommer nästa bidrag från institutionen och plantskolan Horna. Jag har nämnt bandet innan och de flesta finska black metal musiker har på något sätt varit inblandade i Horna. Dagens låt är tagen från deras skiva som släpptes 2006. Denna skiva är ett konceptalbum som handlar om digerdöden. På denna skiva är bandet nedbantat till en duo bestående av medlemmarna Shatraug och Corvus som står för all musik och lyrik. Det skiljer sig inte markant från bandets andra album där det är fler musiker inblandade. Mycket trevlig finsk black metal av finaste snitt. 

Nocturnal Graves - "The Pestilence Crucified", (Satan's Cross, 2007, Nuclear War Now! Productions).

Nocturnal Graves är ett australiensiskt band som varit aktiva sen 2004. Ibland klumpas de lite slarvigt ihop med andra black/thrash band från samma land som exempelvis Destroyer 666. Jag vill däremot påstå att Nocturnal Graves har en liten annorlunda approach och blandar även in i dödsmetall i sitt manglande. För alla som gillar Aura Noir och liknade. Här är det intressant att pesten ska korsfästas vilket står i bjärt kontrast till nästa bands inställning.

Tortorum - "In Pestilence Majesty", (Extinctionist, 2012, World Terror Committee).

Torotorum är något av ett all star band med bas i norska Bergen. Medlemmarna har också varit med i band som Gorgoroth, Gehenna och Djevel. Även ett antal polska black metal band. Vad det egentligen landar i är klassisk norsk black metal (TNBM) men som släppts lite senare och inte heller fått lika mycket uppmärksamhet som släppen på Terratur Possessions. Vilket är synd. Dirge Rep på sång är alltid en fröjd. Här ska också pesten hyllas till skillnad från bandet innan. Lite oklart om det är ett barn med en lie på omslaget. 

Pest - "Lífit es dauðafærð", (Dauðafærð, 2004, No Colours Records).

Som avslutning kör vi en låt som också är den enda låten på stockholmsbaserade Pests ep från 2004. Översatt blir låttiteln tydligen "Livet är en dödsfälla". En helt rimlig slutsats. Jag gillar bandet Pest som började som någon sorts lite ripoff på norsk black metal och senare gick till black n roll via black thrash. Just denna ep som jag har valt är när bandet är som mest inne på en norsk greve. Det är långsamt och malande och monotont. Jag kan uppskatta detta mycket när jag är på humör men det är också strax över 20 minuter i en låt vilket kräver sin koncentration. Också mycket äkta true omslag. 

Det var allt för denna gång. Hoppas att livet är mindre pest nästa gång vi ses. 

Listan hittar ni här. 

//Oscar K. 

Fredagslistan 2025, vecka 18: Rött som i revolution

Första maj. arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890 var igår. För att fira detta kör vi på temat skivor med rött omslag. Vad det gäller politisk hållning från banden är jag mer osäker men i och med att jag började med de lila omslagen kör jag vidare på det visuella. Med andra ord var det dags igen att gå ner i källaren och gräva.

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. Och för att citera Darkthrone - "I am the working class" 

Devouring Star - "Chaos Omega", S/T 7", 2016, Daemon Worship Productions

Vi börjar med ett finskt band. Låten är tagen från deras första sjutummare utgiven på det numera nedlagda bolaget Daemon Worship Productions vars logotyp var en garant för kvalitativ black metal under ett par år. 

Devouring Star är mer eller mindre ett enmansprojekt men turligt nog är det inhyrda riktiga musiker som spelar alla instrument. 

Vi pratar om ganska långsam malande ortodox black metal med inslag av dissonant dödsmetal. Hade jag inte vetat bättre hade jag nog trott att bandet var från Island. Skivan har ett mäktigt rött omslag med ett olycksbådande öga och någon sorts ouroboros bestående av människodelar. 

Antaeus - "Flesh Ritual", Condemnation, 2016, Norma Evangelium Diaboli

Kolla in omslaget till denna skiva. Någon variant av ett målat kyrkfönster som bastardiserats med det kristna korset som smälter samman till en kniv. Starkt. 

Egentligen hade jag kunnat välja vilken skiva som helst av Antaeus då de alla har röda element. MkM och hans projekt har inte gett ut någon  skiva sen år 2016 men är fortfarande inte nedlagt. Detta band är enligt mig topp fem franska black metal band någonsin och då finns det ändå ganska stark konkurrens. De som hört Antaeus vet vad som bjuds på annars är det kanske lättast att försöka förklara det som länken mellan depressiv suicidal black metal med självskadebeteende och grind. Allt med en fantastisk känsla för att skapa melodier och stämningar som ger rysningar. Rekommenderar alla att ge Antaeus en chans och jag tycker att denna skiva fick lite oförtjänt dålig kritik när den släpptes men det kan bero på att den jämförs med tidigare alster. Det märks att den inhyrda trummisen på denna skiva mest har spelat i grindorkestrar tidigare. 

