Fredagslistan 2026, vecka 45: Djungel-Metal del.1

Jungle metal, sydamerikansk dödsthrash, vansinnet från Södern osv. denna genre av metal uppstod någon gång under 1980-talet i flera central- och sydamerikanska länder. Levnadsvillkoren var ganska mycket tuffare än i exempelvis USA och inte sällan var det diktatorer som styrde länderna. Detta påverkade naturligtvis musiken och på många sätt fick den mer extrema uttryck både visuellt och textmässigt. Idag tänkte jag ta med er på en liten tur och ge en väldigt grundläggande introduktion till denna stil med det kanske lite lätt koloniala och fördomsfulla namnet jungle metal. Nu kör vi. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Sepultura – "Necromancer", (Bestial Devastation / Século XX split w/ Overdose), 1985, Cogumelo Records.

Vi får väl börja med ett av de största banden från världsdelen. Sepultura är för den som bott under en sten hela sitt liv från Brasilien och namnet betyder grav på portugisiska, tydligen ska namnet tagits som en homage till Motorhead då en av deras låttexter ska ha haft med ordet när det översatts till portogusiska. Vad ska man säga om bandet? De blev ett av de riktigt stora banden internationellt sett när deras variant av groovy thrash metal slog igenom och de turnerade världen runt. Däremot är Sepultura år 1985 ett klockrent exempel på jungle metal. Det är första generationens black metal, thrash och döds som blandats. Det är rått och ondskefullt och låter ganska tyskt (tänk Sodom) enligt mig. Svinbra är det oavsett. Nu går vi vidare. 

Mortem – "Vomit of the Earth", (Vomit of the Earth Demo), 1992, Independent.

Nu sticker vi istället till Lima, Perus huvudstad för Mortem. Enligt legenden sägs detta band vara det första från Peru som turnerat internationellt. Denna låt från 1992 rör sig mer i dödsmetallens område men har också inslag av lite black metal som kyrkklockor och galen sång på vissa ställen. Extra plus för de knepiga trummorna och även gitarrsolot i slutet. Bandet bildades 1986 och är fortfarande aktiva idag och bara det är ju något att fira. Bandets fullängdare från 2016 är också omtyckt och bandet har fortsatt på sin inslagna väg med thrashig dödsmetall. 

Sarcófago – "Satanic Lust", (I.N.R.I.), 1987, Cogumelo Records.

Nu är vi tillbaka i Brasilien. Året är 1987 och det räcker egentligen med att kolla på omslaget för att fatta hur bra detta är. Ett gäng killar med bland annat tuppkam och kajal i någon proto-corpsepaint med nitar som hänger på en kyrkogård. Fy fan vad detta är gött. Första låten Satanic Lust manglar igång och jag glömmer allting annat. Det är musik som är skapad för mig. Det börjar lite lätt med Celtic Frost doftande riffande för att sedan snabbt gå över i ett vansinne med trummor som manglar på och sångare som växlar mellan growl och ljusare. Helt enkelt thrash/black/döds aka Jungle metal av finaste snitt! Bandet har också fortsatt med att ge ut fina skivor med jämna mellanrum men denna debut har en speciell plats i mitt hjärta. Gillar man någon sorts extrem-metal är det svårt att inte uppskatta Sarcófago. Även punkare som gillar käng kan nog uppskatta musiken.

Sextrash – "Obscene Symphony", (Sexual Carnage), 1990, Cogumelo Records.

Vi kör vidare med ett brasilianskt band till. I introduktionen till denna post påstod jag att banden var lite extrema jämfört med sina Nordamerikanska motsvarigheter vid samma tid. Jag vet inte om detta är ett helt sant påstående men när det kommer till Sextrash och deras sleazy take på döds/thrash känns det som typ Midnight fast trettio år tidigare. Jag vet inte om detta känns lökigt eller om det behövs någon sorts trigger warning pga. sexuellt våld? Svårt att avgöra om det känns farligt idag men år 1990 kan ju en sån sak som att sångaren kallar sig Pussy Ripper (avliden 1997) kännas mer obehagligt än skoj. Musiken då? Jo den är väldigt stabil, den är influerad av kanske framförallt Sarcófago. Jag tänker att vi avslutar med något mindre sexuellt men kanske ändå obehagligt. 

Parabellum  – "Madre Muerte", (Sacrilegio), 1987, Discos Fuentes.

Vi avslutar i Columbia med ett band som ibland påstås vara det första extrema metalbandet inte bara i Colombia utan hela Sydamerika då de började spela år 1984. Oavsett hur det är med den saken skulle nog många kunna påstå att denna ep som jag har valt ut är det första exemplet på "War metal". Madre Muerte som är första låten skulle dessutom utan tvekan passa in på en skiva med Teitanblood. Det är en ren käftsmäll och för min del är det nästan otroligt att det släpptes denna typ av musik redan 1987. Visserligen tror jag inte att bandet fick någon större uppmärksamhet från gemena man men medlemmar från Mayhem har i intervjuer påtalat att de influerats av Parabellum. Väldigt passande namn då det latinska ordet betyder att man förbereder sig för krig och är även namnet på en pistol. Gillar man kanadensisk war metal eller vansinnesdöds från Spanien tycker jag man bör kolla in Parabellum. 

Det var allt vi hade för idag. Jag hoppas ni fått en blodad tand för jungle metal och jag hoppas kunna gå djupare in i genren vid ett annat tillfälle. Listan finns här. /Oscar K.

Fredagslistan 2026, vecka 44: 2006 var jag bara 10 år gammal

År 2006 var jag 10 år, mer intresserad av att bygga playmobilborgar, vilken av årets uppsättning nya Bionicles jag helst ville ha (svar: den gröna, alltid den gröna) och att aldrig missa ett enda avsnitt av Avatar: Den Siste Luftbändaren (18.00 varje vardag på Nickelodeon) än musik. (Listan hittar ni på youtube här!)

Musik, det var något vuxna brydde sig om av oklar anledning och jag var som mest intresserad av en DVD med Michael Jackson-videos eller den årliga sommarplågan som spelades i bilen. Grundskolan är svår att minnas i perfekt ordning, någonstans i svängarna såg jag Walk The Line hos min farfar, där Joaquin Phoenix i rollen som den evige Johnny Cash ska försöka få ordning på livet sitt och gifta sig med Reese Witherspoons fantastiska June Carter (sedermera Carter Cash). Kort därefter brände pappa en CD med Cashs greatest hits varpå mitt intresse för musik väcktes med utforskning av hushållets utbud.

Musik fanns alltid i huset, fadern min har en stor samling CDs och kassetter som han samlat på i åratal. Det var mycket Springsteen och Dylan, Manu Chaos mästerverk Radio Bemba Sound System och soundtracket till Moonson Wedding är några som jag aktivt minns (svårt att glömma CHUNARI CHUNARI. Indisk musik alltså). I bilen var det Vapen & Ammunition med Kent, sirenerna på Sundance Kid är som inristade i själen. Det gick från Cash till Prince. The Hits 1 och 2, nonstop på rummet. Sen The Rolling Stones, även där en singelsamling som satte prägel. Sen köpte jag egna skivor, The Essential Ozzy Osbourne, Appetite for Destruction, Double Platinum av Kiss. Och Rammstein, självfallet, även om jag där fokuserade på DVD-släppen i första hand.

Det är en salig röra i huvudet att reda ut när exakt i ordningen allt detta sker men ett som är säkert är att allt hände EFTER 2006. Det året hade jag ingen relation till musik utöver det man hörde på TV och i film. Så det är vad vi ska prata om, det mest COOLA och RADICAL jag kunde tänka mig som 10 åring.

Den mest monumentala händelsen 2006 för egen del så här i efterhand är troligtvis när jag såg Död Mans Kista på bio med min far. Filmen hade premiär någonstans runt min födelsedag så jag kan mycket möjligt hunnit fylla 10 år. Jag hade sett Svarta Pärlans Förbannelse ett antal gånger innan och jag ÄLSKAR sjöfart, alltid gjort och kommer alltid göra. Jag brukade rita linjeskepp med streckgubbar och inget var fränare än när man kunde bygga flottor i strategispel. Det här var en stor händelse för mig, och den gjorde mig inte besviken. Knappt 5 minuter in i filmen plockar en kråka ut ett öga på en fånge hängandes i en bur. Golvad, fy vad häftigt men också lite otäckt och resten av filmen bjuder på fler scener i samma kaliber för en 10-åring. Än idag en personlig favorit och formativ upplevelse, Bill Nighys prestation som bläckfisksbeskäggade Davy Jones står som en av de bäst utförda helt datoranimerade karaktärerna någonsin.

Jag fick som barn enbart spela strategispel hemma. Mina föräldrar verkar ha köpt att våldsamma spel var FARLIGT helhjärtat vilket medföljde att allting som var våldsamt sållades ut ur hushållet. Uppenbarligen inga problem med den totala megalomani och pseudo-folkmordiskhet som utspelade sig i spel som Rome Total War (där problem med “Public order” löses snabbt genom att ge påverkad stad en gammal god “Kartago”-behandling)  eller det bulgariska hopkoket Tzar: Burden of the Crown som hade den fantastiska funktionen att man kunde låta spelet spela sig själv. Otroligt, jävligt konstigt men perfekt när man inte kan läsa varken engelska eller bulgariska. Det enda som står ut här, musikvägen, är den gode Frank Klepacki som jag talat om tidigare. Hans postapokalyptiska industrisoundtrack till Command & Conquer Tiberian Sun har definitivt format min smak på sätt jag uppskattar mer och mer ju mer jag lyssnar på det.

Men hos KAMRATER kunde man få spela både det ena och det andra. En barndomsvän hade fri tillgång till vad fan han ville, vilket inkluderade Grand Theft Auto San Andreas. Precis den typ av spel som mina föräldrar trodde skulle leda mig ner i fördärvet. Tänk om jag skulle springa ut på gatan och bli en Crip eller Blood! Hemska tanke… I stunden var ovan nämnda barndomsvän mer absorberad av gangsterrappen (inkluderar en rätt gräslig period med cornrows). Men några år senare, när jag med egenmäktigt förfarande via internet själv spelade spelet så satte radiokanalen Radio X, fokuserad på altrock, metal och grunge från 1987-1992. Det är lite fusk då detta sker i tonåren, men det är värt att påpeka hur stort inflytande denna lilla radiokanal haft på mina musikaliska smaklökar. Måhända har det nämnts i ett tidigare inlägg, vem fan har koll längre.

Hos en klasskamrat någon gång i lågstadiet utsattes jag för något än mer livsomvälvande dock: Warcraft! Specifikt det legendariska strategispelet Warcraft 3 med sin rätt kreativa spinn på gamla fantasyklyschor. Från fallna och vilseledda heliga riddaren Arthas som begår regelrätt folkmord i ett fanatiskt försök att utrota ondskan till orcernas flykt från koncentrationsläger och resa västerut över havet i jakt på en egen plats i världen erbjuder spelet många tuffa ämnen och en tragisk världsbild där kriget inte var oundvikligt utan en rad missförstånd och bedrägeri. 

Men vem fan bryr sig om det, vi bryr oss bara om husbandet TENTH LEVEL TAUREN CHIEFTAIN! Ett virtuellt hårdrocksband som består av personal från Blizzard Entertainment: Samwise Didier på sång (konst, bortsett från Blizzard känd för att göra omslag för bandet Hammerfall), Chris Sigaty på kompgitarr (utvecklare), Dave Berggren på leadgitarr (konst och speldesign), Mike Morhaime på bas (CEO och en av grundarna) och Alan Dabiri på trummor (programmerare). Värt att påpeka att spelet släpptes 2002 och utvecklades av ett mindre team, enligt internet ca 30 utvecklare. Det är långt innan de blev ett storföretag (med ca 13000 anställda 2022). Bandet kan senare ses “live” då och då i World of Warcraft, spelandes sin första “hitsingel” Power of the Horde. Lök with an extra side of lök. En liten shoutout ska dock ges till deras vanliga musik som är fantastisk, speciellt i det minst lika legendariska Starcraft.

En dag i min barndom skulle vi åka på något jippo för någon släkting, det vart ju fan en ny unge i halvåret som skulle döpas eller dylik oredlighet. Jag sitter i vårt vardagsrum, den gamla pålitliga Panasonic tjock-tvn inställd på DR1 eller DR2 av oklar anledning i väntan på att resten av hushållet blir redo. Och plötsligt dyker det upp något tecknat som inte liknar något jag sett i hela mitt liv. Muskulösa män inbegripna i en frenetisk kamp till döden, med energistrålar, explosioner och en jävla massa skrikande. Som så många andra pojkar var det här min första riktiga kontakt med japansk animering, anime. Och självklart var det Dragon Ball, skapad av en av de främsta serietecknarna någonsin: Akira Toriyama. 

Ett livslångt band skapades den dagen, även om det skulle ta många år innan jag på allvar kunde ta mig an serien så fanns den där som en hägring. Det skulle ju såklart visa sig att det väldigt COOLA introt var en amerikansk konstruktion där de, som sig bör, tog de fränaste bitarna från ett antal av filmerna (med avsevärt bättre animering än serien i sig) och smackade på en riktigt COOL låt med sån fantastiska textrader som “Dragon Dragon, rock the dragon, Dragon Ball Z”. Briljant. Även resten av serien musik var helt överdubbad med en underlig dystopisk historia (jämfört med originalets Kung Fu-films inspirerade pseudo-funk och upbeat J-rock intro). Även Spirited Away gjorde ett oundvikligt avtryck. Trots att det är en rätt grotesk och hemsk film för ett barn att se (nästan alla av mina klasskamrater som upplevt den som barn rapporterade idel mardrömmar) så måste jag ha sett den 20-30 gånger under de åren, kanske fler. Dessvärre finns inte Youmi Kimuras “Always With You” i rätt version på youtube, japaner har en oerhört konstig syn på vad som får finnas på internet. Den riktiga versionen är som en bjällra som mjukt klingar i mitt innersta varenda gång jag hör den.

Men Disney då? Varenda jävla unge har ju någon relation till denna formlösa vidrighet inom underhållningsindustrin. Och jo, självfallet har jag precis som alla andra spenderat mycket tid med allehanda av deras alster. Bernard & Bianca, Djungelboken, Robin Hood usw. Men de som står ut mest nu i efterhand är dels Tarzan med Phil Collins ikoniska worldbeat soundtrack som jag lyssnat på oerhört mycket, både på svenska och engelska. Den andra är Micke & Molle som jag såg konstant, jag vet inte hur många gånger. Jag har inte vågat se den på snart 20 år då jag befarar att jag kommer störtböla en del. Bara det korta klippet i dagens lista var nog för att skicka mig ner för en traumatisk nostalgitripp. Var är näsdukarna när man behöver dem. Men som tröst spelar jag det bästa man kunde höra som ett Kalle Anka-fan. Den som åberopar intromusik till Ducktales (Ankliv, som det hette på min tid) riskerar allsång med råge i rätt sällskap. Joakim von Anka är en av barndomsidolerna, tillsammans med Bertil Enstöring. Go figure att man blev som man blev.

Texten börjar bli långdragen, vi för skynda på lite. Tintin från 1991, fantastisk serie baserad på Herges ikoniska seriealbum. Den animerade X-Men serien från 1992, i brist på stabil tillförsel av Dragon Ball så var det den coolaste serien någonsin och introt är lika bra än idag. Antonin Dvoraks Slavonic Dance bla bla bla vad den nu än heter, spelades i en billig tecknad film om Anastasia Romanoff jag hade på VHS. Trots att jag bara var ett barn så har stycket hängt med mig och Dvorak är idag en av mina favoritkompositörer.

Fine…en till historia, om än lite kortare: Sturkö camping, någon gång under det tidiga 2000-talet. Familjen spenderar nästan varje sommar ute i denna blekingska idyll. Av oklar anledning råkar det en kväll vara 4 gubbar i underliga, matchande röda kläder som utför någon sorts synkroniserad dans. Musiken är som något jag aldrig hört förr. "WE ARE THE ROBOTS, doot doot doo doo doo" låter det. Vilken grej! Det tog lång tid innan jag faktiskt återvände till Kraftwerk, men idag är Die Mensch Maschine (specifikt den tyska utgåvan) en av mina favoritskivor.

Nu är vi nästan i hamn. Det är i skrivande stund halv två på morgonen och alldeles stilla i huset. I sann Allhelgona-anda så avrundar vi med ett klipp från en sleeper-formativ film för min del. The Addams Family från 1991 var en rolig film som jag såg varje gång den gick på TV. Men det är först nu som vuxen som intrycket den gjort verkligen blir uppenbart för mig. Jag älskar den här filmen, speciellt Raul Julias “Gomez”, Anjelica Hustons “Morticia” och Christopher Lloyds “Uncle Fester”. Alla har så roligt, och är inte det det viktigaste i slutändan? 

Utsvävning och gränsöverskridning, inte en enda rak linje i hela texten. Inte nog med att det slutade handla om coolt och radical nästan direkt, det blev en del musik ändå. Inte rätt TYP av musik såklart, dogmatikerna lär kalla mig till möte bakom slutna dörrar. Men om det inte är counterculture att spela svensk Phil Collins musik i en metalblogg så är inget det.

//Pojkspoling B, morsning och goodbye

Fredagslistan 2026, vecka 43: Nytt och notervärt!

 Gott folk!

Jag känner att det är dags att lämna det förgångna i alla fall lite bakom oss - 2006 visade sig vara en guldgruva att gräva ur - men nu tänker jag att åtminstone jag behöver gotta ner mig i lite av det nya som kommit i musikväg.  Ni hittar listan här om ni föredrar Tidal - och här om ni vill lyssna via YouTube. 

Vi kör!

Västerbottens finest dök, högst överraskande men glädjande, upp med ett nytt album. Hela 6 år efter "The Unveilance Of Dark Matter" var detta väldigt välkommet. Och banne mig om MOLOKENinte känns lite annorlunda än på de senaste två plattorna som var påfrestande. Tro nu inte att detta är nån sorts easy listening - det är fortfarande drabbande som bara den - men här finns en annan ton som jag tycker är mycket sympatisk. Jag har valt Fragments of Dark Matter, men rekommenderar er att lyssna på hela skivan. 

När Riley Gale dog alltför ung för 6 år sedan var det nog många som tänkte att POWER TRIP skulle lägga ner - jag gjorde det i alla fall. Men så dök Precinct 3 upp med en massiv tvåtaktsdyrkan och ett ja, helvetiskt driv som nog fick det att vattnas i munnen på fler än undertecknad. Detta är no-nonsense, plattan i mattan från början till slut, och det är helt underbart. Alldeles oavsett hur det blir med eventuella fullängdare så är jag väldigt nöjd med att bandet ger livstecken från sig. 

Gammelfarbröderna i CLUTCH kommer för att rocka röven av högern, och alla andra för den delen. Jag älskar det här bandet som med avslappnat sväng har sett till att förbrödra folk från metals alla subgenrer och som med en självklarhet tar plats på metalfestivaler trots att de alls inte lirar den tyngsta formen av musik. The Drifter Returns känns, såklart, som bandet brukar göra - oerhört stabilt sväng, Neil Fallons underbarar pipa, och den där påtagliga känslan av att CLUTCH är ett band som gillar att spela tillsammans. Gott så. 

Jag har ett lite on and off - förhållande till ENSLAVED. Jag har inte lyssnat på allt bandet släppt, men tycker ofta att bandet - denna monolit inom den norska scenen - lyckas med att väcka mitt intresse. Så är det med den musik som bandet har frestat med från kommande "Mið" som kommer i slutet av månaden. Jag har valt Tales Of Trees som jag tycker är en helt fantastisk låt. 

DISFEAR släpper sitt sista album - med Tompa på sång. "The Last Nail" kommer vara en magisk skiva om vi ska gå på de två låtar som bandet frestat med - Early Graves och Shackled To Our Vice - och såklart vill ju de som är kvar i bandet verkligen inte släppa något halvdant med respekt inte bara för Tompa utan också trummisen Marcus och basisten Henrik som samtliga dött av cancer. Intäkterna från skivan kommer att gå till forskning av cancer. Bara det en anledning att kolla in detta legendariska gäng. 

Vi tar helg på det kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2026, vecka 42: I vilken Oskar S skolar om och blir en döds-kille

Bröl!

På sistone har det dykt upp en ny typ av klipp i mina sociala medier där, antingen, någon tjomme går runt och kör winner stays on med olika tyska hårdrockskillar (gubbar) på festivaler i Europa eller ber folk blindranka band i olika korridorer backstage.

Winner stays on betyder att nissen med kameran säger Slayer eller Metallica varpå tysken i jeansväst och ett plastglas öl i handen svarar Slayer och gör en liten nick. Sen säger killen med kameran Slayer eller Sepultura och tysken gör en rolig min innan han väljer vidare. Det är otroligt charmigt och fint. Alla är glada och tar uppgiften på lagom stort allvar.

Blindrankingen går ut på att någon placerar ut ett band i taget på en 1-10 lista utan att veta vilka som kommer efter. Exempelvis;

Metallica?

”aah, 5, yes”

Slayer?

 ”oh, well number 1, yes!”

Sepultura?

“oh no you’re evil, ok number 2, should have been 1, yes”

Kul och lite lurigt tycker jag. Men sen kom dödsgänget och började droppa namn som jag har hört talas om och sett på otaliga tishor överallt men aldrig lyssnat på, vilket är konstigt. Det var då tanken slog mig. Jag kanske ska bli en döds-kille..

Så på med solbrillor, Cannibal Corpse tishan, värm upp nacken och bli riktigt snäll (vilket är min fördom om döds-killar), nu kör vi!

 

Skämt å sido. Jag blev lite mätt på döds för ett gäng år sedan och det var först när jag till slut lyssnade, som absolut sist på bollen, på BOLT THROWER någon gång i våras som jag blev otroligt inspirerad igen. War master-plattan har gått väldigt många varv och fick mig att tänka på vad mer jag har missat.

 

Näst ut är bandet DEATH som jag av någon anledning heller aldrig lyssnat på. Plattan Human från 1991 har gått varm nu i några veckor och det låter riktigt gött med Maiden-osande melodier och snyggt trummande med roliga taktbyten. Det är tekniskt och meckigt på ett bra sätt och inte bara för sakens skull som ofta är ett problem för mig. När jag spelade plattan för min kollega och jazz fusion fantasten Erik på lunchen presenterade jag bandet med orden ”det är såhär yrket SO-lärare låter”, baserat på min fördom att alla som spelar döds extraknäcker som lärare. Ett band jag kommer att gotta ner mig i ordentligt i framtiden.

Tyskarna NECROPHAGIST är ett band som var otroligt stora i Höganäs i mitten av 00-talet. Eller rättare sagt, ett av metalheadsen favoritband. Jag fastnade inte riktigt då men när jag lyssnar nu tycker jag att det är kul med pilliga och meckiga Bach-osande riff. Epitaph från just 2004 kommer gå många varv känne rjag.

The end complete av Tampas OBITUARY är en platta som ofta dykt upp bland rekommendationerna i min streamingapp. Lika många gången som den dykt upp har jag tänkt näe och valt något annat. I klippen jag pratade om i början av inlägget har OBITUARY slagit ut både Cannibal Corpse och Carcass. Då måste det vara bra tänkte jag. Och ja, det är bra men både Cannibal och framförallt Carcass vinner.

Sist ut är VADER från Polen som också är ett av alla band jag aldrig riktigt pallat lyssna på. Det är lite spretigare och katalogen bjuder på, förutom döds, thrash och speed (antar jag?). Jag har snabbspolat genom diskografin och lyssnat in mig på De profundis från 1995, en riktigt köttig banger!

Ta det lugnt och var snälla mot varandra där ute

/Döds-Oskar

Fredagslistan 2026, vecka 40: Ett varv till med år 2006.

Gomorron! Idag stannar vi återigen kvar i 2006, det var trots allt ett mycket bra år för skivsläpp. För egen del år 2006 var jag 29 år, befann mig i Malmö, levde samboliv, konstnärsliv och caféer och barer runt Möllan-liv. Jag var också djupt förankrad i serietecknarscenen (dvs åkte på mässor, var redaktör för tidskrift, hade ateljé i gamla Mazettihuset, gjorde zines osv.) samt var ett ofta förekommande element i de feministiska kretsarna. Jag umgicks mycket med Adidasvänstern men förstod inte varför alla skulle envisas med att ha sportjackor när det fanns så mycket fint i hundra olika nyanser av svart. Numera äger jag själv två adidasjackor (den ena svart) så åldern har tagit ut sin rätt får man väl säga.

Det borde ha varit i samma veva som jag också pluggade genusvetenskap i Lund, antingen på B- eller C-nivå. Jag såg stora mängder zombiefilm, en fortlöpande tradition i livet. Med andra ord, en del har förändrats sedan dess och vissa saker gör det aldrig (tack och lov). Det var svårt att välja fem skivor i den här floran men here goes - all killers no fillers. Listan finns HÄR och längst ner.

Vi får börja med ANAAL NATHRAKH, en av livets stora kärlekar. 2006 släppte de plattan "Eschaton" och den är lite underskattad tycker jag. När vi pratar om AN så rör vi oss i ett landskap av idel bröt och stök även om skivorna sinsemellan har lite olika klangfärg. Men frågan är om inte "Eschaton" är en av de allra ilsknaste, punkigaste och brötigaste skivorna den här brittiska duon har klämt ur sig. Det är fullt ställ från början till slut och det går fort utav bara helvete. Ja, hjärtat smälter helt enkelt till klassikern Between shit and piss we are born. 

Som nummer två river vi av en riktig vattendelare, DISSECTIONs "Reinkaos". Året är 2006 och Jon Nödtveidt har varit ute ur finkan i cirka två år och totalt gått ner sig i det satanistiska samfundet MLO (som senare blev Temple of the black light). Han har suttit på sin kammare och skrivit låttexter med antikosmisk numerologi och ockultism som tema och till detta finslipat ett sound som ska göra vissa fans svinförbannade och andra lite smått lyriska - det låter nämligen inte direkt som på de tidigare plattorna utan bra mycket mer bredbent rockigt. För mig var det här en klockren platta när den kom och den står sig fortfarande. 

Något som också står sig mycket väl sedan nådens år 2006 är TOTALT JÄVLA MÖRKERs självbetitlade album med episka låtar som Samma jävla skit, Kall värld och Smärtgränsen. Den här skivan och den som kom innan - "Människans ringa värde" - är de skivor jag med råge lyssnat mest på av TJM. Älskar att de är så politiska, så kängpunksarga och att det genom hela alltet löper en sort black metal-vibe.

Sedan ska vi doppa tårna i en annan favoritgenre, nämligen den ständigt närvarande Stockholmsdödsen. Nicke Andersson fick en total geni-idé år 2005 och bildade bandet DEATH BREATH som 2006 släppte skivan "Stinking up the night". Gillar man dödsmetall, sväng och skräckfilm (vilket man ju obviously gör) så är det här ett helt givet band. Referenser till zombiefilm, Lovecraft och allehanda monster står på menyn och det jag också tycker är så skönt här är att det låter som att alla inblandade har oerhört roligt när de spelar. Det finns någon glädje i det som är svårslagen.

Sist ut är norska black metal-bandet LJÅ vars platta "Til avsky for livet" jag faktiskt höll på att glömma men som är så sinnessjukt bra att den till och med sparkar ut DISMEMBERs "The god that never was" som kom samma år som jag absolut hade tänkt ta med men efter lite kamp och huvudbry fick det bli norrmännen. LJÅ är ett annat ord för lie och musikmässigt är det traditionsenligt tryckande och ondskefullt med texter om döden, krig, Satan och sånt. Det ska dock sägas att jag inte grävt jättedjupt i var LJÅ står politiskt men jag hoppas det är på en bra sida. 

Med detta sagt tar vi härmed helg som om det vore 2006!

/Susanne 

Fredagslistan 2026, vecka 40: Ett varv till med år 2006

Fredagslistan 2026, vecka 40: Året är fortfarande 2006 del 3

Den där tidsmaskinen är tydligen igång igen. 
Nådens år 2006 bodde jag i Malmö. 
Antingen på Värnhem eller Östra Sorgenfri jag minns inte riktigt. 
Jag höll på en del med Djande med mitt soundsystem och var väldigt inne på Grime och Dubstep. 
Mitt intresse för Black metal och annan metal gick lite på sparlåga. 

Men tack vare en gammal vän tändes satans eld igen och jag hade börjat närma mig mer modern black metal och även det som skulle bli min stora kärlek, black/thrash metal. Jag hade garanterat baggy pants och t-shirts med oversized prints med tveksamma motiv. Det är vad det är. Det var inte en tripp till modet efter nollnolltalet utan musiken vi ska fokusera på det. Listan ni här och längst ner. 

Antaeus - "Words as Weapons" (Blood Libels, Norma Evangelium Diaboli, 2006).

Vi drar väl av plåstret direkt. MkM och de andra fransmännen i Antaeus har på många sätt varit standarden för hur black metal på 2000-talet låter. Istället för de isiga nordiska bergen får vi istället "skära sig i armarna och offra sitt blod till Satan i någon ruffig förortslägenhet i Paris"- black metal. Jag håller denna skiva som en av de bästa jag har hört i black metal genren. Att det vilar något djupt osunt och tragiskt över bandet förstärker bara känslan av äkthet. Både missbruk, diabetes och hädangångna medlemmar med självskadebeteende ger mig vatten på min kvarn. Jag kommer nog aldrig sluta tjata om denna skiva. Nu går vi vidare. 

Urgehal - "Dødsmarsj til Helvete" (Goatcraft Torment, Agonia Records, 2006).

2006 var också ett år då jag insåg att det går att lyssna på black metal och inte ta allting på blodigt allvar även om utövarna själva förmodligen inte håller med mig. Här har vi norska Urgehal med medlemmar från Beastcraft och Angst Skvadron och många andra. Trondr Nefas sjunger och skriver låtar och är allmän motor i bandet. Trondr avslutade sitt liv år 2012. Det är övertygande norsk black metal av klassiskt snitt. Fans av Gorgoroth och Darkthrone bör inte missa detta band. Just Trondrs sång är verkligen något över det vanliga. 

Koldbrann - "Djevelens treskeverk" (Moribound, Twilight, 2006).

2006 var märkligt nog ett bra år även för norsk black metal.

Vi kan inte gå förbi Koldbrann och deras i mitt tycke absolut bästa skiva. Även om skivan innan har äkta true norsk nekroproduktion och presenterar norsk svartmetall på det där unika sättet är det med Moribound från 2006 som de verkligen briljerar. Mannevond sjunger och rockar som en annan Nocturno Culto och det är ett svängigt Darkthrone/Celtic Frost riffande som blandas med trummor som är helt underbara. Sen texterna! Ah vilken njutning. Vad sägs om:

"Mer bensin på bålet

Mer 96 % - Absolutt Nekro

Vekk fra bevissthet

Ned i glemselens kjeller". 

Det blir inte bättre än så. Den som inte hört denna skiva har verkligen missat något. Jag är också glad över att Koldbranns senaste skiva som kom för något år sen också var ett rejält uppsving från skivan inna. 

Svårt att avgöra om det är Koldbrann eller nästa skiva som är den bästa som kom år 2006 men jag tror det är nästa här i listan. 

Katharsis - "Kross Fyre [...]" (VVorldVVithoutEnd, Norma Evangelium Diaboli, 2006).

Då är vi framme hos det band som kanske betytt mest för mig de senaste 20 åren. Tyska Katharsis. 

Totalt kompromisslöst vansinne från start till mål. Lyssna bara på hur låten börjar. Låten går sönder innan den ens börjar. Strax efter 2 minuter och 30 sekunder hittar de tillbaka till någon sorts ordning. Det skriks, det slamras och det är sataniskt så in i helvete. Nästan varje gång jag hör ett nytt black metal band så jämför jag bandet med Katharsis. Hittills har jag inte hittat något som är lika bra. Det är synd på många sätt men också väldigt fint att det fanns ett band som var på detta sätt. Det gör mig glad. Bandet upplöstes sen det kom fram att en av medlemmarna var någon sorts pluggig professor i genus eller liknande i Tyskland. Det gick ju inte att vara cool och ond på samma gång som man håller på med något sånt. Därför slutade dom spela. Eller så säger internetloren i alla fall. Jag är definitivt inte någon som låter sanningen stå i vägen för en bra story. 

Än idag har jag inte hört en dålig låt med bandet och då har jag nog hört de flesta unkna demoinspelningar som kopierats och sålts som bootlegs. Rekommenderas för alla som gillar vansinne och fart. Susanne har skrivit om bandet på bloggen och kan bara hålla med henne om att det är väldigt häxig black metal. Nu är det dags att avsluta listan med dagens sista låt. 

Vulcano - "Evil Always Returns" (Thunder metal split with Nifelheim , I Hate Records, 2006).

Nu har vi varit allvarliga för länge i detta inlägg. Nu får vi avsluta med något roligare och lite mer bastungt. Vi snackar om de brasilianska legendarerna i Vulcano som bildas 1981 men fortfarande håller på än idag. 

Bandet spelar något som ibland kallas jungle metal, det är ju kanske ett litet problematiskt namn på en genre som framförallt handlar om ganska tidig sydamerikansk extremmetal. Det vill säga band som Sepultura, Sarcofago mfl. Det är band som befinner sig någonstans mellan thrash, black och dödsmetall. Här är Vulcano anno 2026 som ger ut en split med det bästa band som någonsin kommit från Dals Långed, Nifelheim. Resultatet är en mycket imponerande uppvisning i att kunna vara gamla men ändå kunna piska och göra låtar som perfekt balanserar mellan thrash och black metal med lite inslag av mer traditionell haavy metal. Basen ligger också ganska fram i mixen vilket gör att det blir väldigt annorlunda jämfört med andra band i genren. Trummisen piskar också på något otroligt. Ett fantastiskt band som jag är glad över att ha fått se live tillsammans med Nifelheim. 

Det var dagens tidsresa. Vet inte om det är någon sorts best of lista men det är i alla fall ett par skivor som jag förknippar starkt med mitt liv år 2026. Listan hittar ni här. //Oscar K.