Fredagslistan 2024, vecka 29: Billy Corgan åldras som opastöriserad mjölk

 Första gången jag hörde talas om bandet Smashing Pumpkins är troligtvis någon gång under 2006. Dagen avrundades alltid med att se Simpsons på TV6, och avsnittet “Homerpalooza” från sjunde säsongen dyker upp. Homer bestämmer sig för att han ska bli cool bland kidsen och går därmed med i Lollapalooza som del av en resande freakshow. Jävligt roligt avsnitt och med några riktigt roliga gästskådisar. Peter Frampton, Sonic Youth, Cypress Hill och, såklart, Smashing Pumpkins. En kort snutt av “Zero” från Mellon Collie and the Infinite Sadness (1995) spelas. Den gjorde inget vidare intryck, jag var ju bara runt 10 år gammal och vid det laget fullständigt ointresserad av musik. Dryga 8 år senare spelar jag spelet Watch Dogs och låten “My Love Is Winter” dyker upp på bilradion. Musikintresset är nu igång på allvar, Smashing Pumpkins? De har jag ju hört om, man kanske ska lyssna lite på dem? Jag ger skivan Oceania (2012) några lyssningar. Njaaaae, den låten var ju rätt bra men i övrigt lite tråkigt. Vi skiter i det, det finns ju en massa (i efter hand halvdassig) musik att lyssna på istället. 

Ytterligare 2-3 år senare så dyker tanken upp igen, möjligtvis på uppmuntran av en gammal klasskamrat. Jag kanske ska prova från början istället? Det är ju trots allt 20 år mellan första skivan och Oceania. Det leder till nästan ett helt år spenderat med djupdykningar ner i Siamese Dream (1993) och Mellon Collie, och bandet har sedan dess haft en lika stenhård plats bland de topp 5 mest lyssnade varje år som Prince och Rammstein. Och ändå har jag sedan 2016 nästan exklusivt lyssnat på de 3 första skivorna. om och om och om igen. Delvis beror det på avskräckande skrönor om hur det går helt utför efter Mellon Collie. Allt åt helvete, Projekt nerlagt för att citera Bertil Enstöring. Men har pöbeln rätt? Alla dessa arm-chair musikkritiker, dessa elitister och svettiga nördar? Blev det pannkaka efter 1995? Det finns ju bara ett sätt att veta säkert.

Efter Mellon Collie gjorde bandet till mainstream rockikoner sparkades trummisen Jimmy Chamberlin pga flera överdoser på heroin, enligt bandet för hans egen säkerhet. Frontmannen och primära låtskrivaren Billy Corgan upplevde personliga tragedier genom modern Marthas bortgång och en skilsmässa, vilket tillsammans med den nära vännen Jimmys frånvaro ledde till en väldigt mörk och melankolisk ton på följande skiva, Adore (1997). Bandet verkar ha, kanske med glimten i ögat, provocerat sina fans genom att släppa kommenterar om hur gitarrmusik var passé och att skivan skulle bestå av “techno”. En sanning med rätt grov modifikation, musiken präglas absolut av elektroniska element men det är lika mycket akustiska element i spel. Dock är det betydligt färre distade gitarrer närvarande och trummorna har inte samma aggressiva studs som när Jimmy spelade, även om det är riktigt välspelat ändå av en rad olika alt-rock kollegor. Vigs väl ihop med regniga dagar och dystra stunder.

Jimmy återvände till bandet någon gång mellan 1998 och 1999, men innan bandet hann släppa sitt nästa alster hade basisten D’arcy Wretzy lämnat bandet. Perioden verkar präglas av stora personliga strider i bandet och nu i efterhand pratar bandet då och då om att man såg hur intresset för alt-rock sjönk tydligt under sista åren på 90-talet. Oavsett verkar bandet ha kommit överens om att splittras efter att sista konceptdubbelplattan Machina (1/The Machines of God och 2/The Friends & Enemies of Modern Music, båda 2000) och man spelar en sista konsert, sans Wretzky, i december 2000 på samma klubb bandet de facto debuterade 1988.

Dessvärre finns bara första delen av skivan tillgänglig för streaming, ett av många mysterier kring Billy Corgans diskografi. The Machines of God blir lite som en brygga mellan stilen på Mellon Collie och Adore, där rockaspekten är tillbaka med en fantastiskt korkad mängd dist. Det finns en viss frihet i deras musik under de första 5 skivorna där det experimenteras mycket, man provar lite allt möjligt och kan hålla det hippt. Billys röst är en vattendelare, personligen är jag ett fan…under 90-talet, det kommer gå rätt dåligt under de kommande 23 åren som vi snart får höra.