Vornth -"Evil Blood, Evil Blood, 2013, Iron Tyrant

Nu snackar vi! Bara omslaget med de maskerade männen i huvor kanske i andra sammanhang hade gett andra konnotationer men den som kan sin metal bör tänka på Sodom och annan ondskefull black/thrash. 

Så är det självklart. Här är debutsingeln från Vornth ett band vars sound gör att man förväntar sig att bandet kommer från Uddevalla. Det är också en förväntan som infrias. Vi snackar bra grejer här. Förutom de vanliga tyska 80-tals referenserna skulle jag påstå att bandet också låter som både Nifelheim och världens bästa Vulcano. 

Märkligt nog har bandet kämpat på sen år 2000 och släpper lite grejer då och då men får dåligt med uppmärksamhet. 

Ett bevis på detta är att låten inte finns på Youtube som en egen låt och därför länkar jag hela fullängdaren där låten finns med. Önskar att fler fick upp ögonen för detta band. Sångaren låter på denna låt också ganska lik en ung James Hetfield fast med mer falsett. Vet inte om detta är en USP för många förutom mig. 

Spite -"Trapped in the pentagram", Trapped in the Pentagram , 2015, IBP

Nu sticker vi över till Usa och för att ta oss an ett enmansband från Brooklyn. Hur tänker man sig att det skulle låta då? Kanske något hippt och coolt med lite influenser från Norskt 90-tal som många andra band från denna tid. 

Nej! Istället är det väldigt omodern och gammeldags black/thrash som jag verkligen gillar. Tänk ett mindre progressivt Negative Plane med färre surfslingor och mer mangel men ändå med melodier så börjar man närma sig. Det piskas på rätt bra och svårt att inte gnola med. 

Jag gillar verkligen detta band och även om omslaget inte är helt i rött väljer jag att ta med det. Loggan och titeln är i röd färg. Bilden i mitten ser ut att vara ett negativt foto av ett kors bland annat. Jag är lite osäker.

Baptism -"The Sacrament of Blood and Ash", V: The Devil's Fire , 2016, Season of Mist Underground Activists

Vi avslutar där vi börjar, i  Finland. Mest för att jag kom på att jag inte lyssnat på denna skiva på ett par år. 

Baptism är som många andra finska band ganska snårigt när det kommer till bandmedlemmar. Det enda som kan sägas vara konstant är att Lord Sargofagian har varit med sen bandet bildades 1998 och ibland spelar han in hela skivor själv utan hjälp och i andra fall är det många gästmusiker. Så är det i fallet med denna skiva som också är det sista livstecknet från bandet. På låten som jag har valt är det också en gästsångare som sjunger rent. Jag vet att första gången jag hörde skivan blev jag lite avtänd pga just denna låt och sång. År 2025 tycker jag det bara är lite trevligt när det är lite mesig sång uppblandad med det andra. Anyway. Baptism spelar urtypen för finsk black metal. Det är ganska rått, snabbt men ändå med mycket melodier. Det finns en sorglig nerv i mycket av den finska black metal som släpps som jag inte riktigt hittar någon annanstans.

Omslaget är mycket märkligt. Jag vågar inte riktigt tolka det. I mitten är en djäulvsfigur i någon konstig sittande ställning. I bakgrunden är den brinnande busken från bibeln (?) och det är också ett brinnande lejon. Allting i någon röd och grå färgskala. Extra plus ska Baptism ha för att deras logga inte bara innehåller ett uppochnervänt kors utan verkligen ett uppochnervänt kors med Jesus på. 

Det var allt för denna gång. Ett rött tema som också råkar vara mycket släpp från mitten av 2010-talet. Den som undrar var bibliotekspersonal på folkbibliotek i Sverig står rent politiskt får nog vänta på den utredning som görs just nu på Bibliotekshögskolan i Borås på uppdrag av en konservativ tankesmedja. Nästan så man kan tänka sig vad den tankekedjan är sugen på för resultat eller hur? 

Här hittar ni listan.

//Oscar K. 

Fredagslistan 2024, vecka 46: En kosmisk tripp i mystiken och kaosets tecken

Allting börjar med en idé eller vision. 

