Fredagslistan 2026, vecka 25: Ministry Midsummer Madness!

Gomorron. Idag ska vi ha en lista med bara MINISTRY. Jag har ju lyssnat troget sedan tidigt 90-tal men har aldrig (såvitt jag kan minnas) haft en renodlad Ministrylista i bloggen utan bara kört enstaka låtar. Jag växte upp med dem och faktum är att det är rätt få band har jag burit med mig på samma sätt genom livets olika skeenden och krumsprång som just MINISTRY. Sedan ska ärligt sägas att jag tappat dem lite de sista säg 15 åren men det må ju vara hänt. Jag tycker att de gjort en fin liten återkomst med "Hopiumforthemasses" som kom 2024. Listan finns här och längst ner i inlägget.

Urvalet var brutalt svårt att göra så jag fick strama ner det till tio favoritskivor (enbart studioalbum) och en låt från varje. Som ni förstår är det oceaner av guld kvar att ösa ur och jag vill då särskilt framhålla plattorna mellan 89-99 som mina personliga favoriter. Vi kör igång.

MINISTRY bildas 1981 i Chicago av Al Jourgensen. Genom åren har bandmedlemmarna kommit och gått (och drogerna likaså) men de som väl hängde med längst var Paul Barker (som bröt med Al 2004) och Mike Scaccia (som dog i en hjärtattack 2012). Bandet började sin bana inom synth-popens värld och vissa framhåller den perioden som den främsta. Jag är dock av annan åsikt och tar därför inte med något från skivan "With Sympathy" som kom 1983.

Efter den skivan ändras bandsättningen och Al Jourgensen drar musiken mot skramligare jaktmarker. Elgitarrer blandas in, tape loopar, monotona trummaskinsslingor och samplingar från filmer likaså. Man hittar fram till disten, man får till en mer industriell ljudbild. Och nu börjar vi snacka röjig musik.

"Twitch" kommer 1986 och har ett kallt och rått ljud, fortfarande med ena benet förankrat i synthen men mer mot EBM än pop. Här har jag valt Isle of Man men man kan med fördel lyssna på hela skivan för att få en känsla för hur MINISTRY lät precis i begynnelsen när det klassiska soundet började sätta sig så smått.

På "The Land of Rape and Honey" (1988) har ljudbilden utkristalliserat sig än mer. Låtarna är tajtare och rakare och har snäppet mindre experimentverkstad över sig. Ett starkt kännetecken vad gäller MINISTRY är det monotona. Man jobbar med upprepningar som görs med millimeterprecision och får fram ett otroligt sväng. I händerna på en klåpare hade detta blivit tråkigt och intetsägande men här karvas det till guld. Jag har valt låten The Missing men allt är lika bra.

Så är vi framme vid "The Mind Is a Terrible Thing to Taste" som ser dagens ljus 1989 och är bland det bästa de släppt i mitt tycke. Ljudbilden är fläskigare här, vi har mer tryck i bas och samplingar men i övrigt känner man igen sig. Det här är ett fint exempel på ett band som hittar ett sound och renodlar det hellre än att testa nytt. Föredömligt. Thieves blev mitt förstahandsval men lyssna för guds skull igenom hela alltet.

Den kanske mest kommersiellt kända skivan "ΚΕΦΑΛΗΞΘ" eller "Psalm 69: The way to succeed and the way to suck eggs" som den också heter kom 1992 och innehåller idel hits. Videon till Just One Fix gick varm på MTV vid den här tiden, den är regisserad av Peter Christopherson (från THROBBING GRISTLE, COIL, mfl.) och gästas av en åldrad William S Burroughs med ett hagelgevär i högsta hugg och skjutfingret redo. Vill man så kan man ju dra en parallell till att Burroughs dessvärre sköt ihjäl sin fru på 50-talet och det råder väl delade meningar kring om det var en olycka eller ej men vi lämnar det därhän. Låten är briljant på alla sätt.

När skivan "Filth Pig" kom 1996 var jag lyrisk och svalde den med hull och hår. Det var det inte alla som gjorde kan man lugnt säga. I efterhand betraktas den här skivan som något av en klassiker men där och då skilde den sig en del från det MINISTRY vi var vana att höra och jag har mer än en gammal kompis som tog sin hand ifrån MINISTRY i och med det. Musiken är långsam, malande, doomig, gränsar mot sludge. Alldeles ljuvlig med andra ord. Här har jag valt titelspåret Filth Pig.

