Visar inlägg med etikett Megadeth. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Megadeth. Visa alla inlägg

fredag, januari 09, 2026

Fredagslistan 2026, vecka 2: Vi måste prata om Megadeth...del 1

 Gott folk, vi ska prata om MEGADETH. Bandet som Dave Mustaine bildade efter det att han fått kicken från METALLICA. Och som kanske alltid upplevdes som inte lika bra som hans tidigare band. Så tror jag att flera uppfattade bandet, men så var det inte för mig. Jag tror det har att göra med att jag inte var tillräckligt gammal för att ens veta om att ont blod fanns mellan banden, för mig funkade skivorna ändå när jag började sniffa mig in på den mer extrema metallen runt 1988-89. 

Jag gillade MEGADETH då, och jag gillar fortfarande stora delar av bandets diskografi. Framför allt, såklart, bandets tidiga skivor. Jag minns inte om jag köpte "So Far, So Good...So What" (1988) eller "Peace Sells...But Who's Buying?" (1986) först, eller om det helt enkelt var så att jag köpte bägge plattorna samtidigt. 

Men jag minns att jag fullständigt älskade den senare plattan. Och med tanke på att det i år är 40 år sedan den kom ut - i skarp konkurrens med en hel drös andra plattor (1986 var ett helt grymt år) - så blir det denna som vi kollar in närmre idag. 

Plattan hittar ni här. 


Omslaget gjordes av Ed Repka, en gammal punkare som trots att han inte alls egentligen gillar thrash metal har kommit att associeras med genren - inte minst med tanke på omslaget till skivan som är så illavarslande att jag fortfarande får rysningar när jag kollar på det. Jag misstänker att det har med samtiden att göra. Repka gillade själv i alla fall omslaget. 

"Peace Sells..." är en fantastiskt varierad skiva. Här finns en hel del tvåtakt, och magiskt gitarrarbete. Chris Poland och Gar Samuels på gitarr och trummor gjorde ett otroligt bra jobb och jag tror inte att jag är den ende att tycka att det är ironiskt att duon fick kicken från MEGADETH då de knarkat. 

Produktionen är typiskt 80-talsthrash. Torrt som bara den, men jag tycker att den har en underbar charm för den lägger fokus på gitarrerna och trummorna. 

Videon till titellåten är även den en ganska typisk video, men kombinationen mellan Mustaines mer politiskt och socialt mer medvetna texter och konsertklipp är ändå rätt charmigt. 


"Peace Sells..." är fortfarande en skiva som jag gillar att återkomma till, och det var inget undantag den här vändan. 

Vi tar helg på det kamrater!

/Martin


fredag, april 26, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 17: Herr B frågar sig hur folk kan lyssna på sånt här trams?

 Den veckan blir det kontroversiellt! Herr B kommer avslöja de band han upplever är mest överskattade. Eller ja, något så när åtminstone. De riktigt överskattade banden är ju nästan alltid de som är mest lyckade, och det hade blivit en jävligt tråkig lista att bara peka ut gamla storband som man inte kommer överens med (även om de garanterat kommer figurera här i texten). Överskattat är en sådan term som ofta missförstås som förakt eller aktivt ogillande, och så är ju klart inte fallet (eller nja, i de flesta fall åtminstone). Är väl mer en önskan om att slippa höra om de här förbannade banden hela tiden (hela tiden för 14 år sedan vill säga).


Under tidiga tonåren fanns det många olika läger av NU-metal, Industrial och diverse shock rock att basera hela sin personlighet på. Personligen slog jag in på Rammstein och Korn, även om det dessvärre inte blev varken dreads, silverpyjamas eller att lära sig tyska. Mina kamrater lutade åt lite olika håll som Slipknot, Linkin Park eller Lamb of God och vi var alla överens om att System of a Down var riktigt bra och att Meshuggah var lite läskigt. Men ett namn dök upp, igen och igen som en jävla förbannelse och det var Marilyn Manson. Detta enorma drägg till person kunde man inte komma undan om man skulle dejta alternativa brudar runt 2010, det var som att det stod skrivet att man måste gilla Marilyn Manson och Green Day om man skulle klassas som alternative tonårstjej. En musiker vars största låtar består av en rejäl andel covers är alltid tragiskt, men han har också alltid haft en rejält töntig atmosfär kring sig. Det var inte någon speciell talang eller bra musik involverat utan nästan helt och hållet image.




På tal om töntar, kan vi inte tvinga Dave Mustaine att ge sig snart? Ingen har väl gjort en karriär byggd rent på agg mot sitt ex på samma vis som han har, men det är 40 år sen han sparkades ur Metallica och hans utbud sen dess är rätt tragiskt. Det finns några riktigt bra låtar i Megadeths katalog men det är en promille av Metallicas utbud (och då är de själva ett av de solklara alternativen som dömdes för tråkiga för listan). Han har aldrig någonsin varit bra på att sjunga och verkar ju bara allmänt vara en dryg självgod idiot. Jävla skitband.




Nästa band kommer absolut skapa bittra reaktioner och surna förhållanden. C’est la vie. 

Hur kan någon orka lyssna på mer än 10min av Iron Maiden i taget? I år på år så har jag stött på människor som dyrkar det här one trick pony-bandet där allt jag hör låter näääästan som ett enda hav av exakt samma grejer om och om igen. Man kan nynna riffen, ja nej det är helt otroligt! Till skillnad från de 2 tidigare banden på listan så respekterar jag åtminstone Iron Maiden även om jag inte orkar lyssna på mer än 2 låtar i halvåret. 



Näst har vi något nytt och ironiskt nog sömnigt. Sleep Token, ännu inte hört något med bandet som inte får mig att zona ut och bli sömnig. Inte ens de tunga delarna rycker tag i en som de bör, det är bara något oerhört slött över hela produktionen och kompositionen. Deras image tilltalar mig enormt men snälla gör något ROLIGT för bövelen.




Med Alter Bridge återvänder vi till tonåren och det oändliga antal med gitarrister som tjatat, tjatat och åter tjatat om Mark Tremonti och Alter Bridge. De är en bra grupp och han är en fantastisk gitarrist men för i hela helvete, snälla håll käften. 



Volbeat, jag blir trött av bara tanken. Ännu ett band från tonåren som figurerade och alltid lät som ett danskt Nickelback i mina öron. Blä.



Gojira, här blir det kontroversiellt igen. De är ju tunga för helvete, vafan säger du!