För mig började det med att min inkorg fick fler och fler utskick som var väldigt vaga och fyllda med någon sorts numerologi som jag inte förstod mig på. Detta var min första kontakt med Mystiskaos. Ett skivbolag som startade upp sin verksamhet år 2016. På något sätt var också bolaget sammankopplat med Dissociative Visions samt med Fallen Empire records. Någonstans i denna historia försvann också bolaget och skulle läggas ner för att sedan återuppstå igen. Mycket oklart. Jag skulle kunna killgissa på att Mystiskaos är sammankopplat med bandet Skáphe som bildades i USA men sedan fortsatte sin karriär på Island. Listan hittar ni här och i slutet av listan.

Dagens lista är mitt sätt att försöka plocka ur några av guldkornen ur den digra utgivning som finns på bolaget. Det tänkte jag göra med ett band som egentligen borde varit med på listan över de bästa albumen förra året. 

Arnaut Pavle -"Baptized in Jesus Piss" (Transylvanian Glare, 2023, Mystiskaos).

Här snackar vi finsk black metal med vampyrtema av bästa snitt. Arnaut Pavle är namnet på en påstod vampyr som levde på 1700-talet i Serbien. 

Låten är tagen från bandets andra fullängdare. Det är rejält punkig black metal som påminner om Darkthrone men också andra framförallt norska och finska akter som fanns förr i världen. Det är bara att sätta sig ner och njuta av fullängdaren som klockar in på 29 minuter. Just denna låt jag har valt ut påminner mig mycket om Aura Noir och Craft. Rekommenderas för alla som inte behöver så mycket progressiva inslag i sin black metal. Det blir lite mer avancerat när vi går vidare till nästa band. 

Andavald - "Hugklofnun" (Undir skyggðarhaldi, 2019, Mystiskaos).

Redan från omslaget kan man se att detta verkar vara något allvarsamt. Vad vi har här är isländsk black metal som kom lite i skuggan av storheter som Svartidaudi. Andavald är inte riktigt lika dissonant och aggressivt utan bjuder istället på ganska långsam och tuggande black metal med dödsmetallinfluerad sång. Fullängdaren bjuder bara på 3 låtar men har en speltid på över 30 minuter vilket inte riktigt tillhör vanligheterna inom genren. Det är inte heller väldigt mycket progressiva inslag och tokiga riff eller förstärkt av synthmattor och ambient även om det förekommer. Sången blir också ganska vansinnig på sina ställen och närmar sig den man kan höra i vissa DSBM-band.Det närmaste jag kan komma på att jämföra det med är kanske Ondskapt när de spelar långsamt. Tror att folk som uppskattar Aosoth kan digga Andavald. Bandet har inte släppt något mer än denna fullängdare men det påstås att projektet inte är nedlagt än. Nästa band som jag har valt ut är lite mer galet. 

Kostnatění - "Çay benim çeşme benim" (Oheň hoří tam, kde padl, 2022, Mystiskaos) 

Nu är vi tillbaka i USA men med ett enmansband som gör black metal med turkiska texter och teman. Jag har ingen aning om det är en person som kan turkiska eller inte som skapar musiken vilket gör att jag får lämna bedömningen av äkthet till någon annan.

Jag ska erkänna att min kunskap om turkisk populärkultur är väldigt begränsad och det kan mycket möjligt vara så att denna låt är en cover av någon känd låt. I vilket fall som helst är det väldigt intressant att höra hur skaparen bakom projektet sjunger både finstämt och growlar och väser medan han piskar på något otroligt. Detta är spaceat och märkligt. Både i instrumentationen som också består av något stränginstrument med lite flair av Mellanöstern samt i hur låten växlar tempo. Det blir lite som när Mike Patton och Fantomas håller på. Ibland har jag svårt att veta om det bara är konstigt för att det ska vara konstigt men jag landar nog i att Kostnatění är mer bra än bara skojfriskt. Om nu black metal kan vara skojfriskt? Nu kör vi vidare med ett band som känns mindre skojfriskt och mer argt. 

Hässlig - "Like Worms" (Guilliotine, 2021, Mystiskaos)

Ännu ett enmansband men i detta fall ett spanskt band vars namn är en bastardisering av det tyska ordet hässlich som betyder ful. Det stämmer ganska bra. Här tycker jag nästan att det pushas gränser för vad som är black metal och vad som är gammal hederlig kängpunk. Det spelar mindre roll för min del. Det är gött sväng och låtarna puttrar på. Det mest spaceade med detta bandet är kanske deras logga som gör att jag blir illamående när jag stirrar för länge på den. Nu ska vi däremot ut till ett riktigt märkligt kosmos.

Wormlust / Skáphe - "Vaxvængir vonar" (Kosmískur hryllingur, 2019, Mystiskaos)

Ibland ska man spara det bästa till sist. Detta är inte en splitskiva av traditionellt snitt utan det är musiker från Wormlust och Skáphe som faktiskt samarbetat på två låtar för att skapa skivan. Och vilken skiva sen! Kosmískur hryllingur betyder kosmisk skräck och det är nog det närmaste beskrivningen av musiken som gäller. För den som inte har hört Wormlust kan det närmast beskrivas som riktigt psykadelisk black metal men som aldrig tappar sin intensitet och arghet. Skáphe är också ganska progressiva men framförallt är de kända för sitt väldiga dissonanta sound. Låten jag har valt är episkt lång, över 20 minuter, och visar upp båda bandens sidor. Det är både långsamma partier med mycket ljudmattor och argt dissonant och märkliga element i låtskrivandet. Helt plötsligt hör man en ensam bas och trummor osv. Skivan är också inspelad och mastrad i BST Studios vilket brukar betyda kvalité. Det är mycket som händer nästan hela tiden. Varje gång jag lyssnar på denna vinyl känner jag mig tveksam till att byta sida och fortsätta då första sidan nästan redan tagit musten ur mig. Men sen kör jag igenom denna låt med och efteråt drabbas jag av lite tomhet och vill lyssna om skivan för att se om jag upptäcker nya lager till musiken. Detta är verkligen en upplevelse som jag kan rekommendera alla som vill utmana sin egen lyssning. När det väl klickar med skivan finns det mycket att ta in. 

Det var dagens lista som ni hittar här. Det finns mycket mer att upptäcka på Mystiskaos och inte minst finns det mycket mer dissonant och dödsmetalldoftande black metal men jag valde att fokusera på olika band för att visa på den bredd som bolaget har. Jag följer Mystiskaos med förhoppning om att återigen få upptäcka något som utmanar mig och den bild av black metal som finns. //Oscar K. 

Fredagslistan 2024, vecka 34: Det är ju inte Darkthrone men...

Ett spännande ämne är detta med band som låter som tidigare band. Vi kan kalla dom kloner, kopior, tråkiga cash grabs eller oinspirerade. Jag väljer dock att fokusera på det positiva. Här får vi fem band som i mer modern tid (nåja) låter ganska likt Darkthrone lät förr i tiden. För full transparens ska jag väl också erkänna att Darkthrone ibland påminner väldigt mycket som Hellhammer eller Celtic Frost fast uppspeedat, 

Listan finns här och längst ner i inlägget

Cultus Profano -  "Ignis Altare, Op. 5", Sacramentum Obscurus, 2018, Debemur Morti Productions.

Här snackar vi äkta USBM från det soliga Kalifornien med en kvinnlig sångare och gitarrist. Det måste ju verkligen vara kass tänker alla som är true. Lägg därtill att skivan är släppt på det franska bolaget DMP som verkligen kan blanda och ge. Ibland stenhård gammaldags black metal och ibland något släpp med progressiv folkmusikinspirerad post-black. Det vi bjuds på i fallet med Cultus Profano är starkt 90talsdoftande black metal som tar väldigt mycket intryck från den norska scenen. Sångarens ljusare register gör att mina tankar går till tidiga Gorgoroth. Men framförallt är det ju Darkthrone som finns där som inspiration. En ganska rå ljudbild och trummorna är fantastiska i sitt mangel. Bra jobbat av denna amerikanska duo. Ibland behöver det inte vara svårare än så. Omslaget är dessutom rått och tufft.

Paragon Impure-  "To Gaius Part II" , To Gaius! (For the Delivery of Agrippina), 2005, GoatowaRex.

Från ett ganska märkligt black metal land i Europa kommer nästa band på listan. Vi pratar om det nu splittrade bandet Paragon Impure från Belgien. Att detta band släpper en temaplatta där varje låt heter "To Gaius" följt av en siffra och temat är den romerska kejsaren Caligula överensstämmer ganska bra med min bild av belgisk black metal.  Vem minns inte genren Brown metal som bandet Lugubrum påstod sig ha uppfunnit? Känns väldigt belgiskt men nu ska vi vidare med Paragon Impure.

Musiken då? Jo det är väldigt kompetent black metal som den spelades i Norge på mitt av 1990-talet. Återigen tycker jag mig höra Darkthrones arv eka i musiken. Det är ganska minimalistiskt men aggressivt. 

Bloodhammer - "Altered Shapes," Post-Apocalypse Trilogy, 2006, Primitive Reaction.

Nu är vi i det mästerliga black metal landet Finland igen. Här snackar vi om bandet Bloodhammer som har hållit på sen 1998 med sin version av äldre och mer primitiv black metal. Det är dock inte första vågens black metal vi pratar om utan norsk andra vågs black metal. Återigen är det Darkthrone jag främst tänker på som inspiration. Om man tittar på Bloodhammers diskografi kan man se att de har släppt en evig massa splittar och singlar och samlingar. Tre stycken fullängdare har de skrapat ihop men det var just med Post-Apocalypse Trilogy från 2006 som jag fick upp ögonen för dom. Jag anser att bandet är för bra på att skriva ordentliga egna låtar för att bara avfärdas som en Darkthrone-klon. Extra intressant är att bandet vill spela primitivt och har en primitiv logga men döper en skiva till Post-Apocalypse Trilogy vilket snarare får det att verka som något lite intellektuellt. 

Veiled - "Luminous", Black Celestial Orbs, 2018, IBP.

Raskt sticker vi över till ett amerikansk-svenskt band.  Detta är en lite intressant och märklig historia så vi tar det från början. Det fanns ett amerikanskt black metal band som hette Gnosis Of The Wtich som jag tyckte mycket om. Bandet var en duo som var ganska kortlivad och han bara släppa två eps och en split med det svenska bandet Grá. Hela deras approach och sound var ganska mystiskt och lite åt häx-black metal hållet. Bandet transformerades till Veiled när trummisen stannade kvar i USA och den andra bandmedlemmen flyttade till Sverige. Här i Sverige fortsatte han med Veiled och framförallt blev han medlem i bandet Grá där det är lite oklart vad han bidrog med. Trummisen i Veiled är också trummisen i Grá. Det är samma Grá som Gnosis Of The Witch gjorde en split med. Så bandinavel på hög nivå. Nu när vi har detta avklarat går vi vidare med musiken. 

Här är det en något renare ljudbild och mindre mystiskt än Gnosis Of The Witch. Det är ganska klassisk nordisk black metal vibb över hela skivan. På den låt jag har valt ut låter också sångaren ganska likt Nocturno Culto från Darkthrone i sina mer teatraliska utsvävningar. Så jag skulle nog säga att det låter ganska mycket Darkthrone detta med. Lite egna idéer finns det allt och Veiled väver in mer atmosfäriska inslag och lite ljudmattor vilket gör att det har en egen identitet. Både bandet och skivan verkar ha gått ganska många förbi och i skrivande stund finns det inga recensioner av den på Metal Archives.  Också skönt omöjlig logga. 

OCCVLTA - "Last of the Sabbaths", Night Without End, 2017, Dying Victims Productions.

Från ett band till ett annat utan några recensioner på Metal Archives. Detta tyska band är inte bara det sista för idag utan också kanske det band som har coolast logga. För att göra saken ännu tuffare påstås det att alla tre bandmedlemmar är bröder. Alltså inte som i "metal brothers" utan riktiga bröder. Jag låter det vara osagt om jag tror på detta eller om det är någon märklig idé om bra marknadsföring. 

Om de tidigare band jag har valt ut ganska hårt vilar på norsk andra vågs black metal och framförallt Darkthrone har Occvlta en liten annorlunda approach. Istället är det som att bandet har tagit idéer från Hellhammer och Celtic Frost och byggt vidare på det. Lite som Apocalyptic Raids men där Apocalyptic Raids är mer en direkt klon av Hellhammer hamnar Occvlta snarare närmare Darkthrone i soundet just för att de bygger på Darkthrones influenser. De spelar inte heller lika rak black metal utan har långsammare mer doomiga partier. Det är inte lika mycket blastbeats helt enkelt. Den som gillar äldre black metal har mycket att glädjas åt. 

För att sammanfatta dagens lista, det går att göra Darkthrone-liknande musik men ändå sätta en egen twist på det för att få fram något eget. Banden är tillräckligt bra för att jag ska lyssna på dom utan att irritera mig på dom utan snarare bara konstatera att det låter bekant och sen ryckas med. Jag hoppas kunna få fram en lista med sämre kloner av band vid något annat tillfälle men det får komma senare. 

Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2024, vecka 10: Fem finska (trum)pinnar del 1.