2007 återförenas Jimmy och Billy utan varken D’arcy Wretzy eller gitarrist James Iha. Resultatet blev Zeitgeist (2007), en skiva vi inte heller kan kika på då den också fattas från streamingtjänster. Det gick nog sådär, då Jimmy lämnade gruppen igen 2009 för att göra något helt eget. Corgan kör på med diverse ny personal, främst Jeff Schroeder som kom att stanna i gruppen fram till hösten 2023. 2012 kommer ovan nämnda Oceania, och den är helt okej. Duglig, lite alldaglig alt-rock. Det var inte smärtsamt att lyssna igenom och rösten har ännu inte helt kapsejsat på den då 45-åriga Corgan. I sann megalomanisk anda är skivan första delen i något övergripande metaprojekt kallat Teargarden by Kaleidyscope som skulle sträcka sig över ett antal år och flera skivor.

Desto värre är det med Monuments to an Elegy (2014). Skivan är 32 minuter lång och består av långtråkig poprock med en blästrande prestation från Tommy Lee på trummor. Storslagna grejer, fantastiskt. Det blev inget mer av Teargarden efter 2014, projektet övergavs vilket kommer att bli en trend under de kommande åren tillsammans med den långtråkiga alldagligheten.

2018 återförenas Jimmy, James Iha och Billy Corgan och planerar en överdådig retur (troligtvis vagt inspirerade av den offantligt lyckade Guns N’ Roses turnén med Slash) som påbörjas med Shiny and Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun (2018). Det låter bättre än Monuments, det gör det, men vafan säger det egentligen. Rösten har börjat ge vika och det fattas något. Det låter för enkelt, var är den överdådiga överdubbningen och den extravagant ljudbilden? Rick Rubin står som producent vilken märks på skivans sound. Allting är oerhört komprimerat till den nivå att man kan tydligt höra digital distortion. Volym 2 överges nästan direkt då skivan inte får något vidare bemötande. Men vi är ändå inte på lägsta punkten. 2020 släpper bandet av oklart anledning en 72 minuter lång synthpop skiva kallad Cyr. Den suger och blir sågad. Undvik för allt i helvete, och då blir det på något vis ändå värre…

Återföreningen blev ingen succé, synthpopen ledde ingenstans. Vafan ska vi hitta på nu då? Jomen varför inte släppa en uppföljare till Mellon Collie, en trippelalbums rockopera släppt i 3 etapper mellan november 2022 och maj 2023. ATUM är en prövning. 138 minuter, 33 låtar där allt låter mer eller mindre likadant. Synthpopen är fortfarande med och lika dålig som på Cyr, rocklåtarna är reumatiska och trötta. Och Corgans röst, aj aj aj. Han insisterar på att sjunga på ungefär exakt samma vis på varenda jävla låt. Jag vill säga att det är som en dålig parodi av bandets 90-tal, men det känns inte ens som att det är samma band. Bortsett från Jimmys utmärkta prestation på “Intergalactic” är det som en uppvisning i gubbighet, en demonstration av hur Billy Corgan tydligen helt har glömt hur man skriver intressant musik. I nästan 2 och en halv timme. Tanken gör mig febrig. Det finns inget värre än gubbar med storhetsvansinne.

Besvikelsen är total

//Herr B, fortfarande fylld med tonårsvemod

Första halvan av listan är åtminstone bra, testa här!

Fredagslistan 2024, vecka 28: Vive La France!

För att fira att Frankrike har tagit sitt förnuft tillfånga när det gäller det politiska valet och att de i skrivande stund är i semifinal i Fotbolls-EM tänkte jag passa på att göra en lista med lite franska smällkarameller. EDIT. Det gick inte så bra för Frankrike. Vad det gäller musiken verkar den tyvärr inte vara riktigt på samma våglängd. De kändaste banden är på något sätt rasister, antingen för att vara edgelords eller för att man verkligen är stenhård bonnig rasist. Jag försöker att undvika den värsta skiten men ibland slinker det med band där den politiska ståndpunkten inte bara är tveksam utan helt och hållet förkastlig. 

Låtarna hittar ni här och längst ner i inlägget. Nu kör vi igång

Den franska blackmetalscenen har länge varit ganska militant. Inte minst det deppiga gänget Les Légions Noires (LLN) som härjade omkring i början och mitten av 1990-talet. Jag snor lite från Metal Archives där man kan läsa att följande band ingick i den svarta legionen: Aäkon Këëtrëh, Amaka Hahina, Belathauzer, Belkètre, Black Murder, Brenoritvrezorkre, Chapel of Ghouls, Dvnaèbkre, Dzlvarv, Moëvöt, Mütiilation, Satanicum Tenebrae, Seviss, Susvourtre, Torgeist, Torture, Vagézaryavtre, Vèrmyapre Kommando, Vlad Tepes, Vor.ulkr, Vzaéurvbtre, och Zelda.

Det var en ganska gedigen lista måste man säga. Hur många av banden som kan sägas vara något mer än ett kort projekt eller verket av en enskild person kan vara lite lurigt. Sammantaget kan man säga att det var individer som hade en någorlunda samma syn på musik och black metal som livsstil. Inte sällan är det ganska opolerat men ändå melodiöst. Ganska likt finsk black metal. En del av de här banden uppfann också lite egna språk och fraser som de använde sig av i sitt musikskapande. Jag tänkte ändå att vi kan ta avstamp där någonstans och börja med en låt från Vlad Tepes.