"Dark Side of the Spoon" kom 1999 och är en parafras på Pink Floyds "The dark side of the moon". Vid den här tiden var flera av MINISTRYs bandmedlemmar djupt inne i heroinmissbruk, inte minst Al själv. Så det är en sorts självironisk blinkning i och med att skedar ofta förekommer i sådana sammanhang. Dark Side... är en både röjig, snabb och samtidigt fri och luftig skiva. Det tas ut lite svängar, det testas lite jazzigt sound på sina ställen. Supermanic Soul har ett bra sväng och en klar arenarockskänsla över sig.

Nästa skiva, "Animositisomina", kom 2003 och var på många sätt svår. Al Jourgensen försöker sluta med drogerna och mår väl inte så där jättebra av det, han blir också osams med vapendragaren Paul Barker som slutar i bandet. Det finns en tryckande atmosfär över den här skivan och det är jag svag för. Animosity fick det bli men det finns många bra låtar här, exempelvis: Broken, The light pours out of me och Shove.

MINISTRY har alltid haft en antifascistisk och vänsterpolitisk inriktining men det blev nog som mest tydligt med trilogin av skivor som släpptes mellan 2004-2007 med klart anti-George W Bush tema. Först kom "Houses of the Molé", sedan "Rio Grande Blood" och slutligen "The Last Sucker". Från dem har jag valt ut två låtar, Rio Grande Blood och No Glory. 

Med dessa tre skivor går man från ett mer traditionellt industriellt metal-sound till att blicka mer mot thrash. Inte alls oävet. 

Här emellan kommer några i mitt tycke mellanår. Det är inte dåligt men det är inte lika bra som det har varit så vi hoppar framåt en bit till 2024 då "Hopiumforthemasses" släpps. Jello Biafra från bland annat DEAD KENNEDYS kör lite gästsång, dock inte på Goddamn White Trash som jag valt till listan. Det trevliga här är att det förutom den klockrena politiska satiren är något av en återgång till tidigare MINISTRY. Inte för att thrash-åren inte är bra, de är snarare mycket bra, men det fina i kråksången är att man kan få både och. Både industri och metal. Både bredbent rock och monoton råsynth. MINISTRY har alltid känts bjussiga på så vis, det är alltid more is more. Både vad gäller den egna musiken och i de otaliga samarbeten som gjorts genom åren med andra artister.

Första gången jag såg dem live var på Hultsfred 1996 och då strök Al runt och jagade substanser på festivalområdet, säkert med framgång. 2003 (också Hultsfred) rökte de öppet på scenen vilket ju inte var så värst snyggt och jag vill minnas det som en ganska stor skandal. 

Senast jag såg dem var på Sweden Rock 2008 med en då drog- och alkoholfri frontman på vad som sades vara bandets tack och farväl-turné. Nu blev det inte så och tur är väl det. Jag vågar påstå att deras glansdagar passerat men det är ju onekligen kul att de fortfarande håller på. Med det säger jag tack för idag och glad midsommar.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 25: Ministry Midsummer Madness!

Fredagslistan 2026, vecka 24: Polskt vansinne

Eftersom vi varit inne och nosat på flera polska akter vid andra tillfällen tänkte jag ta tillfället i akt och göra en lista med lite gott och blandat.

Den polska black metal scenen är gammal och anrik. På några sätt liknar den hur scenen har kommit att växa fram i Finland. Samma varning gäller för den polska scenen som den finska. Det finns väldigt många band med tveksamma åsikter och värderingar. Detta är något jag har stött på hos polacker också. Det kanske är lättare och roligare att provocera med nazist-flirtar när landet faktiskt var ockuperat under andra världskriget? Jag vet inte men jag vill bara säga att jag inte tar något som helst ansvar för politiska åsikter hos andra människor. Nog om detta. Listan hittar ni här och som vanligt i slutet av inlägget.

Besatt - "Mad minds" (Hail Lucifer, 2000, Pagan Black Cult)

Vi börjar med ett band som började spela 1991 och fortfarande håller på till dags dato. Känns inte riktigt som de någonsin fått ett större genombrott trots att det är ganska kompetent musik. 

Besatt spelar snabbt och melodiös black metal av nordiskt snitt. Jag hör influenser av både Dark Funeral och Urgehal. Fast någonstans påminner det mest om Tsjuder. 

Det är mangliga trummor och oväntat fläskiga basgångar som snarare än mörkt och ondskefullt gör att låten låter pigg och samtidigt drar åt det episka hållet. 

Att bandets namn är Besatt skvallrar kanske lite om att den nordiska stilen är en uppenbar förebild. Nu går vi vidare.

Massemord - "The Madness Tongue Devouring Juices Of Livid Hope" (EP, 2010, Pagan Records)

Ännu ett polskt band med ett namn som för tankarna till Danmark eller Norge. Detta gäng har spelat sen 2000 och det är oklart om de fortfarande är aktiva. De har inte släppt något material på över 13 år men inom black metal behöver det ju inte betyda något alls. 

Massemord är intressanta. På några av deras tidigare släpp låter bandet verkligen som äldre Marduk men på denna låt och ep är det något helt annat. Istället får vi en trettiofem minuter lång låt med väldigt mycket progressiva inslag. Det är postrockigt, influenser från hc och effekter. Grunden är dock trummor och bas som ligger och maler. Jag tror utan tvekan att fans av modern post-metal och hc kan digga detta. Som med alla såna här episka låtar krävs det ofta något extra för att jag ska orka med hela låten. Jag tycker Massemord lyckas hålla intresset uppe hela tiden. Inte helt olika svenska Pest gjorde det med "Lífit es dauðafærð" även om den låten bara klockar in på strax över 20 minuter. Raskt hoppar vi över till något annat. Skumt omslag som känns dsbm. 

Witchmaster - "Goathorn Witchfuck" (Masochistic Devil Worship, 2002, Pagan Records) 

Okej. Detta är ju kanske lite cringe eller en guilty pleasure beroende på hur man ser det. Black / thrash metal med sataniska och sexuella teman är ju ingen direkt nyhet. Det gjordes redan i slutet på 80-talet i bland annat Sydamerika. Band som jobbar vidare med den här typen av musik och texter kryddar inte helt sällan musik med samplingar från diverse vuxenfilmer. För min del kan det kännas lite pinsamt helt enkelt. Men nu ska vi inte uppehålla hos vid det utan prata om Witchmaster. 

Bandet bildades i Polen 1996 men är tydligen baserad i Storbritannien numera. Det jag har hört av bandet är väldigt kompetent black/ thrash metal med fantastiska trummor av Inferno som bland annat är känd för sina insatser bakom trummorna i Behemoth. Bandet kör på med sin stil och jag måste verkligen ge dom en eloge för att de är så konsekventa. Gillar man denna smala subgenre är Witchmaster en given lyssning. 

För den som är intresserad av låttexten kan jag bjuda på ett utdrag här, ska dock sägas att jag  trodde att sången var på polska fram till refrängen:

Lustful bitch

She's ready to die

Fuck with goat

Sabbath rite

Skämskudden kommer fram med andra ord. Omslaget är ju också i samma lätt pinsamma anda. 

Nu kör vi vidare med ett annat band som jag verkligen också uppskattar trummorna hos.

Kriegsmaschine - "Lies of the Fathers" (Enemy of Man, 2014, No Solace Records)

Innan vi kör igång med detta är det nog på plats med en liten heads-up. Kriegsmaschine består idag av medlemmarna från Mgla och ett par andra musiker. Texterna och konceptet bakom bandet bygger till stor del på övermänniskoideal och andra tveksamma tankegångar från början av 1900-talet. Bandnamnet säger väl det också egentligen men jag vill ändå påpeka detta. 

Bandet bildades 2002 och har genomgått ett par olika musiker men idag verkar det som sagt vara mer eller mindre ett sidoprojekt till Mgla. Låten jag har valt är från deras fullängdare från 2014. Musikaliskt är detta modern black metal på alla sätt. Det är väldigt välspelat och tekniskt utfört. Just trummorna är något jag alltid fastnar och kommer tillbaka till. Kriegsmaschine lyckas med att låta nedstämda och nästan deprimerande på ett sätt som mest liknar fransk modern black metal. För min del jämför jag Kriegsmaschine med ett möte mellan Aosoth och Mgla med lite mer fokus på tekniskt spelande.  Nu över till dagens sista låt. 

Black Witchcraft - "Devilish forces" (Stare into the Blackest Depths of Hell, 2025, Under the Sign of Garazel Productions)

Det riktiga polska vansinnet sparade vi till sista denna gång. Idag representeras det av Black Witchcraft som är en ny bekantskap för min del men då bandet gav ut en fullängdare på det alltid lika pålitliga bolaget Under the Sign of Garazel Productions förra året var det ju givet för min del att köpa skivan. Och det ångrar jag inte en enda sekund. 

De två medlemmarna i detta relativt nystartade band har skapat en cocktail bestående av extremt snabb och arg black metal som den spelas i Sverige och Finland blandat med en skevhet som jag känner är mer typisk för mer mellaneuropisk black metal. Sången står verkligen ut med mycket bra skrik och obehagliga ljud. I denna låt som jag har valt kommer det också in lite synthar och en orgel som ökar på den obehagliga känslan. Överlag finns det en bra balans och roligt låtskrivande och för min del är detta en av förra årets bästa skivor. 

Om man gillar Katharsis, Funeral Mist och säg Horna tror jag att Black Witchcraft kan passa. 

Det var allting för denna gång. Vi har knappt skrapat på ytan och kommer definitivt återkomma till Polen för bloggens räkning. Vill för en sista gång trycka på att jag inte delar politiska åsikter med artister som finns här på listan.

Listan hittar ni här. /Oscar K.

Fredagslistan 2026, V. 23: LA Hardcore

Nu har jag suttit i 10 minuter och övervägt huruvida jag ska börja dagens inlägg med frasen ”Hej!” eller inte. Jag har inte blivit mycket klokare så jag tänker att detta är en fullt tillräcklig inledning som någon. Den fyller sitt syfte. Nåväl.

Jag tror att många tänker på antingen Hollywood och glamour eller misär och övervåld från poliser när de hör orden Los Angeles, båda är väl rätt på sitt sätt. Själv tänker jag på Black Flag och den fantastiska scenen som fanns där under sent 70- till sent 80-tal. Jag tänker att jag ger ett litet axplock av mina favoriter och tipsar om dokumentärerna The decline of western civilization och American Hardcore samt böckerna American Hardcore: A Tribal History och Henry Rollins Get in the van för den som vill fördjupa sig mer i ämnet.

Vi har tidigare varit på studiebesök i Boston och New York som hade distinkta stilar men hur låter det på andra kusten? Häng med!

Så packa giltiga identitetshandlingar och korrekta papper, nu åker vi på studiebesök till skitlandet i väst! Listan hittar ni HÄR.

Black Flag har alla koll på hoppas jag men vi kör en kort introduktion ändå. 1976 bestämmer sig gitarristen och den ende konstanten tillika envåldshärskaren Greg Ginn och sångaren Keith Morris för att börja lira ihop och 1979, efter att ha rekryterat basisten Chuck Dukowski, släpper de EPn Nervous Breakdown på Ginns label SST. Känner ni igen labeln SST? Om ni gillar bra musik finns det goda chanser att du hållit i en platta som har loggan på baksidan.

Det är svårt att prata om bandets medlemmar och historia utan att bli långrandig men värt att notera är att det har varit allt annat än smooth sailing för bandet och (den kanske inte alltid helt sympatiske) Ginn men musiken, arbetsmoralen och D.I.Y-andan går inte att komma undan från och jag undrar hur många band som bildats som en direkt följd av att upptäcka bandet.

Efter att Keith Morris och Greg Ginn blev ovänner bildade han Circle Jerks, en annan gigant i HC-världen tillsammans med Greg Hetson. 1980 släpps den legendariska debutplattan Group Sex som levererar en skottsalva à 14 hits på lika många minuter. Det går snabbt, är roligt och fungerar väldigt bra som ett uppsträckt långfinger till tidens konservativa USA.

Greg Hetson bollar Cirkel Jerks med Bad Religion och Morris har släppt magi med OFF! Bandet håller på från och till och turnerade så sent som, just nu faktiskt.

Som jag nämnde tidigare har svängdörrarna i Black Flag varit väldigt aktiva och en kille som hoppat in och smiskat skinn är Bill Stevenson. Innan Milo bestämde sig för att börja på College (hoppas att någon förstår ordvitsen) spelade han i ett av mina absoluta favoritband Descendents. Descendents, med Milo Aukerman på micken (som faktiskt hoppade av och började college för att doktorera i molekylärbiologi) blandade vilt bland genrerna och spelade en mix av hardcore, surf och new wave. 1982 kom debuten Milo goes to college och de håller på än på och av. När Milo extraknäcker som forskare lirar resten av bandet vidare som ALL med Dave Smalley från Dag Nasty på micken.

Vi går vidare med Adolescents som bildades 1979 i Fullerton (det räknas!). 1981 kom den självbetitlade debuten med det blåa omslaget. Detta är en skiva jag har lyssnat otroligt mycket på och som verkligen tilltalade mig som tonåring i lilla Höganäs. Låtarna handlar om tristess, att vuxna suger och att våld suger (scenen i Los Angeles var, om möjligt, ännu mer våldsam och nihilistisk). Musikaliskt är plattan mer välskriven och utvecklad jämfört med övriga band som är primitivare (1981 åtminstone) med harmonier, taktbyten och strukturer. Efter plattan släppts slutade gitarristen Rikk Agnew som skrivit majoriteten av musiken, vilket är synd för resten av diskografin kommer inte i närheten. 

Vi syr ihop säcken med ett annat band som debuterade under det tidiga 80-talet med en platta som behandlade ämnen som psykisk ohälsa, utanförskap och att vara en missförstådd ungdom. Jag pratar såklart om Suicidal Tendencies. När andra band drog åt surf och new wave-hållet gick ST åt det hårdare och vips, så har vi genren crossover (på gott och ont). Singeln institutionalized slog ner som en bomb, spelades på MTV och tillsammans med Gang Green från Boston blev HC något annat.

