Fredagslistan 2023, vecka 43: Fredagspeppen med Dark Funeral et cohortes!

Gott folk! 30 år är en ganska lång tid. Inom den extrema metallen är det en livstid. Därför är det lite av en grej att DARK FUNERAL firar just 3 decennier som band. Jag har haft en kluvet förhållande till bandet, och det beror enbart på mig själv än DARK FUNERAL. Jag fattade helt enkelt inte under en väldigt lång tid black metal. I alla fall inte som den lät på bandets första fullängdare "The Secrets Of The Black Arts" som kom 1996. En i mångas öron milstolpe inom genren. Själv tyckte jag att den lät alldeles för tunn i produktionen, haha! Ja, ni fattar hur jävla långt ifrån jag var att gilla black metal. 

Men tiden går, och för egen del har jag också förändrats en hel del - black metal är numera en genre som jag alltmer uppskattar, och i synnerhet uppskattar jag DARK FUNERAL betydligt mycket mer idag än då. 

Till saken hör att just nu kuskar DARK FUNERAL runt i Sverige (lite av en ovanlighet som jag förstår det) och spelar nästa lördag den 4/11 här i Helsingborg på The Tivoli tillsammans med två andra, helt fantastiska i sin egen rätt, band i form av AVSLUT och OFFERBLOD. Av denna anledning är veckans fredagslista helt vigd åt dessa tre band. 

Jag kommer inte att välja ut låtar den här gången - nu åker storsläggan fram och det blir hela album från de olika banden. 

Vi kör!

"We Are The Apocalypse" från förra året. Detta är första plattan för bandets nuvarande trummis Jalomaah då han kom med i bandet 2018. Detta märks, för satan vilket fantastiskt trumspel det är på den här skivan! Jo, det är såklart Lord Ahriman och Chaq Mol som skriver den mesta av musiken och dikterar villkoren för de andras spel men man måste vara döv för att inte inse att de har gett trummisen ganska fria tyglar. Det är rent magiska passager i de flesta av låtarna, men det är extremt svårt att inte baxna av till exempel Nosferatu och den melankoliska känslan i When I'm Gone. 

"Where Shadows Forever Reign". Dominator på trummor. Jag tror inte att det är många som far illa av hans, ursäkta, dominans bakom kaggarna. Hur mycket tid jag har lagt på att kolla in hans drum cams kan vi kanske inte gå in alltför mycket på, men det är försvarligt med tid. Älskar man torra bastrummor är detta plattan att gå till när det gäller DF:s diskografi. Kanske att det stör en del att det daterar plattan lite, men här finns det ett helt gäng finfina låtar - låt vara att titeln Temple Of Ahriman är aningens ostig men det är banne mig inget fel med svänget i den låten. Nail Them To The Cross och avslutande titellåten gör sannerligen inte ont heller. 

"The Secrets Of The Black Arts". Det är helt omöjligt att inte gå igång på den, ska vi kalla den ungdomliga?, frenesin i hur DF låter på den här skivan. Ändå finns här redan ett färdigt band, trots att de medlemmar som spelade in skivan numera är med i andra band förutom Lord Ahriman då. Stämningen är helt magisk, produktionen tidstypisk och, numera en grej jag gillar. Även ifall jag föredrar andra skivor i bandets diskografi framför denna så är det oftast ett sant nöje att återvända till "The Secrets Of The Black Arts". 

Med sig på denna vända har DF med sig två band - det ena är AVSLUT från Stockholm. Jag hade illa koll på bandet som har varit igång sedan 2016 och släppt en EP och två fullängdare i rask takt sedan bandets start. Jag vet inte hur det är med er, men personligen är jag ganska svag - och har blivit det alltmer - i band som gastar på svenska. Antar att det började med ZOMBIEKRIG. Det ger en annan känsla att ha en sångare som vrålar på sitt modersmål, mer uppriktigt kanske? I alla fall är det inte svårt att gilla vad AVSLUT har gjort på sina plattor. Jag föll stenhårt från i stort sett första ton av "Tyranni" som jag inledde mitt lyssnande med. Bandets fullängdsdebut "Deceptis" är också bra, men "Tyranni" håller en jämnare och högre nivå tycker jag. 

Minstingarna, eller i alla fall yngst, är OFFERBLOD som drog igång för bara två år sedan. Tro nu inte att bandet befolkas av grodyngel. Matte Modin på trummor säger en del om vilken kaliber OFFERBLOD har. Två singlar och en EP har det här dödsiga gänget samlat ihop sig. EP:n "Vårt sista nederlag" är en dyrkan av tvåtakt och HM-2 så det stänker blod upp på väggarna. Det är, till stora delar, helvetiskt bra! Gitarrspelet briserar och glöder mest hela tiden och det är inte svårt att gå igång rejält på detta. 

Vi tar helg på detta gott folk!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 43: Fredagspeppen med Dark Funeral et cohortes!

God afton. Fredagslistan tar idag tag i den stora och kanske kluriga frågan kring hur det kommer sig att man blir som man blir. Hur formas man av årens pressande tryck sakta sakta från kol till diamant (eller möjligen grafit)? Och kanske framför allt, vilka nyckelpunkter formar ens musiksmak? Jag tänker göra åtminstone ett nedslag i min egen historia (kanske blir det fler allt eftersom som rubriken antyder) som påverkat mig i den riktning jag hamnat både musikmässigt och som människa. 

Kamrater, vi beger oss tillbaka till nådens år 1995 och tar en titt på den platta som gick varmast i min cdspelare där och då och som formade min musiksmak å det grövsta. Jag talar om en gratisskiva som medföljde nummer 13 av tidningen Close-Up, nämligen Independent Music For Independent People vol. 1. Den utkom på våren vilket betyder att jag var 17 år gammal och snart skulle fylla 18. Jag hade flyttat hemifrån och bodde i en studentlägenhet i Örebro på 15 kvadrat (plus två extra för kokvrå och toalett, duschen var gemensam och låg i korridoren). Livet var som livet är när man är 17, hårt och svårt och dramatiskt men samtidigt något utöver det vanliga, en sorts magi som är svår att hitta igen. 

Men först en snabb tillbakablick på vad som egentligen hände år 1995:

- Sverige går tillsammans med Finland och Österrike med i EU.

- Homosexuella kan ingå partnerskap i Sverige.

-Windows 95 släpps.

-Det bestialiska mordet på tonåringen John Hron äger rum.

-Varumärken som Kalles Kaviar, Ramlösa, Abba och Ekströms hamnar i norsk ägo.

-Det svämmar över lite varstans, bland annat i Älvsbyn och Guldbrandsdalen men inte i Kap Verde som i gengäld får ett vulkanutbrott.

-En domedagssekt släpper ut giftgasen sarin i Tokyos tunnelbana.

-OJ Simpson åker dit för mordet på sin fru.

Okej, då vet vi var vi befinner oss i historien och går raskt över till musiken! Vid det laget som jag fick tag på den här skivan var jag redan en bra bit inne i både DISMEMBER och DARK FUNERAL men jag vill påstå att det beroendet både klarnade och fördjupades här. Jag hittade dessutom MARDUK via den här samlingsplattan (här var de fortfarande bra) och det vete tusan om det inte också var en av de allra tidigaste bekantskaperna med MESHUGGAH och UNANIMATED. Mycket guld här helt enkelt. Vad hände egentligen med LORD BELIAL och UNANIMATED? Nåväl, låtordningen ser ut som följer:

1. DISMEMBER - Casket Garden ("Casket Garden")

2. DARK FUNERAL - My Dark Desires ("Dark Funeral")

3. STUCK MOJO - Not Promised Tomorrow ("Snappin' Necks")

4. EXTREME NOISE TERROR - Raping The Earth ("Retrobution")

5. MARDUK - The Sun Has Failed ("Opus Nocturne")

6. ENSLAVED - Wotan ("Frost")

7. IMMORTAL - Cursed Realm Of The Winterdemons ("Battles Of The North")

8. EMPEROR - I Am The Black Wizards ("In The Nightside Eclipse")

9. TAD MOROSE - Sender Of Thoughts ("Sender Of Thoughts")

10. DUB WAR - Gorrit ("Pain")

11. MESHUGGAH - Vanished ("Death Is Just The Beginning")

12. IN FLAMES - Ever Dying ("Subterranean")

13. SENTENCED - Nepenthe ("Amok")

14. LORD BELIAL - Satan Divine ("Kiss The Goat")

15. UNLEASHED - Victims Of War ("Victory")

16. UNANIMATED - Life Demise ("Ancient God Of Evil")

Jag tänker inte gå in och prata om varje låt för sig utan vill istället uppmana er att i tanken färdas tillbaka till den där studentlägenheten på Rudbecksgatan, tänk att ni är 17 och att er äldre kompis Glenn fixat både folköl och en påse chips, luta er tillbaka och lyssna igenom skivan i sin helhet och njut. Ni har för några veckor sedan gått från platinablont hår till kolsvart och det krävdes tre genomfärgningar för att få den manövern att gå igenom. 

Låtmässigt var jag oerhört svag för samtliga bidrag på skivan förutom dessa fem:

Nr 3: skeptisk till all rap-metal som inte var CLAWFINGER (och det står jag fast vid än idag), nr 9 som kändes för utsvävande och melodisk, nr 10 fick jag inget riktigt grepp om, nr 12 för det symfoniska i slutet och nr 13 - ballad, vadfalls! 

Nog med introspektion, nu tar vi helg! Eftersom jag känner mig bjussig idag får ni även en hälsning från mitt forntida jag samt mina ögonbryn anno 1995.

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 19: Hur man blir som man blir, del 1.

Gomorron! Eftersom året närmar sig sitt oundvikliga slut är det dags att summera och kontemplera. Vilka skivor var egentligen bäst under det krävande året 2022? Jag har suttit på min kammare och funderat ut svaret på detta och resultatet är delat på två fredagslistor varav del ett kommer här nedanför (i Spotify-format).  I vanlig ordning kör jag utan inbördes rangordning eller betygskala. 

VACUOUS - "Dreams of Dysphoria"

Oerhört stadigt brittiskt dödsmetallröj och tillika klockren första fullängdare.

DARK FUNERAL - "We Are the Apocalypse"

Sveriges black metal-veteraner gör storstilad come back och visar återigen sin relevans som band.

ROTTEN TOMB - "Visions Of Dismal Fate"

Kylig old school döds med riviga gitarrer och rå sång.

TRIUMVIR FOUL - "Onslaught To Seraphim"

Varierat ljudlandskap med lika delar meckiga riff som piskande blastbeats.

PREDATORY LIGHT - "Death And The Twilight Hours"

Svängig amerikansk black med doomiga inslag och ockult atmosfär. 

OPPRESSIVE DESCENT - "Spite is My Scepter, Blood is My Crown" 

Rå black metal med kall produktion som för tankarna till ett tidigt DARKTHRONE.

LIMINAL SHROUD - "All Virtues Ablaze"

Dedikerad black med fullt ös och stor atmosfär som förtjänar en större publik.

SÉPULCRE - "Cursed Ways of Sheol"

Ondskefull fransk döds med sågande gitarrer och murkigt growl.

ALTARS - "Ascetic Reflection"

Musik som inte är för alla men garanterat för oss som gillar meckig, brötig och dissonant döds.

FUNERAL HARVEST - "Redemptio"

Norsk-italiensk satanistisk black med idel seriositet och kaxig attityd. Finfin debutplatta.

Det var allt för idag. När vi tuggat i oss samtliga låtar är det sannerligen dags att ta helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 48 - Årsbästa 2022, del 1

Året var 1996 när jag hörde albumet "The Secrets Of The Black Arts" för första gången. Jag blev genast svårt förälskad i den och i bandet bakom skivan. När "Vobiscum Satanas" kom 1998 var fascinationen fortfarande oförändrad men tiden gick och ju djupare in i black metal-träsket jag vandrade, desto längre bort från dem kom jag på något sätt. Missförstå mig inte, det här bandet fanns alltid i bakhuvudet men passionen bleknade och riktades mot andra liksminkade dyrka Satansgrupper som tillförde något annorlunda, något nyare. Precis i början av 2000-talet var jag och en vän på KB på en spelning med dem och lågan tändes igen. Så gick åren, festivaler och spelningar kom och gick och bandet skvalpade tryggt vid sidan av. De var alltid bra live, något av en upplevelse varje gång faktiskt, men skivsläppen gav mig inte samma magi längre. Jag lyssnade alltid igenom nysläppen och visst de var bra men var de verkligen SÅ bra som band på det stora hela? Härom veckan släpptes "We Are The Apocalypse" och med den kom svaret på frågan, ett rungande svar - ja, de är verkligen SÅ bra! Den svenska svartmetallens ihärdiga förkämpar, de spektakulära scen-rustningarnas oförtröttliga krigare, den trygga fyr som skiner stadigt och visar vägen till land när vi tvekar och ger oss in på "nyskapande avantgardistisk musik", den stabila grund som bygger oss liksom en bas av sås och potatis. 

Jag talar naturligtvis om DARK FUNERAL och det är hög tid att vi har en hyllningslista med dem!

Vi sparkar igång med My Dark Desires från legendariska debutplattan "The Secrets Of The Black Arts" som släpptes 1996. Hela skivan sitter som en smäck men den här låten står ut lite extra för mig, den har fullt ställ från första sekund och ett episkt väsvrål direkt i början som man totalt golvas av. Pluspoäng för den enkla men ack så effektiva texten med strofer som "Satan, take my soul to hell". Fem av fem kaffetermosar.

Vi går vidare till Ineffable King Of Darkness från nästkommande fullängdare "Vobiscum Satanas" (1998) där Themgoroth och Blackmoon som tidigare skötte det vokala ersatts av Emperor Magus Caligula med följden att vi får en lite mer hög-pitchad sång. I övrigt är det en rätt liknande ljudbild som vid första släppet, möjligen att trummorna blivit lite tajtare. 

Låt nummer tre kommer följaktligen från album nummer tre - "Diabolis Interium" (2001). Om de första två albumen fokuserat mer på Satan och helvetet som yttre faktorer så går vi nu inåt och utforskar den inneboende ondskan i människorna. Jag har valt Hail Murder som är skivans låt nummer två för slingrigt riffarbete och bra driv.

Nästkommande skivor heter "Attera Totus Sanctus" (2005) och "Angelus Exuro Pro Eternus" (2009) men eftersom jag tänker följa femlåtsprincipen slaviskt den här veckan får de albumen stryka på foten till förmån för "Where Shadows Forever Reign" från 2016. För med den skivan känns det som att DARK FUNERAL får lite ny energi och luft under vingarna. Nail Them To The Cross är en finfin malande lågaffektiv bit som tål omlyssningar.

Och så är vi slutligen framme i nutid och "We Are The Apocalypse" som är ett väl utfört och samtidigt varierat album. Nightfall hamnade i listan men kolla gärna in titelspåret, Let The Devil In och Nosferatu också. Med den här skivan tycker jag att DARK FUNERAL befäster sin position som en veritabel institution i svensk black metal. Gammal är äldst, må ni fortsätta på precis det här spåret i ungefär hundra år till.

Det var allt för idag, nu är det fri hopp och lek tills vi hörs igen.

/Susanne

 Fredagslistan 2022, vecka 14: Dark Funeral appreciation!

Recension: Copenhell 2016 incl. Black Sabbath

Efter en otrolig eftermiddag med KING DIAMOND på Köpenhamns stadsbibliotek (det blir ett annat blogginlägg det...) så for jag ut till Refshaleöen och COPENHELL för tredje gången i mitt liv. Jag åkte för att se BLACK SABBATH ta farväl av Danmark och skulle inte bli besviken.

Jag tycker om Copenhell, men de har växt sig lite för stora nu. Området är värdelöst, det har det alltid varit - ett gammalt varvsområde med betongmark, men det var inget man tänkte på när publiken bestod av knappt 10000 personer. I år slog de rekord med det dubbla, och möjligheterna att sitta ner och ta det lugnt är inte så många längre. Arrangemanget är dock oklanderligt, kanonbra personal, inte så stora avstånd att gå och bra mat (!) att välja på. Däremot blev jag jättebesviken att de tagit bort parkeringen som låg intill entrén. Jag förstår det av logistiska skäl när de nu är så sjukt stora, men det framtvingade en vild chansning för mig att hitta någonstans där jag kunde ställa bilen. Jag slapp böter denna gång. Skönt det :)

Det första bandet jag såg var HAVOK från Denver, jag visste inget om dem innan utan såg namnet på affischen, googlade lite snabbt och tycket att de verkade lite småkul. Lite ny Speed/Thrash kan man ju inte må dåligt av. Nej sannerligen inte, fyra oerhört kompetenta musiker presterade en fyrtiofem minuter lång spelning som slog undan benen på mig. Det var ett sant nöje att se dem, och jag hoppas att de återvänder till våra breddgrader inom en snar framtid. Sweden Rock 2017 måhända?

Nästa band jag hade på min lista var DARK FUNERAL. Det var synd. På förhand - skoj med lite old school Black Metal och framförallt Lord Ahriman såklart, men det föll pladask. De spelade på den lilla scenen, samma som Havok, men där Havok hade ett kristallklart, tungt och krispigt ljud så hade Dark Funeral bara oväsen. Med all sannolikhet det sämsta ljud jag någonsin hört ett så etablerat band ha. En obegriplig sörja av blä. Trummisen var otight som fan, och det där riktigt mörka, onda ville aldrig infinna sig. Jag stod ut i tre låtar sen gick jag sakta bakåt. Ljudet blev inte bättre. Inte bandet heller. Jag gick och köpte kaffe.

BLACK SABBATH hade jag höga förväntningar på. Inte på Ozzy, han slutade sjunga rent för tio år sedan, men bandet låter förbannat bra. Och så även i lördags. De hade stopp för fotografer i piten vilket grusade mina planer en smula, de få jag lyckades ta från publiken blev inget vidare, men utöver det levererade de en fenomenal spelning där det faktiskt var - hör och häpna - Ozzy som överraskade. Under den inledande halvtimmen sjöng han lika falskt som 2013, youtubea After forever från giget så hörs det hur han konstant ligger en halvton under tonarten. Men han sjöng upp sig, rejält dessutom, och när vi kom en bit in i setet så började han hålla tonen plötsligt. Han såg lika förvånad ut som jag, och Behind the wall of sleep blev en riktig mördare. Den i det närmaste pinsamma Dirty women från Köpenhamn 2013 ersattes av en betydligt vassare sådan 2016, och i just den låten spelade Tony som om det gällde livet. Tyvärr plockades min stora förhoppning Hand of doom bort av någon anledning, men spelningen var så bra att jag var nöjd ändå. Jag vinkade lite farväl till bandet när vi närmade oss slutet och håller nu tummarna för att ryktet om att Tony Iommi ska spela med Tony Martin nästa år verkligen stämmer.

För om vi får Tony + Tony på en scen med samma premisser som HEAVEN & HELL (inga Ozzylåtar!) - då åker jag var som helst i världen om det behövs. 90 minuter "Cross Purposes", "Tyr", "Headless Cross" och "Eternal Idol". Det vore sannerligen en dröm. Hoppas den går i uppfyllelse!

/Alex

Fredagslistan vecka 24: Den matiga listan

God morgon!

Idag ska vi prata matighet. Listan denna vecka är låtmässigt inte längre än vad den brukar vara, 20 låtar, men bjuder på 120 minuters musik. Ni vet vad detta betyder: band som gillar att skriva långa låtar är starkt representerade.

Att skriva långa låtar bör inte vara ett självändamål - och det är det inte för de banden på listan misstänker jag då musiken är synnerligen vältalig och fylld till brädden med kvalitet.

Susanne börjar dock sin del med en slagkraftig dänga i form av BLOODBATH - Blasting The Virginborn från kvalitetsmässigt magiska "Unblessing The Purity". Den låten har ett sånt sjukt härligt gung att det är svårt att inte le lika massivt som blastbeatsen i låten.

Vi matar vidare med COLDWORKER. Jo, Anders från NASUMs "nya" band. "The Doomsayer's Call" heter skivan - låten The Glass Envelope. Ganska trevlig låt, även om den - såklart - inte spelar i samma liga kvalitetsmässigt som NASUM.

DAATH. Här blir det betydligt trallvänligare. Nästan lite easy listening ;) Betydligt mer melodier i vilket fall.

Kyliga NEURAXIS bjuder på en sonisk miljö stavad triggade baskaggar. Jag gillar det. Kanske mycket beroende på att det oftast går undan i Of Divinity utan att det för den sakens skull saknas melodiska inslag. Den kyliga atmosfären går igen i nästa låt Victory Through Intolerance. Bandet heter KOMMANDANT, kommer från Chicago och är skitskraja för att bli utsatta för gasattacker. Alternativt släpper samtliga i bandet sura fisar nästan jämt. I varje fall är det ett ivrigt nyttjande av gasmasker på scen för detta gäng.

Skönt då att hoppa vidare till DARK FUNERAL och The Arrival Of Satan's Empire. Kvalitet det är prick vad man får av detta gäng. Inga krusiduller. Och det är skönt.

Sen kommer första långa låten - 7:33 varar DESTROYER 666s I Am The Wargod från "Phoenix Rising". Och den är episk. Och lite pretentiös. Och bra.

Raskt hopp till galet oprentiösa DEATH BREATH. Nicke Andersson latjar runt med polarna ungefär. Fast vi har ju slagit fast att även när Nicke bara fjantar sig så blir det bra. Titeln på låten säger en del om vilken nivå vi rör oss på  - Giving Head To The Dead. Tjosan.

HORSEBACKs Mithras är, jag är ledsen Susanne, ett av de största sömnpillren jag hört på bra länge.

Å andra sidan hamrar den in vilken extrem verkshöjd Of The Leper Butterflies ligger på. NE OBLIVISCARIS heter bandet.

Kommer ni ihåg när jag hade lagt hela BARREN EARTHs "The Devil's Resolve" i min listdel vecka 11? Susanne kommenterade detta med att jag hade gått "fullständigt batshit crazy".

Well jag har gjort det igen, fast med en annan skiva. Och det är lite Susannes fel. Förra veckan hade hon en låt, Xenoflux, från "Portal Of I" av NE OBLIVISCARIS. Hon skrev också att man egentligen borde lyssna på hela skivan. Så det gjorde jag. Och jävlar vad jag trillade dit. Jag kan lugnt säga att allt, prick allt, jag lyssnat på den gångna veckan har bleknat i jämförelse. Det kan vara så att "Portal Of I" är den bästa skivan på hela året. Faktiskt.

Så, vad har då bleknat i jämförelse? I tur och ordning - Throne Of Ice av BEFORE THE DAWN, Hessian Peel,  The Devil's Orchard och Master's Apprentices av OPETH. Det säger det mesta.

/Martin

Fredagslistan vecka 24: Den matiga listan