Vad ska man säga om den finska black metal scenen? Det vi kan börja med att den har funnits länge med band som  exempelvis Beherit (bildades kring 1989) och Impaled Nazarene (bildades 1990). Jag som i flera år mer eller mindre bara lyssnade på finsk black metal av varierande kvalitet kan nog säga att det ändå finns ett gemensamt sound i många fall. Det är ofta ganska melodiöst men med en produktion och ljudbild som är rå och närmast för tankarna till äldre demoinspelningar på analoga medium. Ett exempel på detta är Satanic Warmasters skiva "Nachzeherer" från 2010. Jag tycker också att det var med den skivan han peakade men det verkar jag vara ensam om i världen att tycka. 

En annan rolig detalj är att väldigt många band delar medlemmar. Om man tittar lite på Metal archives är jag nästan övertygad om att alla finska black metal band har medlemmar som på något sätt har varit involverade i banden Horna eller Behexen. 

Kollar man också på medlemmarna i de ovan nämnda orkestrarna inser man hur många band de håller på med. 

Nu skulle jag kunna fortsätta i en evighet om finska black metal band men för den som är intresserad kan jag varmt rekommendera boken "The Devil’s Cradle: The Story of Finnish Black Metal” av Tero Ikäheimonen. Ta dock allt med en nypa salt.  

Jag kan ärligt talat inte riktigt säga vad det var som gjorde att jag föll för finsk black metal. Kanske är det för mig som för många andra i Sverige med finska rötter att man längtar efter något man inte riktigt har upplevt själv? Eller kan det vara så att musiken helt enkelt är jävligt bra ? Jag ska dock lägga in en rätt rejäl varning att den finska marken verkligen är ett minfält när det kommer till politiska åsikter. Detta kan avskräcka en del personer och det kanske det också borde göra men jag brukar personligen välja bort det som är mest uppenbart NSBM när jag lyssnar. 

Nog med svammel. Här kommer fem finska låtar som jag har diggat genom åren. Kommer återkomma till detta ämne vid senare tillfälle i bloggen. True finnish black metal (TFBM) är stark. /Oscar K. 

Listan hittar ni här. 

Morgal - Blood for Atazoth ("Mistress of blood", 2017, Spread Evil Productions). blir dagens old school black /heavy /speed metal. 

Det är en svår grej att blanda black metal med äldre och framförallt mer melodiösa metal genrer. Ofta faller det ganska platt om det inte handlar om death eller thrash enligt mig. Naturligtvis finns det undantag som Nifelheim och nu skulle jag vilja lägga till Morgal. Även om musiken har inslag av traditionell  NWOBHM och likande så lyckas bandet ha kvar den råa och ärligt talat ganska så kaotiska ljudbilden. Framförallt trummorna låter helt sjukt vid vissa tillfällen. Detta skrevs vid tiden för släppet av denna ep och nu har bandet släppt bland annat en fullängdare. 

Urn - Hail the king ("The burning", 2017, Iron Bonehead Productions). är äkta finsk black/ thrash.

Urn har hållit på med att spela ondskans musik sen 1994 eller däromkring. Medlemmar från legendariska Barathrum men detta är mer röj. Denna låt är tagen från deras fjärde fullängdare. Låter gött. Rekommenderas för alla galningar där ute som precis som jag inte kan få nog av smutsig black/ trash i den stil som norrmän annars har bemästrat. Ylande gitarrer och sång som låter 80-tal och allmänt lite sluskigt. 

Ride For Revenge - Remember the curse ("Ride for Revenge/Torturium split", 2006 , Bestial Burst) 

RFR är ett riktigt skumt band. Primitivt och långsamt men ändå med en stark black metal grund. Denna låt är tagen från deras 10″ split med det utmärkta finska bandet Tortorium. Jag har hört en hel del med Ride for revenge och även om man kanske inte kan säga att bandet utvecklas så släpper de väldigt stabilt material. Gillar man det så gillar man det helt enkelt. Detta är musik som förmodligen kan sägas vara för den som är väldigt smart eller väldigt dum. Jag vet inte i vilken av kategorierna jag själv hamnar i. Ibland pratas det om "caveman metal" men jag har aldrig hört Ride for Revenge nämnas i det sammanhanget. Kan tänka mig att folk som tycker om mer plågsam och dissonant och experimentell metal kan uppskatta bandet.

