Årsbästalistan 2022 - de nominerade, omgång 3

 Gott folk!

3 gånger black metal skulle man kanske kunna kalla omgång tre av nomineringsomgångarna. 

Nominerad: "The Agony & Ecstasy Of Watain" av WATAIN

WATAINs mäktiga återkomst till infernaliska nivåer. Jag tog i och skrev att detta är den bästa skiva bandet gjort sedan 2010 års "Lawless Darkness" och det står jag fortfarande för. Den här plattan sjuder av intensiv stämning. Det är just stämningen som har gjort att jag har återkommit till skivan med stigande intensitet på sistone. Ja, hantverket när det gäller det instrumentella finns där, precis som vanligt. Likväl är det låtarnas oerhörda verkshöjd som levererar. WATAIN brinner lika intensivt som sina ambitioner här. Svårt att stå emot då. 

Nominerad: "Striving Toward Oblivion" av VORGA

En skiva jag förutspådde att jag skulle återkomma till med glädje redan under de initiala lyssningarna. Som ni förstår blev det så. Tyska VORGA drog in mig med det episkt snygga omslaget, men höll mig kvar med en i det närmaste bedövande imponerande debutskiva. Att texttematiken är oerhört rymdinspirerad är sannerligen inte ett minus. Lägg till detta en magisk känsla för melodier och det blir rätt jävla bra alltså. 

Nominerad: "Intet ・Altet" av ORM

En skiva som jag vet lämnar få oberörda. Jag blev i stort sett beroende av den inför släppedatumet, det gick helt enkelt inte att lyssna på något annat. Med total närvaro drämmer danskarna släggan i marken gång efter gång på skivan. Fyra låtar av galaktiska längder kan kanske avskräcka en del. Inte när det görs på detta sätt. Varenda ton känns som en nödvändighet. Helt sagolikt bra att lyckas framkalla denna känsla. 

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 18: Nytt och notervärt!

 Gott folk!

Dags för en ny omgång av ny musik som jag tycker är värda er tid, uppmärksamhet och i vissa fall pengar till och med! 

Vi kör!

När DARKANE släpper nytt, då gör man klokt i att lyssna. Och det säger jag inte bara av lokalpatriotiska skäl - när bandet släppte första låten från kommande "Inhuman Spirits", bandets första skiva på hela 9 år, ja, då gick en hel massa band och enskilda bandmedlemmar fullständigt bananer i kommentarsfält av pur glädje. Och vi har goda anledningar till att se fram emot skivan. Titellåten är en ren så kallad scorcher. Videon är ju modell 1 A, men låten - herrejävlar! DARKANE skämmer bort oss med en ljuvlig tvåtaktare där jag inte bara gillar det rent tekniska liret, utan också hur fantastiskt det låter om bandet. Att få tillbaka Lawrence Mackrory har gett inte bara en grym sångare åt bandet, uppenbarligen. 

WATAIN - ett band som jag har hissat, aldrig dissat, men ibland tappat sugen på. Jag gissar att det är fler än jag som dyrkar "Sworn To The Dark" och "Lawless Darkness", men inte känner lika starkt kring "The Wild Hunt" och "Trident Wolf Eclipse"? Det var med den känslan jag gick in i storvulet betitlade "The Agony & Ecstasy of Watain". Som ni förstår så går jag igång på skivan. Rejält till och med. Här finns en angelägenhet som känns i det närmaste brinnande. 

Jag hade ju med WHITE WARD i "Ukraina Represent!"-listan, då med skivan "Love Exchange Failure", en skiva som är svinbra. Med tanke på den rådande situationen i Ukraina så trodde jag verkligen inte att bandet skulle släppa nytt inom en snar framtid. Jag är extremt glad att detta devianta black metal-band rättade mig med kraft i detta mitt tänkande. Leviathan är från kommande plattan "False Light" som släpps den 17 juni, är av kalibern att jag börjar salivera med tanke på att om hela plattan ligger på denna nivå, ja, då kan det bli fråga om årsbästalisteplacering. Desperation, skönhet, pisk och sväng - WHITE WARD går loss med hela verktygslådan. 

Progressiv death metal. Ni vet att jag är svag för det, och när jag noterade att Linus Klausenitzer och Sebastian Lanser lirar bas respektive trummor i OBSIDIOUS, ja, då blir ju resultatet därefter. Jag flyter fram med den här låten i lurarna, så bra är den. 

