Fredagslistan 2026, vecka 40: Året är fortfarande 2006 del 3

Den där tidsmaskinen är tydligen igång igen. 
Nådens år 2006 bodde jag i Malmö. 
Antingen på Värnhem eller Östra Sorgenfri jag minns inte riktigt. 
Jag höll på en del med Djande med mitt soundsystem och var väldigt inne på Grime och Dubstep. 
Mitt intresse för Black metal och annan metal gick lite på sparlåga. 

Men tack vare en gammal vän tändes satans eld igen och jag hade börjat närma mig mer modern black metal och även det som skulle bli min stora kärlek, black/thrash metal. Jag hade garanterat baggy pants och t-shirts med oversized prints med tveksamma motiv. Det är vad det är. Det var inte en tripp till modet efter nollnolltalet utan musiken vi ska fokusera på det. Listan ni här och längst ner. 

Antaeus - "Words as Weapons" (Blood Libels, Norma Evangelium Diaboli, 2006).

Vi drar väl av plåstret direkt. MkM och de andra fransmännen i Antaeus har på många sätt varit standarden för hur black metal på 2000-talet låter. Istället för de isiga nordiska bergen får vi istället "skära sig i armarna och offra sitt blod till Satan i någon ruffig förortslägenhet i Paris"- black metal. Jag håller denna skiva som en av de bästa jag har hört i black metal genren. Att det vilar något djupt osunt och tragiskt över bandet förstärker bara känslan av äkthet. Både missbruk, diabetes och hädangångna medlemmar med självskadebeteende ger mig vatten på min kvarn. Jag kommer nog aldrig sluta tjata om denna skiva. Nu går vi vidare. 

Urgehal - "Dødsmarsj til Helvete" (Goatcraft Torment, Agonia Records, 2006).

2006 var också ett år då jag insåg att det går att lyssna på black metal och inte ta allting på blodigt allvar även om utövarna själva förmodligen inte håller med mig. Här har vi norska Urgehal med medlemmar från Beastcraft och Angst Skvadron och många andra. Trondr Nefas sjunger och skriver låtar och är allmän motor i bandet. Trondr avslutade sitt liv år 2012. Det är övertygande norsk black metal av klassiskt snitt. Fans av Gorgoroth och Darkthrone bör inte missa detta band. Just Trondrs sång är verkligen något över det vanliga. 

Koldbrann - "Djevelens treskeverk" (Moribound, Twilight, 2006).

2006 var märkligt nog ett bra år även för norsk black metal.

Vi kan inte gå förbi Koldbrann och deras i mitt tycke absolut bästa skiva. Även om skivan innan har äkta true norsk nekroproduktion och presenterar norsk svartmetall på det där unika sättet är det med Moribound från 2006 som de verkligen briljerar. Mannevond sjunger och rockar som en annan Nocturno Culto och det är ett svängigt Darkthrone/Celtic Frost riffande som blandas med trummor som är helt underbara. Sen texterna! Ah vilken njutning. Vad sägs om:

"Mer bensin på bålet

Mer 96 % - Absolutt Nekro

Vekk fra bevissthet

Ned i glemselens kjeller". 

Det blir inte bättre än så. Den som inte hört denna skiva har verkligen missat något. Jag är också glad över att Koldbranns senaste skiva som kom för något år sen också var ett rejält uppsving från skivan inna. 

Svårt att avgöra om det är Koldbrann eller nästa skiva som är den bästa som kom år 2006 men jag tror det är nästa här i listan. 

Katharsis - "Kross Fyre [...]" (VVorldVVithoutEnd, Norma Evangelium Diaboli, 2006).

Då är vi framme hos det band som kanske betytt mest för mig de senaste 20 åren. Tyska Katharsis. 