Abyssion - Pysähdyn Kuuntelemaan Hiljaisuutta ("Luonnon harmonia ja vihreä liekki",2015, Svart Records) 

Okej. Finskt black metal vansinne. Denna låt ska tydligen översättas till "Jag stannar för att lyssna till tystnaden". Inget sånt här kan jag lova. Lyssna på de första trettiofem sekunderna. Det är som att gitarristen kommer av sig och sen väntar på att komma in igen medan trummorna bara manglar på. Låter sjukt men funkar väldigt bra. Fick tips av en finländare att detta skulle vara den bästa finska plattan på de senaste åren och även om jag kanske inte håller med om det så är skivan väldigt speciell. Det är punkigt, psykadeliskt och med skumma sci-fi effekter i brist på bättre ord. Det låter utomjordiskt men ändå organiskt. Svårt att förklara men spännande och vi fortsätter gräva i den mer psykedeliska varianten av finsk black metal.

Cornigr - Shroud of satan ("Relics of inner war, 2011, Terratur Possessions)

Som ni som följer denna bloggen vet och ni som känner mig privat så är det finsk black metal som jag mest av allt gillar. Det finns något speciellt i den, ofta är den ganska primitiv och rå samtidigt som det finns melodier gömt under det hela. Dessutom tycker jag att engelska och finska är de bästa språken att sjunga black metal på. 

Detta är i alla fall Cornigr och jag tycker det är ganska typisk finsk svartmetall. Det manglar på och är allmänt gött. Det ska tilläggas att produktionen är väldigt rå. Cornigr var ett enmansprojekt som fanns mellan 2002 och 2015. En fullängdare hann det släppas och det är ingen slump att det kom ut på det alltid lika tillförlitliga norska bolaget Terratur Possessions. Band som Cornigr, Vordr och Theriomorph är alla finska som passar in i det sound och approach skivbolaget pushar. 

Jag kommer att återkomma till den finska scenen vid senare tillfälle. Det kommer fortfarande väldigt mycket bra från vårt grannland i öst som jag tycker förtjänar att uppmärksammas. Missade ni låtarna finns listan här.

Fredagslistan 2023, vecka 44: Oscar K provar dödsmetall

Denna fredagslista blev visst en lördagslista då jag var ute och flängde. Nu är jag på plats igen och därför kan jag glatt förgylla er vecka.

Om det inte framgått tidigare så är jag mest inne på black metal i alla dess former.

Däremot kan det hända att jag får för mig att lyssna på dödsmetall.Inte sällan blir jag besviken på mig själv för att det inte riktigt klickar. Därför tänkte jag råda bot och bättring och tipsa om ett par band och låtar som spelar någon form av dödsmetall. En del hamnar kanske på gränsen till black eller andra genrer men det får ni ha överseende med denna gång. 

Ensnared - "Adorations (The dance of madness)" (2011, Ensnared demo)
Först ut är Ensnared från Göteborg. Här är det lätt att tänka att det ska komma något som låter typiskt göteborgskt med melodier och lite fina stämmor. Icke! Här är det istället old school death metal. Jag som inte är något proffs på band inom genren tycker att det doftar väldigt mycket av Morbid Angels tidiga plattor. Sångaren låter också inte sådär jobbigt grötig och growlar lagom. Det piskas på rätt rejält och det uppskattar jag.
Såg bandet live utan att ha hört dom tidigare och blev lite chockad över hur bra bandet var.

Liers in Wait - "Liers in Wait" (1992, Spiritually uncontrolled art)

Nästa band blir ett lite äldre sådant men också från Göteborg. Detta är ett ganska kortlivat band som kanske är mest känd för att Kristian Wåhlin aka Necrolord var en av medlemmarna Det är också han som gjort loggan och omslaget till den ep låten är tagen från. När Liers in Wait la ner bildade Wåhlin och en annan medlem bandet Diabolique.  

Här har vi ganska tidstypisk dödsmetal som är svängig och melodiös. Det lite märkliga inslaget är de synthljud och effekter som dykerupp här och där. Jag gillar bandet främst när de sätter igång och köttar på. Jag kan inte riktigt förklara varför jag uppskattar Liers in Wait.

Det finns säkert tusentals band som spelar samma typ av musik men det är något som får mig att återkomma till denna ep gång på gång.

Swallowed - "Reverence Through Darkness" (2014, Lunarterial)

Finland alltså. En av världens bästa länder när det kommer till black metal enligt mig. Enligt många det bästa landet när det kommer till dödsmetall. Så vad väljer jag då? Ett band som spelar någon form av doom/döds. Inga rätt för någon. Eller? Jo då, trots att bandet har omöjligt långa låtar på 25 minuter och partier som borde tråka ut mig som ogillar långsam musik sitter jag still och blir hypnotiserad. Dessutom håller trummorna igång allting nästan hela tiden. Sången går mellan någon desperat skrikande, mer typiskt dödsmetallande growlande men också väsande. Samtidigt håller bandet på med någon sorts friformsfusion av ond musik och slänger på effektmattor. Detta är verkligen svinbra. Som jag har fattat det la bandet ner efter sin första och enda fullängdare. Det är synd. Vissa partier påminner mig om Teitanblood med en dos av Cultes Des Ghoules hur märkligt det än låter. Spana in omslaget. Det är genuint läskigt. 

Archgoat -"Phallic desecrator of Sacred Gates" (2015, The Apocalyptic Triumphator)

Ibland vill man bara ha ganska hjärndöd musik. Musik som fungerar som rensning. Då finns alltid finska Archgoat där och väntar. Det är lite som om Motorhead skulle komma från Finland och bestå av två bröder som snöat in på getter, bandet Blasphemy och allmän sydamerikansk metal.

Det kanske är lite fusk med detta band då det kanske rent tekniskt är så kallad "War metal" eller "goat metal". Däremot är det dödsmetall till stor del så därför tänker jag räkna det till denna lista.

Det är primitivt och ondskefullt med texter som mest verkar handla om att ha sex med ofrivilliga änglar och skända olika delar av kristendomen. Barnsligt kanske men också fruktansvärt skönt. När man hör en vuxen man grymta fram blasfemier över ett snabbt och enkelt trumkomp kan det ibland räcka. Det gör det för mig denna gång.

Teitanblood - "Domains of Darkness And Ancient Evil" (2009, Seven Chalices)

På tal om Teitanblood måste jag ju ha med en låt med detta spanska band.

Första gången jag hörde skivan "Seven Chalices" kände jag att detta inte alls var för mig. Det var för stökigt och för mycket hmm ... dödsmetall. Det var inte det jag förväntade mig av ett band på bolaget N.E.D. Jag lyssnade igenom LPn jag köpt och ställde den sen i hyllan. Något halvår senare tog jag fram den och helt plötsligt klickade skivan med mig. Det jag tidigare upplevt som ett överväldigande oväsen började utkristallisera sig som en ganska smart och välskriven skiva där varje del av kaoset har en plats. Lyssna bara på kyrkklockorna i slutet på låten jag valt ut. Bandet har fortsatt att släppa väldigt bra skivor så det verkar inte heller vara en engångsföreteelse. Inte minst fullängdaren "Death" som har en ännu mörkare stämning, vilket kanske albumtiteln skvallrar om. Teitanblood är nog det dödsmetallband (visserligen med black metal influenser) som jag lyssnar mest på nuförtiden.

Dagens lista är lite rörig men det ger en liten inblick i vad för dödsmetall som funkar för mig. Lovar att återkomma när jag hört några mer death metal plattor som ger mig den där goa känslan. 

Klicka här för att lyssna på låtarna. 

Onsdagstipset

Den mäktiga snön!

Härom veckan var jag på vippen att tipsa er om en bortglömd... jag vet inte om jag skulle säga pärla men någon form av naturmaterial då. Det var mycket folkmusikvibbar och bland annat en panflöjt inblandad i det hela och både jag och Martin ömsom jublade och ömsom skämdes när vi lyssnade på alstret, men det är en helt annan historia! Kanske dyker den upp framöver och kanske gör den det inte.

Skivan jag däremot tänker lyfta fram idag är finska bandet MOONSORROWs "Jumalten Aika" (vilket betyder ungefär gudarnas tidsålder, inte alls julmalt alika som man skulle kunna tro). MOONSORROW har en logga som ser ut att komma från Visby medeltidsmarknad, har hållit på sedan år 1995 och tog sitt namn som hyllning till CELTIC FROST-låten Sorrows of the Moon.

Det här bandet har också en grej för folkmusik, milt uttryckt, och det i sig kan bli en smula enahanda som vi alla vet. Jag är alls inget fan av vikingmetal så jag var aningen skeptisk till att ta mig an ett sånt här projekt - de slog i underläge. Dock är detta kraftstycke till album så fullt av black metal-desperation och grandiositet att det funkar! Jag kapitulerar helt och hållet. Till och med mungigan, detta smått tvivelaktiga instrument, gör sitt jobb och fyller en funktion i titelspåret. Det ni! Det här är som att ge sig ut på en episk resa från Mattisborgen och in i självaste Mordor med apokalypsens fyra ryttare i släptåg. Jag tar tillbaka en hel del ont jag sagt om folkmetal genom åren och drar på mig höftskynket för nu jädrar i min lilla låda vankas det lägereld och knypplade ringbrynjor!

/Susanne

Onsdagstipset : MOONSORROW - Jumalten Aika