Fredagslistan 2026, vecka 14: FFF1 - Finally Fenriz Friday 1

 

Idag är det långfredagen i nådens år 2026. Långfredagen kallas ju som bekant Good friday på engelska. Därför är det bara logiskt att Fenriz från Darkthrone får börja denna post med att önska alla en great friday. Idag blir det en hyllning till Darkthrone då de släpper sin nya skiva "Pre-historic metal" om drygt en månad. Listan fokuserar på det som folk kanske hatar mest med bandet, att de aldrig bara spelat black metal. Trots att det är True Norwegian Black Metal (TNBM) Vi får se om jag lyckas övertyga dig som läsare av bloggen om detta när vi är klara för idag. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Darkthrone - "Pre-Historic Metal", (Pre-Historic Metal), 2026, Peaceville Records).

Kolla bara in omslaget. Klassisk grep. Skäggig man. Är det bonnarock som ZZ Top vi pratar om? Nej, det är så klart den nya singeln från Darkthrone som heter samma som det kommande albumet. Bandet fortsätter på många sätt på den inslagna vägen som de senaste tre skivorna visat. Det är lite mer långsamt och doomigt men fortfarande med en fot i Celtic Frost och det är bra dubbeltramp nästan från början. Här sjunger Fenriz i början vilket jag också vet är en vattendelare men oroa er inte för mycket, Nocturno Culto kommer in sen med sin stämma. Låter riktigt bra och jag längtar efter att höra hela albumet. Kolla in den retrodoftande musikvideon för mycket ostigt mimande från Fenriz sida. Vi går vidare. 

Darkthrone - "I Am the Graves of the 80s", (Circle The Wagons), 2010, Peaceville Records).

Alright nu snackar vi. Kolla in låttexten : 

I AM THE GRAVES OF THE 80s

I AM THE RISEN DEAD

DESTROY THEIR MODERN METAL

AND BANG YOUR FUCKING HEAD

UH!

Här är gubbarna sura som fan på den nya musiken som finns och deras sätt att lösa det är att köra någon form av Discharge-käng genom sitt Darkthrone filter. Komplett med svettiga körer och sång som nästan spricker. Detta är gött för alla som gillar gammelkäng men istället för att prata om orättvisor i världen handlar texterna om att vara true. Tråkigare kan man ha. Överlag tycker jag att bandet får mycket kritik för skivorna som kom kring denna tid där de närmar sig käng. Trots att det kan låta som att det skulle vara progressivt känns det bara som att bandet gör sin egen spinn på käng snarare än tidig 80-tals black metal. Jag uppskattar detta men visst är det kanske inte klassiskt på samma sätt som tidigare skivor. På något sätt känns det mer skojfriskt än tidigare. 

Darkthrone - "Sjakk matt Jesu Krist ", (Sardonic Wrath), 2004, Peaceville Records).

Här är någon sorts mellanting mellan käng och black metal. Det är ett ganska enformigt riffande men låten hamnar närmare black metal än käng trots att tendenserna är där. Trummorna från Fenriz är också mer punkiga vilket ger en annolunda känsla. Här är det inte heller så lattjo lajban stämning men klart en "hata gud"-låt kräver sitt allvar. Även omslaget med jordens undergång och änglar som blåser i horn signalerar seriositet.  

Darkthrone - "Lifeless", (Ravishing Grimness), 1999, Moonfog Productions).

 

Pre-milleniskiftet, Norge. Halva den norska black metal scenen har drabbats av det så kallade "Matrix-viruset". Det vill säga att ha solglasögon, trenchcoat och glansiga byxor samt blanda in coola synteffekter i musiken. I detta står Darkthrone kvar som någon sorts omodern monolit. Kolla bara in omslaget som fick min kompis att fundera på hur många gånger bandet har kopierat det i en kopieringsmaskin för att få den riktigt risiga tonen. Genialt. Visserligen har denna låt en sampling, jag misstänker att det ska låta som en pisksnärt, som ligger överst i mixen men i övrigt är det svårt att se något modernt i musiken. Det låter som Darkthrone gjort under stora delar av 1990-talet. Black metal som utgår från Hellhammer, Celtic Frost och Bathory men gjort på deras egna sätt. Är detta då kanske ett bevis på att Darkthrone är true black metal och faller min teori? Kanske men Darkthrone spelar INTE black metal som den lät år 1999. 

