Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Gott folk!

Vi är tillbaka efter ytterligare en brutal sjukdomsperiod i det benschska hemmet. Det har inte varit vackert det kan jag helt ärligt erkänna, och uppgivenheten har nästan gått att ta på, men detta får vi helt enkelt se förbi för idag ska vi gotta ner oss i 1990-talet, närmre bestämt år 1994.

1994 gick jag i andra ring på Chapmanskolan i Karlskrona och var i den perioden av livet då allt tycktes vara mer eller mindre ok. Framför allt kom det ut väldigt mycket extremt bra musik som gjorde tillvaron än mer behaglig. Jag blev faktiskt helt till mig när jag kollade upp vilka skivor som kom ut just 1994 och hittade drivor av soniskt gotte.

Vi kör!

"Far Beyond Driven" är PANTERAs "hitalbum". Den gick rakt in på plats 1 på albumlistan och det var ett faktum som bandet var riktigt nöjda med. "Far Beyond Driven" är fortfarande ett väldigt starkt album som i det närmaste utgör den kreativa kulmen av de senaste årens resa som PANTERA startade på "Cowboys From Hell" och fortsatte på "Vulgar Display Of Power". Jag lyssnade oerhört hängivet på alla tre skivorna och de åker fortfarande på emellanåt. Dock får jag erkänna att efter alla de rasistiska utbrott som Phil Anselmo gjort sig skyldig till under åren så har den rena, oförställda glädjen som jag tidigare upplevde när jag lyssnade på PANTERAs skivor, ja, den har naggats i kanten.

Rent musikaliskt så är "Far Beyond Driven" fylld med musik så brottartung och kvalitativ att det inte konstigt att folk gick igång på skivan. Det finns så många bra låtar på plattan att jag hade kunnat välja i princip vilken som helst. Att det blev 5 Minutes Alone beror mest på att jag gillar svänget som finns i den låten.

Jag hade längtat så intensivt efter uppföljaren till "Images And Words" som kom 1992 och nog får räknas som skivan som fick in mig på progressiv metal på allvar att jag först blev besviken när jag lyssnade på "Awake" som släpptes i början av oktober 1994. Att den tog tid att komma in i gjorde dock ingenting. Jag hade på den här tiden stort förtroende för vad DREAM THEATER sysslade med. Noterbart är att på den här skivan använde Mike Portnoy Mapex-trummor och att det blev den sista skivan som keyboardisten Kevin Moore medverkade på. Ljudbilden är mer torr än den var på "Images...", men framför allt låter Portnoys trummor helt magiskt bra. Låtmässigt finns här några verkliga pärlor. Att Portnoy själv håller Voices  väldigt högt skyller jag enbart på att han drack alkohol på den här tiden. Däremot är låten jag valt - The Mirror - en magisk uppvisning av ett band som sannerligen vet vad de sysslar med.

CANNIBAL CORPSE är ju verkligen banérförarna för att hålla sin stil intakt. 1994 visste jag vilka bandet var, men av någon anledning så hade jag inte fastnat för bandets musik. Kanske var det för att jag var helt insnöad på vad scenerna i Stockholm och Göteborg sysslade med, det vet jag faktiskt inte. "The Bleeding" blev Chris Barnes sista skiva med bandet som redan hade påbörjat sin resa mot att bli det största och mest säljande death metalbandet i historien. Det finns några vansinnigt feta låtar med på "The Bleeding". Jag har valt Force Fed Broken Glass (ja, ni fattar ju att det här bandet aldrig kommer att få priser för finkänsliga texter). Lägg gärna märke till Alex Websters rent magiska spel på basen. Jag är inte ensam om att tycka att just Webster har gjort extremt mycket för att lyfta fram basen i dödsmetallen.

"Lunar Strain" är IN FLAMES debutskiva, och den skiva i bandets diskografi som kramas allra hårdast av bandets tidiga fans. För på skivan efter, "The Jester Race" har Anders Fridén kommit med och då börjar IN FLAMES sälja ut sig. Jag skämtar, lite. På "Lunar Strain" är det nämligen Stanne som sköter sången, Strömblad skötte trummorna, gitarrerna och keyboard. Det var helt enkel väldigt mycket annorlunda i IN FLAMES-land än vad det är idag. Musikaliskt har göteborgsscenen alltid varit mer melodisk än de två andra världsledande scenerna var. Det är inget dåligt om ni frågar mig då mycket av det gitarrarbete som vi kan höra både på "Lunar Strain" och andra skivor är bedövande vackert.

MACHINE HEADs debutskiva "Burn My Eyes" som togs emot, till stora delar, med stor acklamation. Jag skaffade skivan långt senare, och har alltid haft ett lite kluvet förhållande till den. Samtidigt som jag inser att musiken verkligen är bra, så har jag alltid haft något skavande i bakhuvudet som fått mig att inte dyrka skivan förbehållslöst. Oavsett så är det en skiva som jag återkommer till med oregelbundna intervall så något rätt gör den ju sannerligen!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 18: 1994

Dra på trissor!

Så, nu fick jag använda det uttycket denna veckan också, haha! För en gångs skull känns det befogat.
Jag och redaktörskollega BiblioteKarin uppdaterade siten igår med lite nytt material.

Pro primo hittar ni en recension av det längre, maffigare slaget signerad Robert "Chief Rebel Angel" Gustafsson angående MACHINE HEAD och BRING ME THE HORIZONs gig på Arenan i torsdags. En överkörning av stora mått tydligen, haha!

Pro secundo: En jävulusiskt cool tävling i samarbete med Indie Recordings där man kan vinna en meet & greet med INSENSE antingen i Stockholm eller Göteborg. Självklart slänger vi med konsertbiljetter till bandets konsert också. Ytterligare band som lirar den kvällen är bekanta IN FLAMES, GHOST, RISE TO REMAIN och TRIVIUM. Det är inget dåligt paket om ni frågar mig. Tävlingssidan med all möjlig relevant information hittar ni här.

Pro tertio: vi kör ju en mer sansad tävling också idag där QUEENSRYCHEs "Dedicated To Chaos" samt ett nyckelband från Nuclear Blast ligger i potten. Frågan som skall besvaras hittas i vanlig ordning på WeRock.se

/Martin

Lågt och högt

Kollega Tomasz har redan tagit upp det totalhaveri som METALLICA och Lou Reed gör sig skyldiga till med låten The View. Detta är så dåligt att jag inte ens vill bädda in videon, utan ni får nöja er med en länk.

Jag missunnar såklart inget band att testa nya grejer, men detta ligger på en musikalisk nivå så låg att jag inte kan begripa hur någon, än mindre METALLICA vill sätta sitt namn på det. Ett så taffligt trumkomp som detta var det längesedan jag hörde. Ja, jag vet att det är Ulrich, men man kan faktiskt begära mer av en kille som spelat trummor i över 30 år än ett musikskolekomp modell 1 A. Riffen är av värsta alibikaraktär och mer sövande en en karta Sobril. Och ovanpå detta får man Lou Reed vars insats är så träskartat dålig att jag faktiskt skruvade på mig under lyssningen. Är resten av plattan av samma kvalitet kan den mycket väl kvala in som en av de sämsta plattorna som släptts. Överhuvudtaget.

Då lyssnar jag hellre på MACHINE HEAD som släppt nytt i form av "Unto The Locust" - det finns några riktiga höjdarriff på denna platta. Och detta från ett band som förmodligen kände av en viss press då föregångsplattan "The Blackening" blev tokhyllad av en i stort sett enig kritiker- och lyssnarskara. Imponerande, men jag väntar med att ge ett betyg då detta känns som ett släpp som förtjänar lite tid.

/Martin

Lamb Of God - recensionen

Gott folk - hela den maffiga recensionen av årets hittills kanske bästa turnépaket, LAMB OF GOD, JOB FOR A COWBOY, AUGUST BURNS RED och BETWEEN THE BURIED AND ME ligger nu uppe på både Werock och Metal Covenant. På Metal Covenant kan man dessutom läsa om MEGADETHs jubileumsturné för klassiska och ack så totalt jävla fantastiska "Rust In Peace" från 1990 samt om världens kanske mest uthålliga band MACHINE HEAD som fortfarande turnerar på makalöst maffiga "The Blackening".

Wacken 2009

20-årsjubilaren Wacken Open Air som lär ta i från helvetets nedersta regioner för att åstadkomma den fetaste festivalline-upen någonsin har gått ut med festivalens första namn för 2009.

Machine Head som headlinare får i alla fall mig att dra rejält på smilbanden. Bandets förödande metal som jag har bevittnat alltför få gånger känns det som kommer att se till att hela festivalområdet förvandlas till en enda stor circle-pit.

Svenska Amon Amarth är ju bara så bra live, och de lär ju fläska på mer än vanligt under sin konsert.

Cathedrals tunggung gillar jag på skiva, men live? Vem vet det kanske blir hur bra som helst :)

Einherjer och In Extremo har jag aldrig hört.

The Black Crusade

5 band på en kväll - kan tyckas mycket, men funkade förvånansvärt smidigt när Machine Head med kompisar drog in på KB-hallen i Köpenhamn igår.

KB-hallen, som jag och polarna Mats och Henrik transporterades till på buss nummer 15, är just en idrottshall som i början av kvällen känns aningen kylig, men i slutet på kvällen då Shadows Fall, Arch Enemy, Dragonforce, Trivium och Machine Head drabbat publiken luktar en blandning av svett, öl och cigarettrök.

När det är så pass många band som 5 stycken som ska riva av konserter ger det två saker - man vet att man inte kommer att gilla alla banden och det blir tvunget till ganska korta set för varje band.

Amerikanska Shadows Fall inleder kvällen med sin ganska standardiserade amerikanska metal. Detta är ett band som jag mer har hört talas om än hört. Är man regelbunden läsare av trumtidningar så har man nog lagt märke till att SF's trummis Jason Bittners namn dyker upp en del. Visserligen är han en skicklig trummis, men jag tycker att han inte riktigt kommer till sin rätt i Shadows Fall. Det är lite talande när man tycker att det som imponerar mest med Shadows Falls konsert är sångaren Brian Fairs längd på sina dreads, som nästan har samma längd som Close-Ups Robban Becirovic.

Desto mer imponerar nästa band på scenen - Arch Enemy. För mig är det en gåta att bandet går på innan Dragonforce och att bandet endast spelar i cirka 30 minuter! Nä, bandet hade lätt kunnat hålla på längre - för det som levereras från scenen är metal så precis, så tajt och så brutal som (nästan) bara Arch Enemy kan. Inledande "Blood on your hands" från senaste släppet Rise of the tyrant låter förbryllande bra. Att Arch Enemy är ett ruggigt samspelt band med en hel drös skickliga musiker får vi bevis på gång på gång under bandets konsert. Bröderna Amott har en i det närmaste telepatisk kontakt på scen och alla gitarrgrejerna sitter som en keps. Trummisen Daniel Erlandsson är klockren han med och han bildar med Sharlee D'Angelo på bas en grund gjuten i betong. Men det är såklart Angela Gossow som är bandets stjärna. Hur i helvete kan en sådan röst rymmas i en sådan förhållandevis spröd kropp? Det första ordlösa vrålet från den tyskfödda vokalissan får hela min kropp att knottras. Bandet river i rask takt av "Ravenous", "Nemesis", "We will (fucking) rise", och "My apocalypse" - och sedan är det slut. Jag hade önskat att gruppen körde fler låtar från senaste plattan, gärna titellåten, men det enda som drar ner betyget på konserten är just längden.

När Arch Enemys set var för kort är det omvända förhållanden när gitarronanisternas flaggskepp Dragonforce går på - hur i hela världen kan ett band så uppfyllt av sin egen förträfflighet uthärdas? Inte av mig i alla fall - det är helt irrelevant att bandets extrempowermetal spelas av aldrig så flinka fingrar och det matas 2-takt i oändlighet - Dragonforce blir ganska fort totalt outhärdliga med sin självgodhet. Ja vi vet att ni kan spela fort på era gitarrer, ja vi vet att ni har en låt med på Guitar Hero III som ingen jävel kan spela på den högsta nivån - men det räcker inte. Har man dessutom en sångare som är en bonafide posör från helvetet blir det för mycket. Droppen blir ändå när vi ser att bandet dricker fucking Corona med sugrör på scen! För helvete, ni kan väl ändå låtsas vara metal och dricka öl och inte nån sorts saft på scen?! Så, nu har jag ödslat tillräckligt med ord på Dragonforce - för nästa band är en betydligt trevligare upplevelse.

Trivium har fått både spott och beröm - men bandet är riktigt bra ikväll. Visserligen tyckte jag att bandet lät tajtare på Roskilde 2006, men det kanske bara är ljudet, vad vet jag. Matt Heafy med sällskap av Corey Beaulieu på gitarr och sång, Paolo Gregoletto på bas och krafthuset Travis Smith bakom kvällens största trumset ger intryck av att de har riktigt roligt - och det smittar av sig på publiken som nu har kommit igång ordentligt. Matt Heafy sköter numera förutom sina gitarrplikter numera den rena sången - growlandet överlåter han till polare Corey. Detta är något jag tycker funkar aldeles utmärkt. Det gör också att Heafy inte blir så låst vid sin mick, vilket han utnyttjar för att springa runt och jobba igång publiken. Tragiskt nog har jag bara en av gruppens plattor - Ascendancy - så jag känner inte igen alla låtar. Bandet river dock av "Rain" som går i ett helvetes tempo, "Pull harder on the strings of your martyr" från denna platta. Dessutom spelar gruppen sin nya singel - "Becoming the dragon".

Igår var första gången jag såg Machine Head live. Desto mer har jag lyssnat på bandets plattor. Redan efter första låten, "Clenching the fists of dissent" en närmare 10 minuter lång uppvisning av bandet, står det klart att Machine Head kommer att avgå med segern. Gosse vad bra det är! Det moshas nåt fruktansvärt, och Rob Flynn är inte sen att uppmuntra sådant beteende när det äger rum - och kräva det när det inte gör det! Flynn är den optimale frontmannen om du frågar mig - han har en utstrålning som få och hans beteende på scen är så fullkomligt naturligt att man tror han är född där. Kvällens uppträdande har ett drag av sorg över sig - och kämpaanda. Gitarristen Phil Demmels far gick hastigt bort för ett antal dagar sedan - men istället för att ställa in resten av turnén rekryterade MH gitarrister från de andra banden att vikariera - tack för det! Man kan läsa mer om detta här. Vikarierna skötte sig alldeles utmärkt när Machine Head betade av idel hits - favoriten "Aesthetics of Hate" - fy fan vilket gott intro den låten har - "Empirium" från Through the ashes of empire, "Old" och "Davidian" (som för övrigt bjöd på kvällens största circlepit - från klassika debuten Burn my eyes bitvis finstämda "Descend the shades of night" som dedicerades till Demmels hädangångne far. Machine Head krossar allt motstånd och man stapplar från KB-hallen ganska så nöjd med kvällen.