Årsbästalistan 2014 - de nominerade: nr. 20, nr. 21, nr 22

Nominerad: "The Killing Gods" - MISERY INDEX

Jag var till mig i trasorna när jag fick tillgång till Baltimoresönernas senaste skiva. Jag brukar bli det när det gäller MISERY INDEX. Denna gången fick jag dock ta fram de stora orden och jag skrev att

”The Killing Gods” är skivan som bör, om det finns någon rättvisa, skicka bandet upp på nästa hierarkiska nivå när det gäller scentid. MISERY INDEX övertygar nämligen så till den milda grad att det bara är att konstatera att väntan var väl investerad tid då ”The Killing Gods” är bandets starkaste material till dags dato. Hatten av!

 Nominerad: "Eyehategod" - EYEHATEGOD

Efter sju sorger och åtta bedrövelser pressade EYEHATEGOD ur sig ett album. Och vilket album sen! Jag gick bananas över skivan efter de första genomlyssningarna - och då ska ni veta att jag inte brukar uppskatta denna typ av musik - och var fullt beredd att placera skivan på plats 1 på min årsbästalista. Jag har sansat mig lite - men skivan är i skrivande stund fortfarande med i racet om placering på listan. Precis - jag har fortfarande inte spikat den om ni nu trodde det, haha!

Nominerad: "Citadel" - NE OBLIVISCARIS

Högt emotsedd skiva för egen del. Föregångsskivan "Portal of I" fick plats 8 på årsbästalistan 2012, även det ett svinartat starkt år. Australiensarnas framfart retar gallfeber på en hel del - det vet jag - och jag blev inte alls förvånad över att ingen av skribenterna på Close-Up hade med varken "Portal of I" eller "Citadel" på sina listor. För oss som uppskattar låtar med extra allt och stora pretentioner är detta bandet att gå till.

NE OBLIVISCARIS visar på ”Citadel” att de är ett band med ohygglig potential och även i fall de inte riktigt når upp till de extrema kvalitetshöjder som ”Portal Of I” gjorde så är ändå ett betyg på den övre delen av skalan väldigt befogat. 



Gott folk - detta var de sista nomineringarna till årsbästalistan 2014 och jag passar på att ytterligare en gång önska er god jul!

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 17, nr. 18 och nr. 19

Nominerad: "At War With Reality" - AT THE GATES.

Årets största hype alla kategorier i metalkretsar. Hur skulle skivan låta? Skulle den vara bra, anus eller en axelryckning? Efter en så pass hyllad skiva som "Slaughter Of The Soul" från 1995, en skiva så ihjälkramad av så många förstår jag om AT THE GATES var lite lätt nervösa inför släppet av "At War With Reality". De gav ju inte sken av det utåt, men en liten skärva av oro fanns där nog ändå.

"At War With Reality" är en bra skiva. I min ganska långa recension av skivan skrev jag att

Det jag tänker mycket på när jag lyssnar på ”At War With Reality” är hur självklart AT THE GATES det låter om materialet. På gott och ont naturligtvis. Man vill ju som lyssnare känna igen sig men samtidigt bli överraskad. Och visst känner jag igen mig - överraskningsmomentet blir däremot inte lika stort som jag kanske hade önskat mig. Jag visste redan på förhand att det rent spelmässigt skulle låta bättre än bra - riffen med Anders Björler och Martin Larsson låter prick så snygga som jag trodde att de skulle göra, Jonas Björlers basspel är precis så stabilt som jag förväntade mig, och Adrian Erlandsson trumspel låter precis så tajt och svängande som det ska göra. Det som får mig att haja till lite extra är Tompa Lindbergs sång. Det märks så tydligt att han har lyckats med det han förutsatt sig - att höja sitt textförfattande till nästa nivå - att detta såklart påverkar hans sånginsats. Jag har faktiskt aldrig hört mannen gasta med sån övertygelse som han gör här.

 Nominerad: "IV - One With The Storm" - GHOST BRIGADE.

Finnarnas melodiska och melankoliska dödsmetall har varit följeslagare sedan jag upptäckte bandet runt tiden för släppet av "Isolation Songs". Det är smäktande, riktigt fin och njutbar musik som så ofta när det gäller grannlandet i öst. GHOST BRIGADE har med stringens släppt ifrån sig skivor av hög kvalitet. "IV - One With The Storm" är inget undantag.

Nominerad: "Earthborn Evolution" - BEYOND CREATION

”Earthborn Evolution” tar vid där ”The Aura” slutade, och vi får rikliga bevis för att detta ett band som med stor pondus har tagit nästa steg i sin process. Det finns så många verkligt starka låtar att det är ganska få band inom den progressiva tekniska dödsmetallen som kommer upp i lika stort antal under hela sin karriär. BEYOND CREATION är likt DEFEATED SANITY ett band som har stenkoll på premisserna för sin subgenre, men som verkligen inte är rädda att visa lyssnaren på de faktiska möjligheterna att utvidga dessa. Detta är i sig berömvärt, då publiken till dylik musik inte brukar vara särskilt positiva till förändringar.
 Så skrev jag i min recension av skivan på Werock. Jag har lyssnat en hel del på "Earthborn Evolution" sedan den kom ut - och betyget står sig väldigt väl.



/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 16

Nominerad: "A Skeletal Domain" - CANNIBAL CORPSE.

Nestorerna i CANNIBAL CORPSE har varit med ett tag. De är det mest säljande death metalbandet genom tiderna. De har inte avvikit från sin utstakade kurs alls. De är på många sett dödsmetallens AC/DC - om man tar bort demens och lejda mördare. Med sin blodindränkta musik har bandet chockat och roat samtiden sedan första skivan "Eaten Back To Life" från 1990.

Nu kanske ni undrar varför ni ska bry er om skiva nummer 13 från ett band som kört samma race rakt av genom hela karriären? Det ska jag tala om för er: CANNIBAL CORPSE har inte låtit så här hungriga på många, många år. Riffmakeriet är mer skruvat än någonsin, låtarna ligger till stora delar på en sjuk nivå. Bandet har till och med lyckats få in sväng i musiken. Ja, ni fattar. Produktionen  är mästerlig. Ni bör kolla in "A Skeletal Domain" även i fall ni aldrig hört bandet, eller kanske inte lyssnat på gruppen på några år. Ni kommer inte ångra er.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 15

Nominerad: "The Satanist" - BEHEMOTH

Den mest haussade skivan i år? Jo, det kan det vara. Polska elitdödsarna BEHEMOTH har i "The Satanist" enligt egen utsago nått sin kreativa peak. Frontmannen Nergal vet själv inte om det blir fler skivor från bandet som under hela karriären gått från klarhet till klarhet.

På "The Satanist" får bandet till något verkligt unikt: en skiva som ytterst effektivt visar på vad bandet är kapabelt till. Den tekniska färdigheten är en sak - en skiva som visar på en enad konstnärlig vision från samtliga inblandade är än starkare. Skivans rent episka verksöjd torde vara svår att ifrågasätta - jag tror att det i backspegeln kommer snackas en hel del om "The Satanist" som ett exempel på hur svärtad dödsmetall kan/bör/ska låta.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade: nr. 13 och nr. 14

Nominerad: "Back To The Front" - ENTOMBED A. D.

Inre konflikter i ENTOMBED försenade "Back To The Front" för att uttrycka det milt. När skivan väl kom så kunde jag konstatera att den inte bara höll måttet, utan det var till och med så att det var längesedan som jag upplevde bandet som så hungrigt som på denna skiva. Det är fortfarande tonvikt på sväng - och det kan ju vara sämre - för är det något som ENTOMBED är bra på så är det att få både musik och publik att gunga.

Nominerad: "Cursed Redeemer" - MIASMAL

Jag recenserade göteborgarnas skiva i början av maj på Werock. Så här skrev jag då:

MIASMAL har dock en sida som gör att det är lättare att hala upp lädret än när det gäller andra skivor inom denna fora: kvalitet. I varenda led. Sången från Pontus Redig låter exakt så brötartad som sången ska låta. Det minst sagt vapenfettsfeta gitarrljudet som bandet har roddat till lämnar inget övrigt att önska. Plus att bandet har låtskrivartalang så det räcker och blir över. En av de mest sympatiska dödsmetallskivorna som kommer komma ut i år - det vågar jag påstå redan nu.

Jag gick tillbaka till skivan för lite drygt en månad sedan. Ovanstående gäller fortfarande. Om ni nu undrade, haha!



/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade: nr. 11 och nr. 12

Nominerad: "Penthos" - AGELESS OBLIVION

Progressiva dödsarna i AGELESS OBLIVIONs andra platta övertygade mig om att de är ett band som det är värt att hålla ögonen på. En teknisk, vindlande och utmanande skiva har britterna fått till i "Penthos".

Gillar man death metal som bjuder på lite extra genomtänkta låtar utan att kompromissa med graden av extremt larm som man ju förväntar sig från ett band av AGELESS OBLIVION då kommer man inte att bli besviken på ”Penthos” som i skrivande stund framstår som ett av de hittills intressantaste släppen 2014.

Så skrev jag i recensionen av skivan som jag delade ut en betygsåtta till. Läsarna på Werock höll inte med mig utan tyckte att skivan var värd en knapp 2:a, haha! Avgör själva.

Nominerad: "Regicide" - HOUR OF PENANCE

Tekniska rensmästarna HOUR OF PENANCE gillar att lira fort. På "Regicide" finns visserligen fart i riklig mängd, men också en medvetenhet om att det, ibland, kan vara befogat att dra ner något på hastigheten. Detta är bandets hittills mest imponerande album. Jag skrev i juni att

Visst är teknikaliteten viktig, men det som verkligen talar för att ni bör låna ”Regicide” era öron är låtmaterialet. Bandet har verkligen lyckats att snickra ihop sitt kanske starkaste material hittills i karriären. Det tar inte speciellt lång tid innan låtarna fastnar i hjärnbarken och man går och smånynnar - vilket i sig är ett bevis för hur bra ”Regicide” är.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 10

Nominerad: "III" - XERATH.

Jag gav "III" en betygsåtta när jag recenserade skivan för Werock. Det betyget står sig. Jag vill be er notera det väldigt njutbara gitarrarbetet från nye strängbändaren i bandet Conor McGouran som gör att skivan sticker ut lite extra.

Bandets progressiva tendenser är något som det tar ett tag att vänja sig vid. På första och andra skivan lyckades inte bandet övertyga mig helt om sin förträfflighet. På "III" gör dem det. Det är sprängfyllt av riktigt mäktig och stringent högnivåartad musik på alstret.

En skiva som gjort att riktigt sjunka in i, den nästan kräver det, för med sin speltid på närmre 1 timma och 10 minuter är det ingen platta som man betar av i en handvändning.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 9

Nominerad: "Tellurian" - SOEN

I väntan på nästa album från TOOL finns det ett alldeles utmärkt alternativ, SOEN!

Det var en hel del som uppskattade bandets första skiva "Cognitive" - jag gillade inte den alls. Därför är det kul att konstatera att "Tellurian" faller mig oerhört mycket mer på läppen. Det är en fantastiskt känslosam skiva detta. Nerver ligger utanpå kroppen mest hela tiden - och det är extremt befriande att lyssna på sådana skivor emellanåt.

Sången från Joel Ekelöf är, precis som kollega Robert Gustafsson skrev i recensionen av skivan, fullständigt lysande. Han framkallar känslor den mannen, det kan jag säga utan att ta i för mycket. Trumspelet från före detta OPETH-trummisen Martin Lopez är också mycket bra.

"Tellurian" är en oerhört mångfacetterad skiva - här samsas det skira med det brötiga på ett extremt självklart sett. Jag ber er observera den oerhört vackra The Words som ligger i videoformat nedan. Snälla ni, gör er en tjänst och lyssna på kanske den vackraste låten ni kommer höra i år. Jag menar det.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 8

Nominerad: "Grand Morbid Funeral" - BLOODBATH

När man har ett sådant bagage som BLOODBATH har, då kanske jag förväntar mig lite extra som lyssnare? För lite så är det ju - BLOODBATH har blivit kallad supergrupp, ett uttryck som är ganska missvisande. Ja, medlemmarna har ju andra huvudband, men vi pratar ändå death metal här.

Otvetydigt är att BLOODBATH är ett band som väldigt många människor bryr sig väldigt mycket om. När Mikael Åkerfeldt lämnade bandet efter "The Fathomless Mastery" så har det spekulerats vilt vem som skulle ersätta honom. Svaret är Nick Holmes från PARADISE LOST. Jag höjde på ögonbrynen rätt ordentligt kan jag säga.
Det kan ha spelat in på förväntningarna jag hade på själva skivan - för att sammanfatta: jag hade inga förväntningar alls.

Då är det ju desto roligare att konstatera att "Grand Morbid Funeral" är en riktigt stark skiva. Jag vill mena att den är bättre än rätt mycket bandet släppt i från sig. Det låter äckligt bra oavsett om bandet lirar halsbrytande snabbt, eller tungt. Ljudbilden är suverän. Och Holmes sjunger som bara den. Det är ren exstas faktiskt.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 7

Nominerad: "The Singularity (Phase One: Neohuman)" - SCAR SYMMETRY

Efter en ganska förväntad inledande Neohuman som bjuder på melodisk dödsmetall av rang kommer bandet igång på allvar från Limits To Infinity och håller greppet stramt fram till skivans slut. Jag är faktiskt imponerad av materialet som känns starkare än vad bandet har presterat på många år. Man har behållt det som bandet är verkligt bra på - högkvalitativ melodisk dödsmetall med gott om gitarrmumma och extremt snygga harmonier - och lagt på ett allvar som ger materialet en helt annan tyngd än vad bandet har haft tidigare.

Så skrev jag i recensionen för inte alltför länge sedan. Sedan dess har jag med stor regelbundenhet återvänt till SCAR SYMMETRYs skiva, som bara fortsätter att växa. Jag är, som ni förstår, fortfarande oerhört imponerad av vad bandet presterar på albumet. Jag tycker att det lätt är det bästa som bandet har gett ut under sin numera ganska långa karriär.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 6

Nominerad: "Promulgation Of The Fall" - DEAD CONGREGATION.

Grekernas death metal är så svärtad att det nästan blir jobbigt att lyssna på den. Men bara nästan. Jag var oerhört imponerad av "Promulgation Of The Fall" när jag recenserade skivan för Werock i mitten av sommaren. Känslan är kvar - detta är death metal när den är som bäst. Här finns mörkret, ångesten, vreden och döden väldigt närvarande.

Jag plockade fram de stora superlativen och skrev att

[d]etta kan vara det absolut coolaste och bästa jag hört i år. Tycker man att exempelvis BEHEMOTH har blivit aningens för polerade ljudmässigt på ”The Satanist” - då är detta en skiva man ska kolla upp. I övrigt är DEAD CONGREGATION ett band som gör det minst lika bra som de polska dödsgiganterna.

Stora ord kanske, men faktum kvarstår, "Promulgation Of The Fall" är en episk skiva i ordets allra bästa bemärkelse.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "Exit Wounds" - THE HAUNTED

Om man gladeligen hänger med i andra bands transformeringar (se föregående nominerade platta) så finns det vissa band jag gärna hör låta på ett specifikt sätt. Marco Aros återkomst till THE HAUNTED saluteras med en skiva sprängfylld med tvåtaktsthrash.

Exakt som jag vill att bandet ska låta. Inga gnölsånger som bandet sysslade med under Dolvings andra sejour i bandet så långt öronen hör. Här är det rens som prioriteras.

Med genomgående muskulöst riffande, en Aro som gastar i ett läge, trumspel som får mig att dregla så är detta en skiva att utan vidare eftertanke banga sönder huvudet till. Och det, kära vänner, är ett gott betyg.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 4

Nominerad: "Pale Communion" - OPETH

OPETH är ett viktigt band för mig. Hade jag tvingats välja ett band att lyssna på för evig tid hade jag med stor sannolikhet valt OPETH.

Jag var svårt nervös när jag fick tillgång till "Pale Communion". Jag tyckte att "Heritage" var en besvikelse till skiva för att låtarna inte höll måttet. Growlet saknade jag inte - det räcker att gå på konsert med bandet för att få skäppan full med growl - men låtarna var inte av den kvalitetsgrad som bandet skämt bort oss med sedan starten för 24 år sedan.

Jag drog faktiskt en suck av lättnad efter första genomlyssningen av "Pale Communion". Låtarna var oerhört mycket starkare än på föregångaren. Här ryms det svängigt proggiga med det rent majestätiskt episka. Det är oerhört bra. Att sedan Åkerfeldt svarar för den starkaste sånginsatsen i karriären gör sannerligen inte skivan sämre!

I min recension av skivan skrev jag att

[...] det är låtarna som imponerar mest på mig - att förvänta sig att OPETH lirar på en nivå ganska mycket över rätt så många band är lika självklart som att förvänta sig blodvite om man hugger sig med kniv i låret - och jag tror nog att många med mig kan skriva under på att man förväntar sig lite mer från ett band som har levererat låtar som Blackwater Park, Ghost Of Perdition, Deliverance och White Cluster än av vilket band som helst. Gott är det då att kunna konstatera att OPETH nu är tillbaka med en i stort sett fullständigt lysande skiva som jag utan att tveka plockar fram ett betyg på den övre delen av skalan till.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 3

Nominerad: "Blood Mantra" - DECAPITATED

Polska DECAPITATED piskar upp en organisk rensfest med kvalitetsförtecken på "Blood Mantra". Med sin andra skiva efter återaktiverandet av karriären är det tydligt att även denna del av bandets bana är kanske ännu intressantare än den första delen som innefattade skivor av toppkvalitet. Och det vill inte säga litet när det gäller polsk teknisk dödsmetall.

"Blood Mantra" är en smältdegel av intryck och känslor. Aggressivt spel krockar med rent hemsökande gitarrslingor, sorg och saknad stångas med vrede och förlust. Det är musik som förbryllar med sin intensitet och innerlighet.

I min recension av skivan skrev jag att

Det är mer dystert, ondskefullt men samtidigt så oerhört mycket mer organiskt än innan. Riffen är mer sparsmakade men också mer förtätade och drivande.

[...]

Här finns det kvalitet så det räcker och blir över att bygga en stabil och alltmer intressant andra del av karriären på. Hatten av!

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 2

Nominerad: "Echoes And Cinder" - ANCIENT ASCENDANT.

En av årets absolut trevligaste överraskningar. Den här skivan släpptes i mars, och jag hade mycket svårt att alls lyssna på något annat under en rätt bra stund. Vilket innebär ungefär en vecka - en evighet i recensionssammanhang kan jag tillägga. Öppningslåten Crones To The Flame lyssnade jag på minst 3 gånger per dag. Brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT har med "Echoes And Cinder" snickrat ihop en platta som med övertygande pondus övertygar mig om att detta bandet går en ljus framtid till mötes.

I min recension av skivan skrev jag att

Det som jag fastnar för med ”Echoes And Cinder” är att låtmaterialet är så vansinnigt starkt, och håller en jämn nivå. Musiken känns verkligen fullvuxen. Samtidigt som det är relativt lätt att identifiera flera för mig kära influenser så lyckas bandet skapa något verkligt eget och unikt.

[...]

I nuläget känns ”Echoes And Cinder” som ett av de starkaste släppen som har dykt upp under 2014. Återstår att se om det står sig när det är dags att summera året.

/Martin

Årsbästalistan 2014: De nominerade, nr. 1

Gott folk!

Det är tid att dra igång vansinnet på allvar. Vilka skivor kan komma ifråga för undertecknads årsbästalista? Det finns i år en hel drös med kandidater - 2014 har varit ett väldigt starkt skivår.

Nominerad: "Engineering The Void" - SOREPTION

Sundsvallsbandet fångande min uppmärksamhet redan 2010 med "Deterioration Of Minds", och imponerade även live. I början av 2014 gav bandet ut "Engineering The Void" som ytterligare bevisade att bandet är synnerligen värt att hålla koll på. Så här låter teknisk döds när den är som bäst. Här finns tekniken att lira skjortorna av de flesta, här finns låtarna som fastnar efter ett par genomlyssningar, här finns ett sväng som imponerar. Jag var lika lyrisk i min recension av skivan på Werock där jag skrev att

[...] ”Engineering The Void” är till brädden fylld med musik av sådan kvalitet att det redan nu är otänkbart för mig att tänka sig en årsbästalista utan skivan och detta borde i en rättvis värld vara alstret som gör att fler får upp ögonen för bandet.

/Martin