Fredagslistan 20 vecka 11: BASS

 Basen, vad skulle vi vara utan den? I musiken är det basen som sätter ton, den bestämmer humör och ser till att hela skutan gungar. Klipp den, och se alltet förminskas. Missbruka den, och se allt till fördärv. Nog för att jag är partisk mot mina skråbröder men denna ljuva lågfrekventa stapel gör mig alltid glad; att känna bröstet vibrerar och uppslukas av värmen är näst intill något heligt.  Det finns inte tid på dygnet för att prata om alla mästerliga fränder av F-klaven, men idag ska vi ge lite kärlek åt några favoriter och även testa ett lite nytt format, en ren videolista (länkad här) där jag försökt hitta korta klipp eller videos som visar vad dessa lågländare går för. Några kommer gå rätt fort, antingen för att jag redan pratat om de förr eller för att de redan är kända för sin talang. Peter Steele, Geddy Lee, Geezer Butler, Steve Di Giorgio, John Myung, Frank Bello, Rex Brown, Billy Gould, Les Claypool, John Entwistle and on it goes…

Tre basister som betytt mycket för mig under åren som alltid tåls att uppmärksammas om än kort är Cliff Burton, Jason Newsted och Rob Trujillo, roligt nog mina 3 favoritmedlemmar i Metallica (go figure…). Mycket kan diskuteras om vad Metallica varit om Cliff Burton inte tragiskt dött den där tidiga morgonen i Ljungby 1986. Vi kommer aldrig riktigt få något svar, men i tonåren ville jag vara Cliff Burton. Jag spelade Master of Puppets och Orion om och om igen. Blev väl aldrig speciellt bra, men han var inspirerande. Jason och Rob är däremot fenomenala båda två. Rob skulle jag säga är den bästa basisten av alla 3 (vi kan slåss om det om ni vill) men jag har alltid känt att han är tyglad av att spela i Metallica. Den snubben behöver spela aggressiv funk som han gjorde med Infectious Groove. Jason var perfekt, skivorna han bidrog till är inte några stora favoriter men snubben är en riktig demon, jag sörjer de stackars strängar som mött hans maniska plektrum. Att Lasse och Hetfield dränkte basen i Justice-mixen är en av dödssynderna i musikhistorien.

Jaha, så kort blev det kanske inte. Men vi går vidare till en rätt okänd basist som jag än idag bävar lite för. Arif Mirabdolbaghi (jag har fått googla namnet 4 gånger den här vecakn) som spelade med Protest The Hero fram till 2014 är än idag någon som ger mig smärre hjärnblödning när jag lyssnar på det han gör. Inga hämningar med teknik utan bara precis vad som helst som kommer honom för. Slap, tapping eller väldigt vackra ackordföljder. Dessvärre finns det inte några speciellt roliga videos av honom själv, utan vi får nöjas med Eric Gonsalves som var bandets livebassist under ett antal år.

Näst har vi en karl idag nästan mest känd som en basistmeme. Herr “Br Br Deng” själv, Ryan Martinie. För den oinvigde så rekommenderar jag att lyssna på Mudvaynes Dig så skola ni snart förstå. Det är synd att det är så, för Martinie är verkligen en virtuos, med en rätt säregen och oerhört aggressiv stil kombinerad med hänsynslös slap. Återigen någon lite tyglad av sin omgivning, även om han lever loppan i Mudvayne med alla jävla knäppa ansiktsmålningar.

Justin Chancellor kommer få många att himla med ögonen. Nog om detta jävla Tool hela tiden. Det är tjatigt, jag vet, men jag vet precis var jag var första gången jag hörde dem. Min musik-/ensemblelärare gav mig hemläxa att lyssna in mig. Jag gick hem och laddade ner deras diskografi (säg inget till Lars Ulrich, då blir han ledsen) och lyssnade på hela 10,000 Days (2006) i ett svep. Efter det var min musiksmak aldrig riktigt densamma och jag har jagat Justins sound och feel sedan dess utan framgång. Bandet är musikaliskt en powertrio där gitarr, bas och trummor behöver fylla ut så mycket utrymme som möjligt utan att trampa på varandra. Basen i Tools musik är inte bara förstärkning eller en grund för gitarr och synthar eller liknande. Den är melodiös, hypnotisk och enorm allt om varandra, dränkt i effekter och distad till helvete emellanåt. Dessvärre är Tool luriga, de är relativt skygga med att lägga upp bra material av sig själva live. Men den ypperlige basisten Kello Gonzalez har lyckligtvis gjort korta covers av många av Justins bästa slingor. Med samma bas dessutom, en Wal Mk2. Värde sisådär 110000 svenska kronor begagnad. Man skulle ju jobbat med något som betalar bättre än biblioteket. Nåväl.

Jag har pratat om Maximum The Hormone förr, ett av mina favoritband. Deras ödmjuke lille basist, Futoshi Uehara, är verkligen en underskattad pärla till energiknippe. Japans svar på “vad hade hänt om Flea spelade Hardcore istället för pop” är verkligen en av de viktigaste beståndsdelarna i bandet. Hans våldsamma slap är ett av bandets tydligaste signaturer som ger bandet sin kaotiska känsla och gung. De är musikaliskt sett, precis som Tool, en powertrio där basen behöver ta mycket plats mellan syskonen Nao och Ryo på trummor respektive gitarr. Någon dag hoppas jag kunna lära mig spela något av hans alster, men varenda gång jag försökt känns det som att jag jagar en ferrari på en trehjuling. Mina stackars handleder…Även här är det ont om riktiga videos, så vi får nöja oss med en låt och lite hjälp från fansen.

Sist har vi inget flådigt, tvärtom. Oliver Riedel är en sällan besjungen basist, här är det inget tungt lir eller komplicerade slingor. Riedels mantra har alltid varit “serving the song”, med en sällan speciellt tydlig roll i Rammsteins musik mer än att kännas, med ett fåtal undantag såsom Seemann från första skivan (1:30 i videon för den otåliga) Det är inget flådigt, inget extravagant. Bara en väldigt fin melodi. Jag är igen partisk, Riedel var min största idol som tonåring när jag först plockade upp basen. Mitt huvudinstrument är än idag en Sandberg-bas för att Riedel spelar på dem, ett instrument jag är djupt förälskad i och aldrig kommer göra mig av med. Nu är det ren barnlek att spela, men jag minns hur stolt jag var första gången jag spelade igenom hela Du Hast felfritt på min billiga Squier Jazz-bas. En enklare tid.

Det finns myriader av andra basister jag älskar. Mike Mills från R.E.M är en milstolpe i min musikaliska resa, Derek Forbes är rena trollkarlen i Simple Minds och jag har lirat mycket Paul Simonon från The Clash. Jeff Ament, Louis Johnson, Tony Levin, Larry Graham, Bakithi Kumalo, Carole Kaye, Tina Weymouth, vi kan som sagt fortsätta i timmar och speciellt om vi lämnar den hårda musiken bakom oss. Vare sig de spelar 4 eller 5 strängat, kontrabas eller bandlöst: var snäll mot basisterna i ert liv. Var snälla mot varandra oavsett om ni spelar bas eller ej faktiskt. Nu ska jag försöka spela Orion igen, wish me luck.

//Herr B

Fredagslistan 2026, vecka 10: Grunge!

Gomorron. Idag ska vi prata om grunge, en genre man antingen älskar eller hatar. Grunge är ett ganska löst samlingsbegrepp för den amerikanska alternativrock som var som störst i början och mitten av 1990-talet och där många band härstammade från Seattle, Olympia och närliggande platser i Washington. Men ska vi vara petnoga uppstod grungen egentligen i mitten av åttiotalet för att sedan renodlas till att bli det den blev. Indiebolaget Sub Pop var en viktig kugge i maskineriet och det var även den ekonomiska depression som drabbade världen i allmänhet och Seattle-området i synnerhet i början av 90-talet. Arbetslösheten sköt i höjden och desillusionerade ungdomar tog droger som aldrig förr. Men det de också gjorde var att bilda band med de knappa resurser de hade och på så vis uppstod en DIY-anda och ett oslipat sound.

Jag tror de flesta var deppiga i början av 90-talet, jag var det definitivt. Musiken blev en bra fond mot det, som att det fanns andra som förstod en uppgiven slutet på högstadiet/början av gymnasiet-tjej från en bondhåla. Grungen blev viktig för mig att landa i när livet var sisådär. Med dödsmetallen hittade jag fram till en sorts nerv, energi och ilska. Grungen gick in i hjärtat av tristessen och byggde ett litet bo där.

