Påsk-Sabbath

Det är ju påskvecka nu varför jag har börjat fördjupa mig i två intressanta ämnen: Black Sabbath och chokladkaniner. Om det senare finns inte mer att säga än GIMME GIMME GIMME, men om Sabbath skulle man kunna fylla en sida eller sjuhundra.

Jag upptäckte Black Sabbath väldigt sent och har inga som helst krav på någon viss sättning, jag lyssnar på alla skivorna (med två undantag) och perioderna och älskar verkligen bandets samlade flora av musik. Självklart har jag vissa favoriter, så är det väl alltid, men jag kan vilken veckodag som helst blanda Born again, Cross Purposes, Sabotage och Seventh star.

Seventh star ja, där har vi en filur som är en favorit. Speciellt med tanke på turnén som följde. Skivan är bra, inte tu tal om det, men även om Glenn Hughes gör ett bra jobb så var det hans ersättare efter bara en handfull spelningar som verkligen gjorde konserterna rättvisa. Ray Gillen är den i mitt tycke som klarat av SAMTLIGA Sabbath-perioder bäst, han gör allt från 1970-1986 rättvisa med en känslofylld ton, en nästintill obehagligt bra röst och ett sjujävla GO som ingen annan av bandets sångare lyckats framkalla. Inte ens Dio, underbara Dio, hans "egna" låtar är fantastiska men Sweet leaf som kördes 1980 och den nästintill olyssningsbara versionen av Black Sabbath på Mob Rules-turnén och Live Evil-skivan är inget jag spelar varje dag.

Ray Gillens första sväng med bandet i USA var en bra sväng, men när de kom till England för de sista gigen på turnén och då utökade låtlistan med närmare 20 minuter så var det som om himlen brann varje kväll. Det finns en dubbelvinylbootleg från London kallad Sphinx som vittnar om en av de starkaste sättningarna bandet haft, denna konsert filmades även för köpvideosläpp men den filmen lyser med sin frånvaro tyvärr. Förra året kom Seventh Star som en "Deluxe Edition" med radioinspelningen av samma gig. Det var såklart en skojig knapp timme men inget slår den kompletta publikupptagningen på 2 timmar.

Ray fick aldrig göra någon skiva med bandet, han lade slasksång på en tidig version av Eternal Idol 1987 innan han blev ersatt av Tony Martin. Sålunda får vi leva med det lilla som var och vad som kunde varit. Tyvärr rycktes Ray dessutom ifrån oss alltför tidigt 1993, ett tragiskt frånfälle på alla sätt.



/Alex