Fredagslistan 2024, vecka 32: Malmö Massacre

Sedan 2019 har MALMÖ MASSACRE vuxit från en kväll med en handfull svenska döds/grindband till en tredagars festival med internationella legendarer som headliners. Den 23-25 augusti smäller det igen nere på Plan B på Norra Grängesbergsgatan med en line-up som nog är tyngsta och hårdaste ni hittar på en svensk scen denna festivalsäsong. 

Tyngdpunkten är dödsmetall, men med utsvävningar åt både punkhåll (Mob 47, Skitsystem, Warcollapse), grindcore (Arson Project, husbandet Birdflesh och inte minst NAPALM DEATH!), och mer svarta toner (Marduk, Mörk Gryning och Black Birch). Ja ni ser ju själva vilket mangel det kommer bli:

Nedan följer en lista med låtar från band jag inte tänker missa. Inga ytterligare kommentarer, det är bara å lyssna här. Ses i moshen osv!

MARDUK: With Satan and Victorious Weapons (World Funeral, 2003)

PARADISE LOST: Shattered (Gothic, 1992)

NAPALM DEATH: Instinct of Survival (Hatred Surge, 1985)

MOB 47: Dom ljuger (EP, 1984)

ÖVERVÅLD: Våldsbejakande extremism (Våldsbejakande extremism, 2924)

BLACK BIRCH: Soil (Black Birch, 2024)

MÖRK GRYNING: Min sista färd (En visa om döden) (Tusen år har gått, 1995)

VOMITORY: Sad Fog over Sinister Runes (Raped in their own Blood, 1996)

AT WAR: R.A.F. (Infidel, 2009)

HATCHEND: Shackled Humanity (Summer of '69, 2024)

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 19: Upp till kamp!

 Gott folk!

Veckans lista blir kanske lite grann av en fortsättning på Oskars utomordentliga lista från förra veckan. Hardcore har för mig alltid varit en mer politisk färgad genre än många andra, och denna veckans lista är till brädden fylld med musik som nog får anses tillhöra samma stuk av toner. 

Vi kör!

Från Arboga kommer ETT DÖDENS MASKINERI, ett makalöst bra band. Det är befriande med den här sortens tydlighet när det gäller budskapet tycker jag. Det är raka rör mot allt som Tidölaget står för, och för ett socialistiskt samhälle. Hade kunnat bli hur programmatiskt trist som helst, men det här bandet kan skriva låtar som fäster sig i hjärnan på ett underbart sätt. Jag har plockat Blodröd från senaste plattan "Kulturkriget". 

Såklart dyker HORNDAL upp i listan. Jag har de senaste dagarna läst boken "Head Hammer Man" om Alrik Andersson, fackföreningsmannen vars historia ligger som grund till HORNDALs senaste skiva. Jag kan varmt rekommendera boken som förstärker skivan något så otroligt bra. Jag drämmer i med hela skivan! Dessutom, Henrik Levahn gästar i Blodröd. 

IMPERIET debuterar på bloggen. Låt vara att bandet inte på långa vägar kan klassas som metal, eller ens hårdrock. Men jag tror att det är fler än jag som gillar bandet, och gör man inte det så är det bara att hoppa över den fina liveversionen av Alltid Rött Alltid Rätt  som jag har med här. 

En sen upptäckt för mig, LASTKAJ 14, men jag kan säga att det är stor sannolikhet att det kommer lyssnas mer på detta fantastiska punkband. Välja väg är ett typsnitt över allt jag gillar med punk: tvåtakt, bra sång, ett jävla härj, protest!

2015 släppte NAPALM DEATH "Apex Predator - Easy Meat" som bland annat tog upp en olycka i Bangladesh där ett helt hus fyllt med fattiga arbetare kollapsade med många dödsfall som följd. Jag älskade skivan då, och gör det fortfarande. Den är ett så fint exempel på allt som är bra med grindcore: vrede, tydliga ställningstaganden och uppmaningar till protest. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2024, vecka 19: Upp till kamp!

Fredagslistan 2022, vecka 47: Den arga listan

 Gott folk!

Idag ska vi grotta ner oss i vrede. Jag misstänker att det är fler än jag som känner en viss stigande irritation över rätt så mycket inom framför allt det politiska livet i världen? Tänkte väl det. Istället för att ge vika för vanmakten så kommer här fem låtar från band som sätter en ära i att vara motvalls. 

