fredag, april 16, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 15 - Snabba puckar

 Goder afton! Fredagen är här igen och i dagens lista har jag spårat upp lite trivsamma nysläpp. Gemensamt för låtarna är att de alla går hyfsat undan tempomässigt sett och därav får listan namnet Snabba puckar. Vi kör igång direkt.

Norska NEKROMANTHEON känner vi igen sedan tidigare och då tänker jag främst på albumet "Rise, Vulcan Spectre" som släpptes 2012. I dagens lista tar vi en titt på nysläppet "The Visions Of Trismegistos" och en snabb jämförelse de plattorna emellan ger vid handen att NEKROMANTHEON finslipat sin effektiva och mörka thrash ännu ett snäpp sedan sist. Rå men tydlig ljudbild och framför allt inga fillers eller dödkött så långt ögat kan nå. Perfekt musik att sparka igång helgen med om ni frågar mig.

Bidrag nummer två i listan kommer från polska ANGRRSTH som släpper sitt debutalbum "Donikąd" i dagarna hos Godz Ov War Productions. Vi bjuds på en karg och atmosfärisk black metal som ger tydlig mersmak av detta sammanbitna gäng. Klara pluspoäng också för det som jag brukar tänka på som psykbryts-ylet i början av Niebiański Pogrzeb (ett uppgivet AOOOUH) som jag först och främst associerar med SILECER men som när allt kommer omkring för tankarna till allsköns eländesband i det stora hela. Musiken är dessutom väl utförd och känns genuin.

Dags för dagens historielektion! Vi beger oss till grannlandet Danmark och en ny favorit för min del, ILDSKÆR, som ju släppte fenomenala "Den rædsomste nat" för något halvår sedan. Herrar Garðarsson och Skóggangr ligger sannerligen inte på latsidan för nu kommer en ny EP som heter "Paa dækket kalder de døde" och från den har jag valt Blodrøde bølger som är en mustig och melodisk black metal-anrättning. Jag tänker inte orda så värst mycket mer om den annat än att jag tycker att den håller en episk "nu drar vi ut i krig"-nivå. Trevligt också med band som har tydlig estetisk tematik, i detta fall kanonbåtskrigen mellan den dansk-norska styrkan och den brittiska (1807-1814).

WODE från Manchester utgör listans nummer fyra och från deras "Burn In Many Mirrors" kommer låten Lunar Madness som är en ganska lättsmält och svängig historia inom ramarna för black metal med apokalyptiskt ockult tema. Må hända karvar den inte in några bestående ärr i öronen på den som lyssnar men ibland är det skönt att bara luta sig tillbaka och njuta av lite habilt riffarbete som för tankarna till det landskap som stavas heavy metal. Gott så!

Sist ut är Göteborgs stoltheter inom black metal/crust punk-scenen, nämligen HEAVY BLEEDING. Deras album "A Dark Place" (som för övrigt är gruppens tredje släpp om jag räknar rätt) såg dagens ljus i februari 2021 och från den kommer klockrena Curse Of The Mind. Maken till engagemang och desperation får man leta efter och personligen blir jag sanslöst sugen på att gå på livespelning och svepa en fickljummen öl när jag lyssnar på den här låten. Måtte 2021 bjuda på det till sist, det har vi sannerligen förtjänat.

Med detta önskar jag en strålande helg och säger på återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 15 - Snabba puckar


fredag, april 09, 2021

Fredagslistan, vecka 14: Blue Öyster Cult - Hidden Hits vol 1

(tryck på grabbarna för fem dunderhits!)

BLUE ÖYSTER CULT
. Vart ska man börja egentligen? Min relation till dem grundades i och med METALLICAs cover på världens bästa låt, Astronomy, från tredje albumet "Secret Treaties". Länge var det enda skivan jag hört med dem, utöver radiohitten tillika världens bästa låt (Don't Fear) The Reaper, tills det lossnade ordentligt i vuxen ålder. Sent omsider insåg jag att det där New York-gänget var något utöver det vanliga classic rock-bandet. 

