Fredagslistan 2026, vecka 22: Långsamt och/eller ledset

Gott folk!

Sommaren är i antågande, och som en sann killjoy så kommer här en lista i moll. Bara för att, liksom. 

Vi kör! Ni hittar listan här!

 Vi startar med dysternestorerna från Säffle, DRACONIAN. Jag tappade bandet under en period, men med senaste plattan som kom i år, "In Somnolent Ruin", känner jag att min dyrkan av bandet for upp ett antal snäpp. Det är som platta betraktat en jävla triumf av gotisk sorgebearbetning med inte en enda svag låt. Jag misstänker att det har med Lisa Johanssons återkomst till bandet. Hennes röst är rent magisk och framkallar rysningar oavsett vokalt uttryck. Jag har valt The Monochrome Blade men hade kunnat ta vilken låt som helst från plattan.

Ytterligare ett ikoniskt band. Jag sade ju att jag skulle kolla in mer från detta band då jag verkligen uppskattade senaste plattan, "Ascension" som kom förra året. Såklart var jag tvungen att kolla in klassikern "Draconian Times", känns som ett givet val. Forever Failure är låtvalet. Ja, det är snyftigt och framför allt extremt snygga gitarrslingor som drämmer hem den här låtens plats i veckans lista. Strängarna formligen bölar fram känslan av överväldigande sorg och det är ju helt i sin ordning. 

Men funeral doom måste väl komma med i listan? Jo, och det med besked. För här kommer MOURNFUL CONGREGATION med en längdslägga av rang i låten The Paling Crest på 18 minuter. Det är stämningsfullt utav bara helvete från det här sydröna bandet från Adelaide i Australien, och jag blev direkt sugen på att kolla in mer musik från bandet enbart baserat på denna enda låt. 

Vemodssvärtan ligger tung över "The Crimson Idol", W.A.S.P.s skiva från 1992. Jag gillar den här skivan extremt mycket, och då framför allt låten The Idol som är så oerhört snygg och ja, vacker att jag är beredd att överse med  Frankie Banalis parodiskt bredställda bastrummor. Fantastisk stämning, och lysande gitarrspel gör den här låten till en av de bästa låtarna bandet gjort - men det känns också som en låt som har en djup innerlighet och uppriktighet i sig. Det är kanske lätt att sympatisera med huvudkaraktären Jonathan som, trots att han når stor berömmelse, egentligen bara längtar efter sina föräldrars kärlek. 

Vi avslutar med Space Dye Vest och proggikonerna DREAM THEATER. "Awake" var en skiva som jag hade längtat extremt efter. Såklart med vansinniga förväntningar efter det att jag upptäckt bandet när "Images & Words" kom ut. Jag minns att jag faktiskt var besviken på vad bandet gjorde på "Awake". Det var då. Nu tror jag att detta är skivan jag oftast återvänder till i bandets diskografi. Så kan det bli. 

Vi bölar oss in i helgen!

/Martin

Fredagslistan 20 vecka 11: BASS

 Basen, vad skulle vi vara utan den? I musiken är det basen som sätter ton, den bestämmer humör och ser till att hela skutan gungar. Klipp den, och se alltet förminskas. Missbruka den, och se allt till fördärv. Nog för att jag är partisk mot mina skråbröder men denna ljuva lågfrekventa stapel gör mig alltid glad; att känna bröstet vibrerar och uppslukas av värmen är näst intill något heligt.  Det finns inte tid på dygnet för att prata om alla mästerliga fränder av F-klaven, men idag ska vi ge lite kärlek åt några favoriter och även testa ett lite nytt format, en ren videolista (länkad här) där jag försökt hitta korta klipp eller videos som visar vad dessa lågländare går för. Några kommer gå rätt fort, antingen för att jag redan pratat om de förr eller för att de redan är kända för sin talang. Peter Steele, Geddy Lee, Geezer Butler, Steve Di Giorgio, John Myung, Frank Bello, Rex Brown, Billy Gould, Les Claypool, John Entwistle and on it goes…

Tre basister som betytt mycket för mig under åren som alltid tåls att uppmärksammas om än kort är Cliff Burton, Jason Newsted och Rob Trujillo, roligt nog mina 3 favoritmedlemmar i Metallica (go figure…). Mycket kan diskuteras om vad Metallica varit om Cliff Burton inte tragiskt dött den där tidiga morgonen i Ljungby 1986. Vi kommer aldrig riktigt få något svar, men i tonåren ville jag vara Cliff Burton. Jag spelade Master of Puppets och Orion om och om igen. Blev väl aldrig speciellt bra, men han var inspirerande. Jason och Rob är däremot fenomenala båda två. Rob skulle jag säga är den bästa basisten av alla 3 (vi kan slåss om det om ni vill) men jag har alltid känt att han är tyglad av att spela i Metallica. Den snubben behöver spela aggressiv funk som han gjorde med Infectious Groove. Jason var perfekt, skivorna han bidrog till är inte några stora favoriter men snubben är en riktig demon, jag sörjer de stackars strängar som mött hans maniska plektrum. Att Lasse och Hetfield dränkte basen i Justice-mixen är en av dödssynderna i musikhistorien.

Jaha, så kort blev det kanske inte. Men vi går vidare till en rätt okänd basist som jag än idag bävar lite för. Arif Mirabdolbaghi (jag har fått googla namnet 4 gånger den här vecakn) som spelade med Protest The Hero fram till 2014 är än idag någon som ger mig smärre hjärnblödning när jag lyssnar på det han gör. Inga hämningar med teknik utan bara precis vad som helst som kommer honom för. Slap, tapping eller väldigt vackra ackordföljder. Dessvärre finns det inte några speciellt roliga videos av honom själv, utan vi får nöjas med Eric Gonsalves som var bandets livebassist under ett antal år.

