Fredagslistan 2026, vecka 39: Året var fortfarande 2006...

 

Förra veckan besökte vi året 2006 tillsammans med Martin och nu är det tyvärr så att redaktionens tidsmaskin har gått sönder. Så vi håller oss kvar. Trist. Men! Tur för er har jag och Martin ganska olik musiksmak så jag tänkte bjuda på mitt årsbästa 2006! Både saker som gick varma då och saker jag upptäck i efterhand.

2006 var jag 17 år, bodde i Höganäs i nordvästra Skåne och spelade gitarr i banden Harassed (punk) och En värld i ruiner (grind). Jag blev vegetarian, åkte skateboard och pallrade mig dagligen iväg till teknikprogrammet på kullagymnasiet där jag hade en kool lärare i dataämnena som också gillade Danzig lite för mycket. Rock against Bush-plattorna som Fat Wreck släppte gick fortfarande varma, jag prenumererade på Close-up och förhandsbeställde Refused are fucking dead DVDn på birdnest.

Men skit i det nu, jag hittar ingen bild på mig själv från den tiden men vill ni sno stilen kan ni testa baggy Carharttbyxor, Vans och en oversize tisha med logga från valfri skateboardleverantör på. Nu kör vi!

Listan hittar ni HÄR.

Jag minns inte om vi hade börjat dela replokal med helsingborgsbandet ACAPULCO än eller om det kom lite senare. Däremot minns jag att vi var på efterfest hemma hos deras polare biffen efter en av alla spelningar vi gjorde ihop och där drog gitarristen och sångaren Peter på History Stranglers av THE BRONX. Sedan dess har låten varit med på diverse spellistor som pumpas när jag utövar diverse former av fysisk aktivitet. The Bronx har varit uppe på tidigare listor och är ett guldband av rang. Jag sprang på sångaren Matt på en Black Lips spelning på Plan B för några år sedan, Bronx spelade dagen efter i Malmö, och han var otroligt trevlig.

Jag har alltid varit intresserad av ljuddesign och produktion och det är en illa dold hemlighet att jag gillar skrammel. Det få vet är att jag också gillar maffiga, köttiga produktioner och en sådan som gjorde ett stort intryck på mig var No Heroes av CONVERGE. Jag hade hört dem tidigare men det känns som att de tog en ny riktning med denna platta. Den är fortfarande meckigt och kaotiskt men herregud vad bra det låter och de senaste 20 åren känns lite som olika varianter av den. Och jag klagar inte. Produktionen står bandets gitarrist Kurt Ballou för och nu när jag tänker efter kan det bli så att vi kommer djupdyka i hans produktionskatalog i en kommande lista.

På tal om produktion. Vi snabbspolar lite (vi glömmer det där med tidsmaskinen, de finns trots allt inte på riktigt) och flyttar oss till ett parkeringsgarage på Värnhem i Malmö. Oj, nu blir det mörkt tänker ni men nä, vi hade en jättefin replokal där med ett litet pentry och allt. Där hade vi en studiodator med referensskivor som vi lyssnade på när vi spelade in. En av dem var The suffer and the witness av RISE AGAINST från 2006. Det är en skitskiva så den struntar vi i. En annan var Our darkest days av IGNITE och det är en banger som håller än. Jag vet faktiskt inte varför vi hade den som referensskiva för produktionen är det inget märkvärdigt med. Sången är lite av en vattendelare men jag är ett fan. Musikaliskt drar det lite åt skatepunk fast tyngre.

En debutant som gick varm är CEREMONY som levererade snabb, skränig HC innan det blev mer experimentellt och intressant. Men en käftsmäll är aldrig fel låten Living Hell från plattan Violence Violence lämnar ett fint avtryck. 13 låtar på lika många minuter. En polare har vinylen och både A och B-sidan är identiska med plattan i sin helhet. Det tycker jag är kul.

RAISED FIST släppte Sound of the republic som gick varm hemma i pojkrummet, SKITSYSTEM upptäcktes genom Stigmata och GOVERNMENT WARNING släppte världens bästa platta NO MODERATION som går varm hela tiden men det är en annan klassiker som får avsluta listan.

The things we carry av Bostons HAVE HEART är en upplevelse på 26 minuter, fördelad på 11 låtar som alla borde få ta del av minst en gång i livet. Producerad av Bill Stevenson (Descendents, Black Flag m.fl.) har den otroligt mycket punch. Kanske inte riktigt lika bra som uppföljaren Songs to scream at the sun (producerad av Kurt Ballou, känd från några stycken ovan) men jävlar vilken skiva. Om det faller i smaken kan jag rekommendera sångaren Pat Flynns nya band FIDDLEHEAD som drar mer åt post-punk hållet. Om krig och regn känns 90-tal skriker detta omslaget mitten av 00-talet.

På återseende och vi hoppas att näste skribent får ordning på tidsmaskinen (för den finns visst igen nu).

 

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 37: Året var 2006...

 Gott folk!

Det nalkas något sorts jubileum för mig och mina skribentkompanjoner på WeRock.nu. I november har denna lilla avkrok av scenen varit igång i tjugo år. Vi har, såklart, tänkt oss ett vansinnigt projekt för att fira detta. Det involverar en helvetisk urvalsprocess av vilka skivor som var bäst under vissa perioder. 

Av denna anledning så fick jag anledning att gräva ner mig i vilka skivor som var extra viktiga - i alla fall för mig personligen - från 2006. Det var ett bra skivår. I vissa hänseenden mycket bra år till och med. Med detta i åtanke så får ni idag en lista med fem skivor från 2006 som låg mig väldigt varmt om hjärtat. Ni hittar listan här. 

Vi kör!

"Come Clarity" av IN FLAMES

När den här skivan kom så var det som att återknyta en varm och väldigt angenäm bekantskap med bandet från Göteborg. Jag var gravt imponerad av "Come Clarity" när den kom, och det var faktiskt helt underbart att lyssna på den igen. Den utgör för ganska många, skulle jag tro, den skiva då bandet nådde sin andra verkliga peak. Nästan varenda låt ligger på en fruktansvärt bra verkshöjd - om man gillar den typen av melodisk göteborgsdöds bandet lirade då. Magiskt gitarrspel från Gelotte och Strömblad. Fantastiskt trumspel av Daniel Svensson. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hänförts av hans spel i Pacing Death's Trail som verkligen är snyggt i samspel med gitarrerna. För en power ballad-nörd av pinsamma dimensioner så är det också tillfredsställande att höra att titellåten fortfarande är så knäckande bra. Jag vet inte när bandet slutade spela den, men det hade inte gjort ont att höra den igen. Produktionen kanske inte är så kul längre. Trummorna ligger lite konstigt i mixen, tycker jag nu, men den kan ändå inte hålla tillbaka de låtar bandet mäktade med att göra för 20 år sedan. 

"The Dead Eye" av THE HAUNTED

För 10 år sedan gjorde jag ett inlägg om "The Dead Eye" här på bloggen. Då skrev jag så här: Om jag kommer lyssna på skivan om 10 år igen? Jo, det kan jag i det närmaste garantera. 

Fan ta er THE HAUNTED, ni överbevisar mig än en gång om er förmåga att ha gjort en skiva som jag återkommer till, trots att den skaver. 

"The Dead Eye" är, kan jag konstatera, en skiva som åldras som ett fint vin. Jag undrar om inte bandet också tycker det, för den här skivans underbara smältdegel av Dolvings otålighet, Björlers skaviga riff och Möller Jensens fantastiska trumspel - är närmast oöverträffad i bandets diskografi. Den ligger mellan det klassiska tvåtaktandet och de utflippade eskapader bandet ägnade sig åt så länge Dolving var kvar i bandet sin andra vända. Uppenbarligen är "The Dead Eye" fortfarande den skiva i bandets diskografi som jag återkommer till. 

"Blood Mountain" av MASTODON

MASTODON har gjort skivor som jag tycker mycket mer om än "Blood Mountain" men jag tycker ändå att denna är deras klart mest intressanta. Kanske lite att detta är bandets "The Dead Eye" för mig? 

Bandet flippar ut mest hela tiden på den här plattan, ofta med en finess som det går att avundas bandet, ibland med grepp som får mig att undra om bandet har tänt på extra mycket. Vem minns inte det episka "fuck off" som bandet levererar i sista låten med en evighetslång tystnad? Eller det rent vidriga filtret på sången i Circle Of Cysquatch? 

Men ofta får bandet till det med sådan feeling att det inte är svårt att uppskatta "Blood Mountain". 

"For Life. 'Til Death. To Hell. With Love." av ENTER THE HUNT 

Jag kommer dragandes med denna högoddsare, kanske man kan utnämna EtH:s enda fullängdare till. 

En fullständigt känslomässigt drabbande skiva. Det tyckte jag när den kom, och banne mig om den inte står sig väl med 20 år på nacken. Krister Lindes sång är såklart en bidragande faktor till detta. Jag gillar verkligen hans insats här. 

Lyssna bara på One - den är ett bra exempel på vad som gör den här skivan så bra som den är. Total känslomässig inlevelse, malande gitarrer och fint trumspel. 

"Christ Illusion" av SLAYER

Jag har skrivit en hel massa om den här skivan på bloggen - jag var så jävla till mig över den när den kom att det nästan är läge att ta fram skämskudden, haha!

Produktionen på "Christ Illustion" är inte den bästa SLAYER har styrt upp. Men den kan inte dölja det faktum att Lombardos insats - efter en 16 år lång frånvaro - är helt fantastisk. Kreativitet, speed - ingen klår honom när han är på spelhumör. Och det var han här. Resten av bandet såg till att matcha frenesin till stora delar. "Christ Illusion" är en skiva som fortfarande står sig som en entusiastisk skiva i SLAYERs diskografi. Det var mycket roligt att lyssna på den igen i alla fall!

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredaglistan 2026, vecka 36: Rockkorrespondens med Benmärg och Spöken

 Tro det eller ej men idag blir det NYHETER med Rockkorrespondent Horton Botelius, som kanske eller kanske inte syns nedan på rockmusikens livsfarliga frontlinjer, redo för kontrovers (skriva om samma jävla band varje gång, med andra ord).

Fredagen 28/8 släppte Mastodon sin första skiva utan den framlidne Brent Hinds, Marrows Deep. Bandet har rekryterat den evigt pisstråkige fusionshreddaren Nick Johnston på gitarr och João Nogueira på keyboard och synth. Jag har lyssnat igenom hela skivan 3 gånger sedan dess, det är ungefär vad jag orkar. Det är syrefattigt, okryddat, tradigt i ordets sannaste bemärkelse. Med enbart några få undantag finner jag mig mest uttråkad av vad jag hör. Den enda låten som känns någorlunda fräsch och nytt för bandet är Moth And Bone, Golden Spires är helt ok och tung som fan och The Vanishing med ett rådistat intro av ingen mindre än Geezer Butler är lite kul pseudo-Sabbath tribut med Brann som kör “Planet Caravan” sång genom en Leslie-högtalare.

Om man ser dokumentären bandet släppte för någon månad sedan så blir det väldigt uppenbart att ingen var lycklig på väldigt, väldigt länge i bandet. Brent var svår, som de mest kreativa oftast är, och att låta en person sänka stämningen i gruppen är ingenting som är hållbart. Detaljerna kring det hela får ni se själva i dokumentären, det är lite för mycket för att skriva om här, men Brent lämnade gruppen på fläcken under ett bandmöte, snudd på en intervention där de andra ville ge ett sista försök till att fixa dynamiken i gruppen. Brent var en så kallad free spirit, en vildpojke som levde livet precis som han ville fullt ut. Jag har inte fått intrycket av att det handlade om riktigt missbruk, mer att de andra 3 “växte upp”, skaffade familjer och ville ta bandet på större allvar och Brent lämnade aldrig de där tidiga åren med fester hela natten och att bara göra vafan man vill. Det är ett rent under att det höll så länge som det gjorde.

Med allt det sagt så klandrar jag inte grabbarna för att de gör vad de tycker känns rätt just nu, stämningen i bandet verkar väldigt god. Jag finner bara musiken oerhört oinspirerande och snudd på generisk. Jag lägger de Brent-tunga låtarna Aqua Dementia, Divinations och The Beast som kontrast så får ni själva bilda en uppfattning.

Onsdagen 26/8 hade Ghost: 2 Big to Rig premiär på bio. Inspelningen är från 2 kvällar i Mexico City förra året på samma turné som jag såg i Malmö. Tobias Forges senaste vansinnesprojekt till film, Rite Here Rite Now, var en sån fruktansvärd upplevelse med ett försök till att ha ett riktigt manus och sketcher, den allra värsta mitt när de återupplivar en zombie-påve som spelar ett saxofonsolo. OFÖRLÅTLIGT, fruktansvärd smörja. Och det verkar Forge själv ha insett, för det här var en alldeles utomordentligt normal konsertfilm. Välinspelad, det enda att påpeka var ljudet som var lite ojämnt. Men vilket spektakel det är.

Min relation till bandet har varit komplicerad i snart 10 år, från att vara ett superfan till vagt optimistisk till renodlad bittert medlem av det äldre gardet som bara fnyser åt allt nytt. 2014 stod jag på Liseberg och såg dem första gången och drömde om vad dessa mysteriska myssatanister skulle hitta på om 10 år. Svaret blev besvikelse, en långsam nedgång till något mer likt en folkfest än satanistisk ritual. 

Men hur bitter jag än blir så är jag en sucker för en bra show, och folkfesten värmer mig inombords ändå. Jag ser dem alla chanser jag får, oavsett om jag hatar alla de nya låtarna så har jag alltid roligt och filmen erbjuder mig en mindre dos dopamin så jag står mig till nästa gång. Tobias Forge har utlovat ett sabbatsår eller två så att han kan spendera tid med sina barn och skaka fram lite ny kreativitet. Inte oväntat, karlen har slitit hårt i 15 år för att ta Ghost till den nivå de är på nu. Hoppet lever om att denna paus kanske kan skaka loss lite av det som gjorde de tidiga skivorna så speciella.

Slutrapporterat,

Horton Botelius

Fredagslistan 2026, vecka 35: Definitivt Total

Goddagens. Den här listan har jag valt att döpa till Definitivt Total, temat för listan är helt enkelt band med total i sitt namn och definitivt ligger som en blinkning till fornstora dagars punksamlingsplattor i serien "Definitivt 50 spänn". Jag hade några av dem, mina kompisar hade några andra. De har sedan länge försvunnit ut i intigheten via flyttlass, efterfester och gud vet vad. Men skitsamma, vi kör igång. Listan finns här och längst ner i inlägget.

TOTALITÄR har släppt nytt album, ett självbetitlat sådant och från det hör vi Vad är det ni vill ha? Vi kan bara tacka och bocka för denna stilrena uppvisning i helgjuten d-takt och sylvassa riff. Det här bandet är prick lika relevant idag som det var för 20 år sedan, hatten av för det.

TOTAL EGON härnäst, Mart Hällgrens projekt som jag har lyssnat försvinnande lite på under åren till förmån för hans flaggskepp DLK. Jag har valt Stockholms punk från "Samling i det gröna". Finns inte mycket att tillägga egentligen, allt som Mart håller i blir ju trevligt och tralligt liksom och med underfundiga texter därtill.

TOTAL CHAOS från staterna har tröskat på sedan 1989 med sångaren Rob Chaos i spetsen som också var med och grundade SOS Records som släppt allehanda punkskivor genom åren med band så som THE EXPLOITED, VICE SQUAD, CONFLICT, SHAM 69 och så vidare. Riot City är en av få låtar jag kan namnge med TOTAL CHAOS men den är oerhört svängig. En bortglömd pärla.

Vi går vidare till ett totalt all-star-band, TOTALIS. Medlemmarna här inkluderar Mark ‘Barney’ Greenway (NAPALM DEATH), Fredrik Wallenberg (SKITSYSTEM), Charlie Claesson (ANTI-CIMEX), Andy Lefton (WAR//PLAGUE, FEAR OF THE KNOWN), Kelly Halliburton (DETESTATION, SEVERED HEAD OF STATE), Hanna Stjernlöf (DISHUMANITÄR) med flera. Det här kan man bara skriva upp att det blir bra. Vi hör Control the narrative från albumet "Griefstate".

Slutligen ett band jag älskar rakt igenom - TOTALT JÄVLA MÖRKER. Allt de rörde vid blev till guld under de år vi fick ha dem aktiva i etern, 1996-2017. "Helvetespunk" är en strålande fin EP (den sista de släppte om jag inte minns fel) och från den hör vi Inferno.

Innan vi lämnar in och tar helg vill jag också gärna nämna några bubblare: ANAAL NATHRAKHs EP "Total Fucking Necro" (det är ändå ett jävla bra namn på en skiva, man hör ju direkt hur det kommer låta), Totalvägra av EBBA GRÖN samt icke att förglömma den nyligen bortgångna drottningen BONNIE TYLERs odödliga klassiker Total eclipse of the heart.

Klart slut och tack för idag.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 35: Definitivt Total

Fredagslistan 2026, vecka 34; Sikta mot stjärnorna

Förlåt om rubriken var lite click bait. Det är inte Lasse Holm vi ska prata om idag. Istället bjuder vi på lite tuffare tongångar. Det är inte bara helvete och Satan ondskefulla artister sjunger om. Ibland vänder de blicken uppåt mot rymden och stjärnorna. Idag tänkte jag att vi skulle kolla på ett par exempel när detta sker. Listan hittar ni här och sist i texten. Mot stjärnorna! 

Curse - "Slaughter of the Stars" (Slaughter of the Stars, 2006, Blackmetal.com).

Här har vi ett isländskt black metal band som inte riktigt låter isländskt på det där dissonanta sättet. Istället är det ganska mycket chugga-chugga trummor och lite mer 90-taligt sound. Det är inte så dumt helt enkelt. Tydligen ska bandet ha flyttat till Norge och är fortfarande aktiva. Det blandas in lite synth och tuffa effekter. Omslaget ser naturligtvis ut som riktig skit. Det hör ju till om du släpper skivor på ett bolag som heter Blackmetal.com. Oväntat tufft och hårdrockigt gitarrsolo. Nu raskt vidare till något annat som delar ett par likheter med Curse.

Covenant - "Bizarre Cosmic Industries" (Nexus Polaris, 1998, Nuclear Blast Records).

Nu snackar vi, ett äkta tidigt norskt allstars-band. 

Eller ja, bandet var ett sidoprojekt till medlemmar från Dimmu Borgir och släppte en fullängdare 1997 innan det var dags att röra om lite. 

Bandet bestod år 1998 av medlemmar från Dimmu Borgir, Mayhem, Carpe Tenebrum samt sopranen Sarah Jezebel Deva känd från inte minst Cradle of Filth. 

Så vad hittade man på år 1998 när millenieskiftet närmade sig med stormsteg? Jo då bestämmer sig detta glada gäng för att spela in en skiva med progressiv/melodisk black metal som handlar om planeter och rymden och inte det minsta sataniska dyrkandet. Resultatet? En så kallad mesig skiva som man skulle skämmas för att äga och digga. Jag köpte den samma vecka som den kom ut och jo det är lite svulstigt och svettigt på sina ställen men det är nog också för att produktionen är väldigt klinisk och gör att det låter ofarligt. Covenant förlorade en namntvist med det svenska EBM-bandet Covenant och fick sedan byta till The Kovenant och började göra någon sorts Marilyn Manson doftande metal/rock och det var väl inte särskilt spännande men bandet är fortfarande aktiva. Precis som i fallet med Curse kan man titta in omslaget som säger något om sin samtid men inte direkt osar ondska. Då blir det mer ondska i fallet med nästa band.

Torture Chain - "Mutilating Astral Entities" (Mutilating Astral Entities, 2013, Egenutgivet kassettband).

Här räcker det nästan med att kolla in loggan och omslaget för att förstå vad det är för musik som väntar. Helt omöjlig primitiv black metal där fokus inte direkt lägger på ljudkvalité eller lyssnarvänlighet. Den som utför denna musikaliska gärning kallar sig själv Torturer. Gott så. Denna enda medlem är amerikan och spelar och sjunger naturligtvis i tusen olika band och projekt. Det mest kända namnet bland dessa band är kanske det brittiska bandet Pagan Altar som hållit på sen år 1978 och vilket Torturer är sångare i sen år 2017. Det om det. Vad är då det som gör Torture Chain speciellt? För min del handlar det helt enkelt om att det finns en punkig nerv och en känsla för melodier som döljs genom att produktionen är som den är. Det är egentligen samma recept som gjort många finska black metal band framgångsrika, en anti-tes till Covenants kliniska produktion. Att låten jag har valt är över 12 minuter lång visar också på att det inte så hjärndött som det kan upplevas vid en första lyssning. Precis som sina landsmän i Funereal Presence är det progressivt i smyg. Jag fann bandet när jag grävde runt på några forum för längesedan och jag har inte riktigt kunna släppa melodierna som skapas och fastnar. Nu ska vi över till något ännu ondare. 

Matricide- "Morning Star" (Morning Star, 2016, Daemon Worship Productions).

Okej. Det är lite fusk med Morgonstjärnan. Det vet jag. Men det är ändå en sorts stjärna även om den som symbol mest används för att symbolisera Lucifer i black metal kretsar. Matricide är ändå ett band som jag tycker får för lite uppmärksamhet när det kommer till hyfsat modern svensk ortodox black metal. Bandet kom från Uddevalla men är numera splittrat. Denna låt är tagen från en EP som spelades in år 2005 så redan här är det kanske svårt att prata om modern musik egentligen. Medlemmar från Matricide har spelat live och i andra band som Grift, Morbid Insulter, Excessum med flera. Detta är musik för folk som tycker att Ofermod, Ondskapt och andra band som dök upp i början av 2000-talet i Sverige hade något som gått förlorat i kommersialiseringen av black metal. Kan inte rekommendera detta nog. Bandnamnet är också väldigt ont. Att döda någons mamma är ondskefullt. Bolaget Daemon Worship Productions som verkar nedlagt hade också en förmåga att snoka fram intressanta band på samma sätt som Norma Evangelium Diaboli är duktiga på. På tal om just det bolaget så är det dags för dagens sista låt. 

Teitanblood - "Sunken Stars" (The Baneful Choir, 2019, Norma Evangelium Diaboli).

Sista låten blir en nedstigning till de sjunkna stjärnorna. Vår guide denna gång är det fullständigt briljanta döds/blackbandet Teitanblood från Spanien. Den som inte har hört bandet kanske tror att det rör sig om någon form av War eller Goat metal av kanadensiskt snitt men detta är något annat. Det är mer dödsmetal med en nerv från black metal. Det är ganska svårlyssnad musik och för min del fungerar bandet bäst när jag behöver rensa tankarna från allting och bara sätter igång en skiva. Det är svårt att beskriva den känsla som bandet kan väcka, det bästa är att prova själv och om det inte fungerar försöka ett tag senare. Ibland klickar det och ibland inte. Väldigt stämningsfullt omslag måste jag säga. 

Det var allt vi hade att bjuda på idag. Jag hoppas att det blev lite stjärnglans på er fredag. Listan hittar ni här. /Oscar K.

Fredagslistan 2026, vecka 33; RIP Lou Koller

Den 24e juli slog nyheten ner att Lou Koller, sångare i legendariska Sick Of It All, gått bort efter en lång kamp mot cancer. Det är inte direkt en välbevarad hemlighet att jag är ett stort hardcore-fan, speciellt New York scenen mellan 80-00-talet och SIOA är ett av banden som håller fanan högst. Musiken är aggressiv och svängig med en stor dos av P.M.A (Positive Mental Attitude), i sann NYHC-anda. Jag hann se dem en handfull gånger och det var lika bra varje gång. Han höll det äkta och var snäll.

Förutom själva musiken älskar jag att läsa om och lyssna på när de som var en del av scenen berättar om kamratskapet och drivet. Etablerade band tar med sig nya band på turnéer och uppmuntrar folk i sin närhet att själva spela. Ett exempel är roadien Toby Morse som fick testa sina vingar under turnén innan han bildade sitt egna band H2O. Ofta dyker grabbarna från SIOA upp i intervjuer och det är spretigt när alla från Barney i Napalm Death till Greg Attonito i Bouncing Souls delar med sig av varma turnéminnen.

Mitt första möte med SIOA var doldisen Yours Truly från 2000 som jag lånade av en äldre polare någon gång i lägre tonåren. Tänker att det blir en bra introduktion till er som mot förmodan inte hört bröderna Kollers livsverk.

 

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 32; Martin fortsätter att utforska punken!

 Gott folk!

Vi har med råge tagit oss in i augusti. Och med denna ljuva, (kanske bitterljuva?) månad kommer slutet på semestrar, återgång till arbetet - kanske inte så kul? Men augusti innebär ju också kräftskivor och, i år starten (?) på årets valrörelse. Personligen tycker jag att valrörelsen har pågått ett bra tag, men nu är det ju skarpt läge, och det är ju alltid kul för oss som marinerar i politik nästan jämt. 

Därför är det kanske lite logiskt att fortsätta utforskandet av punken för min del. Denna gång gör jag det med sällskap av ett enda band som har fått mycket speltid under den senaste tiden: PASSIV DÖDSHJÄLP. 

Gott folk, upp till kamp!

Jag stötte på bandet första gången i en Close-Up från 2019. Då var jag ganska ointresserad av punk överlag, och jag minns knappt att jag ägnade bandet ett flyktigt intresse. Tack och lov har detta ändrats!

PASSIV DÖDSHJÄLP bildades 2007 i Gävle och har hållit den crustiga punkfanan stenhårt sedan starten. Gillar man band som SKITSYSTEM eller ETT DÖDENS MASKINERI så har man förmodligen redan koll på PASSIV DÖDSHJÄLP. 

För egen del så var detta, ytterligare, ett band att verkligen gotta ner sig i. 

Jag har lyssnat om och om igen på de tre skivor som  - i sin helhet - utgör veckans lista: "Tecken på idioti" (2016), "Kollektiva Mönster" (2014) och "Hatbrev till mänskligheten" från i år. Samtliga är gravt beroendeframkallande, och även om bandet verkligen föredrar att lira i d-takt så blir det aldrig tradigt om man nu inte skulle uppskatta denna taktform. Finfint gitarrarbete borgar nämligen för att känslorna sätts i svallning. 

Kolla bara in Välkommen till systemkollapsen så har ni ett bra exempel på detta. Det jag gillar mest med PASSIV DÖDSHJÄLP är att även om bandet är tryggt planterat i crustpunken så finns här ett ljuvt vemod, ja nästan melankoli. Som tydligast är detta på det senaste albumet som jag har haft oerhört svårt att sluta lyssna på under den gångna veckan. 

Gör er en tjänst och dyk ner i detta!

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2026, vecka 32: Martin fortsätter att utforska punken!