För er som tyckte att detta var trevligt kan jag rekommendera banden Fear, D.I, T.S.O.L, Wasted Youth och Youth Brigade, alla från området och tiden.

Håll det äkta och glöm inte att vara snälla mot varandra.

Hardcore will never die but you will

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 22: Långsamt och/eller ledset

Gott folk!

Sommaren är i antågande, och som en sann killjoy så kommer här en lista i moll. Bara för att, liksom. 

Vi kör! Ni hittar listan här!

 Vi startar med dysternestorerna från Säffle, DRACONIAN. Jag tappade bandet under en period, men med senaste plattan som kom i år, "In Somnolent Ruin", känner jag att min dyrkan av bandet for upp ett antal snäpp. Det är som platta betraktat en jävla triumf av gotisk sorgebearbetning med inte en enda svag låt. Jag misstänker att det har med Lisa Johanssons återkomst till bandet. Hennes röst är rent magisk och framkallar rysningar oavsett vokalt uttryck. Jag har valt The Monochrome Blade men hade kunnat ta vilken låt som helst från plattan.

Ytterligare ett ikoniskt band. Jag sade ju att jag skulle kolla in mer från detta band då jag verkligen uppskattade senaste plattan, "Ascension" som kom förra året. Såklart var jag tvungen att kolla in klassikern "Draconian Times", känns som ett givet val. Forever Failure är låtvalet. Ja, det är snyftigt och framför allt extremt snygga gitarrslingor som drämmer hem den här låtens plats i veckans lista. Strängarna formligen bölar fram känslan av överväldigande sorg och det är ju helt i sin ordning. 

Men funeral doom måste väl komma med i listan? Jo, och det med besked. För här kommer MOURNFUL CONGREGATION med en längdslägga av rang i låten The Paling Crest på 18 minuter. Det är stämningsfullt utav bara helvete från det här sydröna bandet från Adelaide i Australien, och jag blev direkt sugen på att kolla in mer musik från bandet enbart baserat på denna enda låt. 

Vemodssvärtan ligger tung över "The Crimson Idol", W.A.S.P.s skiva från 1992. Jag gillar den här skivan extremt mycket, och då framför allt låten The Idol som är så oerhört snygg och ja, vacker att jag är beredd att överse med  Frankie Banalis parodiskt bredställda bastrummor. Fantastisk stämning, och lysande gitarrspel gör den här låten till en av de bästa låtarna bandet gjort - men det känns också som en låt som har en djup innerlighet och uppriktighet i sig. Det är kanske lätt att sympatisera med huvudkaraktären Jonathan som, trots att han når stor berömmelse, egentligen bara längtar efter sina föräldrars kärlek. 

Vi avslutar med Space Dye Vest och proggikonerna DREAM THEATER. "Awake" var en skiva som jag hade längtat extremt efter. Såklart med vansinniga förväntningar efter det att jag upptäckt bandet när "Images & Words" kom ut. Jag minns att jag faktiskt var besviken på vad bandet gjorde på "Awake". Det var då. Nu tror jag att detta är skivan jag oftast återvänder till i bandets diskografi. Så kan det bli. 

Vi bölar oss in i helgen!

/Martin

Fredagslistan 2026, vecka 21: Herr B strikes gold!

 Ännu en vecka, ännu en eklektisk mix av skivor som ska recenseras. Dock mindre eklektisk än förra gången, det finns en vag röd tråd, lite av en resa. Det började kaotiskt, spastiskt och spretigt med alla möjliga olika grejer som händer utan förvarning. Kaoset blir hypnotiskt, och skickar en nästan in i trans som sen fulländas till en totalt drömmig trip.

Album 1: KAOS

The Mars Volta! Jag visste i princip ingenting mer än att de ska vara rätt kufiga. Ingen speciellt stabil grund att bygga en åsikt på, men vart fan ska vi börja då? Äsch, vi kör från början. Debutskivan De-Loused in the Comatorium (2003) börjar lugnt men illabådande, det är stämningsfullt oväsen och gitarrplink som snabbt EXPLODERAR in i någon vild kakofoni av hektiskt trummande och sorgliga pianomelodier bakom skräniga gitarrer och sångaren Cedric Bixler-Zavalas tenorröst. Och detta är enbart ett startskott, man får innerligt hoppas att publiken uppskattar överstimulering. De-Housed in the Kodachromium är absolut inte för den sansade medborgaren, här måste man finna sig i det oväntade. Runt varje hörn väntar ett nytt beat, en liten lugn promenad i ett deprimerat sinne eller ett dödligt handgemäng med närmsta beväpnade farmor. 

Hmm, farmor ser ut som Rick Rubin. Fan, det ÄR Rick Rubin. Jävla skit, jag börjar få lite ont i öronen. Dynamik? Naeh, det ska bara låta HÖGT. Och även om jag uppskattar musiken innerligt så är skivan lite för lång. Om den varit 15-25 min kortare hade jag nog snabbt blivit frälst och räknat den till en av de mest imponerande jag någonsin hört. Men 60 minuter med Rubins skitproduktion är lite för magstarkt. Dock drar varenda jävel sitt strå till stacken. Här finns inga svaga prestationer från: gitarrist Omar Rodríguez-López, trummis Jon Theodore, keyboardist “Ikey” Owens, förste ljudeffektspojke Jeremy Ward och, hör och häpna, FLEA på bas. Red Hot Chili Peppers är ett av världens mest överskattade band, detta är faktum. Men för att citera min gode skråbroder Oskar “Big O” Svensson: “Flea e aight”. Och även om basen inte är det galnaste i musiken så är jag ändå nästan mest imponerad av hur det inte låter som Flea, jag hade då aldrig gissat mig till att han spelade på skivan. Det är briljant spelat, bara oväntat.

Album 2: Hypnos

Intronaut har varit på tapeten i några år nu, sedan en klasskamrat från gymnasiet skickade en låt från dagens andra skiva, The Direction of Last Things (2015). Låten i fråga var Fast Worms, första spåret. Här är det prog så det räcker och blir över, det är fortfarande fullständigt oväntade grejer runt varje takt, ett sludgigt råtungt riff med både skön och fulsång följt av ett polyrytmiskt break med något jag mer väntat mig från Weather Report om de råkat äta lite för stark mat eller bara var på dåligt nog humör utan att smaklökarna vanhedrats. Komplett med ett fusion-stöpt bassolo och den typen av beat som bara masochister ger sig på frivilligt. 

Men trots alla dessa rörliga delar blir det som en stor medryckande hypnos, som man plötsligt slits ur av ännu ett råtungt sludgeriff. De väldigt vackra bitarna av skönsång på flera låtar, proggiga gitarrsolon och snygg användning av dissonans. Jag har inte riktigt ord för att beskriva vad grabbarna grus lyckats med utöver att det är fantastisk musik. Sacha Dunable på gitarr och sång, Joe Lester på bandlös bas, Danny Walker på trummor och Dave Timnick på lite allt möjligt skit inklusive gitarr, sång och tabla (indisk liten trumma). Vilka musiker, halleda.

Album 3: Dröm

Curves debut, Doppelgänger (1992), är en rent magisk shoegaze-skiva med alla drömlika ljudlandskap man kan önska sig över drivande beats. Bandet bestod av sångare Toni Halliday och multiinstrumentalisten Dean Garcia och slog dessvärre aldrig riktigt igenom som jag förstår det. En enorm synd, då Garcias otroliga ljudlandskap och elektroniska beats skapade tillsammans med producenten Flood och mixaren Alan Moulder (som båda jobbat med alla möjliga grupper inklusive NIN och Pumpkins under deras guldåldrar) är det perfekta komplementet för Hallidays drömska sång. 

Jag lämnas helt ärligt mållös när jag lyssnar på musiken, det är nästan som att en pusselbit hamnat på plats. Jag upptäckte bandet för många år sedan genom youtubern Rick Beato när han hade låten Horror Head i en lista över de bästa bassounden någonsin. Den var lika slående då som nu och jag vet inte varför jag inte bara lyssnade på hela skivan. Det är så tragiskt att gruppen la ner redan 2005, då jag hade älskat att höra det här live och verkligen omslutas av musiken, försvinna in i en dröm. 

Det var en riktig rejäl fångst den här veckan. Förväntningen var inte att få med mig 3 förbaskat bra skivor som jag inte kommer vara färdig med på många år. Nästa gång ämnar jag försöka mig på lite hardcore, en genre jag kan väldigt lite om. Samma tid, samma kanal osv.

//Herr B in dreamworld

Fredagslistan 2026, vecka 20: Fredagslistan Ist Krieg!

Gomorron! Dagens lista är en produkt av att Oskar S med solsken i blick sa till mig i lunchrummet på jobbet härom dagen att han har börjat lyssna på BOLT THROWER! Jag kände mig med ens väldigt upprymd och tänkte ja jävlar vad bra BOLT THROWER är. Därav kör jag idag en lista på tema krig så ladda slangbellor och ärtrör och visualisera en gammal oförrätt så kör vi. Listan finns HÄR och längst ner.

Ukrainska 1914 är jag förtjust i sedan de släppte sin "The blind leading the blind" år 2019. En rakt av monumental dödsmetallplatta som efterföljts av två fullängdare som varit snäppet sämre men det betyder bara att de varit riktigt bra och inte hållkäften-bra. Bandnamnet syftar förstås på årtalet då första världskriget bröt ut men det hade ni redan gissat.

Och som listans nummer två förstås BOLT THROWER med världens coolaste basist Jo Bench. Jag har nog lyssnat mest på "Those Once Loyal"-plattan så den håller jag högt men i sanningens namn är ju allt bra. "...for Victory" går inte av för hackor och sannerligen inte "The IVth crusade" heller. Störtlöjligt att jag aldrig såg dem live men man kan ju inte vinna jämt.

SODOM var som vi minns med i listan härom veckan och vi kör dem förstås ett varv till. Jag är svag för gitarrarbetet och svänget på "Persecution Mania" så den fick det bli. Omslaget är också klassiskt dystopiskt. Har inte så mycket mer att tillägga än att vi kan vara säkra på att tyskarna kan sin thrash.

Ja då är tiden kommen då vi behöver tala om neofolk. Neofolk är en trevlig men lite utskälld genre som bitvis attraherar högerextrema element. Det finns ju skäl till det, musiken är pampig och sakral, texterna handlar om krig och makt. Det får vara både ledset och storslaget, starkt men känsligt, män som drar ut i strid osv. ROME har tagit avstånd från den delen av publiken som står åt höger och sympatiserat med vänstern i intervjuer och ibland också sagt sig vara hyfsat icke-politisk. I vilket fall som helst gillar jag neofolk utan att för den delen vara ett uns på högerskalan och tycker nog att vi ska avdramatisera det hela lite så att folk kan komma ut ur neofolkgarderoben och doppa tårna i genren utan att skämmas.

Med det sagt finns det såklart högerextrema neofolkmusiker också men dem kan vi ta och skita i. Jag såg ROME live i Malmö för ungefär tio år sedan och det var finfint. Jag var också en av få kvinnor i publiken kan tilläggas. Det är väl något särskilt med män och krig tänker jag. En rolig detalj med ROME är också att jag på rak arm kan räkna upp åtminstone tre kompisar som ser ut nästan exakt som Jerome utseendemässigt. Mackan, Kristoffer och David - jag tittar på er.

Avslutningsvis tycker jag vi ska nämna SEPULTURA som ju har ett återkommande krigstema textmässigt. För mig personligen var "Chaos A.D." livsomvälvande när den kom och därav kör vi den kanske något uttjatade men ack så ljuvliga Territory. Ni har hört den innan, jag har hört den innan men the heart wants what the heart wants!

Nu lägger vi ned våra vapen och tar helg.

/Susanne

Fredagslistan 2026, vecka 20: Fredagslistan Ist Krieg!

Fredagslistan 2026, vecka 19: Begravningar och plågoandar del 1.

Min kompis Henrik brukade kalla mig slumpmaskinen för att min hjärna och mun ofta bestämde sig för att säga de mest otroliga saker som bara jag fann logiska och den röda tråden var inte riktigt närvarande. Därför vill jag ta er med på en resa genom mitt inre. Den som är någon sorts hobbyfreudian kanske får ut något av det. Annars får ni bara passa på att njuta av de bra låtarna. Nog snackat. Nu kör vi igång resan. Listan hittar ni som vanligt här och längst ner. 

Allt började med en tanke, varför finns det inte fler bra danska black metal band? Resten av Skandinavien kryllar verkligen av sådana band av varierande kaliber. Visst finns det en del band som förtjänas att nämnas som Serpents Lair med flera. Sen slog det mig som en blixt från klar himmel. Vem behöver ny och modern black metal när kungen av kungar King Diamond finns. Därför blev det logiskt att börja med denna låt.

Mercyful Fate–"Black Funeral", (Melissa), 1983, Roadrunner Records).

Vad ska jag försök säga om Mercyful Fate och King Diamond som inte någon har sagt innan? 

Det finns nog inte så mycket att tillägga. Bandet bildades någonstans kring 1981 i Köpenhamn och har genom åren spelat, haft pauser, King Diamond har haft sitt sidoprojekt som heter King Diamond men för mig är det ett sidoprojekt. Jag gillar verkligen Mercyful Fate och det är nästan lite hemskt hur svårt jag har att övertyga andra om bandets förträfflighet. Jag vet inte om det King Diamonds falsettsång som gör att folk ger upp, det kan vara de riktigt hårdrockiga gitarrsolona eller hela grejen med konceptskivor.Produktionen och låtskrivandet är på hög nivå. När King Diamond vrålar "Hail Satan" är det bara att kapitulera till den svarta begravningen. 

Black Funeral–"Bathory Incarnate (Goddess of Death Arises)", (Empire of Blood), 1997, Full Moon Productions).

Black funeral var det ja. Här har vi det amerikanska black metal bandet som torterat öron sen 1993 och forsätter än idag. Här är det en låt från deras andra fullängdare. Jag vill bara stanna upp lite och citera informationen från Encyclopaedia Metallum angående bandet:

 "Part of Ordo Ater Anguis (or the Order of the Black Serpent), along with AGLS, Akhtya, Apparition, ARC, Atra, Darkness Enshroud, Drowning the Light, Eidolones, Forgotten Kingdoms, Ghosts of Oceania, Harvest, Ichor, Kuru, L.C.F, Nazxul, Pestilential Shadows, P.N.G, Red Dragon, Rift, Shroud Devourer, Sic Itur ad Astra, Strigoii, Taghairm, Tzalmot, and Valefor".

Nu när vi har fått det ur världen kan vi fokusera på musiken detta band från Indiana har frambringat. Början av låten låter som om Cradle of Filth hade misslyckats att få en studio och låtit Sarah Jezebel Deva spela in sina viskningar i en bandspelare av typen femåringar får i julklapp. Resten av låten har en ljudbild som kan locka den mest inbitna "Les Légions Noires"-diggaren. Att bandet helt plötsligt stannar upp för att börja spela ett riff som jag känner igen från svenska Bathory är en självklar bonus. Ett band för finsmakare helt enkelt. Eller för den som verkligen vill höra ett av de tidigaste och eventuellt viktigaste USBM-banden. Att sångaren kallar sig Baron Drakkonian Abaddon är definitivt coolt. Däremot fick låttiteln in mig på nästa spår. 

Tormentor–"Elisabeth Bathory", (Anno Domini), 1989, Independent).

Det blev inte bandet Bathory! Istället en annan låt på temat Elisabeth Bathory. Denna gången från det legendariska ungerska bandet Tormentor med Attila Csihar på sång. Samma Attila som fick hoppa in som den nya sångaren i Mayhem. Det sägs att det hans insatser på denna demokassett som gjorde att han blev tillfrågad men det vet jag inte. Det enda är att jag vet att allt är black metal historia. Tormentor är verkligen urtypen för black metal som jag gillar. Någonstans i brytpunkten mellan första och andra vågens black metal med både episka och ondskefulla partier. Sången är också top notch och produktionen är lagom rutten. Däremot fick bandnamnet Tormentor mig att tänka på en annan låt. 

Kreator–"Tormentor", (Endless Pain, 1985, Noise Records).

Här är vi naturligtvis smack in the middle of 1980–talets Tyskland. Kreator som ett tag tidigare i karriären faktiskt hette Tormentor och spelade in låten Tormentor till sin demokassett blir ett naturligt steg i Tormentorlogiken i min hjärna. Kreator är ett legendariskt thrashband men för min det är det nästan med Endless Pain skivan som de peakar då bandet låter lite elakare och jag skulle till och med våga kalla det black/thrash på vissa ställen. Bandet skulle gå vidare och räknas än idag som ett av de största namnen inom thrash metal. Rikigt tufft omslag också. Min hjärna spann naturligtvis vidare på detta med tysk thrash och leder fram till dagens sista låt.  

Sodom–"Blasphemer", (In the Sign of Evil, 1985, Devil's Game).

Vi kan ju inte bara ha en någon som plågas vi måste ju ha någon blasfemisk också. Därför håller vi oss kvar i år 1985 och Tyskland. Här snackar vi Sodom eller Wodos som skämtet med den upp-och-nedvända patchen som försökte säljas på Ebay går. Här är tyskarna som bäst. Det är ondskefullt skratt i introt, grym gitarr, piskande trummor och väsande sång med textrader som:

"I turn the cross upside down

And read Satanic Bible with fucking grown

My life begins at midnight twelve

Masturbate to kill myself"

Ough! Tio av tio! Överallt. Detta tillsammans med skivan "Obsessed by Cruelty" som kom 1986 är kanske det bästa Tyskland har att erbjuda. Notera också att på den fullängdaren finns låten "Deathlike Silence" med vilket kanske för många är känt som namnet på skivbolaget som Euronymous startade och bland annat gav ut Mayhem och annan tidig norsk black metal på. Med det vill jag säga att cirkeln är sluten för min del. 

Slumpmaskin eller inte, det är så min hjärna har fungerat denna vecka och jag hoppas att ni haft lika kul som jag. 

Listan finns här. 

/Oscar K.