Ännu en vecka, ännu en eklektisk mix av skivor som ska recenseras. Dock mindre eklektisk än förra gången, det finns en vag röd tråd, lite av en resa. Det började kaotiskt, spastiskt och spretigt med alla möjliga olika grejer som händer utan förvarning. Kaoset blir hypnotiskt, och skickar en nästan in i trans som sen fulländas till en totalt drömmig trip.
Album 1: KAOS
The Mars Volta! Jag visste i princip ingenting mer än att de ska vara rätt kufiga. Ingen speciellt stabil grund att bygga en åsikt på, men vart fan ska vi börja då? Äsch, vi kör från början. Debutskivan De-Loused in the Comatorium (2003) börjar lugnt men illabådande, det är stämningsfullt oväsen och gitarrplink som snabbt EXPLODERAR in i någon vild kakofoni av hektiskt trummande och sorgliga pianomelodier bakom skräniga gitarrer och sångaren Cedric Bixler-Zavalas tenorröst. Och detta är enbart ett startskott, man får innerligt hoppas att publiken uppskattar överstimulering. De-Housed in the Kodachromium är absolut inte för den sansade medborgaren, här måste man finna sig i det oväntade. Runt varje hörn väntar ett nytt beat, en liten lugn promenad i ett deprimerat sinne eller ett dödligt handgemäng med närmsta beväpnade farmor.
Hmm, farmor ser ut som Rick Rubin. Fan, det ÄR Rick Rubin. Jävla skit, jag börjar få lite ont i öronen. Dynamik? Naeh, det ska bara låta HÖGT. Och även om jag uppskattar musiken innerligt så är skivan lite för lång. Om den varit 15-25 min kortare hade jag nog snabbt blivit frälst och räknat den till en av de mest imponerande jag någonsin hört. Men 60 minuter med Rubins skitproduktion är lite för magstarkt. Dock drar varenda jävel sitt strå till stacken. Här finns inga svaga prestationer från: gitarrist Omar Rodríguez-López, trummis Jon Theodore, keyboardist “Ikey” Owens, förste ljudeffektspojke Jeremy Ward och, hör och häpna, FLEA på bas. Red Hot Chili Peppers är ett av världens mest överskattade band, detta är faktum. Men för att citera min gode skråbroder Oskar “Big O” Svensson: “Flea e aight”. Och även om basen inte är det galnaste i musiken så är jag ändå nästan mest imponerad av hur det inte låter som Flea, jag hade då aldrig gissat mig till att han spelade på skivan. Det är briljant spelat, bara oväntat.
Album 2: Hypnos
Intronaut har varit på tapeten i några år nu, sedan en klasskamrat från gymnasiet skickade en låt från dagens andra skiva, The Direction of Last Things (2015). Låten i fråga var Fast Worms, första spåret. Här är det prog så det räcker och blir över, det är fortfarande fullständigt oväntade grejer runt varje takt, ett sludgigt råtungt riff med både skön och fulsång följt av ett polyrytmiskt break med något jag mer väntat mig från Weather Report om de råkat äta lite för stark mat eller bara var på dåligt nog humör utan att smaklökarna vanhedrats. Komplett med ett fusion-stöpt bassolo och den typen av beat som bara masochister ger sig på frivilligt.
Men trots alla dessa rörliga delar blir det som en stor medryckande hypnos, som man plötsligt slits ur av ännu ett råtungt sludgeriff. De väldigt vackra bitarna av skönsång på flera låtar, proggiga gitarrsolon och snygg användning av dissonans. Jag har inte riktigt ord för att beskriva vad grabbarna grus lyckats med utöver att det är fantastisk musik. Sacha Dunable på gitarr och sång, Joe Lester på bandlös bas, Danny Walker på trummor och Dave Timnick på lite allt möjligt skit inklusive gitarr, sång och tabla (indisk liten trumma). Vilka musiker, halleda.
Album 3: Dröm
Curves debut, Doppelgänger (1992), är en rent magisk shoegaze-skiva med alla drömlika ljudlandskap man kan önska sig över drivande beats. Bandet bestod av sångare Toni Halliday och multiinstrumentalisten Dean Garcia och slog dessvärre aldrig riktigt igenom som jag förstår det. En enorm synd, då Garcias otroliga ljudlandskap och elektroniska beats skapade tillsammans med producenten Flood och mixaren Alan Moulder (som båda jobbat med alla möjliga grupper inklusive NIN och Pumpkins under deras guldåldrar) är det perfekta komplementet för Hallidays drömska sång.
Jag lämnas helt ärligt mållös när jag lyssnar på musiken, det är nästan som att en pusselbit hamnat på plats. Jag upptäckte bandet för många år sedan genom youtubern Rick Beato när han hade låten Horror Head i en lista över de bästa bassounden någonsin. Den var lika slående då som nu och jag vet inte varför jag inte bara lyssnade på hela skivan. Det är så tragiskt att gruppen la ner redan 2005, då jag hade älskat att höra det här live och verkligen omslutas av musiken, försvinna in i en dröm.
Det var en riktig rejäl fångst den här veckan. Förväntningen var inte att få med mig 3 förbaskat bra skivor som jag inte kommer vara färdig med på många år. Nästa gång ämnar jag försöka mig på lite hardcore, en genre jag kan väldigt lite om. Samma tid, samma kanal osv.
//Herr B in dreamworld
