Fredagslistan 2024, vecka 50: Andreas årsfavoriter

Året är på väg mot sitt slut, och då hör det ju till att sammanfatta året i någon slags lista. Jag har egentligen inte mycket till övers för årsbästalistor, men oavsett så har ni här är en näve skivor som jag kommer, och ni borde, lyssna mer på inför vad som än väntar oss 2025. 

Absolut ingen inbördes ordning i listan nedan, som är uppdelad i två sektioner: först skivor jag hunnit lyssna rätt mycket på och går i god för, därefter skivor jag vet har mer att ge efter fler lyssningar. Allt har sin tid och ingen musik försvinner när kalenderåret skiftar, det här är bara vad som dykt upp på min radar och fastnat.

LYSSNA HÄR!

 

ALUK TODOLO - Lux. Fransk instrumentaltrio, intensiv ockult rock med ett ben i ockult black metal och ett i experimentell rock från sjuttiotalet (kraut och Zeuhl). Deras senare skivor har flugit under min radar, men den här är utomordentligt bra, bland det bästa de åstadkommit under sina 18 års existens.

 

 CONCRETE WINDS - Concrete Winds. Åländsk mangeltrio, kantigt och otrevligt avgrundsmangel. 25 minuter obönhörligt tokstryk med feberdrömsriff. Intrycket av albumet (som ärligt talat är lite lite svagare än föregående Nerve Butcherer men det säger inte mycket) förstärktes av deras extremt hårda spelning på Malmö Massacre i somras. 

 

EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN - Rampen (Alien Pop Music). Gammal är äldst osv. Årets minst väntade: Neubauten har varit med mig sedan Silence is Sexy från 2000, men jag har bara lyssnat bakåt istället för att följa med i deras samtid. Döm om min förvåning när detta dubbelalbum, baserat på liveimprovisationer, är... riktigt bra. Efter 44 år håller de fast vid sin vision utan att kompromissa, men omfamnar ändå att de närmar sig pensionsåldern. Ambient industriell mogenmusik.

DARKTHRONE - It Beckons Us All..... Gammal är äldst osv, nummer 2. Ted och Gylves återkomst till bra riff sedan 2021 års Eternal Hails är fortfarande förvånande. Allvarsam långsam hårdrock med ödslig bitter stämning och texter om rymden, snarare än lattjolajban-hits om att campa och gilla speed metal, jag tackar och tar emot. Till och med Fenriz obligatoriska rensång låter bra den här gången!

 

HENRIK PALM - Nerd Icon. Är rätt säker på att jag hyllade föregångaren Poverty Metal här härom året, och ja vad säger man, Henke skriver bra rock. Eller kanske till och med bäst rock. Seriöst, lyssna på de där riffen! Behöver inte skriva något mer.

Och nu, fem skivor jag kommer och ni borde lyssna på lite mer (och två bonusar):

 

SATAN - Songs in Crimson. Gammal är äldst osv, nummer 3. Jag hyllade Satan i min förra lista så här får ni bara ett prov på hur bra alla hårdrocksband 40+ år in i karriären skulle kunna vara, om de bara var Satan. 

AVMAKT - Satanic Inversion Of... Eftersom Darkthrone gått vidare i sitt sound de senaste 30 åren, är det lyckosamt att det finns nekromantiker som försöker och faktiskt lyckas återuppväcka den kylslagna liklukten från det tidiga nittiotalet. Behöver du en renodlad svartmetallplatta i år så står norska Avmakt för den.

FURZE - Cosmic Stimulation of Dark Fantasies. På något sätt kan man alltid lita på Woe J Reaper, även om man aldrig vet vad som väntar.  I år lyckades han släppa två album, lika många som de föregående tio åren. Cosmic Stimulation är det andra, Caw Entrance från i våras har jag inte hunnit lyssna på än,  Psykedelisk necrodoom av Norges mesta metal-outsider.

 

DOEDSMAGHIRD - Omniverse Consciousness. Bandnamnet? Anagram på DÖDHEIMSGARD. Musiken? För den som tyckte att DHGs senaste två album var lite för straight och tydliga. Här arbetar båda bandens huvudman Vicotnik - på tal om udda norrmän - tillsammans med franska avantgardemetal-kollegan Camille med dimlager på dimlager av tremoloriff, synthmattor, tokmangel, körer och femtioelva syntetiska ljud. En skiva som kräver några dussin lyssningar för att smälta.

VÖLVA - Desires Profane. Nu blir det Malmöjäv men whatever. Toppendebut av genomhyggligt folk. Jag är skeptisk till den avslutande Nordman-covern, men å andra sidan bjuder "Never Forgive" på årets bästa Uruk Hai-låt så... Rivig och förbannad svartmetall, med kniven mot strupen på det abrahamitiska patriarkatet.

Och så var det bonusarna:

FEARADOX - Qualuude Sessions. Ett gäng unga killar från Malmö som trots sitt Trollhättan-thrashiga bandnamn landat något slags proggigt, post-hardcore/sludge-sound som kastar tillbaks mig till gymnasietiden. På ett bra sätt. Här två låtar inspelade live i Studio Quaalude, som arbetar stenhårt med att dokumentera Malmös underjordiska musikliv som det ser ut prick idag (inklusive Völva och mitt band, jäv jäv jäv). 

CHARLOTT MALMENHOLT - Meetings. Här får ni nöja er med en Bandcamplänk. Esoterisk och eterisk dinosaurie-ambient från västkustens mest pålitliga ljudexperimentverkstad, Discreet Music. 

Och med den nätta listan: god fortsättning, ses 2025!

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 40: "Power" metal

Efter att ha funderat de senaste veckorna på ett tema kom jag fram till att det finns en hel del låtar och band som använder sig av ordet power eller makt i någon form inom de genrer jag gillar. Dagens lista blir därför "Power" metal och inte Powermetal så att ni inte tror jag har gått och blivit brittisk och odlat en mustasch och köpt jeansväst. Ni hittar dagens lista här och även i slutet av posten. 

Avmakt - "Ordinance", Satanic Inversion of...., 2024, Peaceville Records.

Detta norska band kommer förmodligen hamna på min lista över årets album. Denna duo består av medlemmar från fina band som Black Magic och Obliteration. De har också spelat live med band som Condor och Aura Noir så det är ju helt klart musiker i min smak. Vad vi bjuds på här är dock inte blackthrash av norskt retrosnitt. Istället är det Darkthrone som är den stora inspirationskällan och då pratar vi verkligen influenser från både tidiga och även senare Darkthrone. Det som skiljer Avmakt från många andra kloner är att det är musiker som kan skapa musik som låter som Darkthrone men ändå med tillräckligt bra egna idéer för att bandet ska kunna stå på egna ben. Det är lite som med Craft på Void skivan. Man hör influenserna men det blir ändå en egen grej. Avmakt är också dynamiska och jobbar med tempoväxlingar och väldigt bra trumspel. Ljudbilden är inte helt necro utan man kan höra ganska bra men det är tillräckligt rått för att jag ska uppskatta det. Eftersom dagens temaord var power kan jag tillägga att Avmakt betyder maktlöshet eller impotens på norska. Omslagets något abstrakta bild påminner mig om omslag  från Obliterations släpp.  Nu går vi vidare till nästa band. 

Departure Chandelier - "Catacombs Beneath the Castle of the Marquis", Antichrist Rise to Power, 2019, Nuclear War Now! Productions.

Vad sägs om lite black metal på det ganska oväntade temat Napoleon? Där kan vi snacka om makt och eventuell impotens om de elaka historiska ryktena är sanna. Detta band är ett samarbete mellan musiker från Montreal och New York. Det är dårarna som bland annat ligger bakom Akitsa och Ash Pool och uppemot 50 andra projekt. Bara namnen Akitsa och Ash Pool bör ge lyssnaren en liten fingervisning om vad det är för musik vi kommer att få höra. Det är väldigt mycket noise, synthar och märkliga gitarrer. Det är det som jag ibland lite slarvigt kallar för Onkel Kånkel-aktiga gitarrer. Precis som med Akitsa är det inte alltid lättlyssnat och ibland skär det nästan av diskant i öronen. Samtidigt vet bandmedlemmarna väldigt bra hur länge lyssnaren orkar lyssna på samma ljud innan de bryter och ändrar ljudbilden. Napoleontemat förstärker också den skeva stämningen. Tydligen fick bandmedlemmarna mersmak under inspelningen av denna skiva och de skapade ett sidoprojekt med namnet "Venusberg Cardinal" och spelade in en skiva parallellt med denna som släpptes först år 2023. Detta sidoprojekts tema är istället "antique black metal". Nog om maktfullkomliga ledare och vidare till nästa band. 

Power from Hell - "Diabolical Witchcraft", Profound Evil Presence, 2019, High Roller Records.

Nu är vi i det ondskefulla Brasilien för ännu en kraftmätning. Power from Hell började 2001 som ett soloprojekt av medlemmen Sodomic. Fokus var då mer på blandningen mellan speed, thrash och black metal med texter om BDSM. Spola fram 18 år och bandet har i brist på ett bättre ord mognat. Det är mindre BDSM och mindre speed metal. Soundet är lite mer välpolerat men det är fortfarande blackthrash av fint snitt. Låten jag har valt börjar ganska snällt med lite fint gitarrspel och någon synthslinga. Lite powerballad nästan. Låten får sen upp tempot ganska bra och framförallt Sodomics sång är sådär härligt överdriven som många blackthrash band försöker eferlikna. Det är väldigt gött. Överlag är denna skiva ganska snäll om man jämför med Power of Hells tidigare släpp men för mig som är ett fan av Devil Lee Roth och Pagan Rites faller detta i god (ond) jord. Så en powerballad från Power of Hell får avsluta dagens sydamerikanska besök och istället är det dags att besöka Sverige. 

Wolfpack - "Powerpigs", Lycanthro Punk, 1998, Distortion Records.

Från en av de sämre städerna som ligger kring Vänern, Mariestad, kommer ett av sveriges bästa kängband. Vi pratar såklart om Wolfpack som sedemera bytte namn till Wolfbrigade för att inte blandas samman med fängelsegänget Brödraskapet Wolfpack. 

Wolfpack bildades av medlemmar från Anti-cimex och Harlequin 1995 och har trots en del medlemsbyten och namnbyten fortsatt att turnera och släpper skivor än idag. Den skiva som fungerade som introduktion till bandet för min del var Lycanthro Punk  som släpptes på det anrika bolaget Distortion Records. Bandet sticker ut lite i den svenska crust/kängpunk myllan i Sverige då Wolfpack redan från början bestämde sig för att blanda ut sin käng med dödsmetall. 

Jag tycker att Wolfpack och senare Wolfbrigade har en ganska säregen stil som fungerar bra. Det är bra käng men också dödsmetallen får en plats. På låten Powerpigs är Anders Fridén från In Flames och Dark Tranquillity gästsångare. Några av medlemmarna från Wolfpack gick också samman med några av medlemmarna från Marduk och skapade det kortlivade bandet Moment Maniacs som gav ut en skiva med go dödsig käng år 1998. Nu är det dags att åka vidare och vad passar bättre i oktober än lite häxmetal av bästa snitt. 

Cultes des Ghoules - "Woods of Power", Sinister, or Treading the Darker Paths, 2018, Of Crawling Shadows Records.

Cultes des Ghoules är kanske ett av de främsta banden inom den smala subgenren "häx black metal". Bandet bildades 2004 i Polen och är aktiva ännu idag även om deras senaste fullängdare släpptes 2018. 

För den som inte är bekant med bandet rekommenderar jag starkt att man börjar med skivorna Häxan och Henbane. Framförallt Henbane har en väldigt speciell ljudbild. Det låter inte riktigt lika vasst och taggigt som annan black metal utan snarare organiskt och mycket reverb och bas. Hela skivan handlar om den mytomspunna örten Bolmört som inte minst användes av häxor under medeltiden för att skapa deras flygsalva som användes för att smörja in kvastarna innan man flög till sina möten. Växten har använts som medicinalväxt i minst 6000 år. Innehåller flera hallucinogena ämnen som gör att det går att torka och röka örten. Nu var det inte den skivan vi ska prata om utan en senare skiva, Sinister, som inte fick lika mycket uppmärksamhet som deras Coven. Det kan ha att göra med att Coven är en konceptskiva, en rockopera i metalskrud inte helt olikt det som King Diamond sysslade med. Däremot var det kanske lite svårt att sälja in en trippel-lp till den vanliga black metal lyssnaren. 

Sinister är på många sätt lite av en återgång till det enklare och lite mer hårda sound bandet hade på sina första släpp. Låten "Woods of Power" börjar ganska långsamt med lite doomaktiga toner och ett mässande. Man känner hur skogens makt omsluter en. Sen kör bandet igång med sin karaktäristiska stil. Naturligtvis kommer det en mäktig orgel och synthslingor med. Sångaren Mark Of The Devil har enligt mig en av de bästa rösterna i black metal. Han är varierad och väldigt teatralisk vilket är en stil som jag uppskattar. Det är lite märkligt att han har uppgett i intervjuer att han inte ens tänkt på att sjunga alls innan han grundade Cultes des Ghoules. Det har han visserligen tagit igenom genom att sjunga på en hel del släpp med andra band också. "Woods of Power" är också dagens längsta låt som klockar in på 11 minuter. Samtidigt tycker jag att det händer så mycket att låten aldrig känns så lång. Bara det i sig gör att Cultes des Ghoules har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att bandet kommer att spela in fler fullängdare istället för att släppa samlingar med gamla demoinspelningar i framtiden. 

Det var dagens lista. En alternativ "Power" metal lista. Se nu till att sätta på lite häx black och gå vilse i de virvlande höstskogarna. /Oscar K.

Låtarna hittar ni här.