Fredagslistan 2026, vecka 14: FFF1 - Finally Fenriz Friday 1

 

Idag är det långfredagen i nådens år 2026. Långfredagen kallas ju som bekant Good friday på engelska. Därför är det bara logiskt att Fenriz från Darkthrone får börja denna post med att önska alla en great friday. Idag blir det en hyllning till Darkthrone då de släpper sin nya skiva "Pre-historic metal" om drygt en månad. Listan fokuserar på det som folk kanske hatar mest med bandet, att de aldrig bara spelat black metal. Trots att det är True Norwegian Black Metal (TNBM) Vi får se om jag lyckas övertyga dig som läsare av bloggen om detta när vi är klara för idag. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Darkthrone - "Pre-Historic Metal", (Pre-Historic Metal), 2026, Peaceville Records).

Kolla bara in omslaget. Klassisk grep. Skäggig man. Är det bonnarock som ZZ Top vi pratar om? Nej, det är så klart den nya singeln från Darkthrone som heter samma som det kommande albumet. Bandet fortsätter på många sätt på den inslagna vägen som de senaste tre skivorna visat. Det är lite mer långsamt och doomigt men fortfarande med en fot i Celtic Frost och det är bra dubbeltramp nästan från början. Här sjunger Fenriz i början vilket jag också vet är en vattendelare men oroa er inte för mycket, Nocturno Culto kommer in sen med sin stämma. Låter riktigt bra och jag längtar efter att höra hela albumet. Kolla in den retrodoftande musikvideon för mycket ostigt mimande från Fenriz sida. Vi går vidare. 

Darkthrone - "I Am the Graves of the 80s", (Circle The Wagons), 2010, Peaceville Records).

Alright nu snackar vi. Kolla in låttexten : 

I AM THE GRAVES OF THE 80s

I AM THE RISEN DEAD

DESTROY THEIR MODERN METAL

AND BANG YOUR FUCKING HEAD

UH!

Här är gubbarna sura som fan på den nya musiken som finns och deras sätt att lösa det är att köra någon form av Discharge-käng genom sitt Darkthrone filter. Komplett med svettiga körer och sång som nästan spricker. Detta är gött för alla som gillar gammelkäng men istället för att prata om orättvisor i världen handlar texterna om att vara true. Tråkigare kan man ha. Överlag tycker jag att bandet får mycket kritik för skivorna som kom kring denna tid där de närmar sig käng. Trots att det kan låta som att det skulle vara progressivt känns det bara som att bandet gör sin egen spinn på käng snarare än tidig 80-tals black metal. Jag uppskattar detta men visst är det kanske inte klassiskt på samma sätt som tidigare skivor. På något sätt känns det mer skojfriskt än tidigare. 

Darkthrone - "Sjakk matt Jesu Krist ", (Sardonic Wrath), 2004, Peaceville Records).

Här är någon sorts mellanting mellan käng och black metal. Det är ett ganska enformigt riffande men låten hamnar närmare black metal än käng trots att tendenserna är där. Trummorna från Fenriz är också mer punkiga vilket ger en annolunda känsla. Här är det inte heller så lattjo lajban stämning men klart en "hata gud"-låt kräver sitt allvar. Även omslaget med jordens undergång och änglar som blåser i horn signalerar seriositet.  

Darkthrone - "Lifeless", (Ravishing Grimness), 1999, Moonfog Productions).

 

Pre-milleniskiftet, Norge. Halva den norska black metal scenen har drabbats av det så kallade "Matrix-viruset". Det vill säga att ha solglasögon, trenchcoat och glansiga byxor samt blanda in coola synteffekter i musiken. I detta står Darkthrone kvar som någon sorts omodern monolit. Kolla bara in omslaget som fick min kompis att fundera på hur många gånger bandet har kopierat det i en kopieringsmaskin för att få den riktigt risiga tonen. Genialt. Visserligen har denna låt en sampling, jag misstänker att det ska låta som en pisksnärt, som ligger överst i mixen men i övrigt är det svårt att se något modernt i musiken. Det låter som Darkthrone gjort under stora delar av 1990-talet. Black metal som utgår från Hellhammer, Celtic Frost och Bathory men gjort på deras egna sätt. Är detta då kanske ett bevis på att Darkthrone är true black metal och faller min teori? Kanske men Darkthrone spelar INTE black metal som den lät år 1999. 

Darkthrone - "In the Shadow of the Horns", (A Blaze in the Northern Sky), 1992, Peaceville Records).

