Fredagslistan 2026, V 29: Sex snabba slaktlåtar

Det är ju inte slaktmånad (oktober) än men jag tänkte ändå köra en lista med låtar som har något med slakt att göra. Det blir spretigt och inte alltid superbra men det är åtminstone något. Dessutom är det varmt ute och skämt kött och skämd och rutten musik passar väl som handen i nithandsken?

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget som vanligt. 

Iron Maiden - "Bring Your Daughter... to the Slaughter" (No Prayer for the Dying, 1990, EMI).

Någonstans måste vi börja och varför inte här? Iron Maiden är väl de flesta metalfans bästa band. 

Jag minns många Iron Maiden fester från mina yngre år. Vad är en Iron Maiden fest kanske den oinvigde undrar.

Det är helt enkelt så att man lyssnar igenom Iron Maidens samlade diskografi i kronologisk ordning från början till slut. Ibland tar ölen slut, ibland tar tiden slut, ibland tar lyssnarnas medvetande slut. I vilket fall som helst är detta själva konceptet. 

Här har vi Iron Maiden som de lät år 1990. Av många fans anses denna skiva vara en av de sämre i hela deras diskografi. Mig veterligen har detta omvärderats lite på senare år men just den låt jag har valt med ett slakttema brukar inte direkt framhållas som något av bandets stora mästerverk. Det struntar jag i då det är lite svängigt och passar på veckans tema med slakt. Ta med dottern till slakten helt enkelt. Bredbent och oväntat rak låt från bandet som kanske är mer känd för sin episka version av Heavy metal. Nåväl vi går väl vidare till något än mer uppenbart.

Slayer - "Show No Mercy" (Show No Mercy, 1983, Metal Blade Records).

Slayer, denna uppenbara grupp att välja när det handlar om slakt. Här med titelspåret från deras första fullängdare från 1983. Detta är ju inte riktigt thrash på det sättet som bandet senare blev kända för. Detta är visserligen ganska snabbt men det finns en stark NWOBHM-influens. Inte minst på sången men även på riffandet. Däremot är det givetvis skitbra och bör passa alla som gillar modern black/thrash av norskt snitt. Det finns också en punkig kvalitet som Slayer fortsätter ha med sig genom karriären. Slaktaren är slaktaren helt enkelt. Nu raskt vidare till något annat gammalt. 

Onslaught - "Angels of Death" (Power from Hell, 1985, Children of the Revolution).

Okej okej. Onslaught betyder ju angrepp på svenska och inte så mycket med slakt men på engelska är det nära nog okej? Här är ett brittiskt hardcoreband från 1980-talets början som bestämde sig för att spela satanisk thrash metal istället. Det trodde ni väl inte att jag skulle ogilla? Här pratar vi Bristol istället för Bay Area. Låttiteln Angels of Death låter misstänkt likt en viss låt av Slayer. Det finns också vissa riff och delar på denna skiva som inte bara andas Slayer utan även Metallica och Hellhammer. Inte mig emot. Det är ett gött ös helt enkelt. Nu kör vi vidare till något annat som kanske passar bättre in på temat. 

Marduk - "Slay the Nazarene" (Nightwing, 1998, Osmose Productions).

Svenska mangelgudarna Marduk karriär kantas av kontroverser. Är det inte nazi-anklagelser är det något annat. Precis som det påstås att Tomas Ledin drar ord ur en hatt när han skriver låttexter finns det ett envist rykte om att Mogge i Marduk singlar slant om nästa skiva ska handla om krig eller ha ett mer sataniskt tema. 1998 blev det album med sataniskt och vampyrtema. Det är nästan lite uppfriskande även om det kanske går att påstå att låtar om Vlad Tepes både har något krigiskt och sataniskt över sig. 

Här har vi i alla fall ett Marduk när de bestämde sig för att strunta i detta med dynamik och istället satsa på ett jävla pisk. Här har vi precis som på skivan från året efter "Panzer Divsion Marduk" en lineup med Legion på sång, Mogge på gitarr, B. War på bas och Fredrik Andersson på trummor. B. War avled förresten i år. 