Darkthrone - "In the Shadow of the Horns", (A Blaze in the Northern Sky), 1992, Peaceville Records).

Okej, häng med mig nu. Jag vet att detta är klassikernas klassiker och alla och hans morsa har hört denna skiva. Det är för många essensen av andra vågs black metal. Ja, jag kan bara hålla med på alla punkter. Vid en närmare lyssning går det också verkligen att höra att det inte bara är modern musik. Det finns en tradition här som bygger på riff som skapades i början av 80-talet. Det gör att bandet skapar något modernt som black metal för 90-talet. Jag vill också hävda, inte minst i den låt jag har valt, att det går att höra trummor och låtidéer som låter daterade. Enligt mig betyder det att Darkthrone aldrig bara har spelet utpräglad black metal utan att de alltid framförallt har spelat det Darkthrone vill spela. Det går att gnälla på det som ett fan men att beskylla bandet för att ha svikit sina ideal och inte vara true skulle jag säga är omöjligt. Extra plus för den riktigt otillgängliga mixningen av skivan som gör att lyssnare som inte vill komma in i musiken snabbt lägger ner sin lyssning. Skiljer agnarna från vetet på ett snabbt och effektivt sätt. Må dom alltid fortsätta med sitt unkna sound tills de ligger i graven. 

Det var allt för idag. Jag kommer garanterat att posta mer Darkthrone i framtiden men det vet ni ju redan. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2026,vecka 12 : I Martins lurar den senaste tiden

 Gott folk!

Det har gått ännu en tid, och satan vad mycket musik det släpps som kanske är värd er uppmärksamhet och tid lite extra? 

2026 har börjat med ganska njugga betyg - i alla fall när det gäller mig - i recenserandet av årets skivor. Jag har vadat fram i medioker metal för att hitta guldkornen kanske man kan säga. 

Men det börjar bättra sig, tycker jag. Eller så är det bara så att jag lever i självbedrägeri. Fan vet. 

Vad jag däremot vet är att veckans lista bara innehåller bra låtar, om ni frågar mig det vill säga.

Vi kör!

Jag har lyssnat oerhört mycket på The Fever Mask den senaste tiden. Och gråtit lite varje gång. Jag tycker att det är något så magiskt med viss musik, och vissa musikers, förmåga att beröra. Det är ofrånkomligen så med AT THE GATES och Tompa. När jag lyssnar på detta avsked från bokstavligt talat andra sidan graven från en människa som har betytt och fortfarande betyder mycket för många - ja, det är ju omöjligt att inte bli berörd. 

VREID från Sogndal i Vestlandet i Norge. Ett band som jag lyssnat på sporadiskt till och från genom åren. Med nya plattan "The Skies Turn Black" har bandet lyckats göra en riktigt bra och genomarbetad skiva. Melodisk black metal av norskt snitt, ja, det kan ju vara totalt omöjligt att ta till sig ibland, om man inte är på rätt humör. Men här funkar det fint, inte minst då den här skivan är så sjukt varierad. Under första lyssningen lade jag ifrån mig telefonen, och rätt var det var så var uttrycket så annorlunda att jag trodde skivan var slut och Tidal hade lotsat mig vidare. Nä, samma skiva var det och då drogs smilbanden upp, för trots min initiala överraskelse så är den här plattan riktigt fin just på grund av detta. 

Fullängdsdebuten har dröjt för SPEGLAS, trots att bandet varit igång ett tag, sedan 2015. Men det var väl värt att vänta på "Endarkenment, Being & Death" för helvete vad detta osar årsbästalista. Det har storartad stämning rakt igenom plattan. Kanske inte så konstigt då bandet befolkas av medlemmar som vet hur denna slipsten ska dras. Då tänker jag framför allt på trummisen Jesper Nyrelius och Isak Koskinen Rosmarin på sång och gitarr som även är med i SWEVEN. Gillar ni death metal med skruv kommer ni verkligen att gilla den här skivan. . 

Ruggigt klassisk death metal från Florida och MONSTROSITY. Senaste plattan från detta band kom förra fredagen, heter "Screams From Beneath The Surface" och det är en uppvisning i hur man ska få mig att ändra uppfattning om ett bands skivor. Jag kollade in "In Dark Purity" då den återsläpptes för ett antal år sedan och gillade den inte alls. Men bandet är ju lite för viktigt för att bara avfärdas, så när promon till senaste plattan kom så lyssnade jag såklart. Och ja, den är finfin. Framför allt är gitarrspelet helt otroligt bra. Trumspelet lagom quirky för att jag ska gå igång ordentligt. 

Danska M∅L och deras "Dreamcrush". Ja, det är en skiva som jag återkommit till sedan jag skrev om den på WeRock. Och det brukar vara ett talade tecken på att skivan har något som dröjer sig kvar och som lockar mig tillbaka. Bandets fina sammanblandning av post-black och shoegaze är så vindlande vacker att det är svårt att slita sig från den. 

TEMPLE OF VOID från Detroit. Deras senaste platta, "The Crawl", som kom för ett tag sedan är en makalöst gitarrstinn skiva. Det är klassiskt matiga riff, illasinnade förstärkta genom HM-2 pedalen, men också helt sagolikt bra solon som ser till att skivan skiljer sig från mängden. Gillar man dödsig doom med episka anslag då kommer man gilla den här skivan. Ja, ni får hela för den är oerhört jämn i verkshöjd. Och beroendeframkallande, jag bara varnar er. 

GAEREA från Portugal. Det här bandet är verkligen på väg någonstans. Jag minns när jag såg bandet på Copenhell för två år sedan. I fullt dagsljus på festivalens minsta scen levererade bandet en hisnande känslomässig urladdning som stannade kvar länge i skallen. I år spelar de på en större scen. Visst, bandets musik kanske har blivit lite mer lättillgänglig med mer rensång. Kan jag leva med det? Ja, absolut. För det känns fortfarande uppriktigt det bandet gör. Ni får Hellbound. Resten av helgen tänker jag ägna åt fullängdaren som släpps idag. 

Trevlig helg, kamrater!

/Martin

Fredagslistan 20 vecka 11: BASS

 Basen, vad skulle vi vara utan den? I musiken är det basen som sätter ton, den bestämmer humör och ser till att hela skutan gungar. Klipp den, och se alltet förminskas. Missbruka den, och se allt till fördärv. Nog för att jag är partisk mot mina skråbröder men denna ljuva lågfrekventa stapel gör mig alltid glad; att känna bröstet vibrerar och uppslukas av värmen är näst intill något heligt.  Det finns inte tid på dygnet för att prata om alla mästerliga fränder av F-klaven, men idag ska vi ge lite kärlek åt några favoriter och även testa ett lite nytt format, en ren videolista (länkad här) där jag försökt hitta korta klipp eller videos som visar vad dessa lågländare går för. Några kommer gå rätt fort, antingen för att jag redan pratat om de förr eller för att de redan är kända för sin talang. Peter Steele, Geddy Lee, Geezer Butler, Steve Di Giorgio, John Myung, Frank Bello, Rex Brown, Billy Gould, Les Claypool, John Entwistle and on it goes…

Tre basister som betytt mycket för mig under åren som alltid tåls att uppmärksammas om än kort är Cliff Burton, Jason Newsted och Rob Trujillo, roligt nog mina 3 favoritmedlemmar i Metallica (go figure…). Mycket kan diskuteras om vad Metallica varit om Cliff Burton inte tragiskt dött den där tidiga morgonen i Ljungby 1986. Vi kommer aldrig riktigt få något svar, men i tonåren ville jag vara Cliff Burton. Jag spelade Master of Puppets och Orion om och om igen. Blev väl aldrig speciellt bra, men han var inspirerande. Jason och Rob är däremot fenomenala båda två. Rob skulle jag säga är den bästa basisten av alla 3 (vi kan slåss om det om ni vill) men jag har alltid känt att han är tyglad av att spela i Metallica. Den snubben behöver spela aggressiv funk som han gjorde med Infectious Groove. Jason var perfekt, skivorna han bidrog till är inte några stora favoriter men snubben är en riktig demon, jag sörjer de stackars strängar som mött hans maniska plektrum. Att Lasse och Hetfield dränkte basen i Justice-mixen är en av dödssynderna i musikhistorien.

Jaha, så kort blev det kanske inte. Men vi går vidare till en rätt okänd basist som jag än idag bävar lite för. Arif Mirabdolbaghi (jag har fått googla namnet 4 gånger den här vecakn) som spelade med Protest The Hero fram till 2014 är än idag någon som ger mig smärre hjärnblödning när jag lyssnar på det han gör. Inga hämningar med teknik utan bara precis vad som helst som kommer honom för. Slap, tapping eller väldigt vackra ackordföljder. Dessvärre finns det inte några speciellt roliga videos av honom själv, utan vi får nöjas med Eric Gonsalves som var bandets livebassist under ett antal år.

Näst har vi en karl idag nästan mest känd som en basistmeme. Herr “Br Br Deng” själv, Ryan Martinie. För den oinvigde så rekommenderar jag att lyssna på Mudvaynes Dig så skola ni snart förstå. Det är synd att det är så, för Martinie är verkligen en virtuos, med en rätt säregen och oerhört aggressiv stil kombinerad med hänsynslös slap. Återigen någon lite tyglad av sin omgivning, även om han lever loppan i Mudvayne med alla jävla knäppa ansiktsmålningar.

Justin Chancellor kommer få många att himla med ögonen. Nog om detta jävla Tool hela tiden. Det är tjatigt, jag vet, men jag vet precis var jag var första gången jag hörde dem. Min musik-/ensemblelärare gav mig hemläxa att lyssna in mig. Jag gick hem och laddade ner deras diskografi (säg inget till Lars Ulrich, då blir han ledsen) och lyssnade på hela 10,000 Days (2006) i ett svep. Efter det var min musiksmak aldrig riktigt densamma och jag har jagat Justins sound och feel sedan dess utan framgång. Bandet är musikaliskt en powertrio där gitarr, bas och trummor behöver fylla ut så mycket utrymme som möjligt utan att trampa på varandra. Basen i Tools musik är inte bara förstärkning eller en grund för gitarr och synthar eller liknande. Den är melodiös, hypnotisk och enorm allt om varandra, dränkt i effekter och distad till helvete emellanåt. Dessvärre är Tool luriga, de är relativt skygga med att lägga upp bra material av sig själva live. Men den ypperlige basisten Kello Gonzalez har lyckligtvis gjort korta covers av många av Justins bästa slingor. Med samma bas dessutom, en Wal Mk2. Värde sisådär 110000 svenska kronor begagnad. Man skulle ju jobbat med något som betalar bättre än biblioteket. Nåväl.

Jag har pratat om Maximum The Hormone förr, ett av mina favoritband. Deras ödmjuke lille basist, Futoshi Uehara, är verkligen en underskattad pärla till energiknippe. Japans svar på “vad hade hänt om Flea spelade Hardcore istället för pop” är verkligen en av de viktigaste beståndsdelarna i bandet. Hans våldsamma slap är ett av bandets tydligaste signaturer som ger bandet sin kaotiska känsla och gung. De är musikaliskt sett, precis som Tool, en powertrio där basen behöver ta mycket plats mellan syskonen Nao och Ryo på trummor respektive gitarr. Någon dag hoppas jag kunna lära mig spela något av hans alster, men varenda gång jag försökt känns det som att jag jagar en ferrari på en trehjuling. Mina stackars handleder…Även här är det ont om riktiga videos, så vi får nöja oss med en låt och lite hjälp från fansen.

Sist har vi inget flådigt, tvärtom. Oliver Riedel är en sällan besjungen basist, här är det inget tungt lir eller komplicerade slingor. Riedels mantra har alltid varit “serving the song”, med en sällan speciellt tydlig roll i Rammsteins musik mer än att kännas, med ett fåtal undantag såsom Seemann från första skivan (1:30 i videon för den otåliga) Det är inget flådigt, inget extravagant. Bara en väldigt fin melodi. Jag är igen partisk, Riedel var min största idol som tonåring när jag först plockade upp basen. Mitt huvudinstrument är än idag en Sandberg-bas för att Riedel spelar på dem, ett instrument jag är djupt förälskad i och aldrig kommer göra mig av med. Nu är det ren barnlek att spela, men jag minns hur stolt jag var första gången jag spelade igenom hela Du Hast felfritt på min billiga Squier Jazz-bas. En enklare tid.

Det finns myriader av andra basister jag älskar. Mike Mills från R.E.M är en milstolpe i min musikaliska resa, Derek Forbes är rena trollkarlen i Simple Minds och jag har lirat mycket Paul Simonon från The Clash. Jeff Ament, Louis Johnson, Tony Levin, Larry Graham, Bakithi Kumalo, Carole Kaye, Tina Weymouth, vi kan som sagt fortsätta i timmar och speciellt om vi lämnar den hårda musiken bakom oss. Vare sig de spelar 4 eller 5 strängat, kontrabas eller bandlöst: var snäll mot basisterna i ert liv. Var snälla mot varandra oavsett om ni spelar bas eller ej faktiskt. Nu ska jag försöka spela Orion igen, wish me luck.

//Herr B

Fredagslistan 2026, vecka 10: Grunge!

Gomorron. Idag ska vi prata om grunge, en genre man antingen älskar eller hatar. Grunge är ett ganska löst samlingsbegrepp för den amerikanska alternativrock som var som störst i början och mitten av 1990-talet och där många band härstammade från Seattle, Olympia och närliggande platser i Washington. Men ska vi vara petnoga uppstod grungen egentligen i mitten av åttiotalet för att sedan renodlas till att bli det den blev. Indiebolaget Sub Pop var en viktig kugge i maskineriet och det var även den ekonomiska depression som drabbade världen i allmänhet och Seattle-området i synnerhet i början av 90-talet. Arbetslösheten sköt i höjden och desillusionerade ungdomar tog droger som aldrig förr. Men det de också gjorde var att bilda band med de knappa resurser de hade och på så vis uppstod en DIY-anda och ett oslipat sound.

Jag tror de flesta var deppiga i början av 90-talet, jag var det definitivt. Musiken blev en bra fond mot det, som att det fanns andra som förstod en uppgiven slutet på högstadiet/början av gymnasiet-tjej från en bondhåla. Grungen blev viktig för mig att landa i när livet var sisådär. Med dödsmetallen hittade jag fram till en sorts nerv, energi och ilska. Grungen gick in i hjärtat av tristessen och byggde ett litet bo där.

NIRVANA har jag lyssnat så mycket på så de är inte med i listan idag, inte heller PEARL JAM som de flesta redan kan utan och innan. Istället har jag grävt upp några otippade och kanske missade låtar men vi får såklart också förhålla oss till de stora hitsen. Listan finns i youtube-format här.

STONE TEMPLE PILOTS var kärlek från första tonen för min del. Albumet "Core" från 1992 kan jag utantill, varje ton. Vi lyssnar på Creep som jag vill minnas var något av en radiohit på den tiden. 

SOUNDGARDEN härnäst, som ju blev riktigt stora i genren. Rusty Cage från "Badmotorfinger" är svängig och en låt jag ofta återkommer till. Har annars lyssnat bra mycket mer på "Superunknown"-plattan som kom 1994 och med den också bandets genombrott.

Har man sett filmen Natural Born Killers har man också hört låten Shitlist av L7, ett band som kan räknas både till grunge och riot grrrl-genren. Jag har valt Wargasm från "Bricks Are Heavy", en klassisk skiva.

Snäppet mindre kända TAD, ett band som turnerade med NIRVANA, SOUNDGARDEN och ALICE IN CHAINS men som aldrig slog igenom på samma sätt. De har ett ganska tungt sound och brukar räknas som ett av de första grungebanden. Vi hör Grease box från skivan "Inhaler".

SKIN YARD var tidigt ute. De hade sin aktiva tid som band mellan 85 och 92 och medverkade på ett album som kom att forma grungen, "Deep Six", en samlingsskiva från 1986 med bland andra U-MEN, GREEN RIVER, MELVINS, SOUNDGARDEN med flera.  Jag har valt Burn a hole från "1000 smiling knuckles".

Ett band som turnerade med SKIN YARD var GRUNTRUCK, även de från Seattle. De skrev kontrakt med Roadrunner Records, ett kontrakt som PolyGram senare ville köpa ut dem ifrån men Roadrunner vägrade varpå GRUNTRUCK fick sätta sig i konkurs och det blev rättsliga turer kring det där som i slutänden pajade bandets ekonomi fullständigt. Trist. Vi hör Push från skivan med samma namn från 1992.

Egensinniga MELVINS har alltid kört sin egen spretiga stil, en blandning av stoner, hardcore, experimentell metal och just grunge. "Houdini" från 1993 är ett av deras mest kända album men jag har valt låten Queen från "Stoner witch" som kom året efter.

Supergruppen TEMPLE OF THE DOG härnäst. Chris Cornell från SOUNDGARDEN bildade bandet 1990 tillsammans med Eddie Wedder (och hela gänget som senare skulle bilda PEARL JAM) som en hyllning till sin bortgångne vän Andrew Wood från MOTHER LOVE BONE. Vi lyssnar på vackra Hunger Strike från 1991.

Vi kan inte ha en grungelista utan fenomenala ALICE IN CHAINS. Det här är ett band vars skivor jag i princip har lyssnat sönder men det gör inget, de är lika bra för det. Vi lyssnar på Them Bones från "Dirt" som släpptes 1992. Få röster har berört mig lika mycket som Layne Staleys, frid över hans lilla minne och bu för heroinet som tog honom.

Avslutningsvis en hit med HOLE. Courtney Love har väl inte gått någon förbi, jag kan uppskatta hennes larger than life-personlighet och sångrösten har jag en hatkärlek till. Violet kommer från "Live through this"-plattan som släpptes på våren 1994, som ett ödets ironi bara någon vecka efter Kurt Cobains självmord. Vill man ha ett mer punkigt och oslipat sound ska man istället lyssna på "Pretty on the inside"-skivan. Jag såg HOLE live på Hultsfredsfestivalen 1999, Courtney Love slet av sig tröjan och körde topless mot slutet - det var en annan och på många sätt mer okomplicerad tid än nu.

Nej, nu får vi ta helg. Simma lugnt.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 9: Löparlistan

 Ibland tycker jag om att snöra på ett par löpardojjor och dra ut. Man tar ena foten och sätter den framför den andre och sen byter man plats på dem och.. ja, ni fattar. Ibland blir det korta rundor i stan och ibland lite längre i skogen. Ibland blir det jättelånga i skogen. Nu i helgen blir det en sådan. För att man ska palla byta plats på fötterna i typ 8 timmar i sträck är det bra att öva. Nä, nu känner jag att jag tappar er.

HÄR KOMMER 5 TIPS PÅ MUSIK SOM JAG BRUKAR LYSSNA PÅ NÄR JAG SPRINGER

Varje år (nåja) när snön seglar ner från himlen brukar jag vänta tills det blir natt, dra på pannlampan och ta en sväng i skogen medan jag lyssnar på mästerverken Transylvanian hunger och Panzerfaust back to back. Det blir alltid stämningsfullt, vackert och mysigt. Jag antar att alla har koll på DARKTHRONE annars får man fråga den andre Oscar eller söka på internet.

 

Ett tag hade jag en liten MP3-spelare med en klämma som man kunde fästa på tröjan när man var ute. Den var otroligt basic med lågt minne och var lite krånglig att byta musik på. Eller så var det bara jag som var lat. Hursomhelst låg en av mina favoritskivor We’re down til we’re underground av GIVE UP THE GHOST (senare American Nightmare). Detta är en skrikig HC-banger anno 2003 och kommer för alltid påminna mig om Oslos gator.

Väldens viktigaste band funkar närsomhelst. På morgonen, till lunch eller innan man går och lägger sig. När man gör yoga eller köttar intervaller i en trappa. BAD BRAINS bildades 1977 i Washington D.C och jag har mycket att tacka dem för. Energin är oöverträffad och hade jag haft en tidsmaskin hade ni kunnat se mig stå och vara livrädd i ett hörn i klippen från CBGBs eller Max’s Kansas city i början av 80-talet.

År 1981 släppte AGENT ORANGE sin debut Living in darkness, en perfekt skiva. Tidig hardcore blandas med garage och surf. Detta är en skiva jag avgudat i över 20 år och jag kan inte överdriva dess inflytande. Det är något med drivet i den som passar så bra till fysisk aktivitet, oavsett om det är skateboard, löpning eller klättring.

Ibland behöver man lite pepp när saker känns motigt, såväl i spåret som i livet i stort. Då kan man alltid vända sig till Malmös HÅRDA TIDER.

 

Håll det äkta och ät era grönsaker

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 8: Oscars mood board metal del? Blå!

 I'm blue (Da ba dee da ba di)

Nu är jag tillbaka med black metal som har något med färgen blått att göra. Jag hoppade över Kriegs - "Blue Miasma" och ett tag tänkte jag också på Entombeds - "Wolverine Blues" även om det inte riktigt passar. Anyway. Här kommer lite annat som jag hittat i min källare med blåa färger.

Listan hittar ni här och längst ner.

Vi börjar med ett gäng inte så muntra norrmän. 

Angst Skvadron - "Fucking Karma", (Sweet Poison, 2010, Agonia Records).

Jag vet inte om någon behöver en introduktion till Trondr Nefas som tyvärr inte finns med oss längre. Han var mannen som låg bakom riktigt äkta norska black metal band som Urgehal, Beastcraft och flera andra. I Angst Skvadron är det inte ursinnesblack utan istället lite spacey post-black som skapas tillsammans med hans trolovade. Tänk er mäktiga italienska synthar som de användes i soundtrack till flera av Dario Argentos filmer. Blanda detta med black metal och lite proggiga ackord så börjar ni närma er Angst Skvadron. Att en låt på denna skiva heter "Valium Holocaust" kanske också vittnar om textmässigt innehåll. Vet inte riktigt vad det blåa omslaget föreställer. Någon sorts atom?

Detta är proggigt och jag tänker att vi kör vidare på något annat episkt. 

Cultes Des Ghoules - "Mischief, Mischief, the Devilry Is at Toil... (Scene II), (Coven, or Evil Ways Instead of Love, 2016, Under the Sign of Garazel Productions).

Ha! Ni trodde att jag var klar med Cultes Des Ghoules när de också var med på en annan mood board men icke! 

Här har vi en trippel-lp macka som är ett konceptalbum med olika scener ur en häxas liv fram tills dess att hon fänglas och ja, ni får väl lyssna själva för att se hur det slutar. Medföljer gör 32 sidor med bilder och texter. Högt konceptuellt och sammanhållet är väl kanske inte något man förknippar black metal i stort med. Även om det finns andra band som håller på med liknande konceptbyggande. Främst tänker jag på Negative Plane men även Deathspell Omega. 

Vad vi har är ett gött polskt gäng och sångaren Mark Of the Devil kämpar och kör call and response körer med sig själv och kör väldigt många röstlägen. Detta är inte mitt favoritalbum med Cultes Des Ghoules, den platsen kommer Henbane alltid ha men detta är roligt och spännande och annorlunda. Kolla också in det fina handmålade omslaget. 

På tal om omslag är det dags för nästa spännande projekt.

Funereal Presence - "Wherein Seven Celestial Beasts Are Revealed to Him", (Achatius, 2019, Sepulchral Voice Records).

Då var vi i USA och kanske i tassemarkerna kring så kallad Hipster black metal men jag vill påstå att det inte känns så coolt. Funereal Presence är ett soloprojekt av Bestial Devotione, en av medlemmarna från Negative Plane.

För att riktigt visa hur inavlad black metal scenen har också Bestial Devotion medverkat på den Cultes Des Ghoules skiva som diskuterats i denna lista. Puh! Men nu ska vi prata om FP. Bandet låter ganska mycket som Negative Plane men har mer koklockor och mer synthar och kanske lite mindre surfriffande även om även förekommer. Denna skiva är också en konceptskiva om ett katolskt helgon som vägrade förneka Jesus i Bysantin på 300-talet och blev rejält torterad samt halshuggen pga sin religiösa övertygelse. Jag kan inte historien mer än så. Det behövs inte. Låtarna är ganska långa men tiden flyter på och är extremt dynamiskt skrivna. Ljudeffekter, klockspel och ibland galen stämning gör mig glad. Rekommenderas verkligen. Kolla också in det fräcka blå monstret på omslaget.

Deathhammer - "Satan is back", (Evil Power, 2015, Hells Headbangers Records ).

Nu har vi varit allvarliga tillräckligt länge. Nu är det dags för en palettrensare. Vad passar bättre än en black/thrash-rökare från Norges främsta leverantörer av sådana låtar? Deathhammer är aldrig dåliga och är klassisk hytta med näven och känna sig cool metal. Kolla bara in det fräcka omslaget med blåa berg. Jag har också denna vinyl i en ganska ful blå/gul tryckning. 

Nidhöggr - "Turn to ash", (Ragnarök, 2016, Lake of Fire Productions).

Svensk black metal med vikingatema från Falkenberg? Kan det verkligen vara något? Ja så länge Nox från Craft sjunger blir det mesta bra. Även så i detta fall. Det som gör det ännu mer spännande är att det inte gjort på 1990-talet utan att denna fullängdare släpptes 2016. Däremot är musiken klassisk snabb och melodiös svensk black metal som den spelades förr i tiden. Lyssnare som tycker om äldre Dark Funeral har mycket att hämta här. Inte banbrytande på något sätt. Låt inte omslaget lura er, omslaget till min skiva är helt klart i en blå ton. 

Det var allt blått jag hade idag. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2026, vecka 7: Martin utforskar crustpunk, del 2

Gott folk! 

I slutet på förra året så gjorde jag en lista där jag började mitt utforskande av crustpunken, och denna vecka fortsätter jag denna vindlade färd i d-taktens förlovade land. 

Vi kör!

Listan hittar ni här!

Vi börjar någorlunda hemmavid med Malmös MODERAT LIKVIDATION, ett oerhört lämpligt band att börja med. Sätter inte bara tonen för listan, utan hela samhället. Bandet hade en första sejour mellan 1980 och 1985, lade ner, för att sedan återuppstå 2007. Det är från denna epok som vi hämtar listans musik - 2009 gav bandet ut "Mammutation". En skiva som på bred malmöitiska och skoningslös d-takt ondgör sig över samhället. Svårt beroendeframkallande!

Vi kör vidare med BÖDEL och deras "Dödsbringaren", en skiva som faktiskt är den bästa skivan jag hittills jag hört i år. Det är ett satans driv, desperation och en oerhört angelägen vrede i varenda låt som bandet har med på skivan. Det är låtar om sådant som de flesta av oss har en relation till - skolan, att sälja ut vår välfärd, mental ohälsa, en avfolkad glesbygd. 

Svensk/danska DOWN AMONG THE DEAD MEN är ett sidoprojekt mellan Dave Ingram från BENEDICTION och Rogga Johansson från RIBSPREADER och PAGANIZER och har en tydligt lutning åt death metal, inte minst representerat av Ingrams sång. Bandet har varit igång sedan 2013 och hunnit släppa tre fullängdare. Jag har valt mittenplattan "Exterminate! Annihilate! Destroy!" Det är en rimligt trevlig platta, vilket ju kan behövas som återhämtning efter BÖDELs slakt om ni frågar mig!

DISCHARGE. Jag hade ju kunnat göra flera fredagslistor där jag enbart utforskar detta legendariska bands diskografi. Av många betraktade som det grundande bandet till kängpunken från Stoke-On-Trent med bröderna Tezz och Bones Roberts. Inte bara införandet av d-takten är legendariskt tillskrivet bandet, de satte också ribban för hur medlemmar kom och gick och kom tillbaka. Jag får svårt att andas när jag tänker på hur helvetiskt svårt det måste ha varit att hålla bandet igång. Ni får "Hear Nothing See Nothing Say Nothing" från 1982. 

DISRUPT - aktivt mellan 1987 och 1993. Gjorde en hel massa splitar men bara ett enda fullängdsalbum - "Unrest" som kom 1993. Denna skiva är skrattretande bra - drivet, produktionen och samtliga låtar ligger på en finfin nivå. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin