Fredagslistan 2026, vecka 18: Inspiration

Hej alla vilsna själar och ensamma hjärtan ute i cyberspace! Denna vecka kommer vi uppmärksamma inspirationens kraft i det egna skapandet. Förra veckan var det litteralund, en barn- och ungdomslitteraturfestival där jag lyssnade på ett samtal med bilderbokskonstnären Sara Lundberg. Ååh jag pallar inte, jag vill bara lyssna på black metal tänker ni kanske nu, men försök hänga med. Hon pratade om att när hon går in i ett projekt har hon med sig ett konstnärskap som hon inspireras av. Inte efterapar utan hämtar kreativ kraft från. Sedan debuten har personer som Berta Hansson och Sigrid Hjertén visat vägen. Jag har läst att Rainer Maria Rilke ofta tittade på skulpturer av Rodin när han skrev. Detta fick fart på tänkaren uppe i hjärnkontoret och ja, så fungerar även jag. Så nu kommer en lista på några band som jag lyssnar extra på nu när jag håller på att skriva och spela in ny musik efter ett decennielångt uppehåll.

Så håll syltburken på armlängds avstånd, se men inte röra!

Listan hittar ni HÄR

Ibland får man unna sig att vara lite basic. The shape of punk to come är en fantastisk platta på så många sätt. Kreativiteten är på topp, ljudet kan knappast låta bättre och David Sandströms bankande kan jag lyssna på hur många gånger som helst. Jag väljer öppningsspåret som har allt man kan önska sig, släpiga riff och spralliga rytmer.

 

Vi håller oss uppe i de norra krokarna och säger hej till BREACH, kända från min första lista. Jag är ett stort fan av instrumental musik där man ber sångaren gå och hämta något ute i bilen och sen låser dörren in till repan eller, som ovannämnda, skaffar en hemlig replokal som Dennis inte vet om. Det lämnar utrymme att hitta på roliga och konstiga grejer med andra typer av oljud. Låten heter Diablo men det är oklart om den handlar om dataspelet, baksidan av att inte ha någon som gastar.

 

För några veckor sedan dök en bomb ned i mitt liv. NEUROSIS har släppt nytt utan Scott Kelly. Nya plattan är bra och lyssningsvärd men jag känner att den kommer få mer ljus på sig senare när året ska sammanfattas. Istället dammar jag av, eller så kan man inte säga om något som aldrig hinner bli dammigt, Times of grace från 1999 och låter nålen landa på andra spåret. Det är atmosfäriskt, dissonant och märkligt.

 

För några veckor sedan köpte jag en ny förstärkare och det första man testar är om man kan lira doom på den. Så på med fuzzar, boostar och oktavpedaler, stäm ner och kör valfritt riff från någon av CANDLEMASS första plattor. Exempelvis Codex Gigas från Nightfall-plattan från 1987. Det låter ljuvligt!

Vi avslutar med hjältarna i MOGWAI och låten Punk rock från plattan Come on die young från 1999. Genren post-rock är lite lurig att beskriva, vilket kanske ligger i dess natur. Det pendlar mellan litet och fint och storslaget. I detta fall tonsätter bandet en gammal intervju med Iggy Pop där han beskriver punkens inre väsen. Det är otroligt vackert och tänder en gnista hos en.

 

Det var allt jag hade att bjuda på. Glöm inte att vara snälla mot varandra!

 

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 17: Vi begynner med Immolation...

Gott folk!

Jag ber redan nu om ursäkt, för veckans fredagslista har inte mycket till tema. Och förra gången som det var min tur så var det ju det temat jag körde då också. Jag vet inte om det helt enkelt är så att efter den mängden fredagslistor som gjorts under åren, ja, det blir inte helt enkelt att komma på nya, fräscha teman. Jag tar hemskt gärna emot förslag, och lovar att försöka bättra mig till nästa gång. Ni hittar listan här!

Vi kör!

IMMOLATION har kommit med ny platta. "Descent" är en djupt beroendeframkallande skiva från detta minst sagt klassiska death metalband. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många varv skivan fått sedan den släpptes, men sätter sig det gör den. Först var jag inte odelat positiv, men skivan drog mig till sig stadigt, och till slut så gick det inte annat än att domslutet blev att detta är en otroligt bra skiva. Hög och jämn nivå på låtarna rakt igenom. Jag har valt titellåten, men kolla gärna in resten av skivan också om ni inte redan gjort det. 

