Fredagslistan 2026, V 29: Sex snabba slaktlåtar

Det är ju inte slaktmånad (oktober) än men jag tänkte ändå köra en lista med låtar som har något med slakt att göra. Det blir spretigt och inte alltid superbra men det är åtminstone något. Dessutom är det varmt ute och skämt kött och skämd och rutten musik passar väl som handen i nithandsken?

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget som vanligt. 

Iron Maiden - "Bring Your Daughter... to the Slaughter" (No Prayer for the Dying, 1990, EMI).

Någonstans måste vi börja och varför inte här? Iron Maiden är väl de flesta metalfans bästa band. 

Jag minns många Iron Maiden fester från mina yngre år. Vad är en Iron Maiden fest kanske den oinvigde undrar.

Det är helt enkelt så att man lyssnar igenom Iron Maidens samlade diskografi i kronologisk ordning från början till slut. Ibland tar ölen slut, ibland tar tiden slut, ibland tar lyssnarnas medvetande slut. I vilket fall som helst är detta själva konceptet. 

Här har vi Iron Maiden som de lät år 1990. Av många fans anses denna skiva vara en av de sämre i hela deras diskografi. Mig veterligen har detta omvärderats lite på senare år men just den låt jag har valt med ett slakttema brukar inte direkt framhållas som något av bandets stora mästerverk. Det struntar jag i då det är lite svängigt och passar på veckans tema med slakt. Ta med dottern till slakten helt enkelt. Bredbent och oväntat rak låt från bandet som kanske är mer känd för sin episka version av Heavy metal. Nåväl vi går väl vidare till något än mer uppenbart.

Slayer - "Show No Mercy" (Show No Mercy, 1983, Metal Blade Records).

Slayer, denna uppenbara grupp att välja när det handlar om slakt. Här med titelspåret från deras första fullängdare från 1983. Detta är ju inte riktigt thrash på det sättet som bandet senare blev kända för. Detta är visserligen ganska snabbt men det finns en stark NWOBHM-influens. Inte minst på sången men även på riffandet. Däremot är det givetvis skitbra och bör passa alla som gillar modern black/thrash av norskt snitt. Det finns också en punkig kvalitet som Slayer fortsätter ha med sig genom karriären. Slaktaren är slaktaren helt enkelt. Nu raskt vidare till något annat gammalt. 

Onslaught - "Angels of Death" (Power from Hell, 1985, Children of the Revolution).

Okej okej. Onslaught betyder ju angrepp på svenska och inte så mycket med slakt men på engelska är det nära nog okej? Här är ett brittiskt hardcoreband från 1980-talets början som bestämde sig för att spela satanisk thrash metal istället. Det trodde ni väl inte att jag skulle ogilla? Här pratar vi Bristol istället för Bay Area. Låttiteln Angels of Death låter misstänkt likt en viss låt av Slayer. Det finns också vissa riff och delar på denna skiva som inte bara andas Slayer utan även Metallica och Hellhammer. Inte mig emot. Det är ett gött ös helt enkelt. Nu kör vi vidare till något annat som kanske passar bättre in på temat. 

Marduk - "Slay the Nazarene" (Nightwing, 1998, Osmose Productions).

Svenska mangelgudarna Marduk karriär kantas av kontroverser. Är det inte nazi-anklagelser är det något annat. Precis som det påstås att Tomas Ledin drar ord ur en hatt när han skriver låttexter finns det ett envist rykte om att Mogge i Marduk singlar slant om nästa skiva ska handla om krig eller ha ett mer sataniskt tema. 1998 blev det album med sataniskt och vampyrtema. Det är nästan lite uppfriskande även om det kanske går att påstå att låtar om Vlad Tepes både har något krigiskt och sataniskt över sig. 

Här har vi i alla fall ett Marduk när de bestämde sig för att strunta i detta med dynamik och istället satsa på ett jävla pisk. Här har vi precis som på skivan från året efter "Panzer Divsion Marduk" en lineup med Legion på sång, Mogge på gitarr, B. War på bas och Fredrik Andersson på trummor. B. War avled förresten i år. 

Låten jag har valt ut handlar om att slakta den kanske mest ikoniska sonen genom tiderna, guds son. Det är pisk rakt igenom. Nu kör vi vidare på en ny bekantskap för min del. 

Bestial Strike - "Slaughter" (Legacy, 2024, Independent).

Turkisk black/thrash med stark crossoverpotential!. 

Jag vet inte något om detta band förutom att de varit aktiva sen år 2016 och kommer från området kring Istanbul. 

Musiken är modern thrash med inslag av både dödsmetal och metalcore samt hardcore. Det är både dubbeltramp och hytta med näven musik. Sången skiftar mellan mer klassisk arg hc/thrash och growlande. 

I denna subgenre förväntar jag mig inte så mycket moderna influenser men det funkar också. Nu avslutar vi med det kanske mest slaktigaste av det slaktiga.

Darkened Nocturn Slaughtercult - "Slaughtercult" (The Pest Called Humanity, 1999, Independent). 

Vi avslutar med det tyska bandet Darkened Nocturn Slaughtercult och deras låt Slaughtercult som är med på deras första släpp. Först möts vi av ett halvt om halvt snott Black Sabbath riff men sedan kör bandet igång med go black metal av sent 90-talssnitt. Det som gör Darkened Nocturn Slaughtercult lite speciella är inte bara det faktum att bandet fortfarande är aktivt utan att de även har en kvinnlig sångare och gitarrist som varit med från bandets början. Då black metal scenen till stor del är mansdominerad är detta något att kanske lyfta lite extra. Att bandnamnet är något överlastat gör att det känns ännu mer tyskt. Låten Slaughtercult är vad den säger sig vara. En kultig slakt. 

Det var allt för denna gång. Tack för att ni följde med på resan och glöm inte att köttet ruttnar snabbt i värmen.

Listan hittar ni här. 

/Oscar K. 

Fredagslistan 2026, vecka 19: Begravningar och plågoandar del 1.

Min kompis Henrik brukade kalla mig slumpmaskinen för att min hjärna och mun ofta bestämde sig för att säga de mest otroliga saker som bara jag fann logiska och den röda tråden var inte riktigt närvarande. Därför vill jag ta er med på en resa genom mitt inre. Den som är någon sorts hobbyfreudian kanske får ut något av det. Annars får ni bara passa på att njuta av de bra låtarna. Nog snackat. Nu kör vi igång resan. Listan hittar ni som vanligt här och längst ner. 

Allt började med en tanke, varför finns det inte fler bra danska black metal band? Resten av Skandinavien kryllar verkligen av sådana band av varierande kaliber. Visst finns det en del band som förtjänas att nämnas som Serpents Lair med flera. Sen slog det mig som en blixt från klar himmel. Vem behöver ny och modern black metal när kungen av kungar King Diamond finns. Därför blev det logiskt att börja med denna låt.

Mercyful Fate–"Black Funeral", (Melissa), 1983, Roadrunner Records).

Vad ska jag försök säga om Mercyful Fate och King Diamond som inte någon har sagt innan? 

Det finns nog inte så mycket att tillägga. Bandet bildades någonstans kring 1981 i Köpenhamn och har genom åren spelat, haft pauser, King Diamond har haft sitt sidoprojekt som heter King Diamond men för mig är det ett sidoprojekt. Jag gillar verkligen Mercyful Fate och det är nästan lite hemskt hur svårt jag har att övertyga andra om bandets förträfflighet. Jag vet inte om det King Diamonds falsettsång som gör att folk ger upp, det kan vara de riktigt hårdrockiga gitarrsolona eller hela grejen med konceptskivor.Produktionen och låtskrivandet är på hög nivå. När King Diamond vrålar "Hail Satan" är det bara att kapitulera till den svarta begravningen. 

Black Funeral–"Bathory Incarnate (Goddess of Death Arises)", (Empire of Blood), 1997, Full Moon Productions).

Black funeral var det ja. Här har vi det amerikanska black metal bandet som torterat öron sen 1993 och forsätter än idag. Här är det en låt från deras andra fullängdare. Jag vill bara stanna upp lite och citera informationen från Encyclopaedia Metallum angående bandet:

 "Part of Ordo Ater Anguis (or the Order of the Black Serpent), along with AGLS, Akhtya, Apparition, ARC, Atra, Darkness Enshroud, Drowning the Light, Eidolones, Forgotten Kingdoms, Ghosts of Oceania, Harvest, Ichor, Kuru, L.C.F, Nazxul, Pestilential Shadows, P.N.G, Red Dragon, Rift, Shroud Devourer, Sic Itur ad Astra, Strigoii, Taghairm, Tzalmot, and Valefor".

Nu när vi har fått det ur världen kan vi fokusera på musiken detta band från Indiana har frambringat. Början av låten låter som om Cradle of Filth hade misslyckats att få en studio och låtit Sarah Jezebel Deva spela in sina viskningar i en bandspelare av typen femåringar får i julklapp. Resten av låten har en ljudbild som kan locka den mest inbitna "Les Légions Noires"-diggaren. Att bandet helt plötsligt stannar upp för att börja spela ett riff som jag känner igen från svenska Bathory är en självklar bonus. Ett band för finsmakare helt enkelt. Eller för den som verkligen vill höra ett av de tidigaste och eventuellt viktigaste USBM-banden. Att sångaren kallar sig Baron Drakkonian Abaddon är definitivt coolt. Däremot fick låttiteln in mig på nästa spår. 

Tormentor–"Elisabeth Bathory", (Anno Domini), 1989, Independent).

Det blev inte bandet Bathory! Istället en annan låt på temat Elisabeth Bathory. Denna gången från det legendariska ungerska bandet Tormentor med Attila Csihar på sång. Samma Attila som fick hoppa in som den nya sångaren i Mayhem. Det sägs att det hans insatser på denna demokassett som gjorde att han blev tillfrågad men det vet jag inte. Det enda är att jag vet att allt är black metal historia. Tormentor är verkligen urtypen för black metal som jag gillar. Någonstans i brytpunkten mellan första och andra vågens black metal med både episka och ondskefulla partier. Sången är också top notch och produktionen är lagom rutten. Däremot fick bandnamnet Tormentor mig att tänka på en annan låt. 

Kreator–"Tormentor", (Endless Pain, 1985, Noise Records).

Här är vi naturligtvis smack in the middle of 1980–talets Tyskland. Kreator som ett tag tidigare i karriären faktiskt hette Tormentor och spelade in låten Tormentor till sin demokassett blir ett naturligt steg i Tormentorlogiken i min hjärna. Kreator är ett legendariskt thrashband men för min det är det nästan med Endless Pain skivan som de peakar då bandet låter lite elakare och jag skulle till och med våga kalla det black/thrash på vissa ställen. Bandet skulle gå vidare och räknas än idag som ett av de största namnen inom thrash metal. Rikigt tufft omslag också. Min hjärna spann naturligtvis vidare på detta med tysk thrash och leder fram till dagens sista låt.  

Sodom–"Blasphemer", (In the Sign of Evil, 1985, Devil's Game).

Vi kan ju inte bara ha en någon som plågas vi måste ju ha någon blasfemisk också. Därför håller vi oss kvar i år 1985 och Tyskland. Här snackar vi Sodom eller Wodos som skämtet med den upp-och-nedvända patchen som försökte säljas på Ebay går. Här är tyskarna som bäst. Det är ondskefullt skratt i introt, grym gitarr, piskande trummor och väsande sång med textrader som:

"I turn the cross upside down

And read Satanic Bible with fucking grown

My life begins at midnight twelve

Masturbate to kill myself"

Ough! Tio av tio! Överallt. Detta tillsammans med skivan "Obsessed by Cruelty" som kom 1986 är kanske det bästa Tyskland har att erbjuda. Notera också att på den fullängdaren finns låten "Deathlike Silence" med vilket kanske för många är känt som namnet på skivbolaget som Euronymous startade och bland annat gav ut Mayhem och annan tidig norsk black metal på. Med det vill jag säga att cirkeln är sluten för min del. 

Slumpmaskin eller inte, det är så min hjärna har fungerat denna vecka och jag hoppas att ni haft lika kul som jag. 

Listan finns här. 

/Oscar K. 

Fredagslistan 2025, vecka 29: Gul är en grym färg

Idag fortsätter vi på temat med skivor i olika färger. Nu har vi kommit fram till färgen gul. Bloggens egna Susanne har till och med varit involverad och designat en nyutgåva av den klassiska boken "Kungen i gult" av Robert W. Chambers och bara det är egentligen en anledning så god som någon att skriva om färgen gult. Låtarna hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Bathory -"Sacrifice" (S/T, 1984, Black Mark Production.).

Det finns ingen möjlighet i världen att gå förbi den gula geten vid skapandet av en sån här lista. 

Utan tvekan det mest inflytelserika black metal bandet från Sverige. 

Skivan skulle tryckas i guld men det var lite för dyrt och därför skulle tryckeriet byta ut det mot en färg som var nära guld. Då skapades den gula geten. Quorthon var inte nöjd med detta alls och bestämde att alla pressar efter detta skulle vara svartvita istället. Myten om den gula geten har nått kultstatus i metalkretsar. Peter Stjärnvind har berättat i intervjuer att han lyckats byta till sig ett exemplar mot ett flak öl av någon med sug på alkohol. Idag finns det ett par exemplar till salu på discogs och priset ligger kring 25000 kr. Genom åren har det också sålts en mängd med bootlegs som ska efterhärma den gula geten. 