Vlad Tepes -  Drink The Poetry Of The Celtic Disciple" (Celtic Poetry, Demokassett, 1994). 

Vad ska man säga? Här har vi riktigt rå och dåligt inspelad black metal av finaste snitt. Det låter tunt och skrikigt och som om någon bankar på grytlock. Låten ska vara någon form av översättning och tonsättning av en Charles Baudelaire dikt. Det kan man kanske inte riktigt tänka sig när man hör låten även om den franska diktningen och litteraturhistorien naturligtvis också kan inspirera unga och onda män. Sången låter nästan som att någon håller på att spy och det är ett extra plus. Vlad Tepes bestod av två personer och även fast bandet bara var aktivt mellan 1993-1996 hann de med att ge ut ca 11 demos och ett par splittar. Deras influenser på modern black metal kan inte understrykas nog. Än idag pratas det om musik som är gjord i samma anda som LLN. Som bonus kan det tilläggas att medlemmarna i Vlad Tepes mordhotade utgivaren av fanzinet Petrified Zine då han skrev ut deras adress. Mycket beef på denna tiden i black metal scenen. Jag tänkte att vi tar en till godbit från Den Svarta Legionen.

Mütiilation - "New False Prophet" (Black Millenium (Grimly Reborn), Drakkar Productions, 2001).

Meyhna'ch grundade detta enmansband redan 1991 och slog hela världen med häpnad när han år 2024 släppte ett nytt album vilket är det första sen 2007. Den låt jag har valt är från en skiva som är någonstans mitt i utgivningen men det är också för att den har ett fantastiskt omslag. Musikaliskt har bandet gått från en väldigt rå form av black metal till lite mer tillgängligt. Med fokus på lite mer. Det är fortfarande opolerat och en ganska hård ljudbild men Meyhna'ch kontrollerar sin röst lite bättre och det är inte lika mycket dist på sången. Faktiskt har denna man en ganska bra black metal sångröst, det är inte helt olikt Attila från Mayhem och vid vissa tillfällen närmar han sig Abbath från Immortal. Med Mütiilation vet man aldrig riktigt vad man får när det kommer till trummor. På "New False Prophet" är det trummaskin som gäller vilket gör att musiken får en extra dimension av rötenhet som jag uppskattar. Detta är ett av de band som kan sägas vara lite som black metals svar på Motorhead. De kör på i samma stil och har gjort det sen början med lite eller ingen variation. Just produktionsvärdet och stilen gör att detta band tillsammans med andra från LLN inte kan sägas vara den lättaste scen att börja gräva i som nytt black metal fan. Nu är det dags för att ta oss an något annat, kanske den mest straffande black metal som skapas i Frankrike. Först ut är Antaeus. 

Antaeus - "Control and Abuse" (Blood Libels, Norma Evangelium Diaboli, 2006).

Antaeus bildades redan 1993 och även om sångaren MkM inte kom med förrän 1994 har han sen dess fört bandet framåt till oanade höjder. Med släpp som Cut Your Flesh and Worship Satan (2000) är det kanske ingen överraskning att bandet har varit kända för att vara extrema i sitt sätt att behandla sina kroppar både när det kommer till liveuppträdanden och utanför scenen. Detta har haft sitt pris då bandet har haft medlemmar som spelat och hoppat av under tiden. LSK som spelade bas i bandet i flera år finns inte kvar i livet och hennes död tog hårt inte bara på Antaeus utan även på stora delar av den franska black metal scenen då hon spelade i flera stora band och var väldigt aktiv på olika sätt.

Vad kan man då förvänta sig av ett band med denna mörka bakgrund? För min del är det något av det bästa jag har hört när det kommer till black metal. Det är extremt snabbt, våldsamt och med texter kring kristendomens tveksamheter. Precis vad man kan förvänta sig av en sliten missbrukande diabetiker som MkM. Även om både skivorna innan och efter Blood Libels är bra är det ändå denna skiva som jag tycker är den ultimata Antaeus upplevelsen. Efter låtarna "Rot" och "Cyklik Torture" kommer "Control and Abuse" in och manglar på tills mitten av låten där bandet går över till att spela ett stämningsfullt lugnt parti och när låten sen startar upp med sitt mangel kan inte jag hjälpa att jag får gåshud trots att jag har hört denna låt ett hundratal gånger.  Denna skiva är enligt mig black metal perfektion. 

MkM drev tidigare Spikekult Produktions och var med och startade upp Norma Evangelium Diaboli som många kan hålla med om är ett av de intressantaste black och death metal skivbolagen som finns än idag. Bara det i sig är ett eget kapitel som säkert kommer få en egen lista någon dag. 