Det är sant, det är tungt och häftigt…ibland, ofta är det dock lite trött känner jag. Det är lite gimmickigt gitarrspel komplett med de 4-5 olika lite coola tekniker som Joe Duplantier drillat tills de sitter så hårt att det inte går att skriva låtar utan dem. Jag klarar av några låtar innan jag längtar efter annat.



Det finns lite andra band som jag känner i ryggmärgen är lite överskattade men som jag ändå är för bra för att tycka illa om. RATM och Pantera exempelvis, viljan att vara konträr blir svår när jag väl hör dem spela. SOAD är så oerhört megastora och väcker instinktivt en överskattningsreaktion, men de är ett så jävla konstigt band med ett så eget och kreativt sound. 


Sen har man band som gör pop-metal som Disturbed och dylikt, aldrig träffat ett riktigt fan men de har såna sjuka lyssnarsiffror. Mörkertalet måste vara oerhört. Och självklart finns ju band som Metallica som har toppar och dalar. Eller ja, en mesa på 80-talet fram till 91 och sen ett jävligt kulligt landskap efter det. Oavsett så verkar de flesta vara överens om att de är rätt pajiga men med en rejäl låtskatt. Lasse, Hetfield och Whammet har varit en ändlös källa till narr och skämt så pass länge att det nästan känns taskigt att kalla dem överskattade. Nästan…


Disclaimer: Jag tog i lite extra för effekt, de flesta av de här banden (inte Manson eller Volbeat) är faktiskt bra. Megadeth har några av de bästa metallåtarna någonsin, Iron Maiden likaså sitter på några vedertagna metal-standards som format musikhistorien. Detta kan ses mer som ett urvrål från tonåren, terapi för agg som legat och pyrt inombords i dryga 15 år. Smaken är som baken, folks, och låter det bra så är det bra oavsett vad någon annan säger. Förutom Marilyn Manson, jävla skitgubbe.


Alles gut, kameraden!

//Pojkvasker B



fredag, juni 10, 2022

Fredagslistan 2022, vecka 23: Utopi vs Dystopi

Dagens lista blev en ganska säregen blandning så här med facit i hand och anledningen till det är att jag varit inne på dystopi-spåret under ett par månader nu. I och med den stora stadsfestivalen i Helsingborg i sommar (H22) har vi från bibblans håll beslutat att ge den innovativa glättigheten som ofta kännetecknar en stads- och bomässa en motvikt i form av dystopi som tema. Därav har vi köpt in böcker inom genren, roddat ihop en utställning, gjort ett gäng författarsamtal, bjudit in P3 Dystopia för paneldebatt, anordnat en novelltävling och en hel massa annat. Så det kändes dags att även färga in fredagslistan i dystopins färgspektra men för att balansera upp det hela får även utopin en plats. Temat för idag är således Utopi vs Dystopi. Vi kör igång! 


Jag går ut med ett säkert kort redan i starten, NAPALM DEATHs klassiska "Utopia Banished" är ju given i den här listan och från den fick det bli The World Keeps Turning. Jag upptäckte NAPALM DEATH någon gång runt -92-93 då jag köpte "SCUM" av en ren slump på den lokala skivaffären i Örebro. Eller ja, slump var det väl inte egentligen utan det faktum att omslaget såg fränt ut. Det var ju mycket så på den tiden att man köpte skivor på måfå om omslaget var rått och det visade sig vara en ganska rimlig strategi så här i efterhand. 


Vi fortsätter på grindspåret med PIG DESTROYER. Synthetic Utopia släpptes första gången på en demo 1997 och jag fick nys om bandets existens ganska exakt tio år senare då det lysande albumet "Phantom Limb" kom ut. Den skivan gick sannerligen varm hos mig. Grindcore ska vara snabbt och ösigt som vi alla vet och Synthetic Utopia klockar således in på ganska exakt 40 sekunder. Underbart är kort!


Lite långsammare tongångar härnäst med THE COMMITTEE. Jag har i princip lärt mig stava deras namn rätt nu, det handlar om att lägga till dubbla bokstäver nästan överallt så är man i hamn. Albumet heter "Utopian Deception", släpptes 2020 i slutet av maj månad och från det har jag valt spår ett - Awakening - Unimaginable. THE COMMITTEE är ett riktigt höjdarband som spelar kvalitativ black metal med atmosfärisk bas och texter som drar åt dels det politiska och dels det ockulta. Jag kan varmt rekommendera hela deras diskografi när jag tänker efter.


Nästa låt - Dystopia med MEGADETH - känns också självskriven i listan även om jag ärligt får säga att jag inte alls är särdeles inlyssnad på MEGADETH. Eller så här då, jag blev oerhört förtjust i "Countdown To Extinction"-plattan när den kom och då i synnerhet låten Symphony Of Destruction. Så jag köpte skivan, lyssnade ett tag, tröttnade, sålde den, ångrade mig och köpte den igen. Och tröttnade och sålde den. Och fan vet om det inte snart är dags att köpa tillbaka den igen! (Och fan vet om jag inte har berättat den här historien både en och två gånger förut.) Jag tror att MEGADETH är ett band som kommer passa mig ypperligt i takt med stigande ålder (och stigande tolerans för gitarrsolon i parti och minut). På omslaget till albumet "Dystopia" har man klämt i för kung och fosterland med Terminatorkänsla och det är klädsamt. 


Och håll i hatten nu för även bandet ICED EARTH har gjort en låt med titeln Dystopia. Med handen på hjärtat kan jag säga att ICED EARTH har jag verkligen inte lyssnat på många sekunder av mitt liv men nu när vi ändå är inne på spåret som stavas heavy metal med thrash-vibbar så varför inte! Här finns allt man kan önska från en hårdrocksvideo - skinnjackor, armband och grabbig attityd och framför allt en väldig massa svetsloppor som yr från alla håll och kanter! Det var nog främst det som charmade mig om jag ska vara ärlig för musiken är inte riktigt gjord för mig även om den på sitt sätt är lite... ja, jag vet inte, nostalgiskt rar? Fantastiskt omslag med någon flygdemon som härskar över en stad.


Sista bandet ut heter 1984, kommer från Indonesien och lirar crust. Precis som man kan tänka sig har de lånat bandnamnet från George Orwells pangroman med samma namn. En av mina favoritdystopier får jag säga och musiken gör mig heller inte besviken. Eftersom allt inte är upphackat i portionsbitar på youtube så får ni hela EPn "Dystopia" från 2018 men den är strax under tolv minuter så det mäktar vi med.

Med detta tar vi helg! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 23: Utopi vs Dystopi

fredag, januari 15, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!

 Gomorrn! Då pestens år 2020 nu är över och förbi kan vi ju hålla en tumme eller två för att 2021 blir snäppet bättre. Och på tal om att hoppas på saker finns det en del i den så kallade pipelinen att ha förväntningar på inför det nya året. Därför tänker jag sparka igång den här fredagens lista med albumsläpp jag ser fram emot.

Först ut är 1914 som gör dödsmetall med första världskriget som tema. Vissa skivor sätter sig i muskelminnet och jag minns klart och tydligt när jag hörde geniskivan "The Blind Leading The Blind" första gången i slutet av 2018. 

I år ska nästa fullängdare komma från dessa ukrainare och det är så spännande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. 

Band nummer två till rakning är DARKTHRONE och dessa behöver väl ingen närmare presentation. Fullängdare väntas under 2021 och även om man som jag tycker att de lät bättre förr vill man ju ändå se vad de hittar på för skojs nuförti'n. Om ni mot förmodan inte sett SVT-dokumentären "Helvete" som är en genomgång av den norska black metal-scenens uppkomst på 90-talet kan jag passa på att slå ett slag för den också.

Brasilianska thrashbandet NERVOSA kommer att släppa skivan "Perpetual Chaos" om bara några dagar och har haft vänligheten att lägga upp två spår på Spotify redan nu. 

Vi lyssnar till singelsmockan Guided By Evil, skrålar med i hockeyrefrängen och räknar ned tills resten av skivan ser dagens ljus på Napalm Records.


ASPHYX som vid det här laget är en naturgiven institution vad gäller holländsk döds har också släppt ett par låtar samt en singel från kommande albumet "Necroceros" som officiellt utkommer 22/1. The Nameless Elite är en tjusigt malande historia och efter att ha slängt ett getöga på texten ger jag mig på en gissning att det hela handlar om en manöver de allierade genomförde gentemot axelmakterna i andra världskriget.

Vad mer? Jo, THE BODY släpper snart albumet "I've Seen All I Need To See" och det ska bli intressant att se vartåt det barkar. THE BODY är ett band som tar ut svängarna med sin häxblandning av doom/sludge/industri-metal och jag för min del hoppas på att de fortsätter sin inslagna bana med allmänt jobbig stämning, ångestvrål-sång och skräckfilmsklaustrofobi och inte slirar iväg åt något annat håll. Den som lever får se!

Andra akter som kommer med nysläpp under året är bland andra: HARAKIRI FOR THE SKY, TRIBULATION, THE CROWN, ELLENDE, REVULSION, KJELD, BAEST, samt de gamla rävarna OZZY OSBOURNE, IRON MAIDEN, METALLICA och MEGADETH.  

Avslutningsvis vill jag säga till år 2021 som ynglingen i det här klippet säger till sin ömma moder Britt-Marie i Linköping - Kör för fa-an! (Disclaimer: tydligen syns inte länken till videon på alla plattformar så om du surfar med mobilen kan det hända att du själv får leta upp det på youtube.)


Och med detta tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!


fredag, februari 09, 2018

Fredagslistan 2018, vecka 6: 1988

Gott folk!

I veckans fredagslista tar jag mig en titt på ett verkligt ikoniskt år inom metal: 1988. Jag vet att det är många med mig som har lyssnat sönder en hel del plattor som kom ut just detta år, ett år som även inrymde Vinter OS i Calgary i vilket Sverige tog 4 guld. Vilka då undrar ni kanske? Jo, Tomas Gustafson skrinnade hem guldet på två distanser - 5.000 och 10.000 meter - Gunde Svan tog hem 5-milen och Sverige vann även stafetten på skidor. Sverige tog även brons i hockey.

Och dessa magiska skivor kom ut - vi kör!

"South Of Heaven" av SLAYER

Det var rejält skoj att lyssna på den här skivan igen! Två år efter att SLAYER skakade hela metalvärlden med "Reign In Blood" så levererar de en skiva som sannerligen inte ska skämmas för sig. Att lira långsamt - vilket är en ganska vanlig åsikt om den här skivan - ja, det gör SLAYER inte speciellt mycket på den här skivan heller. Jag tror att många har den uppfattningen för att just på "Reign In Blood" gick allt så oerhört snabbt så att ens en liten avvikelse från detta fick folk att säga att SLAYER lirade långsamt och tyngre. Men jag menar Silent Scream är en typisk låt för "South Of Heaven" och den är inte långsam. När jag pratar SLAYER med folk som gillar bandet, så är det nästan ingen som säger att den här skivan är deras favorit. Vilket är lite synd då den är svinbra och väl värd att kolla in.

"Keeper Of The Seven Keys Part II" av HELLOWEEN

En av de mest episka power metalskivorna som gjorts. Jag minns hur totalt jävla golvad jag blev när jag hörde Eagle Fly Free hos en skolkompis och gick fullständigt bananas över det minst sagt mäktiga trumliret av Ingo Schwichtenberg. För att sätta detta i sitt perspektiv så kan det vara bra att veta att det på denna rent stenåldersmässiga tid vad gäller bilder på trummisars set så fick man ju gå på antalet cymbalslag i följd för att gissa sig till hur stort trumsetet var. Och Ingos trumset lät minst sagt som det största i hela världen. Trumlir åsido - den här skivan är sprängfylld med musik som fortfarande håller - jag har återkommit till den här skivan regelbundet av en anledning.

"So Far, So Good...So What!" av MEGADETH

Här börjar MEGADETH få upp farten på allvar. Bandets två första skivor gillar jag också, men de är drivna av en sådan helvetisk vrede från Mustaines sida att låtskriveriet hamnade i kläm. Här händer det däremot saker som gör att den här skivan blir en sådan pärla. Dels kommer andra känslor in i bilden - mest hörbart i en av bandets bästa låtar genom tiderna In My Darkest Hour - där sorgen kommer in och sätter en annan prägel. Men här finns också riffmumma som heter duga och, faktiskt, en Mustaine som till och med sjunger bra! Enda klavertrampet är den fullständigt onödiga covern av SEX PISTOLS Anarchy In The U.K. 


"Seventh Son Of A Seventh Son" av IRON MAIDEN

Det här kan vara det bästa album som IRON MAIDEN har gjort. Inte bara låtarna ligger på en rent knäckande nivå, produktionen och omslaget är svinbra även de. Efter det att jag köpt skivan som startade hela den här bloggen - "Number Of The Beast" - och insett att detta var ett band för mig, ja då gick jag ju tillbaka till Domus i Karlskrona och köpte på mig den här skivan då den var ny. Och blev ju helt golvad. Och när en tolvåring blir golvad - ja då tenderar ju den golvningen att bli mer permanent än andra.



