Fredagslistan 2026, vecka 35: Definitivt Total

Goddagens. Den här listan har jag valt att döpa till Definitivt Total, temat för listan är helt enkelt band med total i sitt namn och definitivt ligger som en blinkning till fornstora dagars punksamlingsplattor i serien "Definitivt 50 spänn". Jag hade några av dem, mina kompisar hade några andra. De har sedan länge försvunnit ut i intigheten via flyttlass, efterfester och gud vet vad. Men skitsamma, vi kör igång. Listan finns här och längst ner i inlägget.

TOTALITÄR har släppt nytt album, ett självbetitlat sådant och från det hör vi Vad är det ni vill ha? Vi kan bara tacka och bocka för denna stilrena uppvisning i helgjuten d-takt och sylvassa riff. Det här bandet är prick lika relevant idag som det var för 20 år sedan, hatten av för det.

TOTAL EGON härnäst, Mart Hällgrens projekt som jag har lyssnat försvinnande lite på under åren till förmån för hans flaggskepp DLK. Jag har valt Stockholms punk från "Samling i det gröna". Finns inte mycket att tillägga egentligen, allt som Mart håller i blir ju trevligt och tralligt liksom och med underfundiga texter därtill.

TOTAL CHAOS från staterna har tröskat på sedan 1989 med sångaren Rob Chaos i spetsen som också var med och grundade SOS Records som släppt allehanda punkskivor genom åren med band så som THE EXPLOITED, VICE SQUAD, CONFLICT, SHAM 69 och så vidare. Riot City är en av få låtar jag kan namnge med TOTAL CHAOS men den är oerhört svängig. En bortglömd pärla.

Vi går vidare till ett totalt all-star-band, TOTALIS. Medlemmarna här inkluderar Mark ‘Barney’ Greenway (NAPALM DEATH), Fredrik Wallenberg (SKITSYSTEM), Charlie Claesson (ANTI-CIMEX), Andy Lefton (WAR//PLAGUE, FEAR OF THE KNOWN), Kelly Halliburton (DETESTATION, SEVERED HEAD OF STATE), Hanna Stjernlöf (DISHUMANITÄR) med flera. Det här kan man bara skriva upp att det blir bra. Vi hör Control the narrative från albumet "Griefstate".

Slutligen ett band jag älskar rakt igenom - TOTALT JÄVLA MÖRKER. Allt de rörde vid blev till guld under de år vi fick ha dem aktiva i etern, 1996-2017. "Helvetespunk" är en strålande fin EP (den sista de släppte om jag inte minns fel) och från den hör vi Inferno.

Innan vi lämnar in och tar helg vill jag också gärna nämna några bubblare: ANAAL NATHRAKHs EP "Total Fucking Necro" (det är ändå ett jävla bra namn på en skiva, man hör ju direkt hur det kommer låta), Totalvägra av EBBA GRÖN samt icke att förglömma den nyligen bortgångna drottningen BONNIE TYLERs odödliga klassiker Total eclipse of the heart.

Klart slut och tack för idag.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 35: Definitivt Total

Fredagslistan 2026, vecka 34; Sikta mot stjärnorna

Förlåt om rubriken var lite click bait. Det är inte Lasse Holm vi ska prata om idag. Istället bjuder vi på lite tuffare tongångar. Det är inte bara helvete och Satan ondskefulla artister sjunger om. Ibland vänder de blicken uppåt mot rymden och stjärnorna. Idag tänkte jag att vi skulle kolla på ett par exempel när detta sker. Listan hittar ni här och sist i texten. Mot stjärnorna! 

Curse - "Slaughter of the Stars" (Slaughter of the Stars, 2006, Blackmetal.com).

Här har vi ett isländskt black metal band som inte riktigt låter isländskt på det där dissonanta sättet. Istället är det ganska mycket chugga-chugga trummor och lite mer 90-taligt sound. Det är inte så dumt helt enkelt. Tydligen ska bandet ha flyttat till Norge och är fortfarande aktiva. Det blandas in lite synth och tuffa effekter. Omslaget ser naturligtvis ut som riktig skit. Det hör ju till om du släpper skivor på ett bolag som heter Blackmetal.com. Oväntat tufft och hårdrockigt gitarrsolo. Nu raskt vidare till något annat som delar ett par likheter med Curse.

Covenant - "Bizarre Cosmic Industries" (Nexus Polaris, 1998, Nuclear Blast Records).

Nu snackar vi, ett äkta tidigt norskt allstars-band. 

Eller ja, bandet var ett sidoprojekt till medlemmar från Dimmu Borgir och släppte en fullängdare 1997 innan det var dags att röra om lite. 

Bandet bestod år 1998 av medlemmar från Dimmu Borgir, Mayhem, Carpe Tenebrum samt sopranen Sarah Jezebel Deva känd från inte minst Cradle of Filth. 

Så vad hittade man på år 1998 när millenieskiftet närmade sig med stormsteg? Jo då bestämmer sig detta glada gäng för att spela in en skiva med progressiv/melodisk black metal som handlar om planeter och rymden och inte det minsta sataniska dyrkandet. Resultatet? En så kallad mesig skiva som man skulle skämmas för att äga och digga. Jag köpte den samma vecka som den kom ut och jo det är lite svulstigt och svettigt på sina ställen men det är nog också för att produktionen är väldigt klinisk och gör att det låter ofarligt. Covenant förlorade en namntvist med det svenska EBM-bandet Covenant och fick sedan byta till The Kovenant och började göra någon sorts Marilyn Manson doftande metal/rock och det var väl inte särskilt spännande men bandet är fortfarande aktiva. Precis som i fallet med Curse kan man titta in omslaget som säger något om sin samtid men inte direkt osar ondska. Då blir det mer ondska i fallet med nästa band.

Torture Chain - "Mutilating Astral Entities" (Mutilating Astral Entities, 2013, Egenutgivet kassettband).

Här räcker det nästan med att kolla in loggan och omslaget för att förstå vad det är för musik som väntar. Helt omöjlig primitiv black metal där fokus inte direkt lägger på ljudkvalité eller lyssnarvänlighet. Den som utför denna musikaliska gärning kallar sig själv Torturer. Gott så. Denna enda medlem är amerikan och spelar och sjunger naturligtvis i tusen olika band och projekt. Det mest kända namnet bland dessa band är kanske det brittiska bandet Pagan Altar som hållit på sen år 1978 och vilket Torturer är sångare i sen år 2017. Det om det. Vad är då det som gör Torture Chain speciellt? För min del handlar det helt enkelt om att det finns en punkig nerv och en känsla för melodier som döljs genom att produktionen är som den är. Det är egentligen samma recept som gjort många finska black metal band framgångsrika, en anti-tes till Covenants kliniska produktion. Att låten jag har valt är över 12 minuter lång visar också på att det inte så hjärndött som det kan upplevas vid en första lyssning. Precis som sina landsmän i Funereal Presence är det progressivt i smyg. Jag fann bandet när jag grävde runt på några forum för längesedan och jag har inte riktigt kunna släppa melodierna som skapas och fastnar. Nu ska vi över till något ännu ondare. 

Matricide- "Morning Star" (Morning Star, 2016, Daemon Worship Productions).

Okej. Det är lite fusk med Morgonstjärnan. Det vet jag. Men det är ändå en sorts stjärna även om den som symbol mest används för att symbolisera Lucifer i black metal kretsar. Matricide är ändå ett band som jag tycker får för lite uppmärksamhet när det kommer till hyfsat modern svensk ortodox black metal. Bandet kom från Uddevalla men är numera splittrat. Denna låt är tagen från en EP som spelades in år 2005 så redan här är det kanske svårt att prata om modern musik egentligen. Medlemmar från Matricide har spelat live och i andra band som Grift, Morbid Insulter, Excessum med flera. Detta är musik för folk som tycker att Ofermod, Ondskapt och andra band som dök upp i början av 2000-talet i Sverige hade något som gått förlorat i kommersialiseringen av black metal. Kan inte rekommendera detta nog. Bandnamnet är också väldigt ont. Att döda någons mamma är ondskefullt. Bolaget Daemon Worship Productions som verkar nedlagt hade också en förmåga att snoka fram intressanta band på samma sätt som Norma Evangelium Diaboli är duktiga på. På tal om just det bolaget så är det dags för dagens sista låt. 

Teitanblood - "Sunken Stars" (The Baneful Choir, 2019, Norma Evangelium Diaboli).

Sista låten blir en nedstigning till de sjunkna stjärnorna. Vår guide denna gång är det fullständigt briljanta döds/blackbandet Teitanblood från Spanien. Den som inte har hört bandet kanske tror att det rör sig om någon form av War eller Goat metal av kanadensiskt snitt men detta är något annat. Det är mer dödsmetal med en nerv från black metal. Det är ganska svårlyssnad musik och för min del fungerar bandet bäst när jag behöver rensa tankarna från allting och bara sätter igång en skiva. Det är svårt att beskriva den känsla som bandet kan väcka, det bästa är att prova själv och om det inte fungerar försöka ett tag senare. Ibland klickar det och ibland inte. Väldigt stämningsfullt omslag måste jag säga. 

Det var allt vi hade att bjuda på idag. Jag hoppas att det blev lite stjärnglans på er fredag. Listan hittar ni här. /Oscar K.

Fredagslistan 2026, vecka 33; RIP Lou Koller

Den 24e juli slog nyheten ner att Lou Koller, sångare i legendariska Sick Of It All, gått bort efter en lång kamp mot cancer. Det är inte direkt en välbevarad hemlighet att jag är ett stort hardcore-fan, speciellt New York scenen mellan 80-00-talet och SIOA är ett av banden som håller fanan högst. Musiken är aggressiv och svängig med en stor dos av P.M.A (Positive Mental Attitude), i sann NYHC-anda. Jag hann se dem en handfull gånger och det var lika bra varje gång. Han höll det äkta och var snäll.

Förutom själva musiken älskar jag att läsa om och lyssna på när de som var en del av scenen berättar om kamratskapet och drivet. Etablerade band tar med sig nya band på turnéer och uppmuntrar folk i sin närhet att själva spela. Ett exempel är roadien Toby Morse som fick testa sina vingar under turnén innan han bildade sitt egna band H2O. Ofta dyker grabbarna från SIOA upp i intervjuer och det är spretigt när alla från Barney i Napalm Death till Greg Attonito i Bouncing Souls delar med sig av varma turnéminnen.

Mitt första möte med SIOA var doldisen Yours Truly från 2000 som jag lånade av en äldre polare någon gång i lägre tonåren. Tänker att det blir en bra introduktion till er som mot förmodan inte hört bröderna Kollers livsverk.

 

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 32; Martin fortsätter att utforska punken!

 Gott folk!

Vi har med råge tagit oss in i augusti. Och med denna ljuva, (kanske bitterljuva?) månad kommer slutet på semestrar, återgång till arbetet - kanske inte så kul? Men augusti innebär ju också kräftskivor och, i år starten (?) på årets valrörelse. Personligen tycker jag att valrörelsen har pågått ett bra tag, men nu är det ju skarpt läge, och det är ju alltid kul för oss som marinerar i politik nästan jämt. 

Därför är det kanske lite logiskt att fortsätta utforskandet av punken för min del. Denna gång gör jag det med sällskap av ett enda band som har fått mycket speltid under den senaste tiden: PASSIV DÖDSHJÄLP. 

Gott folk, upp till kamp!

Jag stötte på bandet första gången i en Close-Up från 2019. Då var jag ganska ointresserad av punk överlag, och jag minns knappt att jag ägnade bandet ett flyktigt intresse. Tack och lov har detta ändrats!

PASSIV DÖDSHJÄLP bildades 2007 i Gävle och har hållit den crustiga punkfanan stenhårt sedan starten. Gillar man band som SKITSYSTEM eller ETT DÖDENS MASKINERI så har man förmodligen redan koll på PASSIV DÖDSHJÄLP. 

För egen del så var detta, ytterligare, ett band att verkligen gotta ner sig i. 

Jag har lyssnat om och om igen på de tre skivor som  - i sin helhet - utgör veckans lista: "Tecken på idioti" (2016), "Kollektiva Mönster" (2014) och "Hatbrev till mänskligheten" från i år. Samtliga är gravt beroendeframkallande, och även om bandet verkligen föredrar att lira i d-takt så blir det aldrig tradigt om man nu inte skulle uppskatta denna taktform. Finfint gitarrarbete borgar nämligen för att känslorna sätts i svallning. 

Kolla bara in Välkommen till systemkollapsen så har ni ett bra exempel på detta. Det jag gillar mest med PASSIV DÖDSHJÄLP är att även om bandet är tryggt planterat i crustpunken så finns här ett ljuvt vemod, ja nästan melankoli. Som tydligast är detta på det senaste albumet som jag har haft oerhört svårt att sluta lyssna på under den gångna veckan. 

Gör er en tjänst och dyk ner i detta!

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2026, vecka 32: Martin fortsätter att utforska punken!

Söndagslistan 2026, vecka 31: Mannen som inte hade lyssnat på hårdrock sen förra gången (Själve fan) - 2026 Remix

 Semester. Igen. Varmt. Igen. Arbetet och det bipolära vädret har hållit mig ifrån musiken ett tag, åtminstone tung musik. Det blir gott och blandat igen och i september återgår vi till regularly scheduled programming. Häng med på youtube!

Den enda tunga musiken jag lyssnat på konsekvent har varit Mastodons nya musik. Your Ghost Again och Snakes for Dinner är det första materialet med den nya gitarristen Nick Johnston och keyboardisten João Nogueira. Bandet släppte även en dokumentär på youtube där Bill, Brann och Troy äntligen talar ut om Brent Hinds. Dokumentären gjorde oerhört mycket för mig, det har känts lite vemodigt att lyssna på musiken sen han dog. Till stor del för att det kändes som att bandet bara körde på som om inget hänt. Jag hörde låtarna innan dokumentären och tyckte att det lät fel. Något saknades, men efter dokumentären vände det. Som att någon korkat ur min reservoar av psykosomatiskt vemod. Det är inte deras bästa låtar, men det är några sjuhelvetes riff och visst låter det förjävla bra ändå. Jag är inget fan av Nick, han har lite…ja, vad ska man säga. Traderövs jazzfusion-shred-vibbar, han släpper lite på det i dessa låtarna men live-videos jag sett av honom spela Brents äldre solon låter helt ärligt förjävligt. Som vilken internet-gitarrist med 180 högskolepoäng i ointressant musikteori som helst. Nyet, nix, blä. Så vi får se hur det blir när nya skivan, Marrow Deep, släpps 25/8.

I övrigt har det lyssnats mer på nättare, somrig musik. Pet Shop Boys är fortfarande aktiva i lurarna tillsammans med Electric Light Orchestras Time (1981). Något med ELO är perfekt för sommaren, Jeff Lynnes röst är otrolig och ljudbilden är ofta så energisk och djup. Mysigt

Tekniska utvecklingar har gjort det möjligt för mig att spela bas mycket mer än tidigare, och detta har dragit fram några gamla kära favoriter som inte får så mycket speltid som de förtjänar. Trotjänarna R.E.M har för mig genom många dåliga tider. Det är bandet jag mest slaviskt lärt mig basslingor från; Mike Mills är en trollkarl vad gäller melodiös, enkelt spel med maximal effekt. Peter Bucks fenomenala gitarrspel, Michael Stipes säregna mumlande och Bill Berrys energiska, supertighta trumspel med så mycket smak. Det kliar i fingrarna av bara tanken, dags att lira.

Och ska det väl liras då ska det banne mig liras Simple Minds också. Jag hade turen att se dem på vad som kan vara Sveriges sista gig innan alla konserter lades på is mars 2020. Livsomvälvande konsert, verkligen, och de blev snabbt ett av mina favoritband därefter. Speciellt kombon Derek Forbes på bas och Mel Gaynor på trummor är…ja, det blir inte mycket ljuvare än så i mina öron. Dessvärre var gossarna inte längre med i bandet när jag såg dem. Man kan ju inte få allt här i världen.

Nästa gång blir det något mer uppstyrt.

Adios

/Värmeslags B

Fredagslistan 2026, vecka 30: Semesternytt

Pax Vobiscum. Nu har jag banne mig tagit semester och ambitionsnivån blir därefter. Jag listar helt enkelt sådant jag lyssnat på under den senaste tiden, högt och lågt, stort som smått. Den genemsamma nämnaren är att det är hyfsat nya släpp. Listan finns HÄR och längst ner.

Första låten är Hate Spells från albumet "Between Sleep and Death" av CEREMONIAL WORSHIP. Detta är pangbra grekisk black metal! Låter lite finskt när allt kommer omkring. Och det är ett gott tecken.

Australiensisk döds med bra sväng och vev i form av FAUSTIAN: I curse you från albumet "Parable Of The Sewer". Om jag får gissa tror jag titeln är en parafras på Octavia E. Butlers dystopiska bok "Parable of the sower" som väl i sin tur också är ett bibliskt begrepp kring tro och människors hjärtan. 

Från sakrala teman till det snyggaste skivomslaget för veckan - NOTHINGNESS och deras ögon som trillar ur skallen-skiva "Godslaughter". Vanquishing Providence börjar i långsamt gemak men bjussar sen på fullt ställ.

AD FINEM OMNIA härnäst, ett chilenskt enmannaband (Pablo Vera) som vet hur man väser fram redig häx-black. Alltså sången går inte av för hackor men det gör heller inte musiken som bjuder på lite melodiska slingor här och var. Spåret är Anguish and Revelation från "Senectus Viae".

 Vi sätter punkt med ett doomigt WITCHSORROW och låten Bacchus från skivan "The devil and all his works". Gillar du ELECTRIC WIZARD så gillar du detta. Hin håle ser oerhört fryntlig ut på skivomslaget också, man kan tänka sig att han har tagit ledigt nu från all his works och får avnjuta en bra semester.

Avslutningsvis tycker jag att vi skickar en tanke av tacksamhet till den nyligen framlidne Sam Neill och hans fenomenala skådespelargärning - frid över hans minne och uppsyn. Vi borde alla se om filmen Possession i helgen. Ja, så får det bli.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 30: Semesternytt

Fredagslistan 2026, V 29: Sex snabba slaktlåtar

Det är ju inte slaktmånad (oktober) än men jag tänkte ändå köra en lista med låtar som har något med slakt att göra. Det blir spretigt och inte alltid superbra men det är åtminstone något. Dessutom är det varmt ute och skämt kött och skämd och rutten musik passar väl som handen i nithandsken?

Listan hittar ni här och längst ner i inlägget som vanligt. 

Iron Maiden - "Bring Your Daughter... to the Slaughter" (No Prayer for the Dying, 1990, EMI).

Någonstans måste vi börja och varför inte här? Iron Maiden är väl de flesta metalfans bästa band. 

Jag minns många Iron Maiden fester från mina yngre år. Vad är en Iron Maiden fest kanske den oinvigde undrar.

Det är helt enkelt så att man lyssnar igenom Iron Maidens samlade diskografi i kronologisk ordning från början till slut. Ibland tar ölen slut, ibland tar tiden slut, ibland tar lyssnarnas medvetande slut. I vilket fall som helst är detta själva konceptet. 

Här har vi Iron Maiden som de lät år 1990. Av många fans anses denna skiva vara en av de sämre i hela deras diskografi. Mig veterligen har detta omvärderats lite på senare år men just den låt jag har valt med ett slakttema brukar inte direkt framhållas som något av bandets stora mästerverk. Det struntar jag i då det är lite svängigt och passar på veckans tema med slakt. Ta med dottern till slakten helt enkelt. Bredbent och oväntat rak låt från bandet som kanske är mer känd för sin episka version av Heavy metal. Nåväl vi går väl vidare till något än mer uppenbart.

Slayer - "Show No Mercy" (Show No Mercy, 1983, Metal Blade Records).

Slayer, denna uppenbara grupp att välja när det handlar om slakt. Här med titelspåret från deras första fullängdare från 1983. Detta är ju inte riktigt thrash på det sättet som bandet senare blev kända för. Detta är visserligen ganska snabbt men det finns en stark NWOBHM-influens. Inte minst på sången men även på riffandet. Däremot är det givetvis skitbra och bör passa alla som gillar modern black/thrash av norskt snitt. Det finns också en punkig kvalitet som Slayer fortsätter ha med sig genom karriären. Slaktaren är slaktaren helt enkelt. Nu raskt vidare till något annat gammalt. 

Onslaught - "Angels of Death" (Power from Hell, 1985, Children of the Revolution).

Okej okej. Onslaught betyder ju angrepp på svenska och inte så mycket med slakt men på engelska är det nära nog okej? Här är ett brittiskt hardcoreband från 1980-talets början som bestämde sig för att spela satanisk thrash metal istället. Det trodde ni väl inte att jag skulle ogilla? Här pratar vi Bristol istället för Bay Area. Låttiteln Angels of Death låter misstänkt likt en viss låt av Slayer. Det finns också vissa riff och delar på denna skiva som inte bara andas Slayer utan även Metallica och Hellhammer. Inte mig emot. Det är ett gött ös helt enkelt. Nu kör vi vidare till något annat som kanske passar bättre in på temat. 

Marduk - "Slay the Nazarene" (Nightwing, 1998, Osmose Productions).

Svenska mangelgudarna Marduk karriär kantas av kontroverser. Är det inte nazi-anklagelser är det något annat. Precis som det påstås att Tomas Ledin drar ord ur en hatt när han skriver låttexter finns det ett envist rykte om att Mogge i Marduk singlar slant om nästa skiva ska handla om krig eller ha ett mer sataniskt tema. 1998 blev det album med sataniskt och vampyrtema. Det är nästan lite uppfriskande även om det kanske går att påstå att låtar om Vlad Tepes både har något krigiskt och sataniskt över sig. 

Här har vi i alla fall ett Marduk när de bestämde sig för att strunta i detta med dynamik och istället satsa på ett jävla pisk. Här har vi precis som på skivan från året efter "Panzer Divsion Marduk" en lineup med Legion på sång, Mogge på gitarr, B. War på bas och Fredrik Andersson på trummor. B. War avled förresten i år. 

Låten jag har valt ut handlar om att slakta den kanske mest ikoniska sonen genom tiderna, guds son. Det är pisk rakt igenom. Nu kör vi vidare på en ny bekantskap för min del. 

Bestial Strike - "Slaughter" (Legacy, 2024, Independent).

Turkisk black/thrash med stark crossoverpotential!. 

Jag vet inte något om detta band förutom att de varit aktiva sen år 2016 och kommer från området kring Istanbul. 

Musiken är modern thrash med inslag av både dödsmetal och metalcore samt hardcore. Det är både dubbeltramp och hytta med näven musik. Sången skiftar mellan mer klassisk arg hc/thrash och growlande. 

I denna subgenre förväntar jag mig inte så mycket moderna influenser men det funkar också. Nu avslutar vi med det kanske mest slaktigaste av det slaktiga.

Darkened Nocturn Slaughtercult - "Slaughtercult" (The Pest Called Humanity, 1999, Independent). 

Vi avslutar med det tyska bandet Darkened Nocturn Slaughtercult och deras låt Slaughtercult som är med på deras första släpp. Först möts vi av ett halvt om halvt snott Black Sabbath riff men sedan kör bandet igång med go black metal av sent 90-talssnitt. Det som gör Darkened Nocturn Slaughtercult lite speciella är inte bara det faktum att bandet fortfarande är aktivt utan att de även har en kvinnlig sångare och gitarrist som varit med från bandets början. Då black metal scenen till stor del är mansdominerad är detta något att kanske lyfta lite extra. Att bandnamnet är något överlastat gör att det känns ännu mer tyskt. Låten Slaughtercult är vad den säger sig vara. En kultig slakt. 

Det var allt för denna gång. Tack för att ni följde med på resan och glöm inte att köttet ruttnar snabbt i värmen.

Listan hittar ni här. 

/Oscar K.