Fredagslistan 2025, vecka 16: Judaspåsken

Som alla vet hade påsken inte varit så mycket att lägga i ägget utan den mest baktalade av Jesu lärjungar: Judas Iskariot. Den ursprunglige förrädaren, som har sin plats allra längst nere hos Djävulen i Dantes helvetesvision, är ju trots allt den viktigaste lärjungen. Utan hans angivande av Jesus igår, besatt av Satan själv, ingen korsfästelse idag, och ingen uppståndelse på söndag. Vad vore kristendomen då, liksom? 

Men nog om teologi. Såklart utgör Judas-karaktären en hejdlös inspirationskälla för metalband. En sökning på Metal Archives ger över 2000 träffar på låttitlar med Judas - även om en stor del är Judas Priest-covers så talar det ju för Iskariots odödliga influens på den tyngre rocken. Så här kommer alltså åtta låtar av varierande hårdhetsgrad, om och med den störste syndaren som möjliggjorde fundamentet för ett par miljarder människors tro. 

 

Glad påsk! Listan hittar du här!

 

JUDAS PRIEST - "Judas Rising" (Angel of Retribution, 2005). Om jag förstått det rätt var detta Halfords återkomst till Priest. Hyfsat pigg låt ändå för att vara sådär sjuttio år in i karriären! Och förvånansvärt nog enda albumspåret som heter något med Judas, vad jag kan se.

 

IRON MAIDEN - "Judas Be My Guide" (Fear of the Dark, 1991). Och här: sista skivan innan Bruce avhopp. Underskattad skiva bortom titelspåret! Bra produktion, snyggt omslag, mestadels starka låtar. Jag hittade den här på en kassett på skolgården när jag var barn, ungefär halva albumet. Resten var Bob Marley och Eric Clapton. Bra ingång till Maiden.

 

STRATOVARIUS - "The Kiss of Judas" (Visions, 1997). Av alla länder som är erkänt bra på power metal är ändå Finland sämst. Jag tycker ändå den här biten har något - sannolikt bara nostalgivärde på grund av en samlingsskiva från Noise Records som blev mitt soundtrack en sommar under högstadiet (Celtic Frost, Kreator och Gamma Ray smällde lite högre än finnarna här). Men nu är vi trogna temat och håller ut i sex minuter. Det är ju trots allt långfredag.

 

HELLOWEEN - "Judas" (Judas 12", 1986). Vet ni vilka som är bäst på power metal? Tyskland såklart. Och de peakade tidigt, med Kai Hansen-era Helloween. Har haft med den här låten tidigare, men jösses vilken speed metal-hit det här!

 

HOLY TERROR - "Judas Reward" (Mind Wars, 1988). Amerikansk speed/thrash metal med egenartad sång. Snabbt ska det gå! Häftigt band, även om jag inte är så insatt i dem.

JUDAS ISCARIOT - "Damned Below Judas" (The Cold Earth Slept Below, 1996). Nu snackar vi. Folk som rackar ner på amerikansk black metal får ju skärpa sig, även om Akhenaten främst låter som en andra gradens Darkthrone-klon här i början av karriären är Judas Iscariots diskografi helt klanderfri. Och han visste, precis som sin namne, när det var dags att släppa allt och lämna scenen (utan trettio silvermynt men istället med hedern i behåll).

 

HATE ETERNAL - "Behold Judas" (I, Monarch, 2005). Gjorde Erik Rutan den bästa dödsmetallen under hela nollnolltalet? Eventuellt utkonkurrerad av Nile, men det är inte långt ifrån. Herregud vad den här skivan snurrade i min discman när det begav sig. Varför spela snabbt när man kan spela snabbast?

 

ADORIOR - "Begrime Judas" (Bleed on my Teeth, 2024). Min förra lista hade med en låt från Adoriors debut, men här kommer "hitten" från deras oväntade återkomstplatta från ifjol, efter 19 års tystnad. Det är lika rivigt och otrevligt som alltid, riktigt bra det vill säga. En lämplig slutpunkt för den här listan!

 

//Andreas

Fredagslistan 2025, vecka 10: 8 mars

Imorgon lördag är det 8 mars, Internationella Kvinnodagen, och det vore tjänstefel att inte uppmärksamma detta på något sätt. Jag tänkte lyfta ett gäng frontkvinnor inom den lite extremare hårdrocken, som varit tidigt ute med uttryck som är vardagsmat idag men definitivt inte var det på åttio- och nittiotalet . Låtarna hittar ni här!

Vi börjar med EBONSIGHT, en trio från Istanbul som sägs ha varit det första helt kvinnliga black metal-bandet (de bildades 1991). De gjorde bara två demos 1994 och 1997, som av någon helt oförståelig anledning aldrig verkar ha återsläppts, ens som bootlegs. Bakläxa till alla bolag som lever på att mata ut gammalt arkivmaterial. "Dying Breath of Ephesians", As the River Runs Through the Pain, 1997.

Härnäst: THORR'S HAMMER. Även detta en kortlivad orkester, som existerade bara någon månad 1994-95 när norska Runhild Gammelsaeter var utbytesstudent i Washington (staten), och hängde med grabbarna från SUNN 0))) med mera. Fruktansvärt tung dödsdoom, med vaga folkloristiska tendenser. "Norge", Dommedagsnatt, 1998.

Blev det för långsamt? Då höjer vi tempot med britterna i ADORIOR, frontade i trettio år av Melissa "Jaded Lungs" Gray. Bland den mest hatfyllda black/death metal som någonsin spottats ut av någon slags människa. Fjolårets återkomst Bleed on my Teeth var en käftsmäll, men här tar vi en låt från debuten: "Rain sisters", Like Cutting the Sleeping, 1998. 

Vi backar bandet. Vem var egentligen först som kvinna att fronta ett döds/grindband? Sannolikt Lori Bravo, som startade NUCLEAR DEATH 1986. Total kakafoni, formlöst mangel och en av hårdrockens mest extrema vokala uttryck. Om ni vill må riktigt dåligt kan ni läsa texten till den här låten: "Days of the Weak", …For Our Dead… EP, 1992.

På tal om åttiotal så släppte brittiska SACRILEGE sitt debutalbum 1985, en tidstypisk mix av thrash metal och den svärdsvingarcrust som britterna gjorde så bra. Senare drog de mer åt doom-hållet. Boss bakom mikrofonen genom årtiondena: Lynda Simpson. "Shadow of Mordor", Behind the Realms of Madness, 1985.

Listan började med det sannolikt första helkvinnliga black metal-bandet, så vi avslutar med deras ungefärliga motsvarighet inom dödsmetallen: MYTHIC, från Pittsburgh. (Enligt uppgift var DERKETA tidigare, men skit samma.) Mer åt det doomiga hållet än Florida-scenens snabb-tekniska mangel, det blev tyvärr bara en EP men vilken EP sedan! Vi tar hela Mourning in the Winter Solstice, 1993.  

Listan hittar ni här, god helg!

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 52: Oscars bäst of 2024

 Ett år går snabbt. Ibland så snabbt att jag inte riktigt hänger med. Det är fegt att säga att jag inte vågar stå för mina val men de album jag har valt ut är sådana som jag har kommit tillbaka till om och om igen. Andra höjdpunkter från i år var bland att Malmö Metal Massacre och att Watain fick spela på bästa tid på Malmöfestivalen. Det är alltid roligt att se att band tar plats i det offentliga även om ni som känner mig vet att jag inte direkt älskar att se band live. Nåväl. Mindre gnäll och mer musik. Här kommer min lista på skivor jag tycker att folk borde lyssna på.   

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Darkthrone -"The Bird People of Nordland" (It Beckons Us All......., 2024, Peaceville Records).

Att den senaste Darkthrone skulle hamna på denna lista hade nog alla förväntat sig. Att den däremot skulle vara så bra som den faktiskt är hade nog inte jag förväntat mig. När jag skrev om skivan i en tidigare post så kunde jag konstatera att om äldre Darkthrone lät som Celtic Frost och Hellhammer fast snabbare och ondare så låter deras senaste skiva som om Darkthrone skulle sänka tempot och istället spela en enklare och mer långsam version av sig själva. Som Celtic Frost ungefär. Fortfarande fortsätter bandet på sin återgång till äldre klassisk metal och hårdrock men det är fortfarande hårt och omisskänsligt Darkthrone. Låtarna är också långa och har en episk underton. Även om det kanske inte är  True Norwegian Black Metal (TNBM) är det fortfarande bättre än 95% av all annan musik som släpps.

Invunche -"Antü" (Atavismo, 2024, Nuclear War Now! Productions).

Vad sägs om lite psykadelisk black metal med punkinfluenser från Nederländerna? Krydda detta med texter och image och framtoning tagen från Sydamerikansk shamanism så har ni Invunche som består av en enda medlem, El Invunche som lyckas med att frammana ett fullständigt galet ljudlandskap med mycket variation. Sången är bra och av klassisk black metal snitt. Syntmattor dyker upp och trummorna puttrar på bra. Jag tror både folk som gillar mer rå black metal av finskt snitt samt de som uppskattar punk kan gilla detta. Jag blev ganska golvad av denna skiva när den kom och det finns lager att upptäcka. Vissa partier är också ganska melodiösa och finstämda men hela tiden finns det en märklig skevhet underliggande. Lite som det Wagner Ödegård lyckas med i Wulkanaz. 

Asarhaddon -"Im tiefen Wald" (Êra, 2024, Vendetta Records).

Okej. Jag är inte världsbäst på tysk black metal om man bortser från Katharsis, Graupel och ett fåtal andra band. Därför blev jag lite förvånad när jag hörde Asarhaddons senaste fullängdare. Bandet består av en duo av musiker som tar in gästvokalister på sina album. På detta är det en kvinnlig sångare med det ganska generiska namnet Nova som greppar mikrofonen och jävlar vad bra hon gör det. Asarhaddons musik är ganska finstämd och melankolisk och episk black metal. Jag drar ibland lite paralleller till MGLA men även till Amesoeurs. Det finns något väldigt känslosamt över musiken. Vissa partier påminner också om svenska Grift. Detta är musik för regniga och ledsamma dagar. Blir lite känslosam av den. En mycket positiv överraskning och ett påminnelse för mig att inte alltid avfärda tysk black metal trots att musikvideon är väldigt generisk. 

Antichrist Siege Machine -"Cowering Lamb" (Vengeance of Eternal Fire, 2024, Profound Lore Records).

Jag såg att min skribentkollega Susanne också hade med ASM på sin lista. Jag vet inte vad man ska säga mer. Gillar man black/Death/War/Grind metal är denna skiva ett måste. Det är pisk från början till slut. Att bandet också är ute och turnerar ganska frekvent gör att åtminstone jag blir lite sugen på att se hur en sådan här konsert kan låta och se ut. Framförallt om det blir en ordentlig pit hos publiken. Hoppas gubbarna från Richmond, Virginia forsätter på samma spår i framtiden. Ibland behövs det musik för att rensa bort vardagens tristess och detta band hjälper mig med detta på ett utmärkt sätt. 

Adorior -"Begrime Judas" (Bleed on My Teeth, 2024, Dark Descent Records).

På tal om återkomster. Det engelska bandet Adorior bildades 1994 men har inte släppt någon fullängdare sen år 2005. Jaded Lungs sjunger och vrålar som att hennes röst verkligen har väntat i många år på att få släppas loss. Bandet manglar på som om det inte fanns någon morgondag och i denna låt jag har valt ut så har de även klippt in maskingevärssamplingar i takt med trummorna. Ni förstår nog vad vi pratar om. En vansinnig blandning mellan black metal och death metal med lite thrash och klassisk metal inslängd. Gitarrsolon som får Kerry King att kännas sansad. Sammantaget får det mig att tänka på om ett band som inte var lika allvarliga och seriösa skulle få för sig att spela in "Panzer Division Marduk". Skivan har också ett visst sväng och det är svårt att inte sitta och digga med. En skiva som jag har svårt att lyssna på i en enda sittning då det tar lite på krafterna men som jag gärna återkommer till för att få en dos av vansinne. Extra bonus för det smakfulla omslaget. 

Det var detta årets lista. Jag skulle egentligen vilja nämna Koldbrann och även Djevel som släppt nya skivor men jag måste lyssna mer på båda skivorna då jag inte har fastnat riktigt ännu. Framförallt Koldbrann har jag väldigt höga krav på och ännu har inte den skivan klickat med mig ännu. Ses nästa år. Då hoppas jag som vanligt på mer häxmetal. 

/Oscar K.

Listan hittar ni här. 

Fredagslistan vecka 4 2013: Rule Britannia

Storbritanien - ett landområde det är svårt att undvika då det gäller rätt mycket. Dumdrygt och festheilande kungahus, heltäckningsmattor i badrummen, salt och vinägerchips för att nämna några företeelser. Bandmässigt huserar ön ett antal akter av rang: BLACK SABBATH, ANAAL NATHRAKH, NAPALM DEATH, CATHEDRAL, DEEP PURPLE, BOLT THROWER, CARCASS, IRON MAIDEN, HELL, WINTERFYLLETH räknar i alla fall jag som ganska väsentliga band. Sen har vi ju de med inte så genomtänkta namn: LAWNMOWER DETH, TROLLS IN THE MIST och ZONDERHOOF.

Men vi tänkte inte erbjuda er låtar från något av de banden, i mycket beroende på att vi tidigare kört låtar med dessa akter i fredagslistan. Så med början hos Susanne drar vi igång listan med DESECRATION från det fagra Wales och deras inledningsvis sjukt svängiga When The Heart Stops Beating. Svänget varar i ca 24 sekunder innan blastbeatration ökar dramatiskt. Ljuvligt.

KARYBDIS. Lägg det namnet på minnet så gör ni er själva en tjänst. Det är ett bra band som har vett att ratta fram en fin och mustig produktion. Dessutom är omslaget till "From The Depths" så vansinnigt snyggt att jag ler lite lätt faktiskt. Bandet, bördigt från London, lär förhoppningsvis inte vara osignade länge till.

DYSCARNATE kände jag faktiskt till sedan innan. Wehej liksom! Horshamsgänget har ett antal plattor bakom sig, senaste "And So It Came To Pass" gavs ut av finfina Siege Of Amida som är en etikett som brukar borga för brötig musik. Så även i detta fall. Det går undan, det är tungt, det är elaka riff, det är vredgad sång. Det är bra - Susanne valde The Promethean från skivan, men det finns en hel del annan mumma på den.

IGNOMINIOUS INCARCERATION. Ja, jag fick kolla både en och två gånger innan jag kunde stava rätt. Det var tydligen inte bara jag som hade problem med namnet. Även bandet självt verkar ha haft svårt för att stava rätt, vilket ledde till ett namnbyte 2010 till det i min uppfattning mycket sämre THE SOULLESS. Ah, well. Det här gänget härstammar från den fina anrika badorten Bath och de är arga.

SYLOSIS - Reading. Ett inte helt tokigt band faktiskt. "Edge Of The Earth" hade en del finfina låtar, så även med aktuella "Monolith" (bra titel). Fint driv i Fear The World.

AKERCOCKE - ett numera splittrat band från London. Sataniskt i sin övertygelse. Lika hängivna sin klädstil (bandet spelade alltid iförda kostymer, ibland av tweed), som sin önskan att lira skiten ur vilken publik som helst. Jag fastnade aldrig för bandet helt och hållet - Verdelet är dock en riktigt kul låt.

VALLENFYRE - från Halifax. Nu stämmer vi ner och kopplar på ett gött 16delstriolsgroove på bastrummorna. Om det är bra? Se föregående mening, haha! Desecration heter låten.

Sen kommer en, förlåt Susanne, i mina öron dålig låt. 3 minuter in i ADORIORs Hater Of Fucking Humans önskar jag att den ska vara slut. Nähädå - det är tre minuter kvar. Produktionen låter för jävlig i mina öron. Nej kära Suttonbor - detta funkar inte för mig.

BETRAEUS från Manchester är aningens bättre även ifall proddningen är alltför plastig för mig. Faktum är dock att låten, Frustrate Recluse inte är så dum. Inget som vi kommer att minnas som den bästa låten i mannaminne, men inte heller den sämsta.

Susanne avslutar dock furstligt med INGESTED och en låt från deras "The Surreption". Jag tycker att den skivan är riktigt bra och visar att manchesterborna har höjt insatserna betydligt från första plattan "Surpassing The Boundaries Of Human Suffering" även ifall den mest extrema underjorden tycker att bandet mesat till sig. Avgör själva säger jag, haha!

Pausfilm

 

 

Så, välkomna tillbaka. Fin film tycker jag.

 

 

Vi höjer prettoration något fruktansvärt med LINEAR SPHERE från västra London. Proggigt utav bara helvete. Det funkar inte för alla, jag vet. För mig är det dock till stora delar musikalisk mumma som bandet bjuder på. Kompetent är ett ord jag ofta tänker på när jag lyssnar på bandets musik.

 

MARTYR DEFILED handlar dock inte om finess - det är rens. Bandet kommer från Lincoln som vi alltså inte ska förväxla med staden med samma namn i filmen "Young Guns" från 1988, utan är en universitetsstad i östra England. Vultures heter låten.

 

Renset fortsätter med NEXUS INFERIS från Wales. Inga konstigheter - lite för mycket blipp-bloppande men annars ok.

 

XERATH som bandet heter, Spotify har stavat namnet fel, från Basingstoke. En stad som kan skryta med att klädesföretaget Burberry startade där 1856. Det är rejält pretentiös musik. Och det är bra - bandets musik är mäktig, episk och progressiv. Ta gärna er tid att sätta er in i bandets musik. Nocturnum från bandets första fullängdare är riktigt bra.

 

Sen kunde jag inte låta bli att ta med TRIGGER THE BLOODSHED trots att jag har haft med låtar av bandet innan. För det är för bra då bandet från Bristol drar igång rensmaskinen på det sätt som i en finstämt betitlad låt - Lovers.

 

Vi höjer meckighetsgraden med Drone Of The Nychomist från AGELESS OBLIVION från Hampshire. Den låten har förutom ett fint tekniskt kunnande ett oerhört fint driv. Sväng kanske är att ta i för mycket, men det finns helt klart ansatser till detta i bandets tonkonst.

 

Sen lugnar vi ner det betydligt med LOST IN THOUGHTs Blood Red Diamond. Bandet kommer från Swansea som förutom att kunna skryta med att bandet kommer därifrån även är det första laget från Wales som spelar i Premier League. Visst, jag håller med - det är inte det hårdaste som har funnits med på listan - men harmonierna är oerhört effektfulla. Plus att jag faktiskt tycker att det kan vara skönt att byta av med något mot det övriga brötet vi vanligtvis brukar presentera på listan, haha!

 

Vi avslutar dock någorlunda hårt - från Colchester kommer SANCTORUM som verkligen kopplar på svänget i finfina Son Of Perdition och från Peterborough/Colchester kommer bandet som med lätthet har det mest pretentiösa namnet bland alla på veckans lista - FORNOST ARNOR. Fornost är alltså en oerhört gammal stad i Tolkiens Middlearth. Och de kan lira progressiv metal kan jag säga.

 

Så, 19 låtar från band som ni kanske hade hört innan, kanske inte.

 

/Martin

 

Fredagslistan vecka 4 2013: Rule Britannia