Goder afton. Idag ska vi dyka ned i doomens domäner, både vad gäller det långsamma spektrat och det lite mer rasande sludge-betonade. 

THROAT är första bandet ut och detta glada gäng ingår i den snabbare skolan med musikala inslag av den art man brukar kalla noise-rock. THROAT släppte häromveckan fullängdaren "Smile Less" på Svart Records och från den kommer det sanslöst svängiga spåret Shots. Det här är basdriven musik med tydlig 90-talskänsla, skönt riv, bredbent attityd, tjusig video och snygga trummor. Och framför allt är det satan så svårt att sluta lyssna. Fem av fem folköl!

Med låt nummer två i listan ger vi oss in i de sälla jaktmarker som stavas atmosfärisk black/doom, även kallat hyfsat gotiskt. HAGEL kommer från Mexico och startade 1995 i Monterrey men det skulle visa sig ta en del tid, några medlemsbyten och diverse vatten under broarna innan den första fullängdaren kom. Vi snabbspolar fram till i år 2021 och lyssnar på utmärkta "Veneration Of The Black Light" som bjuder på såväl pianoplink som en smula galopptakt. Pluspoäng för starkt eländesbetonade röstresurser.

Varmt riffarbete härnäst med MOSARA. Det här är ett ganska nytt band som precis släppt ett självbetitlat album som man med fördel kan ta en närstudie av. Sången har en skön trasighet och desperation som känns näst intill grunge-vurmande. Ljudmattan i låten Majestik XII har en liknande känsla och det är bara att luta sig tillbaka mot en musik som känns hemtrevlig på ungefär samma sätt som en väl insutten soffa. 

Vikinga-doom, kan det vara något? Ja, visst kan det det! CROSS VAULT slår på den förhistoriska trumman, blickar ut över nejden och sörjer en och annan nedbrunnen by på skickligt sammansatta albumet "As Strangers We Depart". Episkt är bara förnamnet på den här anrättningen signad Iron Bonehead Productions. Den här typen av "nu drar vi ut på slagfältet"-musik med folkiga toner har börjat fastna mer och mer i mitt musikaliska medvetande den senaste tiden, vet inte riktigt varför faktiskt men jag gissar att min ökande ålder kan ha något med saken att göra. 

Till sist doom på den dödsigare skalan med japanska ANATOMIA och skönt obehagliga Despaired Void från skivan "Corporeal Torment". Det här är musik som bäst avnjutes i ett nedsläckt rum med hörlurar och utan yttre störningsmoment. Känslan man får är tryckande och jobbig, ungefär som jag tänker mig att mannen på omslagsbilden har det. Ibland är det exakt det som behövs för att säga tack och hej till ännu en arbetsvecka och glida in i helgens varma lediga famn. 

Med detta säger jag tack och hej för idag och önskar en fortsatt fin fredagskväll.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 21 - Fem nyanser av doom

God eftermiddag! Då är fredagen över oss igen och med den kommer även en fredagslista förstås. Idag tänker jag ägna hela listan åt PRIMITIVE MANs tredje fullängdare, "Immersion". PRIMITIVE MAN är ett totalt geniband från Colorado och spelar en sorts blandning av doom, sludge och noise. Faktum är att de gör det så förtjänstfullt att när "Caustic" kom 2017 höll jag på att trilla av pinn av ren och pur fascination. Det var kort och gott ett så satans bra album att man kunde smälla av för mindre. Därför låg förväntningsribban i maximal topp inför släppet av "Immersion" på Relapse Records. Nådde de upp till hypen? You bet! "Immersion" är en veritabel promenadseger rakt igenom. 

Brukligt är ju att en av låtarna bär samma namn som albumet men så är icke fallet på nya plattan. Däremot tycker jag att skivnamnet lyckas förmedla exakt hur det känns att lyssna, man blir nämligen totalt nedsänkt, överväldigad, golvad och dränkt i musiken på det allra mest behagliga sätt. Och med det sagt är detta verkligen inte något som passar för alla men vi som förstår och uppskattar storheten i detta kan verkligen jubla. Ni som vet - ni vet, med andra ord. Låtarna är sinsemellan hyfsat olika men bildar tillsammans en göttig fondvägg som öronen pressas upp emot. Mangel, frenesi, blast beats och allmänt hat möter skitig sludge som rör sig i glaciärtakt i denna episka uppvisning av existentiell ångest. Lyssna, njut och ha en alldeles makalöst bra helg så hörs vi snart igen.

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 50: Immersion

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 2

Nominerad: "The Curse That Is" - GRAVES AT SEA.
2016 är året då jag inte längre kan hävda att jag inte gillar doom eller sludge. Det har kommit alldeles för många riktigt bra skivor inom dessa subgenrer för att det ska kännas moraliskt försvarbart att inta en negativ position. GRAVES AT SEAs "The Curse That Is" är en av dessa skivor som, likt en murbräcka, verkligen imponerar på mig. Här finns en rent otrolig angelägenhet och en drabbande känsla genomgående på skivan som det tagit bandet 15 år att göra. Det märks, då hela skivan känns väldigt genomarbetad och där låtar som med råge spräcker 10-minutersstrecket känns helt relevanta och bra!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 35: Långsamhetens lov

Gott folk!

Idag tar jag i med storsläggan av flera anledningar. Sedan igår så återfinns jag på Helsingborgs Stadsbibliotek efter nio månaders föräldraledighet med Cordelia - det innebär hoppas jag - att det ska bli lite mer bloggande än "bara" fredagslistan som jag skött hemifrån den senaste tiden. Den andra anledningen finner ni i titeln till veckans lista. Idag består listan enbart av riktigt tunga och förhållandevis långsamma låtar. Tanken föddes i måndags kväll då jag kollade in DARKHERs nya skiva och helt plötsligt fick ytterligare en skiva som jag gillar och där musiken är allt annat än hastig.

Vi kör!

Susanne tipsade ju om DARKHER i förra veckan, och jag drar igång allt som Susanne tipsar om av ren princip då jag har upptäckt så många bra band genom henne att det är löjligt. Bakom aliaset DARKHER står Jayn H. Wissenberg, en kvinna med bas i West Yorkshire. Jag är faktiskt alldeles hänförd av "Realms", en skiva med nästan provocerande dålig produktion av trummorna. Men - och detta är ju rent avgörande - känslan och atmosfären är så massiv och vacker att det är rent omöjligt att stå emot. Wissenbergs fragila och hemsökande stämma är det som får mig totalt på fall. Här har vi en sångerska som har total kontroll på sitt instrument. Jag har valt en låt som heter Hollow Veil som också visar på en fin förmåga att bygga en låt från grunden upp. Jag är väldigt svag för dylika grepp, så det kanske inte är så konstigt att jag gillar detta.

Jag upptäckte THE WOUNDED KINGS med förra skivan "Consolamentum" som kom 2014. Sedan dess har sångerskan Sharie Neyland lämnat och originalsångaren George Birch har kommit tillbaka. Bandet gick tidigt ut med att "Visions In Bone" skulle bli bandets sista skiva. Tråkigt? Jovars, men skivan är verkligen ingen snyftare om ni nu trodde det. Den har ett fint sväng som drar åt det bluesiga hållet. Birch har en rå men kärvänlig stämma, gitarrspelet fullständigt glöder, och att bandet använder sig av mycket tydlig och effektiv dynamik är hur häftigt som helst. Ibland får jag känslan av att Quentin Tarantino skulle älska att ha med låten Beast i en film som helst skulle utspela sig i nåt ödsligt ökenlandskap - kanske Texas. Detta är helt magiskt bra, och en äkta värdig avslutning på ett band som verkligen förtjänar er uppmärksamhet.

 Om ni följer mig på Instagram (heter metallbibliotekarien även där) så vet ni att jag förra veckan hade en throwback thursdaybild när UZALA spelade i Helsingborg för två år sedan. Detta är ett band som har viss credd - annars får du verkligen inte spela på Roadburn - och jag tycker att det är välförtjänt. UZALA består av gitarristen/sångerskan Darcy Nutt, gitarristen/sångaren Chad Remains och trummisen Chuck Watkins. Ingen bas således, men det märks inte ett skit om ni frågar mig och är verkligen inget som drar ner intrycket att detta band vet hur man lirar tungt och stämningsfullt. Bandets studioalster går att få tag på via Bandcamp, på Spotify återfinns gruppens gig från Roadburn förra året. Det är en ren njutning att lyssna på kan jag säga. Samspelet mellan medlemmarna, låtarna,  Darcys härliga vibrato, känslan - ja det blir ju kapitulation!

Jo, jag har kört låtar med INVERLOCH innan. Men det går liksom inte att få för mycket av detta döds/doomgäng från Australien. Ett faktum som jag älskar, då jag förknippar Australien med hemskt många soltimmar och så kommer INVERLOCH fram med sin musik som låter som något som legat och jäst till sig ruttenhet från mörka grottor med ohälsosam bakteriekultur. Skulle jag nämna tre skivor inom doomen som i år har förflyttat berg vad mig anbelangar så skulle "Distance I Collapsed" finnas med utan tvekan. Detta är rent giftig musik, som dessutom bryter lite mot genrekonventioner. Det liras nämligen något mer hastigt än brukligt stundtals ska jag säga.

COUGH är nog det mest traditionella bandet i veckans lista. Jag har bara börjat sniffa på bandets musik, men detta är ett band som hållit på sedan 2005 och har stor credd inom scenen såvitt jag kan bedöma. De delar hemstad med LAMB OF GOD - Richmond i Virginia - men har verkligen inget gemensamt med LOG, haha! Jag får intrycket att COUGH gillar sin doom traditionell - det liras rejält långsamt och har gott om fina slingor i gitarrerna. Sången är desperat utav helvete från Parker Chandler och Dave Sisco och Joseph Arcaro på trummor har exakt rätt släpighet i spelet. Rundgång? Jajemänsan! Det jag också uppskattar är att bandet har tagit i orgel i sin musik - det ger en ödesmättad känsla genomgående. Av det jag hör på "Still They Pray" så blir jag oerhört sugen på att kolla in mer musik av bandet.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 35: Långsamhetens lov

Tisdagstipset

Tisdag mina vänner och dags för tips! DARKHER hörde jag för första gången igår men nu tänker jag inte släppa Jayn H Wissenbergs vackra stämma på länge än. Debut-ep:n heter "The Kingdom Field" och är ömsom smärtsamt vacker och skör, ömsom mörk och mässande. Jag är svag för den rituella känslan så ljudbilden träffar precis rätt. Tänk avskalad, sorgsen doom med spöklikt spröd sång så har ni en god uppfattning om detta. Bitvis tänker jag på MYRKUR, bitvis vill jag bara gå ut i skogen och lägga mig i mossan med hörlurar och dra upp till maxvolym. Lyssna och lär, gott folk!

/Susanne

Tisdagstipset : DARKHER - The Kingdom Field

och som lök på laxen, en glimt av kommande material (släpps den 19/8) :