Många har försökt beskriva vad det är hos dem som är så speciellt, men det är något svårgripbart, större än beståndsdelarna. Är det samspelet mellan frontmännen Eric Blooms och Buck Dharmas fantastiska sångröster (uppbackade av resten av bandet som alla tar ton)? De mystiska texterna med lika mycket referenser till hemliga sällskap och esoterisk science fiction som till sex, droger & rock n roll (med gästskrivare som Patti Smith och Michael Moorcock)? De mångsidiga låtarna som rör sig från radiopop till progrock till doom metal? Är det Buck Dharmas överjordiska gitarrspel? Gudarna vet.

Men eftersom det är vår blev jag sugen på att bjuda på några av mina favoritlåtar med BÖC, långt ifrån de söndertjatade Rockklassiker-hittarna. Vi börjar från början va? En låt per skiva. Och givetvis följer fortsättning framöver, eftersom deras åttiotal bjöd på så mycket, ännu mer bortglömt gott.


She's as Beautiful as a Foot, från självbetitlade debutalbumet från 1972, är lika psykedelisk och mystisk som titeln eller för den delen omslaget antyder. Är vi i öknen? I rymden? I någons dröm? Antagligen, ja. Världens bästa låt? Antagligen, i synnerhet med låten Screams som kommer precis innan, som är ett perfekt par. Efter brakar den rätt in i heavyrock-dängan Cities on flames with rock n roll, som illustrerar vilken jäkla bredd det här bandet hade.


 

Strax därpå kom andra albumet "Tyranny & Mutation", där vi hittar Wings wetted down. Bandet har rört sig in på lite mörkare, mindre psykedeliska territorier med den här skivan, med närmast gotiska bilder i texten lånad från Nobelpristagaren Pablo Neruda (sjungen av basisten Joe Bouchard):

"Flights of black horseman / Soar o'er the churches / Pursued by an army of birds in the rain"

Inramat av ett riktigt kargt gitarrljud. Och vilka dystra harmonier sen i samspelet mellan Allan Laniers klaviatur och gitarrerna! BÖC visar sig här på sin mest lyriska, dunkla sida.



 
Genombrottsalbumet sen då, "Secret Treaties" från 1974. Vet ni hur svårt det är att välja ut bara EN låt från de här albumen? Jag skulle behöva en lista per skiva. En lista per albumsida vore bäst. Men eftersom jag redan konstaterat att sista spåret Astronomy är världens bästa låt genom tiderna och ska spelas på min begravning, så fick jag ta en annan. Flaming Telepaths låter lite som ett Beatles beväpnat med laserkanoner på domedagen. Alltså, Moog-solot vid 2:25. Gitarrsolot en stund senare är rent sublimt. Buck Dharma ÄR världens bästa gitarrist. Och texten sen, med Sandy Pearlmans alkemiska surrealism: 

"Yes, I know the secrets of the iron and mind / They're trinity acts, a mineral fire / Yes, I know the secrets of the circuitry mind / It's a flaming wonder telepath / .../ And the joke's on you"

 

"Agents of Fortune", 1976. Var det nån som sa "more cowbell"? Då ska ni i skamvrån  med er. Att inte ens världens mest uttjatade och inte speciellt roliga SNL-sketch kan fördärva magin i en låt som (Don't Fear) The Reaper är ett mirakel. Har ni ens hört mittenpartiet med solot? På riktigt? Det är som ett åsknedslag rätt i själen! Men nu ska vi inte romantisera självmord, utan kokain. För det är vad Tenderloin handlar om. Eller är texten en eufemism för bordellbesök? Vem vet! BÖC klär även de mest uttjatade rocktext-klyschorna i poetisk skrud. Ett oerhört sväng har grabbarna fått till här, med den rastlöst vandrande basen, funkiga trummorna, och gitarrernas staccatokomp och yviga små räkor. 

 

"Spectres" från 1977 markerar för många slutet på BLUE ÖYSTER CULTs storhetstid, och det finns fog för det. Därför passande att vi slutar här, för den här gången. I love the night slår an samma mystiska nattliga atmosfär som första låten i listan, men nu utan surrealismen. Här finns bara den sorgsna, sammetslena skönheten kvar, i natten personifierad (handlar den om kokain eller vampyrer? eller något mer svårgreppbart? välj själv vad det är för gestalt vi möter efter skymningen!) 

Det tar emot att inte binda ihop denna med albumets sista spår Nosferatu, som tillsammans utgör, ja vad tror ni? Världens bästa låtar. Men den får ni gräva fram själva.

 Tryck på rockgudarna för att lyssna!



fredag, april 02, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 13: Power metal!

 Gott folk!

Påskhelgen är av tradition en av de helger som jag uppskattar mest. Lediga dagar på våren utan samma betungande måsten som exempelvis julen och nyåret - det borgar för trivsel på hög nivå. Därför blir det en ganska glad lista den här veckan. Power metal har en förmåga att vara just det. För det mesta. 

Vi kör!

Ny bekantskap för mig, ARION från Finland. Jag fick promon till kommande skivan "Vultures Die Alone" för ett tag sedan, och den är inte så tokig faktiskt. Oerhört bra på snygga melodier av det episka slaget. Enormt bra harmonier i sången och riktigt bra gitarrarbete gör att jag taggar igång på Out Of My Life på riktigt, trots den vansinnigt lökiga titeln. 


Dags att bli lite lokalpatriotisk, då Anette Olzon huserar i helsingborgstrakten, och nu blir det rejält med sång! Att Olzon kanske inte mäktade med NIGHTWISH fullt ut må vara hänt. Här kommer hon till sin rätt och blåser taket av huset med Russell Allen från SYMPHONY X. Alltså, detta är så hantverksmässigt bra att det inte är svårt att nicka med i den uppvisning i episk symfonisk power metal som detta faktiskt är. 

Nu blir det galopp på bastrumman, och det blir med ett överslag av pompa och ståt. Det här bandet från Schweiz kände jag bara till namnet, men det jag hör i låten Marching On Versailles gör mig sugen på mer. Framför allt imponeras jag av Melissa Bonnys röst som är så oerhört vacker. 


Martijn Westerholts band. Westerholt är keyboardisten som av hälsoskäl var tvungen att hoppa av WITHIN TEMPTATION, men som fortsatte att skriva musik och DELAIN är ett av de projekt som det skrivandet mynnade ut i. Väldigt mäktigt detta måste jag säga. Massiva, surprise!, keyboardmattor vilket jag inte behöver vara avogt inställd till. 

Avslutar med tungviktarna HELLOWEEN som är på gång med nytt material. Det låter som bandet brukar, men med det tillägget att nu är ju Kiske och Hansen tillbaka även på skiva med bandet. Ett faktum, gott folk, som gör att jag är så sjukt sugen på att höra mer än det vi får på Skyfall som är svinbra. Ett av mina finaste minnen från Copenhell rör just HELLOWEEN. Jag, Susanne och Hugo som är Susannes karl kollade in bandet. Tillsammans med Hugo, som är en av de tuffaste killarna jag mött, förvandlades jag till en lyckofnattande 13-åring när bandet vräkte på med Eagle Fly Free. Jag hoppas att bandet kan nå upp till de nivåerna igen!

Glad påsk för satan!

/Martin

fredag, mars 26, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 12: Royal Destroyer

God afton! Idag har jag lämnat listkonventionerna därhän och unnat mig en närstudie av ett album som är lika delar efterlängtat som bra. Trollhättans stoltheter THE CROWN har nämligen släppt nytt! "Royal Destroyer" heter anrättningen som såg dagens ljus den 12/3 på Metal Blade Records och har man lyssnat på det här gänget tidigare bjuds man inga större överraskningar, vilket jag säger med det allra mest positiva av tonfall.   

THE CROWN har alltid hållit hög kvalitet på sin dödsmetall och de är ju vid det här laget rätt gamla i gemet då de började lira redan 1990 (men då under namnet CROWN OF THORNS). I korta drag kan man säga att "Royal Destroyer" är en synnerligen bredbent skiva, den är melodisk och manglig med en fläskig produktion och framför allt är detta verk dedikerat och väldigt väl utfört.

Baptized In Violence som inleder fungerar som en välplacerad lavett, den är kort men kärnfull och har ett skärande riffarbete rakt igenom. Den hade gärna kunnat få vara snäppet längre men underbart är ju som vi alla vet kort. Härnäst Let The Hammering Begin! som har galopptaktsintro och sedvanligt AAAARGH-vrål som övergår i en tjusig ljudvägg med furiöst gitarr- och trumdriv. Vi bjuds även lite tempoväxlingar som jag menar förstärker låtens tyngd. Fem av fem dubbelyxor i betyg.

Låt nummer tre Motordeath är som en hämndlysten slugger som just fått korn på sitt byte och gitarrerna känns en aning thrashiga. När allt kommer omkring lutar jag nog åt att det här är min favoritlåt på hela skivan. Efter denna furiösa trio av inledande låtar får vi lugna ned oss några pinnhål med Ultra Faust. Mörkt, elakt och svajigt är ord som kommer spontant när man lyssnar på den. En bit in i låten höjs tempot och vi får oss några gitarrsolon till livs. Gott så!

Glorious Hades som kommer näst har solklar powerballadskänsla modell feelbad och det klassiska plinkande som åtminstone jag associerar med militära män som ska ge sig ut i strid och eventuellt förlora en och annan kamrat i processen. Långsamt, malande och riktigt bra. Även skönt med något av en palate cleanser som bryter av så här i mitten av skivan.

Med nästa låt, Full Metal Justice, tar man sats igen och kopplar loss adrenalinet. Min enda invändning vad gäller det här stycket är att jag hade önskat mer mangel och färre gitarrsolon men det har nog mer med min bakgrund som icke-hårdrockare än något annat. (Och med icke-hårdrockare menar jag i det här fallet att jag föga förvånande håller 90-talsdödsen mycket närmre hjärtat än t.ex. NWOBHM. Sedan kan man ju visserligen vara av åsikten att all metal är någon form av hårdrock i grund men den diskussionen kan vi lämna därhän för tillfället.)

Sedan är det dags för cow bell! Ni som följt bloggen sedan ett par år tillbaka känner ju till vår faiblesse för detta bortglömda slaginstrument och i Scandinavian Satan bjuds vi faktiskt på en och annan koklocksklang. Ett mycket bra initiativ som jag vill uppmana fler musiker att anamma. Devoid Of Light börjar med en nedtempokänsla som efter någon minut byts till ett hamrande kaos, en väldigt angenäm blandning som ger mersmak.

Uppföljande låten We Drift On tycker jag nog är en av skivans svagare låtar, åtminstone i det sällskap den befinner sig i. Vi bjuds på lite puttriga tempoväxlingar och utan att jag kan sätta fingret på exakt varför infinner sig någon form av lökighetskänsla. Jag kan leva med det och det är inte alls dåligt men jag ser det mer som en inledning till skivans sista två låtar.

Med Beyond The Frail tycker jag mig ana en ta i ända från tårna-desperation som är väldigt klädsam och den i sin tur är en perfekt uppbyggnad till den sista låten Absolute Monarchy som är en mycket stark avslutning på "Royal Destroyer". Ett gott val att lägga den sist får jag säga för att följa det gamla talesättet att sluta när man är på topp. På det stora hela en snyggt avvägd balans i hur man valt att lägga låtordningen och på så sätt styra över tempo och uppbyggnad av skivan. Med det säger jag tack för mig för denna gång och framför allt mange takk till THE CROWN för denna värdiga inledning på helgen!

/Susanne

 Fredagslistan 2021, vecka 12: Royal Destroyer

fredag, mars 19, 2021

Fredagslistan 2021: Vecka 11: USBM del 1!

Solen skiner, våren står för dörren! Så varför inte dyka ner i det svartaste bråddjupet hårdrocken har att erbjuda? 

Förenta staterna sågs länge med oblida ögon av black metal-entusiaster här i Nordeuropa, som ett gäng clowner eller i bästa fall ripoffs på överlägsna europeiska original. Det var inte alltid en osanning, men att överföra sin bild av USA som en kristen-konservativ kulturindustriell stormakt på landets flora och fauna av extrem musik är orättvist både mot konstnärerna och en själv som lyssnare. Jag skulle egentligen behöva minst tio, tjugo listplatser för att ens komma igång, så det kanske blir en uppföljare. Ingen McBlackMetal här så långt örat kan nå.



VON - Lamb ("Satanic Blood", 1992)

Det finns kult, sen så finns det kult. VON: monoton, esoterisk djävulskult från Hawaii (!), som lade grunden för många, många band. Case in point: de myntade namnet WATAIN. Deras hit Satanic Blood, gjord känd för generationer tack vare DARK FUNERALs cover, är söndertjatad, men i deras glimrande djup finns en stor del av svartmetallens renaste essens. Primitivt, poetiskt, becksvart, med underbart grisigt ljud.
(Vilken tur att de bara gjorde en demo, och inte försökte sig på en comeback med nya medlemmar och nya projekt för tio år sedan!)

 

WEAKLING - Cut their grain and place fire therein ("Dead as Dreams", 2000)

Innan någon pratade om "atmospheric post-black metal", "blackgaze" och dylikt, innan DEAFHEAVEN och WOLVES IN THE THRONEROOM, fanns WEAKLING under en kort stund, på västkusten under nittiotalets skälvande sista år. Alla medlemmarna är djupt involverade i San Fransiscos hårdrocksscen, ett rent spindelväv av band för den nördige att gräva ner sig i. Ett album blev det, men vilket album. Den totala musikaliska motsatsen till VON, men lika beckmörkt och på sitt sätt också ett uttryck för vad svartmetall är för mig. Monstruöst långa låtar, bara fem stycken med total speltid på 76 minuter. Svepande vemodiga harmonier, karg atmosfär, gastkramande gallskrik, kosmiska synthmattor, svepande gitarrsolon (som är bra!) - ett drama som aldrig blir teatraliskt. Helt enastående.


BLACK WITCHERY - Destruction of the Holy Kingdom which spawned the Cursed Trinity of God / Summoning of Infernal Legions ("Summoning of Infernal Legions", 1998)

Okej, det verkar som att allt på den här listan förkroppsligar vad black metal är och bör vara, IMHO. BLACK WITCHERY tog den bestialiska fanan från kanadensiska legenderna BLASPHEMY, och skapade det, tja, mest blasfemiska manglet någonsin. Jag är en late bloomer vad gäller den här sub-subgenren, med CONQUEROR och REVENGE och PROCLAMATION och allt vad de heter, men det är BLACK WITCHERY som gripit hårdast tag om min förlorade stackars själ. Nunnor och änglar får se upp när Tregenda (RIP!) et al. drar svärd och laddar maskingevären i Hin Håles namn. För er som lyssnar på BLACK WITCHERY för första gången kan nämnas att den här debut-EPn brukar anses lite ovanlig i deras diskografi för att den är "melodisk", mitt i mullret. Ni fattar nivån på den svavelosande barbarism som skulle komma.



ABSU - "In the Eyes of Ioldanach" (EP, 1998)

Black thrash metal? Snarare Occult Mythological Metal om ni frågar Texasborna i ABSU själva. Det har varit lite drama kring bandet de senaste åren, då bandledaren/trummis-sångaren/chefsmystagogen Proscriptor McGovern satte krokben för sig själv genom att transfob-mobba bort sin gitarrist Vis Crom, som utöver att ha kommit ut som kvinna även stod för merparten av låtskrivandet de senaste 10-12 åren. Varpå de såklart förlorade rätten att använda hennes riff till det kommande albumet. Ibland gör man det svårt för sig själv. 

Men oavsett bigotri så vräkte Absu ur sig en rad ohyggligt bra album på nittiotalet, där det är svårt att peka ut en formtopp.  Exkursioner i keltisk och sumerisk mytologi och magi, påpiskade av Prosciptors ihärdiga trumspel (bäst i genren!) och dåvarande strängmarodörerna Shaftiels och Equitants frenetiska thrash-riff. Denna fyrspårs-EP* är en utmärkt introduktion och sammanfattning av Absus magi, en esoterisk virvelvind på dryga kvarten som sliter med lyssnaren i ett halsbrytande tempo. Det keltiska temat de arbetade med under de här åren passar ju bra kring St Paddy's Day, men vi är många svärdslängder från irländska helgon och tjo och tjim här! 

(*i spellistan ligger en nyutgåva av EPn med dubbel speltid, men originalet är de fyra första låtarna)


FUNEREAL PRESENCE - Wherein Achatius Is Awakened and Called Upon ("Achatius", 2020)

Vi får ju ha något nytt med, även om det låter uråldrigt. FUNEREAL PRESENCE är trummisen Bestial Devotions soloprojekt - ursprungligen från NEGATIVE PLANE, som man måste dyrka. Där NEGATIVE PLANE mer framkallade känslan av en ödslig gotisk katedral, med orglar och evighets-reverb, rör sig FUNEREAL PRESENCE mer i en folklig medeltida riktning i atmosfären (tänk snarare CULTES DES GHOULES och MALOKARPATANs tjärdoftande häxrock än munter folkmetal). 

Djävulen och alla hans onda andar lurar precis runt farstukvisten, kyrkklockorna har nyss slutat ringa för de pestdöda som väntar på att begravas medan deras själar vandrar runt i skymningen. Livet är för jävligt men kanske kan förbättras genom en deal med Hornpelle. (Spoiler alert: det gör det inte.) Det här är första spåret från mästerliga "Achiatus", lyssna om ni vågar. 


Hela listan hittar ni HÄR!

 

fredag, mars 12, 2021

Rest In Power L-G Petrov


Lars-Göran Petrov är död. Jag tror inte det finns en enda hårdrockare som mötte L-G som inte har ett gott minne av den mannen. Mitt eget är ifrån när ENTOMBED spelade på The Tivoli i Helsingborg och jag i vanlig ordning skulle handla merch. Det var L-G som stod vid merchbordet och som sade när jag ville köpa tisha med motivet från "Morning Star" att det där var minsann den sista tröjan som fanns i den storleken. Jag vet inte om det stämde, och jag bryr mig inte speciellt om detta heller, men än idag drar jag på läpparna när jag tänker på det. För L-G hade en förmåga att få folk att le, ha kul och känna sig inkluderade. 

Han gjorde aldrig en grej att han var en banbrytande sångare i ett epokgörande band som med flera skivor definierade genren death metal påverkade generationer av människor, och fortfarande kommer att göra detta. För egen del så halkade jag in på just ENTOMBED med "Wolverine Blues", skivan som tog bandet i en något ny riktning, men där L-Gs röst var en konstant som ankrade fast bandet. Resten av bandets diskografi innehåller så många guldkorn att jag baxnar. 

L-G hade en sträng arbetsmoral får man nog säga. Att skriva musik, spela in och turnera var livsluften för denne sångare som berörde folk över hela världen. Det känns tungt att han är borta. 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 10: Rest In Power L-G Petrov

fredag, mars 05, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 9: It's gung ho thrash time!

 Gott folk!

Jag är född 1976 och den som är rask i huvudräkning får då klart för sig att jag var 15 år (jag är född sent på året) då MEGADETH släppte "Rust In Peace", skivan som vid sidan av METALLICAs "Master Of Puppets" och SLAYERs "Reign In Blood" cementerade min kärlek till thrashen. Som med de flesta genrer så återupptäcks standardverken och inspirerar nya band som ser till att skriva ny, blodig och återrevitaliserad thrash. Det är om dessa band som veckans lista handlar om - band som trots att de gav ut skivorna under 2000-talet lika gärna kunde ha gett ut dem under 1990-talet. 

Vi kör!

HYPNOSIA från Växjö var aktiva mellan 1995 och 2002. De gav ut en enda fullängdare 2000 - "Extreme Hatred". Jag kan helt ärligt säga att hela den skivan fullständigt dräper med sin frenesi, sin besatthet vid att lira fort och sin totala hängivenhet. Jag har valt titellåten från skivan då den på ett ypperligt sätt uppar anten. Mikael Castervalls ylande sång bara tokälskar jag och det frenetiska och högeligen effektiva riffandet smäcker väldigt många band på fingrarna. 

EVILE från Huddersfield i England är kanske känt för väldigt många för att deras basist Mike Alexander dog i Luleå under pågående turné 2009, och det är ju alltid tragiskt när medlemmar dör. Bandet har trots detta fortsatt spela in musik och är på gång med nytt 2021. Men det är såklart inte den jag ska tipsa om, utan bandets debut från 2007 - "Into The Grave" och låten tillika programförklaringen Thrasher. Bara lyssna på när Matt Drake börjar sjunga och försök att inte tänka på Tom Araya. Nu kanske ni tycker att det är en dålig sak? Jag håller inte med, för det förstärker bara mitt gillande av låten. Bandets besatthet av tvåtakt gör ju inte saken sämre. 

WARBRINGER från Ventura, Kalifornien. Det här gänget har ju hängt med ett tag och gav så sent som förra året ut förträffliga "Weapons Of Tomorrow". Men det är ju inte den som jag väljer ifrån utan debuten "War Without End" från 2007. Det är väl inte alltför modigt att gissa att den titeln hämtade de från METALLICAs Disposable Heroes eller vad tror ni? 
Fantastiska Dread Command har inte bara en mustig produktion, den har också magiska trioler på bastrummorna från Ryan Bates. Den här låten är med råge den mysigaste i veckans lista för den är så totalt charmig och entusiastisk. 

Bandet, vars skiva "Empyrean" satte igång mina funderingar på veckans lista. PARANORM från Uppsala visar på en glödande kärlek till gitarren som instrument och de gör detta så bra att jag har lyssnat om och om igen på den här skivan under veckan. Och veckan dessförinnan också. Den lyckas kombinera den gamla thrashens frenesi med en känsla av fräschör som är helt fantastisk. Att bandet också väljer att göra en skiva med låtantalet 8 tycker jag bara förstärker mitt gillande av bandets musik. 

Jag avslutar veckans lista med POWER TRIP, ett band det är svårt att komma runt även ifall man vill. 2017 gav bandet ut "Nightmare Logic" som jag hämtar Soul Sacrifice ifrån. Ni som känner till bandet sedan innan vet ju att bandets sångare Riley Gale dog förra året. Gales status som en frontman av episka proportioner bottnade i hans mästerliga vokala förmågor, men här rör det sig sannerligen om en person som var mer än bara en sångare av rang. När man lyssnar på POWER TRIP är det svårt att inte beröras av hans stämma som verkligen lyfte det här bandet till fantastiska höjder. 

/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2021, vecka 15 - Snabba puckar

 Goder afton! Fredagen är här igen och i dagens lista har jag spårat upp lite trivsamma nysläpp. Gemensamt för låtarna är att de alla går hy...

Populära inlägg