Vi kör!

Öppnar med THE HAUNTED under den andra Dolvingeran, och Sabotage. Jag älskar "Revolver". Den frustar fram med en ilska som är så underbar. Sabotage är en av de bästa låtarna på skivan, en strax över 2 och en halv minut lång smocka som minst sagt gör sitt jobb. 

Go-to bandet när det gäller politisk musik i USA, RAGE AGAINST THE MACHINE. Ett band som minst sagt har gjort sina politiska ståndpunkter tydliga, en del skulle nog säga övertydliga. Revolutionen har i alla fall aldrig svängt lika tungt som när bandet gav ut sin självbetitlade skiva 1992. Ett stridsrop till motstånd är i alla fall Killing In the Name Of, och även i fall jag har lyssnat på den tusentals gånger så funkar den ännu. 

ABADDON INCARNATE kommer från Dublin och lirar en mycket tilltalande form av dödsig grindcore. Det är en av anledningarna till att de är med i veckans lista. Grindcoren är, mer än någon annan subgrenre, politiskt laddad. AI är ett uttalat anti-fascistiskt band vilket gör de än mer lätt att uppskatta för egen del. 

Anti-fascistiskt är också DÖDSRIT från Borlänge. Ett band som jag önskade jag hade upptäckt redan 2018 för då hade jag nog varit tvungen att stuva om i årsbästalistan. "Soulcrusher" är nämligen en magiskt bra skiva till brädden fylld med crustig black metal. Mycket stämning i Aura och den är inte arg hela tiden. 

Vi avslutar med NAPALM DEATH och covern på DEAD KENNEDYS Nazi Punks Fuck Off  en lika given som uppskattad låt skulle jag tro, haha! 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 37: Den arga listan

Dagens lista blev en ganska säregen blandning så här med facit i hand och anledningen till det är att jag varit inne på dystopi-spåret under ett par månader nu. I och med den stora stadsfestivalen i Helsingborg i sommar (H22) har vi från bibblans håll beslutat att ge den innovativa glättigheten som ofta kännetecknar en stads- och bomässa en motvikt i form av dystopi som tema. Därav har vi köpt in böcker inom genren, roddat ihop en utställning, gjort ett gäng författarsamtal, bjudit in P3 Dystopia för paneldebatt, anordnat en novelltävling och en hel massa annat. Så det kändes dags att även färga in fredagslistan i dystopins färgspektra men för att balansera upp det hela får även utopin en plats. Temat för idag är således Utopi vs Dystopi. Vi kör igång! 

Jag går ut med ett säkert kort redan i starten, NAPALM DEATHs klassiska "Utopia Banished" är ju given i den här listan och från den fick det bli The World Keeps Turning. Jag upptäckte NAPALM DEATH någon gång runt -92-93 då jag köpte "SCUM" av en ren slump på den lokala skivaffären i Örebro. Eller ja, slump var det väl inte egentligen utan det faktum att omslaget såg fränt ut. Det var ju mycket så på den tiden att man köpte skivor på måfå om omslaget var rått och det visade sig vara en ganska rimlig strategi så här i efterhand. 

Vi fortsätter på grindspåret med PIG DESTROYER. Synthetic Utopia släpptes första gången på en demo 1997 och jag fick nys om bandets existens ganska exakt tio år senare då det lysande albumet "Phantom Limb" kom ut. Den skivan gick sannerligen varm hos mig. Grindcore ska vara snabbt och ösigt som vi alla vet och Synthetic Utopia klockar således in på ganska exakt 40 sekunder. Underbart är kort!

Lite långsammare tongångar härnäst med THE COMMITTEE. Jag har i princip lärt mig stava deras namn rätt nu, det handlar om att lägga till dubbla bokstäver nästan överallt så är man i hamn. Albumet heter "Utopian Deception", släpptes 2020 i slutet av maj månad och från det har jag valt spår ett - Awakening - Unimaginable. THE COMMITTEE är ett riktigt höjdarband som spelar kvalitativ black metal med atmosfärisk bas och texter som drar åt dels det politiska och dels det ockulta. Jag kan varmt rekommendera hela deras diskografi när jag tänker efter.