Nu blir det ett ystert krumsprång över till en cover av MEGADETHs Symphony Of Destruction. Jag har ju aldrig gjort någon hemlighet av att jag älskar blåsinstrument - jag skyller på/tackar för en uppfostran i den kommunala musikskolan hemma i Karlskrona med tung tonvikt på symfonisk blåsmusik. Därför blir jag inte så lite till mig när det kommer ett band som HEAVY METAL BRASS BAND och tolkar metallåtar på ett för mig mycket tilltalande sätt. Avgör själva - för egen del tycker jag detta är svinbra. 

Vi ger oss ner till de södra delarna av det ruttna landet i väst. EYEHATEGOD har sedan starten 1988 kavlat ut aggressivt svängig sludgeig doom. Jag kan inte säga att jag har lyssnat på allt bandet gjort. Men jag har lyssnat som satan på bandets självbetitlade skiva som kom 2014. Jösses så bra den är! Fortfarande kan jag säga, för jag lyssnade idogt på den då den kom. Det bänds och gungas nästan provocerande bra rakt igenom hela skivan. Men det blir ett låtval som kanske tilltalar er som uppskattar att röja runt i moshen och oss som uppskattar tungt sväng - inledande Agitation! Propaganda! 

Islands POWER PALADIN - här har ni ytterligare en övergång från det ena till det andra som skaver - lirar power metal som om livet berodde på det. Egentligen är det ju rätt logiskt att vårt karga och kalla grannland odlar fram även musik som får räknas in i den grovt dopaminframkallande stilen. Jag blir, såklart, vansinnigt till mig av det här bandets musik som får mig att vilja dricka öl och skutta omkring. Det är självklart en sånginsats i det högre tonläget, galopperande trumspel och en i det närmaste total dyrkan av solon som antingen träffar mitt i prick eller missar grovt. Vad låten handlar om? Svärd såklart. 

Vi avslutar med BATHORY. Jag upplever att jag är absolut sist på att gräva ner mig i detta legendariska band. Både bandnamnet liksom bandets solklara lodstjärna Quorthon har varit stadiga följeslagare när jag läst om band som WATAIN eller skivgalningar som Åkerfeldt och den närmaste mytiska skivan med den gula geten. Nu tog jag ändå tag i det, och blev som klubbad av en spikklubba när jag drog igång "Blood Fire Death". Galet bra, och något som jag definitivt kommer att fortsätta gräva ner mig i. Låtvalet är The Golden Walls Of Heaven. 

Kamrater, vi tar helg på detta!

/Martin

 

Fredagslistan 2026, vecka 16: Tre snabba och spretiga recensioner

 Idag kör vi rakfram, traditionell recension av 3 album av 3 olika band som jag varit nyfiken på: Leftoverture (1976) av Kansas, Rum Sodomy & The Lash (1985) av the Pogues och The Downward Spiral (1994)av Nine Inch Nails. Här har ni mina favoriter från skivorna på Youtube! Los geht's! 

Vi kan snabbt bränna igenom Leftoverture, det visade sig relativt snabbt att alla låtarna var likadana och av dem var Carry On Wayward Son den bästa. Antiklimaktiskt, jag vet. Jag spelade den låten under min korta professionella karriär som sommarjobbsbasist och tänkte…men fan, den är ju riktigt härlig att spela. De har säkert fler såna låtar. Jadå, och ingen av dem var speciellt bra. En massa pratsång om kristna och sen något vilt orgelsolo och lite riff. På en skala från Möjligtvis till Sisådär får den ett Njae. Livevideon för Carry On är dock guld, coola killen Steve Walsh i sina gula shorts (absolut inte coked out of his mind) med ett bongo-fill. Sick.

Rum Sodomy & The Lash var betydligt roligare, inte särskilt oväntat. Dock sköt jag mig lite i foten då jag valde en Expanded Super Deluxe Megapundare Tandläksrfri utgåva som var hela 65 min lång. Folkpunk går alltid hem även om det blev snäppet långdraget, men givet min stora kärlek för The Wire kunde jag inte motstå när jag såg The Body of an American bland bonuslåtarna tillsammans med Sally MacLennane. Det finns en abstrakt tanke om den “autentiska” musiken, det dyker oftast upp för musik som handlar om någon som kämpat, någon som gått igenom livets hårda skola och all sån skit. Från de gamla bluesgubbarna till punkarna, det gällde att talk the talk och walk the walk. Och finns det då något mer autentiskt än en packad Shane MacGowan sjungandes Dirty Old Town i en pub 1986. Cait O’Riordan är lika fantastisk på I'm a Man You Don't Meet Every Day och Wildcats of Kilkenny med sin mäktiga distade bas inspirerar nästan till en pint Guinness och ett parti slagsmål ute på gatan. På en skala från “munhygien” till “dricka Guinness för att kunna somna vid 5 års ålder” ger jag skivan ett “Ar dheis Dé go raibh a anam, Shane MacGowan!” 

Whiplash är bland det minsta kan vänta sig när man går från dessa två till The Downward Spire. Nine Inch Nails och Trent Reznor har alltid varit något jag ämnat att undersöka och jag ångrar att det tog så här lång tid. Influensen på mycket av min favoritmusik är fundamental. Jag vet att första gången jag medvetet la märke till dem var när jag hörde The Hand That Feeds i Sopranos, åtminstone är det så jag vill minnas det. Den är ändå lite mer poppig än materialet på The Downward Spiral som sträcker sig från nihilistiskt till...erotisk och kåt? Någon, jag minns inte vem, beskrev NIN som “stripper music” och det är väl lite reduktivt men jo, ja. Tankarna går väl lite till en dunkel strippklubb i en David Fincher-film. Lite groteskt och obehagligt men ändå inbjudande. Det är ju klart mer nihilism och depression än det är horny, och en satans massa oväsen. Vackert, ljuvt oväsen. Jag är frälst, på en skala från “Depression och isolering” till “Inspelade där Mansonmorden skedde” ger jag den ett “Glöm inte ta era happy-pills, kids”.

Det lär bli fler av denna typen av listor framöver, även om det säkert blir en och annan djup katalogdykning här och där. Jag har fortfarande ont i mjälten från Rush och får desto grövre hälsoproblem för varje nyhet jag ser om att de funderar på att släppa ny musik.

Adios, amigos,

El senor B (som absolut kan spanska, hombre)

Goder afton. I dagens lista blir det sludge i allehanda former. Listan finns i youtube-format HÄR och längst ner. Vi kör direkt!

BLACK TUSK - Crushed by the weight ("System of solitude"). Ett sanslöst sväng från amerikanska BLACK TUSK som stretat på sedan nådens år 2005 och nu nedkommit med denna singel. Jag är svag för sånt här sound som bäst beskrivs som bredbent, svajigt och röjigt. Bra riv i sången också.

STONUS - Hope dose ("Space to dive"). Ibland måste man kalla en spade för en spade och med det här bandnamnet råder knappast något tvivel om hur musiken ska låta. Gött med tydlighet ändå. STONUS är en helt ny bekantskap för mig, kommer från Cypern och kör åt det mer brötiga rockhållet.

COLD IN BERLIN - Messiah crawling ("Wounds"). Ännu ett bra bandnamn här med brittiska COLD IN BERLIN. Något med sången får mig att tänka på en lightversion av DIAMANDA GALÁS och det är ett bra betyg. Snygga spret-händer på omslaget!

BLACK AUBERGINE - Nothing worse than you ("Black Aubergine"). Och på tal om bandnamn så kommer kanske veckans bästa här. BLACK AUBERGINE känns som en bra experimentverkstad ljudmässigt och sången är precis så där skönt desperat som man vill ha den. Gullig katt i fönster ger pluspoäng.

BISMARCK - Sky father ("Vourukasha"). Avslutningsvis Norge och BISMARCK. Ja, detta kan man äta med sked. Bra tryck i musiken och förnämligt growl i skön symbios. 

Men nu mina vänner tar vi helg! Simma lugnt.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 15: Sludge!

Fredagslistan 2026, vecka 14: FFF1 - Finally Fenriz Friday 1

 

Idag är det långfredagen i nådens år 2026. Långfredagen kallas ju som bekant Good friday på engelska. Därför är det bara logiskt att Fenriz från Darkthrone får börja denna post med att önska alla en great friday. Idag blir det en hyllning till Darkthrone då de släpper sin nya skiva "Pre-historic metal" om drygt en månad. Listan fokuserar på det som folk kanske hatar mest med bandet, att de aldrig bara spelat black metal. Trots att det är True Norwegian Black Metal (TNBM) Vi får se om jag lyckas övertyga dig som läsare av bloggen om detta när vi är klara för idag. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Darkthrone - "Pre-Historic Metal", (Pre-Historic Metal), 2026, Peaceville Records).

Kolla bara in omslaget. Klassisk grep. Skäggig man. Är det bonnarock som ZZ Top vi pratar om? Nej, det är så klart den nya singeln från Darkthrone som heter samma som det kommande albumet. Bandet fortsätter på många sätt på den inslagna vägen som de senaste tre skivorna visat. Det är lite mer långsamt och doomigt men fortfarande med en fot i Celtic Frost och det är bra dubbeltramp nästan från början. Här sjunger Fenriz i början vilket jag också vet är en vattendelare men oroa er inte för mycket, Nocturno Culto kommer in sen med sin stämma. Låter riktigt bra och jag längtar efter att höra hela albumet. Kolla in den retrodoftande musikvideon för mycket ostigt mimande från Fenriz sida. Vi går vidare. 

Darkthrone - "I Am the Graves of the 80s", (Circle The Wagons), 2010, Peaceville Records).

Alright nu snackar vi. Kolla in låttexten : 

I AM THE GRAVES OF THE 80s

I AM THE RISEN DEAD

DESTROY THEIR MODERN METAL

AND BANG YOUR FUCKING HEAD

UH!

Här är gubbarna sura som fan på den nya musiken som finns och deras sätt att lösa det är att köra någon form av Discharge-käng genom sitt Darkthrone filter. Komplett med svettiga körer och sång som nästan spricker. Detta är gött för alla som gillar gammelkäng men istället för att prata om orättvisor i världen handlar texterna om att vara true. Tråkigare kan man ha. Överlag tycker jag att bandet får mycket kritik för skivorna som kom kring denna tid där de närmar sig käng. Trots att det kan låta som att det skulle vara progressivt känns det bara som att bandet gör sin egen spinn på käng snarare än tidig 80-tals black metal. Jag uppskattar detta men visst är det kanske inte klassiskt på samma sätt som tidigare skivor. På något sätt känns det mer skojfriskt än tidigare. 

Darkthrone - "Sjakk matt Jesu Krist ", (Sardonic Wrath), 2004, Peaceville Records).

Här är någon sorts mellanting mellan käng och black metal. Det är ett ganska enformigt riffande men låten hamnar närmare black metal än käng trots att tendenserna är där. Trummorna från Fenriz är också mer punkiga vilket ger en annolunda känsla. Här är det inte heller så lattjo lajban stämning men klart en "hata gud"-låt kräver sitt allvar. Även omslaget med jordens undergång och änglar som blåser i horn signalerar seriositet.  

Darkthrone - "Lifeless", (Ravishing Grimness), 1999, Moonfog Productions).

 

Pre-milleniskiftet, Norge. Halva den norska black metal scenen har drabbats av det så kallade "Matrix-viruset". Det vill säga att ha solglasögon, trenchcoat och glansiga byxor samt blanda in coola synteffekter i musiken. I detta står Darkthrone kvar som någon sorts omodern monolit. Kolla bara in omslaget som fick min kompis att fundera på hur många gånger bandet har kopierat det i en kopieringsmaskin för att få den riktigt risiga tonen. Genialt. Visserligen har denna låt en sampling, jag misstänker att det ska låta som en pisksnärt, som ligger överst i mixen men i övrigt är det svårt att se något modernt i musiken. Det låter som Darkthrone gjort under stora delar av 1990-talet. Black metal som utgår från Hellhammer, Celtic Frost och Bathory men gjort på deras egna sätt. Är detta då kanske ett bevis på att Darkthrone är true black metal och faller min teori? Kanske men Darkthrone spelar INTE black metal som den lät år 1999. 

Darkthrone - "In the Shadow of the Horns", (A Blaze in the Northern Sky), 1992, Peaceville Records).

Okej, häng med mig nu. Jag vet att detta är klassikernas klassiker och alla och hans morsa har hört denna skiva. Det är för många essensen av andra vågs black metal. Ja, jag kan bara hålla med på alla punkter. Vid en närmare lyssning går det också verkligen att höra att det inte bara är modern musik. Det finns en tradition här som bygger på riff som skapades i början av 80-talet. Det gör att bandet skapar något modernt som black metal för 90-talet. Jag vill också hävda, inte minst i den låt jag har valt, att det går att höra trummor och låtidéer som låter daterade. Enligt mig betyder det att Darkthrone aldrig bara har spelet utpräglad black metal utan att de alltid framförallt har spelat det Darkthrone vill spela. Det går att gnälla på det som ett fan men att beskylla bandet för att ha svikit sina ideal och inte vara true skulle jag säga är omöjligt. Extra plus för den riktigt otillgängliga mixningen av skivan som gör att lyssnare som inte vill komma in i musiken snabbt lägger ner sin lyssning. Skiljer agnarna från vetet på ett snabbt och effektivt sätt. Må dom alltid fortsätta med sitt unkna sound tills de ligger i graven. 

Det var allt för idag. Jag kommer garanterat att posta mer Darkthrone i framtiden men det vet ni ju redan. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2026,vecka 12 : I Martins lurar den senaste tiden

 Gott folk!

Det har gått ännu en tid, och satan vad mycket musik det släpps som kanske är värd er uppmärksamhet och tid lite extra? 

2026 har börjat med ganska njugga betyg - i alla fall när det gäller mig - i recenserandet av årets skivor. Jag har vadat fram i medioker metal för att hitta guldkornen kanske man kan säga. 

Men det börjar bättra sig, tycker jag. Eller så är det bara så att jag lever i självbedrägeri. Fan vet. 

Vad jag däremot vet är att veckans lista bara innehåller bra låtar, om ni frågar mig det vill säga.

Vi kör!

Jag har lyssnat oerhört mycket på The Fever Mask den senaste tiden. Och gråtit lite varje gång. Jag tycker att det är något så magiskt med viss musik, och vissa musikers, förmåga att beröra. Det är ofrånkomligen så med AT THE GATES och Tompa. När jag lyssnar på detta avsked från bokstavligt talat andra sidan graven från en människa som har betytt och fortfarande betyder mycket för många - ja, det är ju omöjligt att inte bli berörd. 

VREID från Sogndal i Vestlandet i Norge. Ett band som jag lyssnat på sporadiskt till och från genom åren. Med nya plattan "The Skies Turn Black" har bandet lyckats göra en riktigt bra och genomarbetad skiva. Melodisk black metal av norskt snitt, ja, det kan ju vara totalt omöjligt att ta till sig ibland, om man inte är på rätt humör. Men här funkar det fint, inte minst då den här skivan är så sjukt varierad. Under första lyssningen lade jag ifrån mig telefonen, och rätt var det var så var uttrycket så annorlunda att jag trodde skivan var slut och Tidal hade lotsat mig vidare. Nä, samma skiva var det och då drogs smilbanden upp, för trots min initiala överraskelse så är den här plattan riktigt fin just på grund av detta. 

Fullängdsdebuten har dröjt för SPEGLAS, trots att bandet varit igång ett tag, sedan 2015. Men det var väl värt att vänta på "Endarkenment, Being & Death" för helvete vad detta osar årsbästalista. Det har storartad stämning rakt igenom plattan. Kanske inte så konstigt då bandet befolkas av medlemmar som vet hur denna slipsten ska dras. Då tänker jag framför allt på trummisen Jesper Nyrelius och Isak Koskinen Rosmarin på sång och gitarr som även är med i SWEVEN. Gillar ni death metal med skruv kommer ni verkligen att gilla den här skivan. . 

Ruggigt klassisk death metal från Florida och MONSTROSITY. Senaste plattan från detta band kom förra fredagen, heter "Screams From Beneath The Surface" och det är en uppvisning i hur man ska få mig att ändra uppfattning om ett bands skivor. Jag kollade in "In Dark Purity" då den återsläpptes för ett antal år sedan och gillade den inte alls. Men bandet är ju lite för viktigt för att bara avfärdas, så när promon till senaste plattan kom så lyssnade jag såklart. Och ja, den är finfin. Framför allt är gitarrspelet helt otroligt bra. Trumspelet lagom quirky för att jag ska gå igång ordentligt. 

Danska M∅L och deras "Dreamcrush". Ja, det är en skiva som jag återkommit till sedan jag skrev om den på WeRock. Och det brukar vara ett talade tecken på att skivan har något som dröjer sig kvar och som lockar mig tillbaka. Bandets fina sammanblandning av post-black och shoegaze är så vindlande vacker att det är svårt att slita sig från den. 

TEMPLE OF VOID från Detroit. Deras senaste platta, "The Crawl", som kom för ett tag sedan är en makalöst gitarrstinn skiva. Det är klassiskt matiga riff, illasinnade förstärkta genom HM-2 pedalen, men också helt sagolikt bra solon som ser till att skivan skiljer sig från mängden. Gillar man dödsig doom med episka anslag då kommer man gilla den här skivan. Ja, ni får hela för den är oerhört jämn i verkshöjd. Och beroendeframkallande, jag bara varnar er. 

GAEREA från Portugal. Det här bandet är verkligen på väg någonstans. Jag minns när jag såg bandet på Copenhell för två år sedan. I fullt dagsljus på festivalens minsta scen levererade bandet en hisnande känslomässig urladdning som stannade kvar länge i skallen. I år spelar de på en större scen. Visst, bandets musik kanske har blivit lite mer lättillgänglig med mer rensång. Kan jag leva med det? Ja, absolut. För det känns fortfarande uppriktigt det bandet gör. Ni får Hellbound. Resten av helgen tänker jag ägna åt fullängdaren som släpps idag. 

Trevlig helg, kamrater!

/Martin

Fredagslistan 20 vecka 11: BASS

 Basen, vad skulle vi vara utan den? I musiken är det basen som sätter ton, den bestämmer humör och ser till att hela skutan gungar. Klipp den, och se alltet förminskas. Missbruka den, och se allt till fördärv. Nog för att jag är partisk mot mina skråbröder men denna ljuva lågfrekventa stapel gör mig alltid glad; att känna bröstet vibrerar och uppslukas av värmen är näst intill något heligt.  Det finns inte tid på dygnet för att prata om alla mästerliga fränder av F-klaven, men idag ska vi ge lite kärlek åt några favoriter och även testa ett lite nytt format, en ren videolista (länkad här) där jag försökt hitta korta klipp eller videos som visar vad dessa lågländare går för. Några kommer gå rätt fort, antingen för att jag redan pratat om de förr eller för att de redan är kända för sin talang. Peter Steele, Geddy Lee, Geezer Butler, Steve Di Giorgio, John Myung, Frank Bello, Rex Brown, Billy Gould, Les Claypool, John Entwistle and on it goes…

Tre basister som betytt mycket för mig under åren som alltid tåls att uppmärksammas om än kort är Cliff Burton, Jason Newsted och Rob Trujillo, roligt nog mina 3 favoritmedlemmar i Metallica (go figure…). Mycket kan diskuteras om vad Metallica varit om Cliff Burton inte tragiskt dött den där tidiga morgonen i Ljungby 1986. Vi kommer aldrig riktigt få något svar, men i tonåren ville jag vara Cliff Burton. Jag spelade Master of Puppets och Orion om och om igen. Blev väl aldrig speciellt bra, men han var inspirerande. Jason och Rob är däremot fenomenala båda två. Rob skulle jag säga är den bästa basisten av alla 3 (vi kan slåss om det om ni vill) men jag har alltid känt att han är tyglad av att spela i Metallica. Den snubben behöver spela aggressiv funk som han gjorde med Infectious Groove. Jason var perfekt, skivorna han bidrog till är inte några stora favoriter men snubben är en riktig demon, jag sörjer de stackars strängar som mött hans maniska plektrum. Att Lasse och Hetfield dränkte basen i Justice-mixen är en av dödssynderna i musikhistorien.

Jaha, så kort blev det kanske inte. Men vi går vidare till en rätt okänd basist som jag än idag bävar lite för. Arif Mirabdolbaghi (jag har fått googla namnet 4 gånger den här vecakn) som spelade med Protest The Hero fram till 2014 är än idag någon som ger mig smärre hjärnblödning när jag lyssnar på det han gör. Inga hämningar med teknik utan bara precis vad som helst som kommer honom för. Slap, tapping eller väldigt vackra ackordföljder. Dessvärre finns det inte några speciellt roliga videos av honom själv, utan vi får nöjas med Eric Gonsalves som var bandets livebassist under ett antal år.

Näst har vi en karl idag nästan mest känd som en basistmeme. Herr “Br Br Deng” själv, Ryan Martinie. För den oinvigde så rekommenderar jag att lyssna på Mudvaynes Dig så skola ni snart förstå. Det är synd att det är så, för Martinie är verkligen en virtuos, med en rätt säregen och oerhört aggressiv stil kombinerad med hänsynslös slap. Återigen någon lite tyglad av sin omgivning, även om han lever loppan i Mudvayne med alla jävla knäppa ansiktsmålningar.

Justin Chancellor kommer få många att himla med ögonen. Nog om detta jävla Tool hela tiden. Det är tjatigt, jag vet, men jag vet precis var jag var första gången jag hörde dem. Min musik-/ensemblelärare gav mig hemläxa att lyssna in mig. Jag gick hem och laddade ner deras diskografi (säg inget till Lars Ulrich, då blir han ledsen) och lyssnade på hela 10,000 Days (2006) i ett svep. Efter det var min musiksmak aldrig riktigt densamma och jag har jagat Justins sound och feel sedan dess utan framgång. Bandet är musikaliskt en powertrio där gitarr, bas och trummor behöver fylla ut så mycket utrymme som möjligt utan att trampa på varandra. Basen i Tools musik är inte bara förstärkning eller en grund för gitarr och synthar eller liknande. Den är melodiös, hypnotisk och enorm allt om varandra, dränkt i effekter och distad till helvete emellanåt. Dessvärre är Tool luriga, de är relativt skygga med att lägga upp bra material av sig själva live. Men den ypperlige basisten Kello Gonzalez har lyckligtvis gjort korta covers av många av Justins bästa slingor. Med samma bas dessutom, en Wal Mk2. Värde sisådär 110000 svenska kronor begagnad. Man skulle ju jobbat med något som betalar bättre än biblioteket. Nåväl.

Jag har pratat om Maximum The Hormone förr, ett av mina favoritband. Deras ödmjuke lille basist, Futoshi Uehara, är verkligen en underskattad pärla till energiknippe. Japans svar på “vad hade hänt om Flea spelade Hardcore istället för pop” är verkligen en av de viktigaste beståndsdelarna i bandet. Hans våldsamma slap är ett av bandets tydligaste signaturer som ger bandet sin kaotiska känsla och gung. De är musikaliskt sett, precis som Tool, en powertrio där basen behöver ta mycket plats mellan syskonen Nao och Ryo på trummor respektive gitarr. Någon dag hoppas jag kunna lära mig spela något av hans alster, men varenda gång jag försökt känns det som att jag jagar en ferrari på en trehjuling. Mina stackars handleder…Även här är det ont om riktiga videos, så vi får nöja oss med en låt och lite hjälp från fansen.

Sist har vi inget flådigt, tvärtom. Oliver Riedel är en sällan besjungen basist, här är det inget tungt lir eller komplicerade slingor. Riedels mantra har alltid varit “serving the song”, med en sällan speciellt tydlig roll i Rammsteins musik mer än att kännas, med ett fåtal undantag såsom Seemann från första skivan (1:30 i videon för den otåliga) Det är inget flådigt, inget extravagant. Bara en väldigt fin melodi. Jag är igen partisk, Riedel var min största idol som tonåring när jag först plockade upp basen. Mitt huvudinstrument är än idag en Sandberg-bas för att Riedel spelar på dem, ett instrument jag är djupt förälskad i och aldrig kommer göra mig av med. Nu är det ren barnlek att spela, men jag minns hur stolt jag var första gången jag spelade igenom hela Du Hast felfritt på min billiga Squier Jazz-bas. En enklare tid.

Det finns myriader av andra basister jag älskar. Mike Mills från R.E.M är en milstolpe i min musikaliska resa, Derek Forbes är rena trollkarlen i Simple Minds och jag har lirat mycket Paul Simonon från The Clash. Jeff Ament, Louis Johnson, Tony Levin, Larry Graham, Bakithi Kumalo, Carole Kaye, Tina Weymouth, vi kan som sagt fortsätta i timmar och speciellt om vi lämnar den hårda musiken bakom oss. Vare sig de spelar 4 eller 5 strängat, kontrabas eller bandlöst: var snäll mot basisterna i ert liv. Var snälla mot varandra oavsett om ni spelar bas eller ej faktiskt. Nu ska jag försöka spela Orion igen, wish me luck.

//Herr B