Rekommenderar verkligen alla som har något intresse alls för black metal att kolla in Antaeus. Skivan Condemnation (2016) vilket är det senaste livstecknet från bandet kan sägas vara mötet mellan black metal musiker och en grindtrummis vilket också är väldigt bra men når inte samma höjder som tidigare släpp. Det vore tjänstefel att inte ha med Aosoth på denna lista. 

Aosoth - "III-3"  (III: Violence & Variations, Agonia Records, 2011). 

Aosoth är för mig ganska unikt i det att det är ett black metal band men snarare har en ljudbild som snarare för tankarna till dödsmetal. Aosoth gör musik som jag personligen känner mig instängd och klaustrofobisk av. Det är dissonant och rituellt. Inte sällan ganska långsamt och malande med intressant användande av ljudeffekter och synthar. Det är ingen mindre än BST som ligger bakom detta. Denna man har jag nämnt tidigare på bloggen då han är inblandad i en massa olika projekt och dessutom har en studio där han spelar in flera olika band. Just Aosoth är verkligen lyckat i mötet mellan MkM och BST. MkMs röst passar onekligen in och skapar en extra dimension av obehag. Därför är det lite märkligt att denna skiva också har getts ut i en helt instrumental version av MkM på hans Spikekult Productions bolag. Den vanliga vinylversionen av skivan kommer med en insert där låtttexterna är skrivna på brailleskrift och fram tills nyss har jag inte sett några texter alls utskrivna.

Namnet Aosoth är taget från en av de gudinnor som finns inom den religiösa grenen Order Of The Nine Angles. För den som inte är bekant med Order Of The Angles (ONA/O9A) kan det sägas att det är en brittisk militant ockultistisk och högerextrem rörelse som startade på 1970-talet. Organisationen har fått uppmärksamhet då den ansåg att satanism var för influerad av hebreiskt tänkande och ville skapa egna ritualer och gudar. Under 1980-talet växten denna rörelse och hade flera nynazister som medlemmar. O9A utförde också en del terrordåd och än idag har bland annat FBI på sin lista över aktiva terrororganisationer. Aosoth har också texter som är tagna från verk som ingår i O9As lära. Det är lite oklart hur mycket Aosoth är involverade i organisationen i sig och det finns flera black metal band som använder sig av texter och teman som har sitt ursprung i Order Of The Angles. 

Att bandet använder sig av texter och termer som är tagna från O9A tror jag också påverkar en hel del. Det seriösa ämnet och mörkret blir ännu mer närvarande. Jag har bara läst en av Order Of The Angles texter och för min del är det svårt att svara på hur mycket av deras religiösa doktriner som har implementerats i Aosoths musik. Jag förstår att det kan vara avskräckande för personer att lyssna på ett band som är influerade av denna typ av organisation men frågan är som vanligt hur mycket som faktiskt är riktig tro och hur mycket som är "shock value". För den som är intresserad finns texten "The Sinister Tradition" tillgänglig hos välsorterade bokhandlare på nätet. 

För att avrunda denna omgång så måste det bli ju lite häxmetal!

Darvulia - "Monotones conjurations" (L'alliance des venins, Battlesk´rs Productions, 2005).

Darvulia började som ett enmansprojekt 1999 men redan från andra fullängdaren blev bandet en duo och fick en riktig trummis. Bandnamnet är taget från en ungersk häxa som var ökänd och sägs ha varit en betjänt till Elisabeth Bathory. Bara där är det häxigt så det förslår. Lägg till att bandet har låtar om allmänna häxerier och precis som i fallen med flera LLN band också använder sig av ett eget påhittat språk så kan ni nog förstå att det verkligen faller mig i smaken. Eftersom vi redan är inne och nosar på detta spår kan det också vara värt att Darvulia ingick i ett sorts musikaliskt kollektiv som hette "The Apostles of Ignominy" där även banden Malekhamoves, Malhkebre och Sektarism ingick. Darvulia splittrades tyvärr 2015 men hann ge ut tre fullängdare och ett par samlingar. Låten jag har valt är tagen från deras andra fullängdare och man kan även se den klassiska ockulta symbolen "Hand of Glory" pryda omslaget. Musiken är ganska rå och dissonant men professionellt inspelad så att det aldrig blir för dåligt. Ofta är riffen hypnotiserande och sången desperat och skrikig. Helt fantastiskt häxmetal med andra ord. Dessutom vågar bandet stanna upp ibland och även om det inte blir riktigt lika doomigt som Sektarism. 

Det var allt för mig denna gång. Låtarna hittar ni här. 

/Oscar K.

Det är mycket som går fort nu. Den globala uppvärmningens framfart, takten i vilken lönen går åt, klassklyftornas fördjupning i samhället. Ja, både det ena och det andra. Själv är jag inne på sista jobbveckan inför semestern och det gör mig alls ingenting om den också går snabbt. Och som ni kanske kan gissa er till kommer jag hålla mig till d-taktens domäner den här gången i form av grind, crust och snabb döds. Inspirerad av Andreas boktips i förra veckans lista har jag också lagt till dryckestips till mina låtar. Listan finns både här och längst ner i inlägget. 