Vad beror då all denna hype på? Jag skulle nog säga att utan Bathory hade inte black metal och även viking metal funnits. Det är väl iofs omöjligt att säga och det fanns andra band som höll på med liknande saker i bland annat Sydamerika och Schweiz men Bathory skapade någon sorts ritning för hur musikstilen skulle låta och även rent estetiskt. Ibland säger kritiker att Bathory inte låter black metal men den första generationens black metal skiljer sig ganska markant från den andra generationen i form av sound. Detta är mer punkigt och thrashigt men det går utan tvekan att höra att detta är black metal. Jag vill passa på att tacka Quorthon för hans skapelse. Utan Bathory hade jag inte haft lika mycket musik att lyssna på. Det är min fasta övertygelse. 

Volahn -"Najtir Ichik" (Aq'Ab'Al, 2014, Crepúsculo Negro).

Detta är kanske inte ett helt gult omslag men den gula färgen slår igenom och blir väldigt framträdande. Dessutom är den europeiska varianten av vinylsläppet i gul och gult splatter. Omslaget är kanske inte heller något man normalt sett skulle koppla samman med black metal. Nu är Volahn inte heller ett helt vanligt band. Bandet ingår i det som kallas Black Twilight Circle vilket består av en hel del band, projekt, skivbolag och individer med mexikansk bakgrund som skapar black metal kring traditionell folklore från förkristen Mayakultur. De flesta i detta kollektiv är amerikanska medborgare och bor i Kalifornien.Då jag inte förstår ett enda ord av vad bandet sjunger om är det mer stämningen som fångar mig. Det är skevt och argt och med vissa traditionella instrument och akustiska gitarrer. Även syntslingor dyker upp. Bandet är ett enmansprojekt och mannen bakom Volahn är med i en uppsjö olika band samt driver skivbolaget Crepúsculo Negro. Ett orosmoln kring hela BTC är att många individer också förespråkar en mexikansk nationalism och som jag har förstått det är det inte helt trevligt men jag kan faktiskt lite för lite om det för att uttala mig. 

Istället tycker jag att alla ska sätta igång den nästan 13 minuter långa låten jag har valt ut och låta sig svepas iväg på de psykedeliska vägarna. 

Yellow Eyes -"Rare Field Ceiling" (Rare Field Ceiling, 2019, Gilead Media).

Från det soliga Kalifornien till den regniga östkusten och New York. Yellow Eyes har sysslat med sin skumma black metal sen 2010 och håller på än idag. Jag har dock valt en låt som inte är tagen från en skiva som har ett gult omslag (bandet har sådana med) men istället titellåten från skivan "Rare Field Ceiling". 

Jag har ingen som helst aning om vad det ordet betyder. Här är ännu ett band som kanske egentligen är för avancerade för att syssla med black metal. De sjunger inte om satan och djävulsdyrkande utan istället handlar texterna mer om ensamhet och andra mer filosofiska frågor. Bandet använder sig av synthar och en produktion som nästan helt och hållet döljer sången under alla instrument. Trots det hör man att bandet verkligen kan skriva låtar och det finns något nästan hypnotiskt och lockande i det dom skapar. Känslor av ledsamhet dyker upp hos mig. När låten når sex minuter mixar bandet också ner allting så att det bara är trummor och en ensam gitarrslinga och synthar som låter. Det skapar ett väldigt mäktigt intryck. Kan rekommendera Yellow Eyes till alla som föredrar  postrock eller ångestmusik som Neurosis före äkta true norsk black metal. För mig funkar både Neurosis och Ildjarn och Yellow Eyes hamnar väl någonstans däremellan. 

Töxik Death -"Burning Death" (Victims of Burning Death, 2014, Dying Victims Productions).

På tal om Norge kommer här ännu en banger från deras scen av New Wave of Norwegian old school black thrash metal (TNWONOSBTM), låten "Burning Death" av Töxik Death. 

Töxik Death har kört på med sin variant av thrashig black metal sen 2003 och är fortfarande aktiva. Den låt jag har valt är tagen från deras split med Condor från 2014. Condor och andra norska TNWONOSBTM-band skrev jag om för ett tag sen men då hade jag inte med Töxik Death. Det räcker egentligen att bara kolla in det gula omslaget för att fatta hur tuff denna musik är. Det skriks och slamras och är svingött. Jag blir sugen på att slåss och supa och göra en till lista med New Wave of Norwegian old school black thrash metal. 

The Third Eye Rapists - "Worshiper of the Ultimate Funeral" (Hets Mot Allt, 2014/2017, Shadow records).

Ett av Göteborgs starkaste band? När det kommer till röjig black/thrash är det nog sanning. Ur askan från det mäktiga bandet Morbid Insulter kom The Third Eye Rapists. Bandet är på många sätt en fortsättning på det tidigare bandet. Stökig och kaotiskt och snabbt. Bra på alla sätt. Både bandnamn och titel på albumet sätter ju en viss standard. Extra plus för reverbet på sången som gör det ännu mer vansinnigt. Som en extra bonus kan det nämnas att en fd. medlem i Morbid Insulter även är sångare i Necromaniac och deras nya skiva kommer garanterat på min topplista över album släppta år 2025. Omslaget på vinylsläppet visar en läskig ande upplyst av ett äckligt gult ljus i någon sorts katakomb. 

Scythian - "Ares Guide my Blade" (To Those Who Stand Against Us..., 2009,Blood Harvest records).

Dagens sista gula omslag har både en gul logga och ett smutsgult omslag. Det är det brittiska bandet Scythian som spelar episk döds/thrash med black metal inslag. Det låter kanske lite knepigt men om man betänker att det är gubbarna som också ligger bakom bandet Craven Idol känns det lite mer logiskt. Scythian var ett gammalt folk som var kända för sin krigsföring och det är väl den vibben bandet är ute efter. För mig känns det ofta som ett bättre Haunted eller kanske ett The Crown som fokuserar mer på episka partier. Oavsett är det bra grejer och jag vet att deras album från 2015 har varit uppe på bloggen tidigare. Rekommenderar alla som inte hört bandet att prova det. Ganska högt produktionsvärde vilket kanske lockar mer folk än skrämmer bort. Skivan gavs också ut på det stabila Lundabaserade Blood Harvest. 

Då har vi kommit fram till slutet på texten idag. Hoppas ni njuter av något med gult idag. 

Låtarna hittar ni härhär. /Oscar K.

Fredagslistan 2025, vecka 18: Rött som i revolution

Första maj. arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890 var igår. För att fira detta kör vi på temat skivor med rött omslag. Vad det gäller politisk hållning från banden är jag mer osäker men i och med att jag började med de lila omslagen kör jag vidare på det visuella. Med andra ord var det dags igen att gå ner i källaren och gräva.

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. Och för att citera Darkthrone - "I am the working class" 

Devouring Star - "Chaos Omega", S/T 7", 2016, Daemon Worship Productions

Vi börjar med ett finskt band. Låten är tagen från deras första sjutummare utgiven på det numera nedlagda bolaget Daemon Worship Productions vars logotyp var en garant för kvalitativ black metal under ett par år. 

Devouring Star är mer eller mindre ett enmansprojekt men turligt nog är det inhyrda riktiga musiker som spelar alla instrument. 

Vi pratar om ganska långsam malande ortodox black metal med inslag av dissonant dödsmetal. Hade jag inte vetat bättre hade jag nog trott att bandet var från Island. Skivan har ett mäktigt rött omslag med ett olycksbådande öga och någon sorts ouroboros bestående av människodelar. 

Antaeus - "Flesh Ritual", Condemnation, 2016, Norma Evangelium Diaboli

Kolla in omslaget till denna skiva. Någon variant av ett målat kyrkfönster som bastardiserats med det kristna korset som smälter samman till en kniv. Starkt. 

Egentligen hade jag kunnat välja vilken skiva som helst av Antaeus då de alla har röda element. MkM och hans projekt har inte gett ut någon  skiva sen år 2016 men är fortfarande inte nedlagt. Detta band är enligt mig topp fem franska black metal band någonsin och då finns det ändå ganska stark konkurrens. De som hört Antaeus vet vad som bjuds på annars är det kanske lättast att försöka förklara det som länken mellan depressiv suicidal black metal med självskadebeteende och grind. Allt med en fantastisk känsla för att skapa melodier och stämningar som ger rysningar. Rekommenderar alla att ge Antaeus en chans och jag tycker att denna skiva fick lite oförtjänt dålig kritik när den släpptes men det kan bero på att den jämförs med tidigare alster. Det märks att den inhyrda trummisen på denna skiva mest har spelat i grindorkestrar tidigare. 

Vornth -"Evil Blood, Evil Blood, 2013, Iron Tyrant

Nu snackar vi! Bara omslaget med de maskerade männen i huvor kanske i andra sammanhang hade gett andra konnotationer men den som kan sin metal bör tänka på Sodom och annan ondskefull black/thrash. 

Så är det självklart. Här är debutsingeln från Vornth ett band vars sound gör att man förväntar sig att bandet kommer från Uddevalla. Det är också en förväntan som infrias. Vi snackar bra grejer här. Förutom de vanliga tyska 80-tals referenserna skulle jag påstå att bandet också låter som både Nifelheim och världens bästa Vulcano. 

Märkligt nog har bandet kämpat på sen år 2000 och släpper lite grejer då och då men får dåligt med uppmärksamhet. 

Ett bevis på detta är att låten inte finns på Youtube som en egen låt och därför länkar jag hela fullängdaren där låten finns med. Önskar att fler fick upp ögonen för detta band. Sångaren låter på denna låt också ganska lik en ung James Hetfield fast med mer falsett. Vet inte om detta är en USP för många förutom mig. 

Spite -"Trapped in the pentagram", Trapped in the Pentagram , 2015, IBP

Nu sticker vi över till Usa och för att ta oss an ett enmansband från Brooklyn. Hur tänker man sig att det skulle låta då? Kanske något hippt och coolt med lite influenser från Norskt 90-tal som många andra band från denna tid. 

Nej! Istället är det väldigt omodern och gammeldags black/thrash som jag verkligen gillar. Tänk ett mindre progressivt Negative Plane med färre surfslingor och mer mangel men ändå med melodier så börjar man närma sig. Det piskas på rätt bra och svårt att inte gnola med. 

Jag gillar verkligen detta band och även om omslaget inte är helt i rött väljer jag att ta med det. Loggan och titeln är i röd färg. Bilden i mitten ser ut att vara ett negativt foto av ett kors bland annat. Jag är lite osäker.

Baptism -"The Sacrament of Blood and Ash", V: The Devil's Fire , 2016, Season of Mist Underground Activists

Vi avslutar där vi börjar, i  Finland. Mest för att jag kom på att jag inte lyssnat på denna skiva på ett par år. 

Baptism är som många andra finska band ganska snårigt när det kommer till bandmedlemmar. Det enda som kan sägas vara konstant är att Lord Sargofagian har varit med sen bandet bildades 1998 och ibland spelar han in hela skivor själv utan hjälp och i andra fall är det många gästmusiker. Så är det i fallet med denna skiva som också är det sista livstecknet från bandet. På låten som jag har valt är det också en gästsångare som sjunger rent. Jag vet att första gången jag hörde skivan blev jag lite avtänd pga just denna låt och sång. År 2025 tycker jag det bara är lite trevligt när det är lite mesig sång uppblandad med det andra. Anyway. Baptism spelar urtypen för finsk black metal. Det är ganska rått, snabbt men ändå med mycket melodier. Det finns en sorglig nerv i mycket av den finska black metal som släpps som jag inte riktigt hittar någon annanstans.

Omslaget är mycket märkligt. Jag vågar inte riktigt tolka det. I mitten är en djäulvsfigur i någon konstig sittande ställning. I bakgrunden är den brinnande busken från bibeln (?) och det är också ett brinnande lejon. Allting i någon röd och grå färgskala. Extra plus ska Baptism ha för att deras logga inte bara innehåller ett uppochnervänt kors utan verkligen ett uppochnervänt kors med Jesus på. 

Det var allt för denna gång. Ett rött tema som också råkar vara mycket släpp från mitten av 2010-talet. Den som undrar var bibliotekspersonal på folkbibliotek i Sverig står rent politiskt får nog vänta på den utredning som görs just nu på Bibliotekshögskolan i Borås på uppdrag av en konservativ tankesmedja. Nästan så man kan tänka sig vad den tankekedjan är sugen på för resultat eller hur? 

Här hittar ni listan.

//Oscar K. 

Fredagslistan 2024, vecka 16: Dalarna darkness descends

När jag tänker på idén om landet Sverige och kanske framförallt någon mytologisk bild är det inte sällan Dalarna dyker upp i mitt huvud. Det är något med traditionellt klädda dalkullor, Dalahästar, backar och det där evigt gamla trädet som Richard Dawkins brukar använda sig av för att håna religioner (det finns ett träd i Sverige som är äldre än era religioner).

Det många kanske inte tänker på när man pratar om Dalarna är den tradition av jävelbra black metal som skapats där sen 1990-talet. Idag tänkte jag lyfta fram ett par akter som jag tycker förtjänar det.

Som vanligt hittar ni listan här och även i slutet av texten. God (ond) lyssning!

Arckanum - ”Skoghens minnen vækks” (Kostogher, 1997, Necropolis records).

Här har vi en riktig klassiker på alla sätt. Shamaatae har skött allting i bandet helt själv sen projektet startades 1992. Shamaatae är en karaktär, ett troll, vars musik går ut på att tillbedja och åkalla guden Pan som också är en variant av den nordiska guden Loke genom något som skaparen bakom projektet kallar ”Kaos-gnosticism”. Texterna bygger på något gammalt nordiskt språk och det finns en uttänkt rituell komponent med tecken, runor och formler. För den som är intresserad har författaren skrivit ett par olika ganska fascinerande böcker som det ganska smala förlaget Ixaxaar press i Finland har gett ut. Då gick författaren under namnet Vexior 218 och senare Ekortu.

Redan på Kostogher som var min introduktion till bandet i min ungdom som också är det andra albumet som gavs ut av Arckanum hör man att det finns höga ambitionsnivåer. Låten jag har valt är tydligen också medvetet lågt inspelad för att lyssnarna ska höja volymen på stereon vilket skulle resultera i att högtalarna gick sönder när det inspelade åskljudet kommer in i slutet av låten. Detta var väldigt annorlunda mot annan black metal jag hade hört tidigare. Vi har också lite folkmusikelement som fiol och kvinnliga körer inbakade. Det som gör att Arckanum skiljer sig från många många andra enmansprojekt, inte minst inom black metal, är att Shamaatae är en kompetent trummis. Det utnyttjas till fullo. Även konstiga inspelade ritualer och något som mest kan beskrivas som skogsljud infogas. Jag kan än idag säga att Arckanum har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Projektet pågick ända fram till 2018 och det fanns även rykten om att det skulle komma fler inspelningar men den som lever får se. Många säger att skivan ÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞ som släpptes 2009 är det bästa släppet. Det är också ett helt fantastiskt album och hela vägen från 1997 har Shamataae jobbat fram mot en mer aggressiv och thrashig form av black metal. Har man inte hört Arckanum vill jag påstå att man missat en verklig juvel. Även om man inte gillar gimmicken med troll och andar och så vidare kan man bara ta musiken för vad den är. Aggressiv, välspelat och ganska melankolisk black metal.

Wulkanaz – ”Tempel” (Paralys, 2017, Helter Skelter Productions)

På tal om mystiska personer så verkar det vimla av sådana i Dalarna. Det tar oss till nästa projekt, Wulkanaz. Wulkanaz är ett soloprojekt av Magus även känd som Wagner Ödegård som har en miljon olika projekt i både black metal och det som kan kallas för ambient och eller dungeon synth.

Wulkanaz är ett omöjligt projekt på många sätt att försöka sätta sig in i och samla på. Flera släpp på obskyra format och i små upplagor där den enda sättet att få tag i musiken är att skriva till upphovsmakaren och betala till honom. Vad sägs om exempelvis en limiterad split med bandet Likfärd som gjordes i 58 exemplar? Den lilla upplagan är inte ens det mest anmärkningsvärda utan det är formatet, två stycken 5.25” disketter där Wulkanaz låt beskrivs på detta sätt ”This track is a heavily compressed mp3 with a bitrate of 16kbps.”

Helt omöjligt med andra ord. Wulkanaz betyder tydligen moln på Urgermanska vilket också alla låtar är skrivna på. På många sätt är Wagner Ödegård en värdig arvtagare till Shamataee med flera beröringspunkter där det rituella och visuella är en minst lika viktig del som det rent musikaliska.

Hur låter Wulkanaz då? Jo det är extremt lofi och punkig black metal som jag ibland roar mig med att tänka på som att det på många sätt låter som om Onkel Kånkel hade bestämt sig för att spela mer ondskefull musik istället för könsrock. På pappret låter detta helt hemskt och något respektlöst att beskriva musiken på det sättet men jag anser att det är något bra. Wagner Ödegård är dock inte en lika bra trummis så på några skivor hoppar det in trummisar för att styra upp trumspelandet. En annan intressant detalj är att när Wulkanaz i brist på annat ord slog igenom hos den större massan bestämde sig Magus för att retas lite med sina lyssnare. Wagner Ödegård, vilket även är namnet på hans mer lågmälda och elektroniska projekt, släppte istället en skiva med black metal under det namnet. På det sättet kan man inte heller riktigt lita på mannen eller hans musikaliska inriktning. Kan rekommendera både Tomhet, Wulkanaz, Wagner Ödegård och Felon Wind mfl för den som gillar lofi black metal med psykadeliska inslag. Om det går att få tag i vill säga. Ännu en mystiker från det mytiska Dalarna.

Craft- ”Fuck the universe” (Fuck the universe, 2005, Carnal records).

Ibland vill man inte ha något mystiskt utan bara total nihilism och arghet. Även där har Dalarna en hel del godbitar att bjuda på. Vad sägs om Craft? Craft var ett sånt där band som man kunde läsa om i vissa tidningar och fanzine. De sades vara väldigt farliga och tuffa. Så tuffa att bandet blev signade och utgivna på Selbstmord Services vilket var en skivbolag som drevs av Niklas ”Shining” Kvarforth. Nog om det. Crafts tredje skiva och enligt mig deras bästa gavs istället ut på ett skivbolag baserat i Dalarna, Carnal Records.

Här snackar vi om arg och bitter black metal med en viss rock n’ roll känsla. Det är något jag normalt sett kan vara ganska allergisk mot men Craft lyckas verkligen väga upp det genom att ha en riktigt desperat och arg sång. Jag tycker det ibland påminner om det norska bandet Orcustus. Det finns en känsla av urban nedgång med punkiga delar snarare än det normala skogshyllande och djävulsdyrkande. Som ett sidospår kan det också nämnas att trummisen från bland annat Orcustus spelade in trummor till den fjärde skivan Craft skulle släppa, Void, men trummorna slängdes och istället är det programmerade trummor på den skivan. Det är lite synd för jag tror att en låt som ”I want to commit murder” hade varit ännu mäktigare med riktiga trummor. Överlag känns det som att Craft är en ganska strulig orkester. I år kom beskedet att sångaren Nox kommer att hoppa av bandet och ersättas av Mannevond från Koldbrann. Glada nyheter för mig som älskar Koldbrann kanske ni kan tänka men jag tycker att Nox är en viktig del av Craft vilket gör mig lite tveksam inför bandets nästa släpp som tydligen redan är på gång.

Avsky – Cleanse the world (Malignant, Moribound Records, 2008).

Jag tänker att vi fortsätter i det mer hatiska och nihilistiska träsket. Här har vi Avsky. Jag vet inte så mycket om bandet. Som jag mindes det var det egentligen en duo som höll på och släppte tre skivor. När jag tittar runt verkar det som att bandet fortfarande är aktiva och har blivit en kvartett så jag vet inte riktigt vad som händer. I vilket fall som helst har jag valt en fin bit från deras andra skiva. Bara låttiteln skvallrar ju om vad bandet är inriktade på. Musikaliskt är det inte jättelångt ifrån Craft men istället för att vara rock n’ roll är det snarare crust och hc som bandet blandar upp sin black metal med. Just denna låt har också väldigt intressant trumspel. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det hela. Inte heller sångaren som ömsom skriker som en gris, growlar och ibland låter som en mer traditionell black metal sångare. Den känsla jag får av bandet är snarare punkare som har bestämt sig för att spela black metal men inte helt och hållet kan eller vågar utan blandar upp det. Jag vet att jag tidigare beskrivit en viss sorts band där det låter som att de knappt kan hålla ihop låtarna, att deras musikaliska skicklighet inte räcker men att det på något magiskt sätt räddas upp. Den känslan får jag ofta av Avsky. Det är svinbra när man är på humör men samtidigt kan det göra mig lite stressad. Kan rekommendera detta band för alla som gillar mer punkig black metal. Bonus är också att det är någon som gjort en musikvideo till låten. Vet inte om det är bandet själva men den visuella stilen känns lite som musiken.

Dreadful Fate – ”Unholy Lust” (Vengeance, I Hate Records, 2018)

Nu har vår rundtur genom Dalarna bjudit på mystiska magikers sällskap och nihilistiska människohatare. Då är det inte mer än rätt att vi avrundar med något lite mer lättsamt. Då finns det knappt något mer lämpligt än Dreadful Fate. Redan när man ser logotypen och omslaget till skivan vet man vad som gäller. Detta är black/thrash av retrosnitt som den spelades på 1980-talet i centrala delar av Europa. Sodom, Kreator osv är de första referenser som dyker upp. Texterna handlar så klart om mord, tortyr och hemskheter. Sångaren skriker som en blandning av en ung James Hetfield men med en mer oklar europisk accent. Bandet piskar på och det är solon och gött dubbeltramp. Överlag känns det som Dreadful Fate gör sin retrogrej på ett lätt överdrivet sätt men precis som med de första Witchery mini-albumen och även när The Crown började gå ifrån sin traditionella dödsmetall hamnar det helt rätt. Jag kan liksom inte göra annat än att headbanga och hytta med näven. Jag minns när att det blev en viss hype kring Dreadful Fate när de släppte sin första kassett men sen vet jag inte om de glömdes bort. Jag tycker ändå att alla som inte hört bandet och har det minsta intresse av retrodoftande thrash och eller black metal borde ta sig en lyssning.

Det var allt jag hade denna gång. Dalarna är ett stort landskap så jag misstänker att jag kommer att återkomma med fler band därifrån. Listan hittar ni genom att klicka här. /Oscar K.