Totalt kompromisslöst vansinne från start till mål. Lyssna bara på hur låten börjar. Låten går sönder innan den ens börjar. Strax efter 2 minuter och 30 sekunder hittar de tillbaka till någon sorts ordning. Det skriks, det slamras och det är sataniskt så in i helvete. Nästan varje gång jag hör ett nytt black metal band så jämför jag bandet med Katharsis. Hittills har jag inte hittat något som är lika bra. Det är synd på många sätt men också väldigt fint att det fanns ett band som var på detta sätt. Det gör mig glad. Bandet upplöstes sen det kom fram att en av medlemmarna var någon sorts pluggig professor i genus eller liknande i Tyskland. Det gick ju inte att vara cool och ond på samma gång som man håller på med något sånt. Därför slutade dom spela. Eller så säger internetloren i alla fall. Jag är definitivt inte någon som låter sanningen stå i vägen för en bra story. 

Än idag har jag inte hört en dålig låt med bandet och då har jag nog hört de flesta unkna demoinspelningar som kopierats och sålts som bootlegs. Rekommenderas för alla som gillar vansinne och fart. Susanne har skrivit om bandet på bloggen och kan bara hålla med henne om att det är väldigt häxig black metal. Nu är det dags att avsluta listan med dagens sista låt. 

Vulcano - "Evil Always Returns" (Thunder metal split with Nifelheim , I Hate Records, 2006).

Nu har vi varit allvarliga för länge i detta inlägg. Nu får vi avsluta med något roligare och lite mer bastungt. Vi snackar om de brasilianska legendarerna i Vulcano som bildas 1981 men fortfarande håller på än idag. 

Bandet spelar något som ibland kallas jungle metal, det är ju kanske ett litet problematiskt namn på en genre som framförallt handlar om ganska tidig sydamerikansk extremmetal. Det vill säga band som Sepultura, Sarcofago mfl. Det är band som befinner sig någonstans mellan thrash, black och dödsmetall. Här är Vulcano anno 2026 som ger ut en split med det bästa band som någonsin kommit från Dals Långed, Nifelheim. Resultatet är en mycket imponerande uppvisning i att kunna vara gamla men ändå kunna piska och göra låtar som perfekt balanserar mellan thrash och black metal med lite inslag av mer traditionell haavy metal. Basen ligger också ganska fram i mixen vilket gör att det blir väldigt annorlunda jämfört med andra band i genren. Trummisen piskar också på något otroligt. Ett fantastiskt band som jag är glad över att ha fått se live tillsammans med Nifelheim. 

Det var dagens tidsresa. Vet inte om det är någon sorts best of lista men det är i alla fall ett par skivor som jag förknippar starkt med mitt liv år 2026. Listan hittar ni här. //Oscar K.   

Fredagslistan 2026, V 29: Sex snabba slaktlåtar

Det är ju inte slaktmånad (oktober) än men jag tänkte ändå köra en lista med låtar som har något med slakt att göra. Det blir spretigt och inte alltid superbra men det är åtminstone något. Dessutom är det varmt ute och skämt kött och skämd och rutten musik passar väl som handen i nithandsken?

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget som vanligt. 

Iron Maiden - "Bring Your Daughter... to the Slaughter" (No Prayer for the Dying, 1990, EMI).

Någonstans måste vi börja och varför inte här? Iron Maiden är väl de flesta metalfans bästa band. 

Jag minns många Iron Maiden fester från mina yngre år. Vad är en Iron Maiden fest kanske den oinvigde undrar.

Det är helt enkelt så att man lyssnar igenom Iron Maidens samlade diskografi i kronologisk ordning från början till slut. Ibland tar ölen slut, ibland tar tiden slut, ibland tar lyssnarnas medvetande slut. I vilket fall som helst är detta själva konceptet. 

Här har vi Iron Maiden som de lät år 1990. Av många fans anses denna skiva vara en av de sämre i hela deras diskografi. Mig veterligen har detta omvärderats lite på senare år men just den låt jag har valt med ett slakttema brukar inte direkt framhållas som något av bandets stora mästerverk. Det struntar jag i då det är lite svängigt och passar på veckans tema med slakt. Ta med dottern till slakten helt enkelt. Bredbent och oväntat rak låt från bandet som kanske är mer känd för sin episka version av Heavy metal. Nåväl vi går väl vidare till något än mer uppenbart.

