Fredagslistan 2025, vecka 13: Neue Deutsche Härte, teil drei: Megaherz!

 Efter drygt 4 timmar relativt töntig Clawfinger-möter-Faith-No-More-på-tyska så kände jag att allt det här var ett fatalt misstag. Tidig Megaherz testar tålamodet, jag hatar inte Clawfinger men de har svart bälte i att vara mediokra och töntiga. Inte något jag tycker man bör emulera, men det höll inte grabbarna grus från Eichenau med om. Men skam den som ger sig… 

Bandet startades av Alexx Wesselsky (hukandes på bilden ovan), en profil inom NDH som vi kommer stöta på igen, och en grupp vänner som släppte demon Herzwerk (1995). Enligt gitarristen Christian Bystron ska de ha sugit rätt jävla hårt innan han gick med, kaotisk “fun punk” som han kallar det spelades där ingen riktigt verkade ha koll på vilka ackord som skulle spelas var.

Bystron och basisten Wenz Weninger gick med och styrde upp allt någon gång innan bandet släppte sin första riktiga skiva, Wer Bist Du? (1997). Det är rätt mycket rap-metal och Wesselsky kör på den tried and tested djupa mansrösten som är ett måste för NDH och…ja, inte mycket annat. Han är rätt odynamisk och enformig. Rap-metal åsido så finns det en stora vilja att prova saker musikaliskt i sann Faith No More anda som är intressant. Inte precis bra, men intressant. 

Noel Pix hjälpte till med att programmera och spela synth/keys på skivan och blev sedan en fullvärdig medlem på gitarr och synth inför Kopfschuss (1998), Himmelfahrt (2000) och Herzwerk II (2002). Vid den här punkten var jag inte speciellt övertygad. Inte mordiskt äcklad av vad jag hörde, men oerhört oinspirerad och uttråkad. Det maler liksom på utan någon direkta intressanta ändringar förutom en viss…ska vi kalla det tjocknad i sound som för tankarna till NU-metal runt samma tid. 

Tur i oturen så lämnade Wesselsky och Pix 2003, anledningen sades vara meningsskiljaktigheter om vilken riktning bandet borde ta stilmässigt i framtiden. Deras nya projekt, Eisbrecher, kommer vi titta på ingående i en framtida lista. Vad jag kan se så är bandens relation god, de verkar marknadsföra varandra på sociala medier etc. Alles gut in der Haube.

Megaherz står då alltså utan några grundmedlemmar kvar, Theseus tyska industrimetalband. Bystron och Weninger kör på och rekryterar en ny sångare vid namn Mathias Elsholz som bidrog med bakgrundssång på Himmelfahrt. De spelar tillsammans med en av bandets många trummisar (5 under de första 12 åren, 9 totalt) vid namn Jürgen Zink in 5 (2004). Det är som att solen gått upp och molnen klarnat, allting bara klickar. Ljudbilden blir bättre, låtarna catchigare med stora refränger och Elsholz är en mycket mer dynamisk sångare; han kan sjunga väldigt fint rent, göra djupa NDH-rösten och även väsa på ett väldigt roligt sätt. Dynamik, gott folk, något jag personligen uppskattar djupt även om det är lite svårdefinierat. Det är inte Mr Bungle, total schizofreni med Mike Patton på Gott weiß es nur. Men det händer något åtminstone, lite små variationer som suger in mig.

Jävligt synd då att Elsholz bara spontant lämnade bandet 2005. Enligt Bystron i en intervju med ett ryskt fanzine från 2005 var det helt oväntat och satte rejäla käppar i hjulet för bandets utveckling. En turné fick ställas in och det tog hela 4 år innan man släppte uppföljaren Heuchler (2008) med nya sångaren Lex Wohnhaas och trummisen Jürgen Wiehler (bandet har haft 3 trummisar som heter Jürgen, vad är oddsen). Här går bandet in i en sort av renässans som de, enligt mig, befinner sig i än idag. Skivorna Götterdämmerung (2011), Zombieland (2014), Komet (2018) och In teufels Namen (2023) är alla perfekta NDH-skivor. Jag KUNDE inte sluta lyssna på dem. Ingen underdrift att förarbetet till den här listan består av två väldigt distinkta delar: Wesselskys era vilket tog 3 veckor att ens lyssna igenom och sen 2 dagar spenderade på att utan avbrott lyssna på bandets material post-2004, och jag är ännu inte trött på dem.

Vi snackar inte finkonst här men det är något med deras approach som får mig att känna att jag önskar att alla band ansträngde sig så mycket som de gör. De har en väldigt rik ljudbild, dynamiska låtar där det testas lite olika saker utan att tappa sin egna stil. Exempelvis mellanspelet på Kaltes Grab som kändes lite som något från en In Flames eller dylik Göteborgs melodisk dödsgrupp med gitarrstämmorna följt av ett litet breakdown med dubbelkaggar. Kontrastera det med en väldigt synthig Himmelstürmer eller Heldengrab som är ren elektronisk dansmusik och sen Heuchler som är ren NDH-tunggung. Wohnhaas är en alldeles ypperlig sångare för ändamålet, han har den djupa men med en viss hes karaktär emellanåt som är unik inom genren (av det jag hört åtminstone) och han klarar att skrika lika bra som han kan dra en bra powerballad.

Jag förstår att det inte är för alla, smaken är såklart som baken. För den oinvesterade låter det säkert som olika nivåer i helvetet, tysk industrimetal som tysk industrimetal. For my money så är Megaherz det näst bästa NDH-bandet jag hört. De är ett relativt litet band i ren popularitet, med en bråkdel av de andra bandens lyssnare (bortsett från Stahlhammer som ingen bryr sig om). De har en mindre än en procent av Rammsteins lyssnare på streamingtjänster (inte världens barometer för popularitet nödvändigtvis, men men) vilket är oerhört synd. 

De har till och med hälften av den töntiga Rammstein-spinoffen Emigrate där Richard Zven Kruspe får släppa lös sina allra mest lökiga idéer. Förjävligt tycker jag, men att bandet lyckas låta så stort och dyrt verkar komma av att Bystron själv producerat och spelat in skivorna från och med Heuchler. Det är en bedrift, sannerligen, och jag hoppas att även framtida släpp kommer hålla samma nivå.

Den här listan blev lång som utav bara fan, som med Oomph. Vad ska man göra när man får smak för något, det var nog den svåraste listan att klippa ned. 

I nästa lista kommer jag att titta närmare på den näst mest populära gruppen som genren avlat fram: Unheilig. Det lär bli…intressant, då Unheilig verkar ha ett spann från industrimetal till total pop rock redan från början blandat med goth och electronica. Det lär bli mycket mer synth än vi redan sett, och det säger en del. 

Auf wiedersehen

//Herr B

Här finns listan på youtube!

Fredagslista 2025, vecka 8: Neue Deutsche Härte, teil zwei: Stahlhammer!

 Från sjukbädden skriver jag följande: Stahlhammer är inte jättebra. 

Åtminstone inte den halvan av katalogen som finns enkelt tillgänglig. Bandet grundades 1992 någonstans i Österrike av Gary Wheeler (sång) och Michael Stocker (trummor). De fick snart tillskott från Thomas Schüller på gitarr och Peter Karolyi. Oklart om det är denna lineup vi ser på bilden ovan. Dessa 4 släppte 1995 Killer Instinkt och blev snabbt “kända” i Österrike och Tyskland för sin cover av Another Brick In The Wall, Pink Floyds gamla dänga. Alltid ett gott tecken när ett band blir känt för att spela andras musik, men den första skivan är faktiskt allmänt sett rätt cool. De får nog klassas som de mest tekniskt skickliga musikerna vi kommer se i den här serien av listor, speciellt Stocker är riktigt vass. Tight som fan och ett bra komplement till Schüller på gitarr. Lite som en annan väldigt tight duo, bröder till och med, som förevigade sig under samma tid. Fast nä, det är inte lite likt. Det låter fan precis som de saliga bröderna Abbott från Pantera.

Ja ja, ska man kopiera så kan man lika bra göra det från någon som är sjukt duktig. Produktionen är också en stor del i det hela, det är lite “we’ve got Pantera at home” vibbar där det inte låter speciellt rent men de fick fan till rätt frekvenser. Och jag älskar o-ironiskt deras bas-sound, det är fan vidrigt. Även det påminner rätt rejält om Rex Browns sound från Pantera, sörjigt och fint. Tycker dessutom mycket mer om Gary Wheeler än Phil Anselmo. Pantera har alltid känts som ett band som är bra trots Anselmo. På det stora hela, en positiv upplevelse från Killer Instinkt. Vettefan om jag skulle ens kalla det NDH? Vi har väldigt lite syntar i sikte, om ens några alls. Men Pantera inspirerade i princip alla NDH-band så låt gå för det. Vid den här punkten var jag riktigt taggad på att lyssna vidare.

Wiener Blut (1997) är…en intressant uppföljare, så kan man väl beskriva det. Vi har bytt sångare till…ett ögonblick…Georgij Alexandrowitsch Makazaria. Säg det 3 gånger snabbt. Det är svårt för mig som basist att bli riktigt arg på skivan för här finner vi de snyggaste och coolaste basslingorna vi lär höra i hela genren. Men de har av oklar anledning bestämt sig för att anamma ett typ…Korn-sound? Pantera var väl passé antar jag, de behövde innovera och kopiera någon annan. Det går ju sådär minst sagt, och ni får alla genomlida med mig när de gör en rap-metal cover av en Will Smith-dänga. Det är ungefär så pinsamt som det låter. Inte en speciellt övertygande uppföljare, vilket är synd för om man klippt Fresh Prince och ändrat om produktionen lite så att det var…säg mer som Faith No More fast på tyska så hade jag verkligen gillat vad de försökte sig på. 

Feind Hört Mit (1999) är dock inte frälsningen man hade hoppats på. Schüller drog och in kommer Conrad Schrenk, och han…är inte lika bra, eller åtminstone inte lika bra på riff. Produktionen har blivit ännu kladdigare och det är nästan lite påfrestande att lyssna på vissa låtar. Det finns 2 covers på skivan, båda av den österrikiske artisten Falco. Conrad hade visst lirat med Falco fram till dennes död 1998. Liten värld, eller bara ett litet land. Enligt en någorlunda pålitlig (och självgod) text från Nuclear Blast så spelade Karolyi i Wiener Staatsopernballett, en av världens främsta balett-danstrupper och att Stahlhammer genom den kopplingen dessutom spelat på någon balett…gala, event jag vettefan vad man säger.. Det förtydligas aldrig om gossen då var dansare eller spelade, men det går ju att uttyda att de har gott om talang. Det kanske ska låta som det gör? Överlag ett “naeh” och “för helvete”. Kläm till med ett “skärp er för fan” också när vi ändå är igång.

Och med det så har vi faktiskt inte så mycket mer att utforska. Det verkar som att andra halvan av bandets katalog är fast i någon laglig limbo. Vi har dock 2 låtar från fjärde skivan, Eisenherz (2002) (vilket är vad bandet var tänkt att heta i början). Gary Wheeler är tillbaka och någon snubbe som heter Niko Stössl har plockat upp gitarren. Produktionen är fortfarande inte super, så det är väl ett stilval antar jag. 

Jag är kluven till bandet i helhet, de tilltalar lite på samma vis som Faith No More gör. De kan liksom bryta en sjukt tråkig låt med en sitar eller något liknande. Jag tror inte att den burkiga produktionen tjänade dem speciellt väl då det är svårt att tyda vad som väldigt tydligt är en stor musikalisk skicklighet och vilja att prova saker. Var också vaksamma om ni själva skulle försöka söka upp bandet, då det även finns en Stahlhammer-grupp som specialiserar sig på klezmer-musik. Det tog lite för lång av en klezmerfylld musikvideo innan jag tänkte "det här är nog inte samma band."

Nu är jag snurrig av influensan och tysk rap-metal. Nästa gång kommer vi titta på Megaherz, förhoppningsvis utan rappande tyskar men vem fan vet längre.

Auf wiedersehen

//Der junge B

Här hittar ni listan på Youtube!

Fredagslistan 2025, vecka 3: Neue Deutsche Härte teil eins: werde OOMPH!

 Det är sällan jag djupdyker i genrer, som person dras jag mer till att djupdyka i individuella band och skola in mig i deras katalog till absurdum. Det finns någon inställning i min programmering som gärna filtrerar verk som påminner om sådant jag redan hört eller sett, “det har vi redan koll på”.  Men för nyfikenheten och vetenskapens skull skola jag djupdyka i Neue Deutsche Härte, en genre jag definitivt har täckt i och med mina 20 långa år med Rammstein som favoritband. Men de var inte först och absolut inte ensamma, en uppsjö av tyska punkare och hårdrockare under 90-talet blev inspirerade av genrens allfader: OOMPH!

I begynnelsen sade tyska Gud (han kallas Zven av sina vänner) VARDE OOMPH! och därmed var en ny rörelse inom musiken skapad. De troende kallade den för Neue Deutsche Härte, ungefärligen Ny Tysk Hårdhet, och bestämde tidigt att genren skulle definieras av basiga mansröster som sjunger om morbida ämnen, synkoperade riff, tighta mekaniska trummor och dosera synth efter smak med Oomph!s andra skiva Sperm (1994) som ledstjärna. 

Det är inte jättelätt att hitta bra information om den här tidiga perioden, men det verkar som att Sperm hade mer inflytande än den blev lyckad. I sann “snubben som sa samma skämte fast högre” situation så blästrade Rammsteins Herzeleid (1995) snabbt förbi i både popularitet (Herzeleid nådde som högst topp 2 på tyska topp 100-listan medans Oomph! först nådde dit med Unrein (1998) och då högst till plats 37) och influens. Min förståelse är att “vi är inspirerade av Oomph! (och Rammstein)” övergick till “Vi är inspirerade av Rammstein”, speciellt efter Sehnsucht (1997) som gjorde genren känd världen runt.

Oomph! har dock några års försprång. 1989 startade sångaren Dero Goi och gitarristerna Andreas Crap och Robert Flux bandet i västtyska Wolfsburg. Goi spelar trummor medan de andra två gör lite allt möjligt. Tillsammans stod de för all musik fram till 2021 när Goi fick en uppenbarelse och blev evangelist. Der Schulz tog över rollen som sångare 2023.

 Den allra första skivan, Oomph (1992), reflekterar mer en mörk industriell och elektronisk stil följt av Sperm, Defekt (1995) och Wunschkind (1996). Alla 3 indiesläpp och fullt ut NDH. De är råa och grova, Goi vrålar verkligen fint under den här eran. Enda problemet är att skivorna är så jävla långa och blir snabbt lite enformiga, de är alla runt 55-60 min långa och det känner man av. Det är också alldeles för många jävla dåliga engelska låtar, när de sjunger på tyska är det riktigt schysst men 9/10 gånger de försöker sig på engelskan blir det jävligt töntigt in a hurry. Den ovan nämnda Unrein från 1998 (deras storförlagsdebut och första topp 100) följer i liknande spår men renare produktion och mer variation, överlag skivan jag tyckte om mest under inlyssningen. Det blir aldrig riktigt så tungt igen.

De nästa två skivorna, Plastik (1999) och Ego (2001), var så förjävla i det tråkiga att de inte ens får någon plats på listan. De försöker typ gå åt det lite proggiga hållet och allting blir en prövning i tålamod. Jävla skitmusik.

Men efter det uppstår lite av ett problem rent stilmässigt. Jo ni förstår, bandet valde att lämna det riktigt råindustriella och grova bakom sig och styr rätt in i ett mycket mer kommersiellt pop-territorium. Den nya stilen kallas Tanz metal, dansmetal, och är komplett med stora catchy refränger, enkla rytmer som är lätta att dansa till och med det även ekonomisk succé. Nu är jag inte så äckelmagad av lite pop-troper men det leder självklart till att skivorna följer en rätt utstakad och beprövad mall: Hitsen är kanon, genuina anthems och sen drygar man ut med lite ofarligt halvkul utfyllnad. Skivorna Wahrheit oder pflicht (2004), GlaubeLiebeTod (2006) och Monster (2009) följer den här modellen och det kulminerar med Des Wahnsinnes Fette Beute (2012) där det händer mest annorlunda saker i hela bandets katalog. Uppfriskande helt ärligt, efter 10 skivor hade de kunnat släppa en polkaskiva och den hade varit jävligt välkommen. XXV från 2015 verkar vara lite av en motreaktion till detta med en tydligare rockig stil. Tankarna förs lite till pop-punk på många av låtarna, men helt ärligt var skivan rätt tråkig.

Sista skivan med Dero Goi (och även sista för idag) är Ritual (2019). Allt går lite full circle tillbaka till 90-talet här, soundet är hårdare än det varit på länge men de försöker behålla de stora refrängerna. Lite som många band brukar villja göra 30 år in i karriären. Back to the roots. Charmigt.

Vad tycker jag då om Oomph! när allt är sagt och gjort. Jag har tidigare lyssnat på deras mer kommersiella album (vilket var allt som erbjöds på streaming för 15 år sedan, troligtvis pga någon invecklad rättighetskamp) och gillat de stora låtarna med sin mer lättsinniga och catchy refränger. Men jag tacklas än med om jag tycker att de efter Unrein bör ses som ett “seriöst” NDH-band? (nu himlar hela redaktionen med ögonen, jag känner det i ryggmärgen)

Det är ju en debatt man kan ha om vilket band i vilken genre som helst där de ändrar stil. Det kan lätt helt bryta samman till “no true scotsman” bråk där inget duger och man inte har några riktiga grunder att stå på. För Oomph! finns det ju lite mer att bita i, de övergår ju i en egen ny genre (jag tror det är de själva som dubbat sig Tanz metal? vi säger att det är så, källor är för töntar). Och efter att äntligen faktiskt ha hört deras riktigt råa och brutala sound från 90-talet är det svårt att inte särskilja erorna. Men jag vet också att de är långt ifrån det mest kommersiella och poppiga vi kommer höra under den här resan…

Här sätter vi punkt för det första kapitlet i vad som nog lära visa sig vara en jävligt långt projekt med NDH. Planen är att lyssna igenom alla de största banden (bortsett från Rammstein, som kommer tjäna som måttstock) vilka är i ordning: Oomph! (nu avklarat), Stahlhammer, Megaherz, Unheilig och Eisbrecher. Sist kommer det även en, kanske till och med två, listor med lite alla möjliga band som jag fått rekommenderat/hittat. Dessa kommer att vara mindre detaljerade (om Herr B inte får riktig feeling). 

Los, auf!

//Der nicht mehr ganz junge Herr B.

PS. Det är lite sent på det, men i och med temat måste jag slå ett slag för skivan Flake feiert Weihnachten (Flake firar Jul). Rammsteins evigt kufiga keyboardists julskiva släpptes lite innan jul och är helt fantastiskt flummig. Det är bland det roligaste jag hört på flera år.

Listan hittar ni här, svinlång som den är.