Fredagslistan 2026, V. 23: LA Hardcore

Nu har jag suttit i 10 minuter och övervägt huruvida jag ska börja dagens inlägg med frasen ”Hej!” eller inte. Jag har inte blivit mycket klokare så jag tänker att detta är en fullt tillräcklig inledning som någon. Den fyller sitt syfte. Nåväl.

Jag tror att många tänker på antingen Hollywood och glamour eller misär och övervåld från poliser när de hör orden Los Angeles, båda är väl rätt på sitt sätt. Själv tänker jag på Black Flag och den fantastiska scenen som fanns där under sent 70- till sent 80-tal. Jag tänker att jag ger ett litet axplock av mina favoriter och tipsar om dokumentärerna The decline of western civilization och American Hardcore samt böckerna American Hardcore: A Tribal History och Henry Rollins Get in the van för den som vill fördjupa sig mer i ämnet.

Vi har tidigare varit på studiebesök i Boston och New York som hade distinkta stilar men hur låter det på andra kusten? Häng med!

Så packa giltiga identitetshandlingar och korrekta papper, nu åker vi på studiebesök till skitlandet i väst! Listan hittar ni HÄR.

Black Flag har alla koll på hoppas jag men vi kör en kort introduktion ändå. 1976 bestämmer sig gitarristen och den ende konstanten tillika envåldshärskaren Greg Ginn och sångaren Keith Morris för att börja lira ihop och 1979, efter att ha rekryterat basisten Chuck Dukowski, släpper de EPn Nervous Breakdown på Ginns label SST. Känner ni igen labeln SST? Om ni gillar bra musik finns det goda chanser att du hållit i en platta som har loggan på baksidan.

Det är svårt att prata om bandets medlemmar och historia utan att bli långrandig men värt att notera är att det har varit allt annat än smooth sailing för bandet och (den kanske inte alltid helt sympatiske) Ginn men musiken, arbetsmoralen och D.I.Y-andan går inte att komma undan från och jag undrar hur många band som bildats som en direkt följd av att upptäcka bandet.

Efter att Keith Morris och Greg Ginn blev ovänner bildade han Circle Jerks, en annan gigant i HC-världen tillsammans med Greg Hetson. 1980 släpps den legendariska debutplattan Group Sex som levererar en skottsalva à 14 hits på lika många minuter. Det går snabbt, är roligt och fungerar väldigt bra som ett uppsträckt långfinger till tidens konservativa USA.

Greg Hetson bollar Cirkel Jerks med Bad Religion och Morris har släppt magi med OFF! Bandet håller på från och till och turnerade så sent som, just nu faktiskt.

Som jag nämnde tidigare har svängdörrarna i Black Flag varit väldigt aktiva och en kille som hoppat in och smiskat skinn är Bill Stevenson. Innan Milo bestämde sig för att börja på College (hoppas att någon förstår ordvitsen) spelade han i ett av mina absoluta favoritband Descendents. Descendents, med Milo Aukerman på micken (som faktiskt hoppade av och började college för att doktorera i molekylärbiologi) blandade vilt bland genrerna och spelade en mix av hardcore, surf och new wave. 1982 kom debuten Milo goes to college och de håller på än på och av. När Milo extraknäcker som forskare lirar resten av bandet vidare som ALL med Dave Smalley från Dag Nasty på micken.

Vi går vidare med Adolescents som bildades 1979 i Fullerton (det räknas!). 1981 kom den självbetitlade debuten med det blåa omslaget. Detta är en skiva jag har lyssnat otroligt mycket på och som verkligen tilltalade mig som tonåring i lilla Höganäs. Låtarna handlar om tristess, att vuxna suger och att våld suger (scenen i Los Angeles var, om möjligt, ännu mer våldsam och nihilistisk). Musikaliskt är plattan mer välskriven och utvecklad jämfört med övriga band som är primitivare (1981 åtminstone) med harmonier, taktbyten och strukturer. Efter plattan släppts slutade gitarristen Rikk Agnew som skrivit majoriteten av musiken, vilket är synd för resten av diskografin kommer inte i närheten. 

Vi syr ihop säcken med ett annat band som debuterade under det tidiga 80-talet med en platta som behandlade ämnen som psykisk ohälsa, utanförskap och att vara en missförstådd ungdom. Jag pratar såklart om Suicidal Tendencies. När andra band drog åt surf och new wave-hållet gick ST åt det hårdare och vips, så har vi genren crossover (på gott och ont). Singeln institutionalized slog ner som en bomb, spelades på MTV och tillsammans med Gang Green från Boston blev HC något annat.

För er som tyckte att detta var trevligt kan jag rekommendera banden Fear, D.I, T.S.O.L, Wasted Youth och Youth Brigade, alla från området och tiden.

Håll det äkta och glöm inte att vara snälla mot varandra.

Hardcore will never die but you will

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 22: Långsamt och/eller ledset

Gott folk!

Sommaren är i antågande, och som en sann killjoy så kommer här en lista i moll. Bara för att, liksom. 

Vi kör! Ni hittar listan här!

 Vi startar med dysternestorerna från Säffle, DRACONIAN. Jag tappade bandet under en period, men med senaste plattan som kom i år, "In Somnolent Ruin", känner jag att min dyrkan av bandet for upp ett antal snäpp. Det är som platta betraktat en jävla triumf av gotisk sorgebearbetning med inte en enda svag låt. Jag misstänker att det har med Lisa Johanssons återkomst till bandet. Hennes röst är rent magisk och framkallar rysningar oavsett vokalt uttryck. Jag har valt The Monochrome Blade men hade kunnat ta vilken låt som helst från plattan.

Ytterligare ett ikoniskt band. Jag sade ju att jag skulle kolla in mer från detta band då jag verkligen uppskattade senaste plattan, "Ascension" som kom förra året. Såklart var jag tvungen att kolla in klassikern "Draconian Times", känns som ett givet val. Forever Failure är låtvalet. Ja, det är snyftigt och framför allt extremt snygga gitarrslingor som drämmer hem den här låtens plats i veckans lista. Strängarna formligen bölar fram känslan av överväldigande sorg och det är ju helt i sin ordning. 

Men funeral doom måste väl komma med i listan? Jo, och det med besked. För här kommer MOURNFUL CONGREGATION med en längdslägga av rang i låten The Paling Crest på 18 minuter. Det är stämningsfullt utav bara helvete från det här sydröna bandet från Adelaide i Australien, och jag blev direkt sugen på att kolla in mer musik från bandet enbart baserat på denna enda låt. 

Vemodssvärtan ligger tung över "The Crimson Idol", W.A.S.P.s skiva från 1992. Jag gillar den här skivan extremt mycket, och då framför allt låten The Idol som är så oerhört snygg och ja, vacker att jag är beredd att överse med  Frankie Banalis parodiskt bredställda bastrummor. Fantastisk stämning, och lysande gitarrspel gör den här låten till en av de bästa låtarna bandet gjort - men det känns också som en låt som har en djup innerlighet och uppriktighet i sig. Det är kanske lätt att sympatisera med huvudkaraktären Jonathan som, trots att han når stor berömmelse, egentligen bara längtar efter sina föräldrars kärlek. 

Vi avslutar med Space Dye Vest och proggikonerna DREAM THEATER. "Awake" var en skiva som jag hade längtat extremt efter. Såklart med vansinniga förväntningar efter det att jag upptäckt bandet när "Images & Words" kom ut. Jag minns att jag faktiskt var besviken på vad bandet gjorde på "Awake". Det var då. Nu tror jag att detta är skivan jag oftast återvänder till i bandets diskografi. Så kan det bli. 

Vi bölar oss in i helgen!

/Martin

Fredagslistan 2026, vecka 21: Herr B strikes gold!

 Ännu en vecka, ännu en eklektisk mix av skivor som ska recenseras. Dock mindre eklektisk än förra gången, det finns en vag röd tråd, lite av en resa. Det började kaotiskt, spastiskt och spretigt med alla möjliga olika grejer som händer utan förvarning. Kaoset blir hypnotiskt, och skickar en nästan in i trans som sen fulländas till en totalt drömmig trip.

Album 1: KAOS

The Mars Volta! Jag visste i princip ingenting mer än att de ska vara rätt kufiga. Ingen speciellt stabil grund att bygga en åsikt på, men vart fan ska vi börja då? Äsch, vi kör från början. Debutskivan De-Loused in the Comatorium (2003) börjar lugnt men illabådande, det är stämningsfullt oväsen och gitarrplink som snabbt EXPLODERAR in i någon vild kakofoni av hektiskt trummande och sorgliga pianomelodier bakom skräniga gitarrer och sångaren Cedric Bixler-Zavalas tenorröst. Och detta är enbart ett startskott, man får innerligt hoppas att publiken uppskattar överstimulering. De-Housed in the Kodachromium är absolut inte för den sansade medborgaren, här måste man finna sig i det oväntade. Runt varje hörn väntar ett nytt beat, en liten lugn promenad i ett deprimerat sinne eller ett dödligt handgemäng med närmsta beväpnade farmor. 

Hmm, farmor ser ut som Rick Rubin. Fan, det ÄR Rick Rubin. Jävla skit, jag börjar få lite ont i öronen. Dynamik? Naeh, det ska bara låta HÖGT. Och även om jag uppskattar musiken innerligt så är skivan lite för lång. Om den varit 15-25 min kortare hade jag nog snabbt blivit frälst och räknat den till en av de mest imponerande jag någonsin hört. Men 60 minuter med Rubins skitproduktion är lite för magstarkt. Dock drar varenda jävel sitt strå till stacken. Här finns inga svaga prestationer från: gitarrist Omar Rodríguez-López, trummis Jon Theodore, keyboardist “Ikey” Owens, förste ljudeffektspojke Jeremy Ward och, hör och häpna, FLEA på bas. Red Hot Chili Peppers är ett av världens mest överskattade band, detta är faktum. Men för att citera min gode skråbroder Oskar “Big O” Svensson: “Flea e aight”. Och även om basen inte är det galnaste i musiken så är jag ändå nästan mest imponerad av hur det inte låter som Flea, jag hade då aldrig gissat mig till att han spelade på skivan. Det är briljant spelat, bara oväntat.

Album 2: Hypnos

Intronaut har varit på tapeten i några år nu, sedan en klasskamrat från gymnasiet skickade en låt från dagens andra skiva, The Direction of Last Things (2015). Låten i fråga var Fast Worms, första spåret. Här är det prog så det räcker och blir över, det är fortfarande fullständigt oväntade grejer runt varje takt, ett sludgigt råtungt riff med både skön och fulsång följt av ett polyrytmiskt break med något jag mer väntat mig från Weather Report om de råkat äta lite för stark mat eller bara var på dåligt nog humör utan att smaklökarna vanhedrats. Komplett med ett fusion-stöpt bassolo och den typen av beat som bara masochister ger sig på frivilligt. 

Men trots alla dessa rörliga delar blir det som en stor medryckande hypnos, som man plötsligt slits ur av ännu ett råtungt sludgeriff. De väldigt vackra bitarna av skönsång på flera låtar, proggiga gitarrsolon och snygg användning av dissonans. Jag har inte riktigt ord för att beskriva vad grabbarna grus lyckats med utöver att det är fantastisk musik. Sacha Dunable på gitarr och sång, Joe Lester på bandlös bas, Danny Walker på trummor och Dave Timnick på lite allt möjligt skit inklusive gitarr, sång och tabla (indisk liten trumma). Vilka musiker, halleda.

Album 3: Dröm

Curves debut, Doppelgänger (1992), är en rent magisk shoegaze-skiva med alla drömlika ljudlandskap man kan önska sig över drivande beats. Bandet bestod av sångare Toni Halliday och multiinstrumentalisten Dean Garcia och slog dessvärre aldrig riktigt igenom som jag förstår det. En enorm synd, då Garcias otroliga ljudlandskap och elektroniska beats skapade tillsammans med producenten Flood och mixaren Alan Moulder (som båda jobbat med alla möjliga grupper inklusive NIN och Pumpkins under deras guldåldrar) är det perfekta komplementet för Hallidays drömska sång. 

Jag lämnas helt ärligt mållös när jag lyssnar på musiken, det är nästan som att en pusselbit hamnat på plats. Jag upptäckte bandet för många år sedan genom youtubern Rick Beato när han hade låten Horror Head i en lista över de bästa bassounden någonsin. Den var lika slående då som nu och jag vet inte varför jag inte bara lyssnade på hela skivan. Det är så tragiskt att gruppen la ner redan 2005, då jag hade älskat att höra det här live och verkligen omslutas av musiken, försvinna in i en dröm. 

Det var en riktig rejäl fångst den här veckan. Förväntningen var inte att få med mig 3 förbaskat bra skivor som jag inte kommer vara färdig med på många år. Nästa gång ämnar jag försöka mig på lite hardcore, en genre jag kan väldigt lite om. Samma tid, samma kanal osv.

//Herr B in dreamworld

Fredagslistan 2026, vecka 20: Fredagslistan Ist Krieg!

Gomorron! Dagens lista är en produkt av att Oskar S med solsken i blick sa till mig i lunchrummet på jobbet härom dagen att han har börjat lyssna på BOLT THROWER! Jag kände mig med ens väldigt upprymd och tänkte ja jävlar vad bra BOLT THROWER är. Därav kör jag idag en lista på tema krig så ladda slangbellor och ärtrör och visualisera en gammal oförrätt så kör vi. Listan finns HÄR och längst ner.

Ukrainska 1914 är jag förtjust i sedan de släppte sin "The blind leading the blind" år 2019. En rakt av monumental dödsmetallplatta som efterföljts av två fullängdare som varit snäppet sämre men det betyder bara att de varit riktigt bra och inte hållkäften-bra. Bandnamnet syftar förstås på årtalet då första världskriget bröt ut men det hade ni redan gissat.

Och som listans nummer två förstås BOLT THROWER med världens coolaste basist Jo Bench. Jag har nog lyssnat mest på "Those Once Loyal"-plattan så den håller jag högt men i sanningens namn är ju allt bra. "...for Victory" går inte av för hackor och sannerligen inte "The IVth crusade" heller. Störtlöjligt att jag aldrig såg dem live men man kan ju inte vinna jämt.

SODOM var som vi minns med i listan härom veckan och vi kör dem förstås ett varv till. Jag är svag för gitarrarbetet och svänget på "Persecution Mania" så den fick det bli. Omslaget är också klassiskt dystopiskt. Har inte så mycket mer att tillägga än att vi kan vara säkra på att tyskarna kan sin thrash.

Ja då är tiden kommen då vi behöver tala om neofolk. Neofolk är en trevlig men lite utskälld genre som bitvis attraherar högerextrema element. Det finns ju skäl till det, musiken är pampig och sakral, texterna handlar om krig och makt. Det får vara både ledset och storslaget, starkt men känsligt, män som drar ut i strid osv. ROME har tagit avstånd från den delen av publiken som står åt höger och sympatiserat med vänstern i intervjuer och ibland också sagt sig vara hyfsat icke-politisk. I vilket fall som helst gillar jag neofolk utan att för den delen vara ett uns på högerskalan och tycker nog att vi ska avdramatisera det hela lite så att folk kan komma ut ur neofolkgarderoben och doppa tårna i genren utan att skämmas.

Med det sagt finns det såklart högerextrema neofolkmusiker också men dem kan vi ta och skita i. Jag såg ROME live i Malmö för ungefär tio år sedan och det var finfint. Jag var också en av få kvinnor i publiken kan tilläggas. Det är väl något särskilt med män och krig tänker jag. En rolig detalj med ROME är också att jag på rak arm kan räkna upp åtminstone tre kompisar som ser ut nästan exakt som Jerome utseendemässigt. Mackan, Kristoffer och David - jag tittar på er.

Avslutningsvis tycker jag vi ska nämna SEPULTURA som ju har ett återkommande krigstema textmässigt. För mig personligen var "Chaos A.D." livsomvälvande när den kom och därav kör vi den kanske något uttjatade men ack så ljuvliga Territory. Ni har hört den innan, jag har hört den innan men the heart wants what the heart wants!

Nu lägger vi ned våra vapen och tar helg.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 20: Fredagslistan Ist Krieg!

Fredagslistan 2026, vecka 19: Begravningar och plågoandar del 1.

Min kompis Henrik brukade kalla mig slumpmaskinen för att min hjärna och mun ofta bestämde sig för att säga de mest otroliga saker som bara jag fann logiska och den röda tråden var inte riktigt närvarande. Därför vill jag ta er med på en resa genom mitt inre. Den som är någon sorts hobbyfreudian kanske får ut något av det. Annars får ni bara passa på att njuta av de bra låtarna. Nog snackat. Nu kör vi igång resan. Listan hittar ni som vanligt här och längst ner. 

Allt började med en tanke, varför finns det inte fler bra danska black metal band? Resten av Skandinavien kryllar verkligen av sådana band av varierande kaliber. Visst finns det en del band som förtjänas att nämnas som Serpents Lair med flera. Sen slog det mig som en blixt från klar himmel. Vem behöver ny och modern black metal när kungen av kungar King Diamond finns. Därför blev det logiskt att börja med denna låt.

Mercyful Fate–"Black Funeral", (Melissa), 1983, Roadrunner Records).

Vad ska jag försök säga om Mercyful Fate och King Diamond som inte någon har sagt innan? 

Det finns nog inte så mycket att tillägga. Bandet bildades någonstans kring 1981 i Köpenhamn och har genom åren spelat, haft pauser, King Diamond har haft sitt sidoprojekt som heter King Diamond men för mig är det ett sidoprojekt. Jag gillar verkligen Mercyful Fate och det är nästan lite hemskt hur svårt jag har att övertyga andra om bandets förträfflighet. Jag vet inte om det King Diamonds falsettsång som gör att folk ger upp, det kan vara de riktigt hårdrockiga gitarrsolona eller hela grejen med konceptskivor.Produktionen och låtskrivandet är på hög nivå. När King Diamond vrålar "Hail Satan" är det bara att kapitulera till den svarta begravningen. 

Black Funeral–"Bathory Incarnate (Goddess of Death Arises)", (Empire of Blood), 1997, Full Moon Productions).

Black funeral var det ja. Här har vi det amerikanska black metal bandet som torterat öron sen 1993 och forsätter än idag. Här är det en låt från deras andra fullängdare. Jag vill bara stanna upp lite och citera informationen från Encyclopaedia Metallum angående bandet:

 "Part of Ordo Ater Anguis (or the Order of the Black Serpent), along with AGLS, Akhtya, Apparition, ARC, Atra, Darkness Enshroud, Drowning the Light, Eidolones, Forgotten Kingdoms, Ghosts of Oceania, Harvest, Ichor, Kuru, L.C.F, Nazxul, Pestilential Shadows, P.N.G, Red Dragon, Rift, Shroud Devourer, Sic Itur ad Astra, Strigoii, Taghairm, Tzalmot, and Valefor".

Nu när vi har fått det ur världen kan vi fokusera på musiken detta band från Indiana har frambringat. Början av låten låter som om Cradle of Filth hade misslyckats att få en studio och låtit Sarah Jezebel Deva spela in sina viskningar i en bandspelare av typen femåringar får i julklapp. Resten av låten har en ljudbild som kan locka den mest inbitna "Les Légions Noires"-diggaren. Att bandet helt plötsligt stannar upp för att börja spela ett riff som jag känner igen från svenska Bathory är en självklar bonus. Ett band för finsmakare helt enkelt. Eller för den som verkligen vill höra ett av de tidigaste och eventuellt viktigaste USBM-banden. Att sångaren kallar sig Baron Drakkonian Abaddon är definitivt coolt. Däremot fick låttiteln in mig på nästa spår. 

Tormentor–"Elisabeth Bathory", (Anno Domini), 1989, Independent).

Det blev inte bandet Bathory! Istället en annan låt på temat Elisabeth Bathory. Denna gången från det legendariska ungerska bandet Tormentor med Attila Csihar på sång. Samma Attila som fick hoppa in som den nya sångaren i Mayhem. Det sägs att det hans insatser på denna demokassett som gjorde att han blev tillfrågad men det vet jag inte. Det enda är att jag vet att allt är black metal historia. Tormentor är verkligen urtypen för black metal som jag gillar. Någonstans i brytpunkten mellan första och andra vågens black metal med både episka och ondskefulla partier. Sången är också top notch och produktionen är lagom rutten. Däremot fick bandnamnet Tormentor mig att tänka på en annan låt. 

Kreator–"Tormentor", (Endless Pain, 1985, Noise Records).

Här är vi naturligtvis smack in the middle of 1980–talets Tyskland. Kreator som ett tag tidigare i karriären faktiskt hette Tormentor och spelade in låten Tormentor till sin demokassett blir ett naturligt steg i Tormentorlogiken i min hjärna. Kreator är ett legendariskt thrashband men för min det är det nästan med Endless Pain skivan som de peakar då bandet låter lite elakare och jag skulle till och med våga kalla det black/thrash på vissa ställen. Bandet skulle gå vidare och räknas än idag som ett av de största namnen inom thrash metal. Rikigt tufft omslag också. Min hjärna spann naturligtvis vidare på detta med tysk thrash och leder fram till dagens sista låt.  

Sodom–"Blasphemer", (In the Sign of Evil, 1985, Devil's Game).

Vi kan ju inte bara ha en någon som plågas vi måste ju ha någon blasfemisk också. Därför håller vi oss kvar i år 1985 och Tyskland. Här snackar vi Sodom eller Wodos som skämtet med den upp-och-nedvända patchen som försökte säljas på Ebay går. Här är tyskarna som bäst. Det är ondskefullt skratt i introt, grym gitarr, piskande trummor och väsande sång med textrader som:

"I turn the cross upside down

And read Satanic Bible with fucking grown

My life begins at midnight twelve

Masturbate to kill myself"

Ough! Tio av tio! Överallt. Detta tillsammans med skivan "Obsessed by Cruelty" som kom 1986 är kanske det bästa Tyskland har att erbjuda. Notera också att på den fullängdaren finns låten "Deathlike Silence" med vilket kanske för många är känt som namnet på skivbolaget som Euronymous startade och bland annat gav ut Mayhem och annan tidig norsk black metal på. Med det vill jag säga att cirkeln är sluten för min del. 

Slumpmaskin eller inte, det är så min hjärna har fungerat denna vecka och jag hoppas att ni haft lika kul som jag. 

Listan finns här. 

/Oscar K. 

Fredagslistan 2026, vecka 18: Inspiration

Hej alla vilsna själar och ensamma hjärtan ute i cyberspace! Denna vecka kommer vi uppmärksamma inspirationens kraft i det egna skapandet. Förra veckan var det litteralund, en barn- och ungdomslitteraturfestival där jag lyssnade på ett samtal med bilderbokskonstnären Sara Lundberg. Ååh jag pallar inte, jag vill bara lyssna på black metal tänker ni kanske nu, men försök hänga med. Hon pratade om att när hon går in i ett projekt har hon med sig ett konstnärskap som hon inspireras av. Inte efterapar utan hämtar kreativ kraft från. Sedan debuten har personer som Berta Hansson och Sigrid Hjertén visat vägen. Jag har läst att Rainer Maria Rilke ofta tittade på skulpturer av Rodin när han skrev. Detta fick fart på tänkaren uppe i hjärnkontoret och ja, så fungerar även jag. Så nu kommer en lista på några band som jag lyssnar extra på nu när jag håller på att skriva och spela in ny musik efter ett decennielångt uppehåll.

Så håll syltburken på armlängds avstånd, se men inte röra!

Listan hittar ni HÄR

Ibland får man unna sig att vara lite basic. The shape of punk to come är en fantastisk platta på så många sätt. Kreativiteten är på topp, ljudet kan knappast låta bättre och David Sandströms bankande kan jag lyssna på hur många gånger som helst. Jag väljer öppningsspåret som har allt man kan önska sig, släpiga riff och spralliga rytmer.

 

Vi håller oss uppe i de norra krokarna och säger hej till BREACH, kända från min första lista. Jag är ett stort fan av instrumental musik där man ber sångaren gå och hämta något ute i bilen och sen låser dörren in till repan eller, som ovannämnda, skaffar en hemlig replokal som Dennis inte vet om. Det lämnar utrymme att hitta på roliga och konstiga grejer med andra typer av oljud. Låten heter Diablo men det är oklart om den handlar om dataspelet, baksidan av att inte ha någon som gastar.

 

För några veckor sedan dök en bomb ned i mitt liv. NEUROSIS har släppt nytt utan Scott Kelly. Nya plattan är bra och lyssningsvärd men jag känner att den kommer få mer ljus på sig senare när året ska sammanfattas. Istället dammar jag av, eller så kan man inte säga om något som aldrig hinner bli dammigt, Times of grace från 1999 och låter nålen landa på andra spåret. Det är atmosfäriskt, dissonant och märkligt.

 

För några veckor sedan köpte jag en ny förstärkare och det första man testar är om man kan lira doom på den. Så på med fuzzar, boostar och oktavpedaler, stäm ner och kör valfritt riff från någon av CANDLEMASS första plattor. Exempelvis Codex Gigas från Nightfall-plattan från 1987. Det låter ljuvligt!

Vi avslutar med hjältarna i MOGWAI och låten Punk rock från plattan Come on die young från 1999. Genren post-rock är lite lurig att beskriva, vilket kanske ligger i dess natur. Det pendlar mellan litet och fint och storslaget. I detta fall tonsätter bandet en gammal intervju med Iggy Pop där han beskriver punkens inre väsen. Det är otroligt vackert och tänder en gnista hos en.

 

Det var allt jag hade att bjuda på. Glöm inte att vara snälla mot varandra!

 

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 17: Vi begynner med Immolation...

Gott folk!

Jag ber redan nu om ursäkt, för veckans fredagslista har inte mycket till tema. Och förra gången som det var min tur så var det ju det temat jag körde då också. Jag vet inte om det helt enkelt är så att efter den mängden fredagslistor som gjorts under åren, ja, det blir inte helt enkelt att komma på nya, fräscha teman. Jag tar hemskt gärna emot förslag, och lovar att försöka bättra mig till nästa gång. Ni hittar listan här!

Vi kör!

IMMOLATION har kommit med ny platta. "Descent" är en djupt beroendeframkallande skiva från detta minst sagt klassiska death metalband. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många varv skivan fått sedan den släpptes, men sätter sig det gör den. Först var jag inte odelat positiv, men skivan drog mig till sig stadigt, och till slut så gick det inte annat än att domslutet blev att detta är en otroligt bra skiva. Hög och jämn nivå på låtarna rakt igenom. Jag har valt titellåten, men kolla gärna in resten av skivan också om ni inte redan gjort det. 

Nu blir det ett ystert krumsprång över till en cover av MEGADETHs Symphony Of Destruction. Jag har ju aldrig gjort någon hemlighet av att jag älskar blåsinstrument - jag skyller på/tackar för en uppfostran i den kommunala musikskolan hemma i Karlskrona med tung tonvikt på symfonisk blåsmusik. Därför blir jag inte så lite till mig när det kommer ett band som HEAVY METAL BRASS BAND och tolkar metallåtar på ett för mig mycket tilltalande sätt. Avgör själva - för egen del tycker jag detta är svinbra. 

Vi ger oss ner till de södra delarna av det ruttna landet i väst. EYEHATEGOD har sedan starten 1988 kavlat ut aggressivt svängig sludgeig doom. Jag kan inte säga att jag har lyssnat på allt bandet gjort. Men jag har lyssnat som satan på bandets självbetitlade skiva som kom 2014. Jösses så bra den är! Fortfarande kan jag säga, för jag lyssnade idogt på den då den kom. Det bänds och gungas nästan provocerande bra rakt igenom hela skivan. Men det blir ett låtval som kanske tilltalar er som uppskattar att röja runt i moshen och oss som uppskattar tungt sväng - inledande Agitation! Propaganda! 

Islands POWER PALADIN - här har ni ytterligare en övergång från det ena till det andra som skaver - lirar power metal som om livet berodde på det. Egentligen är det ju rätt logiskt att vårt karga och kalla grannland odlar fram även musik som får räknas in i den grovt dopaminframkallande stilen. Jag blir, såklart, vansinnigt till mig av det här bandets musik som får mig att vilja dricka öl och skutta omkring. Det är självklart en sånginsats i det högre tonläget, galopperande trumspel och en i det närmaste total dyrkan av solon som antingen träffar mitt i prick eller missar grovt. Vad låten handlar om? Svärd såklart. 

Vi avslutar med BATHORY. Jag upplever att jag är absolut sist på att gräva ner mig i detta legendariska band. Både bandnamnet liksom bandets solklara lodstjärna Quorthon har varit stadiga följeslagare när jag läst om band som WATAIN eller skivgalningar som Åkerfeldt och den närmaste mytiska skivan med den gula geten. Nu tog jag ändå tag i det, och blev som klubbad av en spikklubba när jag drog igång "Blood Fire Death". Galet bra, och något som jag definitivt kommer att fortsätta gräva ner mig i. Låtvalet är The Golden Walls Of Heaven. 

Kamrater, vi tar helg på detta!

/Martin