Fredagslistan 2026, vecka 30: Semesternytt

Pax Vobiscum. Nu har jag banne mig tagit semester och ambitionsnivån blir därefter. Jag listar helt enkelt sådant jag lyssnat på under den senaste tiden, högt och lågt, stort som smått. Den genemsamma nämnaren är att det är hyfsat nya släpp. Listan finns HÄR och längst ner.

Första låten är Hate Spells från albumet "Between Sleep and Death" av CEREMONIAL WORSHIP. Detta är pangbra grekisk black metal! Låter lite finskt när allt kommer omkring. Och det är ett gott tecken.

Australiensisk döds med bra sväng och vev i form av FAUSTIAN: I curse you från albumet "Parable Of The Sewer". Om jag får gissa tror jag titeln är en parafras på Octavia E. Butlers dystopiska bok "Parable of the sower" som väl i sin tur också är ett bibliskt begrepp kring tro och människors hjärtan. 

Från sakrala teman till det snyggaste skivomslaget för veckan - NOTHINGNESS och deras ögon som trillar ur skallen-skiva "Godslaughter". Vanquishing Providence börjar i långsamt gemak men bjussar sen på fullt ställ.

AD FINEM OMNIA härnäst, ett chilenskt enmannaband (Pablo Vera) som vet hur man väser fram redig häx-black. Alltså sången går inte av för hackor men det gör heller inte musiken som bjuder på lite melodiska slingor här och var. Spåret är Anguish and Revelation från "Senectus Viae".

 Vi sätter punkt med ett doomigt WITCHSORROW och låten Bacchus från skivan "The devil and all his works". Gillar du ELECTRIC WIZARD så gillar du detta. Hin håle ser oerhört fryntlig ut på skivomslaget också, man kan tänka sig att han har tagit ledigt nu från all his works och får avnjuta en bra semester.

Avslutningsvis tycker jag att vi skickar en tanke av tacksamhet till den nyligen framlidne Sam Neill och hans fenomenala skådespelargärning - frid över hans minne och uppsyn. Vi borde alla se om filmen Possession i helgen. Ja, så får det bli.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 30: Semesternytt

Fredagslistan 2026, vecka 27: Return of the EP!

Gott folk!

2026 har som skivår betraktat börjat växla upp något - guldkorn finns det en del av, och topparna är höga när det gäller fullängdsskivor. Men det struntar vi i idag, för idag ska vi gräva ner oss i EP:s som samtliga håller hög klass. Det blir allt från crossover till grindcore och black metal. 

Ni hittar listan på YouTube här - då minus större delen av Änglaliks EP då hela inte fanns där. 

Och här om ni vill lyssna via Tidal, eller kopiera över till annan streamingtjänst. 

Vi kör!

Jag blev genuint glad när jag upptäckte att finfina IRON REAGAN hade kommit med nytt. Detta magiska sidoprojekt med medlemmar från MUNICIPAL WASTE och DARKEST HOUR har legat tysta sedan 2019, men nu, herrejävlar drämmer de i med en EP som heter duga. "Demonetization" är en ren smocka på 10 minuter ren klass om, såklart, politik, våld och sociala frågor. Alla låtar är bra, men bäst är Make It Ugly som har den mest generösa speltiden av alla låtar på skivan, 2 minuter och 41 sekunder. Jag tror att alla band som lirar crossover/hardcore vill låta som IRON REAGAN gör - med stor ackuratess och förödande stringens levererar bandet en EP som gärna går varv efter varv. 

Såklart dyker GADGET upp i listan, med sin "Coerced". 10 år har vi fått vänta på mer material från detta ypperliga grindcoreband från Gävle. Det enda jag har att invända mot EP:n är att bandet experimenterar lite väl mycket på en låt som är för lång - hade med lätthet kunnat fyllas upp med minst 5 andra låtar istället. Men vad vet jag, ni kanske gillar detta, haha! Resten av EP:n är däremot helt fantastisk med en rensnivå som är magisk. 

ENDSEEKER från Hamburg lirar death metal driven av HM-2 så det räcker och blir över. "Coffinborn" heter deras senaste alster och är en djupt sympatisk EP som bjuder både på tvåtakt och sväng. Dessutom så får man en cover på något så oväntat som en låt av David Hasselhoff - True Survivor - som de på något märkligt sätt får att låta som en låt som Dan Swanö hade kunnat göra, haha!

BLACK TUSK kommer från den djupa Södern i Georgia och om ni tyckte att det var för lite fokus på tungt sväng i listan denna vecka, då kan ni få skopan full här. Såklart lite d-takt också. "Systems Of Solitude" heter EP:n som klockar in på sympatiska 8 minuter om du har bråttom. 

Men när kommer det black metal? Jo, nu! Osignade ÄNGLALIK bjuder upp till dyster ringdans på EP:n "Stoft". Det är en rejäl skiva detta. Strax under 29 minuter bjuder denna duo på - hade det varit frågan om grindcore så hade detta räknats som en fullängdare, men haft 800 låtar. Nu får vi 5 och då är första låten mer av ett intro. Det smakar inte alls oävet detta, och jag blir sugen på att höra mer från denna duo som hittills bara har släppt den här plattan. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2026, vecka 25: Ministry Midsummer Madness!

Gomorron. Idag ska vi ha en lista med bara MINISTRY. Jag har ju lyssnat troget sedan tidigt 90-tal men har aldrig (såvitt jag kan minnas) haft en renodlad Ministrylista i bloggen utan bara kört enstaka låtar. Jag växte upp med dem och faktum är att det är rätt få band har jag burit med mig på samma sätt genom livets olika skeenden och krumsprång som just MINISTRY. Sedan ska ärligt sägas att jag tappat dem lite de sista säg 15 åren men det må ju vara hänt. Jag tycker att de gjort en fin liten återkomst med "Hopiumforthemasses" som kom 2024. Listan finns här och längst ner i inlägget.

Urvalet var brutalt svårt att göra så jag fick strama ner det till tio favoritskivor (enbart studioalbum) och en låt från varje. Som ni förstår är det oceaner av guld kvar att ösa ur och jag vill då särskilt framhålla plattorna mellan 89-99 som mina personliga favoriter. Vi kör igång.

MINISTRY bildas 1981 i Chicago av Al Jourgensen. Genom åren har bandmedlemmarna kommit och gått (och drogerna likaså) men de som väl hängde med längst var Paul Barker (som bröt med Al 2004) och Mike Scaccia (som dog i en hjärtattack 2012). Bandet började sin bana inom synth-popens värld och vissa framhåller den perioden som den främsta. Jag är dock av annan åsikt och tar därför inte med något från skivan "With Sympathy" som kom 1983.

Efter den skivan ändras bandsättningen och Al Jourgensen drar musiken mot skramligare jaktmarker. Elgitarrer blandas in, tape loopar, monotona trummaskinsslingor och samplingar från filmer likaså. Man hittar fram till disten, man får till en mer industriell ljudbild. Och nu börjar vi snacka röjig musik.

"Twitch" kommer 1986 och har ett kallt och rått ljud, fortfarande med ena benet förankrat i synthen men mer mot EBM än pop. Här har jag valt Isle of Man men man kan med fördel lyssna på hela skivan för att få en känsla för hur MINISTRY lät precis i begynnelsen när det klassiska soundet började sätta sig så smått.

På "The Land of Rape and Honey" (1988) har ljudbilden utkristalliserat sig än mer. Låtarna är tajtare och rakare och har snäppet mindre experimentverkstad över sig. Ett starkt kännetecken vad gäller MINISTRY är det monotona. Man jobbar med upprepningar som görs med millimeterprecision och får fram ett otroligt sväng. I händerna på en klåpare hade detta blivit tråkigt och intetsägande men här karvas det till guld. Jag har valt låten The Missing men allt är lika bra.

Så är vi framme vid "The Mind Is a Terrible Thing to Taste" som ser dagens ljus 1989 och är bland det bästa de släppt i mitt tycke. Ljudbilden är fläskigare här, vi har mer tryck i bas och samplingar men i övrigt känner man igen sig. Det här är ett fint exempel på ett band som hittar ett sound och renodlar det hellre än att testa nytt. Föredömligt. Thieves blev mitt förstahandsval men lyssna för guds skull igenom hela alltet.

Den kanske mest kommersiellt kända skivan "ΚΕΦΑΛΗΞΘ" eller "Psalm 69: The way to succeed and the way to suck eggs" som den också heter kom 1992 och innehåller idel hits. Videon till Just One Fix gick varm på MTV vid den här tiden, den är regisserad av Peter Christopherson (från THROBBING GRISTLE, COIL, mfl.) och gästas av en åldrad William S Burroughs med ett hagelgevär i högsta hugg och skjutfingret redo. Vill man så kan man ju dra en parallell till att Burroughs dessvärre sköt ihjäl sin fru på 50-talet och det råder väl delade meningar kring om det var en olycka eller ej men vi lämnar det därhän. Låten är briljant på alla sätt.

När skivan "Filth Pig" kom 1996 var jag lyrisk och svalde den med hull och hår. Det var det inte alla som gjorde kan man lugnt säga. I efterhand betraktas den här skivan som något av en klassiker men där och då skilde den sig en del från det MINISTRY vi var vana att höra och jag har mer än en gammal kompis som tog sin hand ifrån MINISTRY i och med det. Musiken är långsam, malande, doomig, gränsar mot sludge. Alldeles ljuvlig med andra ord. Här har jag valt titelspåret Filth Pig.

"Dark Side of the Spoon" kom 1999 och är en parafras på Pink Floyds "The dark side of the moon". Vid den här tiden var flera av MINISTRYs bandmedlemmar djupt inne i heroinmissbruk, inte minst Al själv. Så det är en sorts självironisk blinkning i och med att skedar ofta förekommer i sådana sammanhang. Dark Side... är en både röjig, snabb och samtidigt fri och luftig skiva. Det tas ut lite svängar, det testas lite jazzigt sound på sina ställen. Supermanic Soul har ett bra sväng och en klar arenarockskänsla över sig.

Nästa skiva, "Animositisomina", kom 2003 och var på många sätt svår. Al Jourgensen försöker sluta med drogerna och mår väl inte så där jättebra av det, han blir också osams med vapendragaren Paul Barker som slutar i bandet. Det finns en tryckande atmosfär över den här skivan och det är jag svag för. Animosity fick det bli men det finns många bra låtar här, exempelvis: Broken, The light pours out of me och Shove.

MINISTRY har alltid haft en antifascistisk och vänsterpolitisk inriktining men det blev nog som mest tydligt med trilogin av skivor som släpptes mellan 2004-2007 med klart anti-George W Bush tema. Först kom "Houses of the Molé", sedan "Rio Grande Blood" och slutligen "The Last Sucker". Från dem har jag valt ut två låtar, Rio Grande Blood och No Glory. 

Med dessa tre skivor går man från ett mer traditionellt industriellt metal-sound till att blicka mer mot thrash. Inte alls oävet. 

Här emellan kommer några i mitt tycke mellanår. Det är inte dåligt men det är inte lika bra som det har varit så vi hoppar framåt en bit till 2024 då "Hopiumforthemasses" släpps. Jello Biafra från bland annat DEAD KENNEDYS kör lite gästsång, dock inte på Goddamn White Trash som jag valt till listan. Det trevliga här är att det förutom den klockrena politiska satiren är något av en återgång till tidigare MINISTRY. Inte för att thrash-åren inte är bra, de är snarare mycket bra, men det fina i kråksången är att man kan få både och. Både industri och metal. Både bredbent rock och monoton råsynth. MINISTRY har alltid känts bjussiga på så vis, det är alltid more is more. Både vad gäller den egna musiken och i de otaliga samarbeten som gjorts genom åren med andra artister.

Första gången jag såg dem live var på Hultsfred 1996 och då strök Al runt och jagade substanser på festivalområdet, säkert med framgång. 2003 (också Hultsfred) rökte de öppet på scenen vilket ju inte var så värst snyggt och jag vill minnas det som en ganska stor skandal. 

Senast jag såg dem var på Sweden Rock 2008 med en då drog- och alkoholfri frontman på vad som sades vara bandets tack och farväl-turné. Nu blev det inte så och tur är väl det. Jag vågar påstå att deras glansdagar passerat men det är ju onekligen kul att de fortfarande håller på. Med det säger jag tack för idag och glad midsommar.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 25: Ministry Midsummer Madness!

Fredagslistan 2026, vecka 22: Långsamt och/eller ledset

Gott folk!

Sommaren är i antågande, och som en sann killjoy så kommer här en lista i moll. Bara för att, liksom. 

Vi kör! Ni hittar listan här!

 Vi startar med dysternestorerna från Säffle, DRACONIAN. Jag tappade bandet under en period, men med senaste plattan som kom i år, "In Somnolent Ruin", känner jag att min dyrkan av bandet for upp ett antal snäpp. Det är som platta betraktat en jävla triumf av gotisk sorgebearbetning med inte en enda svag låt. Jag misstänker att det har med Lisa Johanssons återkomst till bandet. Hennes röst är rent magisk och framkallar rysningar oavsett vokalt uttryck. Jag har valt The Monochrome Blade men hade kunnat ta vilken låt som helst från plattan.

Ytterligare ett ikoniskt band. Jag sade ju att jag skulle kolla in mer från detta band då jag verkligen uppskattade senaste plattan, "Ascension" som kom förra året. Såklart var jag tvungen att kolla in klassikern "Draconian Times", känns som ett givet val. Forever Failure är låtvalet. Ja, det är snyftigt och framför allt extremt snygga gitarrslingor som drämmer hem den här låtens plats i veckans lista. Strängarna formligen bölar fram känslan av överväldigande sorg och det är ju helt i sin ordning. 

Men funeral doom måste väl komma med i listan? Jo, och det med besked. För här kommer MOURNFUL CONGREGATION med en längdslägga av rang i låten The Paling Crest på 18 minuter. Det är stämningsfullt utav bara helvete från det här sydröna bandet från Adelaide i Australien, och jag blev direkt sugen på att kolla in mer musik från bandet enbart baserat på denna enda låt. 

Vemodssvärtan ligger tung över "The Crimson Idol", W.A.S.P.s skiva från 1992. Jag gillar den här skivan extremt mycket, och då framför allt låten The Idol som är så oerhört snygg och ja, vacker att jag är beredd att överse med  Frankie Banalis parodiskt bredställda bastrummor. Fantastisk stämning, och lysande gitarrspel gör den här låten till en av de bästa låtarna bandet gjort - men det känns också som en låt som har en djup innerlighet och uppriktighet i sig. Det är kanske lätt att sympatisera med huvudkaraktären Jonathan som, trots att han når stor berömmelse, egentligen bara längtar efter sina föräldrars kärlek. 

Vi avslutar med Space Dye Vest och proggikonerna DREAM THEATER. "Awake" var en skiva som jag hade längtat extremt efter. Såklart med vansinniga förväntningar efter det att jag upptäckt bandet när "Images & Words" kom ut. Jag minns att jag faktiskt var besviken på vad bandet gjorde på "Awake". Det var då. Nu tror jag att detta är skivan jag oftast återvänder till i bandets diskografi. Så kan det bli. 

Vi bölar oss in i helgen!

/Martin

Fredagslistan 2026, vecka 21: Herr B strikes gold!

 Ännu en vecka, ännu en eklektisk mix av skivor som ska recenseras. Dock mindre eklektisk än förra gången, det finns en vag röd tråd, lite av en resa. Det började kaotiskt, spastiskt och spretigt med alla möjliga olika grejer som händer utan förvarning. Kaoset blir hypnotiskt, och skickar en nästan in i trans som sen fulländas till en totalt drömmig trip.

Album 1: KAOS

The Mars Volta! Jag visste i princip ingenting mer än att de ska vara rätt kufiga. Ingen speciellt stabil grund att bygga en åsikt på, men vart fan ska vi börja då? Äsch, vi kör från början. Debutskivan De-Loused in the Comatorium (2003) börjar lugnt men illabådande, det är stämningsfullt oväsen och gitarrplink som snabbt EXPLODERAR in i någon vild kakofoni av hektiskt trummande och sorgliga pianomelodier bakom skräniga gitarrer och sångaren Cedric Bixler-Zavalas tenorröst. Och detta är enbart ett startskott, man får innerligt hoppas att publiken uppskattar överstimulering. De-Housed in the Kodachromium är absolut inte för den sansade medborgaren, här måste man finna sig i det oväntade. Runt varje hörn väntar ett nytt beat, en liten lugn promenad i ett deprimerat sinne eller ett dödligt handgemäng med närmsta beväpnade farmor. 

Hmm, farmor ser ut som Rick Rubin. Fan, det ÄR Rick Rubin. Jävla skit, jag börjar få lite ont i öronen. Dynamik? Naeh, det ska bara låta HÖGT. Och även om jag uppskattar musiken innerligt så är skivan lite för lång. Om den varit 15-25 min kortare hade jag nog snabbt blivit frälst och räknat den till en av de mest imponerande jag någonsin hört. Men 60 minuter med Rubins skitproduktion är lite för magstarkt. Dock drar varenda jävel sitt strå till stacken. Här finns inga svaga prestationer från: gitarrist Omar Rodríguez-López, trummis Jon Theodore, keyboardist “Ikey” Owens, förste ljudeffektspojke Jeremy Ward och, hör och häpna, FLEA på bas. Red Hot Chili Peppers är ett av världens mest överskattade band, detta är faktum. Men för att citera min gode skråbroder Oskar “Big O” Svensson: “Flea e aight”. Och även om basen inte är det galnaste i musiken så är jag ändå nästan mest imponerad av hur det inte låter som Flea, jag hade då aldrig gissat mig till att han spelade på skivan. Det är briljant spelat, bara oväntat.

Album 2: Hypnos

Intronaut har varit på tapeten i några år nu, sedan en klasskamrat från gymnasiet skickade en låt från dagens andra skiva, The Direction of Last Things (2015). Låten i fråga var Fast Worms, första spåret. Här är det prog så det räcker och blir över, det är fortfarande fullständigt oväntade grejer runt varje takt, ett sludgigt råtungt riff med både skön och fulsång följt av ett polyrytmiskt break med något jag mer väntat mig från Weather Report om de råkat äta lite för stark mat eller bara var på dåligt nog humör utan att smaklökarna vanhedrats. Komplett med ett fusion-stöpt bassolo och den typen av beat som bara masochister ger sig på frivilligt. 

Men trots alla dessa rörliga delar blir det som en stor medryckande hypnos, som man plötsligt slits ur av ännu ett råtungt sludgeriff. De väldigt vackra bitarna av skönsång på flera låtar, proggiga gitarrsolon och snygg användning av dissonans. Jag har inte riktigt ord för att beskriva vad grabbarna grus lyckats med utöver att det är fantastisk musik. Sacha Dunable på gitarr och sång, Joe Lester på bandlös bas, Danny Walker på trummor och Dave Timnick på lite allt möjligt skit inklusive gitarr, sång och tabla (indisk liten trumma). Vilka musiker, halleda.

Album 3: Dröm

Curves debut, Doppelgänger (1992), är en rent magisk shoegaze-skiva med alla drömlika ljudlandskap man kan önska sig över drivande beats. Bandet bestod av sångare Toni Halliday och multiinstrumentalisten Dean Garcia och slog dessvärre aldrig riktigt igenom som jag förstår det. En enorm synd, då Garcias otroliga ljudlandskap och elektroniska beats skapade tillsammans med producenten Flood och mixaren Alan Moulder (som båda jobbat med alla möjliga grupper inklusive NIN och Pumpkins under deras guldåldrar) är det perfekta komplementet för Hallidays drömska sång. 

Jag lämnas helt ärligt mållös när jag lyssnar på musiken, det är nästan som att en pusselbit hamnat på plats. Jag upptäckte bandet för många år sedan genom youtubern Rick Beato när han hade låten Horror Head i en lista över de bästa bassounden någonsin. Den var lika slående då som nu och jag vet inte varför jag inte bara lyssnade på hela skivan. Det är så tragiskt att gruppen la ner redan 2005, då jag hade älskat att höra det här live och verkligen omslutas av musiken, försvinna in i en dröm. 

Det var en riktig rejäl fångst den här veckan. Förväntningen var inte att få med mig 3 förbaskat bra skivor som jag inte kommer vara färdig med på många år. Nästa gång ämnar jag försöka mig på lite hardcore, en genre jag kan väldigt lite om. Samma tid, samma kanal osv.

//Herr B in dreamworld

Fredagslistan 2026, vecka 20: Fredagslistan Ist Krieg!

Gomorron! Dagens lista är en produkt av att Oskar S med solsken i blick sa till mig i lunchrummet på jobbet härom dagen att han har börjat lyssna på BOLT THROWER! Jag kände mig med ens väldigt upprymd och tänkte ja jävlar vad bra BOLT THROWER är. Därav kör jag idag en lista på tema krig så ladda slangbellor och ärtrör och visualisera en gammal oförrätt så kör vi. Listan finns HÄR och längst ner.

Ukrainska 1914 är jag förtjust i sedan de släppte sin "The blind leading the blind" år 2019. En rakt av monumental dödsmetallplatta som efterföljts av två fullängdare som varit snäppet sämre men det betyder bara att de varit riktigt bra och inte hållkäften-bra. Bandnamnet syftar förstås på årtalet då första världskriget bröt ut men det hade ni redan gissat.

Och som listans nummer två förstås BOLT THROWER med världens coolaste basist Jo Bench. Jag har nog lyssnat mest på "Those Once Loyal"-plattan så den håller jag högt men i sanningens namn är ju allt bra. "...for Victory" går inte av för hackor och sannerligen inte "The IVth crusade" heller. Störtlöjligt att jag aldrig såg dem live men man kan ju inte vinna jämt.

SODOM var som vi minns med i listan härom veckan och vi kör dem förstås ett varv till. Jag är svag för gitarrarbetet och svänget på "Persecution Mania" så den fick det bli. Omslaget är också klassiskt dystopiskt. Har inte så mycket mer att tillägga än att vi kan vara säkra på att tyskarna kan sin thrash.

Ja då är tiden kommen då vi behöver tala om neofolk. Neofolk är en trevlig men lite utskälld genre som bitvis attraherar högerextrema element. Det finns ju skäl till det, musiken är pampig och sakral, texterna handlar om krig och makt. Det får vara både ledset och storslaget, starkt men känsligt, män som drar ut i strid osv. ROME har tagit avstånd från den delen av publiken som står åt höger och sympatiserat med vänstern i intervjuer och ibland också sagt sig vara hyfsat icke-politisk. I vilket fall som helst gillar jag neofolk utan att för den delen vara ett uns på högerskalan och tycker nog att vi ska avdramatisera det hela lite så att folk kan komma ut ur neofolkgarderoben och doppa tårna i genren utan att skämmas.

Med det sagt finns det såklart högerextrema neofolkmusiker också men dem kan vi ta och skita i. Jag såg ROME live i Malmö för ungefär tio år sedan och det var finfint. Jag var också en av få kvinnor i publiken kan tilläggas. Det är väl något särskilt med män och krig tänker jag. En rolig detalj med ROME är också att jag på rak arm kan räkna upp åtminstone tre kompisar som ser ut nästan exakt som Jerome utseendemässigt. Mackan, Kristoffer och David - jag tittar på er.

Avslutningsvis tycker jag vi ska nämna SEPULTURA som ju har ett återkommande krigstema textmässigt. För mig personligen var "Chaos A.D." livsomvälvande när den kom och därav kör vi den kanske något uttjatade men ack så ljuvliga Territory. Ni har hört den innan, jag har hört den innan men the heart wants what the heart wants!

Nu lägger vi ned våra vapen och tar helg.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 20: Fredagslistan Ist Krieg!

Fredagslistan 2026, vecka 17: Vi begynner med Immolation...

Gott folk!

Jag ber redan nu om ursäkt, för veckans fredagslista har inte mycket till tema. Och förra gången som det var min tur så var det ju det temat jag körde då också. Jag vet inte om det helt enkelt är så att efter den mängden fredagslistor som gjorts under åren, ja, det blir inte helt enkelt att komma på nya, fräscha teman. Jag tar hemskt gärna emot förslag, och lovar att försöka bättra mig till nästa gång. Ni hittar listan här!

Vi kör!

IMMOLATION har kommit med ny platta. "Descent" är en djupt beroendeframkallande skiva från detta minst sagt klassiska death metalband. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många varv skivan fått sedan den släpptes, men sätter sig det gör den. Först var jag inte odelat positiv, men skivan drog mig till sig stadigt, och till slut så gick det inte annat än att domslutet blev att detta är en otroligt bra skiva. Hög och jämn nivå på låtarna rakt igenom. Jag har valt titellåten, men kolla gärna in resten av skivan också om ni inte redan gjort det. 

Nu blir det ett ystert krumsprång över till en cover av MEGADETHs Symphony Of Destruction. Jag har ju aldrig gjort någon hemlighet av att jag älskar blåsinstrument - jag skyller på/tackar för en uppfostran i den kommunala musikskolan hemma i Karlskrona med tung tonvikt på symfonisk blåsmusik. Därför blir jag inte så lite till mig när det kommer ett band som HEAVY METAL BRASS BAND och tolkar metallåtar på ett för mig mycket tilltalande sätt. Avgör själva - för egen del tycker jag detta är svinbra. 

Vi ger oss ner till de södra delarna av det ruttna landet i väst. EYEHATEGOD har sedan starten 1988 kavlat ut aggressivt svängig sludgeig doom. Jag kan inte säga att jag har lyssnat på allt bandet gjort. Men jag har lyssnat som satan på bandets självbetitlade skiva som kom 2014. Jösses så bra den är! Fortfarande kan jag säga, för jag lyssnade idogt på den då den kom. Det bänds och gungas nästan provocerande bra rakt igenom hela skivan. Men det blir ett låtval som kanske tilltalar er som uppskattar att röja runt i moshen och oss som uppskattar tungt sväng - inledande Agitation! Propaganda! 

Islands POWER PALADIN - här har ni ytterligare en övergång från det ena till det andra som skaver - lirar power metal som om livet berodde på det. Egentligen är det ju rätt logiskt att vårt karga och kalla grannland odlar fram även musik som får räknas in i den grovt dopaminframkallande stilen. Jag blir, såklart, vansinnigt till mig av det här bandets musik som får mig att vilja dricka öl och skutta omkring. Det är självklart en sånginsats i det högre tonläget, galopperande trumspel och en i det närmaste total dyrkan av solon som antingen träffar mitt i prick eller missar grovt. Vad låten handlar om? Svärd såklart. 

Vi avslutar med BATHORY. Jag upplever att jag är absolut sist på att gräva ner mig i detta legendariska band. Både bandnamnet liksom bandets solklara lodstjärna Quorthon har varit stadiga följeslagare när jag läst om band som WATAIN eller skivgalningar som Åkerfeldt och den närmaste mytiska skivan med den gula geten. Nu tog jag ändå tag i det, och blev som klubbad av en spikklubba när jag drog igång "Blood Fire Death". Galet bra, och något som jag definitivt kommer att fortsätta gräva ner mig i. Låtvalet är The Golden Walls Of Heaven. 

Kamrater, vi tar helg på detta!

/Martin

 

Goder afton. I dagens lista blir det sludge i allehanda former. Listan finns i youtube-format HÄR och längst ner. Vi kör direkt!

BLACK TUSK - Crushed by the weight ("System of solitude"). Ett sanslöst sväng från amerikanska BLACK TUSK som stretat på sedan nådens år 2005 och nu nedkommit med denna singel. Jag är svag för sånt här sound som bäst beskrivs som bredbent, svajigt och röjigt. Bra riv i sången också.

STONUS - Hope dose ("Space to dive"). Ibland måste man kalla en spade för en spade och med det här bandnamnet råder knappast något tvivel om hur musiken ska låta. Gött med tydlighet ändå. STONUS är en helt ny bekantskap för mig, kommer från Cypern och kör åt det mer brötiga rockhållet.

COLD IN BERLIN - Messiah crawling ("Wounds"). Ännu ett bra bandnamn här med brittiska COLD IN BERLIN. Något med sången får mig att tänka på en lightversion av DIAMANDA GALÁS och det är ett bra betyg. Snygga spret-händer på omslaget!

BLACK AUBERGINE - Nothing worse than you ("Black Aubergine"). Och på tal om bandnamn så kommer kanske veckans bästa här. BLACK AUBERGINE känns som en bra experimentverkstad ljudmässigt och sången är precis så där skönt desperat som man vill ha den. Gullig katt i fönster ger pluspoäng.

BISMARCK - Sky father ("Vourukasha"). Avslutningsvis Norge och BISMARCK. Ja, detta kan man äta med sked. Bra tryck i musiken och förnämligt growl i skön symbios. 

Men nu mina vänner tar vi helg! Simma lugnt.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 15: Sludge!

Fredagslistan 2026,vecka 12 : I Martins lurar den senaste tiden

 Gott folk!

Det har gått ännu en tid, och satan vad mycket musik det släpps som kanske är värd er uppmärksamhet och tid lite extra? 

2026 har börjat med ganska njugga betyg - i alla fall när det gäller mig - i recenserandet av årets skivor. Jag har vadat fram i medioker metal för att hitta guldkornen kanske man kan säga. 

Men det börjar bättra sig, tycker jag. Eller så är det bara så att jag lever i självbedrägeri. Fan vet. 

Vad jag däremot vet är att veckans lista bara innehåller bra låtar, om ni frågar mig det vill säga.

Vi kör!

Jag har lyssnat oerhört mycket på The Fever Mask den senaste tiden. Och gråtit lite varje gång. Jag tycker att det är något så magiskt med viss musik, och vissa musikers, förmåga att beröra. Det är ofrånkomligen så med AT THE GATES och Tompa. När jag lyssnar på detta avsked från bokstavligt talat andra sidan graven från en människa som har betytt och fortfarande betyder mycket för många - ja, det är ju omöjligt att inte bli berörd. 

VREID från Sogndal i Vestlandet i Norge. Ett band som jag lyssnat på sporadiskt till och från genom åren. Med nya plattan "The Skies Turn Black" har bandet lyckats göra en riktigt bra och genomarbetad skiva. Melodisk black metal av norskt snitt, ja, det kan ju vara totalt omöjligt att ta till sig ibland, om man inte är på rätt humör. Men här funkar det fint, inte minst då den här skivan är så sjukt varierad. Under första lyssningen lade jag ifrån mig telefonen, och rätt var det var så var uttrycket så annorlunda att jag trodde skivan var slut och Tidal hade lotsat mig vidare. Nä, samma skiva var det och då drogs smilbanden upp, för trots min initiala överraskelse så är den här plattan riktigt fin just på grund av detta. 

Fullängdsdebuten har dröjt för SPEGLAS, trots att bandet varit igång ett tag, sedan 2015. Men det var väl värt att vänta på "Endarkenment, Being & Death" för helvete vad detta osar årsbästalista. Det har storartad stämning rakt igenom plattan. Kanske inte så konstigt då bandet befolkas av medlemmar som vet hur denna slipsten ska dras. Då tänker jag framför allt på trummisen Jesper Nyrelius och Isak Koskinen Rosmarin på sång och gitarr som även är med i SWEVEN. Gillar ni death metal med skruv kommer ni verkligen att gilla den här skivan. . 

Ruggigt klassisk death metal från Florida och MONSTROSITY. Senaste plattan från detta band kom förra fredagen, heter "Screams From Beneath The Surface" och det är en uppvisning i hur man ska få mig att ändra uppfattning om ett bands skivor. Jag kollade in "In Dark Purity" då den återsläpptes för ett antal år sedan och gillade den inte alls. Men bandet är ju lite för viktigt för att bara avfärdas, så när promon till senaste plattan kom så lyssnade jag såklart. Och ja, den är finfin. Framför allt är gitarrspelet helt otroligt bra. Trumspelet lagom quirky för att jag ska gå igång ordentligt. 

Danska M∅L och deras "Dreamcrush". Ja, det är en skiva som jag återkommit till sedan jag skrev om den på WeRock. Och det brukar vara ett talade tecken på att skivan har något som dröjer sig kvar och som lockar mig tillbaka. Bandets fina sammanblandning av post-black och shoegaze är så vindlande vacker att det är svårt att slita sig från den. 

TEMPLE OF VOID från Detroit. Deras senaste platta, "The Crawl", som kom för ett tag sedan är en makalöst gitarrstinn skiva. Det är klassiskt matiga riff, illasinnade förstärkta genom HM-2 pedalen, men också helt sagolikt bra solon som ser till att skivan skiljer sig från mängden. Gillar man dödsig doom med episka anslag då kommer man gilla den här skivan. Ja, ni får hela för den är oerhört jämn i verkshöjd. Och beroendeframkallande, jag bara varnar er. 

GAEREA från Portugal. Det här bandet är verkligen på väg någonstans. Jag minns när jag såg bandet på Copenhell för två år sedan. I fullt dagsljus på festivalens minsta scen levererade bandet en hisnande känslomässig urladdning som stannade kvar länge i skallen. I år spelar de på en större scen. Visst, bandets musik kanske har blivit lite mer lättillgänglig med mer rensång. Kan jag leva med det? Ja, absolut. För det känns fortfarande uppriktigt det bandet gör. Ni får Hellbound. Resten av helgen tänker jag ägna åt fullängdaren som släpps idag. 

Trevlig helg, kamrater!

/Martin