Nästa låt - Dystopia med MEGADETH - känns också självskriven i listan även om jag ärligt får säga att jag inte alls är särdeles inlyssnad på MEGADETH. Eller så här då, jag blev oerhört förtjust i "Countdown To Extinction"-plattan när den kom och då i synnerhet låten Symphony Of Destruction. Så jag köpte skivan, lyssnade ett tag, tröttnade, sålde den, ångrade mig och köpte den igen. Och tröttnade och sålde den. Och fan vet om det inte snart är dags att köpa tillbaka den igen! (Och fan vet om jag inte har berättat den här historien både en och två gånger förut.) Jag tror att MEGADETH är ett band som kommer passa mig ypperligt i takt med stigande ålder (och stigande tolerans för gitarrsolon i parti och minut). På omslaget till albumet "Dystopia" har man klämt i för kung och fosterland med Terminatorkänsla och det är klädsamt. 

Och håll i hatten nu för även bandet ICED EARTH har gjort en låt med titeln Dystopia. Med handen på hjärtat kan jag säga att ICED EARTH har jag verkligen inte lyssnat på många sekunder av mitt liv men nu när vi ändå är inne på spåret som stavas heavy metal med thrash-vibbar så varför inte! Här finns allt man kan önska från en hårdrocksvideo - skinnjackor, armband och grabbig attityd och framför allt en väldig massa svetsloppor som yr från alla håll och kanter! Det var nog främst det som charmade mig om jag ska vara ärlig för musiken är inte riktigt gjord för mig även om den på sitt sätt är lite... ja, jag vet inte, nostalgiskt rar? Fantastiskt omslag med någon flygdemon som härskar över en stad.

Sista bandet ut heter 1984, kommer från Indonesien och lirar crust. Precis som man kan tänka sig har de lånat bandnamnet från George Orwells pangroman med samma namn. En av mina favoritdystopier får jag säga och musiken gör mig heller inte besviken. Eftersom allt inte är upphackat i portionsbitar på youtube så får ni hela EPn "Dystopia" från 2018 men den är strax under tolv minuter så det mäktar vi med.

Med detta tar vi helg! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 23: Utopi vs Dystopi

Årsbästalistan 2020 - de nominerade, omgång 5

"Throes Of Joy In The Jaws Of Defaitism" av NAPALM DEATH

40 år in i karriären visar NAPALM DEATH att vreden och viljan att göra bra musik inte har mattats av, snarare tvärtom. "Throes Of Joy..." är en av bandet starkaste plattor i hela karriären, och det är inte bara det att bandet gör vad jag förväntar mig och gör det väl. Det funkar också ohyggligt bra i de låtar där bandet frångår den klassiska mallen och driver hem poängen med emfas. 

"Misanthropic Breed" av LIK

En mäktig homage till stockholmsdödsen som den lät på 1990-talet, och IRON MAIDEN. Mossigt? Inte en chans, för LIK serverar upp en murken rensmacka fylld med ackuratess och fingertoppskänsla. Det här är, de facto, en av de bästa death metalskivorna jag hört på hela året. 

"Dawn Of The Damned" av NECROPHOBIC 

Den bästa plattan på 10 år från NECROPHOBIC. "Dawn Of The Damned" har en helt sjuk stämning, fruktansvärt bra låtar, gitarrspel från helvetet och en genomgående otroligt väl anpassad produktion. Jag blev helt ärligt fullständigt till mig när jag recenserade skivan i oktober. Den känslan har inte avtagit. 

"Emptiness Weighs The Most" av RED MOON ARCHITECT

I min recension av den här skivan skrev jag att

“Emptiness Weighs The Most” är en skiva som gjord att lyssna rakt igenom. Varenda lyssning jag har gjort av plattan har känts som en enda varm omfamning, fylld av tröst och medkänsla. Jo, precis den känsla som jag, och många med mig, vill ha när det gäller inte bara det här året utan också förväntar sig av band inom genren. 

Jag tror jag underraskar helt och hållet när jag säger att detsamma gäller nu. Detta är en skiva till brädden fylld med fantastisk musik. 

 

Fredagslistan 2017, vecka 30: 5 riktigt bra grindcoreband

Gott folk!