"Operation: Mindcrime" av QUEENSRŸCHE

Kan vara det bästa konceptalbumet genom tiderna. Första lyssningen av den här magiska plattan gjorde jag på Karlskrona Stadsbibliotek, ett ställe som öppnade så många portar för mig att det är rent löjligt. Vem det var som hade ansvar för skivinköpen till biblioteket det hade jag ingen aning om (har jag fortfarande inte!) men antalet band jag upptäckt via den samlingen är faktiskt inte helt liten. QUEENSRŸCHE kände jag bara till namnet, men det tog bara några låtar in på skivan för mig att inse att detta var tokbra. Och det är en skiva som jag fortfarande uppskattar extremt mycket.

Förresten, har ni en aning om hur många hårdrocksskivor det kom ut 1988? Exakt är det ju svårt att veta, men en sökning på Metal Archives ger vid handen att det kom ut 176 stycken. 1998 var antalet 607 och 2008 hade scenen löpt amok med 3816 stycken skivor. Perspektiv? Jo tack!

/Martin

fredag, maj 27, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 21: Nick Menza

Gott folk!

Denna vecka är temat för fredagslistan lika självklart som sorgligt. 2016 har ju artat sig till ett mörkt år när det gäller musiker och deras frånfälle. Med all respekt till de som har uttryckt sorg över exempelvis Lemmys och Bowies död - Nick Menzas frånfälle känns lite extra jobbigt. 

Nick Menza kom med i MEGADETH 1989, var med till 1998 och var sålunda med under den period som av många anses som bandets bästa. Skivmässigt hann bandet med att spela in 4 skivor - "Rust In Peace", "Countdown to Exctinction", "Youthanasia" och "Cryptic Writings" - skivor som både har hyllats av kritiker och sålt väldigt bra.

Personligen är det de två första som ligger mig närmast hjärtat, även om de två senare har sina förtjänster de också.

Innan Nick Menza kom med i bandet så hade MEGADETH redan fångat min och många andras uppmärksamhet. Men jag tror att väldigt många tycker att med Menzas inträde i bandet så hände det något alldeles extra - och detta extra stavas såklart dels hans lir, men också den rent sagolika rigg som han använde.
Måste ha krävt mycket övning för att få koll på pendlingen av cymbalerna. 



Att kitet, såklart, fick det att vattnas i munnen var en sak - när jag såg det i videon till Holy Wars...the Punishment Due så höll jag på att smälla av - men det var också något djupt tilltalande i hur Menza attackerade trummorna. En vecka efter det att jag sett videon hade jag "Rust In Peace" hemma. På vinyl.
Vad jag minns så lämnade skivan inte spelaren på bra länge - den framstår fortfarande som den bästa MEGADETH har gjort - och det finns drösvis med ren mumma på skivan som verkligen gör den värd att återvända till.

Idag bjuder jag, förutom de sedvanliga 5 låtarna i listan, på en video inspelad på klassiska Hammersmith 1992 som visar på MEGADETH när de var som bäst.

Vila i frid Nick Menza - och tack.

/Martin



måndag, april 04, 2016

Ny bok av Carl Linnaeus

Min gamle vapendragare Carl Linnaeus släpper alldeles strax en ny bok som till skillnad från hans tidigare KISSalster berör hårdrocken i stort genom att samla många av de intervjuer han gjort med genrens största profiler genom åren. Carl är ju nämligen inte bara en förträfflig författare utan även en ihärdig och envis journalist för Sweden Rock Magazine som retat upp både Glenn Danzig och Dave Mustaine. Självfallet måste jag således få grilla honom lite inför boksläppet.


Du har tidigare skrivit en bok om Kiss och även översatt Paul Stanleys självbiografi, så detta blir din tredje utgivna bok. Känns det annorlunda denna gång?
– Väldigt annorlunda. Paul Stanley-boken var ju bara en översättning, så den räknar jag inte, men jämfört med ”Kiss – Den osminkade sanningen” var det en extremt stor skillnad att göra den här boken. Kissboken skrev jag helt från scratch och arbetade så här i backspegeln sinnessjukt intensivt eftersom jag skrev den på mindre än sex månader. Denna gång är det redan publicerade artiklar som ligger till grund, men eftersom många av de gamla numren av Sweden Rock Magazine är slutsålda sedan länge kändes det som en bra idé när förlaget föreslog att göra den här boken. Och ett par av artiklarna har bara funnits tillgängliga för tidningens prenumeranter tidigare. Jag ville så klart krydda det hela med något nytt, så varje kapitel inleds med en nyskriven inledning om min relation till bandet, lite reflektioner samt vad som hände bakom kulisserna. Som när jag träffade Joan Jett för en artikel om Runaways historia. På grund av upplägget var det inte läge att beskriva själva mötet i artikeln. Nu kunde jag göra det i inledningen, hur jag hängde med henne en hel eftermiddag i logen och hur hon av någon oförklarlig anledning gav mig en servett med sitt läppstiftsavtryck på mitt under intervjun.

Att blicka tillbaka är inte alltid lätt. Hur var det att gå tillbaka till dina gamla texter, fick du ändra mycket för att de skulle passa din stil idag? 
– Ja, det hela visade sig sedan inte vara så smidigt som jag trodde. Eftersom jag är perfektionist förbättrade jag och pillade med dem i oändlighet. Man får ju en viss distans till sina texter så fort de är publicerade och upptäcker vad som kunnat göras bättre. Jag insåg till exempel att artiklarna om Kiss och Rush hade för krångliga inledningar, så jag skrev om dessa. Det blev alltså i slutändan mycket mer jobb än vad jag räknat med, men det var det såklart värt. Och vissa kapitel är faktiskt helt nyskrivna, baserade på citat jag fått genom åren, som i fallen med Mötley Crüe och Metallica.

