Gott folk!
Det nalkas något sorts jubileum för mig och mina skribentkompanjoner på WeRock.nu. I november har denna lilla avkrok av scenen varit igång i tjugo år. Vi har, såklart, tänkt oss ett vansinnigt projekt för att fira detta. Det involverar en helvetisk urvalsprocess av vilka skivor som var bäst under vissa perioder.
Av denna anledning så fick jag anledning att gräva ner mig i vilka skivor som var extra viktiga - i alla fall för mig personligen - från 2006. Det var ett bra skivår. I vissa hänseenden mycket bra år till och med. Med detta i åtanke så får ni idag en lista med fem skivor från 2006 som låg mig väldigt varmt om hjärtat. Ni hittar listan här.
Vi kör!
När den här skivan kom så var det som att återknyta en varm och väldigt angenäm bekantskap med bandet från Göteborg. Jag var gravt imponerad av "Come Clarity" när den kom, och det var faktiskt helt underbart att lyssna på den igen. Den utgör för ganska många, skulle jag tro, den skiva då bandet nådde sin andra verkliga peak. Nästan varenda låt ligger på en fruktansvärt bra verkshöjd - om man gillar den typen av melodisk göteborgsdöds bandet lirade då. Magiskt gitarrspel från Gelotte och Strömblad. Fantastiskt trumspel av Daniel Svensson. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hänförts av hans spel i Pacing Death's Trail som verkligen är snyggt i samspel med gitarrerna. För en power ballad-nörd av pinsamma dimensioner så är det också tillfredsställande att höra att titellåten fortfarande är så knäckande bra. Jag vet inte när bandet slutade spela den, men det hade inte gjort ont att höra den igen. Produktionen kanske inte är så kul längre. Trummorna ligger lite konstigt i mixen, tycker jag nu, men den kan ändå inte hålla tillbaka de låtar bandet mäktade med att göra för 20 år sedan.
För 10 år sedan gjorde jag ett inlägg om "The Dead Eye" här på bloggen. Då skrev jag så här: Om jag kommer lyssna på skivan om 10 år igen? Jo, det kan jag i det närmaste garantera.
Fan ta er THE HAUNTED, ni överbevisar mig än en gång om er förmåga att ha gjort en skiva som jag återkommer till, trots att den skaver.
"The Dead Eye" är, kan jag konstatera, en skiva som åldras som ett fint vin. Jag undrar om inte bandet också tycker det, för den här skivans underbara smältdegel av Dolvings otålighet, Björlers skaviga riff och Möller Jensens fantastiska trumspel - är närmast oöverträffad i bandets diskografi. Den ligger mellan det klassiska tvåtaktandet och de utflippade eskapader bandet ägnade sig åt så länge Dolving var kvar i bandet sin andra vända. Uppenbarligen är "The Dead Eye" fortfarande den skiva i bandets diskografi som jag återkommer till.
MASTODON har gjort skivor som jag tycker mycket mer om än "Blood Mountain" men jag tycker ändå att denna är deras klart mest intressanta. Kanske lite att detta är bandets "The Dead Eye" för mig?
Bandet flippar ut mest hela tiden på den här plattan, ofta med en finess som det går att avundas bandet, ibland med grepp som får mig att undra om bandet har tänt på extra mycket. Vem minns inte det episka "fuck off" som bandet levererar i sista låten med en evighetslång tystnad? Eller det rent vidriga filtret på sången i Circle Of Cysquatch?
Men ofta får bandet till det med sådan feeling att det inte är svårt att uppskatta "Blood Mountain".
Jag kommer dragandes med denna högoddsare, kanske man kan utnämna EtH:s enda fullängdare till.
En fullständigt känslomässigt drabbande skiva. Det tyckte jag när den kom, och banne mig om den inte står sig väl med 20 år på nacken. Krister Lindes sång är såklart en bidragande faktor till detta. Jag gillar verkligen hans insats här.
Lyssna bara på One - den är ett bra exempel på vad som gör den här skivan så bra som den är. Total känslomässig inlevelse, malande gitarrer och fint trumspel.
Jag har skrivit en hel massa om den här skivan på bloggen - jag var så jävla till mig över den när den kom att det nästan är läge att ta fram skämskudden, haha!
Produktionen på "Christ Illustion" är inte den bästa SLAYER har styrt upp. Men den kan inte dölja det faktum att Lombardos insats - efter en 16 år lång frånvaro - är helt fantastisk. Kreativitet, speed - ingen klår honom när han är på spelhumör. Och det var han här. Resten av bandet såg till att matcha frenesin till stora delar. "Christ Illusion" är en skiva som fortfarande står sig som en entusiastisk skiva i SLAYERs diskografi. Det var mycket roligt att lyssna på den igen i alla fall!
Vi tar helg på detta kamrater!
/Martin