Näst har vi en karl idag nästan mest känd som en basistmeme. Herr “Br Br Deng” själv, Ryan Martinie. För den oinvigde så rekommenderar jag att lyssna på Mudvaynes Dig så skola ni snart förstå. Det är synd att det är så, för Martinie är verkligen en virtuos, med en rätt säregen och oerhört aggressiv stil kombinerad med hänsynslös slap. Återigen någon lite tyglad av sin omgivning, även om han lever loppan i Mudvayne med alla jävla knäppa ansiktsmålningar.

Justin Chancellor kommer få många att himla med ögonen. Nog om detta jävla Tool hela tiden. Det är tjatigt, jag vet, men jag vet precis var jag var första gången jag hörde dem. Min musik-/ensemblelärare gav mig hemläxa att lyssna in mig. Jag gick hem och laddade ner deras diskografi (säg inget till Lars Ulrich, då blir han ledsen) och lyssnade på hela 10,000 Days (2006) i ett svep. Efter det var min musiksmak aldrig riktigt densamma och jag har jagat Justins sound och feel sedan dess utan framgång. Bandet är musikaliskt en powertrio där gitarr, bas och trummor behöver fylla ut så mycket utrymme som möjligt utan att trampa på varandra. Basen i Tools musik är inte bara förstärkning eller en grund för gitarr och synthar eller liknande. Den är melodiös, hypnotisk och enorm allt om varandra, dränkt i effekter och distad till helvete emellanåt. Dessvärre är Tool luriga, de är relativt skygga med att lägga upp bra material av sig själva live. Men den ypperlige basisten Kello Gonzalez har lyckligtvis gjort korta covers av många av Justins bästa slingor. Med samma bas dessutom, en Wal Mk2. Värde sisådär 110000 svenska kronor begagnad. Man skulle ju jobbat med något som betalar bättre än biblioteket. Nåväl.

Jag har pratat om Maximum The Hormone förr, ett av mina favoritband. Deras ödmjuke lille basist, Futoshi Uehara, är verkligen en underskattad pärla till energiknippe. Japans svar på “vad hade hänt om Flea spelade Hardcore istället för pop” är verkligen en av de viktigaste beståndsdelarna i bandet. Hans våldsamma slap är ett av bandets tydligaste signaturer som ger bandet sin kaotiska känsla och gung. De är musikaliskt sett, precis som Tool, en powertrio där basen behöver ta mycket plats mellan syskonen Nao och Ryo på trummor respektive gitarr. Någon dag hoppas jag kunna lära mig spela något av hans alster, men varenda gång jag försökt känns det som att jag jagar en ferrari på en trehjuling. Mina stackars handleder…Även här är det ont om riktiga videos, så vi får nöja oss med en låt och lite hjälp från fansen.

Sist har vi inget flådigt, tvärtom. Oliver Riedel är en sällan besjungen basist, här är det inget tungt lir eller komplicerade slingor. Riedels mantra har alltid varit “serving the song”, med en sällan speciellt tydlig roll i Rammsteins musik mer än att kännas, med ett fåtal undantag såsom Seemann från första skivan (1:30 i videon för den otåliga) Det är inget flådigt, inget extravagant. Bara en väldigt fin melodi. Jag är igen partisk, Riedel var min största idol som tonåring när jag först plockade upp basen. Mitt huvudinstrument är än idag en Sandberg-bas för att Riedel spelar på dem, ett instrument jag är djupt förälskad i och aldrig kommer göra mig av med. Nu är det ren barnlek att spela, men jag minns hur stolt jag var första gången jag spelade igenom hela Du Hast felfritt på min billiga Squier Jazz-bas. En enklare tid.

Det finns myriader av andra basister jag älskar. Mike Mills från R.E.M är en milstolpe i min musikaliska resa, Derek Forbes är rena trollkarlen i Simple Minds och jag har lirat mycket Paul Simonon från The Clash. Jeff Ament, Louis Johnson, Tony Levin, Larry Graham, Bakithi Kumalo, Carole Kaye, Tina Weymouth, vi kan som sagt fortsätta i timmar och speciellt om vi lämnar den hårda musiken bakom oss. Vare sig de spelar 4 eller 5 strängat, kontrabas eller bandlöst: var snäll mot basisterna i ert liv. Var snälla mot varandra oavsett om ni spelar bas eller ej faktiskt. Nu ska jag försöka spela Orion igen, wish me luck.

//Herr B

Fredagslistan 2025, vecka 50: Strax utanför top 10

 Gott folk!

Året går mot sitt slut, och i vanlig ordning drar det ihop sig till att göra en årsbästalista. Det har släppts en otrolig mängd musik under 2025, precis som det brukar vara med andra ord, och att försöka ta ett fullständigt heltäckande grepp på all denna tonkonst är lika omöjligt som att hinna läsa alla böcker som skrivs. Min egen årsbästalista publiceras nån gång i början av 2026 på WeRock.nu. 

Men vilka skivor tycker jag är bra, men inte tillräckligt bra, för att hamna på någon av platserna 1 till 10? Här kommer några - vi kör!

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, eller här om ni kör med Youtube. 