Finns det några upphovsrättsliga funderingar eller problem kring att nu ge ut texter du skrivit för och publicerat i Sweden Rock Magazine? Eller äger du alla dina texter själv?
– Att vara frilansare har sina för- och nackdelar. Jag är inte anställd av Sweden Rock Magazine, men jag sitter i en sådan guldsits att de ger mig uppdrag som jag antingen tackar ja eller nej till. Eftersom jag inte är anställd utan får betalt per uppdrag äger jag alla mina texter. Jag snackade så klart med ägaren och chefredaktören för tidningen så fort det här blev klart för att försäkra mig om att det inte skulle bli några sura miner. Men de ser det precis som jag: som en win win-situation för både mig och tidningen. Som en parentes kan jag nämna att när jag pluggade till journalist praktiserade jag på Partilles lokaltidning där jag skrev och plåtade saker som PRO:s mannekänguppvisning och lågstadieskolans satsning på hållbar utveckling. Dessa foton fick jag inte behålla ens för ett framtida CV. De tillhörde tidningen.

Vilken intervju tycker du själv är den bästa? Och, såklart, vilken är den sämsta du gjort?
– Intervjun med basisten Dennis Dunaway från bandet Alice Cooper var en fullträff. Jag minns att jag hade varit ute och druckit ett par bärs med några polare innan intervjun. Dennis hade så mycket att berätta att det var otroligt. Jag hade fast telefon med sladd på den tiden, så jag fick helt enkelt hämta en plastbytta för att urinera i när ölen gjorde sig påmind under intervjun. Men grejen är att han berättade saker, riktigt tunga saker, som han inte vågade ta upp i sin självbiografi som kom förra året. Jag är även sjukt nöjd med hur jag fick Jay Buchanan, sångaren i Rival Sons, att gå från att sky mig likt pesten till att ty sig till mig som en nära vän. Allt detta tack vare att vi av en slump började prata om HBO-serien ”Six feet under” och det visade sig att Jay jobbat som begravningförrättare. Helt plötsligt tog intervjun, eller rättare sagt turnéreportaget, en skarp vändning. Hans syn på livet och döden var tusen gånger mer intressant än att han råkar låta som Robert Plant. De sämsta intervjuerna tog jag såklart inte med i boken, men snacket med Glenn Danzig för sex år sedan var långt ifrån det bästa jag varit med om. Eftersom han var så besvärlig blev det dock i slutändan rolig läsning i och med att han gång på gång gjorde det väldigt klart hur mycket han hatade tidningar som Sweden Rock Magazine. Därför kändes det kul att ta med artikeln. Jag älskar hans musik, men karln är inte klok.

Hade du gjort någon intervju annorlunda om du hade vetat då vad du vet idag?
– Jag hade inte tagit upp vad Dave Ellefson i Megadeth sa om Dave Mustaine i intervjun med den sistnämnde. I slutändan blev det en rolig anekdot av det hela, hur Mustaine kallade mig för uppviglare i fransk radio, men jag har aldrig medvetet gått in för att provocera artister. Jag vill däremot ha svar på ibland obekväma frågor. Men i det fallet tror jag att jag hade fått mer ut av Mustaine om han varit på bra humör hela intervjun igenom. Och jag hade fått ett längre snack, eftersom skivbolagsgubbarna som övervakade intervjun kände sig manade att avbryta i förtid. Med det sagt blev det i slutändan en helt unik och udda intervju.

Du har ju träffat och pratat med hela eliten, vem har du kvar på din bucket list?
– Jimmy Page för att jag älskar Led Zeppelin och har så många frågor som ingen vågat ställa. David Lee Roth för att jag älskar Van Halen och den mannen är en gåta. James Hetfield för att hans texter skrivna ur ett jag-perspektiv lika väl kunnat handla om mig. Samtliga de här tre har varit på tapeten vid olika tillfällen bara för att blåsas av i sista sekund. Men en vacker dag …

Finns det någon du INTE skulle vilja intervjua även om tillfälle gavs?
– Ginger Baker, trummisen mest känd från fantastiska Cream. Jag läste en intervju han gav för några år sedan och han är inte bara läskigt otrevlig, utan riktigt elak och framstod som lätt sinnessjuk. Den intervjun, jag minns inte om det var för Classic Rock eller Rolling Stone, var så hätsk att det var komiskt. Jag minns att Geezer Butler från Black Sabbath berättade att Baker med sin käpp misshandlat killen som arbetade med Gingers dokumentär, för att han inte tyckte att han gjorde som trummisen ville. Sjuk snubbe.
– Sedan finns det ett par artister som jag har intervjuat en eller ett par gånger, men inte har någon större lust att prata med igen. I min bok är det lätt att läsa mellan raderna i ett av dessa fall. Och nyligen blev jag erbjuden att intervjua Wolfmothers primus motor Andrew Stockdale. Jag fullkomligen älskade deras självbetitlade debutplatta, men när jag i samband med ”Cosmic egg” (2009) intervjuade honom var det som att tala till en vaxdocka. Intervjun blev så värdelös att den inte ens trycktes. Det är den enda gången det har hänt. Därför har jag inget behov av att prata med honom igen.

Omslaget målades av Ken Kelly, en legend i Kisskretsar eftersom han bl.a. målade det ikoniska "Destroyer"-omslaget . Berätta om tillkomsten och hur det kändes när du fick det i din hand.
– Mitt första förslag var att sno idén till Accepts ”Restless and wild”-omslag med ett par brinnande Flying V-gitarrer. Det viktigaste är ju att gemene man ska förstå vad det är för sorts bok när man ser omslaget. Sedan kom det ett förslag att jag skulle posera med barockkläder och pudrad peruk och peka på de olika förgreningarna inom hårdrock, likt Carl von Linné, eller Carl Linnaeus, som han hette innan han blev adlad. Aldrig i livet. Då nämnde förläggaren att de i samband med en annan bok varit i kontakt med Boris Vallejo, som målat omslaget till Ozzy Osbournes ”The ultimate sin”, men att han varit för dyr. Då slog det mig: Ken Kelly! Han hade jag intervjuat vid flera tillfällen och jag trodde att han skulle vara billigare. Min första idé med mig poserande vid en klippkant med en brinnande laptop i handen och blixtar i bakgrunden hade dock blivit lika dyrt som Vallejo. Det var nog lika bra att det inte blev det omslaget … Kelly undrade vad vi hade för budget, vi gav honom en sådan och jag undrade om han bara kunde göra en enkel heavy metal-skalle för de pengarna. Det kunde han. Jag gav honom instruktioner och vad han först skickade var fenomenalt. Jag trodde att det var den faktiska grunden till målningen. Sedan bollade vi lite fram och tillbaka. Jag ville ha med hyllningar till två av artisterna i boken – kollar man noga ser man vilka, och plötsligt sa han att det var dags att spänna upp kanvasduken och plocka fram oljefärgerna. Skissen som jag trodde skulle vara omslaget blev alltså i slutändan så mycket mer. När jag fick den slutliga målningen satt jag säkert en timme och bara glodde på den. Helt ofattbart. Det här är alltså samma snubbe som målade omslaget till Kiss ”Destroyer” som jag stirrat mig blind på under min barndom och nu kunde jag känna igen exakt samma penseldrag. Fantastiskt!

