Bättre sent än aldrig, eller det förtäljer jag mig själv åtminstone. Midsommarveckan spenderades i norra härader med släkt som inte besökts på mer än 10 år. Diverse förfriskningar, på tok för många Bluey-avsnitt och 90-tals action-thrillers. Dopp i älv (måste varit 5 grader i vattnet, vissa kroppsdelar har ännu inte tinat), ett antal glassbåtar och grillat renkött. Mycket fint.
“Jaja, vi färdigställer listan på söndag”, tänker jag, “Det kommer gå huuur bra som helst”. Detta då innan jag sattes i en flygande sillburk till propellerplan, komplett med alla luftgropar och turbulens man kan hoppas på. Halleda. Men jag överlevde åtminstone, flygsjuk och vimmelkantig.
Nog med svammel, låt oss avsluta serien om Neue Deutsche Härte, om än långt ifrån på topp som ni snart kommer bli varse.
De som hängt med i serien minns möjligtvis att sångaren Alexander Wesselsky och gitarristen Noel Pix lämnade Megaherz runt 2003. Ett väldigt bra beslut för Megaherz som under 90-talet enbart släppt trött och tjatig medioker tysk industri metal inspirerad av Clawfinger. Deras släpp blev omedelbart bättre efter uppbrottet och har hållit sig starka och roliga sen dess, åtminstone i min åsikt. 6 självproducerade skivor med varierad musik utan att tappa sitt sound.
Den naturliga slutsatsen borde ju vara att det var Wesselsky och Pix som gjorde musiken så jävla tråkig. Jag kan efter timmar av att ha lyssnat på deras senare alster under namnet Eisbrecher bekräfta att ja, de suger verkligen. De har släppt nio skivor under denna tid och jag klarade av att lyssna på 5 i helhet innan jag fick se mig besegrad och bara skumma igenom de sista 4. Sinnesslö, enformig, fantasilös. Jag kan fortsätta i oändlighet.
Av 120 låtar är det enbart en jag verkligen tycker om, Verrückt som jag dessutom hört förr. Jämfört med Megaherz där jag har lyssnat av egen fri vilja (jag vet, det är helt otroligt) på allt efter 2003 eller OOMPH! där jag av 190 behållit ungefär 60. Eisbrecher ska ändå, till siffrorna sett, vara näst eller tredje störst av riktiga NDH-band (Unheiligs rena poprock räknas fan inte och inte heller Till Lindemanns soloprojekt som är större än Megaherz, OOMPH! och Eisbrecher sammanlagt.) men så har ju aldrig kommersiell framgång varit ett tecken på kvalitet.
Med facit i hand skulle jag rangordna banden från bäst till sämst:
Megaherz efter 2003
OOMPH!
Stahlhammer
Megaherz innan 2003
Eisbrecher
Unheilig diskvalificerad. Alla av dem underdåniga Rammstein.
Short and sweet, eller mestadels bara bitter men det är ju inte mitt fel att Eisbrecher suger. Det är möjligt att jag återvänder till NDH i framtiden, jag fick väldigt många tips på andra grupper från vänner och bekanta. En sista kommentar om alla banden jag lyssnat igenom är att ingen av dem har en lika stark visuell sida som Rammstein, OOMPH! är väl de som kom närmst. Det gäller både liveclip och de fåtal musikvideor jag sett.
Nästa projekt blir 3-4 listor dedikerade till Rush och hela deras katalog, en grupp jag alltid respekterat men aldrig djupdykt i. Spännande!
Auf wiedersehen/
Der junge und immer noch luftkranke Herr B
