Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Som rubriken antyder kommer jag även i år att liverapportera från Sweden Rock Festival. Fjolårets rapportering rönte stor uppskattning, såpass att det till och med blev en liten intervju i Sveriges Radio P4 om varför ett bibliotek håller på med sånt här. Jag hoppas att det ska uppskattas i år igen.
Lördagen är dagen då jag är på plats, den svenska nationaldagen spenderas således med rock och pizzaslicar på en åker i Blekinge. Livet kunde onekligen vara sämre. ACE FREHLEY och EXTREME står för de personliga höjdpunkterna, och avslutande JUDAS PRIEST är alltid trevliga att avnjuta. Och bara inledningen på dagen, Kristianstads egna PORTRAIT, kommer att sätta ribban högt.
Ni hittar mitt rapporterande på följande kanaler:
Facebook: https://www.facebook.com/hbgbibliotek
Twitter: @tolvis
Instagram: @hbgbibliotek
Instagram (privat): alex_bergdahl
Tag för dagen: srf2015
Och - om uppkopplingen tillåter - här på bloggen såklart :) Så sitter ni bara där och jobbar över eller väntar på reprisen av Hem till gården så är det bara att koppla upp sig och vara lite med på Sveriges finaste festival!
Efter Sweden Rock Festival lämnar jag Helsingborgs bibliotek, flyttlasset går till Karlskrona och det blir för långt att pendla. Jag lämnar däremot inte bloggen eftersom den inte är lika geografiskt bunden, men det blir nog ett litet avbrott i skrivandet under en tid medan jag letar jobb och liknande. I vilket fall så har det varit fem fantastiska år i Helsingborg, tack för dem och vi ses framgent i Blekinge!
På lördag den 20/9 sänder P3 Rock AVATARIUMs underbara konsert från årets Sweden Rock Festival. Jag vet inte mer om sändningen i dagsläget, jag hoppas de kör hela timmen för då får vi en helt ny låt i fin kvalitet, men oavsett vilket lär det bli en högtidsstund.
Jag hade tänkt strunta i giget eftersom jag var rätt trött, men jag hade å andra sidan inget annat för mig när en polare drog med mig till den lilla scenen. Det var då en förbaskad tur att han gjorde det för jag stod som förtrollad efteråt. Förtrollad av musiken, låtarna, Jennie-Anns underbara sång och stämningen. Och ju mer jag tänkt på det i efterhand (och eventuellt lyssnat på en ljudupptagning från giget), ju mer har jag börjat inse att det är denna timmen som står ut som årets bästa stund på festivalen. FOGHATs spelning ligger där och naggar också, absolut, och EMPEROR var fina, men kära Avatarium - satan vad ni levererade.
En vecka senare kommer så det avslutande inlägget från årets Sweden Rock Festival. Så blir det när tiden rinner ifrån en. Anykorv.
Y&T var som sagt inget för mig utan jag tog mitt pick och pack och knallade bort till SAGA. Det var tur det eftersom de bjöd på en synnerligen trevlig konsert, jag var tvungen att missa lite i mitten eftersom jag skulle på signering med FOGHAT men jag såg den inledande halvtimmen och den avslutande halvtimmen, och det gav sannerligen mersmak. Hoppas de lirar på typ Amager Bio i höst för då är jag självskriven där.
Egentligen hade jag bara tänkt vänta ut tiden innan EMPEROR, men en polare drog med mig för att se AVATARIUM. Jag hade hört deras skiva tidigare och tyckte väl att det lät ok, men jag hade i ärlighetens namn inte tänkt se dem. Ibland är polare bra att ha, detta blev nämligen definitivt en av festivalens höjdpunkter och framförallt årets största överraskning. Leveransen var oklanderlig då den formidabla sångerskan Jennie-Ann Smith tog scenen i besittning utan några som helst omsvep och krusiduller. Någon knorrade om att Leif Edling inte var med, bandet är ju hans skötebarn så att säga, men jag gladdes personligen åt att se Anders Iwers som ersättare eftersom jag inte sett honom live sedan 1995. De körde nästan hela skivan och bjöd dessutom på en nyskriven låt. Det var alltså så här jag behövde uppleva musiken för att helt uppskatta den, nu är självfallet vinylen beställd och jag väntar på att få tag i en inspelning av konserten så jag kan höra den igen. Hoppas verkligen de spelar här någonstans snart igen, gärna på The Tivoli eller KB.
Och Emperor då. Det de bjöd på var kanske de intensivaste minutrarna jag upplevt på festivalen. Å ena sidan såg de glada och trevliga ut hela högen, och verkade genuint tacksamma för att folk var där och tittade. Å andra sidan är skivan "In the nightside eclipse" som de framförde i sin helhet något av det mörkaste, ondaste och jävligaste som finns. Jag njöt av varje sekund av att få se denna unika spelning - det var Fausts första gig med bandet på 20 år. Ihsahn har uttryckt en rädsla för att bandet skulle bli en nostalgiakt om de gjorde en massa greatest hits-turnéer, därför blir det bara sex spelningar totalt för att hylla skivan och sedan är det in i obskyriteten igen med Emperor. Synd kanske någon tycker. Jag tycker det är starkt.
När de dessutom plockade fram Wrath of the tyrant som extranummer så kändes det som att en jävligt ond cirkel var sluten. Sweden Rock kommer med all sannolikhet inte att få uppleva en spelning av denna dignitet igen. Jag är lycklig över att ha närvarat.
Som alltid är Sweden Rock en perfekt organiserad festival, och detta året fick jag hjälp av en synnerligen tillmötesgående personal när jag skulle göra intervjun med Pete Trewavas. Inget knorr, inget stoj, bara en genuin vilja att hjälpa. En eloge till personalen i presstältet är således på sin plats. Tack för detta, vi ses nästa år! (Och då kan ju Avatarium få 90 minuter på Sweden Stage!)
Jag kommer precis som tidigare år att befinna mig på Sweden Rock Festival i år, detta år under två dagar (torsdagen och lördagen). Jag har inte mindre än fem skärmar med mig och den som sitter hemma och önskar att den var på plats kan följa ett ständigt flöde av inlägg, bilder och trams på följande ställen:
Denna bloggen såklart
Twitter: @tolvis
Facebook (min privata): Alex Bergdahl
Facebook (biblioteket): Helsingborgs bibliotek
Instagram (min privata): @alex_bergdahl
Instagram (biblioteket): @hbgbibliotek
Jag taggar allt med #srf2014
Följ på, kommentera och var med. Helsingborgs bibliotek är mig veterligen det enda bibliotek som liverapporterar från festivalen, det tycker jag är lite roligt.
Vad ser jag mest fram emot? Tveklöst TRANSATLANTIC, EMPEROR och veckans fredagsskiva!
Kom gärna fram och hälsa om du är på plats! Försten som lägger sin hand på min vänstra axel och säger "Sporten i Kvällsposten, Mr X" blir bjuden på kaffe eller en pizzaslice.
Tihi! Jag fick tillfälle att mailledes fråga FOGHAT's Roger Earl några frågor inför Sweden Rock Festival-giget om två veckor, jag orkar inte översätta utan litar helt till läsarens kunskaper i engelska språket.
Alex: It's been ten years, what are your expectations for this years show in Sweden?
Roger: I expect to have a great time! Last time was a blast. So much talent in one place, you can’t go wrong.
A: What do you recall from the last time you were here? Anything specific?
R: The festival was probably the best organized large festival I’ve played at. The sound system was fantastic. The fans were great. The folks working backstage were terrific. A great time was had by one and all!
A: With so many classic songs to choose from, how do you choose which songs to play live?
R: Each year we change three or four songs in the set before we go out and tour. We try to mix it up. And there are always fan favorites. We have a good time playing no matter what!
A: Is there any one song you like more/never get tired of playing?
R: I like them all but Slow Ride is always a gas to play! The fans love it and we love playing it.
A: The latest album "Last train home" was a true vitamin injection, but it's almost 4 years old now. Will there be more new music down the road?
R: Yes. We are in the middle of recording a new album now. We should have it finished for release in 2015. Some new tunes, some Blues tunes and it will “Rock”!
A: "Energized" celebrates it's 40th anniversary this year, any chance of you playing any of the more obscure songs from that one? (Here's hoping for Golden arrow!)
R: There’s always a chance? Like I said, we try to mix it up.
A: After having been in the music business for so many years, is there something you personally feel you haven't done yet that you would like to?
R: Let’s see. I play in a great Rock n’ Roll band. Charlie, Bryan and Mac (Craig) are great musicians and good friends (Happy drunks after the show too!) I’ve done 175 MPH in my Lamborghini Miura SV in 1976. I love my job. I’m gonna roll till I’m old and rock till I drop. If the good Lord’s willing and the creek don’t rise….NO.
A: Are you happy with Foghat as it stands today, or are there venues still to explore with the band? R: I would love to play in Europe more often. Maybe Sweden Rock every year??
A: Do you have a message for the swedish fans?
R: To all the Swedish Rock n’ Rollers, You guys fuckin’ ROCK! Real friendly too!
TRETTIOÅRIGA KRIGET och SAGA stod för en fantastisk lördagskväll i Stockholm, Saga körde nästan hela sin första skiva och alla låtarna från fjolårets EP. Dessutom körde de en helt ny låt som dessutom var kvällens bästa. Kriget å sin sida körde över två timmar vilket inkluderade hela debutskivan inklusive den fantastiska och bortglömda Handlingens skugga, och som lök på laxen var Perspektiv det första extranumret. En av de första låtarna de skrev ihop runt 1970/71, då kallad Amassilations, senare spelad live med kriget fram till våren 1975. Således var det en välkommen återkomst efter 39 år! Den intresserade kan senare i veckan kolla in min andra sida Livinginthepast för kompletta setlists och bilder.
Jag fick TRANSATLANTICs nya häromsistens, "Kaleidoscope". Jag måste säga att jag initialt är ganska besviken. Må vara att titelspåret som klockar in på en halvtimme är precis så bra som jag vill, och även den föregående korta typiska NEAL MORSE-balladen håller hög klass, men de inledande tre låtarna är LÅNGT ifrån fornstora dagar. Därför känns det heller inte lika ledsamt längre att jag inte hade möjlighet att åka ner till Berlin och se dem om några veckor, jag fick sett dem när det var som allra bäst (2010) och får dessutom ha kul med dem en stund på Sweden Rock i sommar. Jag hoppas att det är en tillfällig formsvacka dock, eftersom jag gärna vill tycka om musiken de spottar ur sig. Den medföljande coverskivan kunde de helt skippat dock, jag är inget fan av covers och kommer med all sannolikhet aldrig att lyssna på eländet. Jag har ju originalskivorna.
Denna vecka tar jag mig an lite roligt arbete med inspelningar från KISS "Unmasked"-turné 1980, från ingenstans har det ploppat in lite alternativa versioner av konserterna i Milano och Drammen, samt att jag i allmänhet rensar upp lite bland mapparna och filerna. Jobbet tar aldrig slut, vilket är oerhört glädjande för vad fan skulle jag annars göra.
FOGHAT släpptes precis till Sweden Rock Festival. 2004 års bästa Sweden Rock-spelning får nu en repris, hoppas sannerligen att de kan leverera en gång till. 2004 visste min eufori inga gränser!
Och jag hoppas verkligen att de får spela på torsdagen eller fredagen, när jag är på plats. Då är det filmtajm kan jag säga!
Så är det Sweden Rock-vecka igen, ett år har gått sedan sist och det är 18 år sedan jag var där första gången. Jag ska vara där på torsdag, det är då KISS spelar och jag tycker att det ligger i luften att detta blir den sista spelningen på svensk mark varför det kändes vettigt att göra research inför Kiss I Sverige-boken på plats.
Jag kommer att blogga hela dagen, så alla som sitter hemma och saknar Digiloo kan kika in här lite då och då och ta del av bilder, kanske nåt filmklipp (om det går) och färska rapporter. Jag kommer att köra lite instagram också, den intresserade hittar bilder via hashtaggen #metallsmurfen
För er som är på plats så kommer en hel del av min tid att spenderas kring Kiss Army som huserar i Rockmässans tält på det nya området. Turn up, tune in och diskutera PETER CRISS' soloskiva med mig vetja! Eller varför inte den nya vinylbootleggen med giget från nyårsafton 1973? Samtalsämnena är oändliga. Den som dessutom bjuder på en Ahlgrens Pizzabit med salami ska få höra nån rolig låt som jag kanske har i telefonen.
Jag hade ju inte tänkt se Kiss fler gånger, men när tillfälle gavs att jobba så var det lätt att ändra sig. Och, som sagt, det ligger i luften att detta blir det sista besöket från ett band som började sin svenska sejour för 37 år sedan. Jag kunde inte vara med då av naturliga skäl, men den sista smällen skulle vara kul att ha hört.
Vi ses på torsdag, antingen i cyberspace eller IRL.
Imorgon släpps äntligen Carl Linnaeus bok om KISS, vi är många som sett fram emot en ny svensk bok eftersom det är 25 år sedan sist. Och let´s face it, jag älskade "Still on fire" då och lärde mig framför allt en massa om bootlegs, men som biografi betraktat är den bara snäppet bättre än Klittyböckerna.
Högtidligheten firas med releasefest på restaurang 2112 i Göteborg imorgon kväll, jag kör upp en sväng och det skall bli oerhört roligt att träffa Carl och alla polare på plats! Om nån vill prata bootlegs så är jag den skallige 36åringen med den största burgaren på bordet. Det blir dessutom ett slags releaseparty den siste maj i Stockholm som uppvärmning för Kisskonserten dagen efter där Carl finns på plats och signerar och har sig. (Facebookeventet för Stockholm hittar du här)
Det är mycket med Kiss nu. Carls bok är för mig den vackra inledningen på det stora 40årsjubileet som bland annat följs av att jag själv skriver för en helt annan bok som släpps i höst: "Kissing Sweden" är arbetsnamnet, den har varit på gång i många år men nu börjar den närma sig utgivning. Jag skriver konsertrecensioner/bootlegrecensioner för boken och har gjort ingående analyser av bandets samtliga Sverigekonserter utifrån de tillgängliga källorna. Flertalet överraskningar som jag inte uppmärksammat tidigare har sett dagens ljus och jag inbillar mig att det finns en hel del godis i mina små texter även för storsamlaren som har sett och hört allt.
Och det är inte för sent - om DU sitter på en film eller ljudupptagning från 1976-1988 som aldrig sett dagens ljus, hör av dig! Stockholm 1980 saknar jag filmmaterial ifrån, likaså Göteborg 1976. Och alla konsertena från 1983-84 såklart....
Anyway, nu njuter vi av att få oss en dos Kiss nästan var vi än tittar - Carl har fått ett fint medieuppsving och syns och hörs både här och där, så sent som igår satt han i Gomorron Sveriges soffa och ikväll ska han prata obskyra låtar (typ) på Bandit. Snart kommer de hit igen och enligt Gene, Tommy och Eric ska de ha världspremiär för en helt ny scen i Stockholm den första juni. Gene har nämnt en stor spindel. Med tentakler. Kanske borde han läsa på lite biografi innan det är dags för fler intervjuer.
Med det sagt tisdagsnjuter vi av de tre låtarna jag allra helst skulle vilja höra på Sweden Rock. Iallafall de två som Gene sjunger.
Ibland tar livet underliga vändningar, först hade jag inte tänkt åka till Sweden Rock Festival alls i år p.g.a. andra bokningar, men nu står jag där med torsdagsbiljett och inte mindre än tre uppdrag. Tanken var ju dessutom att konserter med KISS för mig var ett minne blott, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig när vänner behöver min hjälp. Och oavsett hur jävlig Paul än låter sångmässigt så är det i ärlighetens namn ingen stor uppoffring jag anser mig behöva göra :)
Rockmässan ska ha ett tält på Sweden Rock och på torsdagen har Kiss Army Sweden bord i det tältet. Där kommer jag att spendera en stor del av dagen, varför inte hoppa förbi och säga hej och önska något inför Kissföredragsdagen på Helsingborgs stadsbibliotek i oktober? Jag har som bekant lovat bjuda på ovanliga grejer och ovanliga grejer ye shall have - det lovar jag!
Utöver Kisseriet kommer Helsingborg att vara det mig veterligen enda biblioteket i landet som har en livebloggare på festivalen. Jag har med mig iPaden och tänker se till att Metallbibliotekariebloggen fylls med allehanda rapporter, bilder och trams såtillvida nätgudarna är med oss.
Om en månad och fyra dagar är det dags. Väl mött där, hoppas att någon kommer fram och hälsar. Är det soligt ute så är jag han med hatten.
Det fina med att ha rätt är att man inte har fel. I veckan har jag och Martin gnabbats mailledes angående ANTHRAX. Jag gillar Anthrax och då speciellt de första kanske tio åren, men hittar även glädje i det sentida/återförenade Anthrax med allt vad det inneburit. Martin å sin sida vägrar styvnackat erkänna bandets storhet. Sådana är de, de äldre. De lyssnar inte, tar inte till sig av vad vi ungdomar berättar för dem.
Anthrax och jag går way back. Inte minst tack vare att de hade den goda smaken att delta i ett avsnitt av den hyllade dokumentärserien "Våra Värsta År" vilket naturligtvis föll i god jord hos kunskapstörstande ynglingar. Jag har även vänner som redan tidigt föll för dem varför de således tillhörde vardagen under uppväxten. Däremot fick jag inte tillfälle att se dem live förrän så sent som 2003, då på Sweden Rock Festival. Det var en synnerligen trevlig tillställning, speciellt eftersom John Bush är min favorit av sångarna de haft. Att de dessutom valde att köra den ganska obskyra men helt underbara Black lodge då gjorde inte saken sämre. Sedan dess har jag sett ytterligare dem några gånger och inte minst spelningen i Köpenhamn 2006 på fina Vega var en riktig höjdare.
Nähädu Martin, nu får du ta och stänga av ANAL TRAKTAMENTE och spotifiera "Sound of white noise", en riktig klassiker! Basta!
Jag måste bara meddela alla som vill veta att vi har blivit bönhörda! ULI JON ROTHs spelning på Sweden Rock 2001 går nu att köpa på DVD! Ett av de gig jag sett som jag mest önskat att få se eller höra igen men som till och med bildledes varit ofattbart svårt att uppringa något ifrån har nu släppts av Uli själv, iallafall första halvan av giget (eller lite mer). Man får med annat på skivan också, men jag kommer först och främst att avnjuta Sweden Rock-delen.
Det skulle ta 11 och ett halvt år, men nu får vi snart se det igen. Shiny Happy Bergdahl i Helsingborg denna afton kan jag säga!
I eftermälet av mitt livs spelning tänkte jag dela med mig av tankarna och möjligen även bristen på dylika efter årets tillställning. Den intresserade kan således bänka sig med lite kaffe och möjligen en donut, för här kommer facit (jag var på plats hela lördagen och under fyra timmar på fredagen varför det naturligtvis blir dessa dagar jag avverkar).
Oh, and FYI: Allt jag talar om exkluderar KING DIAMOND av den enkla anledning att det inte var en spelning, det var ett livsverk. Det kommer en helt egen grej kring den föreställningen lite senare.
ÅRETS OVERKLIGASTE: ÄNGLAGÅRD. En underbar timme trots ösregnet och trots det faktum att den obegripligt placerade scenen led av att MICHAEL SCHENKER körde SCORPIONSlåtar på en annan scen. Som Anna i gruppen skrev till mig efter att ha sett min film: "Videon var intressant... alla lugna passager blev en Änglagård/Schenker-mix... ". Sista somrar var så magisk att jag stod som i koma. Eller trans. Eller vad som helst.
ÅRETS MEST MENINGSLÖSA: Norska RETURNs återkomst. Varför kom de tillbaka? Hade någon bett dem? Även om det på intet sätt lät dåligt eller så så var det kanske den absolut mest meningslösa spelning jag sett. När de körde hitten (and I use the term in its widest definition) Bye Bye Johnny så var det någon som klappade. Jag tror att han trodde det var Johnny B Goode.
ÅRETS ÖDMJUKASTE: ADRENALINE MOB. Superstjärnor, men av divalater märkte man ingenting. Efteråt när de signerade i tältet var de om möjligt ännu trevligare. Ett på alla sätt föredömligt band. Bra spelning dessutom, den tidiga timmen till trots.
ÅRETS MEST EFTERLÄNGTADE: FISH såklart. Få artister har varit önskade under lika lång tid som honom. Tyvärr fick han bara 75 minuter, men han fyllde dem med bravur. "I´m 54 and every year I get angrier" varpå han körde Vigil. Inte ett öga var torrt. När jag och Hinke träffade honom i publikhavet fick vi dessutom lova honom att Sverige ska krossa England i fotbollen. Undrar hur det blir med den saken.
ÅRETS KORTASTE: SLAUGHTER. De fick 90 minuter, de använde 64 av dem. Jag tycker det är alldeles för snålt av ett band som aldrig varit här. De första fem låtarna lät ok, speciellt Spend my life och Burnin´ bridges. Efter det lade Marks röst av, och det kanske är detta som är anledningen till att de bara kör en timme. Synd, men man var iallafall där och fick uppleva halva VINNIE VINCENT INVASION på en scen. Bara en sån sak.
ÅRETS STÖRSTA ÖVERRASKNING: Jag brydde mig egentligen inte nämnvärt att LYNYRD SKYNYRD skulle spela, de likt många andra gamla band kör på övertid. Därför blev jag överraskad själv när jag upptäckte att jag faktiskt tyckte det var ganska trevligt. Jag yppade något till Svärra om att de ju gott kunde köra Tuesday´s gone som jag tycker mycket om. Ett par låtar senare så gjorde de det. Jag blev glad.
ÅRETS SVÄRRA: När man känner folk som envetet spottar ur sig medvetna och omedvetna oneliners så är det en ynnest att få stå i skottgluggen ibland. Svärra är en sådan person, under vår 20 år långa bekantskap har det mellan oss varit högt, lågt och allt däremellan. Mest lågt. Lördagen var inget undantag, och när han dissade Peter Criss i KISS genom att hävda att Paul Rodgers, sångare i BAD COMPANY, är så jävla bra att HAN spelar trummor bättre än vad Criss ens SJUNGER - då fick jag andnöd. Lite internt kanske, men alla som begriper skämtet skrattar nog med mig.
ÅRETS SÄMSTA: Egentligen var det kanske inte skitdåligt, jag vet inte för jag bryr mig inte nämnvärt, men när AXEL RUDI PELL kör en massa skitcovers då kändes det verkligen som att det var en gubb-festival. Han har väl släppt en miljon skivor ungefär med egen musik, så varför spotta sina fans i ansiktet och köra andras låtar? Och dessutom lägga in ett trumsolo? På 75 minuter. Jag hade begärt pengarna tillbaka ur den fanklubben direkt kan jag säga.
ÅRETS VACKRASTE: Vigil med Fish och Bad Company med Bad Company. BC gjorde en fruktansvärt bra spelning och Fish var, well, Fish. Omöjligt att välja mellan dessa två. Tur jag slipper.
ÅRETS TRUMSOLO: Existerar inte. Precis som vanligt. Alla former av ensamsolo skulle vara belagda med dryga böter, speciellt på festivaler. Men visst - Tommy Lee i MOTLEY CRUE lyckades med konststycket att vara lite mer ointressant än de flesta andra eftersom hans solo inte innehöll något mer än än att han höll takten och åkte rutschkana eller nåt. En gång i tiden var han en oerhört bra trummis. Det känns som att det var länge sedan.
ÅRETS MEST MISSHANDLADE DJUR: Katten som någon stod och stampade på, mickade upp och kallade för sång courtesy of Vince Neil i Motley Crue. Han har aldrig kunnat sjunga, det är sant, men numera låter det så hiskeligt att jag hellre hade lyssnat på en fyra timmar lång upptagning av utblåsljudet från en Volta U7510 än en mixerbordsupptagning av hans "sång".
ÅRETS MISSRIKTADE INSATS: Jag gillar förvisso att Sweden Rock släppte på alla former av förbud mot kameror och dylikt, förhoppningsvis genererar det bra filmer från gigen. Den omedelbara konsekvensen var dock att pressfotografer, dessa miffon, nu stod i fotograven i tre låtar och fotade och sedan gick ut långt fram i publikhavet med sina monsterobjektiv och skulle fortsätta fota. Allvarligt talat - hur många bilder behöver du på [insert valfritt band]? Och varför tror du att jag är det minsta intresserad av att förminska min konsertupplevelse för att du vill att jag ska stå still så att du får tjugotusen bilder på [banddags igen]? Avskräde. Håll er borta.
ÅRETS TOPP 10-LÅTAR:
Bad Company - Bad Company
Bad Company - Seagull
Fish - Vigil
Fish - Fugazi
Adrenaline Mob - All on the line
Lynyrd Skynyrd - Tuesday´s gone
Änglagård - Jordrök
Änglagård - Sista somrar
Motley Crue - Piece of your action (även om de låter röv så var den kul att höra)
Slaughter - Burnin´ bridges
ÅRETS TOPP 3-SPELNINGAR:
1. Bad Company. Det var, helt enkelt, en jävligt bra spelning. Bra låtval, bandet maxade sina 90 minuter utan solon, mellansnack eller annat trams. Och Paul Rodgers sjöng röven av ALLA sångare som någonsin ställt sig på någon av Sweden Rocks scener.
2. Fish. Jag är hemligt förälskad i denna två meter långa skotte. Det var femtonde gången jag såg honom. Hoppas det snart är dags igen.
3. Änglagård. En nästan tjugo år lång väntan är över. Nu gäller det bara att lyckas fånga dem inne i ett konserthus istället, för säga vad man vill men jag tror att de låter ÄNNU bättre om man inte samtidigt hör Rock you like a hurricane i bakgrunden.
There you have it. Lika sant som enkelt. Lördagen i år var en jävligt bra dag i princip utan paus. Det tycker vi om. Det kommer som sagt en längre grej om King Diamond senare. Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva.
Så blev det ÄNGLAGÅRD till Sweden Rock till slut. Mitt i all sörja av före detta föredettingar vars bäst före-datum passerades långt innan deras första skiva ens släpptes lyckas SRF peta in ett litet litet band som är oändligt stort för några få av oss. Det är det som är SRFs styrka. Det har aldrig varit MOTLEY CRUE, SAXON eller SCORPIONS oavsett vad den där förbannade massan säger. Det har alltid varit i förmågan att boka CACTUS, FOGHAT, CAPTAIN BEYOND m.fl. som SRF visat sig större och starkare än de flesta andra.
Det var länge sedan vanliga "skivor" slutade intressera mig nämnvärt, åtminstone vad gäller hårdrock. Det stod tidigt i mitt liv klart att jag inte tänkte nöja mig med studioproducerat material som släpps ut när bandet ifråga vill det, sentillkomna fans av den gamla skolans hårdrock måste idag ha det förbannat trist när de väntar flera år mellan varje släpp. Jag upptäckte 1989 bootleginspelningar och har sedan den dagen istället ägnat alldeles för mycket tid och pengar åt att samla på mig inspelningar av det mer ljusskygga slaget. Detta har genererat en hel del irritation men framförallt glädje (och en påfallande fattigdom). Det är nämligen så att ju mer du får tag i desto mer får du även veta vad som finns och som du aldrig kommer att få se röken av. "Ju mer vi får veta desto mer begriper vi att vi inget vet" som någon sade.
Detta är dock bara en liten klick senap i prinsesstårtan för nog har min samling förärats en hel del guldkorn genom åren. Den genuint intresserade rockhistorikern skulle med all sannolikhet få en och annan dåndimp om min samling plötsligt skulle förflyttas från hemmets dunkla vrå och lämnas ut till allmän beskådan. Det kan vara en färdigmixad men aldrig släppt studioskiva, det kan gälla hela repetitioner eller inspelningssessioner, det kan gälla enstaka låtar som inget vet finns och därför inte tror finns heller. Och det kan naturligtvis gälla konsertinspelningar.
Idag är det lätt att vara bootlegsamlare. Det allra mesta med de allra flesta band spelas in, åtminstone band som har en fanbas som gillar sådant. Om IRON MAIDEN spelar på Ullevi så kommer det snart ut hur många inspelningar som helst därifrån. I somliga fall trycks det till och med upp LP-bootlegs, men det är att betrakta som kuriosa. Det finns en miljard kanaler för inspelningarna att spridas, och det går idag så fort att inspelningar från Sweden Rock Festivals första dag brukar börja spridas redan under andra dagen, två dagar innan festivalen ens är slut. Detta har till yttermera visso föranlett att Sweden Rock från och med i år tagit bort alla former av förbud mot inspelning. Eller, som några av oss sade, ÄNTLIGEN.
Det är en ynnest att få ta del av saker som man vet inte går att köpa på Åhléns. Först och främst för att det ger lyssnaren en djupare kunskap om bandet ifråga, men även för att förståelsen för hur band, inspelningar och musikbranschen fungerar blir desto större. Det är dessutom ibland en förbannelse, när man får veta att allt inte är som det verkar. När jag skrev min djupgående analys på "KISS Alive!" för Kiss Army Sweden för många år sedan så fylldes kommentarfältet med en massa snorungars kommentarer såsom "jävla nörd, jag skiter väl i sånt här, lyssna på musiken istället" eller "hur kan du veta allt det här var du med vid inspelningarna eller". Världen är full av intelligenta människor. Problemet är dock att jag inte längre kan göra det som nobelpristagare nummer ett ovan bad mig, att bara lyssna på musiken. Jag har sedan länge gått förbi det vad gäller exempelvis Kiss (det ständiga exemplet). Jag har nog hört varje studioskiva fram till och med "Revenge" en tre-fyrahundra gånger per skiva, och har således sökt mig vidare och djupare. Jag förstår att det kan vara oerhört provocerande att berätta för någon som inte har gjort just detta att deras favoritskiva inte är vad den utgör sig för att vara, jag förstår att det kan verka Trekkienördigt att engagera sig så ofantligt mycket i ett band att man vet betydligt mer om deras förehavanden 1984 än om sina egna. Det är dock detta som möjliggjort att jag även fått höra och ta del av det där som av olika anledningar inte finns på youtube. Det är lite svårt att förklara för folk som tycker "vaddå det är ju bara en bränd cdskiva med kasst ljud". Det går liksom inte att förklara för den som inte begriper.
En rolig twist i det hela är att vi som en gång var betraktade som paria av skivbolagen idag är de som hjälper samma bolag med deluxe-utgåvor och dvdskivor. När skivbranschen nu går mot sin död helt och hållet så släpps det massor av gamla inspelningar med massor av band, ofta i formen av "studioskivan remastrad med en extraskiva". Problemet är att eftersom de flesta skivbolagen ALDRIG haft det minsta intresse för musiken utan bara för försäljningen så har de idag inte sällan väldigt dålig koll på vad som över huvud taget existerar, så när man vill slänga med en konsert eller en hög med demos på en extraskiva för att attrahera den där utdöende rasen skivsamlare - vem ringer man då? Bootlegsamlarna. Det är vi som har materialet, kunskapen och framförallt passionen. Om ett par år när cd-skivan inte existerar som kommersiellt fysiskt verktyg längre utan det uteslutande är laglig nedladdning av enstaka låtar som helt tagit över så kommer vi samlare nog att försvinna ut i periferin igen eftersom vi tillsammans med skivbolagen då inte behövs längre. Det blir rätt skönt, det sticker jag inte under stol med, men jag gottar mig ändå lite idag åt att varvet gått runt och att det är vi som ser till att skivorna kan sälja en gång till, när det tidigare var vi som "förhindrade" samma försäljning.
Häromdagen fick jag ett mail med en länk, jag får sådana emellanåt. Det börjar bli dags att lyssna på det som gömmer sig där. Det är inget som intresserar de flesta, och därför kommer de flesta aldrig att få höra dess innehåll. För mig är det allt jag älskar med musik.
From the head of the Bergdahl kommer här några samlade tankar om nästan ingenting. Man ska ju dela med sig av det lilla man har, vadän det månde vara.
SKINTRADE hade premiär/releaseparty igår. De lade precis upp ett klipp på "One by one" och jag tror fanimej att tiden har stått stilla. Nio dagar till Malmögiget och 17 års väntan är över för min del. Klipp finns nedan och rapport på giget följer naturligtvis när det spelats.
Även om jag tycker att Sweden Rock Festivals lineup i sin helhet i år plågas av för min del egendomliga och ofta rätt meningslösa bokningar så måste jag säga att lördagen faktiskt är en av de bästa i festivalens historia. Kvartetten FISH, BAD COMPANY, SYMPHONY X och självfallet KING DIAMOND luktar succé lång väg, måtte dessa fyra nu inte krocka. Sen finns det säkert möjlighet att jag kastar ett öga på både CANNIBAL CORPSE och SLAUGHTER, kanske t.o.m. GIRLSCHOOL. Jag ställer mig tveksam till de två sista (?) banden på dagen dock, MOTLEY CRUE låter ju tyvärr numera bara snäppet bättre än när min kusin och jag spelade KISS "Talk to me" på tvätthängare och plåtburkar i köket när vi var små, och LYNYRD SKYNYRD som jag egentligen gillar åker ju nu runt med tredje och fjärde generationens medlemmar, endast en enda medlem har varit med sedan början (jag räknar inte Medlocke för han spelade trummor i början och inget annat - fast jag gillar honom ändå), resten är ersättare och ersättare till ersättare. Men visst, det är en avvägning att göra. Synd bara att de 2011 körde samma jäkla låtlista som 1996, de har en rätt stor låtskatt men har blivit (likt många andra) bekväma i sin Greatest Hits-fålla. Trist.
Ända sedan återkomsten från New York har jag befunnit mig i ett jazz- och bluesrus, jag kan inte lyssna mig mätt på inspelningarna av ALLMAN BROTHERS-konserterna (som man behändigt nog kunde köpa på plats) men även en av jazzspelningarna jag såg satte så djupa spår att jag inte känt inspiration att lyssna på något annat på två veckor. Därav mitt knapphändiga bloggande här på sistone, jag hade gärna skrivit in absurdum om dessa företeelser men det finns andra bloggar och andra platser där det passar bättre. Sådan är passionen och inspirationen, när den griper tag så bestämmer den själv när den ska släppa.
En sista liten glädjetårtbit är att jag efter många års letande äntligen fått fatt i en speciell sorts cdplastfickor. Den som har beställt japanska cdskivor har kanske stött på dylika, de kan hålla en vanlig jewelcase och även en lite tjockare förpackning, den är dessutom återförslutningsbar. Perfekt för digipacks och andra skivor man vill vara rädd om. Eländet är helt omöjligt att hitta i Sverige, eller för den delen Europa. Till slut fick jag en blänkare om att en japan sålde massor av sådant på ebay. Jag fick en länk, betalade totalt 95 kronor (med frakt) för hundra plastfickor. Betalningen skedde förra torsdagen och i tisdags (japp!) kunde jag sjunka in i skivvården hemma och hade en trevlig kväll med återseende av skivor jag inte tittat på, än mindre hört, på många år. Jag ska beställa hundra till nästa vecka då jag har en sinnessjuk samling ELVIS PRESLEY-digipacks som äntligen ska få finfickor. Jag tycker om Japan.
Nu myser vi (trots ljudet).
http://youtu.be/M-ilfU6fT64 (Skintrade - One By One, Debaser Slussen igår - youtubeverktyget funkar inte vad det verkar?)
Nej, det är sanning. MARILLION kommer till Skandinavien. I juli, närmare bestämt. Och inte bara för EN spelning, onej, Köpenhamn - Göteborg - Stockholm och Oslo står på listan. Har grisar börjat flyga? Har helvetet frusit över? Har alla människor döpt om sig till Lill-Babs?
Om vi till detta även adderar att FISH och KING DIAMOND kommer till Sweden Rock så kan vi bara komma fram till en enda sak.
ÄNGLAGÅRD ska spela live 2012. Osannolikt var till alldeles nyligen bara förnamnet. Det är dock sant. Det finns nog inget svenskt band jag hellre skulle vilja se live. Det finns nog inget svenskt band jag hyst lägre förhoppning om att få se. Nu står vi där, på kanten ned till en ocean av möjligheter. Med tur så tar Sweden Rock Festival sitt ansvar och låter oss få njuta av "Hybris", detta nationalepos av nationalepos, i solen en eftermiddag i juni. Med ännu mera tur så får vi även bevittna dem på en inomhuskonsert i en för ändamålet lämplig lokal (Trädgår´n i Göteborg? Helsingborgs konserthus eller ännu hellre stadsteater? Eller varför inte St Gertrud i Malmö?).
Förväntan.
Låter de så bra live som man hoppas, önskar och vill? Jag tror det. Tänk att få sitta där och avnjuta Kung Bore eller Gånglåt från Knapptibble. Mina händer skakar i skrivande stund av lycklig förväntan. Det måste vara så nära himmelen som vi kommer nå.
Förälskelse.
"Har du inte hört Änglagård???", utbrast Robban. Var det femton år sedan. Mer? Var det i samband med datorproblem? Eller var det månne något annat? Nej, datorproblem var det nog. Efter lite hattande och dattande och både effektiv och ineffektiv problemlösning så fick jag en dag ett tack och ett litet paket. Däri låg skivan "Hybris". Jag lyssnade en gång och var fast. Jag lyssnade en gång till och har aldrig slutat lyssna. Det är kanske den bästa svenska skivan genom alla tider, eller så är det inte det. Alldeles oavsett vilket så vet jag att jag blev kär i skivan den där dagen och att förälskelsen aldrig lagt sig. Tack Robban.
Till medlemmarna i bandet.
Tack för vad ni givit och tack för vad ni ger. Inte bara mig utan hela världen. Berätta vart ni befinner er så kommer vi. Det är ett löfte. Och en längtan.
När hösten breder ut sig så kan det vara på sin plats att minnas somrigare dagar. Jag är förvisso definitivt en höst-aficionado och lyssnar på massor av King och Mercyful men även denne kan sakna sol och värme (under korta stunder).
Annars har vi en hygglig höst att se fram emot, några fräcka skivsläpp och några fräcka konserter. Det är förvisso en ganska svag konserthöst för min del men det känns ganska bra då toppen på densamma är desto bättre: ALICE COOPER på Alexandra Palace i London - Halloween Night Of Fear den 29/10, NEW YORK DOLLS och underbara CRAZY WORLD OF ARTHUR BROWN som förband. Och jag har köpt VIP-biljett så jag får träffa Alice efteråt. Det är över 17 år sedan jag sist träffade honom så jag tyckte det var dags.
Och..........snart är det 2012. I wanna wake up in the city that never sleeps.........
Nu börjar det min själ ta sig. Några veckor kvar tills det är dags för Sweden rock igen och om jag överlever lördagen så kommer det klipp och recensioner här. Inte för att det är den bästa festivalen nånsin, eller att lördagen har de bästa banden nånsin, men lördagen har lyckats med konststycket att ha band som jag SKA se HELA dagen! Paus har jag endast under 3 x 15 minuter.
Det blir hårt. Det blir hänsynslöst. Jag längtar.
Bjuder på ett klipp med Foghat 2004, bland det bästa jag sett på festivalen nånsin.