Den här veckan tar jag bort alla säkerhetsspärrar och vräker på med en fredagslista helt ägnad åt subgenren grindcore. Det här är en subgenre som inte alla kan med, men i sann upplysningsanda så vill jag lyfta fram fem föredömliga exempel på band som verkligen sticker ut från mängden och som genom sina karriärer har slagit världen med häpnad. Välkomna till musiken som får det mesta att framstå som mainstream.

Vi kör!

Det känns ofrånkomligt att inte starta veckans lista med NASUM. Detta band rankas som ett av de absolut bästa inom genren, med rätta. Faktum är att jag tycker att NASUM de facto är världens bästa grindcoreband. Det tragiska slut som bandet fick med sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyks död i tsunamikatastrofen i Thailand 2004 gjorde att jag trodde att jag aldrig skulle få se bandet live. Men 2012 gjorde bandet en avslutande turné med Keijo Niinimaa från ROTTEN SOUND på sång. Och gosse - den svängen gick inte av för hackor! Bandets diskografi är högoktanig, men jag har alltid gillat "Shift" aningens mer än de andra skivorna. Den är ett triumftåg från första till sista ton.

Finska ROTTEN SOUND har alltid utmärkts av att varenda skiva bandet gett ut har varit bra. Det kan skilja lite i nyanser och tilltal, men du känner med hela kroppen att det här bandet verkligen kan sitt hantverk. 2011 släppte bandet "Cursed" som var så pass bra att den hamnade högst upp på min personliga årsbästalista för det året. 16 låtar av häpnadsväckande kvalitet kommer att möta era trumhinnor med förkrossande tonalitet.

Det är både ofrånkomligt och roligt att kunna ha med NAPALM DEATH i den här listan. Ofrånkomligt då detta är bandet som i stort sett grundade grindcore som genre, och roligt då grindcore mer än någon annan genre är så osäker att det inte går att säga att ett band kommer bestå för evig tid. Att NAPALM DEATH bara har blivit bättre med åren gör det också självklart oerhört kul att ha med dem i listan - och i världen. Jag har valt "Time Waits For No Slave" från 2009 då den skivan är lite av en favorit i bandets diskografi.

Från Schweiz kommer MUMAKIL som, om ni känner till Tolkiens Sagan om Ringen, har tagit sitt namn från de där stora stridslystna elefanterna som dyker upp i slaget om Minas Tirith. Bara där så kände jag att det här är ju ett band att kolla in. MUMAKIL lirar en grovt köttig version av grindcore som jag verkligen uppskattar. Det är vredgat till max, men inte helt utan finess. 2009 släppte bandet en skiva, "Behold The Failure" som knäcker det mesta inom genren.

Jag avslutar listan med WORMROT från Singapore. Att lira grindcore i Singapore kräver sin hängivenhet. Singapore, med sina fina världsledande skolor, höga medelinkomst, och skinande rena gator - är inte direkt den grogrund som man förknippar med en så pass politisk genre som grindcore. Men WORMROT har inte bara imponerat på sitt närområde - det här bandet har övertygat även i stora delar av världen med sin stökiga grind som tydligt har inspirerats av NAPALM DEATH utan att vara härmapor. 2011 släppte bandet "Dirge" som är en härligt slirig och stökig skiva.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 30: 5 riktigt bra grindcoreband

Fredagslistan 2015, vecka 18: Revolutionär metal

Godmorgon!

Idag är det ju förste maj, en dag som trots kidnappningsförsök från högerhåll inom politiken, är arbetarrörelsens dag. I Sverige var det längesedan som det samlades stora demonstrationståg - med tanke på allt det som socialdemokratin åstadkom under så många år infann sig en viss mättnad för att gå ut och demonstrera mot orättvisor som inte fanns lika när som i andra länder.

Dagens tema är ganska givet: Revolutionär metal. Det ska inte betraktas som en programförklaring från min sida, men det är i stort sett omöjligt att hitta musik av det hårdare slaget på temat ansvarstagande och långsamt byggande av samhället om jag säger så.

Metal har ju aldrig varit en lika uttalad politisk musikstil som exempelvis punken, men det var inte några större problem att hitta fem band med vänsterinriktning att fylla listan med.

Vi kör.