Slayer - "Show No Mercy" (Show No Mercy, 1983, Metal Blade Records).

Slayer, denna uppenbara grupp att välja när det handlar om slakt. Här med titelspåret från deras första fullängdare från 1983. Detta är ju inte riktigt thrash på det sättet som bandet senare blev kända för. Detta är visserligen ganska snabbt men det finns en stark NWOBHM-influens. Inte minst på sången men även på riffandet. Däremot är det givetvis skitbra och bör passa alla som gillar modern black/thrash av norskt snitt. Det finns också en punkig kvalitet som Slayer fortsätter ha med sig genom karriären. Slaktaren är slaktaren helt enkelt. Nu raskt vidare till något annat gammalt. 

Onslaught - "Angels of Death" (Power from Hell, 1985, Children of the Revolution).

Okej okej. Onslaught betyder ju angrepp på svenska och inte så mycket med slakt men på engelska är det nära nog okej? Här är ett brittiskt hardcoreband från 1980-talets början som bestämde sig för att spela satanisk thrash metal istället. Det trodde ni väl inte att jag skulle ogilla? Här pratar vi Bristol istället för Bay Area. Låttiteln Angels of Death låter misstänkt likt en viss låt av Slayer. Det finns också vissa riff och delar på denna skiva som inte bara andas Slayer utan även Metallica och Hellhammer. Inte mig emot. Det är ett gött ös helt enkelt. Nu kör vi vidare till något annat som kanske passar bättre in på temat. 

Marduk - "Slay the Nazarene" (Nightwing, 1998, Osmose Productions).

Svenska mangelgudarna Marduk karriär kantas av kontroverser. Är det inte nazi-anklagelser är det något annat. Precis som det påstås att Tomas Ledin drar ord ur en hatt när han skriver låttexter finns det ett envist rykte om att Mogge i Marduk singlar slant om nästa skiva ska handla om krig eller ha ett mer sataniskt tema. 1998 blev det album med sataniskt och vampyrtema. Det är nästan lite uppfriskande även om det kanske går att påstå att låtar om Vlad Tepes både har något krigiskt och sataniskt över sig. 

Här har vi i alla fall ett Marduk när de bestämde sig för att strunta i detta med dynamik och istället satsa på ett jävla pisk. Här har vi precis som på skivan från året efter "Panzer Divsion Marduk" en lineup med Legion på sång, Mogge på gitarr, B. War på bas och Fredrik Andersson på trummor. B. War avled förresten i år. 

Låten jag har valt ut handlar om att slakta den kanske mest ikoniska sonen genom tiderna, guds son. Det är pisk rakt igenom. Nu kör vi vidare på en ny bekantskap för min del. 

Bestial Strike - "Slaughter" (Legacy, 2024, Independent).

Turkisk black/thrash med stark crossoverpotential!. 

Jag vet inte något om detta band förutom att de varit aktiva sen år 2016 och kommer från området kring Istanbul. 

Musiken är modern thrash med inslag av både dödsmetal och metalcore samt hardcore. Det är både dubbeltramp och hytta med näven musik. Sången skiftar mellan mer klassisk arg hc/thrash och growlande. 

I denna subgenre förväntar jag mig inte så mycket moderna influenser men det funkar också. Nu avslutar vi med det kanske mest slaktigaste av det slaktiga.

Darkened Nocturn Slaughtercult - "Slaughtercult" (The Pest Called Humanity, 1999, Independent). 

Vi avslutar med det tyska bandet Darkened Nocturn Slaughtercult och deras låt Slaughtercult som är med på deras första släpp. Först möts vi av ett halvt om halvt snott Black Sabbath riff men sedan kör bandet igång med go black metal av sent 90-talssnitt. Det som gör Darkened Nocturn Slaughtercult lite speciella är inte bara det faktum att bandet fortfarande är aktivt utan att de även har en kvinnlig sångare och gitarrist som varit med från bandets början. Då black metal scenen till stor del är mansdominerad är detta något att kanske lyfta lite extra. Att bandnamnet är något överlastat gör att det känns ännu mer tyskt. Låten Slaughtercult är vad den säger sig vara. En kultig slakt. 

Det var allt för denna gång. Tack för att ni följde med på resan och glöm inte att köttet ruttnar snabbt i värmen.

Listan hittar ni här. 

/Oscar K. 

Fredagslistan 2026, vecka 3: Pest och pina!

De flesta människor som bor i Norden känner nog att januari känns som pest på många sätt. Inte minst att det är mörkt, halt, kallt och fattigt. Släng på lite influensa och vinterkräksjuka för att toppa det hela. Därför blir dagens tema helt enkelt pest. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. Vi börjar i Sverige.

Tomhet - "Gastrisker kahos", (Fulländad sfäraförintning i en onaturliger skepneskrud av pestilenta djwr, 2011, Scythe of Death Productions).

Tomhet har hållit på och spelat sin skeva version av black metal sen 1999. Jag valde en låt från denna ep som har något med pest att göra. Mer än så klarar jag inte att tolka. Tomhet består av två medlemmar varav den ena är Kumulonimbus som kanske är mer känd som Wagner Ödegård och hjärnan bakom Wulkanaz och tusentals andra konstiga projekt. Men nu fokuserar vi på Tomhet. Det är självklart ganska enkelt och avskalat med en ljudbild som får mig att tänka på Onkel Kånkel. Detta är musik jag verkligen älskar men inte riktigt förstår. Det finns en känsla för melodier som inte är helt olik den typiskt finska råare typen av black metal. Kan rekommendera alla att lyssna på Tomhet och även Wulkanaz som släppte ett höjdaralbum förra året. 

Horna - "Noutajan kutsu", (Ääniä yössä, 2006, Debemur Morti Productions).

På tal om Finland kommer nästa bidrag från institutionen och plantskolan Horna. Jag har nämnt bandet innan och de flesta finska black metal musiker har på något sätt varit inblandade i Horna. Dagens låt är tagen från deras skiva som släpptes 2006. Denna skiva är ett konceptalbum som handlar om digerdöden. På denna skiva är bandet nedbantat till en duo bestående av medlemmarna Shatraug och Corvus som står för all musik och lyrik. Det skiljer sig inte markant från bandets andra album där det är fler musiker inblandade. Mycket trevlig finsk black metal av finaste snitt. 

Nocturnal Graves - "The Pestilence Crucified", (Satan's Cross, 2007, Nuclear War Now! Productions).

Nocturnal Graves är ett australiensiskt band som varit aktiva sen 2004. Ibland klumpas de lite slarvigt ihop med andra black/thrash band från samma land som exempelvis Destroyer 666. Jag vill däremot påstå att Nocturnal Graves har en liten annorlunda approach och blandar även in i dödsmetall i sitt manglande. För alla som gillar Aura Noir och liknade. Här är det intressant att pesten ska korsfästas vilket står i bjärt kontrast till nästa bands inställning.

Tortorum - "In Pestilence Majesty", (Extinctionist, 2012, World Terror Committee).

Torotorum är något av ett all star band med bas i norska Bergen. Medlemmarna har också varit med i band som Gorgoroth, Gehenna och Djevel. Även ett antal polska black metal band. Vad det egentligen landar i är klassisk norsk black metal (TNBM) men som släppts lite senare och inte heller fått lika mycket uppmärksamhet som släppen på Terratur Possessions. Vilket är synd. Dirge Rep på sång är alltid en fröjd. Här ska också pesten hyllas till skillnad från bandet innan. Lite oklart om det är ett barn med en lie på omslaget. 