"Skeletá - av Ghost

Ghost är tydligen artisten jag lyssnat mest på under 2025. Jag har ett långt förhållande med Tobias Forges band, och när Ghost får till det då blir det oftast oerhört bra. På "Skeletá" finns det bara en enda dålig låt, Missilia Amori, sedan är resten av skivan en storartad njutningsfull lyssning från början till slut. 

"A Void Within Existence" av Abigail Williams

Öppningsspåret Life, Disconnected är fortfarande en helvetiskt stark låt som jag hajar till av varenda gång jag lyssnar på den. Abigail Williams symfoniska black metal har gått från klarhet till klarhet och på denna skiva kommer bandet snubblande nära att kännas omistlig. Det är mörkt, dystert och hemsökande. Ändå spritter skivan av sjudande skaparkraft som gör den till en fin upplevelse. 

"Trivia Goddess" av Year Of The Goat

Skivan som satte sig i skallen så till den milda grad att jag tänkte på den när jag skulle somna, drömde om den, gnolade på på arbetet och som lyckas med mästerstycket att befästa sång som en springade punkt till ett bands förträfflighet. Detta är ockult rock av yttersta klass. 

"Amidst The Ruins" av Saor

Saor har funnits på radarn ett tag för min del. Dubbelkollega Amelie kollade in skivan på WeRock, och skrev så hänförande om den att det inte var svårt att bli sugen att lyssna på den. Den här typen av atmosfärisk black metal med rejäla folkmusikinslag kan bli för mycket av det goda för mig. Men här klaffar det mesta. Det är sagolikt vackert mest hela tiden. 

"Parasomnia" av Dream Theater

Mike Portnoys återkomst till DT. Såklart var förväntningarna uppskruvade till extrema nivåer. Och detta är ju bra - väldigt hemtamt dock - och det är ju lite magstarkt att begära att DT ska uppfinna hjulet igen. Men det är ändå känslan som infinner sig när jag lyssnar på "Parasomnia". Kan man leva med detta är skivan mycket sympatisk. 

"Trøst" av Danefae

Jag har en lång och pågående kärlek till det danska språket, så när det kommer ett band som Danefae och sjunger - och vackert dessutom! - på danska, ja då är halva slaget vunnet. Detta är en skiva fylld av ystra krumsprång vilket gör skivan inte för alla, men för oss som gillar vår metal tryfferad med jazziga och djentiga inslag är denna svinbra. 

"Necro" av Lik

Dyrkare av tvåtakten får här skeppan full av denna vara. Lägg till ett helvetiskt riffande och en produktion som är som gjord för musiken och det blir helt helvetiskt bra. 

"Intense Indifference" av Vittra

Mycket underhållande melodisk dödsig thrash som trycker på så många av de rätta knapparna. Sväng, driv, bra solon och en helvetisk spelglädje gör att jag är allt annat än likgiltigt inställd till den här skivan. 

"The End Takes Form" av Obstruktion

En härlig mosmacka på vilken riffen yxar sig fram med liten hänsyn till omgivningarna. En skiva att släppa taget till, den är brutalt uppriktig i sitt ös, och det är precis så här jag tycker att hardcore ska låta när den är som bäst. 

"Descension" av Citadel

Att Citadel är ett osignat band är helt otroligt, för detta är riktigt habila musiker som förtjänar uppmärksamhet och uppbackning. Meckig progressiv dödsmetall lirar det här bandet från New Jersey. Flinka på att ösa på med fantastiska solon och snygga melodier också. 

Förr i tiden var det mer regel än undantag att vi gjorde så här långa fredagslistor, men nu hör det till ovanligheterna. Men här får ni en lista som varar i hela 8 timmar, och inte en enda skiva är dålig - i alla fall inte om ni frågar mig, haha!

Jag passar på att önska er ett trevligt slut på 2025, vi syns förhoppningsvis nästa år igen!

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 7: Melankoliska melodier

 Gott folk!

Det är dags att drämma i med den stora känslomässiga släggan. Det kan behövas i denna dubbelt dystra månad som vi befinner oss i, en månad i vilken det faktiskt behövs tröstande toner. Veckans lista hittar ni här - om ni använder Tidal. Och här - om ni föredrar YouTube. 

Vi inleder med HeavyDevy. Vet ni att jag struntade helt i att lyssna på "Powernerd" när den kom förra året? Jag var sur på Devin för att jag tyckte att "Lightwork" var så fruktansvärt tråkig. Men när jag väl tog tag i "Powernerd" så, ja, ni fattar ju att det finns en anledning till att jag har med en låt från skivan. Jag har valt Falling Apart som kanske är aningen mer triumfatoriskt tröstande än renodlat melankolisk. I vilket fall, den är fin, och har en refräng som jag tycker mycket om. 

Storsnyftarna i PARADISE LOST. Ytterligare ett band som jag har kommit att omvärdera. Jag inser att jag aldrig kommer få samma förhållande till bandet som de som upptäckte bandet vid exempelvis "Draconian Times" har, men tiden är förbi när jag inte ens tryckte på play om det fanns möjlighet därtill. Så har det varit sedan "Faith Divides Us - Death Unites Us" kom 2009, och ni får - såklart - titellåten från den skivan. 

Säffle represent! DRACONIAN, när man inte trodde att det kunde bli mer melankoliskt. Jag kommer så tydligt ihåg hur fantastiskt drabbande jag tyckte att "Turning Seasons Within" var när jag lyssnade på den 2008. Och mest tyckte jag om Seasons Within som brer på utav bara helvete när det gäller melankoli, ja, nästan så det drar åt sorg. Sången mellan Lisa Johansson otroligt vackra rensång och Anders Jacobssons välartikulerade growl är ju ren magi!

Nä, det blir inte Space Dye Vest från "Awake", även ifall den är mer melankolisk än Bend The Clock från senaste plattan "Parasomnia". Jag var ytterst tveksam till hur denna skiva skulle låta. Och vid första lyssningen tyckte jag att det var samma gamla trötta fills som Portnoy körde vid sin första vända i bandet. Och ja, det är ju ett patenterat lir vi får från denna gigant. Desto mer intressant är vad hans återkomst har gjort med med resten av bandet, för satan vilken känsla de lägger i sitt spel. Jag har alltid varit svag för DTs ballader, och denna är bra också. Mest för att Petrucci lirar mer än gudabenådat på sin gitarr. Det finns bättre låtar på skivan, men jag har svårt att stå emot denna svulstighet, det tillstår jag gärna. 

Vi rundar av med KATATONIA, ytterligare ett band som jag har kommit att uppskatta med åren. Från "City Burials" får ni Heart Set To Divide. En sagolikt vacker och djupt berörande låt. Jag älskade den från första lyssningen, och den känslan har inte avtagit alls. 

Vi tar helg på det! Nästa lista från mig kommer ha punktema!

/Martin

Juldagslistan 2023: Micke är tillbaks i Drömteatern!

 Följande är varken verklighetsbaserad eller speciellt relevant. Viewer Discretion Is Advised osv.

Ännu en jul med släkten, gallan försöker sig på ett vulkaniskt utbrott. Jag låser grinden, höjer vindbryggan, kniper igen gapet. Doften av brunkål och andra styggelser utmanar försvaret. Det är en kamp om överlevnad. Plötsligt, doften av tjära och stofil, skärande genom julbordets smog. Långsamt breder den ut sig, nästan kroppsligt intensiv. 

Kurt har för tredje året i rad rymt från tvångsvården.

Stapplande tar han sig till det lediga sätet bredvid mig. “Har du hört att Micke är tillbaka i Drömteatern?” hostar han ur sig med en kvarts lunga. “Han som var så bra.”

Micke, tänker jag, vem i hela helvete är Micke?

“Nej det hade jag inte hört.”

Kurt lägger en blodblandad loska rätt på parketten. “Jo, förstår du, han lirade ju nåt så in i helvete där på nittiotalet. De har ju såklart en stark slaginstrumentstradition där på Färöarna.” Han gör en esoterisk gest, ett trumfill kanske? “Bäst i hela kommunen, och de spelade ju progressiv musik. Nytänkande betyder det ju, tror det kommer från estniskan. Han lirade där med Jan Ponti, Jonny Myrdal, Jörgen Larsson och Kenneth Mogens. Men sen blev det tjafs för Micke va, han ville ju spela lite mer fusion jazz MEN de andra i bandet, de ville ju köra JAZZ FUSION. Det var en riktig skandal.”

Han sörplar i sig en bit gravad lax, tankarna förs till någon obskyr reptil från andra sidan jordklotet.

“De började ju släppa en massa skivor, den ena mer progressiv än den föregående. Bild & Ord, Uppvaknandet, Tanketåget, Scener Ur Ett Äktenskap…”

Ett progalbum baserat på Ingmar Bergman? Vafan är det här för något jävla band egentligen. 

En ljudlig rap låter laxen fly stofilgapet, den seglar i en båge ner på någon avlägsen släktings tallrik. Ett julmirakel.

“Tjafset pågick i sisådär 20 år va, de pryglade varandra för jämnan och kom ut på scen med blåtiror och skrapade knän. Efter ett tag började ett asymmetriskt krig på scen, där kastade trumstockar trumfade plektrum och nästan lämnade Jan blind på ena ögat. Till slut stack Micke en dag, tog bandets kollektiva moppe och drog över Hallandsåsen till Höganäs. Där häckade han i något decennium, ingen vet riktigt vafan han gjorde där. Ryktet är att han sålde korv fram till korvstoppet i fjol. Man får anta att hålrummet lett till snack med grabbarna. Men du grabben, nu måste jag gå vidare. Det är många hushåll man ska hinna med på en dag.”

Kurt reser sig, ger mig en kärleksfylld hurring och flyr fältet. Jag är lika förvirrad som varje år. Vem fan är han? Vart kommer han ifrån (bortsett från tvångsvården)? Var det ett korvstopp förra året, och vafan är ens ett korvstopp?

Hur fan låter den här jävla Drömteatern egentligen?

Skämt åsido så har Herr B lyssnat på precis så mycket Dream Theater som man kan hinna med. 2 skivor visar det sig, Images & Words (1992) och Awake (1994). Jag har haft bättre koll på Mike Portnoy än Dream Theater historiskt. Han spenderade ju något år i Avenged Sevenfold innan de tröttnade på att göra bra musik och sparkade honom (i toppen av råkorkade beslut i musikindustrins räliga historia). 

De skivorna med Dream Theater och de andra enstaka låtarna som hörts från bandets andra eror gör mig väldigt taggad på återföreningen. Så jävla snyggt, varenda jävla tomte kan kasta ihop lite noter och kalla det prog men de lyckas göra det till gedigna låtar. Rush-influensen är väldigt tydlig, framförallt i James (eller Jörgen som vi kallar honom i hushållet) sång. Men jag känner även ett visst släktskap till Toto när de kör på sitt lite mer prog-rock stuk, också de har förmågan att göra allt snyggt. Det kommer absolut konsumeras mer DT i framtiden.

Sist men verkligen inte minst, en av julens enda värdiga ikoner gick tragiskt bort nyligen. I Shane MacGowans punkiga ära drar vi en vända Fairytale of New York (1987) och Body of an American (1985). “Ar dheis Dé go raibh a anam”, som kelterna säger.

Från oss alla, till er alla:

Avskaffa brunkålen och en riktigt god jul

//Herr Tomte B

Här hittar ni listan!

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 4

"A View From The Top Of The World" av DREAM THEATER

En glad överraskning skulle man kunna kalla den här skivan. För det var så jag upplevde den. Visst singlarna The Alien och Invisible Monster var ju dödens trista, men resten av skivan? Till stora delar helt fantastisk. Inspirerande låtar vid sidan av det sinnessjuka hantverkskunnandet det här bandet besitter gör att jag har svårt att hålla den här skivan utom tävlan till årsbästalistan. Jag inser såklart att det har med mitt långa förhållande till bandet att göra - i sina bästa stunder kan DT försätta berg - men om jag till och med övertygas av Mike Manginis trumspel ja då fattar ni att detta är en grym skiva. 

"The Impassable Horizon" av FRACTAL UNIVERSE

En sagolikt fantastisk platta från ett av Frankrikes mest intressanta band gjorde att jag tog i utav bara helvete i min recension av skivan på WeRock. Betygsnian åkte fram, och jag öste lovord över skivan. Nästan ett halvår senare kan jag konstatera att jag fortfarande älskar den här skivan. Den är otroligt progressiv, vindlande och ändå oavbrutet intressant. FRACTAL UNIVERSE lyckas med det som jag tycker att de allra bästa banden lyckas med: de tickar i alla boxar när det gäller att höra var de hämtar sin inspiration ifrån, men gör något eget av det i verkliga herkuleanska kraftlåtar. 

"Odyssey" av VOKONIS 

Med lätthet skivan med snyggast omslag i årets utgivning. Jag har vinylutgåvan av skivan, och satan vad omslaget kommer till sin rätt i det formatet! Det bästa är att omslaget speglar precis hur knäckande bra musiken är. Det svänger utav bara helvete om den här skivan. Inget band kommer i närheten när det gäller detta. Plus att gitarrspelet, och tonen, är helt magiskt bra. Och så är Per Wiberg med på orgel. Ja, ni fattar, det är fruktansvärt bra. Frågar ni mig är detta VOKONIS hittills bästa skiva - allt klaffar - produktionen, låtarna, sången och den allmänna viben förstärker varandra till i stort sett perfektion. 

"Escape Of The Phoenix" av EVERGREY

EVERGREYs hittills bästa skiva under karriären, så skrev jag när jag recenserade skivan i februari. Jag tycker nog att jag har fog för det påståendet fortfarande. Jag har återvänt till skivan väldigt ofta under året, och framför allt Absence Of Sun som är en helt otroligt bra och vacker låt. Men det är inte bara den som gör "Escape Of The Phoenix" till en fin skiva. Här ligger låtarna på en hög och jämn nivå, samtliga musiker fyrar av insatser som bräcker, och så sjunger Tom Englund så magiskt bra genom hela skivan. Då blir det så här bra. 

/Martin

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 4

Martins måndagsmeck 2020, vecka 13: Awake!

Gott folk!

"Awake" kom 1994, då jag gick i trean på gymnasiet. Att säga att förväntningarna var stora hade varit en underdrift av episka proportioner. Det här var skivan som stora delar av min bekantskapskrets hade pratat om i veckor om inte månader. På den här tiden fick man ju de facto vänta på att skivor faktiskt släpptes innan man fick höra musiken, och jag och mina kompisar hade pratat om skivan tills dess att vi nästan självantände av längtan.

När skivan väl kom så delade den vänskaran något alldeles enormt - jag själv gillade den inte omedelbart - här fanns vissa passager som fick mig att tänka att DT fortfarande var världens bästa band - solot i slutet av Innocence Faded exempelvis gav - och ger mig fortfarande - gåshud, men också Portnoys släpande bastrumslag i The Mirror. Däremot kunde jag inte fatta varför trummisen pratade sig så varm för Voices med ord som "att vi spelade i trance". I mina öron är låten fortfarande tradig. Men med tanke på vad som kommit fram från inspelningen med mycket osämja och dividerande kring materialet så blev en sådan förhållandevis enkel låt ett andningshål för bandet.

Det finns ett antal intressanta detaljer kring "Awake" som att Portnoy för första och enda gången använde sig av ett annat trummärke än TAMA och lirade på ett Mapexkit istället, och att, mer påtagligt detta blev keyboardisten Kevin Moores sista platta med bandet samt att "Awake" är, tror jag, den enda av bandets skivor som spelats in på den västra sidan av USA.

Som ni förstår så har jag ändrat mig kring "Awake" och dess förträfflighet. Den har blivit en skiva i bandets diskografi som jag återvänder ganska ofta till, och som jag tycker har så många fina inslag som är svåra att bortse ifrån. Dels gillar jag verkligen produktionen som jag tycker har en helt annan skärpa än föregångsplattan "Images And Words", dels måste man ju tokuppskatta en platta som så helt skabröst visar på musikers skicklighet och utbildning mitt under grungens heyday.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 40: Dream Theaters "Live Scenes From New York"

Gott folk!

De senaste veckorna har jag lidit av en förkylning som något sugit livsmusten ur mig. Jag har känt mig håglös och inte alls sugen på att lyssna på ny musik, utan mer gått tillbaka till gamla beprövade skivor som jag vet träffar rätt varenda lyssning.

1999 gav DREAM THEATER ut skivan "Metropolis Pt. 2: Scenes From A Memory" och satte, återigen, standarden för hur en verkligt episk progressiv platta kan låta. Den är så gudabenådat bra, inte bara i hur bandet lyckas väva in slingor och partier från tidigare låtar, men också skapa något fräscht och intressant. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag lyssnat på skivan.

2001 gjorde bandet skivan till grundstommen på liveversionen av skivan, "Live Scenes From New York", som dessutom bjuder på en absurd mängd musik från bandets övriga karriär.

Det finns en hel massa liveskivor som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, men denna ligger på topp 10. Det är en sak att skapa en maffig studioplatta, men att kunna leverera samma fina insats live, det är ju något alldeles extra. DREAM THEATER har ju gjort flera liveplattor, kanske för många, men denna sticker ut just för att grundmaterialet är så oerhört bra. 

Om ni inte har kollat in skivan sedan innan så har ni en rejäl lyssnarstund framför er. 

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 40: Live Scenes From New York

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Gott folk!

Vi är tillbaka efter ytterligare en brutal sjukdomsperiod i det benschska hemmet. Det har inte varit vackert det kan jag helt ärligt erkänna, och uppgivenheten har nästan gått att ta på, men detta får vi helt enkelt se förbi för idag ska vi gotta ner oss i 1990-talet, närmre bestämt år 1994.

1994 gick jag i andra ring på Chapmanskolan i Karlskrona och var i den perioden av livet då allt tycktes vara mer eller mindre ok. Framför allt kom det ut väldigt mycket extremt bra musik som gjorde tillvaron än mer behaglig. Jag blev faktiskt helt till mig när jag kollade upp vilka skivor som kom ut just 1994 och hittade drivor av soniskt gotte.

Vi kör!

"Far Beyond Driven" är PANTERAs "hitalbum". Den gick rakt in på plats 1 på albumlistan och det var ett faktum som bandet var riktigt nöjda med. "Far Beyond Driven" är fortfarande ett väldigt starkt album som i det närmaste utgör den kreativa kulmen av de senaste årens resa som PANTERA startade på "Cowboys From Hell" och fortsatte på "Vulgar Display Of Power". Jag lyssnade oerhört hängivet på alla tre skivorna och de åker fortfarande på emellanåt. Dock får jag erkänna att efter alla de rasistiska utbrott som Phil Anselmo gjort sig skyldig till under åren så har den rena, oförställda glädjen som jag tidigare upplevde när jag lyssnade på PANTERAs skivor, ja, den har naggats i kanten.

Rent musikaliskt så är "Far Beyond Driven" fylld med musik så brottartung och kvalitativ att det inte konstigt att folk gick igång på skivan. Det finns så många bra låtar på plattan att jag hade kunnat välja i princip vilken som helst. Att det blev 5 Minutes Alone beror mest på att jag gillar svänget som finns i den låten.

Jag hade längtat så intensivt efter uppföljaren till "Images And Words" som kom 1992 och nog får räknas som skivan som fick in mig på progressiv metal på allvar att jag först blev besviken när jag lyssnade på "Awake" som släpptes i början av oktober 1994. Att den tog tid att komma in i gjorde dock ingenting. Jag hade på den här tiden stort förtroende för vad DREAM THEATER sysslade med. Noterbart är att på den här skivan använde Mike Portnoy Mapex-trummor och att det blev den sista skivan som keyboardisten Kevin Moore medverkade på. Ljudbilden är mer torr än den var på "Images...", men framför allt låter Portnoys trummor helt magiskt bra. Låtmässigt finns här några verkliga pärlor. Att Portnoy själv håller Voices  väldigt högt skyller jag enbart på att han drack alkohol på den här tiden. Däremot är låten jag valt - The Mirror - en magisk uppvisning av ett band som sannerligen vet vad de sysslar med.

CANNIBAL CORPSE är ju verkligen banérförarna för att hålla sin stil intakt. 1994 visste jag vilka bandet var, men av någon anledning så hade jag inte fastnat för bandets musik. Kanske var det för att jag var helt insnöad på vad scenerna i Stockholm och Göteborg sysslade med, det vet jag faktiskt inte. "The Bleeding" blev Chris Barnes sista skiva med bandet som redan hade påbörjat sin resa mot att bli det största och mest säljande death metalbandet i historien. Det finns några vansinnigt feta låtar med på "The Bleeding". Jag har valt Force Fed Broken Glass (ja, ni fattar ju att det här bandet aldrig kommer att få priser för finkänsliga texter). Lägg gärna märke till Alex Websters rent magiska spel på basen. Jag är inte ensam om att tycka att just Webster har gjort extremt mycket för att lyfta fram basen i dödsmetallen.

"Lunar Strain" är IN FLAMES debutskiva, och den skiva i bandets diskografi som kramas allra hårdast av bandets tidiga fans. För på skivan efter, "The Jester Race" har Anders Fridén kommit med och då börjar IN FLAMES sälja ut sig. Jag skämtar, lite. På "Lunar Strain" är det nämligen Stanne som sköter sången, Strömblad skötte trummorna, gitarrerna och keyboard. Det var helt enkel väldigt mycket annorlunda i IN FLAMES-land än vad det är idag. Musikaliskt har göteborgsscenen alltid varit mer melodisk än de två andra världsledande scenerna var. Det är inget dåligt om ni frågar mig då mycket av det gitarrarbete som vi kan höra både på "Lunar Strain" och andra skivor är bedövande vackert.

MACHINE HEADs debutskiva "Burn My Eyes" som togs emot, till stora delar, med stor acklamation. Jag skaffade skivan långt senare, och har alltid haft ett lite kluvet förhållande till den. Samtidigt som jag inser att musiken verkligen är bra, så har jag alltid haft något skavande i bakhuvudet som fått mig att inte dyrka skivan förbehållslöst. Oavsett så är det en skiva som jag återkommer till med oregelbundna intervall så något rätt gör den ju sannerligen!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Gott folk!

Äntligen ska vi avhandla det högst angenäma ämnet live-skivor. Minnet undslipper  mig, men jag tror inte att vi har gjort en fredagslista på detta temat alls.

Vi kör!

Jag tror inte det är många som blir förvånade att jag öppnar listan med IRON MAIDENs klassiska "Live After Death" från 1985. Det här är ett album som visar bandet i sin absolut starkaste form om ni frågar mig, och det har fångats på skiva på ett helt underbart sätt. Turnén i fråga var World Slavery Tour som bandet gjorde på skivan "Powerslave" som släpptes 1984 och som varade i 331 dagar under vilka bandet gav 187 konserter. Rent setlistemässigt är det rent skrattretande vilken nivå bandet låg på under denna turné.Det är en helvetisk matning av hit på hit på hit som faktiskt fortfarande tar andan ur mig. Bara en sån sak att få höra Revelations och 22 Accacia Avenue i krossande versioner är helt fantastiskt. Jag köpte skiva på vinyl runt 1988 (alltså ungefär i samma veva som jag snöade in på bandet) och utgåvan är helt magiskt fin. Jag älskar att ta fram och lyssna på den fortfarande.

En av anledningarna till att jag håller "Live At The Marquee" högst i DREAM THEATERs digra live-plattediskografi är att den är från tiden innan bandets live-plattor blev rent löjliga i omfattning och puts. Här har man visserligen spelat in James LaBries sång i efterhand (buuuu!) men jag gillar ändå plattan för dess råa sound och för låtvalen. När du tvingas välja bara 6 låtar då blir det mycket intressant att se vilka  bandet har valt. Roligast att lyssna på är jammet Bombay Vidaloo som är en låt som aldrig har spelats in i studio, och som - om vi nu ska tro Wikipedia - enbart har spelats 6 gånger under bandets karriär, samt Another Hand - The Killing Hand som också inte brukar dyka upp i bandets setlist speciellt ofta och A Fortune In Lies som är en gammal favorit.

En verkligt klassisk live-platta från SLAYER som jag köpte direkt när den kom ut 1991. Skivan spelades in vid tre separata tillfällen under den ack så tunga Clash Of The Titans-turnén. Jag kommer tydligt ihåg att jag tyckte att detta var det råaste och tuffaste jag hade hört. Jag dyrkade SLAYER sedan flera år tillbaka när skivan kom ut, men det skulle dröja väldigt många år innan jag såg bandet live (2002, på Roskilde Festivalen) och jag var svältfödd på live-material från bandet. Låtmässigt är skivan ett ymnighetshorn av stora mått. I stort sett alla klassiska låtar, plus några andra favoriter (ja, jag menar Spirit In Black och Expendable Youth) gör att jag oftast väljer att återkomma till just "Decade Of Aggression" när jag vill lyssna på live-material från bandet, trots att jag har en del bootlegs vid det här laget.

Min kärlek till RUSH verkar bara öka ju äldre jag blir. Likt DREAM THEATER så har den kanadensiska power-trion en diger diskografi när det gäller live-plattor, alla värda att kolla in. Jag gillar dock mest "Exit...Stage Left" från 1981. Jag tror det har att göra med den rent ljuvliga, varma och mustiga produktionen som plattan har. Låtmässigt så är det fina låtar som spelas helt otroligt bra, såklart. Men när det gäller live-plattor så har artisterna ytterligare ett hinder att ta sig över: närvarokänslan. Att lyssna på en konsert är en ganska speciell sak i jämförelse att se på plats, eller på DVD för den delen. Du får oftast gå på bilderna på skivomslaget (vilket gör att vinyler alltid slår CD-versionen om ni frågar mig) för att kunna skapa en känsla av att faktiskt ha varit på plats. RUSH lyckas väldigt väl med att kravla sig över detta hinder, så pass bra att skivan brukar vara med högt upp på listor över live-skivor.

Jag avslutar med METALLICAs monumentala "Live Shit: Binge & Purge" från 1993. Detta är ett av de mest påkostade live-dokumenten som har getts ut. Förutom skivan, som egentligen är en trippel-CD så fick du konserten på två VHS-kassetter samt ytterligare en VHS på en konsert som spelades in under turnén för "...And Justice For All", plus en tjock fotobok, fejkat backstagepass och en scary guy schablon. Den var svindyr, så jag önskade mig boxen i julklapp det året. Allt material i boxen visar METALLICA i absolut toppform. Sedan släppet av "Black Album" två år tidigare hade bandet turnerat nästan oavbrutet. Och det märks i hur fantastiskt tajt och mäktigt det låter om leveransen.


Det är en diger låtlista som bandet drar igenom - bandet använde sig inte av något förband under turnén - utan bjöd på en massiv helkväll med konserter som kunde spränga 3 timmarsgränsen. Helt massivt således.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 42: Live-plattor

Fredagslistan 2016, vecka 34: Mer spret!

Gott folk!

Vilken fin musikvecka det varit! Det är flera band som jag antingen har upptäckt eller gamla favoriter som har släppt nytt material. Om ni tyckte att den förra spretande listan var just spretande - frågan är om inte denna är än mer åt det hållet.

Vi kör!

ANAAL NATHRAKH är på gång med nytt material. När detta händer så ryser jag alltid till lite extra, för är det något gäng som alltid kan komma i fråga för årsbästalista så är det kaosduon från Birmingham. "The Whole Of The Law" heter skivan vars omslag ni ser till vänster. Även ifall ANAAL NATHRAKH räknas till de extrema bandens skara, så är det förvånansvärt tillgänglig musik de gör. För mitt i den kakafoni som oftast utgör bandets palett så finns det oerhört läckra slingor, melodier och en härlig fingertoppskänsla för låtskriveri som gör att jag tycker att bandet förtjänar fler fans än de redan har. Depravity Favours The Bold heter första smakprovet från skivan, och jag kan konstatera att jag känner igen bandet. Jag är fullt nöjd med att bandet inte uppfinner hjulet igen då jag faktiskt vill känna - varje gång det kommer ny skiva med det här bandet - att det är som att återse en gammal vän. Så när den känslan infinner sig då bara njuter jag.

Kan doom vara både upplyftande och sorgsen? Större kännare av subgenren än undertecknad svarar nog solklart ja på den frågan. Själv såg jag svaret som varande nekande tills dess att jag upptäckte SPIRIT ADRIFT och bandets debut "Chained To Oblivion". Gott folk - detta är en helt fantastisk skiva. Och då menar jag fantastisk på ett sätt som gör att den mycket väl kan hamna på en hög placering på årsbästalistan. I tider när musik väller över oss i större mängd än någonsin tidigare då gäller det att vara beredd på skivorna som verkligen sticker utanför och berör ner på djupet. "Chained To Oblivion" gör verkligen det, och det var ingen slump att jag delade ut en betygsnia till skivan på WeRock, tidigare i veckan. Det här är lätt en av de bästa doom-skivorna jag hört.

Bakom namnet står framför allt en person - Nate Garrett som på denna skiva står för, ja allt. Vilket bara det är så satans imponerande. Faktum är att jag tycker att skivan är så bra att jag ett tag funderade på att ta till ett gammalt grepp: köra en fredagslista på en enda skiva.

Musikvärldens stora snackis den senaste veckan är, om ni missat det, att METALLICA har släppt smakprov från kommande plattan (som väldigt många trodde inte skulle komma i år.Heller.) "Hardwired...To Self-Destruct" som släpps den 18 november. Första singeln Hardwired har fått folk att prata METALLICA mer energiskt igen. För visst är det så att själva bandet METALLICA sällan försvinner från folks medvetande? I vilket fall anstränger sig bandet att inte falla i glömska genom ideliga sommarturnéer i Europa - ett grepp som har fått många att tro att bandet har hamnat i än en djupare kreativ svacka. Och visst, det har gått 8 år sedan "Death Magnetic" släpptes. Med nya skivan på 12 låtar så har ju bandet verkligen inte skrivit musten ur sig, om jag är lite elak. Men å andra sidan - är du världens största band, ja då kan du ta det lite lugnt också. Hur låter då bandet 2016? Ganska fartfyllt får jag nog säga. Det galopperar ju inte på i tempo a la SLAYER, men det låter ändå som om bandet är sugna på att visa att det fortfarande finns driv i liket. Sen finns det ju saker som jag gärna bortser ifrån. Som texten. Och Kirk Hammetts "solo" som jag ondgjort mig över då jag tycker att jag kan begära mer av en gitarrist som haft som yrke att just spela gitarr i lejonparten av sitt liv. Och ändå - jag ser fram emot skivan!

Det har blivit en del power metal senaste året. Jag vet - skrämmande! Jag väljer dock att ta fram vårt gamla mantra "Hellre både och, än antingen eller" och konstaterar att jag kanske behöver ha en motvikt mot doomen, haha! SERIOUS BLACK är ett multinationellt gäng, men jag misstänker att samtliga medlemmar i hjärtat räknar sig som tyskar då alla vet att det landet är subgenrens sanna och mest ihärdiga hemvist. Jag överdriver lite. Men bara lite. Att bandet, kanske omedvetet, har valt ett namn som får mig som Harry Potter-nörd att le lite gillande (Harrys gudfar heter Sirius Black och har en framträdande roll från bok tre "Harry Potter and the prisoner of Azkaban") gör ju inte saken sämre. Och då har jag ju inte ens nämnt musiken som är så vansinnigt snygg, välproducerad och, faktiskt, rolig att lyssna på.

 Sen fick jag, trots drivor av promos och nya skivor att lyssna på, ett nostalgiryck av större mått. Kanske beror det på att jag fick en förkylning som bröt ut i samband med vår yngstas inskolning och jag kände att jag ville ha en musikalisk snuttefilt som DREAM THEATERs "Images And Words" från 1992 åkte på. Jag älskar fortfarande skivan enormt mycket. När den kom så lyssnade jag inte på någon annan skiva under flera veckor. Att den låter väldigt mycket tidigt 90-tal är bara en fördel, och att låtarna känns - nästan - som en del av mitt DNA är bara skönt. Hade jag varit tvungen att välja bara en skiva från bandets diskografi hade det tveklöst blivit denna.




/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 34: Mer spret!