MISERY INDEX släpper nytt. Min reaktion: ta mina pengar! Det här bandet som tycks ha kapaciteten att bara göra bra skivor har förgyllt örongångarna i så riklig mängd att man baxnar. För mig med lite insyn så kan jag bara säga att om man gillar det här bandet sedan innan, så är det bara att bereda sig på ytterligare en rensfest av stora mått när skivan "Complete Control" släpps nästa fredag. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 18: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2022, vecka 7: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Det har varit ett par episka veckor när det gäller nya skivor. Jag har vadat fram i tonkonst så fruktansvärt bra - det vet ni om ni har hållit koll på mina skriverier på WeRock.nu under de gångna veckorna. Och det verkar inte direkt sakta ner under den kommande tiden - av mina fem val denna vecka så är fyra stycken från skivor som inte kommit ut än, men där teaserlåtarna sannerligen lägger förväntanshorisonten på en mycket hög nivå. 

Vi kör!

Det är inte svårt att gilla AMORPHIS i vanliga fall, men sedan "Halo" släpptes för en vecka sedan så har det inte direkt varit svårare, haha! Jag har haft ytterst svårt att slita mig från skivan som i stort sett är en njutning från början till slut och som fortsätter den fina trend som bandet har haft under, ja om ni frågar mig, hela karriären. Oftast växer skivorna också efter hand, så vi får väl se hur den här skivan tar sig under året. 

"Acts Of God" hör till en av de skivor jag sett fram emot mest under 2022. IMMOLATION gör alltid skivor som är värda vår tid och uppmärksamhet och det verkar vara samma visa den här gången. Fruktansvärt vilket sväng gubbarna från Yonkers får till här, det måste jag säga. Det finns också en påtaglig desperation i den här låten som jag verkligen gillar. 

Det fanns en tid då jag verkligen dyrkade WATAIN, ungefär runt tiden för när bandet släppte "Lawless Darkness". En skiva som fortfarande står sig och imponerar. Efter den så ville jag så förtvivlat gärna tycka om både "The Wild Hunt" och "Trident Wolf Eclipse", men magin fanns där inte. Med The Howling får bandet mig att hoppas igen. Det är storslaget utan att bli pastischartat, här finns ett fantastiskt driv och den där otroliga närvaron som bandet framkallade tidigare i karriären är tillbaka. Jag är, milt sagt, till mig i trasorna över detta. 

THE SPIRIT är ett av WeRock-kollega Roberts favoritband. Nu fattar jag varför. Det är inte svårt att uppskatta hantverket från den här tyska duon - det finns en skön stämning i Of Clarity And Galactic Structures och det är inte svårt att längta efter mer. 

Sebastian Ramstedt har ett nytt band - IN APHELION - vid sidan av NECROPHOBIC. Det råder en nästan sjuklig hype kring det här bandet på WeRock-redaktionen, och ni får ursäkta, men jag tänker inte göra något för att tona ner denna. Snarare tvärtom. Från när jag hörde Draugr i november 2021 så har jag varit till mig - den känslan minskade inte när jag fick promon skickad till mig av Stian på Edged Circle Production. Jag både tror och hoppas på att ni kommer få samma pepp när ni hör World Sepent (Devourer Of Dreams). 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 7: Nytt och notervärt

Fredagslistan 2017, vecka 44: Of coughing and misery

Gott folk!

Det har varit en vecka fylld av hosta och elände hos mig. En segdragen hosta gjorde sitt intåg i måndags, i all tydlighet ackompanjerad av feber och snorig näsa, och tvingade mig att ligga nerbäddad i tre dagar. I ärlighetens namn var jag inte säker på om det skulle bli en fredagslista för den här veckan, men ta mig attan om det inte blev det ändå!

Det blir en ganska spretig lista, som det brukar bli, och utan något vidare sammanhållande tema - men det tror jag att ni kan leva med.

Vi kör!

Min kärlek till det här doombandet från Arizona har inte minskat under det år som har gått sedan SPIRIT ADRIFT släppte sitt debutalbum "Chained To Oblivion" tills dess att nya skivan "Curse Of Conception" kom för ett tag sedan. Då första skivan var ett i stort sett enmansprojekt från Nate Garrett är nya skivan en ganska annorlunda historia där bandets kärlek till IRON MAIDEN och METALLICA får stort svängrum. Och det är helt underbart om ni frågar mig! Spelglädjen och entusiasmen fullständigt strålar om den här skivan. Men, detta ska ju vara doom säger ni? Ja - och det är det också. Det finns en liberal släng med sleven av BLACK SABBATH här också, vilket bara gör skivan ännu bättre. Har jag lockat er tillräckligt nu?

WATAIN släpper nytt nästa år efter 4 års tystnad. Kommande skiva är en av de plattor jag ser mest fram emot under 2018, och det är därför kul att konstatera att vi faktiskt får ny musik från bandet redan nu. Två låtar som jag tycker är riktigt bra! Nuclear Alchemy låter typiskt WATAIN om ni frågar mig. Och det är sannerligen inget dåligt i det, för här finns drivet, den fina känslan för melodi och ett helvetiskt ös - precis som jag vill ha det när det gäller WATAIN. Att dra växlar utifrån två låtar är ju lite vanskligt, men jag tycker att bandet redan här låter betydligt mer taggat än på "The Wild Hunt".

Vi byter spår över till NE OBLIVISCARIS. Det här australiensiska bandet har minst sagt satsat på musik lika vidlyftig och maffig som en större schwartzwaldtårta. Inte allas kopp te, och för egen del tappade jag lite intresse för bandet när förra plattan "Citadel" släpptes 2014. Men nya skivan "Urn" är faktiskt inte så tokig. Det vill säga - om du gillar extravaganser utan bara fan, med musiker asom gärna visar precis hur duktiga de är på sina instrument och brer ut sig i långa låtar. I Urn, Pt. 1 -  And Within The Void We Are Breathless får ni 7:30 på er att bestämma er om det här kan vara värt att kolla in mer.

Hoppet från musikermetal till mat och potatis-döds från nestorbandet framför alla, CANNIBAL CORPSE kanske kan tyckas stort. Men när det här legendariska bandet släpper nytt, ja då är chansen stor för att en låt ska slinka med på en fredagslista. "Red Before Black" släpps idag, och den är precis som det stora flertalet av bandets skivor späckad med gore och bra hantverk. CANNIBAL CORPSE har blivit ett band att hålla i handen - du vet vad du får för sorts musik när det gäller det här bandet från Buffalo. Men CANNIBAL CORPSE har alltid lagt sig vinn om att göra ett gott hantverk. Därför är bandets musik bra mycket bättre än det mesta.

Jag avslutar med en blasfemiskt svängande låt av TOOTHGRINDER. Jag har ytterst svårt att värja mig från ett band som lirar på det här sättet, trots att det egentligen inte är speciellt hårt. Men Let It Ride får mig att stampa takten på ett väldigt entusiastiskt sätt.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 44: Of coughing and misery

Fredagslistan 2016, vecka 30: Vackra låtar

Gott folk!

Efter föregående veckans djupdykning i 1991 års utgivning tar jag idag tag i ett ganska brett och snårigt definierat ämne, nämligen vackra låtar. Vad är skönhet? Vill man bli riktigt upplyst så tar du tag i Umberto Ecos bok "Om Skönhet" som kom 2005. 2008 kom uppföljaren "Om Fulhet". Värt att veta om Eco är att han var en italiensk spränglärd professor vid universitetet i Bologna. Otroligt läsvärd om ni frågar mig. Mest känd är hans vilt spännande och lärda "Rosens Namn". Väl värd att kolla in.

Men jag slirar. Skönhet är ju något som är högst individuellt, och veckans lista bjuder på låtar som om jag ska vara helt ärlig drar åt det melankoliska och vemodiga hållet. Jag har alltid varit en romantiker och erkänner villigt att jag älskar musik som drar åt detta hållet. En del band lär ni känna igen, men ett band har vi aldrig haft med i någon fredagslista förrän nu.

Vi kör!

Jag öppnar med OPETH. Har ni hängt med ett tag på bloggen, eller kanske till och med känner mig så vet ni att OPETH är ett av mina favoritband. Att bandet är på gång med nytt material, "Sorceress" som släpps den 30 september, gjorde att jag blev sugen på att lyssna på "Pale Communion" igen. Med tanke på recension av nya plattan, men också för att jag faktiskt hade känt en längtan efter skivan. Jag tycker att bandet gjorde en rejäl upphämtning rent låtmässigt från "Heritage" som "bara" var okej. "Pale Communion" är dock fortfarande ett satans bra album. En av de finaste låtarna på skivan (och egentligen i hela OPETHs karriär om ni frågar mig) är Faith In Others. Här finns ett stramt vemod, ett fint sväng och en väldig närvaro. Jag märker att jag dras med och blir engagerad på riktigt, något som jag blir lika glad över att bli varje gång det händer.

Dan Swanö är ju en sjukt upptagen och mycket sysselsatt människa. Det märkliga är att jag har inte fattat vilket geni han är som sångare och låtskrivare förrän jag i stort sett snöade in på WITHERSCAPE. (Om ni vill läsa mer om senaste skivan och intervju med den andra hälften av bandet - Ragnar Widerberg - så klickar ni här). I vilket fall så hade jag inte lyssnat på något annat Dan varit involverad i. Tills en måndag för två veckor sedan då jag fick senaste Close-Up. I det numret pratade Mikael Åkerfeldt om sitt samarbete med Swanö i SÖRSKOGEN, och nämnde då NIGHTINGALE. Läst och gjort - jag kollade in bandets senaste alster "Retribution". Och dra åt helvete! Vilken vansinnigt bra och njutbar skiva. Jag har haft ytterst svårt att slita mig från att lyssna på den. Den har en skön förankring i 80-talshårdrock om ni frågar mig, men med en produktion som är så löjligt överlägsen att det är löjligt. Jag hade kunnat ta vilken låt som helst, men jag har gillat Lucifer's Lament redan från första lyssningen så det fick bli den.

Jag gillade IN FLAMES mer innan. Jag dömer absolut inte ut bandet som så många andra, men jag märker att jag återkommer mer sällan till detta numera väldigt stora band. Runt tiden för "Come Clarity" tyckte jag bandet var otroligt bra, tajta, relevanta och riktigt njutbara att lyssna på både på skiva och live. Jag har valt titellåten från "Come Clarity" då den har en extremt episk refräng och ett fullt medvetet vinden i håret solo. Bandet hade faktiskt detta som uttalat mål med låten som till slut fick ge namn åt hela skivan. Där ändrade sig faktiskt bandet, för jag vill minnas att det först var tal om att skivan skulle heta "Crawl Through Knives" som är ytterligare en väldigt bra låt på skivan.

Finska AMORPHIS är det lätt att tycka om. De representerar allt det som är bra och fint med metal från Finland. Det finns en speciell ton, ett tilltal i musik som kommer från det landet. Vid sidan av i mina öron ganska ointressanta giganterna NIGHTWISH har det formerats en kader band som det är svårt att avfärda. Jag tänker främst på INSOMNIUM, vilande GHOST BRIGADE och så AMORPHIS. Kanske är det bruket av klaviatur, eller så är det de rent bölande slingorna som så skickligt vävs in i låtarna? Något är det i vilket fall, och detta gör att jag alltid kommer att ge de tre ovanstående banden en chans när det är nya skivor på gång. För när de får till det, då blir det oftast extremt bra. Jag har valt Dark Path från "Under The Red Cloud". Skivan som helhet betraktat är väldigt stark och genomarbetad.

WATAIN är fortfarande världsmästare vad mig anbelangar, trots att senaste given "The Wild Hunt" inte är lika stark som "Sworn To The Dark" och skivan till vänster "Lawless Darkness" som är så knäckande i sin leverans att jag fortfarande baxnar. Jag har valt långa Waters Of Ain. Det verkligt episka och vackra drar igång vid femminutersstrecket ungefär. Då kommer gitarrslingorna fram för första gången, och ta mig fan om jag inte får tårar i ögonen varje gång jag lyssnar på dem. Det är ju musik när den är som mest kraftfull och massiv. Ett mästerverk.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 30: Vackra Låtar

Fredagslistan 2016, vecka 10: Stämning!

Gott folk!

Efter förra veckans djupdykning i "The Dead Eye" (det kommer att bli flera återblickar på jubilerande skivor i fredagslistan, var så säkra!) så ska vi idag gotta ner oss i stämningsfulla låtar - och då pratar vi sannerligen inte om trubadurtjafs vid tänd lägereld på strand - utan verkligt kvalitativa låtar.
Stämning kan ju vara så mycket, men jag tror att när ni kollar in listan så är det låtar som verkligen är episka som samsas om utrymmet.

Vi kör!

Är WATAIN världens bästa black metalband? Jo, skulle nog en hel del svara. Jag uppskattar bandet storligen, och kring släppet av "Lawless Darkness" 2010 tokhyllade jag bandet. Sist på den skivan ligger en låt som kan vara den mäktigaste bandet gjort -  Waters Of Ain - som är så monumental i sitt majestät att jag baxnar varje gång jag lyssnar på låten. Gitarrerna verkligen bölar fram slingor så oerhört vackra att det är svårt att hålla tårarna borta.



Susanne drog nu ner mig i ett svårartat beroende av DEAFHEAVENs musik - det kan jag inte säga att jag är ledsen över - och jag har lyssnat oerhört mycket på bandets senaste album "New Bermuda" där jag i synnerhet uppskattar låten Luna som på ett fint sätt kombinerar furiöst trummande med extremt vackra stämmor.

Säfflebandet DRACONIAN är ett band att kolla in när det gäller verkligt vemodig musik, och de har en väldigt trevlig nivå på sin utgivning. Att bandet inte ändrar sin vinnande formel och ändå lyckas fängsla för varje ny skiva ska ni se som en kvalitetsstämpel av stora mått. Det är sorgset och och extremt vackert.

Jag tar fram storsläggan och väljer, såklart, Faith Divides Us - Death Unites Us från skivan med samma namn. För satan vad fin den låten är, och det var den som gjorde att jag på allvar började kolla in bandet från Halifax. Trots väldigt många lyssningar på låten tycker jag att den fortfarande är väldigt vacker.


METALLICA kanske inte är mest kända för stämningsfull musik, men vissa låtar är ju extremt episka. Koppla på en symfoniorkester som bandet gjorde på skivan "S&M" (en skiva som bara sådär har sålt 8 miljoner exemplar) och låtar som inte var så bra i originalversion växer ut till riktigt fina stunder. Nu har jag inte valt en av dessa utan väljer, kanske en smula traditionellt, The Call Of Ktulu från "Ride The Lightning". Det är ju en låt som är mäktig i originalutförandet - här växer den ut till ett monstrum av gigantiska mått.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 10: Stämning!

Fredagslistan 2015, vecka 16: Svart är det nya svart

Willkommen! Bienvenue! Welcome!

Nu när våren sakta men säkert smyger sig in i våra liv och vår utomhusmiljö är det på sin plats att påminna om svärtan så att vi inte förhäver oss. Ljuset som återvänder behöver balanseras upp så att vi inte glömmer våra rötter. Nu förstår ni säkerligen att jag pratar om de mörka krafter som ligger till grund för i princip all bra musik någonsin. Temat för veckans lista är således black metallåtar som har ordet black i titeln. Ni fattar: Hail to darkness, more is more, svart är det nya svart. Då far vi.



Här krävs ingen större presentation för den luttrade bloggläsaren gissar jag. Uppsalas mörka prinsar inleder med en kär gammal dänga från "Casus Luciferi", nämligen Black Salvation. Snygga riff, bra atmosfär och rivig sång. Nog snackat, WATAIN är ungefär allt vi behöver för att sparka igång fredagen.

ARVAS. Från Bergen i Norge kommer dessa svårmodiga pyren. Först (mellan -93 och -99) hette de ÖRTH men kom på den briljanta idén att byta bandnamn då den nya konstellationen kom igång strax efter millennieskiftet. Tur det tycker jag, inget ont om örter men alltså... Ja. Hur låter musiken då? Jo tack bara bra, punkigt och snabbt. Fullt ös - fartvind i håret.

Dags för fler fina vapendragare från förr i form av MARDUK. Man måste inte alltid uppfinna elden (fastän det hade suttit fint i CV:t), ibland räcker det gott och väl med att dra igång Christraping Black Metal för att komma upp på morgonen. En kopp kaffe på det, sedan är moshpiten igång. Den observanta läsaren (ja, jag tittar på DIG) börjar nu skönja ett starkt mönster av Sverige/Norge i listan. Det är helt korrekt och gjort med flit, ska det vara mörkt gör man bäst i att leta i sin egen lusekofta först och främst.

POSTHUM är en för mig ny bekantskap som inte alls är oäven utan rent av riktigt även. Det här är ett band jag tänker kolla in närmare vid tillfälle och jag råder er att göra detsamma. Gör det. Råbarkad black med nymodiga vibbar och ett thrashigt driv kan man säga som sammanfattning. Sa jag att det var svängigt också? Det är det nämligen. Det finns slutligen en kyla här som gör att jag vill tänka på DARKTHRONE för en stund.

Pluspoäng för att vi klämmer in ett black även i albumnamnet - "The Black Northern Ritual" och låten Demon Black Skies. Heja black!




För jobbig stämning - lyssna på XASTHUR (gammalt djungelordspråk). Jag vill påstå att ingen lista med temat svart är komplett utan detta gastkramande band. Maken till svärta får man leta efter (med ljus och lykta? Hehö). Jag sparar denna pärla till sist för att vi ska få tid till eftertanke och riktigt gosa in oss i mörkret.

Bara låttiteln lovar fredagsmys å det grövsta: Dreams Blacker than Death. Ja, svartare drömmar än de som handlar om liemannen finns det väl knappt? Kommer ni på något mörkare får ni maila oss på bloggen - bäst förslag vinner en påse hallonbåtar. Där sätter vi punkt för listan innan ni försvinner in i de existentiella grubbleriernas dimma och går vilse. Med den sånginsatsen är det lätt hänt, tro mig.

Avslutningsvis en så kallad moodsetter. Lättsamhet och renlevnad hör ju ändå våren till så ladda termosen och dra på kängor och nitarmband för en trevlig skogsutflykt med IMMORTAL. Medtages: oömma kläder och ett glatt humör, dubbelyxan är valfri. Tjolahopp.

/Susanne

 Fredagslistan 2015, vecka 16: Svart är det nya svart

Fredagslistan 2015, vecka 3: Storm!

Godmorgon!

Förra lördagen blåste det upp till storm över Helsingborg (och andra ställen) när Egon kom på besök. Som infödda karlskroniter så gick såklart jag och övriga familjemedlemmar och skämtade om att nu gick det ju äntligen att trivas ordentligt i Helsingborg när vindstyrkan var som man var van vid från hemstaden.

Som ni säkert har gissat är temat för veckans fredagslista storm - ett relativt enkelt tema visade det sig, då flera band har låtar med det ordet i titlar - och dessutom flertalet riktigt bra sådana. Vi uppar anten - veckans lista är betydligt råare än föregående veckas.

Vi kör.

Vi öppnar med sympatiska BEFORE THE DAWN, som sedan 2013 har upphört att finnas till. Jag lyssnade en hel del på skivan jag tagit låten Perfect Storm ifrån - "Rise Of The Phoenix" som kom 2012 och som jag verkligen kan anbefalla om man gillar melodisk dödsmetall och vill ha ett habilt hantverk i lurarna. Som brukligt när det gäller finska band så är produktionen en smekning mot trummhinnorna, riffen de rätta och, såklart, finns den fint melankoliska tonen.

BOMBS OF HADES är ett rimligt tufft bandnamn. Bestående av medlemmar från rätt så många andra band, mest känd är kanske Jonas Stålhammar med ett förflutet i THE CROWN, begick bandet fullängdsdebut med "Chambers Of Abominations" 2010 till stadigt handklapp av rätt många. Och det är en trevlig skiva där fläskfeta The Storm Is Coming finns med. Bandets crustiga dödsmetall är habil. Det låter precis rätt om bandet, utan att för den sakens skull bli tillrättalagt.

Ni såg det komma en mil bort eller hur? Precis. Det går ju liksom inte att ha en lista med temat storm och inte ha med en låt av GHOST BRIGADE. Jag har faktiskt inte tagit någon låt från senaste skivan som lämpligt nog heter "IV - One With The Storm", utan från favoritplattan av bandet "Isolation Songs". Det är rätt många som anser att den skivan är den bästa i bandet diskografi, så aningens tillrättalagt är det kanske att välja A Storm Inside som vi väl få anta handlar om att må lite dåligt. Men den är ju så bra. Det är bara att ta fram snuttefilten, tända ljusen och sjunka ner i melankolin och den känslomässiga svallvågen som vräker in vid 2:43 i låten.

Om ni tycker att första halvan av listan var lite väl mesig så kanske andra halvan faller er mer på läppen.

Har ni läst "Blod, Eld, Död" av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg"? Det tycker jag ni ska göra annars. Det är boken som vid sidan av "Swedish Death Metal" av Daniel Ekeroth som jag tycker är standardverk att ha hemma i hyllan. I "Blod, Eld, Död" finns ett lysande kapitel om just DISSECTION och kanske då mest Jon Nödtveidt bandets primus motor som tog sitt liv strax efter att bandet hade släppt "Reinkaos" 2006. Men det är inte från den skivan som låten i listan kommer ifrån utan från, såklart, "Storm Of The Lights Bane" en av de starkaste black metalskivorna som gjorts.

Jomenvisst, SLAYER slinker med på ett hörn, trots att bandets loggor numera återfinns på tröjor som säljs på H&M. Flesh Storm (som låten heter på riktigt och inte FlAsh Storm som Spotify påstår.) återfinns på "Christ Illusion" från 2006. Jag har inte lyssnat på skivan på väldigt länge, och visst, det är såklart inte den starkaste skivan i bandets diskografi. Det är inte heller den mest välljudande. Men det finns en hel del riktigt kul musik på skivan som bjuder på medverkan av Jeff Hanneman och Dave Lombardo vilket gör att skivan bör kollas in oavsett. Flesh Storm är en taktstamparvänlig låt som går fort.

Vi avslutar listan med WATAIN och en låt från "Sworn To The Dark". Satan vilken skiva det är. Storm Of The Antichrist är en ljuvlig dänga där WATAIN likt så många andra låtar på skivan gör allt rätt.





/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 3: Storm!

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 2

Nominerad: "The Wild Hunt" - WATAIN

När WATAIN släpper nytt, då kan ni räkna med att undertecknad sitter i spänd förväntan över hur resultatet ska låta. "The Wild Hunt" är ett vida mer episkt och på många fler sätt nydanande verk än bandet någonsin har presterat sedan tidigare. Här tar man ut svängarna med rensång och ballad vid sidan av traditionellt sataniskt rens. Håller det? Ja, det måste jag ju säga i kongruens med att jag nominerar skivan till min årsbästalista.

"The Wild Hunt" är en modig skiva från ett band som alltid, alltid har stakat ut sina egna vägar och mejslat ut sin karriär med stor integritet och en rätt rejäl skopa jävlar annamma. I detta kommer WATAIN alltid att vara förkroppsligandet av det ack så slitna men i det här fallet så adekvata "trve black metal".

Läsvärt på Werock!

God måndag!

Tänkte jag skulle upplysa er om en hel massa kul recensionsläsning på Werock.se.

Denna skivan är det ju en hel del som spanat in om jag säger så, haha! Jag valde oerhört medvetet bort att recensera WATAINs senaste alster "The Wild Hunt" då jag de facto ville njuta av skivan utan att behöva tänka på vad jag hade att säga om den i en recension. Fredrik Sandberg heter recensenten som nu tog på sig att sätta skivan under lupp. Han reder ut det fint, haha!

Ni hittar också recensioner av BATTLECROSS "War Of Will", BAZOOKAs självbetitlade album, BONAFIDEs live-DVD "Messin' In Wales", SYSTEM ANNIHILATEDs "Furor" och IWRESTLEDABEARONCEs "Late For Nothing".

Plus dessa som kommer från undertecknads tangentbord:

 Det enda metalcorebandet värt att hålla koll på, AUGUST BURNS RED återvänder med "Rescue & Restore".

 Italienska symfoniska dödsarna FLESHGOD APOCALYPSE (namnet, namnet!) återvänder med ett tematiskt verk om minotaurens labyrint.

 Spanska WORMED är den hetaste skiten när det gäller teknisk döds. Försök bara att hänga med i texterna på "Exodromos" - I dare you.

 DENIED har gjort en traditionell och till stora stycken helt ok platta i "Let Them Burn".

Peter Wildoer på trummor. Skäl nog till att kolla in James LaBries "Impermanent Resonance".











/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 34: I Martins lurar

För att citera DYING FETUS: Alright motherfuckers! Nu är det slut med ledighet och fredagslistor förprogrammerade veckor innan de publiceras - nu kör vi med full kraft igen!

Jag har dock fortfarande hegemoni över listan, men i och med  nästa veckas lista är Susanne med som bidragare med låtar. Och den listan skall det bli väldigt kul att jobba med, det ska jag villigt erkänna.

Temat för denna veckans lista är "I Martins lurar" och tar upp skivor som just nu får väldigt mycket speltid i hörlurarna, antingen för att de är väldigt bra eller för att de ska sättas under lupp för WeRock.ses räkning. Eller båda delarna, haha!

Metalcorebandet med stort M hos mig. Jag har länge hävdat med en dåres enviset att AUGUST BURNS RED är det enda metalcorebandet man kan ta på allvar då detta gäng alltid har lyckats övertyga med verkligt starkt, habilt, stringent och, med tanke på subgenrens strikta normer, överraskande låtskriveri. Senaste skivan "Rescue & Restore" är inget undantag från bandets modus operandi.

Italienska symfoniska dödsarna FLESHGOD APOCALYPSE släpper alla spärrar på senaste skivan "Labyrinth", en konceptskiva om Theseus och dennes möte med Minotauren. Lägg till detta en fullständigt överlastande produktion, med symfoniorkester, operasång och den sedvanliga musikaliska ekvilibristiken och ni får en totalt logisk skiva från detta gäng.

Legendariska GORGUTS återvänder med en minst sagt krävande skiva i "Colored Sands". Jag har lyssnat väldigt mycket och koncentrerat på denna skiva då den sannerligen inte är något för den icke tålmodige. Organisk, meckig döds med en mängd inslag från andra musikaliska genrer gör skivan till en upptäcksfärd av stora mått. Jag har dock en känsla av att i detta fall så kommer tålamodet att belönas. Rikligen.

EXHUMED lirar dock som de alltid gjort - extremt slafsig och köttig döds. Och det är gott så - bandet har en fungerande formel som ju funkar alldeles förträffligt. "Necrocracy" bjuder på rikligt med yster ringdans om man gillar blastbeats, två-takt, d-takt och sång i den, ja, hårdare skolan.

Liten bild. Ett helvetes ös. Henke såg INFRACTION på GRF tidigare i augusti och anbefallde där varmt gävlebandets debutskiva, en själbetitlad EP. Och efter att ha lyssnat på denna 6 låtars dyngsmocka är jag ytterligare avis för att jag inte kom iväg till festivalen. Satan vad bra detta är!

Alla, och då menar jag alla, står i kö för att hylla WATAIN för senaste skivan "The Wild Hunt". Till och med DN har satt skivan under lupp. Jag är faktiskt glad att jag inte ska recensera skivan och bara kan njuta rakt av den utan några som helst tankar på hur den ska dissekeras. Skönt. Och ja, detta är ju såklart årets black metalplatta. Återstår att se om det blir årets skiva. Den är helt klart med i det racet.

Stort hopp över till verkligt slick metal och James LaBrie till vardags i DREAM THEATER. "Impermanent Resonance" är en verkligt njutbar skiva som befolkas av i sanning begåvade musiker. Då trummorna hanteras av Peter Wildoer (DARKANE) kan ni tryggt lita på att det är solitt.

Trevlig och bredbent metal från DENIED. "Let Them Burn" är en skiva som växer på en kan jag säga. Trots att den verkligen inte bjuder på någon som helst nydanande utvecklig i musikhistorien är detta habil musik utförd av musiker som kan traktera sina instrument - och som gillar att göra detta. Det funkar rätt bra så, faktiskt.

Jag gillade, bitvis i alla fall, WE CAME AS ROMANS förra skiva "Understanding What We've Come To Be" som, trots att det rör sig om metalcore, hade några finfina låtar. Jag anar att jag kommer ha samma reservationer när det gäller senaste given "Tracing Back Roots".

Vi avrundar med synnerligen krävande teknisk och brutal death metal från Spanien av alla ställen. Detta är verkligen min bag det erkänner jag villigt. Det piskas på något så otroligt kompromisslöst hårt på spanjorernas "Exodromos" att det är svårt att hämta andan. Och det är ju så man vill ha det, eller hur? Precis.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 34: I Martins lurar