fredag, februari 24, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 8: Magnetic Eye Records represent!

 

I Albany i delstaten New York huserar Magnetic Eye Records, en label som startades 2011. Jag har stött på labeln flera gånger under åren, men den faller i träda för mig tills dess att jag hittar ett stoner/sludge/doom-band som jag tycker är bra. Precis så var det när jag återknöt kontakten med MYR genom första bandet i veckans lista. Tanken slog rot om att kanske göra en lista på en label, dels för att det var ett tag sedan, dels för att Magnetic Eye Records har en satans massa band som verkligen är bra. 

Vi kör!


Vi kastar oss rakt över landet i väst, till delstaten Washington och Seattle. WITCH RIPPER är inte bara ett väldigt häftigt bandnamn, de har en finfin skiva på gång i "The Flight After The Fall" som släpps den 3/3. Jag golvades från första lyssningen, och har återkommit med fruktansvärt hög frekvens till den under veckan. Gillar man MASTODON, MUSE med inslag av QUEEN med episka refränger och stor mäktighet i det mesta, då kommer man gå igång på detta. 

DOMKRAFT gissar jag att många av er har koll på sedan innan. Detta psykedeliska sludgebandet från Stockholm har en krossande tyngd, fantastiska riff åt det hypnotiska hållet, ett satans sväng och fullständig närvaro i leveransen. 

RUBY THE HATCHET från the city of brotherly love, Philadelphia, höjer svänget något så fruktansvärt. Det är svårt att inte gilla detta - den fantastiska sången från Jillian Taylor bidrar starkt till mitt gillande. Ja, det påminner om LUCIFER, men jag tycker att detta är bättre, inte minst för att RUBY THE HATCHET så skickligt väver in lite IRON MAIDEN-inspo i gitarrspelet. 


Vi håller oss kvar i samma fora men återvänder till Stockholm och BESVÄRJELSEN. Något säger mig att amerikanarna på labeln har stora bekymmer att uttala bandnamnet, haha! Här finns det faktiskt ett namn jag kände till sedan innan i Andreas Baier från AFGRUND som ju lirar betydligt snabbare musik än detta magiska svänggäng. Tyngd, sväng, vansinnigt snyggt gitarrspel och sång gör att jag smälter nästan fullständigt. 

Vi avslutar med RESTLESS SPIRIT från Long Island. En väldig bredd i bandets musik - Judgement And Exile har en underbar vibb av CORROSION OF CONFORMITYs Dance Of The Dead som jag går igång ordentligt på, och som får mig att vilja dyka ner i mer av bandets musik. 

Vi tar helg på det!
/Martin

fredag, februari 17, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

Som kommunalt anställd, framförallt inom serviceflygeln, behöver man ofta rensa sinnet från allehanda pester och koleror. Filosofiska, mentala och fysiska krämpor som tär på våra arma hjärnknölar och karparteltunnelsbesatta handleder. Sådana krämpor som inga havremjölksfyllda koppar kaffe, ergonomiska datormöss eller ståbord rår på. För dessa stunder har undertecknat kompilerat en lista med (mestadels) tunga låtar döpt “10 Låtar För Att Överleva Kommunalt Ämbete”, med glimten i ögat som ungdomarna säger.


“We Care A Lot”, av Faith No More från kassetten “Introduce Yourself” (1987)


Vi bryr ju faktiskt oss…oftast, det beror på vad klockan är och hur nära man är till lunchen/fikan. Faith No More är ett knepigt band att beskriva för folk, funk metal känns otillräckligt när attityden mer känns punkig. (O)lyckligtvis återkommer de på den här listan.




“Quiet”, av Smashing Pumpkins från plattan “Siamese Dream” (1993)


Det ska ju vara TYST på biblioteket, och finns det ett bättre sätt att få utlopp för detta faktum än att lyssna på fuzzriff och Jimmy Chamberlin hypnotiska trummande? Debatterbart. (Påpekar också att trots textraden “Quiet, I am sleeping in here” så sover vi inte på arbetstid…inte hela tiden åtminstone.)




“The Crux”, av Mastodon från dubbelvinylen “Hushed and Grim” (2021)


“I! FEEL! PRESSUUUURE! I! FEEL! THE PRESSURE!”

För jovisst är det väl stressigt ibland av diverse anledningar. Gossarna från Atlanta vet verkligen var skåpet ska stå. Fantastiska riff, otroligt solo från Brent Hinds och Brann Dailor smackar trumskinn med energin hos 3 frisläppta förskoleklasser.



“People = Shit”, av Slipknot från skivan “Iowa” (2001)


För ibland är det bara så. Rasistiska kommentarer, otrevligt och otäckt beteende eller rent av fysisk aggression. Tvi vale, och vi går vidare!








“Motherfucker”, av Faith No More från albumet “Sol Invictus” (2015)


“Varför svarar ni inte när man ringer, tycker jag är för jävla dåligt.”







“Skills in Pills”, av Lindemann från CDn “Skills in Pills” (2015)


Tvetydigt, syftas det på medicinerna som kollegiatet behöver ibland för att klara vardagen? Eller måhända de arma själar som fastnat i beroendemyren? Tolkningsfråga.






“Caffeine”, Faith No More från mästerliga “Angel Dust” (1992)


Behöver den förklaras? Mike Patton måste varit kommunalt anställd i ett tidigare liv med tanke på hur många av deras alster som kunde varit med på listan. Oavsett, vi är färdiga med Faith No More nu, lovar. För den här gången åtminstone…




“Keine Lust”, von Rammstein från den nostalgiska “Reise, Reise” (2004)


Vi översätter snabbt Keine Lust till Ingen Lust. Dagen är nästan över, all lust har lämnat oss. Vi väntar nu enbart på en sak.







“Goin Home”, av Toto från samlingen “Toto XX” (1998)


Toto? I EN FREDAGSLISTA? Fy vad räligt, tvi. Klipp dig och stick från stan!

(jovars, men även den mest inbitne hårdrocksentusiast, som andas nedstämt och dubbelkaggar, upplever katarsis efter en lång, dryg dag på den kommunala arbetsdagen med den här låten i örat. Den övertygelsen lämnar mig aldrig.)



“I’m Alive”, av The Hives från singeln “I’m Alive” (2019)


Vi lämnar med lite nygammalt skrän och tjut från Howlin Pelle och Fagerstagossarna. VI ÖVERLEVDE ARBETSDAGEN! Solbrillorna på, vi kommer tillbaka imorgon. Skoningslöst obesegrade av den kommunala apparaten. 



Odugling, första klass, Hjalmar B. Signing off.


Fredagslistan 2023, vecka 7: 10 låtar för att överleva kommunalt ämbete

fredag, februari 10, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 6: Gästlistan!

Förväntar ni er en lista med ny, tight, snyggt producerad melodisk dödsmetal från Göteborg kommer ni dessvärre gå lottlösa. Om ni däremot gillar skramlig HC med 20 år+ på nacken kan det vara värt att hänga kvar.

Vecka 6 är väl en väldigt bra vecka att damma av några norrländska klassiker så håll i hatten, nu korsar vi Hallandsåsen! Er guide på färden är ingen mindre än jag, killen som rent fysiskt inte varit norr om Uppsala men som är desto mer berest i hardcorens metafysiska värld.

Första stoppet är Luleå, en tätort i Norrbottens län som har typ 50000 invånare, Sveriges 7e största hamn och som fostrat ett av världens bästa band. Ni gissade rätt. BREACH.

Jag måste erkänna att jag inte vet någonting om bandet BREACH. I min gamla replokal som jag spenderade hutlöst många timmar i under mina tonår satt en affisch föreställande skivomslaget till plattan "Venom" från 1999. Det är möjligt att mina varma känslor för skivan kommer av att den på sätt och vis alltid fanns närvarande när jag plockade ut diverse riff (även från just BREACH) som jag planerade att stjäla, medvetet fyllde i studiecirkellistorna felaktigt för att få replokalshyran pröjsad eller drack billig folköl i smyg. Hursomhelst är plattan en resa i dissonansens och de skramliga trummornas fantastiska värld. Jag kan varmt rekommendera hela bandets diskografi.

Vi håller oss kvar i Luleå och snabbspolar oss in i det nya milleniet. År 2000 kom skivan "Ignoring the guidelines", som min personliga favorit. Bandet är såklart RAISED FIST och behöver förhoppningsvis ingen närmare introduktion. Det är rakt, hetsigt, snabbt och förbannat bra live. Låten heter Running man, som filmen fast utan ”the” i början.

Innan jag flyttade tillbaka till Helsingborg bodde jag i ett sagoland som heter Norge. Där fanns fantastiska saker som bandet DARKTHRONE, snö och granskog. Det fanns även saker som var fantastiskt dåliga som det politiska partiet Fremskrittspartiet. Hursomhelst rör vi oss söderut längst kusten till Skellefteå, spolar fram till 2002 och hoppar in i spår 4 (som råkar heta Fremskrittspartiet) på legendariska TOTALT JÄVLA MÖRKERs legendariska skiva "Det ofrivilliga lidandets maskineri".

Korvkioskbränder, go’kväll och utmärkelsen Europas kulturhuvudstad 2014. Ni gissade rätt. Umeå. Vi vrider tillbaka klockan till 1997 och flyttar David Sandström från trumsetet till micken. Resultatet blir FINAL EXIT, skivan heter passande nog "Umeå". Vem Majvy Rosén är har jag ingen aning om men huruvida det svänger råder ingen tvekan.

Sista låten på listan är också den kortaste. Året är 2001, staden är Umeå och DS-13s platta "Killed by the kids" rymmer 22 låtar på 25 minuter och 15 sekunder vilket är helt perfekt om ni frågar mig. Titeln Vi skatar, dom dör går inte heller att klaga på.



Jag hoppas att detta var väl investerade 8 minuter.

/Oskar

Fredagslistan 2023, vecka 6: Gästlistan!

fredag, februari 03, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 5: Kyndelsmäss

Då 40 dagar passerat efter jul var det så dags att uppvisa det lilla Jesusbarnet i templet för första gången. I kyrklig tradition kallas denna högtid Jungfru Marie Kyrkogångsdag, eller kyndelsmäss. För oss långhårigt sinnade är denna ljuständardag såklart mest bekant genom våra krönta doomkungar: CANDLEMASS. 

Här följer alltså fem TUNGA bitar som Leif Edling och kompani värkt fram de senaste 40 åren. Liksom den kyrkliga mässan är Candlemass starkt förknippade med en särskild Messias, men här vill jag även rikta strålkastarljuset mot den voluminöse vibratokungens mindre bekanta kollegor.

(Och som av en händelse var Edling gäst i veckans Hemma hos Strage, som ni kan lyssna på till morgonkaffet i helgen.)


1. Black Stone Wielder, från debuten "Epicus Doomicus Metallicus" (1986), med Johan Längquist som sessionsvokalist. Notera det juliga inslaget, som ett sista eko innan vi går in i våren.


2. A Tale of Creation, från fjärde albumet "Tales of Creation" (1989). Tredje och sista fullängdaren med Messiah Marcolin på sång (innan en kort återförening på 00-talet). 


3. Elephant Star, från "From the 13th Sun" (1999). En annan sida av Candlemass: från att ha lyft upp hela genren ur såsiga Black Sabbath-imitationer hittade Edling tillbaks till doomens mer psykedeliska än episka ursprung och gjorde... tja, en i mitt tycke fantastisk Black Sabbath-imitation. Här med rena riffstölder, och en Björn Flodkvist på sång.


4. The Bleeding Baroness, från "Death Magic Doom" (2009). Ännu ett tioårshopp: nu är jag ute på okänt vatten eftersom jag av någon anledning inte lyssnat på skivorna med den amerikanske sångaren Robert Lowe (från bland annat SOLITUDE AETERNUS). Men det här låter ju bra, skärpning Johansson!


5. Astorolus - The Great Octopus, från The Door to Doom (2019). Få saker är väl mer doom än enorma underhavsmonster? Detta sista årtiondehopp sluter åtminstone två doomcirklar: Johan Längquist från debuten är tillbaka bakom mikrofonen (med den äran) och, inte minst, gästas låten av ingen mindre än TONY IOMMI. Kommentar överflödig. (Kan dock tillägga att videon som ni hittar i listan har både gott om naket och tentakler, om ni gillar sånt. Det är ju ändå fredag.)


Bonus: Countess Bathory, från "In the Name of Satan (a Tribute to Venom)", 1994. Den här covern var mitt möte med både Candlemass och Venom, i späd ålder. Saknar alltid gitarrstämman i sticket varje gång jag hör originalet. 



Här hittar ni listan! Glad kyndelsmäss på er!

/Andreas

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 17: Herr B frågar sig hur folk kan lyssna på sånt här trams?

  Den veckan blir det kontroversiellt! Herr B kommer avslöja de band han upplever är mest överskattade. Eller ja, något så när åtminstone. D...

Populära inlägg