Gene-illustrationen i boken är fantastisk. Vem gjorde teckningarna i boken? Och varför blev det teckningar och inte foton?
– Att ha 16 sidor med bilder i mitten av boken, som är kutym, verkade inte vettigt. Och att ha en svartvit bild i samband med kapitlen kändes bara tråkigt. För att göra boken mer unik tyckte jag att illustrationer verkade så oerhört mycket roligare. Jag visste att killen som gjorde min Black Sabbath-gaddning – Svante Törner på Ink Station i Göteborg – älskar classic rock lika mycket som jag. Han har gått konstskola och tog sig glatt an jobbet. Jag försåg honom med bilder att utgå ifrån så fick han göra vad han ville med dem. Vissa gjorde han i mer seriefigurstuk medan andra blev mer realistiska. Jag håller med dig, illustrationen på Gene Simmons är den coolaste jag sett.

Vad har du mer för dig nu för tiden?
– Just nu är det fullt ställ. Vi ska precis till att mixa fjärde albumet med mitt street punk-band CITY SAINTS där jag spelar bas. Sedan ska vi åka ut och göra några festivaler i Europa. Jag har tidigare föreläst om Kiss och kommer så även att göra i Trollhättan i september. Det lär definitivt komma fler böcker. Faktum är att jag så sent som i dag träffade på en musiker i ett av Sveriges största band som undrade om jag ville skriva hans story i bokform. Vi får se vad som händer. Idéer finns det alltid gott om. Det gäller bara att sjösätta dem. (Damn tease, Alex not.)

Den som förbokar boken får inte bara lite extragodis utan är också automatiskt med i utlottningen av 2 st biljetter till årets Sweden Rock Festival. Klicka HÄR för mer info!
Blir det någon releasetjohej denna gång? Och finns du på Sweden Rock Festival som vanligt för snack och signering?
– Det blir en storslagen releasefest på Bengans Fik i Göteborg lördag 9 april. Vi har abonnerat stället från och med klockan 16. Jag måste bara se till att de har tillräckligt med öl. Hårdrockare är ett törstigt släkte. Och självklart kommer jag att befinna mig på Sweden Rock Festival och signera boken i tidningens tält inne på festivalområdet. Håll utkik på deras facebook-sida om exakta tider.

Tackar för detta Carl, lycka till med boken och boksläppet. Jag önskar att jag kunde varit på releasefesten även denna gång men det blir inte så tyvärr. Next time Gadget, next time.




 /Alex

tisdag, november 17, 2015

Veckans Youtubeklipp: Megadeth på Hammersmith 1992

Gott folk!

I veckans Youtubeklipp ska vi kolla in MEGADETH, bandet som Dave Mustaine bildade efter det att han fått sparken från METALLICA på ett högst otrevligt sätt. MEGADETH led som så många andra band av ständiga medlemsbyten - ofta för att Mustaine inte var speciellt lätt att jobba med, men också för att musikerna inte var tillräckligt bra för att spela den tekniskt avancerade musik som Mustaine karvade fram i raseri- och drogrus. 1990 hände dock något. Bandet spelade in "Rust In Peace" under något mer nyktra former och levererade en satans geniskiva. I stort sett varenda låt frustar av energi och klass. Bandet hade också turen att ha rekryterat Nick Menza på trummor och Marty Friedman, två musiker som verkligen visste vad hantverket gick ut på. 1992 släppte bandet "Countdown To Exctinction" som även om den inte på långa vägar var lika bra som sin föregångare hade ett knippe verkligt starka låtar.

Konserten nedan är tagen från den turnén, och jag blev väldigt glad när jag hittade den för den visar MEGADETH på den tiden då de verkligen var en urkraft. Vrid upp volymen - detta är högklassig thrash som förtjänar att spelas riktigt högt.



/Martin

fredag, september 18, 2015

Fredagslistan 2015, vecka 38: Topp 5 1990

Gott folk!

Denna veckans lista är tillkommen på direkt förfrågan från Kitty Rossander, fotograf och tidigare medarbetare på Werock när vi höll till på den gamla domänen. Hon berättade att hennes kompisgäng brukade ägna sina träffar åt specifika år - denna gång är det tydligen 1990 som gäller - och på frågan om vi inte kunde göra en fredagslista över vilka album som var de bästa detta år svarade vi såklart ja.

Dylika listor får alltid lite av dagsländekaraktär och kan variera något oerhört med tiden. 1990 lyssnade jag på 3 av skivorna som klarade cutten till veckans lista. Med tiden har jag börjat lyssna på 5 band som gav ut skivor detta år av sådan kaliber att de mycket väl skulle kunna slinka in på en längre lista än topp 5, eller på själva topp 5. Jag vågar påstå att ni kommer känna igen samtliga band i listan - detta är så kallade household names rakt av.

Death - Spiritual Healing5. "Spiritual Healing" - DEATH
Detta är tredje skivan från DEATH, ett band som var ansvarigt för ett gäng verkligt nydanande och högkvalitativa skivor under hela sin karriär. Chuck Schuldiner, den ständiga mittpunkten i bandet, besatt en begåvning av stora mått i att komponera death metal som på varje skiva fann nya stigar att vandra på utan att för den sakens skull alienera den publik som bandet drog till sig. DEATHs katalog är av den digniteten att ni kan i stort sett ta vilken skiva som helst och få en stunds vanvettigt bra musik till livs. Om ni tycker att ni känner igen ljudbilden så kan det bero på att skivan är inspelad i klassiska Morrisound Recordings av legenden Scott Burns.



Entombed - Left Hand Path4: "Left Hand Path" - ENTOMBED
Om Tampa i Florida (och då i synnerhet Morrisound) var den odiskutabla mittpunkten för den amerikanska death metalscenen så var Stockholm och Sunlight den svenska ekvivalenten. ENTOMBED levererar på "Left Hand Path" en debutskiva som slog världen med häpnad. Direkt stilbildande både för sina ypperliga låtar som för hur en death metalskiva som kom från Sverige "skulle" låta drämde L-G Petrov, Nicke Andersson, Alex Hellid och Uffe Cederlund släggan i bordet på ett sådant sätt att de som lyssnade på skivan fick bestående men för livet. Omslaget är gjort av Dan Seagrave - en legend inom omslagskonsten. Bland skivomslagen den mannen står bakom kan jag nämna MORBID ANGELs "Altars Of Madness", DISMEMBERs "Like An Everflowing Stream" och RIVERS OF NIHILs "Monarchy".

Pantera - Cowboys from Hell
3.  "Cowboys From Hell" - PANTERA
Om texasbandet fick några pris för omslaget till "Cowboys From Hell"? Det hoppas jag verkligen inte då det är ett av de lökigaste omslag som någonsin gjorts. Tack och lov insåg bandet detta själva, för resten av karriären så styrde de upp även denna del av sin verksamhet. "Cowboys From Hell" är skivan som på allvar tog bandet i en tyngre och aggressivare riktning. Skivan är späckad med högkvalitativa låtar som iklädd en ljudbild av det stramare slaget fullständigt golvade mig när jag hör de skivan för första gången. Skivan har agerat ljudkuliss åt jag vet inte hur många fester långt efter det att skivan kom ut. Även långt fram i karriären körde PANTERA många låtar från albumet som i alla fall i mina öron har behållit sin charm.


Slayer - Seasons in the Abyss2. "Seasons In The Abyss" - SLAYER
Femte albumet från SLAYER är mitt favoritalbum med bandet. Det vet ni sedan tidigare. Att ens göra jämförelsen med det album bandet gav ut förra veckan är skrattretande. Jämför bara strofen

Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly

från Hallowed Point  med

A little violence is the ultimate drug
Let's get high

från Vices så fattar ni att det är klasskillnad.

På "Seasons In The Abyss" lyckas bandet kombinera den tyngd de så oerhört medvetet sökte sig till på "South Of Heaven" med den hastighet de tidigare hade excellerat i. Resultatet blev en skiva som på ett fullständigt ljuvligt sätt bjöd på verkligt fullvuxna låtar som både bjöd på individuella bedrifter och kollektiv storhet.

Megadeth - Rust in Peace

1. "Rust In Peace" - MEGADETH

Jag började lyssna på MEGADETH när jag gick på Vämöskolan i Karlskrona i slutet på 1980-talet. Jag kommer tydligt ihåg att jag längtade svårt efter "Rust In Peace" och blev själaglad när jag hittade skivan på Expert av alla ställen, bara för att komma hem med skivan och upptäcka att det var fel skiva i omslaget. Så då fick jag vänta ett tag till. Men när väl skivan kom gjorde den sannerligen mig inte besviken. Jag tycker fortfarande att detta är MEGADETHs bästa skiva. Allt funkar - låtarna, solona, Mustaines sång. Och bandet känns hungrigt på riktigt. MEGADETH valde på "Rust In Peace" att förfina den formel som bandet (läs Mustaine) alltid hade verkat inom. MEGADETH är på skivan fortfarande tydligt kvar i thrashen, utan att ta det till de extremer som SLAYER valde att göra. Och definitivt långt ifrån den väg som METALLICA valde att beträda året efter då det svarta albumet kom. Att MEGADETH valde att spela hela albumet när det fyllde 20 år 2010 är ett talande tecken för att även bandet ser på skivan som något särdeles speciell. Jag skulle kunna välja vilken låt som helst, men har valt Tornado Of Souls då den låten har ett av de snyggaste sticken jag någonsin har hört.

Jag har slängt med tre bubblare på listan om ni undrade vilka skivor som inte tog sig in på listan den här gången. Tre band som skiljer sig väldigt mycket åt och som 1990 var ansvariga för skivor som är väl värda att kolla in.

/Martin

måndag, februari 23, 2015

Veckans Youtubeklipp: MEGADETH "Holy Wars...The Punishment Due"

God eftermiddag!

1990. Jag bodde i Karlskrona och var 14 år gammal. MEGADETH hade kommit ut med ett nytt album med titeln "Rust In Peace" som jag, såklart, skaffade. Kort därefter såg jag bandets video på låten Holy Wars...The Punishment Due. Fy satan. Jag var så brädad av den videon. Estetiskt är det inget märkvärdigt över den. Jag brydde mig mycket lite om sådant på den tiden. Desto viktigare var hur trummorna såg ut. Och Nick Menza som lirade i bandet vid den här tiden hade den grymmaste riggen på planeten. Tyckte jag då i alla fall.

/Martin


fredag, december 20, 2013

Fredagslistan 2013, vecka 51: Siffror

Så här i slutet av året är det ju mycket fokus på listplaceringar i samband med årsbästalistor. Jag lämnade in min tidigare i vecka så nu kan jag i alla fall släppa denna kärvänliga kvarnsten. Men i alla fall - jag började fundera på vilket tema som veckans fredagslista skulle ha. Och för att göra det enkelt för mig så bestämde jag mig för att göra en lista med siffor i låttitlarna. Bara för att liksom.

Vi kör.

Jo. Jag öppnar listan med 22 Acacia Avenue. Jag kunde inte låta bli faktiskt. Jag har valt versionen från finfina "Live After Death" (originallåten ligger som ni säkert redan vet på "The Number Of The Beast"). Jag gillar, föga förvånande, fortfarande "Live After Death". Det var den första liveskivan bandet gav ut, den första liveskiva (tror jag) som jag faktiskt köpte. Och ja, jag har kvar den. På vinyl.

Ett av världens bästa band. Ni vet att det är så. Den räcka av skivor som bandet gav ut från 1990 års "Cowboys From Hell" tills det att bandet lade ner står sig fortfarande som ett mäktigt vittnesmål över prick hur hård, bra och framför allt svängig musik kan vara. 25 years från "Far Beyond Driven" tog jag för att den är just svängig, hård och bra. Och innehåller rätt så sjukt gött kaggelir från Vinnie Paul.

Hangar 18. Tagen från den tiden då MEGADETH skrev bra musik. De har enligt min mycket ringa mening aldrig varit så bra som på "Rust In Peace". Hangar 18 har i huvudsak en grej som gör att den är tokbra: den fullständiga gitarronanin i slutet på låten. Gudars skymning säger jag bara - Mustaine och Marty Friedman går loss som bara attans. Underbart.

6:00 från "Awake". Enda skivan Mike Portnoy använde sig av ett trumset från Mapex istället för Tama. Så nu vet ni det. Efter den pyramidala succé som "Images And Words" utgjorde för bandet var det dags för uppföljare. Jag var mycket skeptisk. Jag dyrkade föregångsplattan och tyckte att "Awake" var ok. Först på senare år har jag märkt att detta faktiskt är skivan jag återvänder mest till i bandets numera rätt digra diskografi.

99. Dolving tillbaka, låtskriveriet brutalt bra. Ett jävla härj. När "rEVOLVEr" kom då var THE HAUNTED kungar i rätt mångas tillvaro. Jag kommer tydligt ihåg att jag först lyssnade på skivan på numera nedlagda Folk å Rock i Lund där jag vid denna tid pluggade. Jag höll på att smälla av.

 PYRAMIDO är i stort sett det enda riktigt konsekvent långsamt lirande band jag verkligen gillar. Så då fattar ni att det är värt rätt mycket när jag säger att finfina, malande och frustande 2 Years 8 Months 21 Days från "Salt" är värda er uppmärksamhet.





MISERY INDEX är ett fantastiskt band. Live är de inte att leka med, det tror jag att alla som var på Full Of Hate-turnén kan skriva under på. Gosse vilken brutalslägga den konserten var. Från "Heirs To Thievery" (mycket bra skiva f.ö.) har jag tagit The Seventh Cavalry. 




 CANNIBAL CORPSE. Skiva: "Kill" (den är vad den heter). Låt: Five Nails Through The Neck. Räcker så eller hur?








DARKANE. Ett svårt underskattat band som befolkas av inte bara trevliga snubbar - de kan lira linnet av ganska många. Bara introt till Execution 44 får mig att börja salivera. Jag tycker fortfarande att "Demonic Art" som låten är tagen ifrån tillhör de tre bästa skivorna bandet gjort. Har ni inte kollat in denna än så tycker jag verkligen att ni ska göra det.

Listan avslutas av IN FLAMES. Och denna gång är old-schoolloggan befogad då låten i fråga, Episode 666 är tagen från "Whoracle" som kom 1997. På denna tid skötte Gelotte faktiskt trummorna och gitarristerna hette Jesper Strömblad och Glenn Ljungström. Anders Fridén sjöng helt annorlunda. Allt var egentligen annorlunda - utom bandets sinne för att skriva bra låtar.





/Martin



fredag, november 15, 2013

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Denna vecka tar jag upp ytterligare ett känsligt tema, nämligen covers. Covers, och framför allt att lira dessa, har ju ett skamfilat rykte och många ser nog framför sig en publik (aspackad så klart) som skrålar med till Living Next Door To Alice, Knocking On Heaven's Door eller Änglahund. Kort sagt - musikalisk misshandel av låtar. Men vad händer när verkligt begåvade band eller artister gör versioner av andra akters musik? Jo, det kan bli pannkaka (såklart) men det kan lika gärna bli fina versioner av låtarna. Ibland, ytterst sällan, kan coverversionen överglänsa originalet. Jag ska, självfallet, fokusera på de bra versionerna. I sann disclosureanda så får ni såklart även originallåtarna efter coverversionerna.

Vi kör.

MAIDEN UNITED är ett gäng med namnkunniga musiker som gör akustiska versioner av IRON MAIDENs musik. Och detta är riktigt kul, och bra! Bandet har, såklart, godkännande från Steve Harris att göra detta, och när det låter så pass bra om detta gäng så ser jag verkligen ingen anledning att inte digga loss till finfina versionen av Only The Good 
Die Young från "Seventh Son Of A Seventh Son".

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Tänkte väl det. EVERGREYs skamlöst kommersiella kapande av I'm Sorry som ju gjordes av Dilba i originalversionen. Detta passar ju bandet som handen i handsken. Vemodigt, teatraliskt och bombastiskt var originalversionen (faktiskt). Bara att sätta till distade gitarrer och så var det färdigt. Och det låter ju inte helt tokigt om jag säger så.
PANTERAs version av BLACK SABBATHs Planet Caravan ligger sist på "Far Beyond Driven" en av de bänghårdaste skivorna som har producerats inom metal. De hade till och med en disclaimer om att låten inte skulle ses som ett avvikande från bandets inriktning och om man inte gillade låten så kunde man ju ge fan i att lyssna på den. Haha - klockrent!

IN FLAMES tog sig an Land Of Confusion av GENESIS. Det hade såklart varit mycket mer intressant att höra bandet ta sig an en annan, bättre, låt från när GENESIS fortfarande lirade progressivt men som en stunds förströelse funkar ju detta alldeles utmärkt tycker jag.




Ja! HELLSONGS - detta är ju bara så bra. Bandet har gett ut ett gäng skivor där de i sann loungeanda tolkar (och här handlar det verkligen om att tolka originalen) väldigt kända metaldängor. Det är väl värt att investera några minuter åt bandets övriga diskografi. Till listan har jag valt bandets tolkning av MEGADETHs Symphony Of Destruction bara för att den är så jävla bra.

Vi hoppar över till detta hyfsat välkända band. METALLICA har ju alltid varit ett band som lyssnat på en hel del musik. De har också gjort väldigt många covers. Jag har alltid varit oerhört svag för bandets version av Blitzkrieg. Originalbandet hette samma sak. Originellt.


Nu blir det slakt! SOILWORK mosar sig igenom Burn av Deep Purple. Denna version innehåller två-takt, blastbeats, skriksång, kvinnlig sång, dubbeltramp. Rätt gissat, originallåten innehåller inget av detta, haha!

Detta kan vara bland det dingaste jag hört - THERION gör en ultrateatral och därmed extremt skitnödig version av ABBAs Summernight City. Döm själva - för egen del tycker jag detta är lika frånstötande som fascinerande.

 DEAD KENNEDYS låt Nazi Punks Fuck Off har ju befunnit sig väldigt många år i NAPALM DEATHs låtlista. NAPALMs version är, såklart, mycket bättre än originalversionen. Eller så kan det ju vara så att jag uppskattar NAPALM DEATH så oerhört mycket mer än DEAD KENNEDYS, haha!



Johnny Cashs version av NINE INCH NAILS Hurt får avsluta listan av den enkla anledningen att det är världens bästa cover. Jag menar det verkligen - denna version är för mig själva sinnebilden av hur fantastisk en coverlåt kan bli när någon med samma närvaro som Johnny Cash hade i rösten tar sig an en låt med sin fulla auktoritet. Detta är inte musik - detta är magi.






/Martin


Featured Post

Fredagslistan 2026, vecka 30: Semesternytt

Pax Vobiscum. Nu har jag banne mig tagit semester och ambitionsnivån blir därefter. Jag listar helt enkelt sådant jag lyssnat på under den s...

Populära inlägg