Orsaker till extas

Deprimerande väder i Helsingborg idag. Misären hänger som en giljotinbila över hela stan. Desto större anledning att lista lite saker som ger anledning att känna sig extatisk.

1. Re-aktiverade thrashbandet AUTO DA FÉ med undertecknad på trummor kommer att uppvigla populasen på Helsingkrona Nation i Lund imorgon. Fler låtar än de som ligger på myspace kommer att liras.

2. IMPIOUS är en riktigt bra band - "Death Domination" är fruktansvärt stark och kommer att glädja lyssnare av högkvalitativ dödsmetall riktigt ordentligt.

3. Listan över de 10 absolut bästa metalplattorna från Sverige börjar finna sin slutgiltiga form. Publiceras på Werock i mitten på december.

Gött!

Igår väntade en trevlig överraskning när jag loggade in på Helgon. Jakob, basisten från Blackshift, numera Auto da Fé hade lämnat ett gästboksinlägg med en myspacelänk. När jag väl hade surfat in på myspace tog det inte lång tid förrän jag upptäckte att där låg det minsann låtar som jag spelar på *skratt* För att läsa om inspelningen kan man surfa in här och Auto da Fés myspacesida hittas här.

Inspelning i Örebro

Örebro har alltid betytt två saker för mig - mina trevliga släktingar och Nasum. En helg i början på december fick jag anledning att lägga till ytterligare en trevlig och hård grej - demoinspelning med Auto da Fé.

Jag lirade tidigare i ett band, Blackshift, som innan vi lade ner hann spela in 2 demos, varav jag var med på en tillsammans med en basist som heter Jakob. Denne furiöse man bor numera i Örebro där han tillsammans med Tommy utgör bandet Auto da fé. I ett svagt ögonblick på fyllan gick jag med på att lägga trummor på Auto da Fés nya demo. Föga kunde jag ana att det skulle bli så kul och kännas så bra som det gjorde.

Dag 1

Att rigga trummor brukar ta rätt lång tid, även om man kör på en så pass liten uppsättning som jag gillar. Vi fick hela kitet uppriggat och soundcheckat på runt 3 timmar, och jag måste säga att jag sällan har spelat på ett så pass välljudande trumset. Studion vi spelade in i har det inte särskilt metal-klingande namnet Rymdklang. Vad som däremot fanns var en hel mängd bra trummor. Nu kan jag såklart inte motstå att delge vilka grejer jag körde på - så är man inte fanatiskt intresserad av trumstorlekar kan man hoppa över nästa stycke.

Jag körde på en Slingerland-kick 24"x 24" som man verkligen fick bra ljud ur. De två tommarna var Yamaha Maple Custom 10" x 10" och 12"x 10" samt en Slingerland 16"x 16" (tror jag) och en Premier 14"x 6 1/2" (dock lite osäker på djupet). Min Tama Iron Cobra Jr dubbelpedal, samt 14" Bosphorus hi-hat, 16" Sabian AAX Studio crash, 8" Meinl Amun splash, 19" Paiste Signature Full Ride, 18" Sabian B8Pro Rock Crash och 20" Paiste 2002 China.

Jag var med på sex låtar, men första dagen hann vi bara med "Weakling" en något omarbetad version sedan Blackshift och "Like Puppets" två rejäla thrashlåtar där jag verkligen fick upp stompet i tvåtakt.
Dag 2

Dag två började i samma anda med "Vermin" en låt som klockar in på strax under 2 minuter. Då förstår ni säkert att det är plattan i mattan som gäller. Med hälften av låtarna kvar började både jag, Tommy och Jakob känna oss lite mer avslappnade, vilket märktes i hur snabbt det fortsatta arbetet gick. "The Museum" är en midtempolåt där man verkligen kan groova. Visserligen älskar jag tvåtakt, men sväng är inte att förakta. Med denna under bältet tog vi oss an den kanske svåraste låten "Progression of disorder", en låt jag oroade mig för skulle bli en riktig bromskloss - men mina farhågor besannades inte och facit blev 2 låtar på 3 timmar - vilket verkligen kändes helt OK.

Med en låt kvar att spela in och självförtroendet på topp blev den sista låten "Nothing so disgusting" den svåraste, eftersom jag jammade fram trumstämman. Talande nog tog denna sista låt nästan 2 timmar att få acceptabelt hård.

Klockan sju på lördagen korkade jag upp en redigt kall öl och lutade mig tillbaka medan Marie lade körstämmor...

Till slut - äras den som äras bör: Stort tack till Adam Svensson som hjälpte till att lägga in trumpartierna i GP och till Jakob och Tommy som gav mig tillfälle att både trumma och spräcka skinn.

När jag jammade med John Levén

Jag är uppvuxen i Karlskrona. En bit utanför staden finns det en mycket liten by som heter Kristianopel. Byn är berömd för 3 saker; sin ringmur, ett dansställe som heter Masten och Pama Records studio. Ägaren till den studion heter Maxe, och eftersom min mor hade hjälpt honom starta studion, och han visste att jag spelade trummor inbjöd han mig till en workshop där förutom Europes basist John Levén även Hempo Hildén skulle vara med. Det här var innan Killinggängets sketch med Sam Spandex och listan över världens bästa hårdrockstrummisar med den numera legendariska repliken ”Hempo Hildén ligger sjua” grej. Hempo gav intrycket att hårdrockare det var man antingen hela vägen med långt hår, läderpaj, läderbyxor och rejäla boots eller så sket man i att vara hårdrockare alls. Han hade dessutom en mycket snygg Zildjianstämnyckel på en stor kedja som halssmycke. I mina då 13 åriga ögon var Hempo själva sinnebilden av en 1980-talshårdrockare, men han var ruggigt bra på att spela.

Det första som hände var att Hempo och John jammade en kort stund. I studion fanns ett stort, dubbel-kaggat trumset uppställt.* Visserligen hade jag sett stora trumset innan men storlekarna på trummorna förde tankarna till Vinnie Pauls kit. Likadant var det med cymbalerna som allihopa var, just det, Zildjian. Det enda som inte var metal med det kitet var färgen – det var gult. För er som inte vet hur det är att spela på dubbla kaggar eller dubbelpedal kan jag berätta att det krävs en hel del övning för att få slagen jämna och jag hade aldrig ens provat att spela med dubbelpedal. Vad som kan vara bra att veta var att jag var ganska så liten till växten och nådde knappt ner till pedalerna, men hela det där setet gjorde att jag ju var tvungen att stampa loss.

Till en början körde jag mest ett rakt komp – jag ville ju inte göra bort mig inför de övriga mycket äldre deltagarna på workshopen – men ju längre jag och John spelade desto mer avslappnad blev jag. Att Hempo dessutom syntes i fönstret till studiorummet headbangandes gjorde ju inte situationen sämre. Och sen var det klart. Vad jag kommer ihåg var att jag åtminstone försökte få slagen så snabba som möjligt i den avslutande s. k. fermaten på jammet.

Tydligen spelades hela dagen in, men med tanke på hur grön jag var vid tillfället hoppas jag att Maxe har spelat över bandet med nåt mycket bättre!

* För egen del körde jag vid denna tid på ett söndersunkat Sonorplagiat till trumset. Utan bottenskinn!