Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Idag riktar vi strålkastaren mot Östra Göinge, närmare bestämt metropolen Knislinge, och TIME TO ROCK (tidigare känd som Helgeåfestivalen)! Sveriges gemytligaste festival enligt dem själva, ett Sweden Rock junior på de nordskånska fälten, som i år har fått till en förvånansvärt tung lineup. Andelen "enstaka medlemmar ur klassiska band kör covers på sig själva" är antagligen högst för någon festival: KK Downing, Ross the Boss, Marky Ramone, Uli Jon Roth, Tom G Warrior (med inte bara ett utan två coverset!)... Själv tänker jag inte missa chansen att se den sistnämnde köra en timma CELTIC FROST, även om det inte är samma sak utan Martin Eric Ain.
Mina listor på den här bloggen verkar svänga mellan två ytterligheter: obskyr black och doom metal å ena sidan, och mäktig gammal heavy metal å andra sidan. Idag blir det det senare, där MÄKTIG närmast är en underdrift. Fem superstora band, fem episka rökare som är så bra att man svimmar. Nu kör vi.
Börjar med QUEEN, vars kredibilitet som hårdrocksband inte bör ifrågasättas, åtminstone inte vid de lite för få tillfällena de kände för att lägga i den växeln. Och de blev nog aldrig mer storslagna än på The Prophet's Song från A Night at the Opera (1974) - en skiva som ju är lite mer känd för en viss rapsodi några spår senare på B-sidan. Nåväl, frågar ni mig peakade Queen prick här. Märkligt band, som lyckades skriva både världens bästa och världens sämsta låtar.
Till Tyskland nu då, som ju briljerat non stop vad gäller episk, mäktig, storslagen, etc, heavy metal sedan, jag vet inte, Wagner kanske. Men gammal är äldst, och SCORPIONS - som snart firar 60 år som band, vansinnigt nog - skapade med Fly To The Rainbow (titelspåret från deras andra fullängdare 1974) världens i särklass bästa låt. Bara lyssna på gitarrslingorna vid 2:45! Det här var Uli John Roths debut i bandet, och gud vad han visade vart skåpet skulle stå.
Nu har vi nått regnbågen, och hittar där en till av världens bästa låtar: Stargazer, från "Rainbow Rising" (1976). Dio, Cozy Powell och Ritchie Blackmore i toppform, en tung men atmosfärisk saga om en arrogant trollkarls fåfänga tornbygge sett ur en plågad slavs synvinkel - we built a tower of stone, with our flesh and bone... Och Martin Birchs produktion är perfekt. Lyssna på trummorna! Herregud!
På tal om band som inte behöver någon introduktion så är jag inget stort fan av LED ZEPPELIN. Inte alls faktiskt, jag lägger dem snarare i "mest överskattade bandet"-kategorin, i synnerhet då jag har väldigt svårt för vit blues. Men! Liksom Queen kunde de, om de ville, med alldeles för ojämna mellanrum. Case in point: Achilles' Last Stand, från 1976 års "Presence". Här framförd live 1979, precis på slutet av bandet - ser ni hur utmärglade de är efter ett årtiondes dekadens?
Ett band jag egentligen inte har någon större relation till, men det är en fet låt: WISHBONE ASHs The Pilgrim, från 1971 års "Pilgrimage". Att kalla Wishbone Ash "superstora" är väl att ta i, men om ni lyssnar så fattar ni. Det låter egentligen mer som tidiga YES, fast utan synthar - mer prog än hårdrock. Men gränser betydde ju inte så mycket på den tiden.
Vi sa fem rökare men jag ljög: japanska FLOWER TRAVELLING BAND måste med! Kamikaze, "Made in Japan" 1972! Oj oj oj vilka riff, vilken sång! Föregångaren "Satori" må vara det mer hypade albumet, men jag gillar Made in Japans mer hitbetonade stuk,
Det har blivit dags att ta fram de tunga kanonerna och gotta ner sig i band som har djur i sina namn. Att vi inte kommit på att göra en lista på detta tema är inte bara förbryllande - kanske till och med förkastligt? I vilket fall så känns det oerhört bra att kunna presentera en lista till brädden fylld inte bara med allehanda vänner från djurriket, men också med riktigt bra musik.
Vi kör!
CALIGULA'S HORSE från Australien är ett band som jag upptäckte specifikt då jag letade band till den här listan. Denna australiensiska progressiva grupp har hållit liv i sitt fyrfota djur/band sedan 2010 och det jag hör i bandets Will's Song som kommer från bandets senaste skiva gör att jag blir väldigt sugen på att kolla upp mer av bandets musik. (Vilket jag förmodligen gjort sedan detta skrevs). Här finns en väldigt utpräglad känsla för melodier, något som jag sannerligen gillar, och en fin nyfikenhet som jag också uppskattar.
WOLVES IN THE THRONE ROOM är kanske världens mest creddiga black metalband. Att bandet återvänder med nytt material efter 4 år är nåt som har fått folk att bli lite lätt till sig. Och jag kan förstå det när jag lyssnar på magiskt långa Born From The Serpent's Eye med gästsång - på svenska - av Anna von Hausswolff. Mellanpartiet som börjar vid 4:20 är så bedövande vackert och tungt att jag baxnar. Jag gillar också att bandet tycks ha återgått till den typ av svårt atmosfäriska black metal som gjorde att bandet attraherade stora lyssnarskaror tidigare i sin karriär. Ja, jag är sjukt sugen på att höra mer!
Stort hopp musikaliskt över till brittiska BLACK SPIDERS som kopplar greppet om handbromsen och bjuder på illasinnade handbromssladdar i sin magiskt betitlade låt KISS Tried To Kill me. Detta är musik så svängig att det är omöjligt att inte stampa med foten.
Om ett band heter EAGLEHEART, ja då blir det lite av en dead giveaway att det vankas power metal. Nu hör ju denna musikstil inte till ovanligheterna, numera, på den här bloggen så förhoppningsvis så skrämmer jag inte er alltför mycket när jag slänger med asskönt ljudande Until Fear Is Gone från det här tjeckiska bandets tredje fullängdare "Reverse". Det här är power metal med episka anslag - den typen av power metal som jag verkligen gillar - och det är plattan i mattan redan från början.
Jag avslutar, kanske totalt förväntat, med det kanske tyskaste band som finns vid sidan av ACCEPT möjligtvis - SCORPIONS. Att det här bandet fortfarande existerar finner jag både tröstande och skrämmande egentligen. Bandets musik har i värsta fall blivit sommarplågor (Wind Of Change är jag fortfarande skrämmande trött på) i bästa fall blivit låtar att faktiskt tycka om lite grann. Så är det med Rock You Like A Hurricane som dög upp på bandets skiva från 1984 - "Love At First Sting". Detta är ju hårdrock lika creddig som mellanmjölk, men så illa smittande som den här låten är så är det svårt att inte bli lite glad åt den.
I november släpps en hel hög med SCORPIONS-nyutgåvor, det är bandets samtliga klassiska skivor från "Taken By Force" till och med "Savage Amusement" som fått nya booklets, massor av skojiga extraspår och inte minst en hög med dvd's tillagda i förpackningarna. Vi får äntligen "World wide live" på dvd som bonus till skivan, vi får konserten från Tokyo 1979 som bonus till "Lovedrive", Dortmund 1983 inklusive två ovisade spår som bonus till "Blackout" och slutligen dokumentären "To russia with love and other Savage Amusements" som bonus på just "Savage Amusement". De andra skivorna får "bara" ljudbonusar i form av konserter och demos. De fyra med dvd's kommer till och med en infernalisk cd-motsträvare som jag att köpa, så kan jag slänga de hembrända versionerna.
Jag hoppas även att detta betyder att alla dessa skivor nu äntligen gör en long overdue premiär på spotify. Alltför länge har jag inte kunnat lyssna på "World Wide Live" precis när jag vill. Och så vill jag inte ha det.
Fan vad bra de var en gång i tiden. De låter väl förvisso ok idag också, på samma sätt som de andra gamlingarna, men när det var for real så var det fanimej FOR REAL.
Jag tror ändå att vi måste prata lite om Moscow Music Peace Festival. 1989 stod hårdrocken i högre kurs än någonsin i det vittrande Sovjetunionen. Inte för att så värst många band spelade live där, eller ens gavs ut officiellt på skiva. Nej, det var snarare i underjorden hårdrocken levde och frodades. Vissa band vågade dessutom inte åka dit, andra fick inte. Märk då det kollektiva "WHAT DA FUCK?" som gick som ett sus genom hårdrocksvärlden när det plötsligt skulle hållas en hårdrocksfestival i Moskva i augusti för att visa världen att Sovjet - det är ett land som kan rocka, det. Det politiska spelet gick denne tolvåringen helt förbi, men det handlade tydligen om att skumraskfiluren Doc McGhee (Kiss nuvarande manager, host host) hade smugglat knark och åkt fast, och som del av det påföljande straffet skulle han utnyttja sina kontakter i musikvärlden (till viss del f.d. kunder får en tro?) för att slänga ihop en antidrog-gala hos den stora björnen i öst. Och herrejävlar vad han slängde ihop.
Var det Super Channel som visade konserten? Jag vill bestämt minnas det men kan ha fel. I vilket fall, under två dagar på gigantiska Luzhniki Stadium i Moskva bjöds den svältfödda publiken på det finaste väst hade att erbjuda. Båda dagarna såg följande band spela: SKID ROW, CINDERELLA, BON JOVI, MOTLEY CRUE, OZZY OSBOURNE, GORKY PARK och SCORPIONS. Man kan idag läsa sig till att en massa egon satte käppar i hjul och vissa fick mer speltid än andra bla bla bla. 1989 fanns det dock få kanaler för dylik information, varför vi bara njöt av spektaklet. Scenen var byggd på en stor skiva som var roterbar så att när band ett spelade byggde man upp scenen för band två samtidigt. Ungefär som på California Jam 1974. Stencoolt.
Härnäst följer mina minnesbilder, den som skiter i dessa kan skippa direkt till filmklippen längre ner:
1. Jag har inget som helst minne av Cinderellas spelning. Brydde mig verkligen inte alls. Synd, för idag hade jag uppskattat att få ha "varit med".
2. Jag lärde mig älska Skid Row i samma sekund som Makin' a mess drog igång.
3. Bon Jovi gjorde en bra spelning, men jag minns fortfarande att jag tyckte de kändes som gamla gubbar jämfört med de andra banden. Lite väl präktiga kanske?
4. Motley Crue var fruktansvärt coola då. Idag känns det som en lite sådär spelning med deras dåvarande mått mätt, men låtvalet är fortfarande fenomenalt för en så kort spelning.
5. Gorky Park fick lite för stort utrymme med tanke på att A. De hade bara en bra låt och B. De lät riktigt röv redan för en tolvåring.
6. Ozzy hade jag ingen superrelation till tidigare men även där minns jag att intresset väcktes. Shot in the dark för bövelen!
7. Scorpions kändes av någon anledning inte alls gubbiga. Skumt med tanke på att jag nog borde tyckt det, men jag tyckte och tycker att de gör en grym spelning. Tänk om Wind of change hade varit skriven redan då. Den låten på den stadion det året, det hade man kunnat skriva en egen spalt om.
Större delen av denna ypperliga begivenhet gick alltså på tv och släpptes även på hemvideo i form av tvenne VHS-kassetter med musik och dokumentärt material blandat. Även om banden inte spelade så värst länge så är de kompletta konserterna från båda dagarna inte tillgängliga. Man kan via de källor som står till buds idag få se hopklippta varianter av framträdandena om man vill, men tänk ett bluraysläpp på rubbet. I en box med en commemorative book, biljettreplicas och en påse vitt pulver. Jag hade tagit semester för det.
Tills dess, jag ber att få bjuda på vad som verkar vara mer eller mindre en sammanställning av allt cirkulerande material. Det finns massor av olika versioner av spektaklet på tuben, de två hemvideokassetterna finns där, likaså olika långa versioner av somliga band samt något enstaka riktigt dunderklipp vad gäller kvalitet. Men det bästa är en fyra delar lång uppladdning av en person kallad Hardmuz01. Tack för det Hårda musen. Plugga i högtalarna, sätt volymen på "stun" och lär bordsgrannen hur hårdrocken skulle låta 1989.
EDIT: Alla banden spelade båda dagarna har några påpekat, jag har uppdaterat texten för att spegla detta bättre. Tack för infon gott folk!
I samband med en facebooktråd drog jag mig till minnes det på vissa sätt mörka 90-talet då den klassiska hårdrocken fick se sig utmanövrerad av andra krafter. Idag är det nästan omvänt. De allra minst populära av 70- och 80-talsband ges ibland lite väl stor plats i hyllningskörer, därför kikar jag tillbaka lite på en tid då IRON MAIDEN fick spela på Kåren i Göteborg, då Metron i samma stad (liknad vid en taskig Silja Line-scen i sagda facebooktråd) huserade DIO, KING DIAMOND och YNGWIE MALMSTEEN och då GLENN HUGHES spelade på KB i Malmö inför knappt 30 personer + en firmafest som inte brydde sig.
När började det? Jag skulle gissa på runt 1993. METALLICA gjorde sin sista sväng på "Svarta Plattan"-turnén och tappade sedan fort en del av suset som omgav dem. Iron Maiden sade farväl till Bruce Dickinson. KISS, som planerat ta sin "Revenge"-turné till Europa med ACCEPT och PEARL JAM som förband var så iskalla att ingen promotor ville ta i dem med tång (två datum i Sverige i maj var preliminärbokade). Accept spelade istället på Mejeriet i Lund, först 1993 då det var utsålt till bristningsgränsen (typ 1100 personer), och sedan 1994 då det var kanske 150 personer i publiken varför bandet valde att inte ens spela fullt set.
Ja, kanske kan man se trenden genom Accept i Lund? Eller kanske genom Iron Maiden - 1992 spelade de i ett halvfullt Globen, 1993 i ett halvfullt Scandinavium. 1995 blev det istället ett förvisso utsålt Kåren, men det blev ändå bara Kåren. KB-hallen i Köpenhamn (kapacitet 3500) hade 1995 knappt 800 betalande Maidenfans. Samma publikantal som när QUEENSRYCHE spelade där ett halvår tidigare dessutom.
Tomt. Ekande tomt.
Samtidigt som detta naturligtvis är oerhört sorgligt så har det ju skapat konsertmöjligheter för oss som var med som för de flesta idag framstår som rent hokus pokus. Att exempelvis Dio, denna ikon inom hårdrocken, spelat på klubbar som Metron i Göteborg eller KB i Malmö är ju nästan direkt underligt. Tänk att SAXON spelat på den gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Det känns obegripligt idag. En av de bästa underligheterna är BLACK SABBATH på Mejeriet 1995. Med Tony Martin på sång och bandets förvisso absolut sämsta skiva "Forbidden" bakom sig körde de nästan två timmar och var så otroligt bra att man inte trodde det var sant. Black Sabbath på Mejeriet. Slå den på knäna farbror Örjan!
När vände det? Jag skulle nog säga att tre faktorer i slutet av 90-talet vände upp och ner på allt igen.
1. Återföreningarna haglade. KISS banade 1996 vägen för återföreningsexplosionen. Aldrig innan eller efter har ett återförenat band fått så mycket kontinuerlig press. "Zeppelin 2007?" säger kanske någon, och absolut - det var hype så det räckte och blev över, men gällde bara en spelning. Inget kan dock mäta sig med de 194 konserterna som det skrevs om i hela västvärlden under ett års tid. Efter detta följde nästa otänkbara återförening: Black Sabbath med Ozzy och Bill. Den varade betydligt kortare dock innan Bill försvann på grund av hjärtproblem, och 1998 såg vi därför Sabbath med Ozzy och Vinny Appice på trummor.
2. Återkomsterna. Band som inte funnits på länge såg möjligheter att börja spela igen eftersom rockfestivaler började skrika efter dem. Sweden Rock gick i bräschen och man kunde any given day på det blekingska höglandet få se både band som aldrig varit i Sverige eller band som inte spelat ihop sedan mormor var ung. För en liten peng dessutom. BUDGIE, CAPTAIN BEYOND, LYNYRD SKYNYRD och även lite mer namnkunniga band som SCORPIONS, WASP och andra hittade en ny marknad där de inte behövde kuska runt i bussar och spela på småklubbar för inga pengar alls. Festivalinflationen som kom i kölvattnet av detta är dock inget jag personligen gillar, och någon gång inom en inte alltför avlägsen framtiden måste det ju ta slut efterhand som band lägger av och artister dör. Men än så länge funkar det.
3. Iron Maiden. Det går inte att överskatta Iron Maidens betydelse för hårdrocken i västvärlden, framförallt i Europa. När Bruce Dickinson kom tillbaka 1999 var det en återförening i mängden men sedan dess har Maiden kontinuerligt bevisat att arenan är deras och endast deras. Nya skivor lite då och då blandas med turnéer som fokuserar på att det var bättre förr. Nya fans får skapa "sitt" Maiden och hylla det på konserter, gamla fans får minnas "sitt" Maiden på konserter med urminnes scener och spektakel. Iron Maiden har dessutom tagit scenen till tidigare nästintill otillgängliga marker som Sydamerika där de lyckats skapa något helt nytt vilket även nyligen uppmärksammats i businessvärlden eftersom Maiden är ett synnerligen framgångsrikt företag.
I en strävan att hålla Martins fredagslistor vid liv kommer jag nog att mjäka till det med att köra en fredagsskiva istället, eftersom jag inte riktigt brinner för att hitta på tema varje vecka :) Denna vecka får ni njuta av NOVEMBER live de första sex låtarna kommer från det svenska radioprogrammet Midnight Hour inspelat i november (hehe) 1971. Resterande låtars ursprung vet jag dessvärre inte mer om, men musiken är lika bra för det.
Jag möttes av en glad nyhet imorse, SKINTRADE släpper en ny skiva i år och det bjuds på två frestande klipp HÄR (det står tre klipp på sidan men två är samma). Detta bådar oerhört gott och de MÅSTE ju bokas till Sweden Rock Festival i juni, allt annat vore ett kardinalfel.
Till slut, det verkar som att det ska komma en bok om anrika Olympen i Lund. Således går vi in i helgen med ett klipp från de tyska magnaterna, inspelat för strax över 31 år sedan.
Jag måste bara meddela alla som vill veta att vi har blivit bönhörda! ULI JON ROTHs spelning på Sweden Rock 2001 går nu att köpa på DVD! Ett av de gig jag sett som jag mest önskat att få se eller höra igen men som till och med bildledes varit ofattbart svårt att uppringa något ifrån har nu släppts av Uli själv, iallafall första halvan av giget (eller lite mer). Man får med annat på skivan också, men jag kommer först och främst att avnjuta Sweden Rock-delen.
Det skulle ta 11 och ett halvt år, men nu får vi snart se det igen. Shiny Happy Bergdahl i Helsingborg denna afton kan jag säga!
Det har gått några dagar och det börjar sjunka in så smått att JON LORD har lämnat oss. Cancern han drabbades av för något år sedan skulle, i förlängningen, ta honom av daga och lämna ett tomrum som jag inte tror någon riktigt förstår vidden av ännu. Han var ju inte bara en f.d. medlem tillika grundare av DEEP PURPLE, han var en musiker i ordets allra vackraste definition, en musiker vars mångsidighet var så oändligt stor att det är i det närmaste ogreppbart.
Min historia börjar på sensommaren 1993 då jag står på turistbyrån i Helsingborg och ska lämna tillbaka min SCORPIONSbiljett eftersom de ställt in sin septemberspelning i Köpenhamn. Damen i kassan frågar om jag ska ha något annat, "vad har du?" frågade jag och hon svarade " tja, Deep Purple kommer ju i november". Jag funderade ett tag, jag kunde bara två låtar med dem men det var ju ett sånt där klassiskt rockband så jag sade till slut ja och köpte biljetten. Jag och min väninna åkte in till Valbyhallen den 12:e november och jag hade väl egentligen inga dunderförväntningar. Efter förbandet så var det en ganska lång paus innan hallen släcktes ned, och i samma stund som Highway star kickade igång så visste jag att jag var hemma. Den låt som satte störst prägel i mitt sinne var dock Child in time, det skulle visa sig vara den sista turnén som Ian Gillan åtminstone hjälpligt kunde sjunga låten live och jag får fortfarande rysningar när jag hör Jons keyboardintro.
Jon ja. Det var där i Valbyhallen som jag fick en första glimt av ett musikaliskt geni, helt i paritet med forna tiders Mozartar eller Beethovens. Under åren som gick så fick jag se Deep Purple några gånger till, den finaste gången var og i Göteborg år 2000 när de tillsammans med en symfoniorkester körde den magnifika "Concerto For Group & Orchestra", jag och Svärra trodde inte våra öron när vi satt där och njöt av detta fulländade möte mellan symfoniorkester och rockmusik. Det skulle även vara sista gången jag såg Jon med Purple, året efter när de bl.a. skulle spela i Helsingborg så stannade Jon hemma med ett dåligt knä, ersatt av Don Airey. Jag hade dubbla känslor inför att se dem utan Jon, och har inte sett dem sedan dess även om jag är övertygad om att Don Airey gör ett fullgott jobb i bandet. För mig VAR Purple kombinationen Jon Lord och Ian Paice och jag sitter nöjd med att ha fått se dem när de var som allra bäst på 90-talet.
I februari 2005 härjade en storm (snöstorm? minns inte) i Europa, egentligen hade vi tänkt köra ner till Hamburg men i sista stund fick det bli tåg. Det var bra tänkt eftersom autobahn var fylld med olyckor. Jag, Danny och min sambo stövlade in på anrika Musikhalle i den stora salen där Jon Lord och hans Gemini Orchestra skulle spela klassisk musik från hans nya skiva "Beyond the notes". Det var en otroligt vacker kväll, och det blev den sista gången jag såg honom. Jag minns med glädje hur han berättade uppsluppet om musiken, orkestern, sin tid i Deep Purple och massor av dåliga skämt och anekdoter. Det var, sin stela inramning i Musikhalle till trots, en väldigt uppsluppen kväll och när jag själv ligger på mitt yttersta så ska inspelningen från just den konserten ljuda en sista gång över ålderdomshemmet så att väggarna skakar.
Jag träffade Jon 1996 på hotellet i Karlshamn i samband med Karlshamn Rock Festival. Jag, Danny och Svärra fick en lång stund i ett avskilt hörn av hotellet tillsammans med denne gigant av giganter som skulle visa sig vara en av de mest ödmjuka människor jag någonsin skulle ha nöjet att få träffa. Han tog bilder med oss alla, och när han såg att jag hade glasögon på mig så beslöt han att ta på sina också (han tog helst inte bilder med glasögon annars). Det kändes otroligt overkligt att sitta där den dagen och det känns lika overkligt när jag tänker tillbaka på den idag.
Världen är tråkigare nu. Den kan aldrig bli som förr. Vi kan dock med en lp-skiva, lite kaffe och ett tänt ljus göra den lite mer uthärdlig genom att lyssna och minnas Jon och musiken han gav oss.
I eftermälet av mitt livs spelning tänkte jag dela med mig av tankarna och möjligen även bristen på dylika efter årets tillställning. Den intresserade kan således bänka sig med lite kaffe och möjligen en donut, för här kommer facit (jag var på plats hela lördagen och under fyra timmar på fredagen varför det naturligtvis blir dessa dagar jag avverkar).
Oh, and FYI: Allt jag talar om exkluderar KING DIAMOND av den enkla anledning att det inte var en spelning, det var ett livsverk. Det kommer en helt egen grej kring den föreställningen lite senare.
ÅRETS OVERKLIGASTE: ÄNGLAGÅRD. En underbar timme trots ösregnet och trots det faktum att den obegripligt placerade scenen led av att MICHAEL SCHENKER körde SCORPIONSlåtar på en annan scen. Som Anna i gruppen skrev till mig efter att ha sett min film: "Videon var intressant... alla lugna passager blev en Änglagård/Schenker-mix... ". Sista somrar var så magisk att jag stod som i koma. Eller trans. Eller vad som helst.
ÅRETS MEST MENINGSLÖSA: Norska RETURNs återkomst. Varför kom de tillbaka? Hade någon bett dem? Även om det på intet sätt lät dåligt eller så så var det kanske den absolut mest meningslösa spelning jag sett. När de körde hitten (and I use the term in its widest definition) Bye Bye Johnny så var det någon som klappade. Jag tror att han trodde det var Johnny B Goode.
ÅRETS ÖDMJUKASTE: ADRENALINE MOB. Superstjärnor, men av divalater märkte man ingenting. Efteråt när de signerade i tältet var de om möjligt ännu trevligare. Ett på alla sätt föredömligt band. Bra spelning dessutom, den tidiga timmen till trots.
ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE: FISH såklart. Få artister har varit önskade under lika lång tid som honom. Tyvärr fick han bara 75 minuter, men han fyllde dem med bravur. "I´m 54 and every year I get angrier" varpå han körde Vigil. Inte ett öga var torrt. När jag och Hinke träffade honom i publikhavet fick vi dessutom lova honom att Sverige ska krossa England i fotbollen. Undrar hur det blir med den saken.
ÅRETS KORTASTE: SLAUGHTER. De fick 90 minuter, de använde 64 av dem. Jag tycker det är alldeles för snålt av ett band som aldrig varit här. De första fem låtarna lät ok, speciellt Spend my life och Burnin´ bridges. Efter det lade Marks röst av, och det kanske är detta som är anledningen till att de bara kör en timme. Synd, men man var iallafall där och fick uppleva halva VINNIE VINCENT INVASION på en scen. Bara en sån sak.
ÅRETS STÖRSTA ÖVERRASKNING: Jag brydde mig egentligen inte nämnvärt att LYNYRD SKYNYRD skulle spela, de likt många andra gamla band kör på övertid. Därför blev jag överraskad själv när jag upptäckte att jag faktiskt tyckte det var ganska trevligt. Jag yppade något till Svärra om att de ju gott kunde köra Tuesday´s gone som jag tycker mycket om. Ett par låtar senare så gjorde de det. Jag blev glad.
ÅRETS SVÄRRA: När man känner folk som envetet spottar ur sig medvetna och omedvetna oneliners så är det en ynnest att få stå i skottgluggen ibland. Svärra är en sådan person, under vår 20 år långa bekantskap har det mellan oss varit högt, lågt och allt däremellan. Mest lågt. Lördagen var inget undantag, och när han dissade Peter Criss i KISS genom att hävda att Paul Rodgers, sångare i BAD COMPANY, är så jävla bra att HAN spelar trummor bättre än vad Criss ens SJUNGER - då fick jag andnöd. Lite internt kanske, men alla som begriper skämtet skrattar nog med mig.
ÅRETS SÄMSTA: Egentligen var det kanske inte skitdåligt, jag vet inte för jag bryr mig inte nämnvärt, men när AXEL RUDI PELL kör en massa skitcovers då kändes det verkligen som att det var en gubb-festival. Han har väl släppt en miljon skivor ungefär med egen musik, så varför spotta sina fans i ansiktet och köra andras låtar? Och dessutom lägga in ett trumsolo? På 75 minuter. Jag hade begärt pengarna tillbaka ur den fanklubben direkt kan jag säga.
ÅRETS VACKRASTE: Vigil med Fish och Bad Company med Bad Company. BC gjorde en fruktansvärt bra spelning och Fish var, well, Fish. Omöjligt att välja mellan dessa två. Tur jag slipper.
ÅRETS TRUMSOLO: Existerar inte. Precis som vanligt. Alla former av ensamsolo skulle vara belagda med dryga böter, speciellt på festivaler. Men visst - Tommy Lee i MOTLEY CRUE lyckades med konststycket att vara lite mer ointressant än de flesta andra eftersom hans solo inte innehöll något mer än än att han höll takten och åkte rutschkana eller nåt. En gång i tiden var han en oerhört bra trummis. Det känns som att det var länge sedan.
ÅRETS MEST MISSHANDLADE DJUR: Katten som någon stod och stampade på, mickade upp och kallade för sång courtesy of Vince Neil i Motley Crue. Han har aldrig kunnat sjunga, det är sant, men numera låter det så hiskeligt att jag hellre hade lyssnat på en fyra timmar lång upptagning av utblåsljudet från en Volta U7510 än en mixerbordsupptagning av hans "sång".
ÅRETS MISSRIKTADE INSATS: Jag gillar förvisso att Sweden Rock släppte på alla former av förbud mot kameror och dylikt, förhoppningsvis genererar det bra filmer från gigen. Den omedelbara konsekvensen var dock att pressfotografer, dessa miffon, nu stod i fotograven i tre låtar och fotade och sedan gick ut långt fram i publikhavet med sina monsterobjektiv och skulle fortsätta fota. Allvarligt talat - hur många bilder behöver du på [insert valfritt band]? Och varför tror du att jag är det minsta intresserad av att förminska min konsertupplevelse för att du vill att jag ska stå still så att du får tjugotusen bilder på [banddags igen]? Avskräde. Håll er borta.
ÅRETS TOPP 10-LÅTAR:
Bad Company - Bad Company
Bad Company - Seagull
Fish - Vigil
Fish - Fugazi
Adrenaline Mob - All on the line
Lynyrd Skynyrd - Tuesday´s gone
Änglagård - Jordrök
Änglagård - Sista somrar
Motley Crue - Piece of your action (även om de låter röv så var den kul att höra)
Slaughter - Burnin´ bridges
ÅRETS TOPP 3-SPELNINGAR:
1. Bad Company. Det var, helt enkelt, en jävligt bra spelning. Bra låtval, bandet maxade sina 90 minuter utan solon, mellansnack eller annat trams. Och Paul Rodgers sjöng röven av ALLA sångare som någonsin ställt sig på någon av Sweden Rocks scener.
2. Fish. Jag är hemligt förälskad i denna två meter långa skotte. Det var femtonde gången jag såg honom. Hoppas det snart är dags igen.
3. Änglagård. En nästan tjugo år lång väntan är över. Nu gäller det bara att lyckas fånga dem inne i ett konserthus istället, för säga vad man vill men jag tror att de låter ÄNNU bättre om man inte samtidigt hör Rock you like a hurricane i bakgrunden.
There you have it. Lika sant som enkelt. Lördagen i år var en jävligt bra dag i princip utan paus. Det tycker vi om. Det kommer som sagt en längre grej om King Diamond senare. Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva.
Fredagslistan! Den är rätt märklig denna vecka. Prick en låt från ett band som kan kallas styggt - MAYHEM - och den kommer från Alex. Annars skulle vi kunna utropa denna veckas lista till progglistan. Jo, så är det. Och det beror inte på något annat än att jag i det närmaste fullständigt snöade in på RUSH under hela veckan. Om jag tror att det kommer en backlash? Det borde ni väl veta vid det här laget att sannolikheten för att min del av nästa veckas lista består av nästan bara rens är hög då det oftast brukar funka så för mig, haha!
Vilka låtar Alex har lyssnat på? Hans del börjar med Tease Me Please Me av SCORPIONS, och om denna säger jag prick inget.
Denna nostalgitripp tillägnas alla som minns videobandsmärket BASF.
Jag var dryga sju år gammal och tv-tablån gjorde gällande att SVT skulle visa hårdrock en hel kväll. Konserten hade redan spelats, i december 1983 var det en stor metalfestival i cykelvelodromen Westfalenhalle i Dortmund, men trots att tillställningen i Sverige bar epitetet "Luciarock" så sändes inte kavalkaden förrän tidigt 1984. I februari vill jag minnas. Detta har skapat stor förvirring bland svenska metalfans eftersom många antingen vill minnas att konserten gick på Lucia 1984 eller att banden faktiskt spelade i Dortmund i februari 1984. Konserterna ägde dock rum den 18:e och 19:e december 1983 och det var dessutom Iron Maidens turnéavslutning på den stora World Piece Tour där de avrättade Eddie genom att slita ut hans hjärna på andra konserten. Detta sändes förvisso aldrig men återfinns lyckligtvis på köpvideokassetten Iron Maiden - 12 Wasted Years från 1987.
SVT visade inte allt (det har ingen kanal gjort) utan visade strax över 3 timmar (187 minuter typ - man missade en låt i slutet om man hade ett 180minutersband), dansk TV visade ytterligare 20-25 minuter medan tysk och österrikisk (eller var det schweizisk?) tv visade mest av alla. Den tyska sändningen finns dessutom på dvd i samlarkretsar i ypperlig kvalitet och är väl värd att leta upp.
Som sagt, jag var sju år och jag fick inte vara uppe så länge. Sagt och gjort - jag spelade in sändningen och gick upp extra tidigt dagen efter istället.
Märket på videobandet, mitt första metalband? BASF såklart.
