Fredagslistan 2024, vecka 29: Billy Corgan åldras som opastöriserad mjölk

 Första gången jag hörde talas om bandet Smashing Pumpkins är troligtvis någon gång under 2006. Dagen avrundades alltid med att se Simpsons på TV6, och avsnittet “Homerpalooza” från sjunde säsongen dyker upp. Homer bestämmer sig för att han ska bli cool bland kidsen och går därmed med i Lollapalooza som del av en resande freakshow. Jävligt roligt avsnitt och med några riktigt roliga gästskådisar. Peter Frampton, Sonic Youth, Cypress Hill och, såklart, Smashing Pumpkins. En kort snutt av “Zero” från Mellon Collie and the Infinite Sadness (1995) spelas. Den gjorde inget vidare intryck, jag var ju bara runt 10 år gammal och vid det laget fullständigt ointresserad av musik. Dryga 8 år senare spelar jag spelet Watch Dogs och låten “My Love Is Winter” dyker upp på bilradion. Musikintresset är nu igång på allvar, Smashing Pumpkins? De har jag ju hört om, man kanske ska lyssna lite på dem? Jag ger skivan Oceania (2012) några lyssningar. Njaaaae, den låten var ju rätt bra men i övrigt lite tråkigt. Vi skiter i det, det finns ju en massa (i efter hand halvdassig) musik att lyssna på istället. 

Ytterligare 2-3 år senare så dyker tanken upp igen, möjligtvis på uppmuntran av en gammal klasskamrat. Jag kanske ska prova från början istället? Det är ju trots allt 20 år mellan första skivan och Oceania. Det leder till nästan ett helt år spenderat med djupdykningar ner i Siamese Dream (1993) och Mellon Collie, och bandet har sedan dess haft en lika stenhård plats bland de topp 5 mest lyssnade varje år som Prince och Rammstein. Och ändå har jag sedan 2016 nästan exklusivt lyssnat på de 3 första skivorna. om och om och om igen. Delvis beror det på avskräckande skrönor om hur det går helt utför efter Mellon Collie. Allt åt helvete, Projekt nerlagt för att citera Bertil Enstöring. Men har pöbeln rätt? Alla dessa arm-chair musikkritiker, dessa elitister och svettiga nördar? Blev det pannkaka efter 1995? Det finns ju bara ett sätt att veta säkert.

Efter Mellon Collie gjorde bandet till mainstream rockikoner sparkades trummisen Jimmy Chamberlin pga flera överdoser på heroin, enligt bandet för hans egen säkerhet. Frontmannen och primära låtskrivaren Billy Corgan upplevde personliga tragedier genom modern Marthas bortgång och en skilsmässa, vilket tillsammans med den nära vännen Jimmys frånvaro ledde till en väldigt mörk och melankolisk ton på följande skiva, Adore (1997). Bandet verkar ha, kanske med glimten i ögat, provocerat sina fans genom att släppa kommenterar om hur gitarrmusik var passé och att skivan skulle bestå av “techno”. En sanning med rätt grov modifikation, musiken präglas absolut av elektroniska element men det är lika mycket akustiska element i spel. Dock är det betydligt färre distade gitarrer närvarande och trummorna har inte samma aggressiva studs som när Jimmy spelade, även om det är riktigt välspelat ändå av en rad olika alt-rock kollegor. Vigs väl ihop med regniga dagar och dystra stunder.

Jimmy återvände till bandet någon gång mellan 1998 och 1999, men innan bandet hann släppa sitt nästa alster hade basisten D’arcy Wretzy lämnat bandet. Perioden verkar präglas av stora personliga strider i bandet och nu i efterhand pratar bandet då och då om att man såg hur intresset för alt-rock sjönk tydligt under sista åren på 90-talet. Oavsett verkar bandet ha kommit överens om att splittras efter att sista konceptdubbelplattan Machina (1/The Machines of God och 2/The Friends & Enemies of Modern Music, båda 2000) och man spelar en sista konsert, sans Wretzky, i december 2000 på samma klubb bandet de facto debuterade 1988.

Dessvärre finns bara första delen av skivan tillgänglig för streaming, ett av många mysterier kring Billy Corgans diskografi. The Machines of God blir lite som en brygga mellan stilen på Mellon Collie och Adore, där rockaspekten är tillbaka med en fantastiskt korkad mängd dist. Det finns en viss frihet i deras musik under de första 5 skivorna där det experimenteras mycket, man provar lite allt möjligt och kan hålla det hippt. Billys röst är en vattendelare, personligen är jag ett fan…under 90-talet, det kommer gå rätt dåligt under de kommande 23 åren som vi snart får höra.

2007 återförenas Jimmy och Billy utan varken D’arcy Wretzy eller gitarrist James Iha. Resultatet blev Zeitgeist (2007), en skiva vi inte heller kan kika på då den också fattas från streamingtjänster. Det gick nog sådär, då Jimmy lämnade gruppen igen 2009 för att göra något helt eget. Corgan kör på med diverse ny personal, främst Jeff Schroeder som kom att stanna i gruppen fram till hösten 2023. 2012 kommer ovan nämnda Oceania, och den är helt okej. Duglig, lite alldaglig alt-rock. Det var inte smärtsamt att lyssna igenom och rösten har ännu inte helt kapsejsat på den då 45-åriga Corgan. I sann megalomanisk anda är skivan första delen i något övergripande metaprojekt kallat Teargarden by Kaleidyscope som skulle sträcka sig över ett antal år och flera skivor.

Desto värre är det med Monuments to an Elegy (2014). Skivan är 32 minuter lång och består av långtråkig poprock med en blästrande prestation från Tommy Lee på trummor. Storslagna grejer, fantastiskt. Det blev inget mer av Teargarden efter 2014, projektet övergavs vilket kommer att bli en trend under de kommande åren tillsammans med den långtråkiga alldagligheten.

2018 återförenas Jimmy, James Iha och Billy Corgan och planerar en överdådig retur (troligtvis vagt inspirerade av den offantligt lyckade Guns N’ Roses turnén med Slash) som påbörjas med Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun (2018). Det låter bättre än Monuments, det gör det, men vafan säger det egentligen. Rösten har börjat ge vika och det fattas något. Det låter för enkelt, var är den överdådiga överdubbningen och den extravagant ljudbilden? Rick Rubin står som producent vilken märks på skivans sound. Allting är oerhört komprimerat till den nivå att man kan tydligt höra digital distortion. Volym 2 överges nästan direkt då skivan inte får något vidare bemötande. Men vi är ändå inte på lägsta punkten. 2020 släpper bandet av oklart anledning en 72 minuter lång synthpop skiva kallad Cyr. Den suger och blir sågad. Undvik för allt i helvete, och då blir det på något vis ändå värre…

Återföreningen blev ingen succé, synthpopen ledde ingenstans. Vafan ska vi hitta på nu då? Jomen varför inte släppa en uppföljare till Mellon Collie, en trippelalbums rockopera släppt i 3 etapper mellan november 2022 och maj 2023. ATUM är en prövning. 138 minuter, 33 låtar där allt låter mer eller mindre likadant. Synthpopen är fortfarande med och lika dålig som på Cyr, rocklåtarna är reumatiska och trötta. Och Corgans röst, aj aj aj. Han insisterar på att sjunga på ungefär exakt samma vis på varenda jävla låt. Jag vill säga att det är som en dålig parodi av bandets 90-tal, men det känns inte ens som att det är samma band. Bortsett från Jimmys utmärkta prestation på “Intergalactic” är det som en uppvisning i gubbighet, en demonstration av hur Billy Corgan tydligen helt har glömt hur man skriver intressant musik. I nästan 2 och en halv timme. Tanken gör mig febrig. Det finns inget värre än gubbar med storhetsvansinne.

Besvikelsen är total

//Herr B, fortfarande fylld med tonårsvemod

Första halvan av listan är åtminstone bra, testa här!

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren

I början skapade Gud Jorden etc, och lite efter det så började Herr B lyssna på musik.

Det började egentligen med country, gammal rock och popmusik från 80-talet men det är ju inte varför vi är här. Vi är här för tunggunget, så nedan presenterar jag den smutsiga sanningen om vad som gick i lurarna där i tidiga tonåren. Åtminstone det som jag kommer ihåg. 

Vi kan dela in det i 3 olika sjok, varav det första är “Band som man lyssnat på och ångrar i efterhand”. Och vilket band passar bättre in här än Five Finger Death Punch. Herregud vad det har slösats tid på att lyssna igenom deras skivor. De var ju så TUFFA… och rätt fjantiga. Jag var vid något tillfälle oerhört inställd på att köpa en av gitarristernas signaturmodeller, något som privatekonomin lyckligtvis satte stopp för. Låtarna är lite catchy dock…

Andra bandet i grupperingen är Avenged Sevenfold, som har bra musik fram till trummisen Jimmy “The Rev” Sullivan dog av en överdos 2009. De fick då in MIKE PORTNOY att gå med i bandet, han lämnade för böfvelen Dream Theater för det här. Och sen sparkade de honom efter en skiva. Det har inte varit speciellt intressant sen dess.

Tredje och sista bandet är Deathstars, som var förband till min första riktiga konsert (Rammstein i Oslo 2012). Nu ska det påpekas att jag faktiskt lite kommit tillbaka till dem igen efter en lång tid, men jag tröttnade snabbt på dem efter högstadiet.

Andra sjoket är “Band man önskar att man lyssnat mer på men inte gjorde”. Här öppnar vi med Follow med Breaking Benjamin. Och nej, jag ångrar inte att jag inte lyssnade på Breaking Benjamin. MEN låten är skriven av Billy Corgan från Smashing Pumpkins (på bild ovan), en av mina favoriter som jag upptäckte långt senare efter gymnasiet. Vem vet var man varit om jag upptäckte dem tidigare.

Andra bandet är Skindred, ett sjuk häftigt Walesiskt band som lyckas kombinera metal med jamaicanska musikaliska influenser. Det gungar nåt å det jävligaste och frontmannen Benji Webbe är fantastisk. Det blev liksom aldrig till att lyssna på dem ingående bara.

Sista bandet i andra sjoket är Deftones. Flera manodepressiva vänner säger att de är fantastiska och det är ju alltid ett gott tecken, men kommer aldrig till skott med dem. Mein är den låt jag lyssnat på mest, och den älskar jag. Får väl rycka upp mig och ta tag i det. Eller bli manodepressiv.

Tredje sjoket är “Band som stannat kvar.” Här finner vi Maximum The Hormone (bild ovan), som jag redan haft en utläggning om tidigare. Vi hittar Korn, ett band som kan vara genuint dassigt och fjantigt ibland, sen kommer en ett drop med ett Jonathan Davis-skrik och allt är förlåtet.

Ozzy Osbourne representeras av Zakk Wylde-eran. Robert Zombiesson gör revansch från förra listan, och vi avrundar med System of a Down, för det tror jag alla är okej med. De är ju rätt coola, och John Dolmayan är ju helt jävla provocerande otrolig på att spela trummor.

Herr B, nu mera i de mellan-tidiga åren, signing off

Fredagslistan 2023, vecka 23: Herr B Chronicles: De Tidiga Åren!

Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

Som kommunalt anställd, framförallt inom serviceflygeln, behöver man ofta rensa sinnet från allehanda pester och koleror. Filosofiska, mentala och fysiska krämpor som tär på våra arma hjärnknölar och karparteltunnelsbesatta handleder. Sådana krämpor som inga havremjölksfyllda koppar kaffe, ergonomiska datormöss eller ståbord rår på. För dessa stunder har undertecknat kompilerat en lista med (mestadels) tunga låtar döpt “10 Låtar För Att Överleva Kommunalt Ämbete”, med glimten i ögat som ungdomarna säger.

“We Care A Lot”, av Faith No More från kassetten “Introduce Yourself” (1987)

Vi bryr ju faktiskt oss…oftast, det beror på vad klockan är och hur nära man är till lunchen/fikan. Faith No More är ett knepigt band att beskriva för folk, funk metal känns otillräckligt när attityden mer känns punkig. (O)lyckligtvis återkommer de på den här listan.

“Quiet”, av Smashing Pumpkins från plattan “Siamese Dream” (1993)

Det ska ju vara TYST på biblioteket, och finns det ett bättre sätt att få utlopp för detta faktum än att lyssna på fuzzriff och Jimmy Chamberlin hypnotiska trummande? Debatterbart. (Påpekar också att trots textraden “Quiet, I am sleeping in here” så sover vi inte på arbetstid…inte hela tiden åtminstone.)

“The Crux”, av Mastodon från dubbelvinylen “Hushed and Grim” (2021)

“I! FEEL! PRESSUUUURE! I! FEEL! THE PRESSURE!”

För jovisst är det väl stressigt ibland av diverse anledningar. Gossarna från Atlanta vet verkligen var skåpet ska stå. Fantastiska riff, otroligt solo från Brent Hinds och Brann Dailor smackar trumskinn med energin hos 3 frisläppta förskoleklasser.

“People = Shit”, av Slipknot från skivan “Iowa” (2001)

För ibland är det bara så. Rasistiska kommentarer, otrevligt och otäckt beteende eller rent av fysisk aggression. Tvi vale, och vi går vidare!

“Motherfucker”, av Faith No More från albumet “Sol Invictus” (2015)

“Varför svarar ni inte när man ringer, tycker jag är för jävla dåligt.”

“Skills in Pills”, av Lindemann från CDn “Skills in Pills” (2015)

Tvetydigt, syftas det på medicinerna som kollegiatet behöver ibland för att klara vardagen? Eller måhända de arma själar som fastnat i beroendemyren? Tolkningsfråga.

“Caffeine”, Faith No More från mästerliga “Angel Dust” (1992)

Behöver den förklaras? Mike Patton måste varit kommunalt anställd i ett tidigare liv med tanke på hur många av deras alster som kunde varit med på listan. Oavsett, vi är färdiga med Faith No More nu, lovar. För den här gången åtminstone…

“Keine Lust”, von Rammstein från den nostalgiska “Reise, Reise” (2004)

Vi översätter snabbt Keine Lust till Ingen Lust. Dagen är nästan över, all lust har lämnat oss. Vi väntar nu enbart på en sak.

“Goin Home”, av Toto från samlingen “Toto XX” (1998)

Toto? I EN FREDAGSLISTA? Fy vad räligt, tvi. Klipp dig och stick från stan!

(jovars, men även den mest inbitne hårdrocksentusiast, som andas nedstämt och dubbelkaggar, upplever katarsis efter en lång, dryg dag på den kommunala arbetsdagen med den här låten i örat. Den övertygelsen lämnar mig aldrig.)

“I’m Alive”, av The Hives från singeln “I’m Alive” (2019)

Vi lämnar med lite nygammalt skrän och tjut från Howlin Pelle och Fagerstagossarna. VI ÖVERLEVDE ARBETSDAGEN! Solbrillorna på, vi kommer tillbaka imorgon. Skoningslöst obesegrade av den kommunala apparaten. 

Odugling, första klass, Hjalmar B. Signing off.

Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete