Fredagslistan 2022, vecka 52: Andreas årsbästa

Demon-året 2022 går mot sitt omedelbara slut, och då åligger det även den här skribenten att försöka sammanfatta skivåret som gått. Mitt intresse för att ta in och upptäcka nysläppt musik ligger kvar vid samma lågvattenmärke som förr, jag gräver bara djupare och djupare ner i det förgångna, och de flesta nysläppta skivor jag köpt har varit inom industri och noise. Men helt under stenen har jag inte gömt mig, utan här följer fem exempel på musik som både är NY och BRA! (Sedan om klangerna är speciellt samtida eller musikerna det minsta ungdomliga är en helt annan fråga...)

Årets bästa enligt Andreas ödmjuka uppfattning hör ni här!

Utan inbördes ordning:

DARKTHRONE - Astral Fortress. Gammal är äldst? Den norska bitterhetens främsta fanbärare har hittat tillbaka till dunklet och melankolin, och gjort ett av sina bästa album det här århundradet. Här i "Stalagmite Neckless" visar de var skåpet skall stå (ute i skogen, långt borta från samhället och samtiden): partiet drygt en minut in i låten är, och detta skriver jag utan överdrift, något av det bästa Ted och Gylve har skrivit, någonsin. Och det är inte en liten grej. Jag är oändligt tacksam att de sopat under de värsta heavy metal-pastischerna och börjat bruka allvar igen.

NEGATIVE PLANE - The Pact... Att vänta på en skiva i elva år ställer upp vissa orimliga förväntningar. Därför var det med viss bävan och med stor förväntning jag tog mig an New York-djävulsdyrkarna NEGATIVE PLANEs tredje album, och om sanningen ska fram: den klår inte sina föregångare från 2006 och 2011. Trummisens soloprojekt FUNEREAL PRESENCE smäller också lite högre. Men, och det är ett stort men: ett enstaka katedraliskt tapping-riff från Nameless Void, eller en ekande pukrullning från Bestial Devotion, omgärdat av lite orgel och kyrkklockor, smäller högre än samtliga svenska generiska skinnväst-manglares gemensamma produktion. Här i listan hör ni andra spåret, "Poison and the Crucifix". 

MAGMA - Kãrtëhl. För de som befinner sig för mycket i min närvaro är det en no-brainer att årets enda MAGMA-släpp per automatik kvalar sig in på topplistan. Det är lagen. Frågan är, vad mäktar den snart sjuttiofemårige Christian Vander med efter att ha styrt sitt skepp från trumpallen ända sedan 1969? Som vi ska se: ganska mycket. För första gången sedan åttiotalet har de gjort ett album som består av flera separata spår, och än mer ovanligt är att fler medlemmar än Vander själv stått för kompositionerna. Här hör vi en live-upptagning av "Walömëhnd Ëm Warrëï", komponerad av nytillkomna klaviaturisten Thierry Eliez, från jazzfestivalen i Montreux tidigare i år. MAGMAs nya line-up, med sex (6!!) sångare och två pianister, lyfter gruppens klassiska sjuttiotalssound till en ny nivå; dova kompakta klanger som driver runt i ett tungt malande tempo, med intensiva körer som är bortom teatraliska. Allt för att den sanna zeuhl-fantasten ska få sitt lystmäte (för MAGMA är ju som bekant en egen genre, bortom allt vad prog, jazz och fusion heter).

 

SPHYNX / RAT OF SODOM - live i Göteborg/kassetter på Necro Invest. Okej, nu blir det egentligen inte en skiva utan snarare en upplevelse. Kvällen efter att ha sett Maiden på ett fullsatt Ullevi i somras (fantastisk spelning för övrigt) tog jag mig till en liten lokal för en spelning med stockholmska synthpunkarna ISOTOPE SOAP. Förutom lokala noiseprinsen INCIPIENTIUM öppnade SPHYNX och RAT OF SODOM, självutnämnda STREET METAL-krigare. Utan någon förvarning blev jag helt överkörd: primitiv, brusig, trummaskinsdriven metalpunk som var 100% fuck off-attityd och 100% fuck all-energi. Tremannabandet SPHYNX finns inte på tuben men fjolårets mästerliga kassett "Killing For Egypt" kan höras här. I listan hör ni samma frontmans ännu rivigare solokör RAT OF SODOM, som faktiskt släpptes i år (och kommer driva min fellow metallbibliotekarie Martin till vanvett). 

 

AZAXUL - Echoes of Dreariness. Åter igen en veteran: AZAXULs enda medlem frontade  MOONBLOOD, under namnet Gaamalzagoth, som under nittiotalet harvade ur sig mängder av rehearsalkassetter som satte skräck i den tyska underjorden. Detta tredje album följer tätt inpå de föregående, och formar som ett stabilt flöde av iskallt, ensligt mörker. Black metal-perfektion rakt igenom, där små juveler till harmonier då och då skiljer sig ur de kompakta isvindarna. Jag citerar min gode kamrat Necrophileas Fogg som på Hatpastorns Likpredikningar uttryckte det såhär: 

"Det finns en kyla här som är precis vad jag letar efter för mitt olystmäte. Det är monotont och malande, monokromt och motsträvigt. Det har blivit en trend att black metal skall ge snabb avkastning, vara mycket pang för peng, låta väloljat och närmast innehålla spelglädje. Vad finns då kvar av den suggestiva kylan och mörkret som skapade hela genren?" 

Jo, svaret är: AZAXUL. Eftersom skivan bara finns upplagd i sin helhet på tuben låter jag dessa femtio minuternas malström avsluta inte bara denna lista, utan även hela året. Låt se vad 2023 bär i sitt sköte...

 

ÅRETS BÄSTA HÖR NI HÄR! 

GOTT NYTT ÅR FRÅN METALLBIBLIOTEKARIERNA!

/Andreas

Så här i elfte timmen innan julafton fortsätter summeringen av årets bästa skivor. Del 1 postade jag för några veckor sedan och här kommer följaktligen del 2 (i YouTube-format). Som bekant kör jag utan inbördes rangordning eller betygskala. 

VERBUM - "Exhortation To The Impure"

Doomiga tongångar från Chile på ett debutalbum som är lika delar tungt som avskalat.

ARES KINGDOM - "In Darkness At Last" 

Full kross från första tonen och tillilka svårt att sitta stilla till den här döds/thrash-smockan.

DEATHCULT - "Of Soil Unearthed" 

Tonsäkert schweiziskt dödsgäng med förkärlek för det svenska dödssoundet anno -80-90-tal.

JUNGLE ROT - "A Call To Arms"

Tillbaka till dödsmetallens mest rudimentära rötter med elfte fullängdaren från dessa amerikanska veteraner. Stompigt!

STRYCHNOS - "A Mother’s Curse"

Den här seglade upp sent i november men blev omedelbart en favorit. Rå riffdriven döds från Danmark.

UNDEATH - "It's Time​...​To Rise From the Grave"

Riktigt murkig dödsmetall med skön gravplundrar- och zombiearmé-estetik.

UNFYROS - "Alpha Hunt"

Meditativ och filmisk finsk black metal som ger mersmak. Debutalbum.

EMBRACE OF THORNS - "Entropy Dynamics"

Ockult black och döds-blandning som gifter sig väl och växer med varje lyssning.

DUNKELHEIT - "Inner Awakening"

Ungerskt satanistiskt svårmod när det är som bäst, tredje dedikerade fullängdaren.

OBSCENE - "...From Dead Horizon To Dead Horizon"

Malande långsamma riff, galopptakt och bra riv i sången gör detta till en klar höjdpunkt under 2022.

Och med detta tar vi helg och jullov! Må ni få både vila och kvalitativa praliner under helgdagarna. Vi ses 2023.

/Susanne

 Fredagslistan 2022, vecka 51 - Årsbästa 2022, del 2

Fredagslistan 2022, vecka 50: Nytt och notervärt!

 Gott folk! 

Det är sent i december - en månad då skivbolag släpper hela skivor lite som en eftertanke. Tror de ens på skivorna? Nej, har jag svarat innan. En skiva som är med i veckans lista har fått mig att ändra åsikt i frågan - den är nämligen mycket bra. I övrigt kommer ni att få en hel del låtar som får mig att se fram emot 2023 då fullängdsskivorna de är tagna ifrån släpps först då. 

Vi kör!

Vi öppnar med KATATONIA, och deras nya låt Austerity. KATATONIA är ett band som väldigt många i min omgivning har hyllat och insisterat på att jag ska kolla in. Det har jag också gjort. Jag lyssnade mycket på "Dead City Burials" och gillade den. Men nu har jag trillat dit hårdare. Jag älskar den här låten, och har lyssnat nästan oförsvarligt mycket på den, framför allt med tanke på att jag borde lägga min tid på årsbästalistan, haha! Svänget, närvaron, melodierna. Det är så uppslukande att jag baxnar. Och solot ska vi inte prata om hur bra det är!

Ytterligare ett band med smal logga - INSOMNIUM. Finnarna har alltid varit ett gå-till-band. Jag ger inte mycket för senaste singeln, White Christ, då gillar jag betydligt mycket mer Lilian som i vanlig ordning bjuder på oerhört fina melodier, smäktande musikaliska vyer och mycket natur. 

Vi håller oss kvar i Finland för nu, äntligen, är ROTTEN SOUND på gång med ny platta. Hela 7 år efter det att "Abuse To Suffer" kom, och fem år sedan "Suffer To Abuse" (EP) kom. Sharing får mig att tugga fradga av lystnad efter hela skivan. Fy fan vad jag gillar ROTTEN SOUND. Grindcore är, när den framförs av mästare, helt beroendeframkallande. Något annat kan man inte kalla ROTTEN SOUND, de är helt magiska i sitt hantverk. 

Tvärt genrehopp till HAKEN som ni sedan innan vet att jag gillar. "Fauna" släpps nästa år, och låter skivan som The Alphabet Of Me så är det ett avsteg från vad bandet har gjort på tidigare skivor där progressiviteten har varit mer framträdande. Detta är, ja vad ska vi kalla det, mer pop. Det jag verkligen gillar är den otroligt förträffliga refrängen, och trumpeten i slutet. 

Vi avslutar med ELDER som, helt under min radar, släppte "Innate Passage" i slutet på november. Jag har gillat bandet sedan 2017, och den senaste plattan har inte fått mig att ändra uppfattning. Jag delar denna åsikt med vår programsamordnare Jonas på biblioteket. Vi har pratat, ska vi säga, ganska mycket om skivan. Detta är så klassisk ELDER att det är omöjligt att inte gilla. Proggen i centrum såklart. Bra sväng. Sången från Nick DiSalvo fruktansvärt bra, och en nästan total närvaro gör den här plattan så fruktansvärt nöjsam att lyssna på. 

Nästa vecka kommer Susanne med sin del två av sina bästa skivor från året, det ser jag fram emot!

God jul och gott nytt år!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 50: Nytt och notervärt!

Gomorron! Eftersom året närmar sig sitt oundvikliga slut är det dags att summera och kontemplera. Vilka skivor var egentligen bäst under det krävande året 2022? Jag har suttit på min kammare och funderat ut svaret på detta och resultatet är delat på två fredagslistor varav del ett kommer här nedanför (i Spotify-format).  I vanlig ordning kör jag utan inbördes rangordning eller betygskala. 

VACUOUS - "Dreams of Dysphoria"

Oerhört stadigt brittiskt dödsmetallröj och tillika klockren första fullängdare.

DARK FUNERAL - "We Are the Apocalypse"

Sveriges black metal-veteraner gör storstilad come back och visar återigen sin relevans som band.

ROTTEN TOMB - "Visions Of Dismal Fate"

Kylig old school döds med riviga gitarrer och rå sång.

TRIUMVIR FOUL - "Onslaught To Seraphim"

Varierat ljudlandskap med lika delar meckiga riff som piskande blastbeats.

PREDATORY LIGHT - "Death And The Twilight Hours"

Svängig amerikansk black med doomiga inslag och ockult atmosfär. 

OPPRESSIVE DESCENT - "Spite is My Scepter, Blood is My Crown" 

Rå black metal med kall produktion som för tankarna till ett tidigt DARKTHRONE.

LIMINAL SHROUD - "All Virtues Ablaze"

Dedikerad black med fullt ös och stor atmosfär som förtjänar en större publik.

SÉPULCRE - "Cursed Ways of Sheol"

Ondskefull fransk döds med sågande gitarrer och murkigt growl.

ALTARS - "Ascetic Reflection"

Musik som inte är för alla men garanterat för oss som gillar meckig, brötig och dissonant döds.

FUNERAL HARVEST - "Redemptio"

Norsk-italiensk satanistisk black med idel seriositet och kaxig attityd. Finfin debutplatta.

Det var allt för idag. När vi tuggat i oss samtliga låtar är det sannerligen dags att ta helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 48 - Årsbästa 2022, del 1

Fredagslistan 2022, vecka 47: Den arga listan

 Gott folk!

Idag ska vi grotta ner oss i vrede. Jag misstänker att det är fler än jag som känner en viss stigande irritation över rätt så mycket inom framför allt det politiska livet i världen? Tänkte väl det. Istället för att ge vika för vanmakten så kommer här fem låtar från band som sätter en ära i att vara motvalls. 

Vi kör!

Öppnar med THE HAUNTED under den andra Dolvingeran, och Sabotage. Jag älskar "Revolver". Den frustar fram med en ilska som är så underbar. Sabotage är en av de bästa låtarna på skivan, en strax över 2 och en halv minut lång smocka som minst sagt gör sitt jobb. 

Go-to bandet när det gäller politisk musik i USA, RAGE AGAINST THE MACHINE. Ett band som minst sagt har gjort sina politiska ståndpunkter tydliga, en del skulle nog säga övertydliga. Revolutionen har i alla fall aldrig svängt lika tungt som när bandet gav ut sin självbetitlade skiva 1992. Ett stridsrop till motstånd är i alla fall Killing In the Name Of, och även i fall jag har lyssnat på den tusentals gånger så funkar den ännu. 

ABADDON INCARNATE kommer från Dublin och lirar en mycket tilltalande form av dödsig grindcore. Det är en av anledningarna till att de är med i veckans lista. Grindcoren är, mer än någon annan subgrenre, politiskt laddad. AI är ett uttalat anti-fascistiskt band vilket gör de än mer lätt att uppskatta för egen del. 

Anti-fascistiskt är också DÖDSRIT från Borlänge. Ett band som jag önskade jag hade upptäckt redan 2018 för då hade jag nog varit tvungen att stuva om i årsbästalistan. "Soulcrusher" är nämligen en magiskt bra skiva till brädden fylld med crustig black metal. Mycket stämning i Aura och den är inte arg hela tiden. 

Vi avslutar med NAPALM DEATH och covern på DEAD KENNEDYS Nazi Punks Fuck Off  en lika given som uppskattad låt skulle jag tro, haha! 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 37: Den arga listan

Så här en bit in i november börjar årsbästalistorna knacka på dörren men innan de släpps över tröskeln tänker jag göra en utflykt till diverse nysläpp enligt devisen ett band per land. Jag bjuder också på bandfoton idag som en liten blinkning till en viss annan blogg men jag tänker inte närma mig den ädla konsten att tolka dem för det gör Hatpastorn och gänget bäst.

Hur som haver, vi drar igång med polska DEVILPRIEST som av bandfotot att döma är två glada gossar med en förkärlek för barbröstad överkroppsträning. Men Necro Docre och Tom Hermies tränar även dödsmetallmusklerna ska det visa sig. 

Efter ett långt och dramatiskt intro i låten Shem-ham-forash drar en malande riffsvärm igång som är rätt svår att värja sig från. Även sången tycker jag funkar bra så vi landar på fyra plommon av fem i betyg för albumet "In Repugnant Adoration". 

Doomigare tongångar härnäst då vi far till Finland och UNFYROS. Även detta är ett tvåmannaband bestående av Anti Ittna H. samt Nox Vector och dessa ger oss en betydligt mer påklädd bandbild än föregående grupp. Här hittar vi istället dammiga kåpor, dolkar och skägg och noll interaktion med kameran. Gott så.

"Alpha Hunt" från september i år är den första fullängdaren från det här bandet, tidigare har man släppt en EP. Ett stort intresse bredvid att spela black metal sägs vara meditation och nog hörs det i musiken, där man lätt får känslan av att stirra ned i en avgrund. Mycket trevlig atmosfär i låten The Dagger Within.

Vi drar söderut till Danmark och närmare bestämt Köpenhamn för en dos STRYCHNOS som bjussar på en skönt blodkladdig bandbild inklusive dödskalle i fast grepp. Pluspoäng för det!

Nysläppet från STRYCHNOS heter "A Mother’s Curse" och dök upp på marknaden 4:e november. Här har vi ett stycke dödsmetall som pekar med hela handen, flirtar en del med black metal-scenen och inte drar sig för att ha med häftiga samplingar. Jag valde låten med titeln som drämmer till med fyra fräna ord rakt av: Horror Sacred Torture Divine. Ja, varför inte gå all in på en gång? Det är sånt här som får mig att gilla Danmark - fläskig döds med stompigt komp och matiga riff. 

För fjärde akten beger vi oss till Portland, Oregon och enmannabandet OPPRESSIVE DESCENT. Grond Nefarious heter mannen bakom hela härligheten och på den bifogade bilden ser vi honom i färd med att spruta eld iklädd nitar. Det är ganska fränt.

Albumet som vi ska ta oss an har fått det poetiskt tjusiga namnet "Spite is My Scepter, Blood is My Crown" och håll i hatten för det här är precis lika bra som man kan tänka sig. Kompromisslös black med ett sällan skådat driv och en snarast besatt sånginsats i låten Gates of Bitterness. Fem av fem!

Vi knyter ihop säcken i Grekland där EMBRACE OF THORNS huserar. De har tröskat på med en blandning av ockult döds och black sedan herrens år 1995 men jag har aldrig hört dem tidigare. Enligt bandbilden äger de såväl hård attityd och patronbälten som hattar (eller om det är huvor, det är lite svårt att se). 

De släppte "Entropy Dynamics" den 10:e oktober på Nuclear Winter Records och den är inte alls pjåkig. I låten Entropy Dynamics/Nucleus Dissolve bjuds vi på ett parti pratsång och jag pendlar mellan att gilla det och att tycka att de borde skippat det, får återkomma i den frågan.

Med detta sagt är det hög tid att ta helg! Simma lugnt.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 45: Nya släpp - ett band per land!

Fredagslistan 2022, vecka 44: Techdeath Triumphant!

 Gott folk! 

Jag hoppas att ni har hämtat er någorlunda efter Andreas rent episka lista från förra veckan. Jag kan säga att jag inte har det, haha! Alltid när Andreas gör listorna så förväntar jag mig att bli duktigt skolad på en massa obskyrt, så att jag kände igen ett band var jag nöjd över. Sen spårade det ju, haha!

I vilket fall, jag har saknat mina tekniska tisdagstips som jag körde under en period och tänkte att nu var det banne mig dags att klämma in en lista på temat innan hela nomineringsracet inför årsbästalistan drar igång på allvar. 

Vi kör!

Jag tänkte att vi ska öppna med något hemtamt, både för att SOREPTION kommer från Sverige, och för att jag tror att en del av oss har koll på bandet sedan tidigare. Sundsvallsbandet har varit oerhört stabila i sin utgivning, och det gäller även "Jord" som kom tidigare i år. Det är fortfarande svinigt svängigt och fläskigt tungt riffbråte som bjuds. Varenda en av bandmedlemmarna excellerar på sina instrument utan att tumma en millimeter på låtskrivarhantverket. 

MARTYRED från Austin i Texas, denna hårt prövade delstat, bjuder upp till yster ringdans med ett satans sväng. Det jag framför allt gång igång på är den oheligt förträffliga kombon mellan Rene Martinez trumspel och det glödande gitarrspelet från Jason Frankhouser och Frank DeBord. 

Från Istanbul kommer INHUMAN DEPRAVITY. De måste reta gallfeber på Erdogan med sin blasfemiska och brutala death metal. Inte mig emot. Lucy Ferra på sång dräper rakt av. Plus att det är omöjligt att inte gilla hur bandet har proddat Eren Gürsoys trummor. Helt underbart organiska. 

Kanada har en helt fantastisk musikscen. Ni kan kanske efter veckans lista lägga till DERELICT som med sin Clear Cut dessutom tar politisk ställning på ett fint sätt genom att protestera mot nedhuggning och skövling av mark som tillhör ursprungsbefolkningen. Alla intäkter från låten går till kampen som Wet'Suwet'En-folket bedriver mot mäktiga fossila intressen. 

Vi rundar av med THE LAST OF LUCY från Huntington Beach som med en kort, koncis men ändå oerhört talande dänga i Moksha nog kommer fresta en hel del av er att vilja lyssna mer på det här bandet. Det ville jag i alla fall, haha! 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 44: Techdeath Triumphant!