Låten jag har valt ut handlar om att slakta den kanske mest ikoniska sonen genom tiderna, guds son. Det är pisk rakt igenom. Nu kör vi vidare på en ny bekantskap för min del. 

Bestial Strike - "Slaughter" (Legacy, 2024, Independent).

Turkisk black/thrash med stark crossoverpotential!. 

Jag vet inte något om detta band förutom att de varit aktiva sen år 2016 och kommer från området kring Istanbul. 

Musiken är modern thrash med inslag av både dödsmetal och metalcore samt hardcore. Det är både dubbeltramp och hytta med näven musik. Sången skiftar mellan mer klassisk arg hc/thrash och growlande. 

I denna subgenre förväntar jag mig inte så mycket moderna influenser men det funkar också. Nu avslutar vi med det kanske mest slaktigaste av det slaktiga.

Darkened Nocturn Slaughtercult - "Slaughtercult" (The Pest Called Humanity, 1999, Independent). 

Vi avslutar med det tyska bandet Darkened Nocturn Slaughtercult och deras låt Slaughtercult som är med på deras första släpp. Först möts vi av ett halvt om halvt snott Black Sabbath riff men sedan kör bandet igång med go black metal av sent 90-talssnitt. Det som gör Darkened Nocturn Slaughtercult lite speciella är inte bara det faktum att bandet fortfarande är aktivt utan att de även har en kvinnlig sångare och gitarrist som varit med från bandets början. Då black metal scenen till stor del är mansdominerad är detta något att kanske lyfta lite extra. Att bandnamnet är något överlastat gör att det känns ännu mer tyskt. Låten Slaughtercult är vad den säger sig vara. En kultig slakt. 

Det var allt för denna gång. Tack för att ni följde med på resan och glöm inte att köttet ruttnar snabbt i värmen.

Listan hittar ni här. 

/Oscar K. 

Fredagslistan 2026, V 28, VM-special

Få har väl missat att det är fotbolls VM med allt vad det innebär. Det har skjutits hit och dit (på planen) och passningar har både gått fram och hamnat i motståndarlagets händer (eller fötter om vi ska vara korrekta). Jag svär dyrt och heligt inför varje turnering att jag ska bojkotta på grund av att organisationen FIFA är lite problematisk och det hjälper inte att turneringen delvis spelas i cirkusstaten i väst. Men skit i det nu.

I skrivande stund, torsdag 9/7 kl 08:34, är åtta lag kvar i turneringen och jag tänkte att jag ska vara lite hygglig och förutspå utfallet i kvartsfinalerna åt er så ni kan spendera helgen på skogsrave eller någon annan aktivitet som är bra för själen i stället för att ge er själva fyrkantiga ögon och högt blodtryck.

Tyvärr har jag glömt min tyska bläckfisk hemma så vi får köra fotbolls-mortal kombat i stället. Av rättighetsskäl får ett inhemskt grind/döds/black-band representera sin nation. Ni som känner mig vet att jag har ett otroligt stort patos och är en väldigt, kanske den väldigtaste, rättvis domare så jag har valt att låta den gamle VM-94 hjälten Tomas Ravelli välja ut band som jag inte haft någon koll på sedan tidigare för att undvika spekulationer om fördelar och mutor.

Nu kör vi! Matcherna streamas gratis HÄR, antivirusprogram rekommenderas. 

Match 1: 

Alcest (Frankrike) Vs Tagrest (Marocko).

Alcest är ett band jag varit nyfiken på ett tag och som känner att jag kommer vilja fortsätta upptäcka. Det är väldigt vackert och atmosfäriskt, snyggt producerat och lite drömskt. Jag hade lite svårt att komma över skönsången men ljudlandskapen går verkligen inte att klaga på. Det blir lite spretigt med drömpopen och när man hoppar mellan albumen (jag började med Spiritual Instinct från 2019).

Tagrest kör lite samma sak med inspiration från Marockansk folktro och traditionella instrument. Det är inte lika välproducerat utan slamrigare och låtskriveriet är inte lika välarbetat. Det är också betydligt mer traditionell black med lite akustiska avstickare som oftast är väldigt bra (på plattan To Bask in Heroic Tales of Yore åtminstone).

Matchen slutar 1-1, när det är bra är det riktigt bra hos båda banden men det är lite för spretigt. I förlängningen byter Tagrest in sin gamla demo Atlantean Ritual MMXXIII som dunkar upp bollen i krysset. 

Marocko vidare.

 

Match 2: 

Asgaroth (Spanien) Vs Oathbreaker (Belgien)

Nu blev det dramatiskt. Plånkiga elpianon och synthar som ev är nallade från fantomen på operan blandat med dubbelpedal och en ganska ful digital produktion utgör Asgaroths startelva. Plattan heter Red Shift (Peaceville records) från 2002 och var ingen höjdare.

Oathbreaker däremot spelar snabbt och maler på bra. Plattan Eros|Anteros (Deathwish Inc.) från 2013 är producerad av Kurt Ballou från Converge och det märks. Ljudbilden är massiv och blasts blandas med d-takt och breakdowns. Det påminner ganska mycket om just Converge men är lite rakare och inte lika meckigt. Jag är ett fan.

Belgien vidare.

Match 3:

Trelldom (Norge) Vs Heathen Deity (England)

Trelldom är tydligen ett av Graahls alla band och det blir väl en bra representant för våra grannar. Jag har för mig att han kan vara lite kontroversiell så vi dyker inte ner i det träsket utan lyssnar på plattan Til minne… från 2007 som jag tycker har ett snyggt omslag med några jeppar som går på ett snötäckt berg. Och det låter norskt. Produktionen påminner om gamla Darkthrone, även om det inte är lika bra. Det är stabilt, inte jättekul men stabilt.

Heathen Deity däremot låter modernt, sorl varvas med plånkande akustiska gitarrer. Lite väl mycket plånkande akustiska gitarrer. Skivan Satan’s Kingdom från 2024 är stabil, inte jättekul men stabil.

Trelldom petar in bollen på stopptid och vinner för skramlig produktion är bättre än modern kirurgisk och prat på norska om snö och granskog vinner över Albion-skiten med harpriff och körer alla dagar.

Norge vidare.

Match 4:

Nekyros (Argentina) Vs Inquisition (Colombia)

Nekyros från Buenos Aires låter trevligt, det går både väldigt snabbt och väldigt långsamt. Debutplattan Nyxian Path (2025) känns väldigt gjuten. Produktionen låter som den ska, sångaren är bra på att gapa och riffen är snygga. Det blir ett följ i streamingappen.

Colombias Inquisition har hållit på och harvat betydligt längre. Jag fick debuten Invoking the Majestic Throne of Satan från 2002 rekommenderad. Musiken drar lite åt dödshållet och det är svårt att inte gunga med på kontoret. När sången kommer i gång låter det lite som ett mumlande troll som håller volymen nere för att inte störa grannarna. I egenskap av ett stort grind-fan tycker jag att detta är lite kul och det tar inte lång tid innan det växt på mig. Ett band till jag kommer lyssna mer på.

Här går det hela vägen till straffar men trollet i mål räddar sista och Colombia går vidare.

Hoppas ni har haft det trevligt i dagens sändning. Nu över till Hjalmar och vädret. 

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 27: Return of the EP!

Gott folk!

2026 har som skivår betraktat börjat växla upp något - guldkorn finns det en del av, och topparna är höga när det gäller fullängdsskivor. Men det struntar vi i idag, för idag ska vi gräva ner oss i EP:s som samtliga håller hög klass. Det blir allt från crossover till grindcore och black metal. 

Ni hittar listan på YouTube här - då minus större delen av Änglaliks EP då hela inte fanns där. 

Och här om ni vill lyssna via Tidal, eller kopiera över till annan streamingtjänst. 

Vi kör!

Jag blev genuint glad när jag upptäckte att finfina IRON REAGAN hade kommit med nytt. Detta magiska sidoprojekt med medlemmar från MUNICIPAL WASTE och DARKEST HOUR har legat tysta sedan 2019, men nu, herrejävlar drämmer de i med en EP som heter duga. "Demonetization" är en ren smocka på 10 minuter ren klass om, såklart, politik, våld och sociala frågor. Alla låtar är bra, men bäst är Make It Ugly som har den mest generösa speltiden av alla låtar på skivan, 2 minuter och 41 sekunder. Jag tror att alla band som lirar crossover/hardcore vill låta som IRON REAGAN gör - med stor ackuratess och förödande stringens levererar bandet en EP som gärna går varv efter varv. 

Såklart dyker GADGET upp i listan, med sin "Coerced". 10 år har vi fått vänta på mer material från detta ypperliga grindcoreband från Gävle. Det enda jag har att invända mot EP:n är att bandet experimenterar lite väl mycket på en låt som är för lång - hade med lätthet kunnat fyllas upp med minst 5 andra låtar istället. Men vad vet jag, ni kanske gillar detta, haha! Resten av EP:n är däremot helt fantastisk med en rensnivå som är magisk. 

ENDSEEKER från Hamburg lirar death metal driven av HM-2 så det räcker och blir över. "Coffinborn" heter deras senaste alster och är en djupt sympatisk EP som bjuder både på tvåtakt och sväng. Dessutom så får man en cover på något så oväntat som en låt av David Hasselhoff - True Survivor - som de på något märkligt sätt får att låta som en låt som Dan Swanö hade kunnat göra, haha!

BLACK TUSK kommer från den djupa Södern i Georgia och om ni tyckte att det var för lite fokus på tungt sväng i listan denna vecka, då kan ni få skopan full här. Såklart lite d-takt också. "Systems Of Solitude" heter EP:n som klockar in på sympatiska 8 minuter om du har bråttom. 

Men när kommer det black metal? Jo, nu! Osignade ÄNGLALIK bjuder upp till dyster ringdans på EP:n "Stoft". Det är en rejäl skiva detta. Strax under 29 minuter bjuder denna duo på - hade det varit frågan om grindcore så hade detta räknats som en fullängdare, men haft 800 låtar. Nu får vi 5 och då är första låten mer av ett intro. Det smakar inte alls oävet detta, och jag blir sugen på att höra mer från denna duo som hittills bara har släppt den här plattan. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2026, vecka 26: Semesterns Gott & Blandat

 Aj aj aj. Vad i helvete ska jag skriva om, den nyligen påbörjade semestern har markerats av Pet Shop Boys och någon dos rockabilly med Brian Setzer och Stray Cats. Det går ju inte, absolut inte. Vi får kolla skafferiet och höfta fram något. Häng med för fan!

The Who fick en del speltid nyligen, och som de flesta förhoppningsvis inte känner till har de bland de första inspelningar av "growl" redan 1966 med låten Boris the Spider. Basmaestro supremo John Entwistle var visst inspirerad av en karaktär från radioprogrammet The Goon Show (fantastiskt roligt, om man förstår vad Peter Sellers, Spike Milligan och Harry Secombe säger) till att growla på refrängen. Kul kuriosa! Vi klämmer till med en liveinspelning av My Generation också för att det mår alla bra av.

Under de senaste veckorna har det faktiskt lyssnats mycket på Ozzy. Dokumentären Ozzy Osbourne: No Escape from Now (2025) skapade ett vakuum som behövde fyllas med gamla guldkorn från hela diskografin. Men speciellt var det Tribute (1987), liveplattan släppt för att hedra Randy Rhoads som markerat. Vi kör på liveversionen av Suicide Solution, en klassisk kontroverslåt från Blizzard of Oz (1980), med ett stekhett solo från den evige Rhoads. Jag minns en sommar spenderad i Älvdalen lyssnades på en samlingsskiva mitt i natten på min lilla mp3-spelare. Jag hade precis läst biografin "Jag är Ozzy" och kände mig oerhört stygg och cool. Det är synd att det finns så få bra videoinspelningar av Randy, vilken talang. 

I andra nyheter har jag precis köpt ny telefon, vilket innebär att jag nu kan få plats med all musik jag fått undvika för att den förra behövde allt utrymme för att avlyssna min samtal eller tipsa mig om båtar till salu på blocket. 250000 för en Sailmaster 5000 i Båstad? Absolut. Oavsett, första skivan jag överförde var solklar. Geinoh Yamashirogumi (Japanska för Yamashiro Performing Arts Collective) är ett musikkollektiv som gör rätt esoterisk musik. Efter sitt mästerverk Ecophony Rinne från 1986 vilket kombinerar ambient ljudlandskap med indonesiska folkmusik, postmodern acapella, shintoistiska mässande böner och storslagna körer ombads de göra soundtracket till sci-fi mästerverket Akira (1988) av skaparen Katsuhiro Otomo. Detta soundtrack är alltid besvärande svårt att hitta streamat. Jag blev lyckligt överraskad när jag upptäckte att nästan hela gruppens katalog fanns på Tidal, men ack utan Akira. Jag kan inte riktigt uttrycka i ord vad den här musiken gör för mig. Det närmsta jag kan kalla det är en typ en själslig ro och oro som tilltalar mig innerligt. 

Billy Corgan utlovar 60 osläppta låtar med bandet ZWAN som verkade en kort period efter att Smashing Pumpkins splittrats. Djup suck.

Sist, på tal om mp3er så hittade jag även några gryniga mp3er från power metalgruppen Civilization One som jag spenderade många timmar med i tonåren. Jag har ingen aning om vem de är, var de kommer ifrån och de går inte att hitta knappt någonstans. Jag vill minnas ett min kusin, Doktor Emeritus i Power Metal vilket var ett måste i Dalarna, tipsade mig om dem. Låt oss njuta av lite catchy fjanterier tillsammans. 

Nu ämnar jag återgå till minimi-aktivitet i värmen. Och lyssna på mer Pet Shop Boys.

Adios,

Herr B

Fredagslistan 2026, vecka 25: Ministry Midsummer Madness!

Gomorron. Idag ska vi ha en lista med bara MINISTRY. Jag har ju lyssnat troget sedan tidigt 90-tal men har aldrig (såvitt jag kan minnas) haft en renodlad Ministrylista i bloggen utan bara kört enstaka låtar. Jag växte upp med dem och faktum är att det är rätt få band har jag burit med mig på samma sätt genom livets olika skeenden och krumsprång som just MINISTRY. Sedan ska ärligt sägas att jag tappat dem lite de sista säg 15 åren men det må ju vara hänt. Jag tycker att de gjort en fin liten återkomst med "Hopiumforthemasses" som kom 2024. Listan finns här och längst ner i inlägget.

Urvalet var brutalt svårt att göra så jag fick strama ner det till tio favoritskivor (enbart studioalbum) och en låt från varje. Som ni förstår är det oceaner av guld kvar att ösa ur och jag vill då särskilt framhålla plattorna mellan 89-99 som mina personliga favoriter. Vi kör igång.

MINISTRY bildas 1981 i Chicago av Al Jourgensen. Genom åren har bandmedlemmarna kommit och gått (och drogerna likaså) men de som väl hängde med längst var Paul Barker (som bröt med Al 2004) och Mike Scaccia (som dog i en hjärtattack 2012). Bandet började sin bana inom synth-popens värld och vissa framhåller den perioden som den främsta. Jag är dock av annan åsikt och tar därför inte med något från skivan "With Sympathy" som kom 1983.

Efter den skivan ändras bandsättningen och Al Jourgensen drar musiken mot skramligare jaktmarker. Elgitarrer blandas in, tape loopar, monotona trummaskinsslingor och samplingar från filmer likaså. Man hittar fram till disten, man får till en mer industriell ljudbild. Och nu börjar vi snacka röjig musik.

"Twitch" kommer 1986 och har ett kallt och rått ljud, fortfarande med ena benet förankrat i synthen men mer mot EBM än pop. Här har jag valt Isle of Man men man kan med fördel lyssna på hela skivan för att få en känsla för hur MINISTRY lät precis i begynnelsen när det klassiska soundet började sätta sig så smått.

På "The Land of Rape and Honey" (1988) har ljudbilden utkristalliserat sig än mer. Låtarna är tajtare och rakare och har snäppet mindre experimentverkstad över sig. Ett starkt kännetecken vad gäller MINISTRY är det monotona. Man jobbar med upprepningar som görs med millimeterprecision och får fram ett otroligt sväng. I händerna på en klåpare hade detta blivit tråkigt och intetsägande men här karvas det till guld. Jag har valt låten The Missing men allt är lika bra.

Så är vi framme vid "The Mind Is a Terrible Thing to Taste" som ser dagens ljus 1989 och är bland det bästa de släppt i mitt tycke. Ljudbilden är fläskigare här, vi har mer tryck i bas och samplingar men i övrigt känner man igen sig. Det här är ett fint exempel på ett band som hittar ett sound och renodlar det hellre än att testa nytt. Föredömligt. Thieves blev mitt förstahandsval men lyssna för guds skull igenom hela alltet.

Den kanske mest kommersiellt kända skivan "ΚΕΦΑΛΗΞΘ" eller "Psalm 69: The way to succeed and the way to suck eggs" som den också heter kom 1992 och innehåller idel hits. Videon till Just One Fix gick varm på MTV vid den här tiden, den är regisserad av Peter Christopherson (från THROBBING GRISTLE, COIL, mfl.) och gästas av en åldrad William S Burroughs med ett hagelgevär i högsta hugg och skjutfingret redo. Vill man så kan man ju dra en parallell till att Burroughs dessvärre sköt ihjäl sin fru på 50-talet och det råder väl delade meningar kring om det var en olycka eller ej men vi lämnar det därhän. Låten är briljant på alla sätt.

När skivan "Filth Pig" kom 1996 var jag lyrisk och svalde den med hull och hår. Det var det inte alla som gjorde kan man lugnt säga. I efterhand betraktas den här skivan som något av en klassiker men där och då skilde den sig en del från det MINISTRY vi var vana att höra och jag har mer än en gammal kompis som tog sin hand ifrån MINISTRY i och med det. Musiken är långsam, malande, doomig, gränsar mot sludge. Alldeles ljuvlig med andra ord. Här har jag valt titelspåret Filth Pig.

"Dark Side of the Spoon" kom 1999 och är en parafras på Pink Floyds "The dark side of the moon". Vid den här tiden var flera av MINISTRYs bandmedlemmar djupt inne i heroinmissbruk, inte minst Al själv. Så det är en sorts självironisk blinkning i och med att skedar ofta förekommer i sådana sammanhang. Dark Side... är en både röjig, snabb och samtidigt fri och luftig skiva. Det tas ut lite svängar, det testas lite jazzigt sound på sina ställen. Supermanic Soul har ett bra sväng och en klar arenarockskänsla över sig.

Nästa skiva, "Animositisomina", kom 2003 och var på många sätt svår. Al Jourgensen försöker sluta med drogerna och mår väl inte så där jättebra av det, han blir också osams med vapendragaren Paul Barker som slutar i bandet. Det finns en tryckande atmosfär över den här skivan och det är jag svag för. Animosity fick det bli men det finns många bra låtar här, exempelvis: Broken, The light pours out of me och Shove.

MINISTRY har alltid haft en antifascistisk och vänsterpolitisk inriktining men det blev nog som mest tydligt med trilogin av skivor som släpptes mellan 2004-2007 med klart anti-George W Bush tema. Först kom "Houses of the Molé", sedan "Rio Grande Blood" och slutligen "The Last Sucker". Från dem har jag valt ut två låtar, Rio Grande Blood och No Glory. 

Med dessa tre skivor går man från ett mer traditionellt industriellt metal-sound till att blicka mer mot thrash. Inte alls oävet. 

Här emellan kommer några i mitt tycke mellanår. Det är inte dåligt men det är inte lika bra som det har varit så vi hoppar framåt en bit till 2024 då "Hopiumforthemasses" släpps. Jello Biafra från bland annat DEAD KENNEDYS kör lite gästsång, dock inte på Goddamn White Trash som jag valt till listan. Det trevliga här är att det förutom den klockrena politiska satiren är något av en återgång till tidigare MINISTRY. Inte för att thrash-åren inte är bra, de är snarare mycket bra, men det fina i kråksången är att man kan få både och. Både industri och metal. Både bredbent rock och monoton råsynth. MINISTRY har alltid känts bjussiga på så vis, det är alltid more is more. Både vad gäller den egna musiken och i de otaliga samarbeten som gjorts genom åren med andra artister.

Första gången jag såg dem live var på Hultsfred 1996 och då strök Al runt och jagade substanser på festivalområdet, säkert med framgång. 2003 (också Hultsfred) rökte de öppet på scenen vilket ju inte var så värst snyggt och jag vill minnas det som en ganska stor skandal. 

Senast jag såg dem var på Sweden Rock 2008 med en då drog- och alkoholfri frontman på vad som sades vara bandets tack och farväl-turné. Nu blev det inte så och tur är väl det. Jag vågar påstå att deras glansdagar passerat men det är ju onekligen kul att de fortfarande håller på. Med det säger jag tack för idag och glad midsommar.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 25: Ministry Midsummer Madness!

Fredagslistan 2026, vecka 24: Polskt vansinne

Eftersom vi varit inne och nosat på flera polska akter vid andra tillfällen tänkte jag ta tillfället i akt och göra en lista med lite gott och blandat.

Den polska black metal scenen är gammal och anrik. På några sätt liknar den hur scenen har kommit att växa fram i Finland. Samma varning gäller för den polska scenen som den finska. Det finns väldigt många band med tveksamma åsikter och värderingar. Detta är något jag har stött på hos polacker också. Det kanske är lättare och roligare att provocera med nazist-flirtar när landet faktiskt var ockuperat under andra världskriget? Jag vet inte men jag vill bara säga att jag inte tar något som helst ansvar för politiska åsikter hos andra människor. Nog om detta. Listan hittar ni här och som vanligt i slutet av inlägget.

Besatt - "Mad minds" (Hail Lucifer, 2000, Pagan Black Cult)

Vi börjar med ett band som började spela 1991 och fortfarande håller på till dags dato. Känns inte riktigt som de någonsin fått ett större genombrott trots att det är ganska kompetent musik. 

Besatt spelar snabbt och melodiös black metal av nordiskt snitt. Jag hör influenser av både Dark Funeral och Urgehal. Fast någonstans påminner det mest om Tsjuder. 

Det är mangliga trummor och oväntat fläskiga basgångar som snarare än mörkt och ondskefullt gör att låten låter pigg och samtidigt drar åt det episka hållet. 

Att bandets namn är Besatt skvallrar kanske lite om att den nordiska stilen är en uppenbar förebild. Nu går vi vidare.

Massemord - "The Madness Tongue Devouring Juices Of Livid Hope" (EP, 2010, Pagan Records)

Ännu ett polskt band med ett namn som för tankarna till Danmark eller Norge. Detta gäng har spelat sen 2000 och det är oklart om de fortfarande är aktiva. De har inte släppt något material på över 13 år men inom black metal behöver det ju inte betyda något alls. 

Massemord är intressanta. På några av deras tidigare släpp låter bandet verkligen som äldre Marduk men på denna låt och ep är det något helt annat. Istället får vi en trettiofem minuter lång låt med väldigt mycket progressiva inslag. Det är postrockigt, influenser från hc och effekter. Grunden är dock trummor och bas som ligger och maler. Jag tror utan tvekan att fans av modern post-metal och hc kan digga detta. Som med alla såna här episka låtar krävs det ofta något extra för att jag ska orka med hela låten. Jag tycker Massemord lyckas hålla intresset uppe hela tiden. Inte helt olika svenska Pest gjorde det med "Lífit es dauðafærð" även om den låten bara klockar in på strax över 20 minuter. Raskt hoppar vi över till något annat. Skumt omslag som känns dsbm. 

Witchmaster - "Goathorn Witchfuck" (Masochistic Devil Worship, 2002, Pagan Records) 

Okej. Detta är ju kanske lite cringe eller en guilty pleasure beroende på hur man ser det. Black / thrash metal med sataniska och sexuella teman är ju ingen direkt nyhet. Det gjordes redan i slutet på 80-talet i bland annat Sydamerika. Band som jobbar vidare med den här typen av musik och texter kryddar inte helt sällan musik med samplingar från diverse vuxenfilmer. För min del kan det kännas lite pinsamt helt enkelt. Men nu ska vi inte uppehålla hos vid det utan prata om Witchmaster. 

Bandet bildades i Polen 1996 men är tydligen baserad i Storbritannien numera. Det jag har hört av bandet är väldigt kompetent black/ thrash metal med fantastiska trummor av Inferno som bland annat är känd för sina insatser bakom trummorna i Behemoth. Bandet kör på med sin stil och jag måste verkligen ge dom en eloge för att de är så konsekventa. Gillar man denna smala subgenre är Witchmaster en given lyssning. 

För den som är intresserad av låttexten kan jag bjuda på ett utdrag här, ska dock sägas att jag  trodde att sången var på polska fram till refrängen:

Lustful bitch

She's ready to die

Fuck with goat

Sabbath rite

Skämskudden kommer fram med andra ord. Omslaget är ju också i samma lätt pinsamma anda. 

Nu kör vi vidare med ett annat band som jag verkligen också uppskattar trummorna hos.

Kriegsmaschine - "Lies of the Fathers" (Enemy of Man, 2014, No Solace Records)

Innan vi kör igång med detta är det nog på plats med en liten heads-up. Kriegsmaschine består idag av medlemmarna från Mgla och ett par andra musiker. Texterna och konceptet bakom bandet bygger till stor del på övermänniskoideal och andra tveksamma tankegångar från början av 1900-talet. Bandnamnet säger väl det också egentligen men jag vill ändå påpeka detta. 

Bandet bildades 2002 och har genomgått ett par olika musiker men idag verkar det som sagt vara mer eller mindre ett sidoprojekt till Mgla. Låten jag har valt är från deras fullängdare från 2014. Musikaliskt är detta modern black metal på alla sätt. Det är väldigt välspelat och tekniskt utfört. Just trummorna är något jag alltid fastnar och kommer tillbaka till. Kriegsmaschine lyckas med att låta nedstämda och nästan deprimerande på ett sätt som mest liknar fransk modern black metal. För min del jämför jag Kriegsmaschine med ett möte mellan Aosoth och Mgla med lite mer fokus på tekniskt spelande.  Nu över till dagens sista låt. 

Black Witchcraft - "Devilish forces" (Stare into the Blackest Depths of Hell, 2025, Under the Sign of Garazel Productions)

Det riktiga polska vansinnet sparade vi till sista denna gång. Idag representeras det av Black Witchcraft som är en ny bekantskap för min del men då bandet gav ut en fullängdare på det alltid lika pålitliga bolaget Under the Sign of Garazel Productions förra året var det ju givet för min del att köpa skivan. Och det ångrar jag inte en enda sekund. 

De två medlemmarna i detta relativt nystartade band har skapat en cocktail bestående av extremt snabb och arg black metal som den spelas i Sverige och Finland blandat med en skevhet som jag känner är mer typisk för mer mellaneuropisk black metal. Sången står verkligen ut med mycket bra skrik och obehagliga ljud. I denna låt som jag har valt kommer det också in lite synthar och en orgel som ökar på den obehagliga känslan. Överlag finns det en bra balans och roligt låtskrivande och för min del är detta en av förra årets bästa skivor. 

Om man gillar Katharsis, Funeral Mist och säg Horna tror jag att Black Witchcraft kan passa. 

Det var allting för denna gång. Vi har knappt skrapat på ytan och kommer definitivt återkomma till Polen för bloggens räkning. Vill för en sista gång trycka på att jag inte delar politiska åsikter med artister som finns här på listan.

Listan hittar ni här. /Oscar K.