Pest - "Lífit es dauðafærð", (Dauðafærð, 2004, No Colours Records).

Som avslutning kör vi en låt som också är den enda låten på stockholmsbaserade Pests ep från 2004. Översatt blir låttiteln tydligen "Livet är en dödsfälla". En helt rimlig slutsats. Jag gillar bandet Pest som började som någon sorts lite ripoff på norsk black metal och senare gick till black n roll via black thrash. Just denna ep som jag har valt är när bandet är som mest inne på en norsk greve. Det är långsamt och malande och monotont. Jag kan uppskatta detta mycket när jag är på humör men det är också strax över 20 minuter i en låt vilket kräver sin koncentration. Också mycket äkta true omslag. 

Det var allt för denna gång. Hoppas att livet är mindre pest nästa gång vi ses. 

Listan hittar ni här. 

//Oscar K. 

Fredagslistan 2025, vecka 18: Rött som i revolution

Första maj. arbetarrörelsens internationella högtidsdag som firas sedan 1890 var igår. För att fira detta kör vi på temat skivor med rött omslag. Vad det gäller politisk hållning från banden är jag mer osäker men i och med att jag började med de lila omslagen kör jag vidare på det visuella. Med andra ord var det dags igen att gå ner i källaren och gräva.

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. Och för att citera Darkthrone - "I am the working class" 

Devouring Star - "Chaos Omega", S/T 7", 2016, Daemon Worship Productions

Vi börjar med ett finskt band. Låten är tagen från deras första sjutummare utgiven på det numera nedlagda bolaget Daemon Worship Productions vars logotyp var en garant för kvalitativ black metal under ett par år. 

Devouring Star är mer eller mindre ett enmansprojekt men turligt nog är det inhyrda riktiga musiker som spelar alla instrument. 

Vi pratar om ganska långsam malande ortodox black metal med inslag av dissonant dödsmetal. Hade jag inte vetat bättre hade jag nog trott att bandet var från Island. Skivan har ett mäktigt rött omslag med ett olycksbådande öga och någon sorts ouroboros bestående av människodelar. 

Antaeus - "Flesh Ritual", Condemnation, 2016, Norma Evangelium Diaboli

Kolla in omslaget till denna skiva. Någon variant av ett målat kyrkfönster som bastardiserats med det kristna korset som smälter samman till en kniv. Starkt. 

Egentligen hade jag kunnat välja vilken skiva som helst av Antaeus då de alla har röda element. MkM och hans projekt har inte gett ut någon  skiva sen år 2016 men är fortfarande inte nedlagt. Detta band är enligt mig topp fem franska black metal band någonsin och då finns det ändå ganska stark konkurrens. De som hört Antaeus vet vad som bjuds på annars är det kanske lättast att försöka förklara det som länken mellan depressiv suicidal black metal med självskadebeteende och grind. Allt med en fantastisk känsla för att skapa melodier och stämningar som ger rysningar. Rekommenderar alla att ge Antaeus en chans och jag tycker att denna skiva fick lite oförtjänt dålig kritik när den släpptes men det kan bero på att den jämförs med tidigare alster. Det märks att den inhyrda trummisen på denna skiva mest har spelat i grindorkestrar tidigare. 

Vornth -"Evil Blood, Evil Blood, 2013, Iron Tyrant

Nu snackar vi! Bara omslaget med de maskerade männen i huvor kanske i andra sammanhang hade gett andra konnotationer men den som kan sin metal bör tänka på Sodom och annan ondskefull black/thrash. 

Så är det självklart. Här är debutsingeln från Vornth ett band vars sound gör att man förväntar sig att bandet kommer från Uddevalla. Det är också en förväntan som infrias. Vi snackar bra grejer här. Förutom de vanliga tyska 80-tals referenserna skulle jag påstå att bandet också låter som både Nifelheim och världens bästa Vulcano. 

Märkligt nog har bandet kämpat på sen år 2000 och släpper lite grejer då och då men får dåligt med uppmärksamhet. 

