Fredagslistan 2023 - vecka 1: We Need More Happy Metal!

 Gott folk!

Hjärtligt välkomna till den första fredagslistan för 2023! Januari är - inte speciellt förvånande - inte den bästa månaden på året. Därför tänker jag att jag får ta i, och det utav bara fan. Veckans lista är kanske till och med överdrivet positiv - myckenheten power metal kan upplevas som provocerande, men skulle så vara fallet så får ni leta upp lite funeral doom för att balansera, för det kommer ni inte hitta i veckans lista, haha!

Vi kör!

Bandet som förenar alla från black metal, hardcore, grindcore - ja i stort sett alla som har lyssnat på CLUTCH från Germantown i Maryland har blivit bättre människor. I alla fall gladare, för denna kvartett har förvärvat en i det närmaste telepatisk kommunikation på skiva och live som gör att andra band kan försöka svänga på samma sätt, CLUTCH är helt enkelt liiiiiite bättre än alla andra på detta. Jag lyssnade alldeles för lite på "Sunrise On Slaughter Beach" när den damp ner. Det kan jag ångra ibland. Det är svinbra, vilket jag tror att ni redan vet. Annars har ni här Slaughter Beach som förmodligen kommer att övertyga er. 

Här har vi en oldie but goldie! Tina S. med sin vansinniga verkshöjd på gitarr som fick en jävla massa lirare att baxna för 7 år sedan med sin cover på DRAGONFORCEs klassiska Through The Fire & Flames. 30 miljoner visningar. Jag blir alltid glad när jag hör den här låten, och Tinas fenomenala coolhet när hon shreddar sig igenom låten höjer upplevelsen ytterligare. 

Floor Jansen från NIGHTWISH gör Kill The Pain Away till en stratosfäriskt bra låt. Jag lyssnade otroligt mycket på hela skivan den kommer ifrån, och den var ju som ni vet en skiva som var nominerad till årsbästalistan. En starkt bidragande faktor till det var de två låtar som Floor Jansen medverkar på. Maken till klös i stämman!

Jag hade helt missat FELLOWSHIP om det inte hade varit för att Garden Tale på Angry Metal Guy hade med "The Saberlight Chronicles" i sin årsbästalista. Britterna från Harwich är inte ett band man står och väger på. Antingen är det tokdyrkan eller stort hat.  Jag tror inte ni behöver undra hur jag ställer mig, haha!

Vi avslutar med POWER PALADIN från Island. Maken till fantastisk tramsig och underbar video, det får ni leta efter. Specialeffekter av hög kaliber? Nä, det här bandet lägger hellre tid på musiken, haha! Det är rent omöjligt att inte gilla detta. Är det nydanande? Nä, inte ett vitten. Men det spelar ingen roll, det funkar så förträffligt ändå. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 1: We Need More Happy Metal!

Fredagslistan 2019, vecka 33: Once more into the breach, dear friends!

Gott folk!

Tillbaka på lönearbetet sedan i måndags, och det har ju inneburit en omställning från sovmorgnar till att gå upp i en helt orimligt tidig morgonstund. Tur då att jobbet i sig är så kul att det är värt det. Det har inte blivit något speciellt strukturerat lyssnande den här veckan, med undantag för rimliga mängder London Grammar som är min go to läsningsmusik utanför metallen. Därför så blir det en ganska orimlig lista om ni letar efter teman. Men hittar ni något så hojta!

Vi kör!

Ytterligare ett band från det underbara Kanada, landet som har begåvat oss med så mycket musikalisk mumma att det är rent löjligt. WORMWITCH har med Disciple Of The Serpent Star gjort en låt som kan vara den mest episkt svängiga låten som öppnat en fredagslista på bra länge. Den riffmonsunen som drar in i den här låten alltså!

Atmosfärisk black metal från ASHBRINGER. Detta Minneapolisbördiga band är en ny bekantskap för mig. Jag gillar ju atmosfärisk musik, och det här bandet kommer med skäppan full av denna. Lite stökigt proggigt med lo-fi produktion så jag kan förstå om detta inte är allas kopp, men jag gillar det skarpt.

BORKNAGAR kommer med nytt snart. Och då vet ni ju att de kommer med i minst en fredagslista. Norrmännens episka progressivitet är jag oerhört svag för. The Fire That Burns är ju inte den mest geniala titeln på en låt, men innehållet väger mer än väl upp för lökigheten. Jag får såklart känslan av att sväva fram över fjordarna när jag lyssnar på detta, och det är ju inte dåligt.

Ok, nu åker handskarna av och storsläggan kommer fram. SAOR, som betyder "fri" och "obunden" på gäliska, är inte för de av er som inte gillar storvulenhet. Detta enmansprojekt handlar om att verkligen ösa på av allt. Och det med ett mycket fint och verkligt känslomättat resultat. Jag är helt till mig över att ha upptäckt SAOR. Och då ska ni veta att jag inte är speciellt förtjust i folkinslag i metal. Men detta funkar alldeles ypperligt.

Efter CLUTCHs skrattretande upplyftande lektion till konsert på Copenhell, ja, då fattar ni att jag har återkommit löjligt ofta till dem under resten av sommaren. Plus att jag tänkte att jag ville avsluta med en låt som är betydligt mer durartad än den övriga listan. Så därför får ni In Walks Barbarella från senaste plattan. Bara för att den får mig på så satans bra humör. Jag vill dricka öl, och allt det där övriga som sådan här musik brukar få mig att vilja, haha!

God helg, kosmonauter!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 33: Once more into the breach, dear friends!

Fredagslistan 2019, vecka 24: Förväntningar på Copenhell - Martins val

Gott folk!

Nästa fredag är, om allt går väl, jag och Susanne på Copenhell. Copenhell firar i år sitt tioårsjubileum och har  dukat upp med ett helt okej startfält må jag säga. Högst smäller för väldigt många TOOL som spelar på torsdagen, men för mig finns det en drös andra brand som jag håller högre för mig personligen i alla fall. I veckans lista får ni ta del av 4 band som jag ser fram emot att få se på festivalen, och nästa vecka så får ni Susannes. Bra, eller hur? Tänkte väl det!

Vi kör!

Det fanns en tid då jag verkligen dyrkade TESSERACT. Det var vid tiden för bandets första släpp runt 2011, och jag var mer än lovligt lockad av den sortens rytmik som bandet ägnade sig åt. Kan nämnas att det var även under samma tid då jag hissade ANIMALS AS LEADERS till skyarna. Bara så ni får en referensram. TESSERACTs musik avnjutes kanske bäst i en extremt kontrollerad miljö - typ släckt rum med riktigt bra hörlurar - och just därför tror jag att krocken med den totalt annorlunda atmosfären på en festival kan bli intressant. Plus att bandet verkligen kan lira som bara den. Bandet lirar kl. kvart över 3. Bara en sådan sak.

Ni kanske anade att MANTICORA kunde dyka upp i veckans lista? Efter det att jag hade med bandet i listan med lovande danska band så har de fått mer speltid än innan - och när väl poletten trillade ner för mig när det gäller detta progressiva powerhus ja, då gjorde den det med besked. Bandet blir det första jag ser nästa fredag  - klockan 13.00 går de på.

Fortsätter med danskt och åldermännen i PRETTY MAIDS. Jag har alltid varit svag för melodier, och gosse om det här bandet har det i fucking drivor. Lite snällt till stora delar, men det stör mig inte nämnvärt när det här bandet ofta har underbart köttiga riff också.

Det band jag mest, ohotat med hästlängder, ser fram emot att se är CLUTCH. Det har hört av bandet på skiva har fått mig att studsa omkring i olika miljöer med ett tokleende på läpparna. Live ska de tydligen vara ännu bättre. Jag kommer att i vilket fall vara galet tacksam för att jag får se bandet trots att jag nog anar att bandet bäst kommer till sin fulla rätt i en svettig klubbmiljö.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 24: Förväntningar på Copenhell - Martins val

Fredagslistan 2018, vecka 51: Strax utanför nomineringarna

Gott folk!

Jag tänkte att jag ville göra något sorts lista över några plattor som inte kom med i mina nomineringsrundor, men som ändå verkligen är sympatiska nog för att jag tycker att ni ska kolla in dem - och få ut nåt av dem också.

Vi kör!

"A Gift For The Obsessed" av THE ABSENCE

Från Tampa i Florida kommer detta band som verkligen älskar sin melodiska dödsmetall som den lät under 1990-talet i Sverige. Jag älskar det här bandets hängivenhet, och deras totala entusiasm. Det märks att det är hög trivsel som prioriteras. Men ska metal inte vara allvarlig? Oftast, ja, men dra på trissor om det inte behövs band som på det stora hela balanserar upp det gravallvar som allt som oftast grasserar inom vår älskade musik. Detta är verkligen THE ABSENCE mästare på, för det är för det mesta sjukligt underhållande att lyssna på deras musik.

"Vector" av HAKEN

Det här rent magiskt underskattade progressiva bandet från London har tassat runt i min periferi under ett antal år, och är det något som jag tycker ligger bandet i fatet så är det att de lyckas ofta ge ut skivor de år som är så pass starka att jag prioriterar annan musik än just HAKENs. Så egentligen handlar det ju mer om otur än oskicklighet - för det här bandet vet sannerligen vad de sysslar med. Det spretar och drar en hel massa, så något för genrepurister är bandets musik sällan någon fråga om. Men melodierna, spelskickligheten och hantverkskunnandet gör HAKEN till ett go to-band om man gillar progressiv musik.

"I Loved You At Your Darkest" av BEHEMOTH

Ett band som jag "tappat" på senare år är BEHEMOTH, ett band som jag totaldyrkade mellan 2004 och 2010 nånting. Jag gillade "The Satanist", men satte den inte på översta platsen när den kom 2014. Lite samma sak är det med "I Loved You At Your Darkest" som visserligen visar ett band som väljer sina egna vägar - precis som vanligt - men som inte riktigt förmår beröra på det där livsviktiga sättet som innan. Skivan är ändå klart lyssningsvärd, om inte annat för att BEHEMOTH verkligen visar på samma integritet och konstnärliga mod som har fört bandet till en väldigt respekterad plats på metallens parnass.

"Algorythm" av BEYOND CREATION

Musikscenen i och omkring Montreal i Kanada tillhör en av de mest intressanta i hela världen. Det sjuder av teknisk och progressiv metal, och i förfronten av denna finns BEYOND CREATION som jag har hyllat mycket genom åren. "Algorythm" visar återigen ett band som verkligen vet vad de sysslar med. Utvecklingsmässigt är "Algorythm" inte lika episkt storslagen som mellan "The Aura" och "Earthborn Evolution" där bandet mejade ner all opposition. Vilket i sig var imponerande då "The Aura" är en av de mest dräpande debuten alla kategorier. "Algorythm" är en fin skiva som jag misstänker att jag kommer återvända till en hel massa gånger under 2019.

"Book Of Bad Decisions" av CLUTCH

Jag älskar CLUTCH. Det här bandet visar gång på gång vad det verkligen innebär när ett band spelar tillsammans och vilken magi detta skapar. Det djupa svänget som CLUTCH levererar lika naturligt som vi andra häpnar över hur svårt det är att göra detta är ju vad som skiljer CLUTCH från de flesta andra band. Bandets musik kanske låter enkel, men det är ju just detta som är så vansinnigt imponerande - den är långt ifrån det. Jag tror att detta har gjort att bandet alltid har tilltalat andra musiker, för vi vet att det enkla oftast inte är det. "Book Of Bad Decisions" är inte CLUTCHs bästa skiva, men även de dagar då bandet inte presterar på topp så är de väldigt bra.

Kära läsare, detta blir den sista Fredagslistan för 2018 - jag och Susanne tänker ta lite julledighet och återkommer i början av 2019. Tack för att ni har varit med oss även under detta år!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 51: Strax utanför nomineringarna

Fredagslistan 2018, vecka 38: Get your groove on!

Gott folk!

Det är dags att snöra på sig dansskorna, eller åtminstone vara beredd på att valfri fot kommer att stampa takten till veckans fredagslista. Jag har valt ut en hel hög låtar som får det att spritta till i distala fibula och i många fall även leda till tokleende.

Vi kör!

CLUTCH har släppt nytt album, betitlat "Book Of Bad Decisions" och det låter ungefär lika underbart svängigt som det brukar. I rätt många låtar får dock bandet till det lite extra, som till exempel In Walks Barbarella vars titel jag gissar är en referens till filmen från 1968 med Jane Fonda i rollen som Barbarella. Men det kan lika gärna vara en slump. Den här låten har inte bara ett blytungt gung, schysta breaks, orden weaponized funk utan också ett så satans fräckt blåsarrangemang att jag föll som klubbad av en bastrombon från första lyssningen.

Mer BARREN EARTH? Jo. Men inte är de väl svängiga? Jämför vi med CLUTCH är ju det här färöiska bandet ungefär lika svängiga som Donald Trump, men de har stunder då de kopplar på ett sådan infernaliskt gung att det går rysningar genom kroppen. Som i låten The Living Fortress från 2018 års "A Complex Of Cages". Jag tänker både på partiet vid 3:20, och det blysvängiga bruket av ko-klocka vid 4:36. Dra. Åt. Helvete. Fortfarande, efter väldigt många lyssningar så blir jag orimligt till mig av det här fantastiska bandet.

RIOT har jag haft med i en fredagslista innan, den som handlade om metal med blås, en av de roligaste och mest skruvade listor som jag gjort till bloggen. Jag kunde inte motstå att ta med låten Killer från "The Privilege Of Power" från 1990. Hela skivan är väldigt värd att kolla in, men jag har alltid gillat just Killer lite extra för där brassar TOWER OF POWERs blåssektion (betraktad som världens kanske främsta blåssektion) i nåt så in i bänken.

Jag älskar verkligen norska SAHGs andra platta. Jag köpte den helt ovetandes om vilken lavett till skiva den är, och blev följdaktligen helt duktigt upplavetterad när jag drog igång den. Det helt skoningslösa drivet och gunget är verkligen något som jag tror att fler band hade önskat att kunna få till på samma sätt som SAHG får alltsomoftast. Ascent To Decadence har alltid varit en favoritlåt - den kombinerar allt som går att göra i trioformat på ett lysande sätt. Alla medlemmarna kommer till tals, riffen är smörtjocka, och det finns ett episkt anslag i gitarrsolot.

Om ni lyssnade på Joey Tempests sommarprat så vet ni att han älskar RIVAL SONS. Och det är inte konstigt, för det här gänget kan sitt hantverk. Likt många andra upptäckte jag bandet när de släppte "Pressure & Time" 2011. Det rent självklara gung som bandet demonstrerar i exempelvis titellåten har fått fler än undertecknad att studsa till. Att bandet dessutom verkar kunna få till detta på kommando gör att fler, välförtjänt, har upptäckt RIVAL SONS som ett verkligt liveband som kan förföra de flesta. Jag har valt titellåten för att den, helt enkelt, dräper så totalt, haha!




/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 38: Get your groove on!

Fredagslistan 2016, vecka 31: Wacken Open Air

 

 Gott folk!

Ni känner säkert till Wacken Open Air. Det är en av världens mest respekterade festivaler, och den säljer ofta slut redan dagen efter biljetterna släpps. Ofta är inga band ens färdiga att presenteras vid det laget, vilket verkligen är ett tecken på hur stark festivalen är. Jag har varit där en gång - 2008 - och då var det första bandet som festivalen annonserade IRON MAIDEN. På kuppen fick jag se AT THE GATES (ja, spelningen som återfinns på DVD:n Flames Of The End), CARCASS, OPETH, CYNIC och en hel radda andra band.

I år firar festivalen 27 år i gamet. Vilka band - förutom då de stora namnen - är värda att kolla in på årets festival, eller för den delen, skapa ett förhållande till?

Vi kör!

CALM HATCHERY är ett death metalband från Polen, och det landet har ju sannerligen skämt bort oss med verklig kvalitet i den subgenren. CALM HATCHERY är kanske lätta att avfärda på grund av det minst sagt konfunderande bandnamnet. Bandets musik är å andra sidan inget som går av för hackor, grävmaskiner, vinkelslipar, bandsågar eller vässade skedar för den delen. "Fading Reliefs" är skivan som bandet släppte ifrån sig 2014 och den är verkligen inte dålig. Det är supertekniskt utan att för den sakens skull alienera er lyssnare som kanske har svårt för denna typ av musik när den blir för navelskådande. Här finns rejält med riffmumma och tydlig bas för att jag ska gå igång på allvar. Visst - kommer du från ett land som har vräkt fram band som DECAPITATED, VADER och BEHEMOTH så får du kanske acceptera att du inte är herre på täppan. Men, vad jag hör här (och vad juryn i en tävling som hölls i Polen som gav bandet en plats på affischen) gör mig ändå tillräckligt imponerad för att jag garanterat hade kollat in bandet om jag varit på festivalen.

BORKNAGAR - ett band jag verkligen vill se någon gång innan jag kastar in handduken. Jag gillar storligen bandets senaste alster "Winter Thrice" som är en vacker, storslagen i ordets mest episka bemärkelse, och genomarbetad skiva. Och har ni häng med oss på bloggen ett tag så vet ni att jag är ytterst svag för låten Colossus från "Quintessence".

Att ICS VORTEX är tillbaka i bandet ser jag som en ren jävla present för alla som gillar bandet. Herregud vilken stämma, scennärvaro och pondus i basspelet den resen har.

Det finns gott om väldigt tekniskt skickliga band på vilken metalfestival som helst, Wacken är ju inget undantag. Men i fråga om sväng, att lira som ett band där summan blir större en de enskilda delarna där klår CLUTCH alla band med en ledighet som är svårslagen. Att bandet dessutom har hittat tillbaka till att verkligen skriva bra låtar gör ju saken bara bättre. Senaste skivan "Psychic Warfare" är en suverän uppvisning i vad det handlar om att verkligen dra på ett fläsksväng från helvetet. Synnerligen väl investerad tid att kolla in. Live är bandet lika bra, om inte bättre än på skiva.

SERIOUS BLACK är ett multinationellt power metalband där medlemmarna har förflutet i bland andra BLIND GUARDIAN, PYRAMAZE och EDENBRIDGE. De vet med andra ord vad de pysslar med. Jag avskydde verkligen modern power metal som pesten innan. Nu, med åldern kanske, tycker jag det är mycket roligare att testa musik som jag tidigare inte bevärdigade alls. Ration doom/sludge har även den ökat. Det här är musik som är snygg, den är rolig att klappa i takt till. Ren underhållning, vilket verkligen inte är att förakta, med andra ord.

 

TESTAMENTs senaste albumeskapader gav jag inte mycket för, men bandet är och kommer nog alltid att vara förknippat med bra, roliga och svettiga minnen. Hade jag varit på Wacken hade jag gått och sett bandet för dessa minnen. Jag skattar fortfarande bandets konsert på Malmöfestivalen av alla ställen för snart 10 år sedan som ett väldigt fint minne. Herrejävlar, det är ju nästan helt otroligt att TESTAMENT har lirat på Malmöfestivalen! Live är bandet väldigt bra - de har dessutom en gedigen låtskatt att gräva ur - och jag måste erkänna att jag ser fram emot kommande plattan då en av referenspunkterna som bland annat Alex Skolnick har nämnt är "The Gathering", den kanske hårdaste plattan bandet släppt ifrån sig och på vilken Dave Lombardo fullständigt slaktade kaggarna.

Förresten. Är ni bittra över att ni inte är på Wacken? Då kan det vara värt att veta att festivalen livestreamar flera bands konserter. För mer info om detta klickar ni här.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 31: Wacken Open Air

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 19

Nominerad: "Earth Rocker" - CLUTCH

När Neil Fallon med manskap återvänder till rocken och skriver låtar som gjorda för att liras live, då blir det oftast bra. Och bra - det är bara förnamnet på bandets "Earth Rocker", en frustande, sjukt svängande självförtroendestinn best.

Jag skrev i min recension av skivan att 

Större delen av skivan består av musik som gjord att framföras live, och som på ett mycket föredömligt sätt kommer att få folk som går på bandets konserter att vilja gå fullständigt bananas. Faktum är att jag inte har hört bandet så stringent överhuvudtaget. Bandets tidigare skivor hade symptomen att det alltid fanns ett antal väldigt starka låtar uppblandande med några stycken musik som inte nådde hela vägen fram. Så är det inte på ”Earth Rocker” där faktiskt alla låtar är högkvalitativa.

/Martin

Nytt på WeRock - a. k. a. Pappaledighet my ass!

Kollega Robert "Chief Rebel Angel" Gustafsson lade en kommentar om det var detta jag menade med pappaledighet från redaktörsarbetet på WeRock när jag hade lagt upp recension nummer fyra (av Hypocrisys kommande "End Of Disclosure") på vår Wiki inom loppet av lika många dagar och dessutom meddelade att jag hade en intervju på gång med Peter Tägtgren. Nu är det en e-postintervju, så Peter gör det mesta av jobbet själv (för vilket jag är honom evigt tacksam f. ö) och ni får vänta med att läsa recensionen ett tag till.

Vad ni däremot kan läsa redan nu om ni känner för det är recensioner av undertecknad av CLUTCHs "Earth Rocker" ojämförligt den svängigaste skivan denna recensionsomgång. Gillar man bandet sedan innan kommer man inte gilla det mindre när man hör plattan. Svinbra!


Dessutom:  MISERY INDEXs "Live In Munich", som inte når hela vägen fram som liveplatta betraktad och OMNIUM GATHERUMs "Beyond" (ta fram näsdukarna, det är lika vemodigt som vanligt) samt BULLET FOR MY VALENTINEs "Temper Temper" som just Robert satt tänderna i.



/Martin

Tillbaks på jobbet

I nåt sorts fåfängt försök att förtänga att jag är på jobbet försöker jag intala mig själv att det är mesigt att ha semester i mellandagarna. Det funkar sådär kan jag säga.

Då jag föredrar ilska framför viss leda kollade jag återigen in Ralf Gyllenhammar från MUSTASCHs utbrott och hot mot Dala-Demokratens Jonas Stentäpp. Ja jösses, så fick man bekräftat att att spela bredbent åka hoj hårdrock och gasta om IFK Göteborg i detta fall leder till aggressivitet. Har ni inte sett det kan ni kolla här.

Så, nu får det vara färdiggnällt - SRF har gjort en jävulsk bokning i form av CLUTCH. Detta gäng har ett satans sväng i sitt lir som kan beskådas nedan. Tillräckligt för att jag ska köpa biljett till festivalen är det inte - hittills är det bara CLUTCH som har fått mig att hoppa till av festivalens startfält.



/Martin

Ännu mer nya plattor

Fler plattor att smäcka på i höstrusket.

METALLICA har blivit en monolit - en koloss för stor att ignorera. Oavsett vad man anser om bandet och dess senaste giv, "Death Magnetic" är det svårt att inte skaffa plattan till biblioteket. En triumfatorisk återkomst för solofantomen Kirk Hammett, samt en bättre sjungande James Hetfield gör att denna plattan är det bästa gruppen har släppt sedan 1991 års "The Black Album".

Helsingborgs DARKANE släpper nytt med "Demonic Art" i slutet på oktober - detta är gruppens förstlingsverk "Rusted Angel" som bjuder på sedvanligt fetröj. Det är mycket tvåtakt, men en hel del skruvade element så typiskt för bandet, gör att man riktigt imponeras i vanlig ordning.

CLUTCH är ett sjukt samspelt, råsvängande hårdrocksband. De flesta band skulle nog mörda för att ha det svänget detta band har, men så har CLUTCH turnerat, turnerat, turnerat och således gjort sig helt förtjänta av att ha uppnått denna totala samspelthet som de visar upp på "From Beale Street To Oblivion".

Jensen är tillbaka som låtskrivare. Ni vet vad det innebär. Mer tvåtakt, mindre såsande än på "The Dead Eye". Dolving i högform.

COHEED & CAMBRIA är ett fruktansvärt pretentiöst band som skriver fruktansvärt prentantiösa konceptplattor kan man hävda om man vill. Man kan också säga att bandet är bra nog, och tillräckligt geniala som låtskrivare för att komma undan med detta faktum. För egen del får jag rysningar av låtar som Welcome Home, Apollo I: The writing writer och vansinneslånga The Willing Well.

Skivorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med måndag kl. 17.00