2012 släppte enmansbandet LIBERTEER skivan "Better To Die On Your Feet Than Live On Your Knees". Skivan är uttalat politisk på ett synnerligen övertydligt sätt. Själva titeln på skivan är ett citat av Emiliano Zapata en ledande figur inom den mexikanska revolutionen mot diktatorn Porfirio Díaz som bröt ut i Mexiko 1910. Senare gav Zapata namn åt den mer moderna revolutionära rörelsen Zapatisterna som officiellt grundades 1994, men såklart hade byggts upp under längre tid. Låten Class War Never Meant More Than It Does Now är en minst sagt slagfärdig dänga som inte lämnar något åt fantasin om vad den handlar om. Matthew Widener är förbannad på riktigt, och att som amerikan prata om klasskamp är inte helt vanligt om jag säger så.

Grindcoren har alltid varit en mer eller mindre uttalad politisk genre. NAPALM DEATH är ett band som, i alla fall sedan Mark "Barney" Greenway gick med i bandet, aldrig har hymlat om var de hör hemma på den politiska skalan. Tidigt i år släppte bandet "Apex Predator- Easy Meat", en skiva som fick bränsle av en katastrof i Bangladesh där över 1000 arbetare i en sweatshop dog till följd av ett husras. Smash A Single Digit handlar om de samvetslösa människor som inte tvekar att till illamåendets gräns utnyttja andra till förmån för profit.

RAGE AGAINST THE MACHINE är ett givet band att ha med i listan. Få band var så uttalat politiska som Tom Morello med anhang. Gitarristen var, förutom sina minst sag skruvade gitarrgrejer, känd för att ha klistermärken (bl. a. Sendero Luminoso. Egentligen hette gruppen Perus Kommunistiska Parti, men omnämdes oftare som Sendero Luminoso som betyder den upplysta stigen. Partiet har hela tiden verkat underjordiskt och fört väpnad kamp)  och programförklaringar (Arm The Homeless) på sin gitarr. 

Låten Take The Power Back från bandets mer än lovligt fantastiska debutskiva från 1992. Aldrig har väl revolutionen svängt så mycket som här.

ARCH ENEMY dyker upp lite som gubben i lådan kanske. Bandet har profilerat sig som förkämpar för en vegetarisk kosthållning. 2011 släppte bandet "Khaos Legions". En skiva som estetiskt flörtade med vänsterns uttryck. Den lämnade inte några som helst tvivel om var i alla fall Angela Gossow stod politiskt. Skivan blev sångerskans sista med bandet i den rollen i vilket fall. Under Black Flags We March är låtvalet och har tydlig anarkistisk inriktning. Anarkister har, oftast, använt sig av antingen en helt svart flagga eller en röd-svart dito. Det finns väldigt många olika inriktningar av anarkismen som det går att grotta ner sig i om man känner för det.

Jag avslutar listan med NASUM och låten Den Svarta Fanan. Den är arg, den går fort och titeln talar för sig själv, haha!




/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 18: Revolutionär metal

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Godmorgon!

Hade ni frågat mig för 20 månader sedan om jag var sjuk mycket skulle jag nog svarat, inte mer än vanligt. Sedan Leonards födelse, och framför allt, hans inträde i förskolevärlden har detta ändrats radikalt. För två veckor sedan fick sonen en elakartad förkylning. Han hostade, han snorade, han hade feber åtta dagar i sträck. Med sig i fallet drog han först sin far, sedan sin farfar och farmor och nu sedan ett par dagar, sin mor. Viruset hade däckat 2/3 av barnen på förskolan fick vi reda på när vi besökte förskolan i tisdags. Plus två pedagoger. Jag kan innerligt säga att jag är rätt bra på att först rensa intorkat snor för att sedan ge nässprey kl. 02:45 vid det här laget.

Därför är temat för denna veckans lista sjukdom.

Vi kör.

NAPALM DEATH - ett hushållsnamn hemmavid. "Utopia Banished" är inget favoritalbum, men piskar ändå undan rätt mycket av det som kommer ut idag. Plus att jag tyckte att Sick And Tired är en bra titel som på ett ypperligt sätt sammanfattar den gångna tiden. Att låten dessutom innehåller några sjysta ångestdrivna illvrål förstärker bara lämpligheten att ta med låten på listan, haha! Jag ber er notera den oerhört jobbiga ljudbilden som även den sammanfaller med sinnesstämningen under tiden som förflutit.

