Fredagslistan 2026, vecka 25: Ministry Midsummer Madness!

Gomorron. Idag ska vi ha en lista med bara MINISTRY. Jag har ju lyssnat troget sedan tidigt 90-tal men har aldrig (såvitt jag kan minnas) haft en renodlad Ministrylista i bloggen utan bara kört enstaka låtar. Jag växte upp med dem och faktum är att det är rätt få band har jag burit med mig på samma sätt genom livets olika skeenden och krumsprång som just MINISTRY. Sedan ska ärligt sägas att jag tappat dem lite de sista säg 15 åren men det må ju vara hänt. Jag tycker att de gjort en fin liten återkomst med "Hopiumforthemasses" som kom 2024. Listan finns här och längst ner i inlägget.

Urvalet var brutalt svårt att göra så jag fick strama ner det till tio favoritskivor (enbart studioalbum) och en låt från varje. Som ni förstår är det oceaner av guld kvar att ösa ur och jag vill då särskilt framhålla plattorna mellan 89-99 som mina personliga favoriter. Vi kör igång.

MINISTRY bildas 1981 i Chicago av Al Jourgensen. Genom åren har bandmedlemmarna kommit och gått (och drogerna likaså) men de som väl hängde med längst var Paul Barker (som bröt med Al 2004) och Mike Scaccia (som dog i en hjärtattack 2012). Bandet började sin bana inom synth-popens värld och vissa framhåller den perioden som den främsta. Jag är dock av annan åsikt och tar därför inte med något från skivan "With Sympathy" som kom 1983.

Efter den skivan ändras bandsättningen och Al Jourgensen drar musiken mot skramligare jaktmarker. Elgitarrer blandas in, tape loopar, monotona trummaskinsslingor och samplingar från filmer likaså. Man hittar fram till disten, man får till en mer industriell ljudbild. Och nu börjar vi snacka röjig musik.

"Twitch" kommer 1986 och har ett kallt och rått ljud, fortfarande med ena benet förankrat i synthen men mer mot EBM än pop. Här har jag valt Isle of Man men man kan med fördel lyssna på hela skivan för att få en känsla för hur MINISTRY lät precis i begynnelsen när det klassiska soundet började sätta sig så smått.

På "The Land of Rape and Honey" (1988) har ljudbilden utkristalliserat sig än mer. Låtarna är tajtare och rakare och har snäppet mindre experimentverkstad över sig. Ett starkt kännetecken vad gäller MINISTRY är det monotona. Man jobbar med upprepningar som görs med millimeterprecision och får fram ett otroligt sväng. I händerna på en klåpare hade detta blivit tråkigt och intetsägande men här karvas det till guld. Jag har valt låten The Missing men allt är lika bra.

Så är vi framme vid "The Mind Is a Terrible Thing to Taste" som ser dagens ljus 1989 och är bland det bästa de släppt i mitt tycke. Ljudbilden är fläskigare här, vi har mer tryck i bas och samplingar men i övrigt känner man igen sig. Det här är ett fint exempel på ett band som hittar ett sound och renodlar det hellre än att testa nytt. Föredömligt. Thieves blev mitt förstahandsval men lyssna för guds skull igenom hela alltet.

Den kanske mest kommersiellt kända skivan "ΚΕΦΑΛΗΞΘ" eller "Psalm 69: The way to succeed and the way to suck eggs" som den också heter kom 1992 och innehåller idel hits. Videon till Just One Fix gick varm på MTV vid den här tiden, den är regisserad av Peter Christopherson (från THROBBING GRISTLE, COIL, mfl.) och gästas av en åldrad William S Burroughs med ett hagelgevär i högsta hugg och skjutfingret redo. Vill man så kan man ju dra en parallell till att Burroughs dessvärre sköt ihjäl sin fru på 50-talet och det råder väl delade meningar kring om det var en olycka eller ej men vi lämnar det därhän. Låten är briljant på alla sätt.

När skivan "Filth Pig" kom 1996 var jag lyrisk och svalde den med hull och hår. Det var det inte alla som gjorde kan man lugnt säga. I efterhand betraktas den här skivan som något av en klassiker men där och då skilde den sig en del från det MINISTRY vi var vana att höra och jag har mer än en gammal kompis som tog sin hand ifrån MINISTRY i och med det. Musiken är långsam, malande, doomig, gränsar mot sludge. Alldeles ljuvlig med andra ord. Här har jag valt titelspåret Filth Pig.

"Dark Side of the Spoon" kom 1999 och är en parafras på Pink Floyds "The dark side of the moon". Vid den här tiden var flera av MINISTRYs bandmedlemmar djupt inne i heroinmissbruk, inte minst Al själv. Så det är en sorts självironisk blinkning i och med att skedar ofta förekommer i sådana sammanhang. Dark Side... är en både röjig, snabb och samtidigt fri och luftig skiva. Det tas ut lite svängar, det testas lite jazzigt sound på sina ställen. Supermanic Soul har ett bra sväng och en klar arenarockskänsla över sig.

Nästa skiva, "Animositisomina", kom 2003 och var på många sätt svår. Al Jourgensen försöker sluta med drogerna och mår väl inte så där jättebra av det, han blir också osams med vapendragaren Paul Barker som slutar i bandet. Det finns en tryckande atmosfär över den här skivan och det är jag svag för. Animosity fick det bli men det finns många bra låtar här, exempelvis: Broken, The light pours out of me och Shove.

MINISTRY har alltid haft en antifascistisk och vänsterpolitisk inriktining men det blev nog som mest tydligt med trilogin av skivor som släpptes mellan 2004-2007 med klart anti-George W Bush tema. Först kom "Houses of the Molé", sedan "Rio Grande Blood" och slutligen "The Last Sucker". Från dem har jag valt ut två låtar, Rio Grande Blood och No Glory. 

Med dessa tre skivor går man från ett mer traditionellt industriellt metal-sound till att blicka mer mot thrash. Inte alls oävet. 

Här emellan kommer några i mitt tycke mellanår. Det är inte dåligt men det är inte lika bra som det har varit så vi hoppar framåt en bit till 2024 då "Hopiumforthemasses" släpps. Jello Biafra från bland annat DEAD KENNEDYS kör lite gästsång, dock inte på Goddamn White Trash som jag valt till listan. Det trevliga här är att det förutom den klockrena politiska satiren är något av en återgång till tidigare MINISTRY. Inte för att thrash-åren inte är bra, de är snarare mycket bra, men det fina i kråksången är att man kan få både och. Både industri och metal. Både bredbent rock och monoton råsynth. MINISTRY har alltid känts bjussiga på så vis, det är alltid more is more. Både vad gäller den egna musiken och i de otaliga samarbeten som gjorts genom åren med andra artister.

Första gången jag såg dem live var på Hultsfred 1996 och då strök Al runt och jagade substanser på festivalområdet, säkert med framgång. 2003 (också Hultsfred) rökte de öppet på scenen vilket ju inte var så värst snyggt och jag vill minnas det som en ganska stor skandal. 

Senast jag såg dem var på Sweden Rock 2008 med en då drog- och alkoholfri frontman på vad som sades vara bandets tack och farväl-turné. Nu blev det inte så och tur är väl det. Jag vågar påstå att deras glansdagar passerat men det är ju onekligen kul att de fortfarande håller på. Med det säger jag tack för idag och glad midsommar.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 25: Ministry Midsummer Madness!

Fredagslistan 2026, vecka 24: Polskt vansinne

Eftersom vi varit inne och nosat på flera polska akter vid andra tillfällen tänkte jag ta tillfället i akt och göra en lista med lite gott och blandat.

Den polska black metal scenen är gammal och anrik. På några sätt liknar den hur scenen har kommit att växa fram i Finland. Samma varning gäller för den polska scenen som den finska. Det finns väldigt många band med tveksamma åsikter och värderingar. Detta är något jag har stött på hos polacker också. Det kanske är lättare och roligare att provocera med nazist-flirtar när landet faktiskt var ockuperat under andra världskriget? Jag vet inte men jag vill bara säga att jag inte tar något som helst ansvar för politiska åsikter hos andra människor. Nog om detta. Listan hittar ni här och som vanligt i slutet av inlägget.

Besatt - "Mad minds" (Hail Lucifer, 2000, Pagan Black Cult)

Vi börjar med ett band som började spela 1991 och fortfarande håller på till dags dato. Känns inte riktigt som de någonsin fått ett större genombrott trots att det är ganska kompetent musik. 

Besatt spelar snabbt och melodiös black metal av nordiskt snitt. Jag hör influenser av både Dark Funeral och Urgehal. Fast någonstans påminner det mest om Tsjuder. 

Det är mangliga trummor och oväntat fläskiga basgångar som snarare än mörkt och ondskefullt gör att låten låter pigg och samtidigt drar åt det episka hållet. 

Att bandets namn är Besatt skvallrar kanske lite om att den nordiska stilen är en uppenbar förebild. Nu går vi vidare.

Massemord - "The Madness Tongue Devouring Juices Of Livid Hope" (EP, 2010, Pagan Records)

Ännu ett polskt band med ett namn som för tankarna till Danmark eller Norge. Detta gäng har spelat sen 2000 och det är oklart om de fortfarande är aktiva. De har inte släppt något material på över 13 år men inom black metal behöver det ju inte betyda något alls. 

Massemord är intressanta. På några av deras tidigare släpp låter bandet verkligen som äldre Marduk men på denna låt och ep är det något helt annat. Istället får vi en trettiofem minuter lång låt med väldigt mycket progressiva inslag. Det är postrockigt, influenser från hc och effekter. Grunden är dock trummor och bas som ligger och maler. Jag tror utan tvekan att fans av modern post-metal och hc kan digga detta. Som med alla såna här episka låtar krävs det ofta något extra för att jag ska orka med hela låten. Jag tycker Massemord lyckas hålla intresset uppe hela tiden. Inte helt olika svenska Pest gjorde det med "Lífit es dauðafærð" även om den låten bara klockar in på strax över 20 minuter. Raskt hoppar vi över till något annat. Skumt omslag som känns dsbm. 

Witchmaster - "Goathorn Witchfuck" (Masochistic Devil Worship, 2002, Pagan Records) 

Okej. Detta är ju kanske lite cringe eller en guilty pleasure beroende på hur man ser det. Black / thrash metal med sataniska och sexuella teman är ju ingen direkt nyhet. Det gjordes redan i slutet på 80-talet i bland annat Sydamerika. Band som jobbar vidare med den här typen av musik och texter kryddar inte helt sällan musik med samplingar från diverse vuxenfilmer. För min del kan det kännas lite pinsamt helt enkelt. Men nu ska vi inte uppehålla hos vid det utan prata om Witchmaster. 

Bandet bildades i Polen 1996 men är tydligen baserad i Storbritannien numera. Det jag har hört av bandet är väldigt kompetent black/ thrash metal med fantastiska trummor av Inferno som bland annat är känd för sina insatser bakom trummorna i Behemoth. Bandet kör på med sin stil och jag måste verkligen ge dom en eloge för att de är så konsekventa. Gillar man denna smala subgenre är Witchmaster en given lyssning. 

För den som är intresserad av låttexten kan jag bjuda på ett utdrag här, ska dock sägas att jag  trodde att sången var på polska fram till refrängen:

Lustful bitch

She's ready to die

Fuck with goat

Sabbath rite

Skämskudden kommer fram med andra ord. Omslaget är ju också i samma lätt pinsamma anda. 

Nu kör vi vidare med ett annat band som jag verkligen också uppskattar trummorna hos.

Kriegsmaschine - "Lies of the Fathers" (Enemy of Man, 2014, No Solace Records)

Innan vi kör igång med detta är det nog på plats med en liten heads-up. Kriegsmaschine består idag av medlemmarna från Mgla och ett par andra musiker. Texterna och konceptet bakom bandet bygger till stor del på övermänniskoideal och andra tveksamma tankegångar från början av 1900-talet. Bandnamnet säger väl det också egentligen men jag vill ändå påpeka detta. 

Bandet bildades 2002 och har genomgått ett par olika musiker men idag verkar det som sagt vara mer eller mindre ett sidoprojekt till Mgla. Låten jag har valt är från deras fullängdare från 2014. Musikaliskt är detta modern black metal på alla sätt. Det är väldigt välspelat och tekniskt utfört. Just trummorna är något jag alltid fastnar och kommer tillbaka till. Kriegsmaschine lyckas med att låta nedstämda och nästan deprimerande på ett sätt som mest liknar fransk modern black metal. För min del jämför jag Kriegsmaschine med ett möte mellan Aosoth och Mgla med lite mer fokus på tekniskt spelande.  Nu över till dagens sista låt. 

Black Witchcraft - "Devilish forces" (Stare into the Blackest Depths of Hell, 2025, Under the Sign of Garazel Productions)

Det riktiga polska vansinnet sparade vi till sista denna gång. Idag representeras det av Black Witchcraft som är en ny bekantskap för min del men då bandet gav ut en fullängdare på det alltid lika pålitliga bolaget Under the Sign of Garazel Productions förra året var det ju givet för min del att köpa skivan. Och det ångrar jag inte en enda sekund. 

De två medlemmarna i detta relativt nystartade band har skapat en cocktail bestående av extremt snabb och arg black metal som den spelas i Sverige och Finland blandat med en skevhet som jag känner är mer typisk för mer mellaneuropisk black metal. Sången står verkligen ut med mycket bra skrik och obehagliga ljud. I denna låt som jag har valt kommer det också in lite synthar och en orgel som ökar på den obehagliga känslan. Överlag finns det en bra balans och roligt låtskrivande och för min del är detta en av förra årets bästa skivor. 

Om man gillar Katharsis, Funeral Mist och säg Horna tror jag att Black Witchcraft kan passa. 

Det var allting för denna gång. Vi har knappt skrapat på ytan och kommer definitivt återkomma till Polen för bloggens räkning. Vill för en sista gång trycka på att jag inte delar politiska åsikter med artister som finns här på listan.

Listan hittar ni här. /Oscar K.

Fredagslistan 2026, V. 23: LA Hardcore

Nu har jag suttit i 10 minuter och övervägt huruvida jag ska börja dagens inlägg med frasen ”Hej!” eller inte. Jag har inte blivit mycket klokare så jag tänker att detta är en fullt tillräcklig inledning som någon. Den fyller sitt syfte. Nåväl.

Jag tror att många tänker på antingen Hollywood och glamour eller misär och övervåld från poliser när de hör orden Los Angeles, båda är väl rätt på sitt sätt. Själv tänker jag på Black Flag och den fantastiska scenen som fanns där under sent 70- till sent 80-tal. Jag tänker att jag ger ett litet axplock av mina favoriter och tipsar om dokumentärerna The decline of western civilization och American Hardcore samt böckerna American Hardcore: A Tribal History och Henry Rollins Get in the van för den som vill fördjupa sig mer i ämnet.

Vi har tidigare varit på studiebesök i Boston och New York som hade distinkta stilar men hur låter det på andra kusten? Häng med!

Så packa giltiga identitetshandlingar och korrekta papper, nu åker vi på studiebesök till skitlandet i väst! Listan hittar ni HÄR.

Black Flag har alla koll på hoppas jag men vi kör en kort introduktion ändå. 1976 bestämmer sig gitarristen och den ende konstanten tillika envåldshärskaren Greg Ginn och sångaren Keith Morris för att börja lira ihop och 1979, efter att ha rekryterat basisten Chuck Dukowski, släpper de EPn Nervous Breakdown på Ginns label SST. Känner ni igen labeln SST? Om ni gillar bra musik finns det goda chanser att du hållit i en platta som har loggan på baksidan.

Det är svårt att prata om bandets medlemmar och historia utan att bli långrandig men värt att notera är att det har varit allt annat än smooth sailing för bandet och (den kanske inte alltid helt sympatiske) Ginn men musiken, arbetsmoralen och D.I.Y-andan går inte att komma undan från och jag undrar hur många band som bildats som en direkt följd av att upptäcka bandet.

Efter att Keith Morris och Greg Ginn blev ovänner bildade han Circle Jerks, en annan gigant i HC-världen tillsammans med Greg Hetson. 1980 släpps den legendariska debutplattan Group Sex som levererar en skottsalva à 14 hits på lika många minuter. Det går snabbt, är roligt och fungerar väldigt bra som ett uppsträckt långfinger till tidens konservativa USA.

Greg Hetson bollar Cirkel Jerks med Bad Religion och Morris har släppt magi med OFF! Bandet håller på från och till och turnerade så sent som, just nu faktiskt.

Som jag nämnde tidigare har svängdörrarna i Black Flag varit väldigt aktiva och en kille som hoppat in och smiskat skinn är Bill Stevenson. Innan Milo bestämde sig för att börja på College (hoppas att någon förstår ordvitsen) spelade han i ett av mina absoluta favoritband Descendents. Descendents, med Milo Aukerman på micken (som faktiskt hoppade av och började college för att doktorera i molekylärbiologi) blandade vilt bland genrerna och spelade en mix av hardcore, surf och new wave. 1982 kom debuten Milo goes to college och de håller på än på och av. När Milo extraknäcker som forskare lirar resten av bandet vidare som ALL med Dave Smalley från Dag Nasty på micken.

Vi går vidare med Adolescents som bildades 1979 i Fullerton (det räknas!). 1981 kom den självbetitlade debuten med det blåa omslaget. Detta är en skiva jag har lyssnat otroligt mycket på och som verkligen tilltalade mig som tonåring i lilla Höganäs. Låtarna handlar om tristess, att vuxna suger och att våld suger (scenen i Los Angeles var, om möjligt, ännu mer våldsam och nihilistisk). Musikaliskt är plattan mer välskriven och utvecklad jämfört med övriga band som är primitivare (1981 åtminstone) med harmonier, taktbyten och strukturer. Efter plattan släppts slutade gitarristen Rikk Agnew som skrivit majoriteten av musiken, vilket är synd för resten av diskografin kommer inte i närheten. 

Vi syr ihop säcken med ett annat band som debuterade under det tidiga 80-talet med en platta som behandlade ämnen som psykisk ohälsa, utanförskap och att vara en missförstådd ungdom. Jag pratar såklart om Suicidal Tendencies. När andra band drog åt surf och new wave-hållet gick ST åt det hårdare och vips, så har vi genren crossover (på gott och ont). Singeln institutionalized slog ner som en bomb, spelades på MTV och tillsammans med Gang Green från Boston blev HC något annat.

För er som tyckte att detta var trevligt kan jag rekommendera banden Fear, D.I, T.S.O.L, Wasted Youth och Youth Brigade, alla från området och tiden.

Håll det äkta och glöm inte att vara snälla mot varandra.

Hardcore will never die but you will

/Oskar S