Fredagslistan 2026, V 29: Sex snabba slaktlåtar

Det är ju inte slaktmånad (oktober) än men jag tänkte ändå köra en lista med låtar som har något med slakt att göra. Det blir spretigt och inte alltid superbra men det är åtminstone något. Dessutom är det varmt ute och skämt kött och skämd och rutten musik passar väl som handen i nithandsken?

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget som vanligt. 

Iron Maiden - "Bring Your Daughter... to the Slaughter" (No Prayer for the Dying, 1990, EMI).

Någonstans måste vi börja och varför inte här? Iron Maiden är väl de flesta metalfans bästa band. 

Jag minns många Iron Maiden fester från mina yngre år. Vad är en Iron Maiden fest kanske den oinvigde undrar.

Det är helt enkelt så att man lyssnar igenom Iron Maidens samlade diskografi i kronologisk ordning från början till slut. Ibland tar ölen slut, ibland tar tiden slut, ibland tar lyssnarnas medvetande slut. I vilket fall som helst är detta själva konceptet. 

Här har vi Iron Maiden som de lät år 1990. Av många fans anses denna skiva vara en av de sämre i hela deras diskografi. Mig veterligen har detta omvärderats lite på senare år men just den låt jag har valt med ett slakttema brukar inte direkt framhållas som något av bandets stora mästerverk. Det struntar jag i då det är lite svängigt och passar på veckans tema med slakt. Ta med dottern till slakten helt enkelt. Bredbent och oväntat rak låt från bandet som kanske är mer känd för sin episka version av Heavy metal. Nåväl vi går väl vidare till något än mer uppenbart.

Slayer - "Show No Mercy" (Show No Mercy, 1983, Metal Blade Records).

Slayer, denna uppenbara grupp att välja när det handlar om slakt. Här med titelspåret från deras första fullängdare från 1983. Detta är ju inte riktigt thrash på det sättet som bandet senare blev kända för. Detta är visserligen ganska snabbt men det finns en stark NWOBHM-influens. Inte minst på sången men även på riffandet. Däremot är det givetvis skitbra och bör passa alla som gillar modern black/thrash av norskt snitt. Det finns också en punkig kvalitet som Slayer fortsätter ha med sig genom karriären. Slaktaren är slaktaren helt enkelt. Nu raskt vidare till något annat gammalt. 

Onslaught - "Angels of Death" (Power from Hell, 1985, Children of the Revolution).

Okej okej. Onslaught betyder ju angrepp på svenska och inte så mycket med slakt men på engelska är det nära nog okej? Här är ett brittiskt hardcoreband från 1980-talets början som bestämde sig för att spela satanisk thrash metal istället. Det trodde ni väl inte att jag skulle ogilla? Här pratar vi Bristol istället för Bay Area. Låttiteln Angels of Death låter misstänkt likt en viss låt av Slayer. Det finns också vissa riff och delar på denna skiva som inte bara andas Slayer utan även Metallica och Hellhammer. Inte mig emot. Det är ett gött ös helt enkelt. Nu kör vi vidare till något annat som kanske passar bättre in på temat. 

Marduk - "Slay the Nazarene" (Nightwing, 1998, Osmose Productions).

Svenska mangelgudarna Marduk karriär kantas av kontroverser. Är det inte nazi-anklagelser är det något annat. Precis som det påstås att Tomas Ledin drar ord ur en hatt när han skriver låttexter finns det ett envist rykte om att Mogge i Marduk singlar slant om nästa skiva ska handla om krig eller ha ett mer sataniskt tema. 1998 blev det album med sataniskt och vampyrtema. Det är nästan lite uppfriskande även om det kanske går att påstå att låtar om Vlad Tepes både har något krigiskt och sataniskt över sig. 

Här har vi i alla fall ett Marduk när de bestämde sig för att strunta i detta med dynamik och istället satsa på ett jävla pisk. Här har vi precis som på skivan från året efter "Panzer Divsion Marduk" en lineup med Legion på sång, Mogge på gitarr, B. War på bas och Fredrik Andersson på trummor. B. War avled förresten i år. 

Låten jag har valt ut handlar om att slakta den kanske mest ikoniska sonen genom tiderna, guds son. Det är pisk rakt igenom. Nu kör vi vidare på en ny bekantskap för min del. 

Bestial Strike - "Slaughter" (Legacy, 2024, Independent).

Turkisk black/thrash med stark crossoverpotential!. 

Jag vet inte något om detta band förutom att de varit aktiva sen år 2016 och kommer från området kring Istanbul. 

Musiken är modern thrash med inslag av både dödsmetal och metalcore samt hardcore. Det är både dubbeltramp och hytta med näven musik. Sången skiftar mellan mer klassisk arg hc/thrash och growlande. 