Ett av de svagaste albumen i SOILWORKs diskografi är skivan till vänster - "Sworn To A Great Divide". Jag var bittert besviken på den, och så här i efterhand undrar jag om bandet hade dragit publik till gigen utan sin mer än gedigna erfarenhet som liveakt. Det finns dock några bra låtar på skivan. En av dem är Sick Heart River som, om man kan komma över den ostiga titeln, har ett fint anslag. Framför allt refrängen tycker jag är alldeles ypperlig.

Franska TREPALIUM är ett band som jag tycker att man bör kolla in. Fransmännens blasfemiska sväng har fått undertecknad att stampa fötterna mer än en gång. Mest svag i bandets diskografi är jag för skivan till vänster "Alchemik Clockwork of Disorder" och i synnerhet Sick Boogie Murder. 

 Covered In Sick/The Barfer. Låtens titel väcker minnen till liv. När Leonards hosta var som värst hände det att han hostade så mycket att det gick över i kräkningar. Ni kan ju gissa vem som var mottagare av dessa uppkast. Precis. Leonard har alltid haft svårt att somna av sig själv. Han gillar att bli vaggad in i sömn, vilket jag alltid sköter. En ganska speciell känsla att se kräk komma bubblande upp ur lillkillen. Det är förbluffande hur mycket man hinner känna och tänka innan det landar på en. Och på honom. Tack och lov hände det bara 3 gånger. Men ändå.
MUNICIPAL WASTE är ett kul gäng att kolla in live. Det är ett skönt tempo, bandet är födda underhållare, och det är lagom lattjo.

Avslutar med Blessed Are The Sick från skivan med samma namn av MORBID ANGEL. Dels för att det är en så jävla bra låt, dels för att när livet är om jobbigast så intalar man sig själv att det finns något syfte med lidandet. Att bygga upp immunförsvar till exempel. Jag tror inte att det var detta floridadödsarna hade i åtanke, men det skiter vi i, haha!

Trevlig, och förhoppningsvis frisk, helg!




/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 48: Sick

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Denna vecka tar jag upp ytterligare ett känsligt tema, nämligen covers. Covers, och framför allt att lira dessa, har ju ett skamfilat rykte och många ser nog framför sig en publik (aspackad så klart) som skrålar med till Living Next Door To Alice, Knocking On Heaven's Door eller Änglahund. Kort sagt - musikalisk misshandel av låtar. Men vad händer när verkligt begåvade band eller artister gör versioner av andra akters musik? Jo, det kan bli pannkaka (såklart) men det kan lika gärna bli fina versioner av låtarna. Ibland, ytterst sällan, kan coverversionen överglänsa originalet. Jag ska, självfallet, fokusera på de bra versionerna. I sann disclosureanda så får ni såklart även originallåtarna efter coverversionerna.

Vi kör.

MAIDEN UNITED är ett gäng med namnkunniga musiker som gör akustiska versioner av IRON MAIDENs musik. Och detta är riktigt kul, och bra! Bandet har, såklart, godkännande från Steve Harris att göra detta, och när det låter så pass bra om detta gäng så ser jag verkligen ingen anledning att inte digga loss till finfina versionen av Only The Good 
Die Young från "Seventh Son Of A Seventh Son".

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Tänkte väl det. EVERGREYs skamlöst kommersiella kapande av I'm Sorry som ju gjordes av Dilba i originalversionen. Detta passar ju bandet som handen i handsken. Vemodigt, teatraliskt och bombastiskt var originalversionen (faktiskt). Bara att sätta till distade gitarrer och så var det färdigt. Och det låter ju inte helt tokigt om jag säger så.
PANTERAs version av BLACK SABBATHs Planet Caravan ligger sist på "Far Beyond Driven" en av de bänghårdaste skivorna som har producerats inom metal. De hade till och med en disclaimer om att låten inte skulle ses som ett avvikande från bandets inriktning och om man inte gillade låten så kunde man ju ge fan i att lyssna på den. Haha - klockrent!

IN FLAMES tog sig an Land Of Confusion av GENESIS. Det hade såklart varit mycket mer intressant att höra bandet ta sig an en annan, bättre, låt från när GENESIS fortfarande lirade progressivt men som en stunds förströelse funkar ju detta alldeles utmärkt tycker jag.

Ja! HELLSONGS - detta är ju bara så bra. Bandet har gett ut ett gäng skivor där de i sann loungeanda tolkar (och här handlar det verkligen om att tolka originalen) väldigt kända metaldängor. Det är väl värt att investera några minuter åt bandets övriga diskografi. Till listan har jag valt bandets tolkning av MEGADETHs Symphony Of Destruction bara för att den är så jävla bra.

Vi hoppar över till detta hyfsat välkända band. METALLICA har ju alltid varit ett band som lyssnat på en hel del musik. De har också gjort väldigt många covers. Jag har alltid varit oerhört svag för bandets version av Blitzkrieg. Originalbandet hette samma sak. Originellt.

Nu blir det slakt! SOILWORK mosar sig igenom Burn av Deep Purple. Denna version innehåller två-takt, blastbeats, skriksång, kvinnlig sång, dubbeltramp. Rätt gissat, originallåten innehåller inget av detta, haha!

Detta kan vara bland det dingaste jag hört - THERION gör en ultrateatral och därmed extremt skitnödig version av ABBAs Summernight City. Döm själva - för egen del tycker jag detta är lika frånstötande som fascinerande.

 DEAD KENNEDYS låt Nazi Punks Fuck Off har ju befunnit sig väldigt många år i NAPALM DEATHs låtlista. NAPALMs version är, såklart, mycket bättre än originalversionen. Eller så kan det ju vara så att jag uppskattar NAPALM DEATH så oerhört mycket mer än DEAD KENNEDYS, haha!

Johnny Cashs version av NINE INCH NAILS Hurt får avsluta listan av den enkla anledningen att det är världens bästa cover. Jag menar det verkligen - denna version är för mig själva sinnebilden av hur fantastisk en coverlåt kan bli när någon med samma närvaro som Johnny Cash hade i rösten tar sig an en låt med sin fulla auktoritet. Detta är inte musik - detta är magi.






/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr. 5

Nominerad: "Utilitarian" - NAPALM DEATH.

När grindnestorerna i NAPALM DEATH släpper skiva så är det i det närmaste självskrivet att den åtminstone kommer nomineras till en plats på årsbästalistan. Det tror jag att ni snappat upp om ni följt bloggen ett tag.

Ska jag jämföra med förra släppet "Time Waits For No Slave" håller "Utilitarian" inte samma klass. Därmed inte sagt att årets skiva inte innehåller en del verkligt högkvalitativ musik. Det spretar och drar åt alla möjliga håll, och orden organisk och spontan (två av sångaren Barney Greenways favoritord när han pratar om bandets musik) känns verkligen inte helt fel.

/Martin

Kommande texter

Under vissa perioder är det roligare än vanligt att recensera musik. För tillfället är jag inne i en sådan period, med en hel del bra musik som väller in. Förra recensionsomgången på WeRock speglar det ganska bra - "The Aura", denna fantastiska platta har ju återkommit med regelbundenhet i lurarna. "The Aura" är förresten ett utmärkt exempel på en skiva som endast verkar har recenserats på bloggar, nättidningar och dylikt.

 "Weightless" släppte jag ganska fort efter det att recensionen var publicerad, helt och hållet till förmån för tre skivor som jag verkligen hoppas att ni kollar in när de släpps. En av dem kan ni faktiskt redan lyssna på - "Eternal Recurrence" av ungerska SEAR BLISS.

Jag hade inte lyssnat på bandet tidigare och hajade verkligen till - mörk, tung musik rätt in i hörselgångarna - varpå bleckinstrument i form av trumpet och trombon dyker upp! Synnerligen oortodoxt och något som jag gillar alldeles förträffligt.

Övrig tid har delats mellan "Utilitarian" av NAPALM DEATH och "Hordes Of Zombies" av TERRORIZER. Ställd mot ett faktum som brukar dyka upp i många intervjuer med NAPALM att sponaniteten är viktig är just denna skivan en kontrapunkt. Den känns extremt genomarbetad och uttänkt.

TERRORIZER spelar musik med inställningen att snabbt är bra (vilket det ju faktiskt är) och de gör det med Sandoval tillbaka i storform och med en brutalt bra produktion.

/Martin