Fredagslistan 2026,vecka 12 : I Martins lurar den senaste tiden

 Gott folk!

Det har gått ännu en tid, och satan vad mycket musik det släpps som kanske är värd er uppmärksamhet och tid lite extra? 

2026 har börjat med ganska njugga betyg - i alla fall när det gäller mig - i recenserandet av årets skivor. Jag har vadat fram i medioker metal för att hitta guldkornen kanske man kan säga. 

Men det börjar bättra sig, tycker jag. Eller så är det bara så att jag lever i självbedrägeri. Fan vet. 

Vad jag däremot vet är att veckans lista bara innehåller bra låtar, om ni frågar mig det vill säga.

Vi kör!

Jag har lyssnat oerhört mycket på The Fever Mask den senaste tiden. Och gråtit lite varje gång. Jag tycker att det är något så magiskt med viss musik, och vissa musikers, förmåga att beröra. Det är ofrånkomligen så med AT THE GATES och Tompa. När jag lyssnar på detta avsked från bokstavligt talat andra sidan graven från en människa som har betytt och fortfarande betyder mycket för många - ja, det är ju omöjligt att inte bli berörd. 

VREID från Sogndal i Vestlandet i Norge. Ett band som jag lyssnat på sporadiskt till och från genom åren. Med nya plattan "The Skies Turn Black" har bandet lyckats göra en riktigt bra och genomarbetad skiva. Melodisk black metal av norskt snitt, ja, det kan ju vara totalt omöjligt att ta till sig ibland, om man inte är på rätt humör. Men här funkar det fint, inte minst då den här skivan är så sjukt varierad. Under första lyssningen lade jag ifrån mig telefonen, och rätt var det var så var uttrycket så annorlunda att jag trodde skivan var slut och Tidal hade lotsat mig vidare. Nä, samma skiva var det och då drogs smilbanden upp, för trots min initiala överraskelse så är den här plattan riktigt fin just på grund av detta. 

Fullängdsdebuten har dröjt för SPEGLAS, trots att bandet varit igång ett tag, sedan 2015. Men det var väl värt att vänta på "Endarkenment, Being & Death" för helvete vad detta osar årsbästalista. Det har storartad stämning rakt igenom plattan. Kanske inte så konstigt då bandet befolkas av medlemmar som vet hur denna slipsten ska dras. Då tänker jag framför allt på trummisen Jesper Nyrelius och Isak Koskinen Rosmarin på sång och gitarr som även är med i SWEVEN. Gillar ni death metal med skruv kommer ni verkligen att gilla den här skivan. . 

Ruggigt klassisk death metal från Florida och MONSTROSITY. Senaste plattan från detta band kom förra fredagen, heter "Screams From Beneath The Surface" och det är en uppvisning i hur man ska få mig att ändra uppfattning om ett bands skivor. Jag kollade in "In Dark Purity" då den återsläpptes för ett antal år sedan och gillade den inte alls. Men bandet är ju lite för viktigt för att bara avfärdas, så när promon till senaste plattan kom så lyssnade jag såklart. Och ja, den är finfin. Framför allt är gitarrspelet helt otroligt bra. Trumspelet lagom quirky för att jag ska gå igång ordentligt. 

Danska M∅L och deras "Dreamcrush". Ja, det är en skiva som jag återkommit till sedan jag skrev om den på WeRock. Och det brukar vara ett talade tecken på att skivan har något som dröjer sig kvar och som lockar mig tillbaka. Bandets fina sammanblandning av post-black och shoegaze är så vindlande vacker att det är svårt att slita sig från den. 

TEMPLE OF VOID från Detroit. Deras senaste platta, "The Crawl", som kom för ett tag sedan är en makalöst gitarrstinn skiva. Det är klassiskt matiga riff, illasinnade förstärkta genom HM-2 pedalen, men också helt sagolikt bra solon som ser till att skivan skiljer sig från mängden. Gillar man dödsig doom med episka anslag då kommer man gilla den här skivan. Ja, ni får hela för den är oerhört jämn i verkshöjd. Och beroendeframkallande, jag bara varnar er. 

GAEREA från Portugal. Det här bandet är verkligen på väg någonstans. Jag minns när jag såg bandet på Copenhell för två år sedan. I fullt dagsljus på festivalens minsta scen levererade bandet en hisnande känslomässig urladdning som stannade kvar länge i skallen. I år spelar de på en större scen. Visst, bandets musik kanske har blivit lite mer lättillgänglig med mer rensång. Kan jag leva med det? Ja, absolut. För det känns fortfarande uppriktigt det bandet gör. Ni får Hellbound. Resten av helgen tänker jag ägna åt fullängdaren som släpps idag. 

Trevlig helg, kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 31: Europa Endlos: Sverige!

Få kan ha missat sensommarens största tv-händelse, SVTs Hård Rock på Export, vars fyra timmars djupdyk i de mest framgångsrika svenska metalbandens musik och historia verkar ha vunnit samtliga tittares hjärta, hårdrockare eller ej. Själv avslutade jag semestern med att sträckglo hela serien långt in på söndag natt, och det var det värt. Även band jag till vardags skyr som pesten framstod som sympatiska snubbar!

Hur som helst, det var inte svårt att välja listtema efter en sån dos patriotisk nostalgi. Så utan omsvep får ni här en lista på fem gamla nittiotalsfavoriter som jag haft på stereon i snart tjugo års tid. Kanske inte bandens bästa stunder, men de som varit med mig längst.

 

Vi börjar i Göteborg, en stad jag har djupgående personliga band till (mvh nordhallänning). Jag är dock inget vidare fan av "the Gothenburg sound", men AT THE GATES debut "The Red In The Sky Is Ours" från 1991 är något helt annat. Tunn, rivig produktion, progressiva influenser från originalgitarristen Alf Svensson ("känd" från OXIPLEGATZ och BINNIKE BENGT & ROY RÖVMUNS ORKESTER), och kärv folkmusiksfiol. Tveklöst bästa metalskivan från västkusten någonsin, tycker ni annorlunda kan vi ta det på gräsmattan. Här hör ni Through Gardens of Grief.

THERION är av förklarliga skäl mest kända för sin symfoniska operametal som de harvat på med i över ett kvartssekel nu, och det var de tidiga skivorna i den stilen som jag upptäckte och förälskade mig i någon gång på högstadiet. En stil som kanske inte åldrats så väl, om man ska vara diplomatisk. Man bör dock inte glömma bort att bandet inledde sin bana som ett habilt dödsmetallband på det tidiga nittiotalet! På låten Cthulhu från "Beyond Sanctorum" (1992) kommer bandets tidiga bredd fram: grottlik dödsdoom med disharmoniska riff i bästa Voivod-möter-Incantation-stuk, ett par stenkast ifrån Sunlight-banden. Så bra att det nästan ursäktar coverskivan med fransk pop...

Ett annat band som började i dödsdoom men snabbt tog breda kliv därifrån är TIAMAT. Jag upptäckte dem själv genom "A Deeper Kind of Slumber" och "Skeleton Skeletron" på Varbergs bibliotek (!), men tredje fullängdaren "Clouds" från 1992 var första skivan jag köpte. Mitt första intryck av skivan var att omslaget i en Ginzakatalog både skrämde och lockade, med sina mystiska färger och den korsfästa kråkan. Kunde det här vara satanistisk musik, på riktigt...? Klart fjortonåriga jag inte kunde motstå. Och än idag är det en av mina absoluta doom metal-favoriter. Oerhört bra trumspel, inte minst. 

Min vana trogen upptäckte jag CANDLEMASS i helt fel ände: 1999 års "From the 13th Sun". Leif Edling och gänget stod här som allra längst ifrån den episka doom de skapade på åttiotalet, och har istället djupdykt i de fem första BLACK SABBATH-skivorna. Även om det ibland handlar om rena riffstölder är albumet inte en klon, utan har definitivt en egenhet. De många psykedeliska synthutflykterna och kryptiska låttitlarna bidrar definitivt . Det är ingen Bewitched eller Solitude, men Arx/NG 891 (döpt efter en skulptur av Lars Vilks och en galax) är bara en av flera riktigt tunga hits på "From the 13th Sun".

Såklart, ingen lista utan black metal. Jag ska vara ärlig att jag hörde DAWNs "Slaughtersun (Crown of the Triarchy)" i sin helhet relativt sent, men avslutande elvaminuterssymfonin Malediction Murder var med på en samlingsskiva (Necropolis/Elegy, only true heads will remember this) som jag spelade sönder och samman. "Slaughtersun" tillförde kanske ingenting unikt till den stora svärm av melodisk black metal som dominerade i Sverige under sent nittiotal, men i de utdragna arrangemangen - förutom ett mellanspel är den kortaste låten 8 minuter - ryms både en pampig melankoli och stolthet jag inte riktigt hittar någon annanstans. 

Nähä, dags för helg! Listan hittar du här!

/Andreas

Supporta scenen: At The Gates & Vanhelgd

Det var bra längesedan jag skrev ett inlägg med det här temat. Konsertgåendet har minskat lika drastiskt som merchinköpen har ökat då jag inte kommer iväg på konserter speciellt ofta numera. Men det här är ju lite för bra för att missa, eller hur?

AT THE GATES, bandet som med rätta kan hävda att de gjort en skiva som definierat och förgyllt den melodiska dödsmetallen i "Slaughter Of The Soul" och som fått folk att gråta av rörelse i ett svett och kondensindränkt KB i slutet av sin, som det skulle visa sig, inte avslutningsturné kommer alltså till Helsingborg. Jag kan helt ärligt säga att jag höll på att trilla av stolen av överraskning när The Tivoli gick ut med bokningen. AT THE GATES har alltså aldrig spelat i Helsingborg. Aldrig. Bara det borde få oss metalheads att vallfärda till The Tivoli lördagen den 9:e november. Jag har sett många band på The Tivoli, men frågan är om AT THE GATES kan vara den mest högoktaniga bokningen någonsin?

Och då har jag ännu inte sagt något om det supportband som göteborgarna tar med sig - VANHELGD! Gosse, det här bandet äskar sådan sjuka proportioner av credd att det flimrar för ögonen. Jag älskar hur det här bandet gör sin grej så totalt. I varenda intervju med bandet jag läst så skiner just detta faktum igenom något så otroligt. Jag var sent på bandet - i höjd med "Temple Of Phobos" började jag notera att det här bandet kunde vara värt att hålla koll på. Bandets oerhört stämningsfyllda death metal är en ren dröm, och om bandet svarar upp med en - som jag hoppas - episk scennärvaro så kan ju detta bli groteskt bra! Jag ser nästan fram mer mot VANHELGDs konsert än huvudbandet just av denna anledning. Att AT THE GATES kan få en parkeringsplats att svänga vet jag redan - VANHELGD är fortfarande insvepta i ett moln av mystik som jag väljer att bevara och inte leta upp liveklipp med bandet.  När det gäller AT THE GATES har jag inga sådana betänkligheter. Bara som en liten fingervisning på hur det kan gå till på deras konserter.



Exakt.

Alltså för att sammanfatta,

Vad? AT THE GATES & VANHELGD
Var? The Tivoli, Helsingborg
När? Lördagen den 9/11, insläpp 19.00
Pris? 350 kr, plus såklart den obligatoriska avgiften

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 12: Nytt!

Gott folk!

Jag kände för att köra en lista på temat nytt på det som har kommit den närmaste tiden. Inga krusiduller således - men rackarns bra musik!

För er som har följt bloggen ett tag så vet ni att jag är svårt förtjust i BETWEEN THE BURIED AND ME från Raleigh i North Carolina. De släppte "Automata I" häromdagen som är första delen i en duologi. Jag gillar när det här bandet gör tematiska duologier, senast det hände var 2011 och 2012 då bandet släppte "The Parallax" två delar. Och de var episkt bra, så jag blev lite till mig när bandet gick ut med att vi kunde förvänta oss ett tvådelat verk. "Automata I" är klassisk BTBAM. Mycket vändningar, udda taktarter. Produktionen är något mer jordig och skitig än på tidigare plattor. Det gäller framför allt Blake Richardsons trummor. Jag har valt öppningsspåret, Condemned To The Gallows för två saker egentligen. Inledningen är oerhört fin, och jag älskar gitarrsolot!

Brittiska CONJURER har vi skrivit om på bloggen tidigare. Jag upptäckte bandet för två år sedan på Bandcamp och blev så satans till mig i trasorna över vad de gjorde på EP:n "I" att jag började dregla och intensivlängta efter mer musik från bandet. I förra veckan fick vi "Mire", och den har bara bekräftat mina farhågor att detta band kommer att imponera på väldigt många fler än mig under 2018. Musiken spretar och drar inom de ramar av sludge, doom och post-metal som bandet verkar inom. Graden av underskön desperation som ni kan höra i låtvalet Choke får mig att rysa av välbehag varje gång jag lyssnar på låten. Att hela "Mire" har en magisk produktion gör sannerligen inte saken sämre.

Illavarslande stort genrebyte till power/melodic metal och kanadensiska BOREALIS, som vi har skrivit ännu mer om här på bloggen än många andra band. Jag älskar det här bandet som trots att de verkligen inte bjuder på något mallbrytande med sin musik är så djävulskt bra på sitt hantverk att det är omöjligt att inte stampa takten. Idag släpps bandet första skiva på AFM, "The Offering" som är en tematisk platta. Om en kult. Ja precis - väl värd att kolla in bara för den sakens skull! Har ni hört bandet innan så kommer ni att känna igen er, och sannolikt bli till er i trasorna över vad bandet gör på den skivan. Produktionen är som man förväntar sig - stinn.

AT THE GATES släpper nytt i mitten av maj. "To Drink From The Night Itself" kommer få folk att, högst sannolikt, brista ut i spontana moshpits och kanske till och med bloody brigadoon! Skämt åsido - AT THE GATES överraskade mig med sin "comeback" "At War With Reality" för fyra år sedan. I jämförelse så låter det som om "To Drink..." kommer att ha en mycket mer mörk och murken produktion av släppta titellåten att döma. Inget fel i det, då detta låter som klassisk ATG vilket fall som helst. Mycket tvåtakt, och sedvanligt riffande. Tompa låter som, ja, Tompa.

En hel massa människor i min bekantskapskrets har ylat och gastat om att JUDAS PRIEST låter svintaggade på "Firepower". Och det är ingen hemlighet att de faktiskt gör det. Jag har börjat uppskatta bandets musik mer och mer den senaste tiden. Fan vet varför - är det ett tecken på att jag börjar bli äldre, eller - hemska tanke - mer traditionell i min musiksmak? Ärligt talat - det jag hör på "Firepower" gör att jag blir imponerad. Vi pratar alltså om ett band som varit aktivt i snart 50 år. Och de känns fortfarande inte som ett alibiband, utan som att de har betydligt mer att komma med. "Firepower" är så bra att jag förstår att bokarna på SRF måste ha blivit helt saliga.

Gott folk, hoppas att ni får en yster och välbehagsstinn helg. Vi syns om två veckor igen!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 12: Nytt!

Fredagslistan 2015, vecka 28: Tvåtakt

Godmorgon!

Denna veckan har fredagslistan ett mer än ljuvligt tema, nämligen tvåtakt. Denna den mest fantastiska av taktarter har ju en fullständigt självklar i den musik som uppskattas av undertecknad, och en del av er andra också misstänker jag. Bara själva ordet nämns så är alla på banan och införstådd med faktumet att nu blir det röj.

Vi kör.

Öppnar med en verklig klassiker - Blinded By Fear. Otroligt vad bra den är. Fortfarande. Det jag tycker är värt att notera lite extra är faktumet att inspelningen skedde långt innan den berömda klipp-och-klistra metoden fick sitt inträde. Det är alltså hela tagningar av varje musiker som vi hör. Erlandsson på trummor var tydligen nära att få ett mentalt sammanbrott just över denna låt.

Jomenvisst - kära gamla ENTOMBED får representeras av öppningslåten på "Wolverine Blues" Eyemaster. Det är en låt som präglas av attityden inga konstigheter. Nicke Andersson, ansvarig för så mycket högkvalitativ musik att det är löjligt, trummar på ett extremt massivt vis. Här finns den ljuvligt exekverade tvåtakten, men också ett, om uttrycket ursäktas, satans sväng.

Let The Stillborn Come To Me har en verkligt massiv tvåtakt i inledningen som sätter tonen direkt på BLOODBATHs "Grand Morbid Funeral". När jag för ett antal veckor sedan såg bandet på Copenhell öppnade bandet med denna synnerligen sympatiska dänga.





 Jag är väldigt glad över att jag hann se VOMITORY innan bandet lade ner. Så fruktansvärt bra de var. Bandets rejält köttiga death metal gladde väldigt många människor. Trummisen Tobias Gustafsson bjuder i The Carnage Rages On från "Carnage Euphoria" upp till en piskdans av episka mått, så det är inte bara tvåtakt som bjuds i denna väldigt trallvänliga låt.

Jag avslutar listan med ett band som inte (än?) har uppnått samma legendariska status som resterande akter i veckans lista - finska SONS OF AEON vars självbetitlade debutalbum från 2013 fick en del att gå i spinn, så även undertecknad. Faceless heter låten, och här får ni ha lite tålamod då bandet tar god tid på sig att bygga upp låten innan trummisen Pasi Pasanen börjar mata tvåtakt vid 3:03. SONS OF AEON är ett extremt trevligt band att lyssna på, och får hemskt gärna producera mer musik än vad de redan gjort. Detta är kvalitet rakt av.

Så, ett styck lista att förenas i yster ringdans till!

Ha det geni!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 28: Tvåtakt

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 17, nr. 18 och nr. 19

Nominerad: "At War With Reality" - AT THE GATES.

Årets största hype alla kategorier i metalkretsar. Hur skulle skivan låta? Skulle den vara bra, anus eller en axelryckning? Efter en så pass hyllad skiva som "Slaughter Of The Soul" från 1995, en skiva så ihjälkramad av så många förstår jag om AT THE GATES var lite lätt nervösa inför släppet av "At War With Reality". De gav ju inte sken av det utåt, men en liten skärva av oro fanns där nog ändå.

"At War With Reality" är en bra skiva. I min ganska långa recension av skivan skrev jag att

Det jag tänker mycket på när jag lyssnar på ”At War With Reality” är hur självklart AT THE GATES det låter om materialet. På gott och ont naturligtvis. Man vill ju som lyssnare känna igen sig men samtidigt bli överraskad. Och visst känner jag igen mig - överraskningsmomentet blir däremot inte lika stort som jag kanske hade önskat mig. Jag visste redan på förhand att det rent spelmässigt skulle låta bättre än bra - riffen med Anders Björler och Martin Larsson låter prick så snygga som jag trodde att de skulle göra, Jonas Björlers basspel är precis så stabilt som jag förväntade mig, och Adrian Erlandsson trumspel låter precis så tajt och svängande som det ska göra. Det som får mig att haja till lite extra är Tompa Lindbergs sång. Det märks så tydligt att han har lyckats med det han förutsatt sig - att höja sitt textförfattande till nästa nivå - att detta såklart påverkar hans sånginsats. Jag har faktiskt aldrig hört mannen gasta med sån övertygelse som han gör här.

 Nominerad: "IV - One With The Storm" - GHOST BRIGADE.

Finnarnas melodiska och melankoliska dödsmetall har varit följeslagare sedan jag upptäckte bandet runt tiden för släppet av "Isolation Songs". Det är smäktande, riktigt fin och njutbar musik som så ofta när det gäller grannlandet i öst. GHOST BRIGADE har med stringens släppt ifrån sig skivor av hög kvalitet. "IV - One With The Storm" är inget undantag.

Nominerad: "Earthborn Evolution" - BEYOND CREATION

”Earthborn Evolution” tar vid där ”The Aura” slutade, och vi får rikliga bevis för att detta ett band som med stor pondus har tagit nästa steg i sin process. Det finns så många verkligt starka låtar att det är ganska få band inom den progressiva tekniska dödsmetallen som kommer upp i lika stort antal under hela sin karriär. BEYOND CREATION är likt DEFEATED SANITY ett band som har stenkoll på premisserna för sin subgenre, men som verkligen inte är rädda att visa lyssnaren på de faktiska möjligheterna att utvidga dessa. Detta är i sig berömvärt, då publiken till dylik musik inte brukar vara särskilt positiva till förändringar.
 Så skrev jag i min recension av skivan på Werock. Jag har lyssnat en hel del på "Earthborn Evolution" sedan den kom ut - och betyget står sig väldigt väl.



/Martin

Lite nytt på Werock.se

God morgon!

Det lades upp lite nytt material på Werock.se i helgen.

Fredrik Sanberg var och kollade in AT THE GATES, ni vet det där bandet som kanske gjort sig skyldiga till den bästa death metalplattan genom tiderna "Slaughter Of The Soul", och som efter 19 år har släppt nytt material i form av "At War With Reality". En härligt saftig, i vanlig ordning, recension av deras gig på hemmaplan i torsdags hittar ni här.

Vill ni ha bild- och ljudbevis att bandet fortfarande har löd i stärkarna (och det vill ni ju säkert, haha!) så kollar ni här.

En packe nya skivrecensioner finns också uppe sedan väldigt tidigt imorse.

Robert Gustafsson har minsann krämat ur sig fyra stycken:

Progressiv dödsthrash (bara genrebenämningen bör får er att salivera. Jag gjorde det) levereras av MAAHLAS från Norge på "Nightmare Years", SOEN har släppt en verkligt bra skiva i "Tellurian" som har fått ganska mycket speltid hos mig. Jag hade gärna lyssnat mer på den, men årsbästalistor och annat kommer ju ständigt i vägen, haha! Och så har vi cockrockens främsta företrädare WHITESNAKE som släppt ytterligare en liveskiva. Men denna gång har den tydligen viss nerv som gör den värd att kolla in.

WINTERFYLLETH har släppt nytt. Det bandet har vuxit ut till ett band som Fredrik håller lite extra koll. Nya skivan "The Divination Of Antiquity" är tydligen, precis som föregångsplattorna, oerhört bra. 

Fredrik Sandberg, har inte tagit det lugnt på skivrecenserandet heller: svårt malande musik från SÓLSTAFIR på "Òtta" som är extremt vacker i sin svärta. Omslaget till den skivan förresten - satan vad snyggt!

Från undertecknads tangentbord får ni recension av WITHERSCAPEs EP "The New Tomorrow", en liten pärla till skiva som både stillar behovet och väcker längtar efter nytt material från bandet.

/Martin

Veckans Youtubeklipp: AT THE GATES-Tompa överröstad av publik

Nu vankas det en riktig högtidsstund - vi har kört denna video innan för ganska många år sedan, men gosse, den håller än.

Filmad under det som alla antog var bandets avskedsturné bjuder videon på en grad av allsång som torde göra de flesta band och för den delen publik gröna av avund. Jag såg bandet två gånger på turnén - Wacken (ja, den filmade konserten på Flames Of The End) och senare på KB i Malmö. Inget av det kom i närheten av samma universum som publiken på Fillmore i New York som fullständigt överröstar Tompas sång. Jag blir fortfarande oerhört imponerad av vad jag hör när jag kollar in videon.

/Martin

Tittarfest!

Igår blev det tittarfest - för vad låg inte och väntade i brevlådan om inte trippel-DVD:n "The Flames Of The End"? Repa med bandet måste man ju, därför blev det inte mer sett än första skivan som avhandlar AT THE GATES historia. Oavbrutet intressant hade jag mycket svårt att skilja mig från tv:n - 2 timmar historia, anekdoter och korta klipp från avslutningsturnén - fick mig att tänka att redan första skivan hade varit värt priset. Och då finns det en hel massa kvar att se. Även om man inte såg bandet under 2008 års avslutningsturné är det närmast ett måste att införskaffa denna makalösa utgåva!

Allsång

Fick tipset av Jolle att leta upp denna video på AT THE GATES konsert i N.Y - lyssna bara på den fruktansvärt starka allsången - Tompa hörs inte alls!

At the Gates - Kross på KB

Att AT THE GATES är ute på en avslutningsturné kan inte många ha missat. Efter den rena uppvisningen på Wacken kunde jag inte annat än gå och se bandet när det lirade loss på KB i onsdags.

AT THE GATES suveräna tajthet motsägs av två av de kanske sämsta förband jag har sett - OBSCURITYs (vilket jag tror bandets namn är, de presenterar sig nämligen inte alls) konsert är så Spinal Tap att jag tycker synd om grabbarna i bandet. Bandet har lagt ett filter på sången vilket gör att sången låter som Linda Blair i Exorcisten - plus att sångaren har fått någon att med tusch rita uppochnervända kors i hela ansiktet på honom. Ljudet är skit och det låter otajt - samt Tyrant vars musik låter som Motorhead på budget.

Skillnaden är märkbar om jag säger så när Tompa Lindberg och de andra grabbarna stövlar upp på scen och öppnar med titelspåret från "Slaughter Of The Soul". Gosse vilket tryck! KB är vid det här laget sprängfyllt och värmen är synnerligen påtaglig. Att säga att AT THE GATES är efterlängtade hade varit ett understatement - spelningen förvandlar vuxna till leende femtonåringar som följer bandets minsta vink. Majoriteten av låtarna hämtas från briljanta "Slaughter Of The Soul", med vissa guldkorn som "Terminal Spirit Disease", "Kingdome Gone" "Windows" och "The Swarm" från bandets tidiga karriär.

Det är naturligtvis lätt att överdriva AT THE GATES återkomst till den svenska konsertscenen, men det känns som om denna avslutningsturné genomförs på fullständigt rätt sätt. Bandet vet hur man lirar tajt och med övertygelse och de har dessutom en vansinnigt bra låtkatalog att välja ur - låtarna från pre-Slaughter Of The Soul låter dessutom bättre än vad de gör på platta. Detta gör att konserten på KB blir en i det närmaste sakral upplevelse och ett värdigt farväl till ett av de viktigaste death metalbanden i världen.

At the Gates

Ta chansen att se klassiska At the Gates ikväll på KB i Malmö om du har chansen. Förbluffande nog finns det biljetter kvar, vilket jag skyller på den lata befolkningen i Malmö som tydligen gillar att stå extra länge i kö. Hur som helst - AtGs spelning på Wacken i somras gav så mycket mersmak att jag beslutade mig för att gå och se dem igen - för sedan kommer ju inte nån mer chans.

Holy shit!

När Wacken gick ut med Iron Maiden som första bokning inför nästa festival blev jag tokig av glädje, en glädje som bara förstärktes av att de sedan lade till Carcass till stallet. Men frågan är om inte At the Gates toppar detta! Vilken fetelineup!