Fredagslistan 2025, vecka 16: Judaspåsken

Som alla vet hade påsken inte varit så mycket att lägga i ägget utan den mest baktalade av Jesu lärjungar: Judas Iskariot. Den ursprunglige förrädaren, som har sin plats allra längst nere hos Djävulen i Dantes helvetesvision, är ju trots allt den viktigaste lärjungen. Utan hans angivande av Jesus igår, besatt av Satan själv, ingen korsfästelse idag, och ingen uppståndelse på söndag. Vad vore kristendomen då, liksom? 

Men nog om teologi. Såklart utgör Judas-karaktären en hejdlös inspirationskälla för metalband. En sökning på Metal Archives ger över 2000 träffar på låttitlar med Judas - även om en stor del är Judas Priest-covers så talar det ju för Iskariots odödliga influens på den tyngre rocken. Så här kommer alltså åtta låtar av varierande hårdhetsgrad, om och med den störste syndaren som möjliggjorde fundamentet för ett par miljarder människors tro. 

 

Glad påsk! Listan hittar du här!

 

JUDAS PRIEST - "Judas Rising" (Angel of Retribution, 2005). Om jag förstått det rätt var detta Halfords återkomst till Priest. Hyfsat pigg låt ändå för att vara sådär sjuttio år in i karriären! Och förvånansvärt nog enda albumspåret som heter något med Judas, vad jag kan se.

 

IRON MAIDEN - "Judas Be My Guide" (Fear of the Dark, 1991). Och här: sista skivan innan Bruce avhopp. Underskattad skiva bortom titelspåret! Bra produktion, snyggt omslag, mestadels starka låtar. Jag hittade den här på en kassett på skolgården när jag var barn, ungefär halva albumet. Resten var Bob Marley och Eric Clapton. Bra ingång till Maiden.

 

STRATOVARIUS - "The Kiss of Judas" (Visions, 1997). Av alla länder som är erkänt bra på power metal är ändå Finland sämst. Jag tycker ändå den här biten har något - sannolikt bara nostalgivärde på grund av en samlingsskiva från Noise Records som blev mitt soundtrack en sommar under högstadiet (Celtic Frost, Kreator och Gamma Ray smällde lite högre än finnarna här). Men nu är vi trogna temat och håller ut i sex minuter. Det är ju trots allt långfredag.

 

HELLOWEEN - "Judas" (Judas 12", 1986). Vet ni vilka som är bäst på power metal? Tyskland såklart. Och de peakade tidigt, med Kai Hansen-era Helloween. Har haft med den här låten tidigare, men jösses vilken speed metal-hit det här!

 

HOLY TERROR - "Judas Reward" (Mind Wars, 1988). Amerikansk speed/thrash metal med egenartad sång. Snabbt ska det gå! Häftigt band, även om jag inte är så insatt i dem.

JUDAS ISCARIOT - "Damned Below Judas" (The Cold Earth Slept Below, 1996). Nu snackar vi. Folk som rackar ner på amerikansk black metal får ju skärpa sig, även om Akhenaten främst låter som en andra gradens Darkthrone-klon här i början av karriären är Judas Iscariots diskografi helt klanderfri. Och han visste, precis som sin namne, när det var dags att släppa allt och lämna scenen (utan trettio silvermynt men istället med hedern i behåll).

 

HATE ETERNAL - "Behold Judas" (I, Monarch, 2005). Gjorde Erik Rutan den bästa dödsmetallen under hela nollnolltalet? Eventuellt utkonkurrerad av Nile, men det är inte långt ifrån. Herregud vad den här skivan snurrade i min discman när det begav sig. Varför spela snabbt när man kan spela snabbast?

 

ADORIOR - "Begrime Judas" (Bleed on my Teeth, 2024). Min förra lista hade med en låt från Adoriors debut, men här kommer "hitten" från deras oväntade återkomstplatta från ifjol, efter 19 års tystnad. Det är lika rivigt och otrevligt som alltid, riktigt bra det vill säga. En lämplig slutpunkt för den här listan!

 

//Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 44: Power of Speed

 

Sedan i somras har jag varit på en återupptäcksfärd i heavy metal från åttio- och nittiotalet. Det hela började med att jag fick hem tyska IRON SAVIORs sju (7!) första album, vilket skulle få de flesta att tappa greppet om verkligheten. Det finns mycket att säga om det bandet, men deras största problem är att de inte spelar heavy metal i tempot som är det bästa för genren: svinsnabbt. 

Här följer därför en lista med nio rökare till snabb hårdrock från åttiotalet. Är allt det här speed metal? Ja, nej, kanske, beror på vem du frågar. Är speed metal ett sound, en subgenre, en scen, en attityd? Exakt var gränserna går för vad som är heavy, thrash, crossover, power och speed metal får experterna slåss om. Så länge det går undan är jag nöjd. Spela snabbare!

Listan hittar ni här!

IRON MAIDEN - Purgatory / Genghis Khan (Killers, 1981). Ja vad säger man. Vila i frid Paul Di'Anno. Vilken röst! Vilken karaktär! Vilken krigare! Här får ni inte bara en av Maidens bästa låtar, utan även en annan av Maidens bästa låtar som B-sida.

ACCEPT - Fast as a Shark (Restless and Wild, 1982). En självklarhet när man pratar snabb hårdrock, öppen dörr osv. Bästa dubbelkaggarna någonsin? Jag är en late bloomer vad gäller Accept, och det skyller jag enbart på Balls to the wall. En fruktansvärd låt. Varför blev inte den långt bättre Neon Nights deras stora hit?

SATAN - Trial by Fire (Court in the Act, 1983). Det här kan vara en av de bästa låtarna som överhuvudtaget skrevs under presenningen som kallas New Wave of British Heavy Metal. Och, förvånansvärt nog, är bandets nya album - fem stycken sedan 2013, det senaste i år - riktigt starka, vilket är mer än man kan säga om de flesta band på den här listan.

HELLOWEEN - Judas (Judas 12", 1986). En liten cirkel sluten här, eftersom Helloweens första och sanna frontman Kai Hansen startade ovan nämnda Iron Savior som sidoprojekt till Gamma Ray, som han fortsatte med efter Helloween. Jag gillar inte Michael Kiske och har inte hört nya sångaren, men Kais Helloween... herregud så bra det var. Man blir ju andfådd. 

ACID - Max Overload (Maniac, 1983). Nu ett band som varken är brittiskt eller tyskt: ACID kom från Belgien, av alla ställen. Mer hurtigt och punkigt än sina östra grannars baskaggemattor. Kate de Lombaerts hesa, inte riktigt tonsäkra röst är stenhård med.

RAVEN - Faster than the speed of light (Wiped Out, 1982). Tillbaka till UK och deras nya våg. Titeln säger allt! Einstein hade fel!

BLIND GUARDIAN - Guardians of the Blind (Battalions of Fear, 1988). Blind Guardian är väl mest kända för sin symfoniska fantasy-metal från nittiotalet och framåt, men ... hör ni hur snabbt det går här?? Hansi är ju dessutom Tysklands bästa hårdrockssångare jämte Kai och Klaus i Scorpions. 

SENTINEL BEAST - Phantom of the Opera (Depths of Death, 1986). En ny bekantskap för mig som jag var tvungen att köpa direkt. Deras enda album är en riktig käftsmäll, som avslutas med den här covern på en av Maidens absolut bästa låtar, för att sluta cirkeln där vi började. Okej, uppriktigt sagt är det en rätt slarvig tolkning, men de spelar den ännu snabbare än originalet. Debbie Gunn som sjunger gjorde för övrigt en demo med svenska ICE AGE 1989, men hennes svenska karriär verkar ha tagit slut rätt fort. 

Med detta tar vi helg. Play fast or don't!

/Andreas

Gomorron! Idag ska vi ta ett stadigt grepp om en genre jag egentligen inte alls är hemma i eller kan särskilt mycket om, nämligen power metal. Gillar jag genren? Nja, njä, alltså jag vill nog svara både ja och nej på den frågan! I grund nej, jag tycker att det är pajigt och tramsigt men på samma gång går det också rakt in i hjärtat och charmar mig på ett alldeles outgrundligt vis. Det blir mycket text idag så jag rekommenderar att ni gräver fram den där oöppnade påsen dillchips som ligger och skramlar i skafferiet så ni inte får blodsockerfall. Men viktigast av allt: dra fram höftskynkena och slipa dubbelyxorna nu för guds skull för här ska vinnas krig och dräpas drakar!

Men vi börjar med att gå tillbaka i tiden till någon gång i slutet på -90-talet och kliver in på en hemmafest i en sjavig men charmig tvårumslägenhet i Örebro, stadsdelen Varberga, gård ett. Det är sent på natten eller kanske tidigt på morgontimmarna, kajalen och nitarmbanden är välanvända och bandtröjorna är urtvättade, luften är fuktig och varm men den har precis börjat klarna upp efter att sommaren så sakteliga släppt sitt kvalmiga famntag om världen. 

Gissningsvis befinner vi oss alldeles i början av september och en del av sällskapet som vistas i lägenheten har börjat prata i lyriska ordalag om hur bra Medeltidsveckan i Visby var i år igen och varför är det så långt kvar till nästa gång? Andra himlar med liksminksögonen eftersom de anser sig vara för råa och true för att sitta och knyppla med hosor och mantlar och leka gycklare. Det är ett brokigt gäng rollspelare, datornördar, svartrockare, synthare, hårdrockare och punkare som samlats och klientelet befinner sig i åldersspannet äldre tonår och uppåt mot 25, samtliga svartklädda och med idel genomarbetade och färgade frisyrer. 

Trots blandningen av stilar och smak så finns en viss konsensus när det kommer till val av vilken musik som spelas på tillställningen. Underförstått består basen i spellistan av akter så som Sisters Of Mercy, Joy Division, Ramones, Black Sabbath, Nick Cave, The Cure, Nasum, Fields Of The Nephilim samt ALLA bandkonstellationer som innefattar Joakim Thåström. Ibland slinker lite Entombed med, ibland lite Toy Dolls, inte sällan Tom Waits. Den här kvällen hände dock något smått ovanligt, en tapper lajvare närmade sig målmedvetet cdväxlaren och drämde in en skiva med... 

BLIND GUARDIAN! Som också är första låten i listan. Eftersom det trots allt är runt 25 år sedan den här händelsen finns det en viss felmarginal men jag tror att det kan ha rört sig om låten Mirror Mirror från "Nightfall In Middle Earth". Det är nära nog så vi kör den! Ögonbryn lyftes där och då vill jag minnas och det var många med mig som värjde sig med emfas mot detta märkliga påfund.

Vi hoppar fram några år till strax efter millennieskiftet. Jag har hunnit flytta till Malmö men befinner mig kvällen till ära i Lund tillsammans med dåvarande partner och vi är på fest hos en gemensam vän. Det kan vara efter en spelning på Smålands nation, det kan också vara ett födelsedagskalas men detaljerna är oviktiga, det primära är återigen musiken. Spellistan för det här sällskapet (bestående av konstnärer, akademiker och allmänt alternativfolk) utgörs av D.A.F. (Deutsch Amerikanische Freundschaft), Einstürzende Neubauten, Marilyn Manson, Crass, Ministry, Whitehouse och så plötsligt och helt oväntat en kurvboll...

DREAM EVIL! Och närmare bestämt den oförglömliga låten Hail To The King. Jag minns inte vem som drog igång den men jag minns däremot klart och tydligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta och ville liksom göra både och på samma gång. Sneglade över rummet på min partner som verkade uppleva precis samma emotionella glädje/skam-resa inombords som jag själv. Men när refrängen kom hade vi kapitulerat! Det var ju inte bra musik direkt, faktiskt inte alls när jag tänker efter, men samtidigt helt igenom briljant både till sound och tematik! Omöjligt att inte charmas och golvas. Så här i retrospekt kan jag rekommendera hela plattan med det episka namnet "Dragonslayer", även om jag håller just Hail To The King högst.

Vi spolar fram bandet ytterligare och gör ett nedslag vid stora scenen på Stortorget i Malmö anno 2007. HAMMERFALL spelar på Malmöfestivalen i strålande solsken och längst framme vid scenen står en hel hoper stjärnögda barn, till längden cirka tre äpplen höga, med tillhörande föräldrar. Bakom dem en armé av dubbelmerchande power metal-fans i den första fasen av medelåldern. Lite längre bak i publikhavet står jag - lite ironiskt och lite icke-ironiskt ska jag nu tydligen ta mig an en första spelning inom genren. Förtjusningen var skräckblandad och förväntningarna infriades, allt var precis lagom medryckande från början till slut och samtidigt en liten gnutta pinsamt. Som det ska vara! Men som det heter, the heart wants what the heart wants och när The Dragon Lies Bleeding går igång så kan man inte bli annat än... förvånat glad?

Ett år senare har jag packat en kappsäck och begett mig till staden som Gud glömde - Borlänge! Där ska jag dels hälsa på en gammal vän och dels bevista stadsfestivalen Peace & Love. 2008 hade den festivalen hållit igång i tio år (ja inte i ett streck då tack och lov) och hade en rätt brokig line-up, bland annat gjorde Johnny Rotten en sorts SEX PISTOLS-uppträdande som var undermåligt på många olika nivåer (vilket väl i och för sig var väntat). Sedan var det lite blandade småstjärnor som jag har glömt namnet på och så då höftskynkenas okrönta kungar MANOWAR! Jag tyckte inte att den spelningen var så värst himlastormande får jag erkänna men de hade snygga boots med päls minns jag och man måste ändå gilla Hand Of Doom. Därför hamnar den låten på listans fjärde plats.

Till sist gör vi ett stort lappkast och förflyttar oss tio år framåt till sommaren 2018. Martin och jag har fått pressackreditering till festivalen i vårt södra grannland, Copenhell, och beger oss dit med oömma kläder och solsken i blick. Med oss tar vi kameror, anteckningsblock samt min pojkvän Hugo. Vi ser lite blandade band, frotterar oss med danskar och intar en och annan pilsner. Plötsligt är det dags för tyska HELLOWEEN och hela sällskapet (men främst min bättre hälft) spricker upp i våldsamt yster ringdans! Onda pumpor, kan det verkligen vara något? Ja, det visar sig att det kan det och därav seglar Murderer in på listans femteplats.

Men vi ska ha en bonuslåt också! När jag fick för mig att göra den här listan tog jag hjälp av en genrens livlina och fellow metallbibliotekariekollega: Hjalmar. Han kan nämligen power metal på riktigt! Tanken var först att bara köra en renodlat skandinavisk lista och vi spånade på band som kunde passa. RHAPSODY OF FIRE? sa jag och då sa han "men nej det går inte, de är ju från Italien!". Och det stämmer ju men alltså, man har inte hört power metal förrän man satt tänderna i Emerald Sword. Jag tycker den har något väldigt Robert Wellskt över sig och då pratar jag inte bara om den rent frisyrmässiga biten. Omslaget till plattan är dessutom perfektion!

Med detta, mina vänner och vapendragare, säger vi hail to the king och tar en välförtjänt helg. 

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 35: Hail to the King!

Fredagslistan 2022, vecka 46: Mangelgeografi del 2

 

Bildningsresan fortsätter - nu tar vi en ny tripp runt jorden med en radda fina låtar i lurarna. Häng med!

Vart är vi på väg?

 

1. DARKTHRONE: Lost arcane city of Uppåkra ("Eternal Hails...." 2021)

"Fyndplatsen Uppåkra är en stor järnåldersboplats med centrala funktioner i järnålderns samhälle i nuvarande Staffanstorps kommun i Skåne, nära den nutida byn Uppåkra. Här har framkommit en stor mängd fynd främst från järnåldern. Arkeologerna bedömer att det i Uppåkra legat en stadsliknande bosättning på runt 40 hektar (0,4 km²). Platsen har varit bebyggd från omkring 100 e.Kr. till slutet av 900-talet eller in på 1000-talet.^[1] 

Kulturlagren är mellan en halv och två meter djupa, vilket tyder på att området nyttjats intensivt under lång tid.^[2] Utgrävningar har hittat spår av en tempelbyggnad i trä, som stått där i många århundraden och vid behov byggts om och reparerats. Särskilt i anknytning till tempelplatsen har man funnit många guldgubbar."

 

2. LÖNNDOM: Ripeluokte ("Fälen från norr" 2007)

"Östra Kikkejaur sameby är en skogssameby i Arvidsjaurs kommun och Arvidsjaurs församling, mellersta Lappland, Norrbottens län.

Att byn är en skogssameby innebär att renarna är i skogslandet hela året. Åretruntmarkerna ligger ovanför lappmarksgränsen och vinterbetesmarkerna nedanför.

Seitar finns vid Suddesjaure, Ripeluokta, Luoble, Hapstrajaure, Trollberget, Lauker samt vid Lambur."

 

3. ENSLAVED: 793 - Slaget om Lindisfarne ("Eld" 1997)

"Lindisfarne eller Lindesfarne, även kallad Holy Island (den heliga ön), är en ö, vilken vid ebb (två gånger om dagen) är förbunden med det engelska nordöstra fastlandet i Northumberland.

Lindisfarne är också känt från den första dokumenterade attacken från vikingar i England. Den 8 juni 793 brukar anses vara det datum då vikingatiden tog sin början genom att en skara vikingar då angrep klostret, dödade flera munkar, och tvingade resten att fly.^[2] De flyende munkarna tog med sig S:t Cuthberts lik (senare begravt i katedralen i Durham) från ön. Munkarna skrev: I 350 år har vi och våra förfäder bott i detta underbara land. Men aldrig tidigare har ett sådant skräckvälde rått i Britannien som det vi nu utsätts för. Vi trodde inte att det var möjligt att göra en sådan sjöresa."

 

4. CELTIC FROsT: Downtown Hanoi (Cold Lake, 1988)

"Hanoi (på vietnamesiska Hà Nội, chu nho: 河內 "innanför floderna") är huvudstaden i Vietnam. Ett äldre namn är Tonkin, som fortfarande används för den omgivande norra regionen av landet. Tonkin har även gett upphov till namnet på havet öster om Vietnam, Tonkinbukten, ett namn som gäller än.

Hanoi är en av fem kommuner i Vietnam som direktstyrs av statliga myndigheter, och är på ungefär samma administrativa nivå som landets övriga provinser. Den är landets näst största stad (efter Ho Chi Minh-staden) och hade nästan 6,5 miljoner invånare i hela kommunen vid folkräkningen 2009, varav cirka 2,4 miljoner bodde i själva centralorten.^[2] Staden är känd för den vackra och myllrande gamla stadskärnan. Ursprungligen hade varje skrå sin egen gata där bara en viss typ av varor såldes, vilket till viss del fortfarande gäller."

 

5. HELLOWEEN: Walls of Jericho / Ride the Sky ("Walls of Jericho" 1985)

"Jeriko (hebreiska: יְרִיחוֹ, Yeriḥo; arabiska: أريحا, Arīḥā) är en stad på nuvarande Västbanken av floden Jordan. Den har ungefär 20 000 invånare och ligger 260 meter under havsytans nivå då flera jordbävningar sänkt Jordandalen i vars södra ända staden ligger.

Platsen har mycket gamla anor, och ruinkullen som man anser vara det antika Jeriko har grävts ut av arkeologer sedan 1800-talet. På 1950-talet slogs fast att staden var öde och saknade murar vid den tid (ca. 1400 f.Kr) då den omnämns i Bibeln i en dramatisk text.

I Gamla Testamentet står att Josua och israeliterna gick ett varv runt staden i sex dagar. Först gick soldaterna sen prästerna med horn som de blåste i, sedan kom förbundsarken och sist gick resten av soldaterna. Den sjunde dagen gick de sju varv och när prästerna blåste i hornen så skrek israels soldater, och muren rasade. Därefter intog israeliterna staden. Riktigheten i denna berättelse är sedan länge avvisad av vetenskapen (se nedan). Texten skrevs ner mer än 500 år efter händelsen."

 

6. DIMMU BORGIR: Glittertind ("For all tid" 1995)

"Glittertind (officiell norsk form på kartor: Glittertinden) är Norges näst högsta berg, beläget i Jotunheimen i Loms kommun i Oppland fylke.

Glittertind är enligt senaste mätning 2 465 m ö.h., inklusive den snökappa toppen är täckt av. Det är fyra meter lägre än Galdhøpiggen, som inte har glaciär på toppen. Höjden på Glittertinds fasta berg är 2 452 m ö.h. Tidigare var Glittertind inklusive glaciären några meter högre än Galdhøpiggen, och det var debatt om hur det skulle räknas^[1], vilken som var högst. Numera har glaciären minskat i tjocklek, vilket gör Galdhøpiggen högst oavsett^[2]."

 

7. EDDIE MEDUZA: Reaktorn läck i Barsebäck (Garagetaper 1980)

"Barsebäck är en tätort i Kävlinge kommun och kyrkby i Barsebäcks socken i Skåne.

I orten ligger Barsebäcks kyrka och strax norr om tätorten ligger Barsebäcks slott. Utanför Barsebäck ligger också Barsebäcks kärnkraftverk, som uppfördes under 1970-talet, men som är taget ur bruk sedan 2005."

 

Nu: helg!

/Andreas

Fredagslistan 2021, vecka 13: Power metal!

 Gott folk!

Påskhelgen är av tradition en av de helger som jag uppskattar mest. Lediga dagar på våren utan samma betungande måsten som exempelvis julen och nyåret - det borgar för trivsel på hög nivå. Därför blir det en ganska glad lista den här veckan. Power metal har en förmåga att vara just det. För det mesta. 

Vi kör!

Ny bekantskap för mig, ARION från Finland. Jag fick promon till kommande skivan "Vultures Die Alone" för ett tag sedan, och den är inte så tokig faktiskt. Oerhört bra på snygga melodier av det episka slaget. Enormt bra harmonier i sången och riktigt bra gitarrarbete gör att jag taggar igång på Out Of My Life på riktigt, trots den vansinnigt lökiga titeln. 

Dags att bli lite lokalpatriotisk, då Anette Olzon huserar i helsingborgstrakten, och nu blir det rejält med sång! Att Olzon kanske inte mäktade med NIGHTWISH fullt ut må vara hänt. Här kommer hon till sin rätt och blåser taket av huset med Russell Allen från SYMPHONY X. Alltså, detta är så hantverksmässigt bra att det inte är svårt att nicka med i den uppvisning i episk symfonisk power metal som detta faktiskt är. 

Nu blir det galopp på bastrumman, och det blir med ett överslag av pompa och ståt. Det här bandet från Schweiz kände jag bara till namnet, men det jag hör i låten Marching On Versailles gör mig sugen på mer. Framför allt imponeras jag av Melissa Bonnys röst som är så oerhört vacker. 

Martijn Westerholts band. Westerholt är keyboardisten som av hälsoskäl var tvungen att hoppa av WITHIN TEMPTATION, men som fortsatte att skriva musik och DELAIN är ett av de projekt som det skrivandet mynnade ut i. Väldigt mäktigt detta måste jag säga. Massiva, surprise!, keyboardmattor vilket jag inte behöver vara avogt inställd till. 

Avslutar med tungviktarna HELLOWEEN som är på gång med nytt material. Det låter som bandet brukar, men med det tillägget att nu är ju Kiske och Hansen tillbaka även på skiva med bandet. Ett faktum, gott folk, som gör att jag är så sjukt sugen på att höra mer än det vi får på Skyfall som är svinbra. Ett av mina finaste minnen från Copenhell rör just HELLOWEEN. Jag, Susanne och Hugo som är Susannes karl kollade in bandet. Tillsammans med Hugo, som är en av de tuffaste killarna jag mött, förvandlades jag till en lyckofnattande 13-åring när bandet vräkte på med Eagle Fly Free. Jag hoppas att bandet kan nå upp till de nivåerna igen!

Glad påsk för satan!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 13: Power metal!

Fredagslistan 2018, vecka 6: 1988

Gott folk!

I veckans fredagslista tar jag mig en titt på ett verkligt ikoniskt år inom metal: 1988. Jag vet att det är många med mig som har lyssnat sönder en hel del plattor som kom ut just detta år, ett år som även inrymde Vinter OS i Calgary i vilket Sverige tog 4 guld. Vilka då undrar ni kanske? Jo, Tomas Gustafson skrinnade hem guldet på två distanser - 5.000 och 10.000 meter - Gunde Svan tog hem 5-milen och Sverige vann även stafetten på skidor. Sverige tog även brons i hockey.

Och dessa magiska skivor kom ut - vi kör!

"South Of Heaven" av SLAYER

Det var rejält skoj att lyssna på den här skivan igen! Två år efter att SLAYER skakade hela metalvärlden med "Reign In Blood" så levererar de en skiva som sannerligen inte ska skämmas för sig. Att lira långsamt - vilket är en ganska vanlig åsikt om den här skivan - ja, det gör SLAYER inte speciellt mycket på den här skivan heller. Jag tror att många har den uppfattningen för att just på "Reign In Blood" gick allt så oerhört snabbt så att ens en liten avvikelse från detta fick folk att säga att SLAYER lirade långsamt och tyngre. Men jag menar Silent Scream är en typisk låt för "South Of Heaven" och den är inte långsam. När jag pratar SLAYER med folk som gillar bandet, så är det nästan ingen som säger att den här skivan är deras favorit. Vilket är lite synd då den är svinbra och väl värd att kolla in.

"Keeper Of The Seven Keys Part II" av HELLOWEEN

En av de mest episka power metalskivorna som gjorts. Jag minns hur totalt jävla golvad jag blev när jag hörde Eagle Fly Free hos en skolkompis och gick fullständigt bananas över det minst sagt mäktiga trumliret av Ingo Schwichtenberg. För att sätta detta i sitt perspektiv så kan det vara bra att veta att det på denna rent stenåldersmässiga tid vad gäller bilder på trummisars set så fick man ju gå på antalet cymbalslag i följd för att gissa sig till hur stort trumsetet var. Och Ingos trumset lät minst sagt som det största i hela världen. Trumlir åsido - den här skivan är sprängfylld med musik som fortfarande håller - jag har återkommit till den här skivan regelbundet av en anledning.

"So Far, So Good...So What!" av MEGADETH

Här börjar MEGADETH få upp farten på allvar. Bandets två första skivor gillar jag också, men de är drivna av en sådan helvetisk vrede från Mustaines sida att låtskriveriet hamnade i kläm. Här händer det däremot saker som gör att den här skivan blir en sådan pärla. Dels kommer andra känslor in i bilden - mest hörbart i en av bandets bästa låtar genom tiderna In My Darkest Hour - där sorgen kommer in och sätter en annan prägel. Men här finns också riffmumma som heter duga och, faktiskt, en Mustaine som till och med sjunger bra! Enda klavertrampet är den fullständigt onödiga covern av SEX PISTOLS Anarchy In The U.K. 

"Seventh Son Of A Seventh Son" av IRON MAIDEN

Det här kan vara det bästa album som IRON MAIDEN har gjort. Inte bara låtarna ligger på en rent knäckande nivå, produktionen och omslaget är svinbra även de. Efter det att jag köpt skivan som startade hela den här bloggen - "Number Of The Beast" - och insett att detta var ett band för mig, ja då gick jag ju tillbaka till Domus i Karlskrona och köpte på mig den här skivan då den var ny. Och blev ju helt golvad. Och när en tolvåring blir golvad - ja då tenderar ju den golvningen att bli mer permanent än andra.

"Operation: Mindcrime" av QUEENSRŸCHE

Kan vara det bästa konceptalbumet genom tiderna. Första lyssningen av den här magiska plattan gjorde jag på Karlskrona Stadsbibliotek, ett ställe som öppnade så många portar för mig att det är rent löjligt. Vem det var som hade ansvar för skivinköpen till biblioteket det hade jag ingen aning om (har jag fortfarande inte!) men antalet band jag upptäckt via den samlingen är faktiskt inte helt liten. QUEENSRŸCHE kände jag bara till namnet, men det tog bara några låtar in på skivan för mig att inse att detta var tokbra. Och det är en skiva som jag fortfarande uppskattar extremt mycket.

Förresten, har ni en aning om hur många hårdrocksskivor det kom ut 1988? Exakt är det ju svårt att veta, men en sökning på Metal Archives ger vid handen att det kom ut 176 stycken. 1998 var antalet 607 och 2008 hade scenen löpt amok med 3816 stycken skivor. Perspektiv? Jo tack!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 6: 1988

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

Jag fick lite blodad tand med förra veckans fredagslista då jag ju tog upp musik från bland annat 1985. Och då började jag ju fundera. 1980-talet. Det var ett årtionde som jag växte upp under - jag föddes 1976 så början av 80-talet har jag ju minst sagt dimmiga minnen ifrån. Att jag köpte IRON MAIDENs "The Number Of The Beast" 1988 kommer jag dock ihåg tydligt.

I vilket fall - jag bestämde mig ganska fort för att jag skulle göra en fredagslista som spänner över åren 1980-1989. En låt för varje år. Varför göra det lätt för sig? Nä, precis.

1980. IRON MAIDEN släpper sitt första album. Vi som gillar bandet vill gärna hävda att hårdrocken med detta släpp förändrades i grunden. I vilket fall så är låten The Phantom Of The Opera en av de bästa låtarna som bandet gjort. Att den håller fortfarande över 30 år efter det att den skrevs är jag fullt benägen att hålla med om.

1981. MÖTLEY CRÜE släpper "Too Fast For Love". Vill man vara elak skulle man kunna säga too high too fuck, men det stämmer uppenbarligen inte med detta band heller. Hair metalscenen som den såg ut under det dekadenta 80-talets Los Angeles handlade så mycket mer om att se "rätt" ut än att kunna erbjuda verkligt habil och stringent spelad musik. För som kollega Lina S har sagt så är detta  "musik där byxan är tight och håret brandfarligt". Observera det fejkade dubbeltrampet från Tommy Lee i Live Wire som är låtvalet.

1982. Finns det ett band som förkroppsligar ett hat mot hair metalscenen så måste det vara VENOM. Jag fascineras av att dylik musik som "Black Metal" som VENOM släppte just 1982 existerade samtidigt som Vince Neil och kumpaner struttade omkring och var höga mest hela tiden. VENOMs musik låter numera inte speciellt skrämmande, men 1982 måste detta ha framstått som oerhört hårt och chockerande, haha!

1983. MERCYFUL FATE släpper alla tyglar vad gäller falsettskrik på "Melissa". Detta är ett av Alexanders favoritband, mycket gissar jag på grund av att King Diamond återfinns på sång i detta gäng som enligt Metal Archives är "on hold". Ni som tycker att ni känner igen låten - METALLICA har gjort den i en coverversion som låter betydligt hårdare, men inte nödvändigtvis bättre. Jag har lyssnat (såklart på Alex inrådan) en hel del på just denna låt jag valt till listan - Curse Of The Pharaohs och fascineras fortfarande av vilka sinnesjuka skrin som dominerar låten.

1984. TWISTED SISTER släpper "Stay Hungry". Alldeles oavsett om man känner till skivan så kan jag garantera att man hört minst en låt från den skivan någon gång. Jag tänker då framför allt på We're Not Gonna Take It eller I Wanna Rock, två monsterhits som förfärade föräldrar. Jag menar allvar. Videon till I Wanna Rock var det tuffaste man sett. Det tyckte i alla fall en mycket ung undertecknad (jag var 8). Mamma var chockerad. 2009 såg jag bandet på SRF då de körde hela skivan. Det var magiskt bra och bandet golvade mig totalt och visade med emfas alla andra headliners det året (IN FLAMES och HEAVEN AND HELL) inte hade där att göra. Prick så bra var TS. Låtval Burn In Hell. 

 1985. PENTAGRAM släpper sitt debutalbum. Detta gäng har i stort sett blivit ihjälkramat av hipstermaffian då de låter precis rätt retroartat även idag för att folk ska gå i spinn. Relentless är en fint svängande låt som med tydlighet visade att även 1985 fanns det band som ville låta som om det fortfarande var 1978.

1986. ACCEPT släpper "Russian Roulette". Andra skivor som släpps detta magiska år inom metal: "Master Of Puppets", "Reign In Blood" och "Peace Sells...but Who's Buying". Alla känner till detta, så därför tyckte jag att det kunde vara på sin plats att ta en låt från ett band som har gjort sig ett namn på att streta på och leverera habil musik år ut och år in.

1987. TESTAMENT släpper "The Legacy". På denna skiva finns en av mina absoluta favoritlåtar med bandet. Det kan fanimig vara en av mina favoritlåtar överhuvudtaget: Burnt Offerings. Den har allt en bra thrash metallåt ska ha om ni frågar mig. Inser ni inte detta när ni lyssnar på den är något fel, haha!

1988. HELLOWEEN släpper "Keeper Of The Seven Keys pt. II". Jag gick fullständigt bananas när jag hörde Eagle Fly Free första gången. Jag tycker fortfarande att det är en av de bästa power metallåtarna som gjorts genom tiderna. 12-åringen Martin häpnade över hur många cymbaler som Ingo Schwichtenberg tycktes ha på sitt trumset. Jag hade 2. Men här var det ju cymbalmarkeringar i varenda jädra takt. Ja, ni fattar varför jag har valt denna låt, eller hur?

1989. MORBID ANGEL släpper "Altars Of Madness" och förändrar hela metalvärlden. Alla andra band gömmer sig i skräck över två saker:
1. MORBID ANGEL kan spela skjortan av alla
2. Metal har aldrig låtit mer ondskefull och hård som på denna skiva.

Jag kan inte tänka mig en värdigare avslutningslåt på veckans fredagslista än magiska Maze Of Torment.


/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 44: 1980-1989

Fredagslistan 2013, vecka 8, Gästlistare - Mike Andersson från Cloudscape / Fullforce

Eftersom fredagslistans beskyddare och befrämjare Martin denna vecka har fullt upp med andra bestyr så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att bjuda på en ny Gästlistare. Mike Andersson från CLOUDSCAPE och FULLFORCE har varit snäll nog att lista tio personliga favoriter enligt listan nedan, en fredagslista helt utan tvåtakt, growl och andra våldsamheter. Vi talar istället om snabba arpeggios, skönsång och en rent för jävla bra lista. Kanske den bästa jag sett under mina två och ett halvt år här på bloggen. Ordet lämnas härmed över till Mike!

KANSAS: The Pinnacle
En av mina absoluta favorit låtar från ett av mina favorit band.... Denna låten kommer från deras tredje platta "Masque" som släpptes 1976. Jag började lyssna ganska sent på Kansas (början av 90-talet) men jag blev totalt såld på detta bandet direkt när jag hörde dem. Just denna plattan var den första jag hörde. Mästerverk!!

YNGWIE J MALMSTEEN: Seventh sign
Yngwie är (eller åtminstone var) en av mina favoritlåtskrivare. Nog för att han är grym på gitarr men det var som kompositör han fick mig på fall 1985 när han släppte sin andra platta "Marching Out". Jag har fram till för ett par år sedan varit en samlare av hans plattor inklusive specialutgåvor och bootlegs. Dock har mitt intresse för Yngwie falnat litegrann de senaste åren då jag tycker han tappat som låtskrivare. Hur som helst, denna låten är titelspåret från hans i mitt tycke bästa platta från 1994 som heter just "The Seventh Sign". En grymt stark låt och helgjuten hårdrocksplatta som nog de flesta hårdrockare gillar. Med denna plattan slog han historiskt rekord i Japan då plattan sålde dubbel platina på mindre än en vecka. Artister som Madonna & Michael Jackson var inte ens i närheten av hans populäritet i Japan när denna plattan släpptes. Ingen utländsk artist hade sålt så många plattor i Japan som Yngwie gjorde med The Seventh Sign! Lyssna och njut!

WHITESNAKE: Still of the night
Whitesnake var det första bandet jag upptäckte inom hårdrocken som elvaåring och det var "Saints & Sinners" plattan som fick mig att börja lyssna på hårdrock under det tidiga 80-talet. Tillsammans med Yngwie så var/är Whitesnake ett av mina absoluta favoritband. Denna låten har få missat och den innehåller allt som jag gillar med hårdrock...tyngd, melodi, dramatik och dynamik.

RUSH: Mystic rhythms
Även detta fantastiska band är ett av mina absoluta favoritband. Jag såg dom live i Stockholm 2004 samt på Malmö Arena 2011 vilka båda var magiska upplevelser. Jag har följt detta bandet sedan plattan där denna låten kommer ifrån, "Power Windows", släpptes 1985. Toppmusiker och i princip allt dom gjort sedan första plattan 1974 håller absolut högsta klass.

HELLOWEEN: Nabataea
Denna låten kommer från Helloweens senaste platta "Straight out of hell" som bara är några veckor gammal, ensjukt bra platta!! Under 80-talet lyssnade jag och Peter Wildoer (Darkane) flitigt på Helloween men under tidiga 90-talet "växte jag ifrån" den dubbeltrampande powermetallen som Helloween spelade och jag började allt mer lyssna på progressiv metal och band som DREAM THEATER, FATES WARNING m.fl. Dock återupptäckte jag Helloween för ca fem år sedan och började forska i hur dom låter idag och till min stora förtjusning så blev jag klok på att Helloween som band är som ett gott årgångsvin som blir godare/bättre med åren. De spelar en typ av metal sedan mitten av 90-talet som jag definierar som semi-progressiv metal med grymma melodier. Visst finns en och annan "galopplåt" fortfarande men fokus i deras musik de senaste femton åren ligger definitivt inom den typ av metal jag älskar idag och dom har en stor lekfullhet som jag älskar i deras komponerande. Kort och gott, Helloween har aldrig tidigare varit så bra som de är idag.

SAGA: Wind him up
Bandet som både hårdrockare och synthare gillar. Jag har följt Saga sedan 1984 och älskar deras musik än idag, fortfarande släpper herrarna starka plattor med en lekfullhet som många band med deras genomsnittsålder saknar. Deras musik är beroendeframkallande för mig och glider jag in i en "Sagaperiod" så tar det lång tid tills perioden är över ;).

YNGWIE J MALMSTEEN: Magic mirror
Ytterligare en låt från Sveriges enda sanna rockstjärna ;). Denna kommer från hans tredje platta "Trilogy" (1986), detta är också en av mina favoritlåtar från en av mina favoritplattor med Yngwie. Numera sjunger jag i samma band som Anders Johansson spelar (Fullforce) som lirade med Yngwie på 80-talet. Att man idag är bandmedlem och sångare i ett band där legendariske Anders lirar trummor kunde man i barndomens och ungdomens dagar inte tro skulle ske ;).

SYMPHONY X: The accolade
Ett band som jag upptäckte när denna låten var ny 1996. Blev totalt såld direkt och deras musik är en gnutta neo klassiskt likt Yngwie fast långt mer progressivt. Fantastisk låt och platta ("The divine wings of tragedy") och Russell Allen är en av nutidens bästa metallsångare enligt mig.

TOTO: Mr Friendly
Detta är väl på gränsen att kalla för hårdrocksband då dom både skriver popmusik och mer gitarrbaserad westcoastrock. Denna låten kommer från en platta som heter "Isolation" (1984) och stilen på plattan anser jag vara AOR/melodiös hårdrock. Jag gillar det mesta Toto släppt sedan debuten 1978 men denna låten och plattan är deras bästa i mitt tycke.

MERCENARY: Lost reality
Sjukt bra låt och platta från ett av Danmarks bästa band enligt mig. "The hours that remain" släpptes 2005 och är bandets fjärde i ordningen, de har släppt ytterligare två grymma plattor efter denna. Stilen är vad de insatta kallar för "melo-death" och rör sig i samma område som SOILWORK fast med all respekt till våra lokala hjältar i Soilwork så tycker min smak att Mercenary är det bästa bandet i genren.

Tackar för mig och hoppas denna gästlista kanske fått några lyssnare att upptäcka något nytt och nygammalt.

Ciao, Mike

Fredagslistan 2013, vecka 8, Gästlistare - Mike från CLOUDSCAPE / FULLFORCE

Publiceringsfrenesi på WeRock

Minsann om inte kollegorna på Werock har tagit i å det grövsta och brutalköttat upp en hel del nya grejer på siten.

För egen del mäktade jag endast med att recensera en singel från lokala OUTTRIGGER. Bra då att kollegorna styr upp recensioner av CULT OF LUNAs "Vertikal", STONEWALL NOISE ORCHESTRAs "Salvation", THALAMUS "Soul", och HELLOWEENs "Straight Out Of Hell". Alla recensioner hittar ni här.

 Dessutom har ju sitens läsare röstat fram vilka skivor som var de bästa debutskivorna från Sverige respektive resten av Skandinavien. Nu kan man läsa intervjuer med banden - BLOODRED HOURGLASS från Finland, vars "Lifebound" röstades fram som den bästa debuten från ett band utanför Sverige, och lundabandet TO DUST vars "State Of Nothing" röstades fram som den bästa svenska debuten 2012.

Och vi drämmer till med en tävling också - man kan vinna ett signerat exemplar av "State Of Nothing". Tävlingen hittar ni längst ner i intervjun med TO DUST.

Ytterligare uppdateringar - jag märker att jag ligger efter med att blogga om det då jag verkligen har tankarna på annat som kommande plattor av SLAYER, cymbaler och kommande tillökning till familjen - en hel radda intervjuer med tidigare vinnare i årets debutomröstningar: THE GENERALS, PRAY FOR LOCUST och DEATHENING. 

Plus en recension från Janne Sandstén av bland andra THE SWORDs gig på Debaser Slussen den 19 januari. Janne har i vanlig ordning gått loss med sin kamera, haha!

/Martin

Bibliotekets skivbonanza - part III

Utan rim och reson formligen väller det in godsaker på biblioteket, denna ystra måndag kan vi njuta av både proggiga, powermetalliga och stenhårda toner. Vad kan man mer begära så här i mörkrets januari? Skivorna finns tillgängliga från kl. 13 idag måndag den 9/1.

NEAL MORSE - "Testimony". Få som läser denna blogg har väl missat att jag dyrkar den mannen och allt han företar sig. Denna underbara skiva inbegriper historien om hans liv. Den vackraste musik jag vet framförd av musiker som är så bra att man får nageltrång.

NEAL MORSE - "Testimony 2". Och här fortsätter han. Vi köpte dessutom in dubbelcd:n på denna varför vi får det kanske vackraste stycke han skrivit i hela sitt liv: bonuslåten "Seeds of gold", 28 minuter lång. Behöver jag säga att jag nästan grät av glädje när han körde den i London i juni förra året?

WASP - "The crimson idol". Hell yeah! Skivan hyllades för sin produktion när den kom, idag tycker jag personligen den låter lite daterad men vad spelar det för roll när låtar som The idol och The great misconceptions of me ljuder ur högtalarna? Blackies kanske finaste stund.

HELLOWEEN - "Master of the rings". Vattendelaren i bandets historia. Somliga föredrar Kiske-Helloween och "Keeper of the seven keys", somliga tycker Deris-Helloween är det bästa som finns. Jag personligen gillar egentligen bara en enda skiva i bandets katalog, och det är just denna. Vi minns en fin konsert på KB i Malmö på den turnén dessutom, när Andi fortfarande kunde sjunga.

VENOM - "Fallen angels". De är tillbaka. De senaste två skivorna sedan återkomsten 2006 har varit hyggliga, men denna slår undan benen på allt och alla. Faktum: det bibliotek som inte har Venomskivor är inget bibliotek värt namnet.







/Alex