Fredagslistan 2025, vecka 50: Strax utanför top 10

 Gott folk!

Året går mot sitt slut, och i vanlig ordning drar det ihop sig till att göra en årsbästalista. Det har släppts en otrolig mängd musik under 2025, precis som det brukar vara med andra ord, och att försöka ta ett fullständigt heltäckande grepp på all denna tonkonst är lika omöjligt som att hinna läsa alla böcker som skrivs. Min egen årsbästalista publiceras nån gång i början av 2026 på WeRock.nu. 

Men vilka skivor tycker jag är bra, men inte tillräckligt bra, för att hamna på någon av platserna 1 till 10? Här kommer några - vi kör!

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, eller här om ni kör med Youtube. 

"Skeletá - av Ghost

Ghost är tydligen artisten jag lyssnat mest på under 2025. Jag har ett långt förhållande med Tobias Forges band, och när Ghost får till det då blir det oftast oerhört bra. På "Skeletá" finns det bara en enda dålig låt, Missilia Amori, sedan är resten av skivan en storartad njutningsfull lyssning från början till slut. 

"A Void Within Existence" av Abigail Williams

Öppningsspåret Life, Disconnected är fortfarande en helvetiskt stark låt som jag hajar till av varenda gång jag lyssnar på den. Abigail Williams symfoniska black metal har gått från klarhet till klarhet och på denna skiva kommer bandet snubblande nära att kännas omistlig. Det är mörkt, dystert och hemsökande. Ändå spritter skivan av sjudande skaparkraft som gör den till en fin upplevelse. 

"Trivia Goddess" av Year Of The Goat

Skivan som satte sig i skallen så till den milda grad att jag tänkte på den när jag skulle somna, drömde om den, gnolade på på arbetet och som lyckas med mästerstycket att befästa sång som en springade punkt till ett bands förträfflighet. Detta är ockult rock av yttersta klass. 

"Amidst The Ruins" av Saor

Saor har funnits på radarn ett tag för min del. Dubbelkollega Amelie kollade in skivan på WeRock, och skrev så hänförande om den att det inte var svårt att bli sugen att lyssna på den. Den här typen av atmosfärisk black metal med rejäla folkmusikinslag kan bli för mycket av det goda för mig. Men här klaffar det mesta. Det är sagolikt vackert mest hela tiden. 

"Parasomnia" av Dream Theater

Mike Portnoys återkomst till DT. Såklart var förväntningarna uppskruvade till extrema nivåer. Och detta är ju bra - väldigt hemtamt dock - och det är ju lite magstarkt att begära att DT ska uppfinna hjulet igen. Men det är ändå känslan som infinner sig när jag lyssnar på "Parasomnia". Kan man leva med detta är skivan mycket sympatisk. 

"Trøst" av Danefae

Jag har en lång och pågående kärlek till det danska språket, så när det kommer ett band som Danefae och sjunger - och vackert dessutom! - på danska, ja då är halva slaget vunnet. Detta är en skiva fylld av ystra krumsprång vilket gör skivan inte för alla, men för oss som gillar vår metal tryfferad med jazziga och djentiga inslag är denna svinbra. 

"Necro" av Lik

Dyrkare av tvåtakten får här skeppan full av denna vara. Lägg till ett helvetiskt riffande och en produktion som är som gjord för musiken och det blir helt helvetiskt bra. 

"Intense Indifference" av Vittra

Mycket underhållande melodisk dödsig thrash som trycker på så många av de rätta knapparna. Sväng, driv, bra solon och en helvetisk spelglädje gör att jag är allt annat än likgiltigt inställd till den här skivan. 

"The End Takes Form" av Obstruktion

En härlig mosmacka på vilken riffen yxar sig fram med liten hänsyn till omgivningarna. En skiva att släppa taget till, den är brutalt uppriktig i sitt ös, och det är precis så här jag tycker att hardcore ska låta när den är som bäst. 

"Descension" av Citadel

Att Citadel är ett osignat band är helt otroligt, för detta är riktigt habila musiker som förtjänar uppmärksamhet och uppbackning. Meckig progressiv dödsmetall lirar det här bandet från New Jersey. Flinka på att ösa på med fantastiska solon och snygga melodier också. 

Förr i tiden var det mer regel än undantag att vi gjorde så här långa fredagslistor, men nu hör det till ovanligheterna. Men här får ni en lista som varar i hela 8 timmar, och inte en enda skiva är dålig - i alla fall inte om ni frågar mig, haha!

Jag passar på att önska er ett trevligt slut på 2025, vi syns förhoppningsvis nästa år igen!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 33: Once more into the breach, dear friends!

Gott folk!

Tillbaka på lönearbetet sedan i måndags, och det har ju inneburit en omställning från sovmorgnar till att gå upp i en helt orimligt tidig morgonstund. Tur då att jobbet i sig är så kul att det är värt det. Det har inte blivit något speciellt strukturerat lyssnande den här veckan, med undantag för rimliga mängder London Grammar som är min go to läsningsmusik utanför metallen. Därför så blir det en ganska orimlig lista om ni letar efter teman. Men hittar ni något så hojta!

Vi kör!

Ytterligare ett band från det underbara Kanada, landet som har begåvat oss med så mycket musikalisk mumma att det är rent löjligt. WORMWITCH har med Disciple Of The Serpent Star gjort en låt som kan vara den mest episkt svängiga låten som öppnat en fredagslista på bra länge. Den riffmonsunen som drar in i den här låten alltså!

Atmosfärisk black metal från ASHBRINGER. Detta Minneapolisbördiga band är en ny bekantskap för mig. Jag gillar ju atmosfärisk musik, och det här bandet kommer med skäppan full av denna. Lite stökigt proggigt med lo-fi produktion så jag kan förstå om detta inte är allas kopp, men jag gillar det skarpt.

BORKNAGAR kommer med nytt snart. Och då vet ni ju att de kommer med i minst en fredagslista. Norrmännens episka progressivitet är jag oerhört svag för. The Fire That Burns är ju inte den mest geniala titeln på en låt, men innehållet väger mer än väl upp för lökigheten. Jag får såklart känslan av att sväva fram över fjordarna när jag lyssnar på detta, och det är ju inte dåligt.

Ok, nu åker handskarna av och storsläggan kommer fram. SAOR, som betyder "fri" och "obunden" på gäliska, är inte för de av er som inte gillar storvulenhet. Detta enmansprojekt handlar om att verkligen ösa på av allt. Och det med ett mycket fint och verkligt känslomättat resultat. Jag är helt till mig över att ha upptäckt SAOR. Och då ska ni veta att jag inte är speciellt förtjust i folkinslag i metal. Men detta funkar alldeles ypperligt.

Efter CLUTCHs skrattretande upplyftande lektion till konsert på Copenhell, ja, då fattar ni att jag har återkommit löjligt ofta till dem under resten av sommaren. Plus att jag tänkte att jag ville avsluta med en låt som är betydligt mer durartad än den övriga listan. Så därför får ni In Walks Barbarella från senaste plattan. Bara för att den får mig på så satans bra humör. Jag vill dricka öl, och allt det där övriga som sådan här musik brukar få mig att vilja, haha!

God helg, kosmonauter!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 33: Once more into the breach, dear friends!