Ett bevis på detta är att låten inte finns på Youtube som en egen låt och därför länkar jag hela fullängdaren där låten finns med. Önskar att fler fick upp ögonen för detta band. Sångaren låter på denna låt också ganska lik en ung James Hetfield fast med mer falsett. Vet inte om detta är en USP för många förutom mig. 

Spite -"Trapped in the pentagram", Trapped in the Pentagram , 2015, IBP

Nu sticker vi över till Usa och för att ta oss an ett enmansband från Brooklyn. Hur tänker man sig att det skulle låta då? Kanske något hippt och coolt med lite influenser från Norskt 90-tal som många andra band från denna tid. 

Nej! Istället är det väldigt omodern och gammeldags black/thrash som jag verkligen gillar. Tänk ett mindre progressivt Negative Plane med färre surfslingor och mer mangel men ändå med melodier så börjar man närma sig. Det piskas på rätt bra och svårt att inte gnola med. 

Jag gillar verkligen detta band och även om omslaget inte är helt i rött väljer jag att ta med det. Loggan och titeln är i röd färg. Bilden i mitten ser ut att vara ett negativt foto av ett kors bland annat. Jag är lite osäker.

Baptism -"The Sacrament of Blood and Ash", V: The Devil's Fire , 2016, Season of Mist Underground Activists

Vi avslutar där vi börjar, i  Finland. Mest för att jag kom på att jag inte lyssnat på denna skiva på ett par år. 

Baptism är som många andra finska band ganska snårigt när det kommer till bandmedlemmar. Det enda som kan sägas vara konstant är att Lord Sargofagian har varit med sen bandet bildades 1998 och ibland spelar han in hela skivor själv utan hjälp och i andra fall är det många gästmusiker. Så är det i fallet med denna skiva som också är det sista livstecknet från bandet. På låten som jag har valt är det också en gästsångare som sjunger rent. Jag vet att första gången jag hörde skivan blev jag lite avtänd pga just denna låt och sång. År 2025 tycker jag det bara är lite trevligt när det är lite mesig sång uppblandad med det andra. Anyway. Baptism spelar urtypen för finsk black metal. Det är ganska rått, snabbt men ändå med mycket melodier. Det finns en sorglig nerv i mycket av den finska black metal som släpps som jag inte riktigt hittar någon annanstans.

Omslaget är mycket märkligt. Jag vågar inte riktigt tolka det. I mitten är en djäulvsfigur i någon konstig sittande ställning. I bakgrunden är den brinnande busken från bibeln (?) och det är också ett brinnande lejon. Allting i någon röd och grå färgskala. Extra plus ska Baptism ha för att deras logga inte bara innehåller ett uppochnervänt kors utan verkligen ett uppochnervänt kors med Jesus på. 

Det var allt för denna gång. Ett rött tema som också råkar vara mycket släpp från mitten av 2010-talet. Den som undrar var bibliotekspersonal på folkbibliotek i Sverig står rent politiskt får nog vänta på den utredning som görs just nu på Bibliotekshögskolan i Borås på uppdrag av en konservativ tankesmedja. Nästan så man kan tänka sig vad den tankekedjan är sugen på för resultat eller hur? 

Här hittar ni listan.

//Oscar K. 

Fredagslistan 2024, vecka 40: "Power" metal

Efter att ha funderat de senaste veckorna på ett tema kom jag fram till att det finns en hel del låtar och band som använder sig av ordet power eller makt i någon form inom de genrer jag gillar. Dagens lista blir därför "Power" metal och inte Powermetal så att ni inte tror jag har gått och blivit brittisk och odlat en mustasch och köpt jeansväst. Ni hittar dagens lista här och även i slutet av posten. 

Avmakt - "Ordinance", Satanic Inversion of...., 2024, Peaceville Records.

Detta norska band kommer förmodligen hamna på min lista över årets album. Denna duo består av medlemmar från fina band som Black Magic och Obliteration. De har också spelat live med band som Condor och Aura Noir så det är ju helt klart musiker i min smak. Vad vi bjuds på här är dock inte blackthrash av norskt retrosnitt. Istället är det Darkthrone som är den stora inspirationskällan och då pratar vi verkligen influenser från både tidiga och även senare Darkthrone. Det som skiljer Avmakt från många andra kloner är att det är musiker som kan skapa musik som låter som Darkthrone men ändå med tillräckligt bra egna idéer för att bandet ska kunna stå på egna ben. Det är lite som med Craft på Void skivan. Man hör influenserna men det blir ändå en egen grej. Avmakt är också dynamiska och jobbar med tempoväxlingar och väldigt bra trumspel. Ljudbilden är inte helt necro utan man kan höra ganska bra men det är tillräckligt rått för att jag ska uppskatta det. Eftersom dagens temaord var power kan jag tillägga att Avmakt betyder maktlöshet eller impotens på norska. Omslagets något abstrakta bild påminner mig om omslag  från Obliterations släpp.  Nu går vi vidare till nästa band. 

Departure Chandelier - "Catacombs Beneath the Castle of the Marquis", Antichrist Rise to Power, 2019, Nuclear War Now! Productions.

Vad sägs om lite black metal på det ganska oväntade temat Napoleon? Där kan vi snacka om makt och eventuell impotens om de elaka historiska ryktena är sanna. Detta band är ett samarbete mellan musiker från Montreal och New York. Det är dårarna som bland annat ligger bakom Akitsa och Ash Pool och uppemot 50 andra projekt. Bara namnen Akitsa och Ash Pool bör ge lyssnaren en liten fingervisning om vad det är för musik vi kommer att få höra. Det är väldigt mycket noise, synthar och märkliga gitarrer. Det är det som jag ibland lite slarvigt kallar för Onkel Kånkel-aktiga gitarrer. Precis som med Akitsa är det inte alltid lättlyssnat och ibland skär det nästan av diskant i öronen. Samtidigt vet bandmedlemmarna väldigt bra hur länge lyssnaren orkar lyssna på samma ljud innan de bryter och ändrar ljudbilden. Napoleontemat förstärker också den skeva stämningen. Tydligen fick bandmedlemmarna mersmak under inspelningen av denna skiva och de skapade ett sidoprojekt med namnet "Venusberg Cardinal" och spelade in en skiva parallellt med denna som släpptes först år 2023. Detta sidoprojekts tema är istället "antique black metal". Nog om maktfullkomliga ledare och vidare till nästa band. 

Power from Hell - "Diabolical Witchcraft", Profound Evil Presence, 2019, High Roller Records.

Nu är vi i det ondskefulla Brasilien för ännu en kraftmätning. Power from Hell började 2001 som ett soloprojekt av medlemmen Sodomic. Fokus var då mer på blandningen mellan speed, thrash och black metal med texter om BDSM. Spola fram 18 år och bandet har i brist på ett bättre ord mognat. Det är mindre BDSM och mindre speed metal. Soundet är lite mer välpolerat men det är fortfarande blackthrash av fint snitt. Låten jag har valt börjar ganska snällt med lite fint gitarrspel och någon synthslinga. Lite powerballad nästan. Låten får sen upp tempot ganska bra och framförallt Sodomics sång är sådär härligt överdriven som många blackthrash band försöker eferlikna. Det är väldigt gött. Överlag är denna skiva ganska snäll om man jämför med Power of Hells tidigare släpp men för mig som är ett fan av Devil Lee Roth och Pagan Rites faller detta i god (ond) jord. Så en powerballad från Power of Hell får avsluta dagens sydamerikanska besök och istället är det dags att besöka Sverige. 

Wolfpack - "Powerpigs", Lycanthro Punk, 1998, Distortion Records.

Från en av de sämre städerna som ligger kring Vänern, Mariestad, kommer ett av sveriges bästa kängband. Vi pratar såklart om Wolfpack som sedemera bytte namn till Wolfbrigade för att inte blandas samman med fängelsegänget Brödraskapet Wolfpack. 

Wolfpack bildades av medlemmar från Anti-cimex och Harlequin 1995 och har trots en del medlemsbyten och namnbyten fortsatt att turnera och släpper skivor än idag. Den skiva som fungerade som introduktion till bandet för min del var Lycanthro Punk  som släpptes på det anrika bolaget Distortion Records. Bandet sticker ut lite i den svenska crust/kängpunk myllan i Sverige då Wolfpack redan från början bestämde sig för att blanda ut sin käng med dödsmetall. 

Jag tycker att Wolfpack och senare Wolfbrigade har en ganska säregen stil som fungerar bra. Det är bra käng men också dödsmetallen får en plats. På låten Powerpigs är Anders Fridén från In Flames och Dark Tranquillity gästsångare. Några av medlemmarna från Wolfpack gick också samman med några av medlemmarna från Marduk och skapade det kortlivade bandet Moment Maniacs som gav ut en skiva med go dödsig käng år 1998. Nu är det dags att åka vidare och vad passar bättre i oktober än lite häxmetal av bästa snitt. 

Cultes des Ghoules - "Woods of Power", Sinister, or Treading the Darker Paths, 2018, Of Crawling Shadows Records.

Cultes des Ghoules är kanske ett av de främsta banden inom den smala subgenren "häx black metal". Bandet bildades 2004 i Polen och är aktiva ännu idag även om deras senaste fullängdare släpptes 2018. 

För den som inte är bekant med bandet rekommenderar jag starkt att man börjar med skivorna Häxan och Henbane. Framförallt Henbane har en väldigt speciell ljudbild. Det låter inte riktigt lika vasst och taggigt som annan black metal utan snarare organiskt och mycket reverb och bas. Hela skivan handlar om den mytomspunna örten Bolmört som inte minst användes av häxor under medeltiden för att skapa deras flygsalva som användes för att smörja in kvastarna innan man flög till sina möten. Växten har använts som medicinalväxt i minst 6000 år. Innehåller flera hallucinogena ämnen som gör att det går att torka och röka örten. Nu var det inte den skivan vi ska prata om utan en senare skiva, Sinister, som inte fick lika mycket uppmärksamhet som deras Coven. Det kan ha att göra med att Coven är en konceptskiva, en rockopera i metalskrud inte helt olikt det som King Diamond sysslade med. Däremot var det kanske lite svårt att sälja in en trippel-lp till den vanliga black metal lyssnaren. 

Sinister är på många sätt lite av en återgång till det enklare och lite mer hårda sound bandet hade på sina första släpp. Låten "Woods of Power" börjar ganska långsamt med lite doomaktiga toner och ett mässande. Man känner hur skogens makt omsluter en. Sen kör bandet igång med sin karaktäristiska stil. Naturligtvis kommer det en mäktig orgel och synthslingor med. Sångaren Mark Of The Devil har enligt mig en av de bästa rösterna i black metal. Han är varierad och väldigt teatralisk vilket är en stil som jag uppskattar. Det är lite märkligt att han har uppgett i intervjuer att han inte ens tänkt på att sjunga alls innan han grundade Cultes des Ghoules. Det har han visserligen tagit igenom genom att sjunga på en hel del släpp med andra band också. "Woods of Power" är också dagens längsta låt som klockar in på 11 minuter. Samtidigt tycker jag att det händer så mycket att låten aldrig känns så lång. Bara det i sig gör att Cultes des Ghoules har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att bandet kommer att spela in fler fullängdare istället för att släppa samlingar med gamla demoinspelningar i framtiden. 

Det var dagens lista. En alternativ "Power" metal lista. Se nu till att sätta på lite häx black och gå vilse i de virvlande höstskogarna. /Oscar K.

Låtarna hittar ni här.