NIRVANA har jag lyssnat så mycket på så de är inte med i listan idag, inte heller PEARL JAM som de flesta redan kan utan och innan. Istället har jag grävt upp några otippade och kanske missade låtar men vi får såklart också förhålla oss till de stora hitsen. Listan finns i youtube-format här.

STONE TEMPLE PILOTS var kärlek från första tonen för min del. Albumet "Core" från 1992 kan jag utantill, varje ton. Vi lyssnar på Creep som jag vill minnas var något av en radiohit på den tiden. 

SOUNDGARDEN härnäst, som ju blev riktigt stora i genren. Rusty Cage från "Badmotorfinger" är svängig och en låt jag ofta återkommer till. Har annars lyssnat bra mycket mer på "Superunknown"-plattan som kom 1994 och med den också bandets genombrott.

Har man sett filmen Natural Born Killers har man också hört låten Shitlist av L7, ett band som kan räknas både till grunge och riot grrrl-genren. Jag har valt Wargasm från "Bricks Are Heavy", en klassisk skiva.

Snäppet mindre kända TAD, ett band som turnerade med NIRVANA, SOUNDGARDEN och ALICE IN CHAINS men som aldrig slog igenom på samma sätt. De har ett ganska tungt sound och brukar räknas som ett av de första grungebanden. Vi hör Grease box från skivan "Inhaler".

SKIN YARD var tidigt ute. De hade sin aktiva tid som band mellan 85 och 92 och medverkade på ett album som kom att forma grungen, "Deep Six", en samlingsskiva från 1986 med bland andra U-MEN, GREEN RIVER, MELVINS, SOUNDGARDEN med flera.  Jag har valt Burn a hole från "1000 smiling knuckles".

Ett band som turnerade med SKIN YARD var GRUNTRUCK, även de från Seattle. De skrev kontrakt med Roadrunner Records, ett kontrakt som PolyGram senare ville köpa ut dem ifrån men Roadrunner vägrade varpå GRUNTRUCK fick sätta sig i konkurs och det blev rättsliga turer kring det där som i slutänden pajade bandets ekonomi fullständigt. Trist. Vi hör Push från skivan med samma namn från 1992.

Egensinniga MELVINS har alltid kört sin egen spretiga stil, en blandning av stoner, hardcore, experimentell metal och just grunge. "Houdini" från 1993 är ett av deras mest kända album men jag har valt låten Queen från "Stoner witch" som kom året efter.

Supergruppen TEMPLE OF THE DOG härnäst. Chris Cornell från SOUNDGARDEN bildade bandet 1990 tillsammans med Eddie Wedder (och hela gänget som senare skulle bilda PEARL JAM) som en hyllning till sin bortgångne vän Andrew Wood från MOTHER LOVE BONE. Vi lyssnar på vackra Hunger Strike från 1991.

Vi kan inte ha en grungelista utan fenomenala ALICE IN CHAINS. Det här är ett band vars skivor jag i princip har lyssnat sönder men det gör inget, de är lika bra för det. Vi lyssnar på Them Bones från "Dirt" som släpptes 1992. Få röster har berört mig lika mycket som Layne Staleys, frid över hans lilla minne och bu för heroinet som tog honom.

Avslutningsvis en hit med HOLE. Courtney Love har väl inte gått någon förbi, jag kan uppskatta hennes larger than life-personlighet och sångrösten har jag en hatkärlek till. Violet kommer från "Live through this"-plattan som släpptes på våren 1994, som ett ödets ironi bara någon vecka efter Kurt Cobains självmord. Vill man ha ett mer punkigt och oslipat sound ska man istället lyssna på "Pretty on the inside"-skivan. Jag såg HOLE live på Hultsfredsfestivalen 1999, Courtney Love slet av sig tröjan och körde topless mot slutet - det var en annan och på många sätt mer okomplicerad tid än nu.

Nej, nu får vi ta helg. Simma lugnt.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 9: Löparlistan

 Ibland tycker jag om att snöra på ett par löpardojjor och dra ut. Man tar ena foten och sätter den framför den andre och sen byter man plats på dem och.. ja, ni fattar. Ibland blir det korta rundor i stan och ibland lite längre i skogen. Ibland blir det jättelånga i skogen. Nu i helgen blir det en sådan. För att man ska palla byta plats på fötterna i typ 8 timmar i sträck är det bra att öva. Nä, nu känner jag att jag tappar er.

HÄR KOMMER 5 TIPS PÅ MUSIK SOM JAG BRUKAR LYSSNA PÅ NÄR JAG SPRINGER

Varje år (nåja) när snön seglar ner från himlen brukar jag vänta tills det blir natt, dra på pannlampan och ta en sväng i skogen medan jag lyssnar på mästerverken Transylvanian hunger och Panzerfaust back to back. Det blir alltid stämningsfullt, vackert och mysigt. Jag antar att alla har koll på DARKTHRONE annars får man fråga den andre Oscar eller söka på internet.

 

Ett tag hade jag en liten MP3-spelare med en klämma som man kunde fästa på tröjan när man var ute. Den var otroligt basic med lågt minne och var lite krånglig att byta musik på. Eller så var det bara jag som var lat. Hursomhelst låg en av mina favoritskivor We’re down til we’re underground av GIVE UP THE GHOST (senare American Nightmare). Detta är en skrikig HC-banger anno 2003 och kommer för alltid påminna mig om Oslos gator.

Väldens viktigaste band funkar närsomhelst. På morgonen, till lunch eller innan man går och lägger sig. När man gör yoga eller köttar intervaller i en trappa. BAD BRAINS bildades 1977 i Washington D.C och jag har mycket att tacka dem för. Energin är oöverträffad och hade jag haft en tidsmaskin hade ni kunnat se mig stå och vara livrädd i ett hörn i klippen från CBGBs eller Max’s Kansas city i början av 80-talet.

År 1981 släppte AGENT ORANGE sin debut Living in darkness, en perfekt skiva. Tidig hardcore blandas med garage och surf. Detta är en skiva jag avgudat i över 20 år och jag kan inte överdriva dess inflytande. Det är något med drivet i den som passar så bra till fysisk aktivitet, oavsett om det är skateboard, löpning eller klättring.

Ibland behöver man lite pepp när saker känns motigt, såväl i spåret som i livet i stort. Då kan man alltid vända sig till Malmös HÅRDA TIDER.

 

Håll det äkta och ät era grönsaker

/Oskar S

Fredagslistan 2025, vecka 8: Oscars mood board metal del? Blå!

 I'm blue (Da ba dee da ba di)

Nu är jag tillbaka med black metal som har något med färgen blått att göra. Jag hoppade över Kriegs - "Blue Miasma" och ett tag tänkte jag också på Entombeds - "Wolverine Blues" även om det inte riktigt passar. Anyway. Här kommer lite annat som jag hittat i min källare med blåa färger.

Listan hittar ni här och längst ner.

Vi börjar med ett gäng inte så muntra norrmän. 

Angst Skvadron - "Fucking Karma", (Sweet Poison, 2010, Agonia Records).

Jag vet inte om någon behöver en introduktion till Trondr Nefas som tyvärr inte finns med oss längre. Han var mannen som låg bakom riktigt äkta norska black metal band som Urgehal, Beastcraft och flera andra. I Angst Skvadron är det inte ursinnesblack utan istället lite spacey post-black som skapas tillsammans med hans trolovade. Tänk er mäktiga italienska synthar som de användes i soundtrack till flera av Dario Argentos filmer. Blanda detta med black metal och lite proggiga ackord så börjar ni närma er Angst Skvadron. Att en låt på denna skiva heter "Valium Holocaust" kanske också vittnar om textmässigt innehåll. Vet inte riktigt vad det blåa omslaget föreställer. Någon sorts atom?

Detta är proggigt och jag tänker att vi kör vidare på något annat episkt. 

Cultes Des Ghoules - "Mischief, Mischief, the Devilry Is at Toil... (Scene II), (Coven, or Evil Ways Instead of Love, 2016, Under the Sign of Garazel Productions).

Ha! Ni trodde att jag var klar med Cultes Des Ghoules när de också var med på en annan mood board men icke! 

Här har vi en trippel-lp macka som är ett konceptalbum med olika scener ur en häxas liv fram tills dess att hon fänglas och ja, ni får väl lyssna själva för att se hur det slutar. Medföljer gör 32 sidor med bilder och texter. Högt konceptuellt och sammanhållet är väl kanske inte något man förknippar black metal i stort med. Även om det finns andra band som håller på med liknande konceptbyggande. Främst tänker jag på Negative Plane men även Deathspell Omega. 

Vad vi har är ett gött polskt gäng och sångaren Mark Of the Devil kämpar och kör call and response körer med sig själv och kör väldigt många röstlägen. Detta är inte mitt favoritalbum med Cultes Des Ghoules, den platsen kommer Henbane alltid ha men detta är roligt och spännande och annorlunda. Kolla också in det fina handmålade omslaget. 

På tal om omslag är det dags för nästa spännande projekt.

Funereal Presence - "Wherein Seven Celestial Beasts Are Revealed to Him", (Achatius, 2019, Sepulchral Voice Records).

Då var vi i USA och kanske i tassemarkerna kring så kallad Hipster black metal men jag vill påstå att det inte känns så coolt. Funereal Presence är ett soloprojekt av Bestial Devotione, en av medlemmarna från Negative Plane.

För att riktigt visa hur inavlad black metal scenen har också Bestial Devotion medverkat på den Cultes Des Ghoules skiva som diskuterats i denna lista. Puh! Men nu ska vi prata om FP. Bandet låter ganska mycket som Negative Plane men har mer koklockor och mer synthar och kanske lite mindre surfriffande även om även förekommer. Denna skiva är också en konceptskiva om ett katolskt helgon som vägrade förneka Jesus i Bysantin på 300-talet och blev rejält torterad samt halshuggen pga sin religiösa övertygelse. Jag kan inte historien mer än så. Det behövs inte. Låtarna är ganska långa men tiden flyter på och är extremt dynamiskt skrivna. Ljudeffekter, klockspel och ibland galen stämning gör mig glad. Rekommenderas verkligen. Kolla också in det fräcka blå monstret på omslaget.

Deathhammer - "Satan is back", (Evil Power, 2015, Hells Headbangers Records ).

Nu har vi varit allvarliga tillräckligt länge. Nu är det dags för en palettrensare. Vad passar bättre än en black/thrash-rökare från Norges främsta leverantörer av sådana låtar? Deathhammer är aldrig dåliga och är klassisk hytta med näven och känna sig cool metal. Kolla bara in det fräcka omslaget med blåa berg. Jag har också denna vinyl i en ganska ful blå/gul tryckning. 

Nidhöggr - "Turn to ash", (Ragnarök, 2016, Lake of Fire Productions).

Svensk black metal med vikingatema från Falkenberg? Kan det verkligen vara något? Ja så länge Nox från Craft sjunger blir det mesta bra. Även så i detta fall. Det som gör det ännu mer spännande är att det inte gjort på 1990-talet utan att denna fullängdare släpptes 2016. Däremot är musiken klassisk snabb och melodiös svensk black metal som den spelades förr i tiden. Lyssnare som tycker om äldre Dark Funeral har mycket att hämta här. Inte banbrytande på något sätt. Låt inte omslaget lura er, omslaget till min skiva är helt klart i en blå ton. 

Det var allt blått jag hade idag. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2025, vecka 7: Martin utforskar crustpunk, del 2

Gott folk! 

I slutet på förra året så gjorde jag en lista där jag började mitt utforskande av crustpunken, och denna vecka fortsätter jag denna vindlade färd i d-taktens förlovade land. 

Vi kör!

Listan hittar ni här!

Vi börjar någorlunda hemmavid med Malmös MODERAT LIKVIDATION, ett oerhört lämpligt band att börja med. Sätter inte bara tonen för listan, utan hela samhället. Bandet hade en första sejour mellan 1980 och 1985, lade ner, för att sedan återuppstå 2007. Det är från denna epok som vi hämtar listans musik - 2009 gav bandet ut "Mammutation". En skiva som på bred malmöitiska och skoningslös d-takt ondgör sig över samhället. Svårt beroendeframkallande!

Vi kör vidare med BÖDEL och deras "Dödsbringaren", en skiva som faktiskt är den bästa skivan jag hittills jag hört i år. Det är ett satans driv, desperation och en oerhört angelägen vrede i varenda låt som bandet har med på skivan. Det är låtar om sådant som de flesta av oss har en relation till - skolan, att sälja ut vår välfärd, mental ohälsa, en avfolkad glesbygd. 

Svensk/danska DOWN AMONG THE DEAD MEN är ett sidoprojekt mellan Dave Ingram från BENEDICTION och Rogga Johansson från RIBSPREADER och PAGANIZER och har en tydligt lutning åt death metal, inte minst representerat av Ingrams sång. Bandet har varit igång sedan 2013 och hunnit släppa tre fullängdare. Jag har valt mittenplattan "Exterminate! Annihilate! Destroy!" Det är en rimligt trevlig platta, vilket ju kan behövas som återhämtning efter BÖDELs slakt om ni frågar mig!

DISCHARGE. Jag hade ju kunnat göra flera fredagslistor där jag enbart utforskar detta legendariska bands diskografi. Av många betraktade som det grundande bandet till kängpunken från Stoke-On-Trent med bröderna Tezz och Bones Roberts. Inte bara införandet av d-takten är legendariskt tillskrivet bandet, de satte också ribban för hur medlemmar kom och gick och kom tillbaka. Jag får svårt att andas när jag tänker på hur helvetiskt svårt det måste ha varit att hålla bandet igång. Ni får "Hear Nothing See Nothing Say Nothing" från 1982. 

DISRUPT - aktivt mellan 1987 och 1993. Gjorde en hel massa splitar men bara ett enda fullängdsalbum - "Unrest" som kom 1993. Denna skiva är skrattretande bra - drivet, produktionen och samtliga låtar ligger på en finfin nivå. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Söndagslistan 2026, vecka 6: De Dåliga Dagarna

 Jag har sedan yngre tonåren haft en fallenhet för perioder av dystert sinnelag. Kroppen känns tung, som att skelettet blivit till bly och köttet till seg tjära. Medvetandet känns som att det svävar utanför mig själv. Depression möjligtvis, även om jag känner mig fullt fungerande. Oavsett så är det i dessa stunder musiken kan erbjuda en stor tröst, att veta att någon annan har känt eller upplever något liknande och gett en ett utlopp för den. Idag ska vi gå igenom ett axplock av låtarna jag lyssnar på under de dåliga dagarna och, på sitt vis, hjälpt mig överleva.

Listan på Youtube

Först ut kör vi tre snabba som talar mer till ett seglivat tonårssinne som inte ger sig alltid. Ugly (1996)med Pumpkins, Happy? (2005) med Mudvayne och Stenbrott (1995) med Kent (jo jag vet, det är lite kätteri men man kan inte alltid hjälpa vad man resonerar till). Det finns inga speciellt djupa anledningar, texterna talar lite för sig självt. 

Men Invincible (2019) med Tool är lite mer…esoterisk. Jag har aldrig varit någon som läser texter och inviger mig i vad en låt egentligen handlar om med väldigt få undantag, oftast väldigt bitterljuva eller tragiska. Men texten om kampen med att åldras och att inte längre kunna göra vissa saker resonerar, speciellt över den väldigt vackra musiken. Jag är ännu inte 30 fyllda men de senaste åren har kommit med en rad olika bestyr och begränsningar som känns av. Nåväl, att inte kunna äta rökt mat utan konsekvenser är väl inte direkt på nivå med en gammal krigare som inte längre orkar slåss eller vafan Maynard än sjunger om. Allt är ju relativt.

Vad gäller ensamhet gör låten Loner (2022) av Mando Diao något för mig. Jag trivs med att vara själv men hatar att känna mig ensam. Det är lyckligtvis inte ofta jag känner mig ensam, jag kan skatta mig lycklig med en uppsjö av vänner och gott om familj. Men ibland kryper det ändå in, när musiken tystnat och nattens vilda storm av tankar kommer igång.

Näst har vi fyra melodier om döden, med olika vinklar. Först ut kör vi bob hunds Åh Döds (2013), även den rätt rak. Det finns en speciellt plats i mitt hjärta för musik (och konst i stort) som lyckas kombinera det tragiska, det sorgliga med det glada, det sorgfria. Även om låten inte skulle kallas glad så är musiken hektiskt, mer upbeat och medryckande. Den sväller i ett stort crescendo av bob hunds magnifika kakofoni medan Thomas Öberg mässar, skriker, sjunger, viskar ut sina vackra texter på ämnet döden. 

Efter det kommer Stan Rogers, och här var det massor med alternativ. En föga känd kanadensisk folkmusiker som dessvärre dog 1983 vid enbart 33 år. Musiken berör ofta mer historiska teman, med grund i Kanadas sjöfart, och ofta med en melankolisk. Just idag valde jag First Christmas (1979), en lite mer direkt socialrealistisk visa om att spendera Julen ensam.

Näst upp är Vi kommer aldrig att dö (1996) av Bo Kaspers Orkester. Bo Sundström är enligt mig en av Sveriges bästa låtskrivare och jag har älskat bandet sen jag såg dem live i Rådhusparken i Ystad 2014, verkligen en livsomvälvande upplevelse. Och speciellt detta nummer är alltid, varenda gång, en sån upplevelse som rör mig till tårar av att bara tänka på. Bo, Mats, Fredrik och Micke har tagit mig genom många svåra perioder.

Men det tar inte slut där för Grabbarna Grus. Jag har bara varit på en begravning i mitt liv, jag har haft oerhörd tur även om den självklart inte kommer vara för evigt. Det var min mors farfar, Farfar Gunnar som vi kallade honom. Han var en svår man och inte nödvändigtvis en god man enligt allt jag hört. Han spenderade livet som knegare, men hade alltid drömmen om att vara bonde. Drömmen gick aldrig i uppfyllelse, men efter gudstjänsten (som i sig var en oerhört känslomässig upplevelse såklart) gick alla och fikade, och under fikan sjöng vi tillsammans Fattig Bonddräng (1971). Detta är kanske 10 år sedan, jag hade då aldrig reflekterat på vad den melodin handlade om. Sedan dess kan jag aldrig ta mig till sista versen utan rösten sviker och gråten kommer. Jag blir varm inombords och det är som att en rad knutar löses upp. Jag är inte religiös alls, men jag finner något oerhört vackert i mycket kyrkomusik och religiösa texter idag som jag aldrig kunde uppskatta som ung. Bo Kaspers version av Astrid Lindgrens och Georg Riedels barnvisa är utan tvekan min favorit, möjligtvis med delad plats för drängen Alfreds version av nostalgiska skäl.

Anesthesia (2003) med Type O Negative är en mycket mer brutal och tung historia. Att vara i limbo mellan att inte vilja leva men inte våga dö och att istället fly genom alkohol och droger. Peter Steele kämpade hela livet med depression och bipolaritet som tyglades med allehanda preparat, något jag lyckligtvis undvikit. Men det gjorde inte min bror som jag har väldigt komplicerade känslor kring. Han har snart spenderat en majoritet av sitt liv med att försöka “självmedicinera”. Det är en annan historia, men oavsett är den delen något jag ändå kan relatera till. Vad gäller att inte vilja leva och inte våga dö så önskar jag att jag kunde säga att såna tankar aldrig dykt upp i mitt liv. Men det hade varit lögn.

På liknande tema har vi Adios (2001), en av mina favoritlåtar med mitt favoritband Rammstein. Jag älskade den innan jag kollade upp texten, något med musikens sorgliga brutalitet resonerade trots språkbarriären. Låten följer de sista stunderna hos en pundare medans han överdoserar med den brutala refrängen:

“Inget är för dig

 Inget var för dig

 Inget kvarstår för dig

 För evigt”

Denna lista innehöll i utvecklingsfasen en uppsjö av lite mörkare och/eller sorgsen americana/country med flera låtar av Johnny Cash bland annat. Kvar blev All My Tears (1995) med Emmylou Harris. Det är nästan passande att denna lista blir försenad till en söndag givet de kristna teman som dykt upp. Oavsett är det en episk, mörk melodi om att finna frid i döden med visdomen om att det kommer något bättre på andra sidan. Som sagt är jag inte troende, men jag förstår varför det är en så övertygande tröst och emellanåt önskar jag att jag faktiskt var det.

Sist ut är en bitterljuv melodi av The Soundtrack Of Our Lives kallad The Passover (2008). Jag tolkar texten som en vädjan att inte låta de dåliga stunderna leda en till att ta det där sista ödesdigra klivet. Den har hjälpt och hjälper mig än idag.

Det blev en blytung och emotionell upplevelse. Ibland är man i en tvekamp om livet med sig själv och det känns som att man inte kan vinna. Men jag känner den jäveln, han blir på bättre humör ska ni se. Det blir bättre, alltid.

//Herr B