Fredagslistan 2026, vecka 14: FFF1 - Finally Fenriz Friday 1

 

Idag är det långfredagen i nådens år 2026. Långfredagen kallas ju som bekant Good friday på engelska. Därför är det bara logiskt att Fenriz från Darkthrone får börja denna post med att önska alla en great friday. Idag blir det en hyllning till Darkthrone då de släpper sin nya skiva "Pre-historic metal" om drygt en månad. Listan fokuserar på det som folk kanske hatar mest med bandet, att de aldrig bara spelat black metal. Trots att det är True Norwegian Black Metal (TNBM) Vi får se om jag lyckas övertyga dig som läsare av bloggen om detta när vi är klara för idag. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Darkthrone - "Pre-Historic Metal", (Pre-Historic Metal), 2026, Peaceville Records).

Kolla bara in omslaget. Klassisk grep. Skäggig man. Är det bonnarock som ZZ Top vi pratar om? Nej, det är så klart den nya singeln från Darkthrone som heter samma som det kommande albumet. Bandet fortsätter på många sätt på den inslagna vägen som de senaste tre skivorna visat. Det är lite mer långsamt och doomigt men fortfarande med en fot i Celtic Frost och det är bra dubbeltramp nästan från början. Här sjunger Fenriz i början vilket jag också vet är en vattendelare men oroa er inte för mycket, Nocturno Culto kommer in sen med sin stämma. Låter riktigt bra och jag längtar efter att höra hela albumet. Kolla in den retrodoftande musikvideon för mycket ostigt mimande från Fenriz sida. Vi går vidare. 

Darkthrone - "I Am the Graves of the 80s", (Circle The Wagons), 2010, Peaceville Records).

Alright nu snackar vi. Kolla in låttexten : 

I AM THE GRAVES OF THE 80s

I AM THE RISEN DEAD

DESTROY THEIR MODERN METAL

AND BANG YOUR FUCKING HEAD

UH!

Här är gubbarna sura som fan på den nya musiken som finns och deras sätt att lösa det är att köra någon form av Discharge-käng genom sitt Darkthrone filter. Komplett med svettiga körer och sång som nästan spricker. Detta är gött för alla som gillar gammelkäng men istället för att prata om orättvisor i världen handlar texterna om att vara true. Tråkigare kan man ha. Överlag tycker jag att bandet får mycket kritik för skivorna som kom kring denna tid där de närmar sig käng. Trots att det kan låta som att det skulle vara progressivt känns det bara som att bandet gör sin egen spinn på käng snarare än tidig 80-tals black metal. Jag uppskattar detta men visst är det kanske inte klassiskt på samma sätt som tidigare skivor. På något sätt känns det mer skojfriskt än tidigare. 

Darkthrone - "Sjakk matt Jesu Krist ", (Sardonic Wrath), 2004, Peaceville Records).

Här är någon sorts mellanting mellan käng och black metal. Det är ett ganska enformigt riffande men låten hamnar närmare black metal än käng trots att tendenserna är där. Trummorna från Fenriz är också mer punkiga vilket ger en annolunda känsla. Här är det inte heller så lattjo lajban stämning men klart en "hata gud"-låt kräver sitt allvar. Även omslaget med jordens undergång och änglar som blåser i horn signalerar seriositet.  

Darkthrone - "Lifeless", (Ravishing Grimness), 1999, Moonfog Productions).

 

Pre-milleniskiftet, Norge. Halva den norska black metal scenen har drabbats av det så kallade "Matrix-viruset". Det vill säga att ha solglasögon, trenchcoat och glansiga byxor samt blanda in coola synteffekter i musiken. I detta står Darkthrone kvar som någon sorts omodern monolit. Kolla bara in omslaget som fick min kompis att fundera på hur många gånger bandet har kopierat det i en kopieringsmaskin för att få den riktigt risiga tonen. Genialt. Visserligen har denna låt en sampling, jag misstänker att det ska låta som en pisksnärt, som ligger överst i mixen men i övrigt är det svårt att se något modernt i musiken. Det låter som Darkthrone gjort under stora delar av 1990-talet. Black metal som utgår från Hellhammer, Celtic Frost och Bathory men gjort på deras egna sätt. Är detta då kanske ett bevis på att Darkthrone är true black metal och faller min teori? Kanske men Darkthrone spelar INTE black metal som den lät år 1999. 

Darkthrone - "In the Shadow of the Horns", (A Blaze in the Northern Sky), 1992, Peaceville Records).

Okej, häng med mig nu. Jag vet att detta är klassikernas klassiker och alla och hans morsa har hört denna skiva. Det är för många essensen av andra vågs black metal. Ja, jag kan bara hålla med på alla punkter. Vid en närmare lyssning går det också verkligen att höra att det inte bara är modern musik. Det finns en tradition här som bygger på riff som skapades i början av 80-talet. Det gör att bandet skapar något modernt som black metal för 90-talet. Jag vill också hävda, inte minst i den låt jag har valt, att det går att höra trummor och låtidéer som låter daterade. Enligt mig betyder det att Darkthrone aldrig bara har spelet utpräglad black metal utan att de alltid framförallt har spelat det Darkthrone vill spela. Det går att gnälla på det som ett fan men att beskylla bandet för att ha svikit sina ideal och inte vara true skulle jag säga är omöjligt. Extra plus för den riktigt otillgängliga mixningen av skivan som gör att lyssnare som inte vill komma in i musiken snabbt lägger ner sin lyssning. Skiljer agnarna från vetet på ett snabbt och effektivt sätt. Må dom alltid fortsätta med sitt unkna sound tills de ligger i graven. 

Det var allt för idag. Jag kommer garanterat att posta mer Darkthrone i framtiden men det vet ni ju redan. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2026, vecka 8: Oscars mood board metal del? Blå!

 I'm blue (Da ba dee da ba di)

Nu är jag tillbaka med black metal som har något med färgen blått att göra. Jag hoppade över Kriegs - "Blue Miasma" och ett tag tänkte jag också på Entombeds - "Wolverine Blues" även om det inte riktigt passar. Anyway. Här kommer lite annat som jag hittat i min källare med blåa färger.

Listan hittar ni här och längst ner.

Vi börjar med ett gäng inte så muntra norrmän. 

Angst Skvadron - "Fucking Karma", (Sweet Poison, 2010, Agonia Records).

Jag vet inte om någon behöver en introduktion till Trondr Nefas som tyvärr inte finns med oss längre. Han var mannen som låg bakom riktigt äkta norska black metal band som Urgehal, Beastcraft och flera andra. I Angst Skvadron är det inte ursinnesblack utan istället lite spacey post-black som skapas tillsammans med hans trolovade. Tänk er mäktiga italienska synthar som de användes i soundtrack till flera av Dario Argentos filmer. Blanda detta med black metal och lite proggiga ackord så börjar ni närma er Angst Skvadron. Att en låt på denna skiva heter "Valium Holocaust" kanske också vittnar om textmässigt innehåll. Vet inte riktigt vad det blåa omslaget föreställer. Någon sorts atom?

Detta är proggigt och jag tänker att vi kör vidare på något annat episkt. 

Cultes Des Ghoules - "Mischief, Mischief, the Devilry Is at Toil... (Scene II), (Coven, or Evil Ways Instead of Love, 2016, Under the Sign of Garazel Productions).

Ha! Ni trodde att jag var klar med Cultes Des Ghoules när de också var med på en annan mood board men icke! 

Här har vi en trippel-lp macka som är ett konceptalbum med olika scener ur en häxas liv fram tills dess att hon fänglas och ja, ni får väl lyssna själva för att se hur det slutar. Medföljer gör 32 sidor med bilder och texter. Högt konceptuellt och sammanhållet är väl kanske inte något man förknippar black metal i stort med. Även om det finns andra band som håller på med liknande konceptbyggande. Främst tänker jag på Negative Plane men även Deathspell Omega. 

Vad vi har är ett gött polskt gäng och sångaren Mark Of the Devil kämpar och kör call and response körer med sig själv och kör väldigt många röstlägen. Detta är inte mitt favoritalbum med Cultes Des Ghoules, den platsen kommer Henbane alltid ha men detta är roligt och spännande och annorlunda. Kolla också in det fina handmålade omslaget. 

På tal om omslag är det dags för nästa spännande projekt.

Funereal Presence - "Wherein Seven Celestial Beasts Are Revealed to Him", (Achatius, 2019, Sepulchral Voice Records).

Då var vi i USA och kanske i tassemarkerna kring så kallad Hipster black metal men jag vill påstå att det inte känns så coolt. Funereal Presence är ett soloprojekt av Bestial Devotione, en av medlemmarna från Negative Plane.

För att riktigt visa hur inavlad black metal scenen har också Bestial Devotion medverkat på den Cultes Des Ghoules skiva som diskuterats i denna lista. Puh! Men nu ska vi prata om FP. Bandet låter ganska mycket som Negative Plane men har mer koklockor och mer synthar och kanske lite mindre surfriffande även om även förekommer. Denna skiva är också en konceptskiva om ett katolskt helgon som vägrade förneka Jesus i Bysantin på 300-talet och blev rejält torterad samt halshuggen pga sin religiösa övertygelse. Jag kan inte historien mer än så. Det behövs inte. Låtarna är ganska långa men tiden flyter på och är extremt dynamiskt skrivna. Ljudeffekter, klockspel och ibland galen stämning gör mig glad. Rekommenderas verkligen. Kolla också in det fräcka blå monstret på omslaget.

Deathhammer - "Satan is back", (Evil Power, 2015, Hells Headbangers Records ).

Nu har vi varit allvarliga tillräckligt länge. Nu är det dags för en palettrensare. Vad passar bättre än en black/thrash-rökare från Norges främsta leverantörer av sådana låtar? Deathhammer är aldrig dåliga och är klassisk hytta med näven och känna sig cool metal. Kolla bara in det fräcka omslaget med blåa berg. Jag har också denna vinyl i en ganska ful blå/gul tryckning. 

Nidhöggr - "Turn to ash", (Ragnarök, 2016, Lake of Fire Productions).

Svensk black metal med vikingatema från Falkenberg? Kan det verkligen vara något? Ja så länge Nox från Craft sjunger blir det mesta bra. Även så i detta fall. Det som gör det ännu mer spännande är att det inte gjort på 1990-talet utan att denna fullängdare släpptes 2016. Däremot är musiken klassisk snabb och melodiös svensk black metal som den spelades förr i tiden. Lyssnare som tycker om äldre Dark Funeral har mycket att hämta här. Inte banbrytande på något sätt. Låt inte omslaget lura er, omslaget till min skiva är helt klart i en blå ton. 

Det var allt blått jag hade idag. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2025, vecka 47: Snö så in i helvete.

 

Nu har den första snön kommit in över oss i Skåne. Detta har naturligtvis resulterat i inställda tåg och trafikolyckor. Samma skit, nytt år. Därför tänkte jag att det var lämpligt att köra lite black metal med snö och bitande iskyla som tema. Jag har medvetet valt bort de svenska banden Sportlov och Istapp så inga arga mejl om det tack. Vi kör igång direkt.

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Carpathian Forest - "The Frostbitten Woodlands of Norway", (Fuck You All!!!! (Caput Tuum in Ano Est), 2006, Season Of Mist).

Vi börjar starkt i Norge. Nattefrost och hans kamrater har manglat ut sin thrashiga variant av norsk black metal i många år nu och frågan är om de någonsin kommer att slå denna skiva? Jag vet att många tycker att bandet är något av ett skämt pga konsertvideon som släpptes för ett antal år sen men ser man bortom detta är det kompetent mangel. Jag tycker också Nattefrost är bra på att variera sin sångstil. Extra plus för den lite läskiga synthen. 

Sorcier des Glaces - "(To the) Snow-Crowned Mountains", (North), 2016, Obscure Abhorrence Productions).

Vi kör vidare med lite frostbiten kanadensisk svart metall. Bandet har hållit på länge och som både omslag, logotyp, bandnamn och låttitel avslöjar handlar det till stor del om musik som besjunger köld och snö. Ganska atmosfäriskt och kanske inte så ondskefullt men ganska fint. Sorcier des Glaces betyder alltså istrollkarl på franska. 

Glaciation - "La mer, les ruines", (Sur les falaises de marbre), 2015, Osmose Productions).

Detta franska band fick jag upp ögonen för genom att Neige har varit medlem. Jag gillade deras första ep 1994 som helt enkelt gick ut på att försöka spela nostalgisk norsk black metal som den lät år 1994. Bandet kämpade vidare och släppte detta album. Här har vi en låt som inte handlar om berg utan istället havet. Jag som har hört ganska mycket fransk black metal och ett antal band som Neige har varit involverad vet ungefär vad jag förväntar mig. Atmosfärisk lite post-black metal av bästa snitt. Måste tillägga att jag verkligen gillar gitarren som flippar ur lite grann. Läste lite om bandet och det verkar ha uppstått någon sorts Batushka-situation med medlemmar som registrerat band som deras och spelat in material osv. Inget jag orkar gräva vidare i men drama ska ju alltid finnas. 

Immortal - "Nebular Ravens Winter", (Blizzard Beasts), 1997, Osmose Productions).

Tillbaka i Norge och de anrika gubbarna Abbath och Demonaz i Immortal. Här är de visserligen förstärkta av Horgh på trummor men i min bok är det egentligen bara två medlemmar i detta band. Immortal har alltid funnits med i den norska black metal scenen men lite på snedden. De har byggt en egen värld, Blaskyrkh, som de ganska ofta sjunger om. Ett evigt kallt rike. Musikaliskt är det väl här någonstans kring denna skiva de tappar gnistan. Abbath kväker på och riffen är elaka. Produktionen låter också som att man stoppat in allting och kört genom en kompressor. Jämntjockt och lite dödsigt.

Mayhem - "Freezing Moon", (De Mysteriis Dom Sathanas), 1994, Deathlike Silence Productions).

Vi avslutar denna lista med det mest klassiska black metal band som existerat. Kanske i konkurrens med Bathory och Burzum framförallt när det gäller kontroverser. Det är inget jag tänker skriva om. Jag kan bara konstatera att varenda gång jag lyssnar på denna skiva inser jag att det är den ultimata black metal skivan. Ingen skiva ger mig samma rysningar och fångar samma stämning. Det är unikt på alla de sätt. På ett sätt är det sorgligt att allt mitt lyssnande bara är med förhoppningen att jag ska lyckas höra någon skiva som ger mig samma känsla som DMDS. Det kommer förmodligen aldrig ske men jag ger aldrig upp hoppet. Den som ogillar denna skiva gillar nog inte black metal. Och om ni inte aktar er kommer nog Gehennah att ringa The Metal Police.

Det var allt från det köldbitna och snöiga Nordvästra Skåne för idag. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2025, vecka 12: Mood board metal del. 1

Ibland börjar allt lite på skämt. En idé dyker upp. Hur kan jag spinna vidare på detta ? 

Idag har min hjärna tagit oss till färgen lila. Eller för att specificera lite mer, skivor med omslag där färgen lila ingår. Detta kanske låter som en fruktansvärt dålig idé och tramsigt men vi får väl se. Listan hittar ni i alla fall här samt längst ner i listan. 

Pagan Rites - "Satanic Sadist" (Bloodlust and Devastation, 2000, Primitive Art Records). 

Vi börjar starkt med Halmstads bästa band som verkligen inte är Gyllene Tider. Pagan Rites har plågat fram sin version av black /thrash metal sen 1992 och denna låt är tagen från en ep utgiven år 2000. Grundaren, sångaren och bandets motor Devil Lee Rot är här kompad av Tyrant från Nifelheim samt Harri Juvonen och på trummor hittar vi ingen mindre än Sexual Goat Licker. Ja har man inte fattat vad detta band går för innan är det bara att kolla in lineupen och det läckra omslaget som är snott från någon Hammerfilm eller liknande. Musiken är riktigt stökig och ljudkvaliteten och inspelningen är av kakburksnitttet. 

Svartsyn- "Cursed Be the Rivers" (Nightmarish Sleep, 2014, Carnal Records). 

Vi går vidare i lite mer allvarliga trakter. Jag har nämnt Svartsyn tidigare på bloggen men det är svårt att bortse från när man ser omslaget. Någon sorts sömndemon i lila som sträcker sig över en sovande kvinna och maran som suger i sig själen. Ruggiga grejer. Ornias skrev den här musiken när han mådde riktigt kass och hade extrema drömmar av den tunga medicinering hans tillstånd krävde. Musiken är upprepande och obehaglig. Påträngande på något sätt. Trummisen Hammerman hoppar in och styr upp piskandet. Vet att många lyssnare saknar Draugen på trummor men jag tycker att Svartsyn har gått vidare från det band det en gång var. Rekommenderas för alla som gillar svensk black metal. Svartsyn kommer också att släppa en ny fullängdare i år där hälften av låtarna är Chalice låtar från 1994 som aldrig blivit inspelade. 

Valkyrja - "Oceans to Dust" (Contamination, 2010, Metal Blade Records). 

Vi håller oss kvar i Sverige och tar en låt från Stockholmsbandet Valkyrjas andra fullängdare från 2010. En skiva som överaskade mig mycket när den kom. Varken skivan före eller de som släppts efteråt har imponerat på mig lika mycket. Detta är black metal av bästa snitt. Lite influenser från svenska och norska band framförallt men också med en lätt rockig underton som Watain var duktiga på där ett tag. Riktigt bra sånginsats på låten också. 

Omslaget är klassikt ondskefullt med en mystisk figur som håller i en jordglob men anledningen till att skivan får plats på denna lista är den lila logotypen. Den som gillar välproducerad modern black metal bör kolla in Valkyrja som jag trodde skulle bli större än de hittills har blivit. 

Pest - "A Face Obscured By Death" (The Crowning Horror, 2013, Agonia Records). 

Ännu ett omslag med ondskefulla dödskallar och lila färger. Ännu ett svenskt band och ännu en skiva utgiven på 2010-talet. Jag anar en liten trend i konstnärliga uttryck. Anyway. Detta är Pest från Stockholm. Tidigare var bandet en duo och släppte i början väldigt norskinfluerad black metal för att senare gå mer mot thrash metal och på denna skiva göra någon mellanting mellan black metal och gubbrock. Inte alls dumt. De har också fin förstärkning av en legendarisk musiker i form av  Peter "Flinta" Stjärnvind på trummor. Denna skiva utnyttjar däremot inte helt hans potential utan är mer lite lunkig i tempot. Jag kan erkänna att jag är väldigt svag för Pest trots att genren black n'roll aldrig riktigt intresserat mig. 

Celestial Bloodshed - "The Aorta of My Thoughts" (Ω, 2013, Terratur Possessions). 

Vi avslutar dagens lista med lite äkta TNBM i form av Celestial Bloodshed. Ett viktigt band för scenen i Trondheim. Bandet upplöstes egentligen redan 2009 när sångaren Steingrim Torson avled till följd av en skottolycka. Denna låt är tagen från den samling som kom ut ett par år efter med låtar som är inspelade innan hans död. Omslaget visar en ett öga omgivet av lila färg och ormar och andra ockulta symboler. Mycket stämningsfullt. Celestial Bloodshed hade också ett väldigt ortodoxt black metal sound. Just denna låt påminner mig om lite senare Mayhem men också lite om Ofermod och Ondskapt. En återhållsam satanisk hyllning i musikalisk form. Tror att de flesta som gillar allvarsam black metal kan uppskatta detta band. 

Då har vi tagit oss till slutet av listan. Jag hade fler exempel på lilaaktiga omslag och jag kommer att återkomma med mer mood board metal fast kanske med en annan färgskala vid ett annat tillfälle. På återseende /Oscar K.

Listan hittar ni här. 

Fredagslistan 2024, vecka 52: Oscars bäst of 2024

 Ett år går snabbt. Ibland så snabbt att jag inte riktigt hänger med. Det är fegt att säga att jag inte vågar stå för mina val men de album jag har valt ut är sådana som jag har kommit tillbaka till om och om igen. Andra höjdpunkter från i år var bland att Malmö Metal Massacre och att Watain fick spela på bästa tid på Malmöfestivalen. Det är alltid roligt att se att band tar plats i det offentliga även om ni som känner mig vet att jag inte direkt älskar att se band live. Nåväl. Mindre gnäll och mer musik. Här kommer min lista på skivor jag tycker att folk borde lyssna på.   

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Darkthrone -"The Bird People of Nordland" (It Beckons Us All......., 2024, Peaceville Records).

Att den senaste Darkthrone skulle hamna på denna lista hade nog alla förväntat sig. Att den däremot skulle vara så bra som den faktiskt är hade nog inte jag förväntat mig. När jag skrev om skivan i en tidigare post så kunde jag konstatera att om äldre Darkthrone lät som Celtic Frost och Hellhammer fast snabbare och ondare så låter deras senaste skiva som om Darkthrone skulle sänka tempot och istället spela en enklare och mer långsam version av sig själva. Som Celtic Frost ungefär. Fortfarande fortsätter bandet på sin återgång till äldre klassisk metal och hårdrock men det är fortfarande hårt och omisskänsligt Darkthrone. Låtarna är också långa och har en episk underton. Även om det kanske inte är  True Norwegian Black Metal (TNBM) är det fortfarande bättre än 95% av all annan musik som släpps.

Invunche -"Antü" (Atavismo, 2024, Nuclear War Now! Productions).

Vad sägs om lite psykadelisk black metal med punkinfluenser från Nederländerna? Krydda detta med texter och image och framtoning tagen från Sydamerikansk shamanism så har ni Invunche som består av en enda medlem, El Invunche som lyckas med att frammana ett fullständigt galet ljudlandskap med mycket variation. Sången är bra och av klassisk black metal snitt. Syntmattor dyker upp och trummorna puttrar på bra. Jag tror både folk som gillar mer rå black metal av finskt snitt samt de som uppskattar punk kan gilla detta. Jag blev ganska golvad av denna skiva när den kom och det finns lager att upptäcka. Vissa partier är också ganska melodiösa och finstämda men hela tiden finns det en märklig skevhet underliggande. Lite som det Wagner Ödegård lyckas med i Wulkanaz. 

Asarhaddon -"Im tiefen Wald" (Êra, 2024, Vendetta Records).

Okej. Jag är inte världsbäst på tysk black metal om man bortser från Katharsis, Graupel och ett fåtal andra band. Därför blev jag lite förvånad när jag hörde Asarhaddons senaste fullängdare. Bandet består av en duo av musiker som tar in gästvokalister på sina album. På detta är det en kvinnlig sångare med det ganska generiska namnet Nova som greppar mikrofonen och jävlar vad bra hon gör det. Asarhaddons musik är ganska finstämd och melankolisk och episk black metal. Jag drar ibland lite paralleller till MGLA men även till Amesoeurs. Det finns något väldigt känslosamt över musiken. Vissa partier påminner också om svenska Grift. Detta är musik för regniga och ledsamma dagar. Blir lite känslosam av den. En mycket positiv överraskning och ett påminnelse för mig att inte alltid avfärda tysk black metal trots att musikvideon är väldigt generisk. 

Antichrist Siege Machine -"Cowering Lamb" (Vengeance of Eternal Fire, 2024, Profound Lore Records).

Jag såg att min skribentkollega Susanne också hade med ASM på sin lista. Jag vet inte vad man ska säga mer. Gillar man black/Death/War/Grind metal är denna skiva ett måste. Det är pisk från början till slut. Att bandet också är ute och turnerar ganska frekvent gör att åtminstone jag blir lite sugen på att se hur en sådan här konsert kan låta och se ut. Framförallt om det blir en ordentlig pit hos publiken. Hoppas gubbarna från Richmond, Virginia forsätter på samma spår i framtiden. Ibland behövs det musik för att rensa bort vardagens tristess och detta band hjälper mig med detta på ett utmärkt sätt. 

Adorior -"Begrime Judas" (Bleed on My Teeth, 2024, Dark Descent Records).

På tal om återkomster. Det engelska bandet Adorior bildades 1994 men har inte släppt någon fullängdare sen år 2005. Jaded Lungs sjunger och vrålar som att hennes röst verkligen har väntat i många år på att få släppas loss. Bandet manglar på som om det inte fanns någon morgondag och i denna låt jag har valt ut så har de även klippt in maskingevärssamplingar i takt med trummorna. Ni förstår nog vad vi pratar om. En vansinnig blandning mellan black metal och death metal med lite thrash och klassisk metal inslängd. Gitarrsolon som får Kerry King att kännas sansad. Sammantaget får det mig att tänka på om ett band som inte var lika allvarliga och seriösa skulle få för sig att spela in "Panzer Division Marduk". Skivan har också ett visst sväng och det är svårt att inte sitta och digga med. En skiva som jag har svårt att lyssna på i en enda sittning då det tar lite på krafterna men som jag gärna återkommer till för att få en dos av vansinne. Extra bonus för det smakfulla omslaget. 

Det var detta årets lista. Jag skulle egentligen vilja nämna Koldbrann och även Djevel som släppt nya skivor men jag måste lyssna mer på båda skivorna då jag inte har fastnat riktigt ännu. Framförallt Koldbrann har jag väldigt höga krav på och ännu har inte den skivan klickat med mig ännu. Ses nästa år. Då hoppas jag som vanligt på mer häxmetal. 

/Oscar K.

Listan hittar ni här. 

Fredagslistan 2024, vecka 21: Halvårskoll

Dags att ta temperaturen på metalåret lagom till sommaren. Jag vet att det kanske är lite fusk och kan räknas som doping när man gör listor men samtidigt kan det vara viktigt som en ögonblicksbild. Vi kör igång direkt. Låtarna hittar ni här och i slutet av posten. 

Darkthrone - "Black Dawn affiliation" (It beckons us all, Peaceville Records, 2024)

Vad ska man säga om Darkthrone som inte redan har sagts? Ska man fokusera på att det är äkta true att ogilla allting förutom tre skivor med bandet ? (Ibland kan Soulside Journey smita med där då det ändå är döds)

Hela historien kan de flesta. Dessutom alla memes och gulliga katter, Fenriz med cowboyhatt och karriär som techno-dj. Nocturno Culto som någon arg gubbe och lärare så vi kan lämna det. 

Musiken var det ja. Jag sa lite på skämt att jag visste att årets bästa skiva skulle vara den här för så är det alltid för mig när Darkthrone släpper nytt. Jag klarar knappt att vara objektiv. Men jag måste ändå säga att skivan är bra om man tar den för vad den är. Två gamla gubbar som spelar metal som dom gillar. Denna gången tycker jag också att det är mer hård musik igen jämfört med skivan innan. Om Darkthrone i början och mitten av nittiotalet spelade snodda Celtic Frost riff fast snabbare så spelar Darkthrone nu sina egna riff fast långsammare. Produktionen och låtarna hör samman på ett bra sätt. Lite ambient ljud smyger sig in men det passar bara fint. Jag gillar detta mycket. 

Furze - "Foresee His Internal Rites" (Caw Entrance, Devoted Art Propaganda, 2024)

Furze är ett soloprojekt från norske  Woe J. Reaper som har harvat på sen kring 1999. 

Om man tycker att Darkthrone numera är lite weird och spaceigt och känns för konstigt är Furze verkligen inget att rekommendera. Jag däremot som uppskattar konstiga personer som håller på med märkliga projekt kan bara luta mig tillbaka och njuta. 

Det är skevt och knasigt, trummorna har också gradvis blivit mer och mer ljudmässigt fattiga de senaste skivorna. Allt för att herr Reaper (Jesus Christ vad det kändes forcerat att skriva) har fått någon idé om att allting ska spelas in analogt. Det är inte som i fallet med Satanic Wamasters Nachzehrer från 2010 som är inspelad på analoga ljudband med knäppar och störningar som ökar mystiken och ljudbilden till något mer aggressiv. Istället låter Furze mer naket. Tänk istället Onkel Kånkel på gitarr och en bonde från Mississippi som kompar så börjar vi närma oss ljudet Furze jobbar med. I denna låt som jag har valt kommer det också in något som jag misstänker är en Hammondorgel för att stödja upp lite. Som sagt, gillar ni nya Darkthrone men vill fortsätta mer ned på den vägen kan jag rekommendera Furze. Måste också tillägga att jag läst någonstans att "folk" tror att anledningen till att Furze inte slog igenom mer internationellt är för att namnet kan översättas till att fisa. Men nu vidare till mer könsrockiga gitarrer.

Sotherion -"La Mort pour Compagnon" (Vermine, W.T.C Productions, 2024)

Då är vi i det mindre muntra Frankrike igen. Nu är det galenpannan BST känd från band som Aosoth, Antaeus, VI och tusentals andra projekt som är i farten igen. Nu med en fantastiskt oläsllig logga och glada låttitlar som i aktuellt fall kan översättas till " Med döden som sällskap". 

Den som hört tidigare band där BST varit involverad vet att denna person har en ganska hög lägstanivå och detta band är inget undantag. Detta är den första fullängdaren som bandet släppt. Jag vill påstå att det samma grundinställning till musik och ljud som finns i exempelvis Aosoth men där skapas det ofta en mer klaustrofobisk känsla. Fortfarande kan jag knappt lyssna på skivan Aosoth släppte 2011 III: Violence & variations utan att drabbas av andnöd. På ett bra sätt. 

Nåväl. I fallet med Sotherion känns det som om ett tekniskt dödsmetallband skulle fått för sig att spela black metal fast släppa lös sin inre fantasi om att slänga på tunna skeva slingor som både Onkel Kånkel och KPN sysslade med i början av sin karriär. Det kanske är en fransk grej när jag tänker efter då det kom en hel del band på 1960-1970talet med just detta sound. 

BST gör sitt bästa med ljudeffekter, trummaskin, growlande och allmänt kaos. Samtidigt är allting superslickt och proffsigt. Jag behöver nog nöta skivan lite mer för att säga om jag tycker att den kommer upp i samma nivå som hans andra projekt men det är ändå gött med ganska smart, dum musik. Där kan vi raskt gå vidare med den skivan jag har lyssnat mest på senaste tid.

Antichrist Siege Machine - "Piled Swine" (Vengeance of Eternal Fire, Profound Lore records, 2024) 

Ah. Nu snackar vi. Rens och åter rens. 10 låtar, 25 minuters speltid. War metal eller döds/black eller grind? Spelar inte så stor roll för min del när det är så här bra. Jag påminns om när jag först hörde Human 2.0 (2000) av Nasum. Det håller sig inom ramarna för genren banden jobbar i men det finns en jävla dynamik och förståelse för hur man skapar minnesvärda låtar. Det är chugga chugga gitarrer, breakdowns, gris-growlande och för att citera en vän "det låter som de schlår på kastrullera". Allting gött man kan tänka sig av ett sånt här gäng. Att de inte inte heller verkar vara överintresserade av Tyskland från 1939-1945 som så många andra band inom genren kan bara ses som en bonus. Så lagom till sommaren kan jag rekommendera alla att sätta igång lite Antichrist Siege Machine (vilket fantastiskt namn) och fundera på om det kan vara så att USA håller på att gå om Kanada när det kommer till denna subgenre av musik. Sista bandet på är nämligen också från USA och rör sig också i black/death genren.

Primitive Warfare -"Nuclear Regression" (Extinction Protocol, Stygian Black Hand, 2024)

Okej. Då kör vi vidare med ett rensband. Här är Primitive Warfare med en helt fantastiskt oläslig logga. Också pluspoäng för någon soldat i taggtråd på omslaget. Det är mycket klichéer med detta band. De lyckas spotta ur sig 8 låtar på drygt 31 minuter på denna, deras första fullängdare. På något sätt känns det här ännu mer grind och lite mer crustigt än Antichrist Siege Machine. Sången alternerar mellan grisvrål och desperat käng. Detta är inte heller på något sätt lika smart som tidigare nämnda band. Här är det mer som medlemmarna gått in i studion för att mangla på så gott det går. För min del tröttnar jag lite snabbare på detta. Samtidigt förstår jag att detta inte är något band som kan fungera som en introduktion till genren utan det är kanske mer för de som är inbitna och behöver lite komplement till Conqueror, Revenge och dylikt. 

Detta var vad jag hade att bjuda på. Från norsk långsam doomig metal till amerikanskt tokrens. Återstår att se om någon av skivorna kommer vara kvar på listan i slutet av året för min del. Jag har en stark misstanke om att Darkthrone kommer vara det men det visste ju ni redan. 

Låtarna hittar ni här. 

/Oscar K.