Okej, häng med mig nu. Jag vet att detta är klassikernas klassiker och alla och hans morsa har hört denna skiva. Det är för många essensen av andra vågs black metal. Ja, jag kan bara hålla med på alla punkter. Vid en närmare lyssning går det också verkligen att höra att det inte bara är modern musik. Det finns en tradition här som bygger på riff som skapades i början av 80-talet. Det gör att bandet skapar något modernt som black metal för 90-talet. Jag vill också hävda, inte minst i den låt jag har valt, att det går att höra trummor och låtidéer som låter daterade. Enligt mig betyder det att Darkthrone aldrig bara har spelet utpräglad black metal utan att de alltid framförallt har spelat det Darkthrone vill spela. Det går att gnälla på det som ett fan men att beskylla bandet för att ha svikit sina ideal och inte vara true skulle jag säga är omöjligt. Extra plus för den riktigt otillgängliga mixningen av skivan som gör att lyssnare som inte vill komma in i musiken snabbt lägger ner sin lyssning. Skiljer agnarna från vetet på ett snabbt och effektivt sätt. Må dom alltid fortsätta med sitt unkna sound tills de ligger i graven. 

Det var allt för idag. Jag kommer garanterat att posta mer Darkthrone i framtiden men det vet ni ju redan. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2026, vecka 3: Pest och pina!

De flesta människor som bor i Norden känner nog att januari känns som pest på många sätt. Inte minst att det är mörkt, halt, kallt och fattigt. Släng på lite influensa och vinterkräksjuka för att toppa det hela. Därför blir dagens tema helt enkelt pest. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. Vi börjar i Sverige.

Tomhet - "Gastrisker kahos", (Fulländad sfäraförintning i en onaturliger skepneskrud av pestilenta djwr, 2011, Scythe of Death Productions).

Tomhet har hållit på och spelat sin skeva version av black metal sen 1999. Jag valde en låt från denna ep som har något med pest att göra. Mer än så klarar jag inte att tolka. Tomhet består av två medlemmar varav den ena är Kumulonimbus som kanske är mer känd som Wagner Ödegård och hjärnan bakom Wulkanaz och tusentals andra konstiga projekt. Men nu fokuserar vi på Tomhet. Det är självklart ganska enkelt och avskalat med en ljudbild som får mig att tänka på Onkel Kånkel. Detta är musik jag verkligen älskar men inte riktigt förstår. Det finns en känsla för melodier som inte är helt olik den typiskt finska råare typen av black metal. Kan rekommendera alla att lyssna på Tomhet och även Wulkanaz som släppte ett höjdaralbum förra året. 

Horna - "Noutajan kutsu", (Ääniä yössä, 2006, Debemur Morti Productions).

På tal om Finland kommer nästa bidrag från institutionen och plantskolan Horna. Jag har nämnt bandet innan och de flesta finska black metal musiker har på något sätt varit inblandade i Horna. Dagens låt är tagen från deras skiva som släpptes 2006. Denna skiva är ett konceptalbum som handlar om digerdöden. På denna skiva är bandet nedbantat till en duo bestående av medlemmarna Shatraug och Corvus som står för all musik och lyrik. Det skiljer sig inte markant från bandets andra album där det är fler musiker inblandade. Mycket trevlig finsk black metal av finaste snitt. 

Nocturnal Graves - "The Pestilence Crucified", (Satan's Cross, 2007, Nuclear War Now! Productions).

Nocturnal Graves är ett australiensiskt band som varit aktiva sen 2004. Ibland klumpas de lite slarvigt ihop med andra black/thrash band från samma land som exempelvis Destroyer 666. Jag vill däremot påstå att Nocturnal Graves har en liten annorlunda approach och blandar även in i dödsmetall i sitt manglande. För alla som gillar Aura Noir och liknade. Här är det intressant att pesten ska korsfästas vilket står i bjärt kontrast till nästa bands inställning.

Tortorum - "In Pestilence Majesty", (Extinctionist, 2012, World Terror Committee).

Torotorum är något av ett all star band med bas i norska Bergen. Medlemmarna har också varit med i band som Gorgoroth, Gehenna och Djevel. Även ett antal polska black metal band. Vad det egentligen landar i är klassisk norsk black metal (TNBM) men som släppts lite senare och inte heller fått lika mycket uppmärksamhet som släppen på Terratur Possessions. Vilket är synd. Dirge Rep på sång är alltid en fröjd. Här ska också pesten hyllas till skillnad från bandet innan. Lite oklart om det är ett barn med en lie på omslaget. 

Pest - "Lífit es dauðafærð", (Dauðafærð, 2004, No Colours Records).

Som avslutning kör vi en låt som också är den enda låten på stockholmsbaserade Pests ep från 2004. Översatt blir låttiteln tydligen "Livet är en dödsfälla". En helt rimlig slutsats. Jag gillar bandet Pest som började som någon sorts lite ripoff på norsk black metal och senare gick till black n roll via black thrash. Just denna ep som jag har valt är när bandet är som mest inne på en norsk greve. Det är långsamt och malande och monotont. Jag kan uppskatta detta mycket när jag är på humör men det är också strax över 20 minuter i en låt vilket kräver sin koncentration. Också mycket äkta true omslag. 

Det var allt för denna gång. Hoppas att livet är mindre pest nästa gång vi ses. 

Listan hittar ni här. 

//Oscar K. 

Fredagslistan 2025, vecka 47: Snö så in i helvete.

 

Nu har den första snön kommit in över oss i Skåne. Detta har naturligtvis resulterat i inställda tåg och trafikolyckor. Samma skit, nytt år. Därför tänkte jag att det var lämpligt att köra lite black metal med snö och bitande iskyla som tema. Jag har medvetet valt bort de svenska banden Sportlov och Istapp så inga arga mejl om det tack. Vi kör igång direkt.

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Carpathian Forest - "The Frostbitten Woodlands of Norway", (Fuck You All!!!! (Caput Tuum in Ano Est), 2006, Season Of Mist).

Vi börjar starkt i Norge. Nattefrost och hans kamrater har manglat ut sin thrashiga variant av norsk black metal i många år nu och frågan är om de någonsin kommer att slå denna skiva? Jag vet att många tycker att bandet är något av ett skämt pga konsertvideon som släpptes för ett antal år sen men ser man bortom detta är det kompetent mangel. Jag tycker också Nattefrost är bra på att variera sin sångstil. Extra plus för den lite läskiga synthen. 

Sorcier des Glaces - "(To the) Snow-Crowned Mountains", (North), 2016, Obscure Abhorrence Productions).

Vi kör vidare med lite frostbiten kanadensisk svart metall. Bandet har hållit på länge och som både omslag, logotyp, bandnamn och låttitel avslöjar handlar det till stor del om musik som besjunger köld och snö. Ganska atmosfäriskt och kanske inte så ondskefullt men ganska fint. Sorcier des Glaces betyder alltså istrollkarl på franska. 

Glaciation - "La mer, les ruines", (Sur les falaises de marbre), 2015, Osmose Productions).

Detta franska band fick jag upp ögonen för genom att Neige har varit medlem. Jag gillade deras första ep 1994 som helt enkelt gick ut på att försöka spela nostalgisk norsk black metal som den lät år 1994. Bandet kämpade vidare och släppte detta album. Här har vi en låt som inte handlar om berg utan istället havet. Jag som har hört ganska mycket fransk black metal och ett antal band som Neige har varit involverad vet ungefär vad jag förväntar mig. Atmosfärisk lite post-black metal av bästa snitt. Måste tillägga att jag verkligen gillar gitarren som flippar ur lite grann. Läste lite om bandet och det verkar ha uppstått någon sorts Batushka-situation med medlemmar som registrerat band som deras och spelat in material osv. Inget jag orkar gräva vidare i men drama ska ju alltid finnas. 

Immortal - "Nebular Ravens Winter", (Blizzard Beasts), 1997, Osmose Productions).

Tillbaka i Norge och de anrika gubbarna Abbath och Demonaz i Immortal. Här är de visserligen förstärkta av Horgh på trummor men i min bok är det egentligen bara två medlemmar i detta band. Immortal har alltid funnits med i den norska black metal scenen men lite på snedden. De har byggt en egen värld, Blaskyrkh, som de ganska ofta sjunger om. Ett evigt kallt rike. Musikaliskt är det väl här någonstans kring denna skiva de tappar gnistan. Abbath kväker på och riffen är elaka. Produktionen låter också som att man stoppat in allting och kört genom en kompressor. Jämntjockt och lite dödsigt.

Mayhem - "Freezing Moon", (De Mysteriis Dom Sathanas), 1994, Deathlike Silence Productions).

Vi avslutar denna lista med det mest klassiska black metal band som existerat. Kanske i konkurrens med Bathory och Burzum framförallt när det gäller kontroverser. Det är inget jag tänker skriva om. Jag kan bara konstatera att varenda gång jag lyssnar på denna skiva inser jag att det är den ultimata black metal skivan. Ingen skiva ger mig samma rysningar och fångar samma stämning. Det är unikt på alla de sätt. På ett sätt är det sorgligt att allt mitt lyssnande bara är med förhoppningen att jag ska lyckas höra någon skiva som ger mig samma känsla som DMDS. Det kommer förmodligen aldrig ske men jag ger aldrig upp hoppet. Den som ogillar denna skiva gillar nog inte black metal. Och om ni inte aktar er kommer nog Gehennah att ringa The Metal Police.

Det var allt från det köldbitna och snöiga Nordvästra Skåne för idag. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2024, vecka 52: Oscars bäst of 2024

 Ett år går snabbt. Ibland så snabbt att jag inte riktigt hänger med. Det är fegt att säga att jag inte vågar stå för mina val men de album jag har valt ut är sådana som jag har kommit tillbaka till om och om igen. Andra höjdpunkter från i år var bland att Malmö Metal Massacre och att Watain fick spela på bästa tid på Malmöfestivalen. Det är alltid roligt att se att band tar plats i det offentliga även om ni som känner mig vet att jag inte direkt älskar att se band live. Nåväl. Mindre gnäll och mer musik. Här kommer min lista på skivor jag tycker att folk borde lyssna på.   

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Darkthrone -"The Bird People of Nordland" (It Beckons Us All......., 2024, Peaceville Records).

Att den senaste Darkthrone skulle hamna på denna lista hade nog alla förväntat sig. Att den däremot skulle vara så bra som den faktiskt är hade nog inte jag förväntat mig. När jag skrev om skivan i en tidigare post så kunde jag konstatera att om äldre Darkthrone lät som Celtic Frost och Hellhammer fast snabbare och ondare så låter deras senaste skiva som om Darkthrone skulle sänka tempot och istället spela en enklare och mer långsam version av sig själva. Som Celtic Frost ungefär. Fortfarande fortsätter bandet på sin återgång till äldre klassisk metal och hårdrock men det är fortfarande hårt och omisskänsligt Darkthrone. Låtarna är också långa och har en episk underton. Även om det kanske inte är  True Norwegian Black Metal (TNBM) är det fortfarande bättre än 95% av all annan musik som släpps.

Invunche -"Antü" (Atavismo, 2024, Nuclear War Now! Productions).

Vad sägs om lite psykadelisk black metal med punkinfluenser från Nederländerna? Krydda detta med texter och image och framtoning tagen från Sydamerikansk shamanism så har ni Invunche som består av en enda medlem, El Invunche som lyckas med att frammana ett fullständigt galet ljudlandskap med mycket variation. Sången är bra och av klassisk black metal snitt. Syntmattor dyker upp och trummorna puttrar på bra. Jag tror både folk som gillar mer rå black metal av finskt snitt samt de som uppskattar punk kan gilla detta. Jag blev ganska golvad av denna skiva när den kom och det finns lager att upptäcka. Vissa partier är också ganska melodiösa och finstämda men hela tiden finns det en märklig skevhet underliggande. Lite som det Wagner Ödegård lyckas med i Wulkanaz. 

Asarhaddon -"Im tiefen Wald" (Êra, 2024, Vendetta Records).

Okej. Jag är inte världsbäst på tysk black metal om man bortser från Katharsis, Graupel och ett fåtal andra band. Därför blev jag lite förvånad när jag hörde Asarhaddons senaste fullängdare. Bandet består av en duo av musiker som tar in gästvokalister på sina album. På detta är det en kvinnlig sångare med det ganska generiska namnet Nova som greppar mikrofonen och jävlar vad bra hon gör det. Asarhaddons musik är ganska finstämd och melankolisk och episk black metal. Jag drar ibland lite paralleller till MGLA men även till Amesoeurs. Det finns något väldigt känslosamt över musiken. Vissa partier påminner också om svenska Grift. Detta är musik för regniga och ledsamma dagar. Blir lite känslosam av den. En mycket positiv överraskning och ett påminnelse för mig att inte alltid avfärda tysk black metal trots att musikvideon är väldigt generisk. 

Antichrist Siege Machine -"Cowering Lamb" (Vengeance of Eternal Fire, 2024, Profound Lore Records).

Jag såg att min skribentkollega Susanne också hade med ASM på sin lista. Jag vet inte vad man ska säga mer. Gillar man black/Death/War/Grind metal är denna skiva ett måste. Det är pisk från början till slut. Att bandet också är ute och turnerar ganska frekvent gör att åtminstone jag blir lite sugen på att se hur en sådan här konsert kan låta och se ut. Framförallt om det blir en ordentlig pit hos publiken. Hoppas gubbarna från Richmond, Virginia forsätter på samma spår i framtiden. Ibland behövs det musik för att rensa bort vardagens tristess och detta band hjälper mig med detta på ett utmärkt sätt. 

Adorior -"Begrime Judas" (Bleed on My Teeth, 2024, Dark Descent Records).

På tal om återkomster. Det engelska bandet Adorior bildades 1994 men har inte släppt någon fullängdare sen år 2005. Jaded Lungs sjunger och vrålar som att hennes röst verkligen har väntat i många år på att få släppas loss. Bandet manglar på som om det inte fanns någon morgondag och i denna låt jag har valt ut så har de även klippt in maskingevärssamplingar i takt med trummorna. Ni förstår nog vad vi pratar om. En vansinnig blandning mellan black metal och death metal med lite thrash och klassisk metal inslängd. Gitarrsolon som får Kerry King att kännas sansad. Sammantaget får det mig att tänka på om ett band som inte var lika allvarliga och seriösa skulle få för sig att spela in "Panzer Division Marduk". Skivan har också ett visst sväng och det är svårt att inte sitta och digga med. En skiva som jag har svårt att lyssna på i en enda sittning då det tar lite på krafterna men som jag gärna återkommer till för att få en dos av vansinne. Extra bonus för det smakfulla omslaget. 

Det var detta årets lista. Jag skulle egentligen vilja nämna Koldbrann och även Djevel som släppt nya skivor men jag måste lyssna mer på båda skivorna då jag inte har fastnat riktigt ännu. Framförallt Koldbrann har jag väldigt höga krav på och ännu har inte den skivan klickat med mig ännu. Ses nästa år. Då hoppas jag som vanligt på mer häxmetal. 

/Oscar K.

Listan hittar ni här. 

God morgen. Hvordan går det? Idag blir det kort och gott norsk punk. Det är en kategori av musik som jag inte lyssnat så värst mycket på så det kändes dags att göra slag i saken. Jag har skippat TURBONEGRO för de tänker jag att alla redan har hört och BLOOD COMMAND (som är en stor personlig favorit) fick utgå pga att de känns mer metal än punk men det kan det säkert råda delade meningar om ute i stugorna. Listan finns längst ner i inlägget.

Vi lyssnar till tio låtar av (i tur och ordning): MURDER MAIDS, FAENIHÆLVETTE (som också syns på bilden här ovanför), AKTIV DÖDSHJELP, HONNINGBARNA, KJØTT, OSLO ESS, RONNY PØBEL, BRUTAL KUK, THE GOOD THE BAD AND THE ZUGLY och PAPPASAFT. Jag vill särskilt slå ett slag för låt nummer två i listan som var den låt som fick mig att välja temat från första början. Den dök upp som förslag i Spotify som en låt jag nog borde gilla och det stämde bra det. Ta en titt på textmaterialet och njut: 

"Rumpa mi er jævlig feit

Bicepsen er jævlig veik

Jeg er fortsatt jævlig bleik

Sommerkroppen er for seint

Du legger ut et bilde på Instagram

Jeg tenker bare på at du er svett og klam"

Och med dessa visdomsord tar vi helg. Ha de greit.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 45: Norsk punk!

Fredagslistan 2024, vecka 40: "Power" metal

Efter att ha funderat de senaste veckorna på ett tema kom jag fram till att det finns en hel del låtar och band som använder sig av ordet power eller makt i någon form inom de genrer jag gillar. Dagens lista blir därför "Power" metal och inte Powermetal så att ni inte tror jag har gått och blivit brittisk och odlat en mustasch och köpt jeansväst. Ni hittar dagens lista här och även i slutet av posten. 

Avmakt - "Ordinance", Satanic Inversion of...., 2024, Peaceville Records.

Detta norska band kommer förmodligen hamna på min lista över årets album. Denna duo består av medlemmar från fina band som Black Magic och Obliteration. De har också spelat live med band som Condor och Aura Noir så det är ju helt klart musiker i min smak. Vad vi bjuds på här är dock inte blackthrash av norskt retrosnitt. Istället är det Darkthrone som är den stora inspirationskällan och då pratar vi verkligen influenser från både tidiga och även senare Darkthrone. Det som skiljer Avmakt från många andra kloner är att det är musiker som kan skapa musik som låter som Darkthrone men ändå med tillräckligt bra egna idéer för att bandet ska kunna stå på egna ben. Det är lite som med Craft på Void skivan. Man hör influenserna men det blir ändå en egen grej. Avmakt är också dynamiska och jobbar med tempoväxlingar och väldigt bra trumspel. Ljudbilden är inte helt necro utan man kan höra ganska bra men det är tillräckligt rått för att jag ska uppskatta det. Eftersom dagens temaord var power kan jag tillägga att Avmakt betyder maktlöshet eller impotens på norska. Omslagets något abstrakta bild påminner mig om omslag  från Obliterations släpp.  Nu går vi vidare till nästa band. 

Departure Chandelier - "Catacombs Beneath the Castle of the Marquis", Antichrist Rise to Power, 2019, Nuclear War Now! Productions.

Vad sägs om lite black metal på det ganska oväntade temat Napoleon? Där kan vi snacka om makt och eventuell impotens om de elaka historiska ryktena är sanna. Detta band är ett samarbete mellan musiker från Montreal och New York. Det är dårarna som bland annat ligger bakom Akitsa och Ash Pool och uppemot 50 andra projekt. Bara namnen Akitsa och Ash Pool bör ge lyssnaren en liten fingervisning om vad det är för musik vi kommer att få höra. Det är väldigt mycket noise, synthar och märkliga gitarrer. Det är det som jag ibland lite slarvigt kallar för Onkel Kånkel-aktiga gitarrer. Precis som med Akitsa är det inte alltid lättlyssnat och ibland skär det nästan av diskant i öronen. Samtidigt vet bandmedlemmarna väldigt bra hur länge lyssnaren orkar lyssna på samma ljud innan de bryter och ändrar ljudbilden. Napoleontemat förstärker också den skeva stämningen. Tydligen fick bandmedlemmarna mersmak under inspelningen av denna skiva och de skapade ett sidoprojekt med namnet "Venusberg Cardinal" och spelade in en skiva parallellt med denna som släpptes först år 2023. Detta sidoprojekts tema är istället "antique black metal". Nog om maktfullkomliga ledare och vidare till nästa band. 

Power from Hell - "Diabolical Witchcraft", Profound Evil Presence, 2019, High Roller Records.

Nu är vi i det ondskefulla Brasilien för ännu en kraftmätning. Power from Hell började 2001 som ett soloprojekt av medlemmen Sodomic. Fokus var då mer på blandningen mellan speed, thrash och black metal med texter om BDSM. Spola fram 18 år och bandet har i brist på ett bättre ord mognat. Det är mindre BDSM och mindre speed metal. Soundet är lite mer välpolerat men det är fortfarande blackthrash av fint snitt. Låten jag har valt börjar ganska snällt med lite fint gitarrspel och någon synthslinga. Lite powerballad nästan. Låten får sen upp tempot ganska bra och framförallt Sodomics sång är sådär härligt överdriven som många blackthrash band försöker eferlikna. Det är väldigt gött. Överlag är denna skiva ganska snäll om man jämför med Power of Hells tidigare släpp men för mig som är ett fan av Devil Lee Roth och Pagan Rites faller detta i god (ond) jord. Så en powerballad från Power of Hell får avsluta dagens sydamerikanska besök och istället är det dags att besöka Sverige. 

Wolfpack - "Powerpigs", Lycanthro Punk, 1998, Distortion Records.

Från en av de sämre städerna som ligger kring Vänern, Mariestad, kommer ett av sveriges bästa kängband. Vi pratar såklart om Wolfpack som sedemera bytte namn till Wolfbrigade för att inte blandas samman med fängelsegänget Brödraskapet Wolfpack. 

Wolfpack bildades av medlemmar från Anti-cimex och Harlequin 1995 och har trots en del medlemsbyten och namnbyten fortsatt att turnera och släpper skivor än idag. Den skiva som fungerade som introduktion till bandet för min del var Lycanthro Punk  som släpptes på det anrika bolaget Distortion Records. Bandet sticker ut lite i den svenska crust/kängpunk myllan i Sverige då Wolfpack redan från början bestämde sig för att blanda ut sin käng med dödsmetall. 

Jag tycker att Wolfpack och senare Wolfbrigade har en ganska säregen stil som fungerar bra. Det är bra käng men också dödsmetallen får en plats. På låten Powerpigs är Anders Fridén från In Flames och Dark Tranquillity gästsångare. Några av medlemmarna från Wolfpack gick också samman med några av medlemmarna från Marduk och skapade det kortlivade bandet Moment Maniacs som gav ut en skiva med go dödsig käng år 1998. Nu är det dags att åka vidare och vad passar bättre i oktober än lite häxmetal av bästa snitt. 

Cultes des Ghoules - "Woods of Power", Sinister, or Treading the Darker Paths, 2018, Of Crawling Shadows Records.

Cultes des Ghoules är kanske ett av de främsta banden inom den smala subgenren "häx black metal". Bandet bildades 2004 i Polen och är aktiva ännu idag även om deras senaste fullängdare släpptes 2018. 

För den som inte är bekant med bandet rekommenderar jag starkt att man börjar med skivorna Häxan och Henbane. Framförallt Henbane har en väldigt speciell ljudbild. Det låter inte riktigt lika vasst och taggigt som annan black metal utan snarare organiskt och mycket reverb och bas. Hela skivan handlar om den mytomspunna örten Bolmört som inte minst användes av häxor under medeltiden för att skapa deras flygsalva som användes för att smörja in kvastarna innan man flög till sina möten. Växten har använts som medicinalväxt i minst 6000 år. Innehåller flera hallucinogena ämnen som gör att det går att torka och röka örten. Nu var det inte den skivan vi ska prata om utan en senare skiva, Sinister, som inte fick lika mycket uppmärksamhet som deras Coven. Det kan ha att göra med att Coven är en konceptskiva, en rockopera i metalskrud inte helt olikt det som King Diamond sysslade med. Däremot var det kanske lite svårt att sälja in en trippel-lp till den vanliga black metal lyssnaren. 

Sinister är på många sätt lite av en återgång till det enklare och lite mer hårda sound bandet hade på sina första släpp. Låten "Woods of Power" börjar ganska långsamt med lite doomaktiga toner och ett mässande. Man känner hur skogens makt omsluter en. Sen kör bandet igång med sin karaktäristiska stil. Naturligtvis kommer det en mäktig orgel och synthslingor med. Sångaren Mark Of The Devil har enligt mig en av de bästa rösterna i black metal. Han är varierad och väldigt teatralisk vilket är en stil som jag uppskattar. Det är lite märkligt att han har uppgett i intervjuer att han inte ens tänkt på att sjunga alls innan han grundade Cultes des Ghoules. Det har han visserligen tagit igenom genom att sjunga på en hel del släpp med andra band också. "Woods of Power" är också dagens längsta låt som klockar in på 11 minuter. Samtidigt tycker jag att det händer så mycket att låten aldrig känns så lång. Bara det i sig gör att Cultes des Ghoules har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att bandet kommer att spela in fler fullängdare istället för att släppa samlingar med gamla demoinspelningar i framtiden. 

Det var dagens lista. En alternativ "Power" metal lista. Se nu till att sätta på lite häx black och gå vilse i de virvlande höstskogarna. /Oscar K.

Låtarna hittar ni här.   

Fredagslistan 2024, vecka 34: Det är ju inte Darkthrone men...

Ett spännande ämne är detta med band som låter som tidigare band. Vi kan kalla dom kloner, kopior, tråkiga cash grabs eller oinspirerade. Jag väljer dock att fokusera på det positiva. Här får vi fem band som i mer modern tid (nåja) låter ganska likt Darkthrone lät förr i tiden. För full transparens ska jag väl också erkänna att Darkthrone ibland påminner väldigt mycket som Hellhammer eller Celtic Frost fast uppspeedat, 

Listan finns här och längst ner i inlägget

Cultus Profano -  "Ignis Altare, Op. 5", Sacramentum Obscurus, 2018, Debemur Morti Productions.

Här snackar vi äkta USBM från det soliga Kalifornien med en kvinnlig sångare och gitarrist. Det måste ju verkligen vara kass tänker alla som är true. Lägg därtill att skivan är släppt på det franska bolaget DMP som verkligen kan blanda och ge. Ibland stenhård gammaldags black metal och ibland något släpp med progressiv folkmusikinspirerad post-black. Det vi bjuds på i fallet med Cultus Profano är starkt 90talsdoftande black metal som tar väldigt mycket intryck från den norska scenen. Sångarens ljusare register gör att mina tankar går till tidiga Gorgoroth. Men framförallt är det ju Darkthrone som finns där som inspiration. En ganska rå ljudbild och trummorna är fantastiska i sitt mangel. Bra jobbat av denna amerikanska duo. Ibland behöver det inte vara svårare än så. Omslaget är dessutom rått och tufft.

Paragon Impure-  "To Gaius Part II" , To Gaius! (For the Delivery of Agrippina), 2005, GoatowaRex.

Från ett ganska märkligt black metal land i Europa kommer nästa band på listan. Vi pratar om det nu splittrade bandet Paragon Impure från Belgien. Att detta band släpper en temaplatta där varje låt heter "To Gaius" följt av en siffra och temat är den romerska kejsaren Caligula överensstämmer ganska bra med min bild av belgisk black metal.  Vem minns inte genren Brown metal som bandet Lugubrum påstod sig ha uppfunnit? Känns väldigt belgiskt men nu ska vi vidare med Paragon Impure.

Musiken då? Jo det är väldigt kompetent black metal som den spelades i Norge på mitt av 1990-talet. Återigen tycker jag mig höra Darkthrones arv eka i musiken. Det är ganska minimalistiskt men aggressivt. 

Bloodhammer - "Altered Shapes," Post-Apocalypse Trilogy, 2006, Primitive Reaction.

Nu är vi i det mästerliga black metal landet Finland igen. Här snackar vi om bandet Bloodhammer som har hållit på sen 1998 med sin version av äldre och mer primitiv black metal. Det är dock inte första vågens black metal vi pratar om utan norsk andra vågs black metal. Återigen är det Darkthrone jag främst tänker på som inspiration. Om man tittar på Bloodhammers diskografi kan man se att de har släppt en evig massa splittar och singlar och samlingar. Tre stycken fullängdare har de skrapat ihop men det var just med Post-Apocalypse Trilogy från 2006 som jag fick upp ögonen för dom. Jag anser att bandet är för bra på att skriva ordentliga egna låtar för att bara avfärdas som en Darkthrone-klon. Extra intressant är att bandet vill spela primitivt och har en primitiv logga men döper en skiva till Post-Apocalypse Trilogy vilket snarare får det att verka som något lite intellektuellt. 

Veiled - "Luminous", Black Celestial Orbs, 2018, IBP.

Raskt sticker vi över till ett amerikansk-svenskt band.  Detta är en lite intressant och märklig historia så vi tar det från början. Det fanns ett amerikanskt black metal band som hette Gnosis Of The Wtich som jag tyckte mycket om. Bandet var en duo som var ganska kortlivad och han bara släppa två eps och en split med det svenska bandet Grá. Hela deras approach och sound var ganska mystiskt och lite åt häx-black metal hållet. Bandet transformerades till Veiled när trummisen stannade kvar i USA och den andra bandmedlemmen flyttade till Sverige. Här i Sverige fortsatte han med Veiled och framförallt blev han medlem i bandet Grá där det är lite oklart vad han bidrog med. Trummisen i Veiled är också trummisen i Grá. Det är samma Grá som Gnosis Of The Witch gjorde en split med. Så bandinavel på hög nivå. Nu när vi har detta avklarat går vi vidare med musiken. 

Här är det en något renare ljudbild och mindre mystiskt än Gnosis Of The Witch. Det är ganska klassisk nordisk black metal vibb över hela skivan. På den låt jag har valt ut låter också sångaren ganska likt Nocturno Culto från Darkthrone i sina mer teatraliska utsvävningar. Så jag skulle nog säga att det låter ganska mycket Darkthrone detta med. Lite egna idéer finns det allt och Veiled väver in mer atmosfäriska inslag och lite ljudmattor vilket gör att det har en egen identitet. Både bandet och skivan verkar ha gått ganska många förbi och i skrivande stund finns det inga recensioner av den på Metal Archives.  Också skönt omöjlig logga. 

OCCVLTA - "Last of the Sabbaths", Night Without End, 2017, Dying Victims Productions.

Från ett band till ett annat utan några recensioner på Metal Archives. Detta tyska band är inte bara det sista för idag utan också kanske det band som har coolast logga. För att göra saken ännu tuffare påstås det att alla tre bandmedlemmar är bröder. Alltså inte som i "metal brothers" utan riktiga bröder. Jag låter det vara osagt om jag tror på detta eller om det är någon märklig idé om bra marknadsföring. 

Om de tidigare band jag har valt ut ganska hårt vilar på norsk andra vågs black metal och framförallt Darkthrone har Occvlta en liten annorlunda approach. Istället är det som att bandet har tagit idéer från Hellhammer och Celtic Frost och byggt vidare på det. Lite som Apocalyptic Raids men där Apocalyptic Raids är mer en direkt klon av Hellhammer hamnar Occvlta snarare närmare Darkthrone i soundet just för att de bygger på Darkthrones influenser. De spelar inte heller lika rak black metal utan har långsammare mer doomiga partier. Det är inte lika mycket blastbeats helt enkelt. Den som gillar äldre black metal har mycket att glädjas åt. 

För att sammanfatta dagens lista, det går att göra Darkthrone-liknande musik men ändå sätta en egen twist på det för att få fram något eget. Banden är tillräckligt bra för att jag ska lyssna på dom utan att irritera mig på dom utan snarare bara konstatera att det låter bekant och sen ryckas med. Jag hoppas kunna få fram en lista med sämre kloner av band vid något annat tillfälle men det får komma senare. 

Listan hittar ni här. 

/Oscar K.