Det numera upplösta bandet EARLY GRAVES får sparka igång med Giveup från den lysande plattan "Goner" från 2010. Dryckestips: Gårdagens kvarglömda och vid det här laget riktigt kalla bryggkaffe som du tankspritt sveper under tiden som du letar efter jobbnycklar, mobil och tandborste. Tyvärr har du försovit dig igen och måste springa till tåget.

WARKRUSHER - Epitaph. Band som tar inspiration från BOLT THROWER tycker jag man kan ta en närmre titt på och WARKRUSHER är ett typiskt sådant exempel. Dryckestips: Du är på väg hem och lyssnar på lite trevlig kanadensisk crust i dina brusreducerande hörlurar när det plötsligt blir signalfel i Landskrona och samtliga passagerare får kliva av för att vänta på ersättningsbussar som aldrig kommer. Som tur är har Pressbyrån öppet och där får du tag i en välkyld citronfanta på burk.

Vi fortsätter på krusher-spåret med HELLKRUSHER och en finfin låt som såg dagens ljus redan 1992, Dying for who. Dryckestips: Du har varit på punkspelning på Enskiftet och nu hamnat på efterfest hos en kompis till en kompis. Din närvaro höjer medelåldern en smula men natten är ung och det finns på gott och ont obegränsad tillgång av fickljummen Sort Guld från Carlsbergs bryggeri. Du känner dig frestad för ett ögonblick men inser sedan att det är en dag imorgon också och traskar hem till en kopp kvällste och sängen istället. 

Åter till tema grav med GRAVESEND som är ett relativt nytt band från New York. Från dem lyssnar vi till Gowanus Death Stomp från albumet med samma namn från 2023. Dryckestips: Du har varit på Mässingshornet under kvällen och firat en vän som fyller år. Det har gått en och annan lättdrucken tjeckisk pilsner med svåruttalat namn (Krušovice). På nattbussen hem är det brötig stämning så du fördjupar dig i Spotifys rekommendationer. Eftersom du nyss lyssnade på KOMMAND tycker algoritmerna att GRAVESEND vore passande så du trycker på play och blir glatt överraskad.

Och så måste jag avsluta med en gammal klassiker i form av BLACK BREATH. Den här har jag garanterat spelat både en och två gånger förut men det kan inte hjälpas utan the heart wants what the heart wants och därav ska vi ha oss en släng av Sentenced to life från nådens år 2012. Dryckestips: En lite för kall och lite för blaskig stor stark på KB som du till hälften spiller ut efter en oväntad sidtackling från en överförfriskad 22-åring från Bromölla i battlevest som stångar sig fram genom barkön. Spela snabbare!

Nej nu får vi ta helg kamrater.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 27: Forta låtar

Fredagslistan 2024, vecka 26: Forgotten in space

Liksom svärd, drakar och magi har sin givna plats i hårdrocken, har även rymden och dystopier det. Från början egentligen, med Iron Man och Space Caravan redan på andra Sabbath-plattan. Det är något med kylan, mörkret och de okända hoten från världsrymden och vår världs osäkra framtid som synkar bra med ... tja, metal. 

 

Min ursprungstanke med den här veckans lista var att fokusera på rymdig death metal, för sådan finns det mer än gott om, men jag insåg snabbt att jag behövde bredda fältet en smula, och knyta an några boktips. Vi fokuserar också på faktisk science fiction, med spekulativa berättelser, världsbyggen och litterära referenser, inte bara goa rymdresor. Vi är ju trots allt bibliotekarier här på redaktionen.

Hur som helst, mot yttre rymder och inre fält!

Vi börjar med scifi-rockens främsta fanbärare: VOIVOD. Här finns det lika många alternativ som det finns låtar, från fyra årtiondens progressiv thrash metal. Ofta med, liksom med kvalitativ science fiction, en samhällskritisk, eller åtminstone kommenterande, ådra. Så även i Order of the Black Guard från "Killing Technology" (1987), vars text om att bränna böcker leder tankarna direkt till Ray Bradburys Fahrenheit 451, och till kyrkligt och statligt sanktionerade bokbål. "And the books are burning hard / Your mind is running slow". Vi har sett det förr, och vi kommer se det igen, men aldrig med så här råa riff.

 

"Rymd och dödsmetall, du menar NOCTURNUS?" - ja, jag menar Nocturnus! Förutom att ha blandat death metal med synthar redan från start var de även tidiga med SF-inspirerade texter. The Andromeda Strain, från debutalbumet "The Key" (1990), hämtar både titel och handling från Michael Crichtons technothriller med samma titel från 1969, om ett utomjordiskt virus härjningar. Eller filmen från 1971. Efter covidpandemin är väl mystiska, snabbt muterande virus av okänd härkomst något för hängmattan i sommar? 

 

Vi blir kvar i USA, men hos ett band som aldrig kom loss när det begav sig: TIMEGHOUL. Idag har de fått en stark kultstatus, och det med all rätta. Deras första demo låter som ett lite mer tekniskt SUFFOCATION - det vill säga riktigt grymt - men på deras andra och sista demo "Panaramic Twilight" (1992) hade låtskrivandet tagit stora steg i en mer progressiv riktning. Här får ni Occurence on Mimas. Jag tänker bara citera textens öppningsfras så får ni bedöma själva:

“Transmission 82-09-4
From the imperial archeologist Beznan
On the cadaver world Earth
Concerning data in the fossilized brain
Of the last human being”

Djup framtid och urtid, jordens undergång i ett interstellärt krig, solsystemet i ruiner... det är inte långt ifrån Alastair Reynolds brutalgotiska rymdoperor, till exempel hans fantastiska debutroman Revelation Space.

 

Framåt slutet av nittiotalet hade grindcoretrion DISCORDANCE AXIS på riktigt hittat formen, med texter långt ifrån genrens standard. Sångaren Jon Chang tog inspiration från anime, bullet hell-arkadspel, serietidningar och mer litterär science fiction, och skrev texter som mer läser som introvert poesi än politiska slagord och våldsfantasier. Eftersom deras låtar är föredömligt korta slänger jag in två, med titlar tagna från två fantastiska romaner: Flow my tears, the policeman said (från "Jouhou", 1997 - förlagan skriven av Philip K Dick), och Use of weapons (från "The Inalienable Dreamless", 2000 - förlaga av Iain M Banks). 

"Such a clear articulation of death / The engine's use of weapons

Circle strafe the excession / Right up to the bitter end

Battered arrays and jagged contours / A scaling box that beseeches me
Chamber a round into my head / From the breach" 

 

De där två låtarna var ju knappt 90 sekunder totalt, så vi tar en till från Jon Chang: titelspåret från GRIDLINKs sista album, "Coronet Jupiter" (2023). Boktipset här är då såklart Neal Ashers Gridlinked.

 

Enda avstickaren från Nordamerika blir, som de flesta nog misstänkte, ett besök hos kvantfysikerna i spanska WORMED. Jag ser att de precis nu släpper nytt material - det låter precis som förr, och det är ju för skönt. Jag bjussar istället på demoversionen av Voxel Mitosis, från 2001 (senare på debutalbumet Planisphaerium från 2003 - en av mina favoriter i genren teknisk guttural scifidöds). Inte minst för att de aldrig haft ett bättre virvelljud. Boktips? Jag vet inte riktigt. Robert Charles Wilsons Spin-trilogi kanske? Svärmar av nanorobotar som styr civilisationers öden och sånt.

"Lines, infinity, here for special reason / Volumetric space subdivided into voxels / in our mind's eye, our mind...
Emanating from the depths of hole
Immense crater / Mitosis is now finished / Accumulating all energy / Of ions scab, petrified
Depth is not far, descent is short" 

 

Timeghoul kröp, så att BLOOD INCANTATION kunde gå, springa, och hoppa rätt ut i hyperrymden. Att inte nämna dem vore ju en provokation mot alla rymddödsfantaster. Debutalbumet "Starspawn" från 2016 är ju en modern klassiker i progressive space longsleeve death metal liksom. Även de med nytt album på gång i år! Men vi håller oss till det beprövade titelspåret från ovan nämnda album, innan de zonade ut totalt med sina analogsynthar. Här behöver vi något storslaget, med lika filosofiska som astrala djup - Dan Simmons Hyperion / Endymion-svit borde passa (och Erich von Dänikens Chariots of the Gods).

Som en avslutning stannar vi i USA, men drar ner tempot och går på bio istället: sludgegänget NOOTHGRUSH, från Oakland, som på sin demo Kashyyyk (1995) dök rakt ner i den tidens outvecklade och esoteriska Star Wars-lore. Sith och sandfolk är ju rätt tungt ändå, långt innan prequels och Disneykommers. Boktipset här är kassettboken till Jedins återkomst, som var mitt första möte med Star Wars i en djup urtid (tidigt nittiotal).

GMT:
I told you she could be reasonable. / Continue with the operation, / You may fire when ready.
PL:
WHAT?! / Unaware, Life destroyed. / No last chance. / Brought to an end. / Suffering only in lack. / Raped by hate. / Empire's rays annihilate. / Raped by hate.

 

Eftersom ovan nämnda författare enbart är vita gubbar kommer här lite boktips som bryter av det mönstret:

Nnedi Okorafor: Lagoon

Yoon Ha Lee: Ninefox Gambit

Samuel R. Delany: Babel-17

Ursula K. Le Guin: Worlds of Exile and Illusion

Octavia E. Butler: Bloodchild (novell)

 

Nu tar vi helg!

/Andreas

Fredagslistan 2024, vecka 25: Halvårskollen från Martin

 Gott folk!

Idag är det midsommarafton och några av er kanske har andra prioriteringar än att kolla in fredagslistan - fullt förståeligt!

Jag blev lite inspirerad av Oscar och hans halvårskoll, och tänkte att jag borde också göra en sådan. Jag har valt att göra en lista över de skivor som jag tycker är mest intressanta, kanske inte de bästa som året har bjudit på, men kanske ändå? I vilket fall så kommer här fem skivor som jag tycker att ni ska kolla in av olika anledningar. 

Vi kör!

"Umbilical" av THOU

Nu kanske ni hajar till, för hade vi inte THOU i en lista härförleden? Jo, vi skyller på Susanne och hennes extremt goda smak när hon tog med detta band från Baton Rouge, Louisiana. Upplyftande doom kanske man kan kalla detta, för Susannes omdöme om att man blir glad, man blir ledsen, man blir glad är så satans korrekt att man baxnar. Med förödande känslomässig ackuratess drämmer sextetten i med släggan i låt efter låt efter låt. Jag kan inte annat än säga att jag är imponerad över detta. 

"Cutting The Throat Of God" av ULCERATE

Varje gång ULCERATE släpper nytt så måste jag hämta andan. Varför utsätter bandet sig själva - och oss andra - för detta stålbad? Och varför går det inte att sluta lyssna för att det är så helvetiskt bra? Härom veckan kom den senaste given, och kanske att bandet rent audiellt är lite mer tillrättalagt? Det finns aningens mer luft i produktionen än brukligt, och det gör inte alls ont. Känslomässigt är det lika drabbande som tidigare. Riffen mer vindlande? Ja, kanske. Det är i vilket fall oerhört bra. 

"Teenage Rebel" av NESTOR 

Årets guilty pleasure? Ja kanske. Det kanske är ett exempel på dålig smak att maka in 80-tals hårdrock efter det svavellavemang som ULCERATE stod för? Ja, men det skiter jag i. Ni vet att när det gäller mina listor så gäller mottot både och, inte antingen eller. "Teenage Rebel" är en ren uppvisning i hantverksskicklighet, kunskap om hur musiken lät när byxan var tajt och håret brandfarligt för att citera min tidigare kollega Lina. Dessutom med en grav förmåga att skriva låtar som sätter sig nåt djävulskt oavsett cringenivå. Hatten av!

"Beyond The Palest Star" av VORGA

Galaktisk black metal från VORGA. Jag gillade föregångsplattan "Striving Toward Oblivion" som bara den, och det är en fröjd att kunna konstatera att bandet inte har släppt gasen sedan dess. Snarare levlat upp, för detta är djupt imponerande och så satans mäktigt! Det är uppfriskande med ett black metalband som skriver om helt andra grejer än standarden inom genren. Det ger en helt annan känsla för mig. 

"The Star" av WORMWOOD

Ett band som jag fortfarande tycker skaver. Kanske kan "The Star" ändra på detta? I vilket fall så har den här skivan återkommit i lurarna med stigande frekvens hemmavid. Tecken på att jag gillar det? Jo, kanske. Det finns element som jag fortfarande är tveksam mot, men detta är till stora delar riktigt bra!

Vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2024, vecka 25: Halvårskollen från Martin

Fredagslistan v 24: Gitarrsolon!

Gitarrsolon är en ädel konst som få behärskar och jag tänkte viga denna lista åt att skilja agnarna från vetet, eller annat sädesslag om ni skulle vara glutenintoleranta. Old school influencern Aristoteles beskrev i sitt storverk musikens väsen från 300-talet före Kristus att ”ett shysst stycke solo handlar lika delar om teknik såväl som ton, i den bästa av värdar avsaknaden av dessa. Och bara sopor gömmer sig bakom sina pedaler.”. Som tur är visar det sig att han är en trevlig prick som gärna ville hjälpa till med veckans lista. Värt att lyfta är att gamle goda A är ett stort punkfan som älskade en stökig och skramlig produktion. Det går även rykten i akademikerkretsar om att han lyssnat mycket på rak 4-taktsskrammel ala Ramones på sistone vilket kan ha påverkat urvalet låtar han skickade till mig på messenger innan idag.

Så släng er Wahpedal i valfritt vatten och skruva lite godtyckligt på stämskruvarna, nu rockar vi!

Listan hittar ni i vanlig ordning HÄR.

 Först ut är en av värdens främsta allkonstnärer och scenpersonligheter. Han föddes 1956 i USA i en superkristen familj och fick det spexiga namnet Jesus Christ Allin men tog senare artistnamnet GG ALLIN efter att brorsan i ung ålder sa GG istället för Jesus Christ. Hur som helst är solot i klassikern Bite it you scum nonchalant och släpigt spelat och ett föredöme för unga gitarrister som filar på sina första låtar.

Vi går vidare till 80-talets New York och hälsar på mästarna i REAGAN YOUTH. Deras musik kan beskrivas som ironisk, uppkäftig och stundtals smaklös kombinerat med snabb och skitig. Ni som kan er matte vet att den ekvationen ger en stor guldstjärna. Solot i Degenerated är ett skolboksexempel på vikten av gitarrton. Förstärkaren låter som sprängts och lagats med silvertejp vilket ger ytterligare en dimension i låten. Underbart.

Vi går vidare till en klassiker när man pratar om solon. Doyle Wolfgang Von Frankenstein (ja, han heter faktiskt så) behöver bara tre toner i sitt ikoniska solo i låten We are 138. Bandet heter MISFITS och vad dom menar med 138 har jag inte aning om. Det är inte ofta jag fattar vad Glenn Danzig pratar om och när jag frågade Aristoteles i messengerchatten svarade han bara ”släpp det, han är från Jersey..”.

Hur vet man att det kommer a komma ett fett gitarrsolo? Jo, någon skriker stigma. Ni som vet vet. New Yorks kungligheter AGNOSTIC FRONT vet hur man håller äkta hardcore levande och Vinnie Stigma är punkens Keith Richards. Jag hade egentligen velat ta en gammal låt men vi tar For my family från plattan Warriors.

Sist ut är världens bästa band. THE SPITS. Punkt.

 

Hoppas att detta var informativt och att ni kommer se på musik med nya ögon efter detta uppvaknande.

 

/Oskar S

Fredagslistan 2024, vecka 23: Deep cuts för ett megaband som inte är speciellt deep men vem bryr sig.

 Det är semestertider, dags att smörja in sig i starkaste solkrämen och bli hummerröd ändå. Om vi får någon mer sol, vill säga. På semestern tar vi det lugnt, och därmed kör vi en snabb och enkel lista. Kan ett megastort stadium-band som Rammstein ha några låtar som inte är välkända? Naeh, antagligen inte men i katalogen finns en del fint som sällan får ta del av äran och rampljuset. Los geht’s!

De tre första låtarna släpptes innan jag själv föddes på debuten Herzeleid (1995). En fantastisk platta med många låtar som blivit obligatoriska live som Du riechst so rut,  Asche zu Asche och epnoyma doomiga Rammstein. Men den hurtiga Der Meister och ledmotivet Herzeleid försvann från setlistorna på sena 90-talet och har inte setts till sen dess. Herzeleid finns lyckligtvis inspelad på ikoniska liveskivan/filmen Live aus Berlin (1999) och Der Meister kan man hitta klipp av på nätet. Das Alte Leid är en av bandest äldsta låtar, en långsam svängig dänga som förtjänar lite liebe.

Från Sehnsucht (1997) har vi Alter Mann, en stämningsfull trudelutt som uppenbarligen handlar om tristessen bakom att sitta fast på en öde ö. Ser man på, oavsett är den av mina personliga favoriter. Küss Mich (Fellfrosch) har två jävligt konstiga samples från en Snurre Sprätt film och ett jävligt fett distat basriff. Med min bristfälliga kunskap i tyska språket vet jag att den handlar om något med att kyssas, sen är det säkert något annat mörkt skit inkopplat. 

Slutmotivet för skivan Rosenrot (2005), Ein Lied, är en oerhört vacker och simpel liten melodi som är bland bandets få riktiga “ballader”. Den ger mig alltid gåshud och får mig att känna en längtan efter något, även om jag inte vet riktigt vad.

Från den superba Liebe ist für alle da (2009) har vi först Mehr, en låt jag lätt hade kunnat se som en kanonlåt live med väldigt rolig och gormig refräng. Alla kan väl lära sig att ropa MEHR trots allt. Liese är en alternativ version av avslutande stycket Roter Sand, en oerhört vacker enkel melodi i linje med ovan nämda Ein lied. Låten verkar handla om en gräsligt mörk episod där en dräng tvingar sig på en piga med hjälp av en skära. Ett återkommande tema i alla deras låtar, skönhet kombinerat med magvändande mörker.

Sist lägger vi in en korkat tung remix av Benzin, utförd av ingen mindre än Meshuggah. Den är mer rolig än den är bra, det blir en oerhört alldaglig Meshuggah-dänga med Till Lindemann på sång mer eller mindre. Hade varit roligt att se dem istället göra en egen, polyrytmisk version men oavsett är det kul på ett dumt sätt att gasta BENZIN över underjordiska riff. 

Nu kallar den gråa svenska sommaren mitt namn. Det blev skräpmatslista, men vem orkar stå vid spisen när det är hela 14 grader och duggregn.

Nästa gång vankas det monsterprojekt, då Beach Boy B ämnar lyssna igenom de 9 Smashing Pumpkins skivor som han inte hört än. De som inte är så bra, med andra ord. Man blir matt av bara tanken.

Vamos alla playa, amigos

//Hummerpojken B

Här hittar ni listan!