Fredagslistan 20 vecka 11: BASS

 Basen, vad skulle vi vara utan den? I musiken är det basen som sätter ton, den bestämmer humör och ser till att hela skutan gungar. Klipp den, och se alltet förminskas. Missbruka den, och se allt till fördärv. Nog för att jag är partisk mot mina skråbröder men denna ljuva lågfrekventa stapel gör mig alltid glad; att känna bröstet vibrerar och uppslukas av värmen är näst intill något heligt.  Det finns inte tid på dygnet för att prata om alla mästerliga fränder av F-klaven, men idag ska vi ge lite kärlek åt några favoriter och även testa ett lite nytt format, en ren videolista (länkad här) där jag försökt hitta korta klipp eller videos som visar vad dessa lågländare går för. Några kommer gå rätt fort, antingen för att jag redan pratat om de förr eller för att de redan är kända för sin talang. Peter Steele, Geddy Lee, Geezer Butler, Steve Di Giorgio, John Myung, Frank Bello, Rex Brown, Billy Gould, Les Claypool, John Entwistle and on it goes…

Tre basister som betytt mycket för mig under åren som alltid tåls att uppmärksammas om än kort är Cliff Burton, Jason Newsted och Rob Trujillo, roligt nog mina 3 favoritmedlemmar i Metallica (go figure…). Mycket kan diskuteras om vad Metallica varit om Cliff Burton inte tragiskt dött den där tidiga morgonen i Ljungby 1986. Vi kommer aldrig riktigt få något svar, men i tonåren ville jag vara Cliff Burton. Jag spelade Master of Puppets och Orion om och om igen. Blev väl aldrig speciellt bra, men han var inspirerande. Jason och Rob är däremot fenomenala båda två. Rob skulle jag säga är den bästa basisten av alla 3 (vi kan slåss om det om ni vill) men jag har alltid känt att han är tyglad av att spela i Metallica. Den snubben behöver spela aggressiv funk som han gjorde med Infectious Groove. Jason var perfekt, skivorna han bidrog till är inte några stora favoriter men snubben är en riktig demon, jag sörjer de stackars strängar som mött hans maniska plektrum. Att Lasse och Hetfield dränkte basen i Justice-mixen är en av dödssynderna i musikhistorien.

Jaha, så kort blev det kanske inte. Men vi går vidare till en rätt okänd basist som jag än idag bävar lite för. Arif Mirabdolbaghi (jag har fått googla namnet 4 gånger den här vecakn) som spelade med Protest The Hero fram till 2014 är än idag någon som ger mig smärre hjärnblödning när jag lyssnar på det han gör. Inga hämningar med teknik utan bara precis vad som helst som kommer honom för. Slap, tapping eller väldigt vackra ackordföljder. Dessvärre finns det inte några speciellt roliga videos av honom själv, utan vi får nöjas med Eric Gonsalves som var bandets livebassist under ett antal år.

Näst har vi en karl idag nästan mest känd som en basistmeme. Herr “Br Br Deng” själv, Ryan Martinie. För den oinvigde så rekommenderar jag att lyssna på Mudvaynes Dig så skola ni snart förstå. Det är synd att det är så, för Martinie är verkligen en virtuos, med en rätt säregen och oerhört aggressiv stil kombinerad med hänsynslös slap. Återigen någon lite tyglad av sin omgivning, även om han lever loppan i Mudvayne med alla jävla knäppa ansiktsmålningar.

Justin Chancellor kommer få många att himla med ögonen. Nog om detta jävla Tool hela tiden. Det är tjatigt, jag vet, men jag vet precis var jag var första gången jag hörde dem. Min musik-/ensemblelärare gav mig hemläxa att lyssna in mig. Jag gick hem och laddade ner deras diskografi (säg inget till Lars Ulrich, då blir han ledsen) och lyssnade på hela 10,000 Days (2006) i ett svep. Efter det var min musiksmak aldrig riktigt densamma och jag har jagat Justins sound och feel sedan dess utan framgång. Bandet är musikaliskt en powertrio där gitarr, bas och trummor behöver fylla ut så mycket utrymme som möjligt utan att trampa på varandra. Basen i Tools musik är inte bara förstärkning eller en grund för gitarr och synthar eller liknande. Den är melodiös, hypnotisk och enorm allt om varandra, dränkt i effekter och distad till helvete emellanåt. Dessvärre är Tool luriga, de är relativt skygga med att lägga upp bra material av sig själva live. Men den ypperlige basisten Kello Gonzalez har lyckligtvis gjort korta covers av många av Justins bästa slingor. Med samma bas dessutom, en Wal Mk2. Värde sisådär 110000 svenska kronor begagnad. Man skulle ju jobbat med något som betalar bättre än biblioteket. Nåväl.

Jag har pratat om Maximum The Hormone förr, ett av mina favoritband. Deras ödmjuke lille basist, Futoshi Uehara, är verkligen en underskattad pärla till energiknippe. Japans svar på “vad hade hänt om Flea spelade Hardcore istället för pop” är verkligen en av de viktigaste beståndsdelarna i bandet. Hans våldsamma slap är ett av bandets tydligaste signaturer som ger bandet sin kaotiska känsla och gung. De är musikaliskt sett, precis som Tool, en powertrio där basen behöver ta mycket plats mellan syskonen Nao och Ryo på trummor respektive gitarr. Någon dag hoppas jag kunna lära mig spela något av hans alster, men varenda gång jag försökt känns det som att jag jagar en ferrari på en trehjuling. Mina stackars handleder…Även här är det ont om riktiga videos, så vi får nöja oss med en låt och lite hjälp från fansen.

Sist har vi inget flådigt, tvärtom. Oliver Riedel är en sällan besjungen basist, här är det inget tungt lir eller komplicerade slingor. Riedels mantra har alltid varit “serving the song”, med en sällan speciellt tydlig roll i Rammsteins musik mer än att kännas, med ett fåtal undantag såsom Seemann från första skivan (1:30 i videon för den otåliga) Det är inget flådigt, inget extravagant. Bara en väldigt fin melodi. Jag är igen partisk, Riedel var min största idol som tonåring när jag först plockade upp basen. Mitt huvudinstrument är än idag en Sandberg-bas för att Riedel spelar på dem, ett instrument jag är djupt förälskad i och aldrig kommer göra mig av med. Nu är det ren barnlek att spela, men jag minns hur stolt jag var första gången jag spelade igenom hela Du Hast felfritt på min billiga Squier Jazz-bas. En enklare tid.

Det finns myriader av andra basister jag älskar. Mike Mills från R.E.M är en milstolpe i min musikaliska resa, Derek Forbes är rena trollkarlen i Simple Minds och jag har lirat mycket Paul Simonon från The Clash. Jeff Ament, Louis Johnson, Tony Levin, Larry Graham, Bakithi Kumalo, Carole Kaye, Tina Weymouth, vi kan som sagt fortsätta i timmar och speciellt om vi lämnar den hårda musiken bakom oss. Vare sig de spelar 4 eller 5 strängat, kontrabas eller bandlöst: var snäll mot basisterna i ert liv. Var snälla mot varandra oavsett om ni spelar bas eller ej faktiskt. Nu ska jag försöka spela Orion igen, wish me luck.

//Herr B

Söndagslistan 2026, vecka 6: De Dåliga Dagarna

 Jag har sedan yngre tonåren haft en fallenhet för perioder av dystert sinnelag. Kroppen känns tung, som att skelettet blivit till bly och köttet till seg tjära. Medvetandet känns som att det svävar utanför mig själv. Depression möjligtvis, även om jag känner mig fullt fungerande. Oavsett så är det i dessa stunder musiken kan erbjuda en stor tröst, att veta att någon annan har känt eller upplever något liknande och gett en ett utlopp för den. Idag ska vi gå igenom ett axplock av låtarna jag lyssnar på under de dåliga dagarna och, på sitt vis, hjälpt mig överleva.

Listan på Youtube

Först ut kör vi tre snabba som talar mer till ett seglivat tonårssinne som inte ger sig alltid. Ugly (1996)med Pumpkins, Happy? (2005) med Mudvayne och Stenbrott (1995) med Kent (jo jag vet, det är lite kätteri men man kan inte alltid hjälpa vad man resonerar till). Det finns inga speciellt djupa anledningar, texterna talar lite för sig självt. 

Men Invincible (2019) med Tool är lite mer…esoterisk. Jag har aldrig varit någon som läser texter och inviger mig i vad en låt egentligen handlar om med väldigt få undantag, oftast väldigt bitterljuva eller tragiska. Men texten om kampen med att åldras och att inte längre kunna göra vissa saker resonerar, speciellt över den väldigt vackra musiken. Jag är ännu inte 30 fyllda men de senaste åren har kommit med en rad olika bestyr och begränsningar som känns av. Nåväl, att inte kunna äta rökt mat utan konsekvenser är väl inte direkt på nivå med en gammal krigare som inte längre orkar slåss eller vafan Maynard än sjunger om. Allt är ju relativt.

Vad gäller ensamhet gör låten Loner (2022) av Mando Diao något för mig. Jag trivs med att vara själv men hatar att känna mig ensam. Det är lyckligtvis inte ofta jag känner mig ensam, jag kan skatta mig lycklig med en uppsjö av vänner och gott om familj. Men ibland kryper det ändå in, när musiken tystnat och nattens vilda storm av tankar kommer igång.

Näst har vi fyra melodier om döden, med olika vinklar. Först ut kör vi bob hunds Åh Döds (2013), även den rätt rak. Det finns en speciellt plats i mitt hjärta för musik (och konst i stort) som lyckas kombinera det tragiska, det sorgliga med det glada, det sorgfria. Även om låten inte skulle kallas glad så är musiken hektiskt, mer upbeat och medryckande. Den sväller i ett stort crescendo av bob hunds magnifika kakofoni medan Thomas Öberg mässar, skriker, sjunger, viskar ut sina vackra texter på ämnet döden. 

Efter det kommer Stan Rogers, och här var det massor med alternativ. En föga känd kanadensisk folkmusiker som dessvärre dog 1983 vid enbart 33 år. Musiken berör ofta mer historiska teman, med grund i Kanadas sjöfart, och ofta med en melankolisk. Just idag valde jag First Christmas (1979), en lite mer direkt socialrealistisk visa om att spendera Julen ensam.

Näst upp är Vi kommer aldrig att dö (1996) av Bo Kaspers Orkester. Bo Sundström är enligt mig en av Sveriges bästa låtskrivare och jag har älskat bandet sen jag såg dem live i Rådhusparken i Ystad 2014, verkligen en livsomvälvande upplevelse. Och speciellt detta nummer är alltid, varenda gång, en sån upplevelse som rör mig till tårar av att bara tänka på. Bo, Mats, Fredrik och Micke har tagit mig genom många svåra perioder.

Men det tar inte slut där för Grabbarna Grus. Jag har bara varit på en begravning i mitt liv, jag har haft oerhörd tur även om den självklart inte kommer vara för evigt. Det var min mors farfar, Farfar Gunnar som vi kallade honom. Han var en svår man och inte nödvändigtvis en god man enligt allt jag hört. Han spenderade livet som knegare, men hade alltid drömmen om att vara bonde. Drömmen gick aldrig i uppfyllelse, men efter gudstjänsten (som i sig var en oerhört känslomässig upplevelse såklart) gick alla och fikade, och under fikan sjöng vi tillsammans Fattig Bonddräng (1971). Detta är kanske 10 år sedan, jag hade då aldrig reflekterat på vad den melodin handlade om. Sedan dess kan jag aldrig ta mig till sista versen utan rösten sviker och gråten kommer. Jag blir varm inombords och det är som att en rad knutar löses upp. Jag är inte religiös alls, men jag finner något oerhört vackert i mycket kyrkomusik och religiösa texter idag som jag aldrig kunde uppskatta som ung. Bo Kaspers version av Astrid Lindgrens och Georg Riedels barnvisa är utan tvekan min favorit, möjligtvis med delad plats för drängen Alfreds version av nostalgiska skäl.

Anesthesia (2003) med Type O Negative är en mycket mer brutal och tung historia. Att vara i limbo mellan att inte vilja leva men inte våga dö och att istället fly genom alkohol och droger. Peter Steele kämpade hela livet med depression och bipolaritet som tyglades med allehanda preparat, något jag lyckligtvis undvikit. Men det gjorde inte min bror som jag har väldigt komplicerade känslor kring. Han har snart spenderat en majoritet av sitt liv med att försöka “självmedicinera”. Det är en annan historia, men oavsett är den delen något jag ändå kan relatera till. Vad gäller att inte vilja leva och inte våga dö så önskar jag att jag kunde säga att såna tankar aldrig dykt upp i mitt liv. Men det hade varit lögn.

På liknande tema har vi Adios (2001), en av mina favoritlåtar med mitt favoritband Rammstein. Jag älskade den innan jag kollade upp texten, något med musikens sorgliga brutalitet resonerade trots språkbarriären. Låten följer de sista stunderna hos en pundare medans han överdoserar med den brutala refrängen:

“Inget är för dig

 Inget var för dig

 Inget kvarstår för dig

 För evigt”

Denna lista innehöll i utvecklingsfasen en uppsjö av lite mörkare och/eller sorgsen americana/country med flera låtar av Johnny Cash bland annat. Kvar blev All My Tears (1995) med Emmylou Harris. Det är nästan passande att denna lista blir försenad till en söndag givet de kristna teman som dykt upp. Oavsett är det en episk, mörk melodi om att finna frid i döden med visdomen om att det kommer något bättre på andra sidan. Som sagt är jag inte troende, men jag förstår varför det är en så övertygande tröst och emellanåt önskar jag att jag faktiskt var det.

Sist ut är en bitterljuv melodi av The Soundtrack Of Our Lives kallad The Passover (2008). Jag tolkar texten som en vädjan att inte låta de dåliga stunderna leda en till att ta det där sista ödesdigra klivet. Den har hjälpt och hjälper mig än idag.

Det blev en blytung och emotionell upplevelse. Ibland är man i en tvekamp om livet med sig själv och det känns som att man inte kan vinna. Men jag känner den jäveln, han blir på bättre humör ska ni se. Det blir bättre, alltid.

//Herr B

Fredagslistan 2025, vecka 19: Neue Deutsche Härte, teil vier: Det sket sig med Unheilig men vi får köra på ändå.

 Inte fan visste väl jag att deras katalog skulle bestå nästan exklusivt av powerballader som passat utmärkt som token metalband i Eurovision. Jag har hört betydligt värre, men jag har inget att säga. Ska jag skriva “ja nej, det här var ju inte så stimulerande” några hundra gånger. “All poprock and no tysk töntmetal  makes Helmut a dull påg”. Vår enda fallskärm är trasig och vi faller i oerhörd fart rakt mot det tyska låglandet. Hur ska det gå? Det kan inte hjälpas, vi får slås i bitar och sen pussla ihop oss igen efterhand. Östtysk punk kan säkert tjäna som ett fint lim. 

Feeling B. Jag har inte lyssnat på dem särskilt ingående förr, trots att Paul Landers, Christian “Flake” Lorenz och Christoph Schneider (som spelade med dem efter muren föll) senare skulle bilda Rammstein tillsammans med Richard Zven Kruspe, Oliver Riedel och Till Lindemann. Allesammans uppväxta under Kalla Kriget i Östtyskland, något som jag tycker är rätt värt att belysa. Samtliga av de andra banden vi berör är grundade av västtyskar, Stahlhammer i Österrike men ändå. Uppväxta i Västtysklands välstånd, tungt influerade av Amerika och västerländsk popkultur som de hade fri tillgång till. 

Östtyskland var en helt annan femma, en väldigt strikt tillvaro men som grabbarna ändå verkar se tillbaka på positivt, åtminstone i det dagliga livet. I en intervju berättar Lorenz att Östtyskland var väldigt trevligt om man inte hade höga förhoppningar. Det var billigt och enkelt att leva, kravet på att arbeta (enbart de “riktiga” dvs utbildade musikerna slapp knega) kunde man komma runt genom att jobba ströjobb på deltid. I samma veva har dock Kruspe berättat om en ökänd episod där han blev plockad av Stazi och förhörd i 6 dagar för att ha varit på fel plats vid fel tillfälle. Högt och lågt, utan tvekan. Enligt mig så ligger det något i deras mer ödmjuka och lite dystra uppväxt i en totalitär värld som har gett dem en form av mognad som saknas i resten av genren.

Feeling B är inte riktigt lika producerat som Rammstein, det är redig punk. Ovårdat och kaotiskt och, när Lorenz sjunger, så charmigt töntigt. Bandet grundades 1983 av Landers, Lorenz och sångaren Aljoscha Rompe, en 20 år äldre schweizare som bodde i Östtyskland. De lirade dag ut och dag in och blev ett av de mer populära banden i öst, anordnade små spelningar varhelst de ville och orkade. Målet, enligt Landers, var att testa de musikaliska gränserna i Öst, något han själv beskriver som enkelt. När Muren föll och återföreningen av Tyskland var fullbordad stod det dock klart att konsekvenserna varit mycket tyngre för den östra befolkningen än den västra. Den tidigare simpla tillvaron rubbades av nya lagar och östtyskarna hade stora svårigheter att behålla sina jobb och hitta nya. Jag är ingen nationalekonom, men läget var tufft och det är än idag en stor skillnad mellan befolkningarna i öst och väst. Landers föräldrar förlorade sina jobb, något som säkert drabbade de andra lika hårt. Möjligtvis kan detta vara varför de sedan drog sig till mer bitter och tung musik, för stunden komponerades låten Ich such' die DDR som ett halvskämt om att sakna DDR.

I en intervju från något oklart datum, sent 80-tal eller väldigt tidigt 90-tal skulle jag tro, beskriver Landers och Lorenz sin låtskrivarprocess som att A kommer med en idé som B (oftast Lorenz) säger är “för metal” och som sen blir helt ändrad och sen kallad “skit” av C (oftast Rompe). De hade liksom ett motstånd till att spela metal, det skulle vara punk. Punkt slut. Men när DDR då inte längre fanns och världen öppnade upp sig, gränserna blev mer abstrakta och livet i öst dystrare, så räckte nog inte punken längre till. De gaddade ihop sig med några grabbar från bandet First Arsch och the rest is history som man säger. Punken fasades ut och ersattes med shock rock, morbida ämnen och ett mycket hårdare sound, mekaniskt som maskiner. Schneider beskriver den som "monoton och tråkig, som en stor fabrik", något som nog kommer få en del att dra på smilbanden. Men under de första åren där så fanns ändå något lite spastiskt kvar och innan de fick rätt på sin industriella estetik var deras stil…ja, ni får se själva. De ser ut som att de hade kunnat spela precis vad fan som helst och det hade varit förbryllande. Magiskt, jag var bara någon vecka gammal under just Bizarre Festival 1996 men vad jag inte hade gett för att vara där.

Det blev mer av en essä med tillhörande musik, en reservplan påhittad och implementerad i realtid. Förhoppningsvis är inte Eisbrecher ett lika stort plus minus noll att prata om som Unheilig.

Alles gut, kameraden

/Herr B

Här hittar ni listan på Youtube!

Fredagslistan 2024, vecka 23: Deep cuts för ett megaband som inte är speciellt deep men vem bryr sig.

 Det är semestertider, dags att smörja in sig i starkaste solkrämen och bli hummerröd ändå. Om vi får någon mer sol, vill säga. På semestern tar vi det lugnt, och därmed kör vi en snabb och enkel lista. Kan ett megastort stadium-band som Rammstein ha några låtar som inte är välkända? Naeh, antagligen inte men i katalogen finns en del fint som sällan får ta del av äran och rampljuset. Los geht’s!

De tre första låtarna släpptes innan jag själv föddes på debuten Herzeleid (1995). En fantastisk platta med många låtar som blivit obligatoriska live som Du riechst so rut,  Asche zu Asche och epnoyma doomiga Rammstein. Men den hurtiga Der Meister och ledmotivet Herzeleid försvann från setlistorna på sena 90-talet och har inte setts till sen dess. Herzeleid finns lyckligtvis inspelad på ikoniska liveskivan/filmen Live aus Berlin (1999) och Der Meister kan man hitta klipp av på nätet. Das Alte Leid är en av bandest äldsta låtar, en långsam svängig dänga som förtjänar lite liebe.

Från Sehnsucht (1997) har vi Alter Mann, en stämningsfull trudelutt som uppenbarligen handlar om tristessen bakom att sitta fast på en öde ö. Ser man på, oavsett är den av mina personliga favoriter. Küss Mich (Fellfrosch) har två jävligt konstiga samples från en Snurre Sprätt film och ett jävligt fett distat basriff. Med min bristfälliga kunskap i tyska språket vet jag att den handlar om något med att kyssas, sen är det säkert något annat mörkt skit inkopplat. 

Slutmotivet för skivan Rosenrot (2005), Ein Lied, är en oerhört vacker och simpel liten melodi som är bland bandets få riktiga “ballader”. Den ger mig alltid gåshud och får mig att känna en längtan efter något, även om jag inte vet riktigt vad.

Från den superba Liebe ist für alle da (2009) har vi först Mehr, en låt jag lätt hade kunnat se som en kanonlåt live med väldigt rolig och gormig refräng. Alla kan väl lära sig att ropa MEHR trots allt. Liese är en alternativ version av avslutande stycket Roter Sand, en oerhört vacker enkel melodi i linje med ovan nämda Ein lied. Låten verkar handla om en gräsligt mörk episod där en dräng tvingar sig på en piga med hjälp av en skära. Ett återkommande tema i alla deras låtar, skönhet kombinerat med magvändande mörker.

Sist lägger vi in en korkat tung remix av Benzin, utförd av ingen mindre än Meshuggah. Den är mer rolig än den är bra, det blir en oerhört alldaglig Meshuggah-dänga med Till Lindemann på sång mer eller mindre. Hade varit roligt att se dem istället göra en egen, polyrytmisk version men oavsett är det kul på ett dumt sätt att gasta BENZIN över underjordiska riff. 

Nu kallar den gråa svenska sommaren mitt namn. Det blev skräpmatslista, men vem orkar stå vid spisen när det är hela 14 grader och duggregn.

Nästa gång vankas det monsterprojekt, då Beach Boy B ämnar lyssna igenom de 9 Smashing Pumpkins skivor som han inte hört än. De som inte är så bra, med andra ord. Man blir matt av bara tanken.

Vamos alla playa, amigos

//Hummerpojken B

Här hittar ni listan!

Fredagslistan 2023, vecka 39: Berra och de Starka Liveminnena!

 Kamrater, denna fredag tänkte Herr B bara rada upp några oerhört starka liveminnen från åren som gått med en kurerad lista videoklipp som bäst fångar upplevelsen eller känslan. Ett av klippen är från den faktiska konserten i fråga. Innan vi börjar så vill jag kommentera några band som absolut borde varit med på listan men där videoutbudet är horribelt. Det första är All Them Witches, ett stoner/ondskefull blues-band. De hade ett sånt jävla gung och stämningen var så oerhört härlig, hittar ingen video som gör dem rättvisa dessvärre. Det andra är Baroness, det enda bandet jag varit med som låter inte bara drägligt utan helt fantastiskt på KB i Malmö. De var förband till Mastodon senaste vändan (2022) och de är nog det metalband som lät bäst av allt jag sett, och helvete vilket jävla ÖS. Om man får chansen att se dem live SKA man gå, det är inget att prata om. De låter faktiskt rätt dassiga inspelade live, vilket är oerhört förbryllande. Verkligen ett “you had to be there” moment.

Väl igång med listan så börjar vi med Orbit Culture som sågs så sent som i våras. Hade aldrig hört om gossarna innan och de var otroliga. Sinnessjukt sound med en helt otrolig talang för att skriva gripande musik med ebb och flod, dynamik och allt sånt mög. De är brutalt underskattade/okända, de borde vara herrar på metaltäppan redan. Tunga som de tyngsta och tighta som ett skruvstäd kring kronjuvelerna. Checka låtarna Vultures of North och Saw, så fett att man känner sig rent flottig.

Samma kväll sågs då det tyngsta bandet i världen, Undisputed Heavyweight Champion of the World etc: Meshuggah. Inget låter ondare, inget låter mer rubbat. Här är jag så fräck att jag lägger in hela jävla konserten, allting är helt sinnessjukt. Deras ljusshow är perfekt, nog den bästa stämningen jag någonsin varit med om. En illvillig ritual i mitten av Lund med ett helt psykopatiskt soundtrack. Inte ett dugg teatraliskt men ändå så oerhört effektivt.

Nu tar vi ner det på mer primal nivå. Jag har sett Sabaton 3 gånger (2014, 2017 och 2023) och bortsett från den senaste gången så har de varit otroligt underhållande live. Det är lite töntiga vibbar men de har en sjuhelvetes energi och det är alltid en godhjärtad stämning. Såklart kommer de använda en gammal hederlig bit allsång, och jag är stor nog att erkänna att man fällt en tår eller två när den dramatiska “En Livstid i Krig” drar igång (speciellt 2017 när de hade en video av svensk natur, björnar och skit, som visades samtidigt. Otroligt töntigt kul).

Näst är enda klippet från den faktiska konserten jag närvarade vid. Ghost var en enorm favorit under många många år, som setts flera gånger (2014, 2015, 2019 och 2022) och detta var självfallet första gången. Det finns många ögonblick från kvällen som lämnat stort intryck. Infestissumam som öppnade hela affären, publikens HAIL SATAN vrål i Year Zero, covern If You Have Ghosts eller de sista hängande bastonerna i Monstrance Clock (den gamla goda tiden när bandet spelade “tack och adjö” låtar sist). Jag valde dock ut deras melankoliska tagning på Here Comes The Sun, definitivt en av de bästa coverlåtarna någonsin i min mening. Ett magiskt minne.

2016 hade jag turen att se Wardruna på Slagthuset i Malmö. De öppnade proceduren med att döna i två enorma bronslurar vilket ledde in i stycket “Tyr” med en ur-rytmisk skinntrumma och en kör på fornnordiska. Vi gick in i ett sorts transliknande stadie där vi satt vilket pågick i cirka en timme tills en sångerska gav ifrån sig ett SKRIK som jag fortfarande får hjärtklappningar av. Allra sist spelade de sitt mästerverk Helvegen. Det var en livsändrande upplevelse, och jag har önskat se dem igen sen dess.

En än mer livsändrande upplevelse hände en oerhört kall februarikväll i Oslo 2012. Jag är 15 år och jag är med 2 grannar på ausflugt. Vi ska se vårt favoritband för första gången, min allra första riktiga konsertupplevelse. Det är nervigt, läskigt till och med. Förbandet spelar, jävlar vilken känsla! Det är lite kul det här med konserter ändå, men nu blev det väldigt mörkt…och vad det dönar…

De kommande 120min är det som att jag försvinner, upplöst av en lycka jag enbart känt 2 andra tillfällen, också de konserter med samma band. Allt det onda rinner bort och jag är fri.

På något abstrakt vis fångar Rammsteins "Paris" precis hur det kändes att vara där, trots att det är något mitt emellan live- och musikvideo. Det kändes precis så larger than life som filmen framställer det. Det är samma turné och samma setlist, undantag för Fruhling in Paris som blir ett bonusnummer för fransoserna.

Nu tar vi helg, Herr B behöver inhalera alkohol och kolla på danska skulpturer. 

Adios

Här finns en spellista med samtliga klipp, man vet ju aldrig med tekniken nu för tiden.

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Vartenda ord i denna skrift är verifierade och pålitliga.

Vi kommer tackla ämnet covers inom den tyngre musikskalan, eller varför vad många tror är covers egentligen är originalen.

Börjar gör vi med I’m Your Boogieman, skriven och inspelad av bandet White Zombie under det tidiga 70-talet. Det 9-åriga geniet Robert Zombieson (som går under pseudonymet Rob Zombie) komponerade stycket tillsammans med sina lågstadiekompisar och spelade in en demoversion på en enkel kassettbandspelare. Vad som hände sedan är lite luddigt, men på något vis blev kassetten i fråga stulen av discogruppen KC and the Sunshine Band som sedan spelade in den till sin platta Part 3 (1977) och den blev snabbt en hit. Zombieson & Co försökte förgäves hävda sitt ägandeskap till låten, men ingen tog de stackars ungdomarna på allvar. 1996 släppte White Zombie, nu ett etablerat band, en rerecorded version. Enligt källor är stämningen fortfarande spänd mellan alla inblandade aktörer.

Vi går vidare till en mer lättsam historia. Under det sena 2000-talet genomgick Korn lite av en svacka. De förlorade sin ursprungliga trumslagare, David Silveria, och fick inte riktigt till det som de tidigare sköna melodierna. De bestämde sig då för att lägga om helt och testa sig på musikalmakandets konst. Projektet gick käpprätt åt helvete. Det enda som blev lite bra var deras proof of concept-inspelning av Kidnap the Sandy Claws, ursprungligen från musikalfilmen The Nightmare Before Christmas (1993).

1963 släppte gruppen “Gert Stjärt och Kavalleristerna" på sin skiva, Älskog, Gagnef & Fogdens blod, en liten låt vid namn Hej Petter. Låten är makaber och utanför gruppens dedikerade, pensionerade fanbase är den föga känd. Låten är skriven av Gert Gyldenlindt (född, uppvuxen och avliden i Höör kommun) som grundade bandet i början av 60-talet. Deras musik var då lite råare och mer i linje med extremmusikens utsvävning som senare skulle dominera topplistorna i Laos, Djibouti såväl som Färöarna. När den evige Jimi Hendrix hörde låten sägs han ha sagt "det var ju inte dumt". Men Petter var ju inte ett passande namn för en engelskspråkig marknad och ändrades hastigt till Joe. På detta vis blev låten en internationell storhit och en rockklassiker. När Type O Negative sen skulle släppa sin andra platta The Origin of the Feces (1992), lyckades frontman tillika basist Peter Steele hitta en sällsynt kopia av det svenska originalet och bestämde sig för att gör en mer trogen cover. “Den var förjävla tung, äcklig och grotesk", kommenterade Steele i en intervju med Höör-t & Sett.

Mastodon var ett band som existerade någon gång innan den senaste istiden, drygt 11000 år sedan. De spelade förjävla tung musik, och forskare hittar nya spår av råa riff och geniala musikstycken varje år. 1884 grävde arkeologen Roger Dodger Bogsman fram en nästan helt bevarad vinyl, märkt i urblekta bokstäver Stairway To Heaven (årtal okänt). Då vinyspelaren in skulle uppfinnas på mer än 60 år glömdes upptäckten bort i ett arkiv i centrala London tills sin återupptäckt 1970 av musikerna Robert Plant och Jimmy Page från Led Zeppelin. Nu utrustade med rätt teknologiska förutsättningar lyssnade duon igenom inspelningen och blev så oerhört tagna av dess briljans att de omedelbart gav sig på att spela in en egen version av den förhistoriska melodin. Resultatet är vida erkänt som en av rockmusikens största klassiker. 2019 lyckades forskare med moderna redskap återställa Mastodons original till sin forna glansdagar. Jämförelsen är intressant, men man får ge Page & Plant pluspoäng för hur nära de kom givet tekniska begränsningar.

Sist men inte minst har vi en språklig utmaning. Här orkar undertecknat inte ens hitta på något… eller jag menar utföra verifierade kvalitativa efterforskningar. Rammsteins keyboardist Flake låter som Uli Kunkel (även känd som Karl Hungus) och de andra nihilisterna från The Big Lebowski (1998) när han sjunger och det tycker jag är rätt fint.

Tack och/eller bock, valfritt,

Herr B, Vice-Odugling Andra graden

Fredagslistan 2023, vecka 17: Kontrafaktiska Covers!

Rammstein

RAMMSTEIN lirar idag på Malmö Arena och ni lyckliga som har biljett vet förmodligen vad som väntar er, men jag kan inte låta bli att lägga ut nedanstående video, haha.



Detta är tungt, tyskt och jävligt bra. Första och hittills enda gången jag sett denna brigad var på Roskilde 2002 och jag blev ju av naturliga själ ganska imponerad. Förutom låtarna så är ju RAMMSTEIN mästare i att orkestrera konserter som är verkliga shower. Ja, jag är avundsjuk, haha.

Metaltown uppar anten

Att RAMMSTEIN har blivit bekräftade för Metaltown 2010 gläder nog en hel del. Men för egen del finns det två bokningar som gör att jag faktiskt överväger att köpa biljett till festivalen - NILE, vars "Those Whom The Gods Detest" inte riktigt har fallit mig på läppen, men vars bakkatalog utan tvekan tillhör kategorin holy fuck. Men bandet med stort B är CYNIC vars mycket sparsmakade produktion ("Focus" och "Traced In Air") tillhör bland det fräckaste som kommit ut i skivväg överhuvudtaget. Bandets spelning på Wacken 2008 gjorde att jag verkligen kapitulerade helt.

Rammstein kommt!

Att RAMMSTEIN kommer till Sverige i februari har varit svårt att missa - fabriksarbetarna från forna DDR lär, om de får chansen, tända eld på Malmö Arena.

För är det något band som gillar eld, nog är det RAMMSTEIN. Första, och hittills enda, gången jag såg bandet var på Roskilde 2002 och den föreställningen inbegrep allt från gitarrsolo med eld, sång med eld, sångare på eld. Det skulle vara lätt att avfärda sången Till Lindemann med manskap som ett gäng proletära pyromaner om de inte hade haft ett gäng rejäla låtar att bjuda på.

RAMMSTEINs musik är på något sätt både oerhört maskinell med en vansinnig tilltro till att tyngd framför hastighet alltid maler ner det presumtiva motståndet, samtidigt som bandet har en skön känsla för melodier och snyggt lagda stämmor. Lyssna bara till Sonne vars refräng fortfarande gör jobbet med att sända rysningar nedför ryggraden.