I denna subgenre förväntar jag mig inte så mycket moderna influenser men det funkar också. Nu avslutar vi med det kanske mest slaktigaste av det slaktiga.

Darkened Nocturn Slaughtercult - "Slaughtercult" (The Pest Called Humanity, 1999, Independent). 

Vi avslutar med det tyska bandet Darkened Nocturn Slaughtercult och deras låt Slaughtercult som är med på deras första släpp. Först möts vi av ett halvt om halvt snott Black Sabbath riff men sedan kör bandet igång med go black metal av sent 90-talssnitt. Det som gör Darkened Nocturn Slaughtercult lite speciella är inte bara det faktum att bandet fortfarande är aktivt utan att de även har en kvinnlig sångare och gitarrist som varit med från bandets början. Då black metal scenen till stor del är mansdominerad är detta något att kanske lyfta lite extra. Att bandnamnet är något överlastat gör att det känns ännu mer tyskt. Låten Slaughtercult är vad den säger sig vara. En kultig slakt. 

Det var allt för denna gång. Tack för att ni följde med på resan och glöm inte att köttet ruttnar snabbt i värmen.

Listan hittar ni här. 

/Oscar K. 

Fredagslistan 2026, V 28, VM-special

Få har väl missat att det är fotbolls VM med allt vad det innebär. Det har skjutits hit och dit (på planen) och passningar har både gått fram och hamnat i motståndarlagets händer (eller fötter om vi ska vara korrekta). Jag svär dyrt och heligt inför varje turnering att jag ska bojkotta på grund av att organisationen FIFA är lite problematisk och det hjälper inte att turneringen delvis spelas i cirkusstaten i väst. Men skit i det nu.

I skrivande stund, torsdag 9/7 kl 08:34, är åtta lag kvar i turneringen och jag tänkte att jag ska vara lite hygglig och förutspå utfallet i kvartsfinalerna åt er så ni kan spendera helgen på skogsrave eller någon annan aktivitet som är bra för själen i stället för att ge er själva fyrkantiga ögon och högt blodtryck.

Tyvärr har jag glömt min tyska bläckfisk hemma så vi får köra fotbolls-mortal kombat i stället. Av rättighetsskäl får ett inhemskt grind/döds/black-band representera sin nation. Ni som känner mig vet att jag har ett otroligt stort patos och är en väldigt, kanske den väldigtaste, rättvis domare så jag har valt att låta den gamle VM-94 hjälten Tomas Ravelli välja ut band som jag inte haft någon koll på sedan tidigare för att undvika spekulationer om fördelar och mutor.

Nu kör vi! Matcherna streamas gratis HÄR, antivirusprogram rekommenderas. 

Match 1: 

Alcest (Frankrike) Vs Tagrest (Marocko).

Alcest är ett band jag varit nyfiken på ett tag och som känner att jag kommer vilja fortsätta upptäcka. Det är väldigt vackert och atmosfäriskt, snyggt producerat och lite drömskt. Jag hade lite svårt att komma över skönsången men ljudlandskapen går verkligen inte att klaga på. Det blir lite spretigt med drömpopen och när man hoppar mellan albumen (jag började med Spiritual Instinct från 2019).

Tagrest kör lite samma sak med inspiration från Marockansk folktro och traditionella instrument. Det är inte lika välproducerat utan slamrigare och låtskriveriet är inte lika välarbetat. Det är också betydligt mer traditionell black med lite akustiska avstickare som oftast är väldigt bra (på plattan To Bask in Heroic Tales of Yore åtminstone).

Matchen slutar 1-1, när det är bra är det riktigt bra hos båda banden men det är lite för spretigt. I förlängningen byter Tagrest in sin gamla demo Atlantean Ritual MMXXIII som dunkar upp bollen i krysset. 

Marocko vidare.

 

Match 2: 

Asgaroth (Spanien) Vs Oathbreaker (Belgien)

Nu blev det dramatiskt. Plånkiga elpianon och synthar som ev är nallade från fantomen på operan blandat med dubbelpedal och en ganska ful digital produktion utgör Asgaroths startelva. Plattan heter Red Shift (Peaceville records) från 2002 och var ingen höjdare.

Oathbreaker däremot spelar snabbt och maler på bra. Plattan Eros|Anteros (Deathwish Inc.) från 2013 är producerad av Kurt Ballou från Converge och det märks. Ljudbilden är massiv och blasts blandas med d-takt och breakdowns. Det påminner ganska mycket om just Converge men är lite rakare och inte lika meckigt. Jag är ett fan.

Belgien vidare.

Match 3:

Trelldom (Norge) Vs Heathen Deity (England)

Trelldom är tydligen ett av Graahls alla band och det blir väl en bra representant för våra grannar. Jag har för mig att han kan vara lite kontroversiell så vi dyker inte ner i det träsket utan lyssnar på plattan Til minne… från 2007 som jag tycker har ett snyggt omslag med några jeppar som går på ett snötäckt berg. Och det låter norskt. Produktionen påminner om gamla Darkthrone, även om det inte är lika bra. Det är stabilt, inte jättekul men stabilt.

Heathen Deity däremot låter modernt, sorl varvas med plånkande akustiska gitarrer. Lite väl mycket plånkande akustiska gitarrer. Skivan Satan’s Kingdom från 2024 är stabil, inte jättekul men stabil.

Trelldom petar in bollen på stopptid och vinner för skramlig produktion är bättre än modern kirurgisk och prat på norska om snö och granskog vinner över Albion-skiten med harpriff och körer alla dagar.

Norge vidare.

Match 4:

Nekyros (Argentina) Vs Inquisition (Colombia)

Nekyros från Buenos Aires låter trevligt, det går både väldigt snabbt och väldigt långsamt. Debutplattan Nyxian Path (2025) känns väldigt gjuten. Produktionen låter som den ska, sångaren är bra på att gapa och riffen är snygga. Det blir ett följ i streamingappen.

Colombias Inquisition har hållit på och harvat betydligt längre. Jag fick debuten Invoking the Majestic Throne of Satan från 2002 rekommenderad. Musiken drar lite åt dödshållet och det är svårt att inte gunga med på kontoret. När sången kommer i gång låter det lite som ett mumlande troll som håller volymen nere för att inte störa grannarna. I egenskap av ett stort grind-fan tycker jag att detta är lite kul och det tar inte lång tid innan det växt på mig. Ett band till jag kommer lyssna mer på.

Här går det hela vägen till straffar men trollet i mål räddar sista och Colombia går vidare.

Hoppas ni har haft det trevligt i dagens sändning. Nu över till Hjalmar och vädret. 

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 27: Return of the EP!

Gott folk!

2026 har som skivår betraktat börjat växla upp något - guldkorn finns det en del av, och topparna är höga när det gäller fullängdsskivor. Men det struntar vi i idag, för idag ska vi gräva ner oss i EP:s som samtliga håller hög klass. Det blir allt från crossover till grindcore och black metal. 

Ni hittar listan på YouTube här - då minus större delen av Änglaliks EP då hela inte fanns där. 

Och här om ni vill lyssna via Tidal, eller kopiera över till annan streamingtjänst. 

Vi kör!

Jag blev genuint glad när jag upptäckte att finfina IRON REAGAN hade kommit med nytt. Detta magiska sidoprojekt med medlemmar från MUNICIPAL WASTE och DARKEST HOUR har legat tysta sedan 2019, men nu, herrejävlar drämmer de i med en EP som heter duga. "Demonetization" är en ren smocka på 10 minuter ren klass om, såklart, politik, våld och sociala frågor. Alla låtar är bra, men bäst är Make It Ugly som har den mest generösa speltiden av alla låtar på skivan, 2 minuter och 41 sekunder. Jag tror att alla band som lirar crossover/hardcore vill låta som IRON REAGAN gör - med stor ackuratess och förödande stringens levererar bandet en EP som gärna går varv efter varv. 

Såklart dyker GADGET upp i listan, med sin "Coerced". 10 år har vi fått vänta på mer material från detta ypperliga grindcoreband från Gävle. Det enda jag har att invända mot EP:n är att bandet experimenterar lite väl mycket på en låt som är för lång - hade med lätthet kunnat fyllas upp med minst 5 andra låtar istället. Men vad vet jag, ni kanske gillar detta, haha! Resten av EP:n är däremot helt fantastisk med en rensnivå som är magisk. 

ENDSEEKER från Hamburg lirar death metal driven av HM-2 så det räcker och blir över. "Coffinborn" heter deras senaste alster och är en djupt sympatisk EP som bjuder både på tvåtakt och sväng. Dessutom så får man en cover på något så oväntat som en låt av David Hasselhoff - True Survivor - som de på något märkligt sätt får att låta som en låt som Dan Swanö hade kunnat göra, haha!

BLACK TUSK kommer från den djupa Södern i Georgia och om ni tyckte att det var för lite fokus på tungt sväng i listan denna vecka, då kan ni få skopan full här. Såklart lite d-takt också. "Systems Of Solitude" heter EP:n som klockar in på sympatiska 8 minuter om du har bråttom. 

Men när kommer det black metal? Jo, nu! Osignade ÄNGLALIK bjuder upp till dyster ringdans på EP:n "Stoft". Det är en rejäl skiva detta. Strax under 29 minuter bjuder denna duo på - hade det varit frågan om grindcore så hade detta räknats som en fullängdare, men haft 800 låtar. Nu får vi 5 och då är första låten mer av ett intro. Det smakar inte alls oävet detta, och jag blir sugen på att höra mer från denna duo som hittills bara har släppt den här plattan. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin