Nu är vi en bit in i juli och jag har sedan länge kopplat ur hjärnan och gått på fem veckors semester under vilka jag ämnar göra mycket lite av produktionsvärde, den här listan är dock ett undantag från den regeln. Vi ska ägna oss åt ett konceptband som sedan starten 2005 legat mig mycket varmt om hjärtat och som i dagarna (15/7 för att vara exakt) släppte en ny EP: "The Old Hag". Männen som står bakom skapelsen lystrar till namn som Nicke Andersson,  Robert Pehrsson, Scott Carlson och Erik Wallin (tidigare även Mange Hedquist). Jag talar naturligtvis om DEATH BREATH, denna oefterhärmliga koloss av monsterdöds som jag tycker fått på tok för lite uppmärksamhet genom åren.

Enda egentliga nackdelen att tala om är att det släppts lite väl sparsmakat med skivor av den här konstellationen, endast en fullängdare "Stinking Up the Night", tre EPs "Death Breath", "Let It Stink", "The Old Hag" och så medverkar man på Black Lodge-boxen tillsammans med MÖRK GRYNING, FACE DOWN och CONSTRUCDEAD. Att det finns ett sug från publiken efter släpp från det här bandet är väldigt tydligt om man läser på bandets facebooksida i tråden där den nya EPn annonserades ut. Den tog nämligen slut nästan exakt omedelbart och eftersom jag är lös och ledig var jag sex dygn sen på den bollen och står således utan skiva. Sånt som händer, man får istället glädjas åt den frenesi och spelglädje som finns på både titelspåret The Old Hag och låt två - Forest Of Disgust. 

Det är svårt att ha en favorit bland DEATH BREATHs släpp eftersom allt är precis sådant jag gillar men måste jag välja så håller jag av nostalgiska skäl "Let It Stink" högst. Det var den jag hörde först och den har snäppet råare produktion och låter lite mer brutal än "Stinking Up The Night", vars ljudbild är mer svängig än manglande. I övrigt är det lätt att känna igen det här bandets låtar, man håller fast vid en fond av old school-döds där punkiga riff möter röjig metal och satsar mer på upptempo än mellanregister. Lägg till det ett genomgående tema för låttexterna: mord och blod, zombies, monster och Lovecraft.  Även briljanta låttitlar som Giving Head To The Dead, His Protoplasmic Worship och Flabby Little Things from Beyond. Ja, sedan har man allt man kan önska sig! DEATH BREATH har hittat ett klockrent koncept som inte kräver varken krusiduller eller experimentella utsvävningar. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det får fortsätta vara så för det här är ett av mina absoluta favoritband. 

Jag har inte gjort något urval till listan idag utan tycker att ni ska tugga i er den fullständiga diskografin genom att klicka på nedanstående länk. När samtliga låtar avnjutits tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2022, vecka 29: Giving Head To The Dead, en hyllning till DEATH BREATH!

Onsdagstipset

Kamrater! Tiden är inne att kika djupt ner i den häxkittel där black och death kokas ihop till den allra mest smakfulla av brygd. Många band har detta som koncept men få gör det så bra som NOCTEM. Detta är rakt av svinigt bra! Thrashigt snabbspelar-ös, hockeyrefrängskänsla och en urkraft som slår emot en likt en vulkan placerad direkt vid själva ingången till Hades. Det finns blinkningar till den svenska dödsmetalltraditionen, likväl som mer genreöverskridande akter som ANAAL NATHRAKH. Även det spanska ursprunget får plats i gitarrmanglet. Mixning och mastring står Tore Stjerna från klassiska Necromorbus studio för, vilket ytterligare bidrar till känslan av rått men välproducerat (tänk WATAIN). Fem av fem dubbelyxor ger jag om denna styrkeuppvisning, med andra ord - missa icke detta.

Fullängdaren "Haeresis" släpps inte förrän den 30/9 men innan dess får vi låta nedanstående tre smakprovsspår gå på repeat. Jag biter på naglarna, räknar ner och säger Carpe NOCTEM!

/Susanne

Onsdagstipset : NOCTEM - Haeresis (smakprov)

Best Of The Best Of The Fredagslista.

Temat för veckans fredagslista blev ett band var och sedan helt enkelt välja ut det bästa som dessa åstadkommit i musikväg. Best Of The Best med andra ord. Kan ju vid första anblicken verka som ett av de lättare uppdragen vi tagit på oss i fredagslisteväg men icke. Ponera att man väljer ett av sina favoritband genom tiderna som kanske har gjort, låt säga en fyra - fem odödliga plattor med kanske ett tiotal riktigt bra låtar på varje. Och ovanpå det ett gäng andra plattor som också är helt okej. Enter: beslutsångest galore. Själv velade jag in i det sista med vilket band jag skulle välja. Kandidaterna var inhemska hela bunten: DISMEMBER, ENTOMBED, DARK FUNERAL och WATAIN. Valet föll slutligen på gamla hjältarna i ENTOMBED och redan där bad jag ju om trubbel. (Lycka till med att försöka välja ut enbart tio låtar av dessa herrar liksom.) Nåväl, efter att ha funderat och klurat, valt ut, valt bort, våndats, slitit mitt hår och lagt till igen så återstår tio alster enligt följande:

Chief Rebel Angel från "Morning Star" inleder. Fantastisk låt, det enda jag har att klaga på är det onödigt långa introt. Därav hamnar denna pärla först så att vi slipper blanda in den där halvlånga tystnaden mitt i listan sen. Wolverine Blues följer upp från skivan med samma titel. Det här var faktiskt den första skivan med ENTOMBED köpte (även om jag hade lånat "Clandestine" på bibblan innan). Nostalgivärdet är med andra ord stort. Från "Left Hand Path" kommer låt nr 3: But Life Goes On. Det här är faktiskt den enda låten från den skivan, vilket säkert kommer att generera höjda ögonbryn hos vissa, men sanningen är att då det kommer till de äldsta albumen håller jag "Clandestine" snäppet högre. Men framför allt handlar det om platsbrist. "Left Hand Path" är överlag fenomenal. Så fick jag det sagt och med denna disclaimer går vi vidare i våra liv. Chaos Breed (introt!) fortsätter med den äran. Här finns det många fina partier: sedvanligt mangel, tjusiga melodislingor, snillrika tempoväxlingar, breaket i mitten. Ja, ni vet.

Något nyare tongångar sedan i I For An Eye som bjuder på sväng och lite skön thrashkänsla. Ibland får jag för mig att "Morning Star" är som en sorts uppdaterad kusin till "Wolverine Blues", rent spelmässigt. Det kan man höra i nästa övergång till finfina Out Of Hand. Lite samma känsla, annan tidsepok. Så tillbaka till "Clandestine" igen och Crawl. Sedan About To Die som jag tog med i sista stund faktiskt. Den har en omedelbarhet som jag gillar. Det är inte jättemycket snirklar och krusiduller utan mer rakt på-attityd här. Gott så. Living Dead är en av de dödsmetallåtar som satt sig fast hårdast i mitt medvetande sedan jag hörde den för första gången och den ska förstås med även på denna lista. Avslutar gör ROKY ERICKSONs gulliga Night Of The Vampire som herrarna haft den goda smaken att göra en cover på. Ja, inte mycket att säga här, ROKY är fantastisk, ENTOMBED likaså.

Med detta går vi raskt över till Martins del och här vankas det SLAYER må ni tro. Inleder gör Black Magic från "Live Decade Of Aggression" som jag tycker har en överraskande bra ljudkvalitet för att vara en liveskiva. Och låten som sådan är det inga fel på heller.
Så en gammal klassiker från "Reign In Blood" (som för övrigt är en av mina favoritskivor med nämnda band): Altar Of Sacrifice. Väldigt tjusig inledning på den här låten om ni frågar mig, jag som annars är väldigt svag för klassiska Angel Of Death-vrålet. Just den låten är faktiskt inte närvarande på Martins Best of SLAYER-parad, må hända kändes den för lätt eller så satt herrn i fråga och slet sitt hår i vanmakt och beslutsångest precis som jag själv inför detta att välja och välja bort. Hur som, tredje alstret är ett något nyare sådant i form av Final Six från Soundtracket till Punisher. En låt som invaggar oss i falsk säkerhet i den väldigt väna och puttriga inledningen men sedan manglar loss totalt någonstans i mitten. Trevligt!

Åter till en klassisk skiva: "Divine Intervention" och låten Dittohead. Ja jävlar vad det går undan för att ta till ett kraftuttryck. Efter denna nackmuskelansträngning en masse får vi lugna ned oss en smula och här passar The Stooges-covern I'm Gonna Be Your God fint. "Undisputed Attitudeskivan" visar upp en punkig sida hos SLAYER och jag misstänker att den är lite av en vågdelare hos fansen. En oväntad men inte helt oäven skiva om ni frågar mig. Stain Of Mind från "Diabolus In Musica" och New Faith från "God Hates Us All" för oss vidare i listan innan det är dags för gamla klassikern Silent Scream från "South Of Heaven". Ett klart favoritinslag i den här låten, förutom tjusiga solon, är för min del den där liksom olycksbådande melodislingan som ligger och svävar som en osalig ande över hela låten.

Så ytterligare en gammal bekant: Spirit In Black från "Seasons In The Abyss" som lyckas med konststycket att låta både snabb och långsam på samma gång. Fina Psychopathy Red från "World Painted Blood" avslutar och visar upp ett nutida SLAYER som låter precis lika hungrigt som då det begav sig. There you have it, kids. Best Of The Best. Ha en förnöjsam helg!

/Susanne

(Best Of The Best från 1989 - Ni har väl inte missat denna pärla som i svensk översättning fick den något mesiga titeln Karatemästarna? I rollistan ser vi bland annat James Earl Jones och Julia Roberts storebrorsa Eric Roberts. Tagline? A team is not a team if you don't give a damn about each other. Så sant som det är sagt.)

Dismember - en kärlekshistoria.

From dream to dream we have always been like an everflowing stream.

Det här är ett inlägg som jag har tänkt skriva länge men inte fått ro att sätta mig med förrän nu. Det handlar om ett av Sveriges genom tiderna bästa och mest ihärdiga dödsmetallband in my humble opinion: DISMEMBER. Jag minns när det begav sig (jag minns det faktiskt som igår eller möjligen i förrgår) i nittiotalets början. Källarbanden kravlade så sakteliga upp mot ytan och såg dagens ljus i det som skulle bli början till dödsmetallscenen på de här breddgraderna. Själv var jag ung, arg och hyfsat skoltrött. Det var ettan på gymnasiet i en  mindre ort (som man önskade skulle vara lite större än vad den var). I väntan på bussen som skulle ta mig hem (till den ännu mindre orten där jag bodde) klev jag in på biblioteket och bläddrade förstrött bland skivorna. Under bokstaven D fanns två skivor som skulle komma att förändra mitt sätt att förhålla mig till musik för evigt: "Like An Everflowing Stream" och "Indecent And Obscene". Jag minns känslan, det var en skräckblandad förtjusning, en pirrande vetskap om att det här, det var något nytt. Något annat. "Like An Everflowing Stream"-omslaget hade konventionell hårdrock/metal-estetik med eld, drakar och ett underjordiskt landskap, inget häpnadsväckande där direkt. Men baksidan! Där hände det grejer minsann:

Imponerande och lite skrämmande på samma gång tyckte jag. Som om någon gräns överskreds med allt det där blodet. Farligt men fascinerande, hotfullt men hett! (Ja, ni vet vad jag menar.) Jag kunde bara inte sluta titta på det. Samma sak var det förstås med Indecent and obscene, inälvsfest galore:

Det här tilltalade ju förstås min skräckfilmsådra något sanslöst mycket. Det kändes som att få både splatterfilm och musik samtidigt, som en fenomenal kombo man inte ens visste fanns. (Lite som då Sourcreme & onion-chipsen kom till byn, så enkelt och så fruktat genialiskt.) Visst hade jag lyssnat på METALLICA innan men det här gänget såg ut att lira i en helt annan musikalisk division. ALICE COOPER hade lattjat med giljotiner och WASP kastade blodiga köttstycken på publiken långt tidigare men jag kunde inte bry mig mindre. Det var för showigt och musiken var inte min kopp med te. Så plötsligt fanns detta istället. DISMEMBER. Bara bandnamnet bådade ju gott. Jag lånade hem båda skivorna och lyssnade på dem nonstop tills lånetiden gick ut. Då lånade jag om dem.

Dödsmetallen alltså, vad viktig den blev för mig i den stunden. Det var en aha-upplevelse av stora mått. Som att gå in i en andra andning och hitta en helt ny typ av urkraft precis när man är som tröttast. En sorts renodlad känsla av att inget var omöjligt. Så kändes det. Som att hitta hem, för att ta till ett slitet uttryck. (Det kan låta klyschigt och over the top men det är alldeles sant.) Resten är, som de säger, historia. Jag började köpa på mig allt jag kom över som såg ut att låta likartat och det var goda tider de där åren runt -93 -94-snåret. Band har kommit och gått som band brukar genom ens liv men Dismember är ett av de där få banden som alltid har funnits kvar oavsett vad. Jag har sett dem live en handfull gånger, det kunde gärna ha varit fler. Förra november, efter 23 år och ett gäng fantastiska plattor tog resan slut men kärleken lever vidare.

Tack för allt. Tack som fan!

/Susanne