fredag, juni 18, 2021

Fredagslistan, vecka 24: Blue Öyster Cult - Hidden Hits vol 2


 (tryck på bilden för att lyssna)

För två månader sedan postade jag en lista med fem riktigt bra låtar av BLUE ÖYSTER CULT, som kanske inte fått den uppmärksamheten de förtjänar. Idag fortsätter vi, nu med fem skivor från det svåra åttiotalet. Vän av ordning märker att jag hoppat över 1979 års AOR-poppiga "Mirrors", och det är medvetet. Den har några få stunder det glimmar till, men som helhet är den svår att inte behandla styvmoderligt.

För de band som var djupt rotade i sjuttiotalets mix av psykedelia och arena var övergången till det syntetiska åttiotalet ofta svår. Rockhjältar med egon uppblåsta av framgång och kokain föll in i trettioårskriser och tappade bort sig i den nya estetiken som gällde. BÖC hade kunnat gå samma väg, och i viss mån gjorde de nog det, men de äntrade åttiotalet på ett oerhört snyggt sätt, ledsagade av den nyligen bortgångna Martin Birch - idag väl mest känd för att ha producerat alla IRON MAIDENs klassiska plattor och skivorna av RAINBOW och BLACK SABBATH som Dio sjöng på. En gubbe som kunde sin hårdrock alltså. 


1980, "Cultösaurus Erectus". En förvånansvärt energisk upptempoplatta, men som slutar i klassiskt BÖC-maner med en dunkel bit. Unknown Tongue beskriver en tonårstjej som vaknar mitt i natten i sitt flickrum. Ppådriven av en röst inifrån eller utifrån skär hon sig djupt med ett rakblad och smakar sitt eget blod. Ett mystiskt eller sexuellt uppvaknande, en gryende vampyrism, eller något annat? Vem vet, morgonen efter ger hon sin mor en puss innan hon tar bussen till skolan. BÖC när deras textsmide är som bäst. Fin låt, med.


Året efter släpptes "Fire of Unknown Origin", även den proddad av Martin Birch (den fyllde 40 år bara härom veckan!). Här fortsatte de sitt samarbete med både Patti Smith, och med fantasyförfattaren Michael Moorcock, som även skrivit några texter till Cultösaurus. Utöver radiohitten Burning for you är Veteran of the Psychic Wars skivans mest kända (och världens bästa) låt, när den var med i den tecknade filmen Heavy Metal. Vengeance (The Pact) skrevs för den filmen men kom inte med - texten är baserad på en av filmens sekvenser, rakt av (videon här är ihopklippt från just den delen av filmen, missa inte den). En ordentlig fantasymetal-rökare! Blir inte så mycket bättre än så här va?


Åttiotalet börjar ta ut sin rätt sen, och gör sig starkt påmint på 1983 års "Revölution By Night". För första gången sedan innan debuten har bandets line-up ändrats, med en ny trummis. Produktionen är betydligt glättigare och AOR-igt, med programmerade synthar och digitala trummor - MTV-hitten Shooting Shark låter mer som dåtidens GENESIS ärligt talat. Men BLUE ÖYSTER CULTs känsla för snygga låtar med gåtfull och dunkel atmosfär är oförändrad, vilket det nerviga psykos-morddramat Veins tydligt visar. 


1985 och 40-årskriserna nalkas. Nu är även orginalkeyboardisten Allan Lanier väck, och BÖC börjar tappa styrfart ordentligt. Men "Club Ninja" är, liksom sin titel, både urtöntig och asball på samma gång. Plats 41 på svenska albumlistan, märkligt nog. Inte mycket att tillägga, lyssna på Shadow Warrior: det doomiga breaket två minuter in, riktigt tuffa grejer. Synd att nya trummisen är halvkass, men det är som det är. 


Allting har ett slut, och så även BLUE ÖYSTER CULTs åttiotal. Men vilket slut sedan! "Imaginos" från 1988 är ett konceptalbum vars tillkomst är lika invecklad som dess handling. Egentligen skulle det bli bandets originaltrummis soloalbum, med texter av deras ursprungliga producent/manager/chefsideolog Sandy Pearlman. Skivbolaget gillade inte första versionen, tvingade fram en nyinspelning som släpptes som BÖC, även om det är fler gästmusiker (inklusive en ung Joe Satriani) än bandmedlemmar. Rörigt är bara förnamnet. Vad är resultatet? Gotisk och storvulen progressiv heavy metal. Ett par nyinspelningar av gamla låtar (Subhuman och Astronomy). De är båda fantastiska, men jag väljer att avsluta den här listan med The Siege and Investiture of Baron von Frankenstein's Castle at Weisseria. En låt lika mäktig som sin titel. Joe Cerisanos gästsång är gudomlig. 


Så, det var allt. En dag ska jag ge skivorna från 1998-2000 och comebacken från ifjol en chans, men det är inte idag. In och lyssna!




fredag, juni 11, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 23: Brasilien represent!

 Gott folk! 

Det var ett tag sedan vi körde en fredagslista på temat Brasilien, 2013 närmare bestämt. Brasilien -  detta land med en numera otroligt bra metalscen vid sidan av sin fina fotboll och rent för djävla farliga president matar med frenesi ut musik inom en hel massa subgenrer, ofta med den äran. 

Nós dirigimos para o inferno! 

CRYPTA är ett band som släpper sitt debutalbum idag faktiskt, men det här gänget har grymt med rutin sedan tidigare. Två av medlemmarna - Fernanda Lira på bas och sång och Luana Dametto på trummor - känner jag igen från NERVOSA och de två gitarristerna Tainá Bergamaschi och Sonia Anubis har också flera år av lirande bakom sig. Melodisk döds är, när den liras på det här sättet fullständigt underbar. Det är ett satans driv i CRYPTAs musik, fylld av självförtroende och medlemmarna vet sannerligen vad de sysslar med. 


Jo, det blir SEPULTURA också. Jag hoppas att ni har överseende med det när ni kollar in denna dräpande version av Arise från Pinkpop 1996. Satan vilken lavett! 

Svärtad döds från TORTURE SQUAD gör det sannerligen inte ont att lyssna på. Det är, såklart, en myckenhet av tvåtakt men vi är ju inte de som klagar på det, haha! Det här bandet vet hur det ska liras tajt - alla medlemmarna tänder på alla cylindrar men jag lyfter gärna fram trummisen Amílcar Christófaro som lirar så satans distinkt och kul att jag nästan trillar av stolen. Extra plus för det exakta slutet. Inga jävla fade-outs här inte!

Nu blir det yster ringdans! HIBRIA lirar en underbar kombo av speed och power metal. Dubbeltrampet dominerar nästan fullständigt här och jag måste säga att jag är helt såld på sångaren Iuri Sanson. Vill ni höra mer av honom så kan man lyssna på ETERNITY'S END där en viss Hannes Grossmann lirar trummor. 

REBAELLIUN listar sina teman för sin lyrik som annihilation, anti-christianity, war och death och då fattar ni att det inte är dags för godnattsånger i ordets bildliga betydelse. Den här trion mosar på utan tanke på att det ska finliras. Men det är inte slarvigt utfört hantverk. Riffen är sylvassa, och så gillar jag att de har bemödat sig att lyfta fram basen på detta oerhört förtjänstfulla vis!

Vi tar helg på det!
/Martin


fredag, juni 04, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 22: Nytt och notervärt!

 Gott folk!

Det är dags för en ny omgång ganska ny musik som har släppts den senaste tiden som jag tycker förtjänar er uppmärksamhet och er tid. Och det kommer, såklart, att spreta en hel del - men det är ni ju vana vid, haha!

Vi kör!

Hannes Grossmann har dykt upp med oregelbundna intervall här på bloggen. Denne tyske multiinstrumentalist förknippar jag främst med en ruggig förmåga att straffa pukor och andra trummor i ALKALOID och BLOTTED SCIENCE, men hans soloeskapader är nästan mer intressanta. Han släppte i dagarna sin fjärde platta, "To Where The Light Retreats" och den är precis som hans tidigare alster så satans sympatisk att ni kommer smälla av. Här finns teknikalitet kopplat till ett djävulskt sväng som är djupt sympatiskt. 

Ni anade kanske att Linköpings THE GREAT DISCORD skulle dyka upp någon gång under det här året. Förmodligen känner ni till att jag har gillat det här bandet sedan första skivan kom ut 2015, och när de nu är på gång med nytt material så är det ju en no-brainer när det håller sådan kvalitet som nya Blood And Envy att de kommer med i en fredagslista. Väldigt mycket RAMMSTEIN över den här låten, och om ni vill veta mer om kommande skivan så rekommenderar jag att ni kollar på en intervju jag gjorde med Fia och Aksel för ett tag sedan. 

Stort hopp vad gäller soniskt uttryck, för nu blir det black metal för hela slanten. Jag älskar prick allt med kanadensiska SPECTRAL WOUND, och det kanske slår er med häpnad då jag sannerligen inte är den störste av förkämpar för just black metal av oss här på bloggen. Men det här bandet levererar musik med sådan episk grad av mäktighet att jag baxnar. Det är rått, det är piskande rent av, men med en sådan satans känsla för melodier att jag osökt kom att tänka på hur jag uppfattar ANAAL NATHRAKH. Jag drämde i med en betygsnia när jag recenserade "A Diabolic Thirst" på WeRock så ni fattar att den skivan är något alldeles extra. Jag hade kunnat välja vilken låt som helst egentligen, men jag har gillat Fair Lucifer, Sad Relic lite extra sedan första lyssningen. 

Sent på bollen när det gäller ALLUVIAL. Jag skyller helt på att jag inte får promos från Nuclear Blast alls, haha! Ni kommer inte att bli förvånade över att det här bandet är med. Atmosfärisk death metal av det modernare snittet brukar få mig att plocka fram uppskattande prosa, och jag finner det här bandets musik djupt tilltalande. Den har tyngd, sväng, driv, fantastiskt instrumentellt kunnande och en dräpande sånginsats av sångaren Kevin Muller. 


Kommer ni ihåg att vi har skrivit om SPELLCASTER? Det bandet finns ju inte längre, men medlemmarna bildade både IDLE HANDS/ONTO OTHERS och så SILVER TALON och jag kan inte säga att jag har så mycket övers för IDLE HANDS även ifall jag vet att det bandet uppskattas av många. SILVER TALON lirar en fin mix av heavy och power metal. Faktum är att sångaren Wyatt Howell låter som en mix av Kiske och Geoffrey Tate när han fortfarande kunde sjunga. Med ett satans självförtroende lirar bandet här det mesta av oss. 

Vi tar helg på det!
/Martin

fredag, maj 28, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 21 - Fem nyanser av doom

Goder afton. Idag ska vi dyka ned i doomens domäner, både vad gäller det långsamma spektrat och det lite mer rasande sludge-betonade. 

THROAT är första bandet ut och detta glada gäng ingår i den snabbare skolan med musikala inslag av den art man brukar kalla noise-rock. THROAT släppte häromveckan fullängdaren "Smile Less" på Svart Records och från den kommer det sanslöst svängiga spåret Shots. Det här är basdriven musik med tydlig 90-talskänsla, skönt riv, bredbent attityd, tjusig video och snygga trummor. Och framför allt är det satan så svårt att sluta lyssna. Fem av fem folköl!

Med låt nummer två i listan ger vi oss in i de sälla jaktmarker som stavas atmosfärisk black/doom, även kallat hyfsat gotiskt. HAGEL kommer från Mexico och startade 1995 i Monterrey men det skulle visa sig ta en del tid, några medlemsbyten och diverse vatten under broarna innan den första fullängdaren kom. Vi snabbspolar fram till i år 2021 och lyssnar på utmärkta "Veneration Of The Black Light" som bjuder på såväl pianoplink som en smula galopptakt. Pluspoäng för starkt eländesbetonade röstresurser.

Varmt riffarbete härnäst med MOSARA. Det här är ett ganska nytt band som precis släppt ett självbetitlat album som man med fördel kan ta en närstudie av. Sången har en skön trasighet och desperation som känns näst intill grunge-vurmande. Ljudmattan i låten Majestik XII har en liknande känsla och det är bara att luta sig tillbaka mot en musik som känns hemtrevlig på ungefär samma sätt som en väl insutten soffa. 

Vikinga-doom, kan det vara något? Ja, visst kan det det! CROSS VAULT slår på den förhistoriska trumman, blickar ut över nejden och sörjer en och annan nedbrunnen by på skickligt sammansatta albumet "As Strangers We Depart". Episkt är bara förnamnet på den här anrättningen signad Iron Bonehead Productions. Den här typen av "nu drar vi ut på slagfältet"-musik med folkiga toner har börjat fastna mer och mer i mitt musikaliska medvetande den senaste tiden, vet inte riktigt varför faktiskt men jag gissar att min ökande ålder kan ha något med saken att göra. 

Till sist doom på den dödsigare skalan med japanska ANATOMIA och skönt obehagliga Despaired Void från skivan "Corporeal Torment". Det här är musik som bäst avnjutes i ett nedsläckt rum med hörlurar och utan yttre störningsmoment. Känslan man får är tryckande och jobbig, ungefär som jag tänker mig att mannen på omslagsbilden har det. Ibland är det exakt det som behövs för att säga tack och hej till ännu en arbetsvecka och glida in i helgens varma lediga famn. 

Med detta säger jag tack och hej för idag och önskar en fortsatt fin fredagskväll.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 21 - Fem nyanser av doom


fredag, maj 21, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 20: USBM del 2!

För ett tag sedan skrev jag en inte alls uttömmande lista på några favoritband inom svartmetall från Förenta staterna. Då stod våren för dörren, och nu har livet återvänt på riktigt i underskön försommarskrud. Alltså dags att dyka djupt i den själsliga och musikaliska källaren. Här kommer fem till, utan pardon. Håll i hatten och lyssna HÄR!


HAVOHEJ - "Man and Jinn" EP, 2000

En-demon-bandet HAVOHEJ uppstod under det tidiga nittiotalet ur askan från urkultbandet PROFANATICA, som bland annat har kopplingar till tidiga INCANTATION. Mest känd är debutalbumet "Dethrone the Son of God", som egentligen bara är PROFANATICA-låtar som sångar-trummisen Paul Ledney spelade in efter bandet splittrats (sedermera återuppstod PROFANATICA och har fortsatt turnerat och släppa skivor). Men vad Ledney sedan kanaliserat genom HAVOHEJ är... svårt att beskriva. Har ni hört något så demoniskt? Istället för riff, en brinnande helveteseld. Smattrande trummor, och vid mikrofonen en snorförbannad avgrundsande som sliter sönder sina stämband. Bästa Venom-covern någonsin. Inget för den lättskrämda. THIS IS THE END OF JESUS CHRIST.

 

LEVIATHAN - Merging with sword, onto them ("Massive Conspiracy against All Life" 2008)

Ur vågen av enmannaband som kom under 00-talet stack främst jänkarna XASTHUR och LEVIATHAN ut, och av de två fastnade jag egentligen bara för den överproduktive Jef Whiteheads LEVIATHAN. Efter en misshandelsdom mot en f d flickvän tappade jag lusten att fortsätta lyssna på Whiteheads musik, men de äldre skivorna väcker fortfarande något stort och djupt. På 2008 års "Massive Conspiracy of All Human Life" nådde han tveklöst sin konstnärliga höjdpunkt. Whiteheads musikaliska, poetiska och visuella visioner är något helt eget, som ingen annan. Vilka ljudlandskap och atmosfärer! Fantastisk trummis med. (obs! notera vilket ledmotiv han lånat vid ca 8 minuter in)

JUDAS ISCARIOT - An Eternal Kingdom of Fire ("Heaven in Flames" 1999)

På tal om enmannaband, det här blev visst det tredje, och i mitt tycke det bästa på hela kontinenten. Åsikten om nordamerikansk svartmetallband som bleka och dåligt spelade kopior av norska förlagor kan ha kommit från Akhenaten i JUDAS ISCARIOT. Han var ökänd för sin "första tagningen duger"-approach, vilket hörs tydligt på de tidiga skivorna där han själv spelar trummor (det styrdes senare upp med sessionstrummisen Cryptic Winter, som håller takten på låten jag valt). Men till den som inte dras med av JUDAS ISCARIOTS karga och melankoliska nihilism frågar jag: varför lyssnar du ens på black metal?


KRALLICE - Energy Chasms (liveklipp, ursprungligen från självbetitlade debuten från 2008)

Vi blandar det råaste med det proggigaste idag. KRALLICE, med medlemmar från massor av avantgardistiska band med eller utan metal (från THE FLYING LUTTERBACHERS till GORGUTS), lät när första skivan kom för tretton år sen inte som något annat jag hört dittills. Utdragna melankoliska och hisnande melodier från svartmetallens högtid på nittiotalet tillsammans med ett komplext ursinne, kryptiska texter och spelskicklighet som inte var av denna värld. om detta verkligen är BLACK METAL kan vi diskutera i timmar, främst på senare skivor som rört sig mer mot det meckigt progressiva - det är mer SLINT än DARKTHRONE så att säga - men det första albumet från 2008 är en modern klassiker i mina öron. (De blev orättvist hipster-stämplade när de dök upp i samband med såna som DEAFHEAVEN och LITURGY, men KRALLICE handlar snarare om prognördar som verkligen gillar black metal, än något annat trams.)


WELTMACHT - Requiem of the Screaming Raven (från "And To Every Beast Its Prey" 2003)

Vad får vi om vi sätter ihop Nordamerikas två äktaste svartmetallkrigare i ett band? Jo, det råaste och mest intoleranta och elitistiska på rätt sida brunhögern. Lord Imperial från KRIEG och ovan nämnda Akhenaten (och Cryptic Winter) från JUDAS ISCARIOT. Det här öppningsspåret från deras andra och sista album, innan Akhenaten lämnade musiken helt, fångar allt jag söker i renodlad black metal. Det blir inte bättre än såhär. (Låten må vara lång men håll ut, vid sexminuterssnåret kommer alla tvivel blåsas bort!)

 

Ni lyssnar på listan HÄR! Ond helg på er! 

fredag, maj 14, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 19: Bluegrass Butchery!

 Gott folk! 

Det är dags för en ny omgång covers, men den här gången blir det annorlunda än de tidigare listorna då vi alltid har sysselsatt oss med metalcovers av kända, eller okända pop, rock eller andra genrer. Men inte idag! 

Idag blir det bluegrass för i stort sett hela slanten. Ni kanske undrar hur detta kommer sig? Har Martin slutligen ballat ur och gjort en Hetfield och satt likhetstecken mellan country och metal? Nä. Men tanken föddes då skribentkollega Fredrik på WeRock delade några videor med bland annat en cover av AT THE GATES Blinded By Fear. Och den jäveln (covern, inte Fredrik) fastnade uppenbarligen i hjärnbarken, för satan vad jag gått omkring och gnolat på den låten de gångna veckorna. 

När jag sedan upptäckte att det är ju en försvarlig mängd covers gjorda på en hel massa metallåtar, ja då blev det ju inte lönt att tveka mer. 

Vi kör!

Vi börjar lite lätt med STEVE 'N' SEAGULLS som är ett bluegrassband från Finland. Så jävla underbart! De har bland annat gjort en cover av AC/DCs Thunderstruck, som har en rent orimlig mängd spelningar på Youtube. Men då jag tycker att AC/DC är för jävla dåliga så har jag valt en version som bandet gjort av Gary Moores Over The Hills And Far Away som är helt ljuvlig. Bland annat så har den en magisk tonartshöjning. Det ni!




SLAUGHTER OF THE BLUEGRASS kommer från Stockholm och bemödar sig verkligen med att försöka hålla essensen av de låtar de spelar covers på, och de lyckas ganska bra måste jag säga. Jag fastnade för en version av DARK TRANQUILLITYs Punish My Heaven på grund av, ja ganska självklara anledningar, haha! Detta är så fantastiskt bra och underhållande att ni kommer baxna. Jag gillar stämsången, och det riktigt fina dynamiska spel som hela bandet bjuder på. 

Nästa låt har jag tagit från en skiva, och jag har inte lyckats fastställa vilken artist som gör just Livin' On A Prayer, denna klassiska allsångsdänga som jag inte reflekterat så mycket över vilken sorglig text den låten har. Detta faktum kommer fram så oerhört fint i bluegrassversionen. Känslan av att hela systemet är riggat mot dig och du kan verkligen inte vinna hur mycket du än organiserar dig och strejkar när du är arbetare i USA - i alla fall inte under 1980-talet. 





Farbröderna i IRON HORSE vet hur en slipsten ska dras. För det första kommer de från staden Killen. I Alabama. Bara en sådan sak! De har gjort en hel massa covers, bland annat på låtar av METALLICA som är väl värda att kolla in. Men såklart har jag valt en annan låt, nämligen Shot In The Dark av Ozzy. Fantastisk stämsång som lyfter låten rätt rejält om vi ska vara lite elaka mot Ozzy. 


Har det varit för såsigt? Lugn, nu blir det åka av när Rob Scallon smäcker iväg en helvetiskt härlig version av SLAYERs Raining Blood på banjo. Satan så imponerande!

Med detta kvarstår det ju bara att säga: Giddy-up on that nag and cut them off at the pass! 

/Martin

fredag, maj 07, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 18: Nylyssnad döds och thrash

God eftermiddag! Idag tänker jag duka upp med allehanda nylyssnad döds och thrash som jag tycker att vi kan frottera öronen med tillsammans med intagandet av valfri fredagsdryck.

Vi kör igång direkt med trivsamma ungrarna MEPHITIC GRAVE. Det här bandet började som duo under tungvrickarnamnet MOTHROTH men expanderade sedermera till kvartett och passade i den vevan på att byta namn. Det tycker jag de gjorde rätt i. I dagarna släpper Carbonized Records deras första fullängdare "Into The Atrium Of Inhuman Morbidity" och det är en skiva som pekar med hela Lovecrafthanden - ett tema som ju onekligen ligger varmt om hjärtat. Att musiken som bjuds sedan är en murkig och brutal hommage till 90-talets dödsmetall sitter ju så att säga inte heller helt fel utan här är det bara att luta sig tillbaka och dras ned i en skön underström av brötigt tentakelmörker.  

ANTHROPOPHAGOUS är inte bara titeln på en zombiefilm från 1980 av Joe D'Amato utan även namnet på ett dödsmetallband från Massachusetts. I mars släppte de utmärkta "Death Fugue" från vilken jag valt Lead Casket som nummer två i dagens lista. Albumet i fråga har tyngdpunkt på riffarbete och mellantempo och har en stark känsla av att här står vi och lirar i någons garage. Som om inte detta satte fart på smaklökarna tillräckligt kan vi addera texter av följande magnitud: "NOW YOU VOMIT BLOOD/AS YOUR CELLS ERUPT/NOTHING CAN SAVE YOU/YOU WISH DEATH WAS ABRUPT". Ja, när allt kommer omkring är det ju exakt det man önskar! I det enkla finns det vackra och här har ANTHROPOPHAGOUS hittat ett minst sagt klockrent koncept. 

För att ytterligare skruva upp garagekänslan beger vi oss till Australien och HECATOMB som spelar en snabb blandning av döds, thrash och black som redan vid första anslaget får en att vilja veva med nävarna och springa runt i cirkel. Produktionen är rivig och old school på ett väldigt påtagligt sätt. Faktum är att när man lyssnar på "Horrid Invocations" känns det som att befinna sig i en portal riktad rakt in i 80-talet och det går igenom i hela alltet, från produktion och ljudbild till omslagsillustration. Prick så här vill jag börja alla mina fredagskvällar framöver.

Det första som slår mig när jag lyssnar på listans fjärde låt, GOATHs Shaped By The Unlight (från skivan med samma namn samt en romersk trea framför) är hur bra de fått till den gutturala sången. Det låter som om herrar Goathammer och Fjandannson drabbats av en svårartad akut demonharkling i ordets mest positiva bemärkelse. Jag tycker att det annars brukar vara en hårfin balansakt mellan det fåniga pajasartade och den trovärdiga dedikationen när man ska försöka låta som stigen rakt ur helvetets bakgård. Övriga musikaliska insatser i deras svärtade döds/black är också fina och visar på ett uppfriskande driv.

Sist ut idag är AGGRAVATOR som snabbt och skoningslöst river av Unseen Repulsions. Det här är inte bara ett skolboksexempel på hur jag tycker thrash ska låta utan också en fin uppvisning i hur gitarrsolon bör trakteras - snabbt, koncist och lite svajigt som en bra övergång till övriga melodislingor. På samma sätt som man drar bort ett plåster med andra ord, inget som måste pågå i all evinnerlighet. Det snabba och koncisa är också något som går igen i hela låten och som ger mersmak. Den klockar in på 3:33 minuter men känns rent mentalt som ungefär hälften, vilket får en att vilja lyssna om och om igen. 

Med detta kastar vi loss och seglar in i helgen! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 18: Nylyssnad döds och thrash



Featured Post

Fredagslistan, vecka 24: Blue Öyster Cult - Hidden Hits vol 2

 (tryck på bilden för att lyssna) För två månader sedan postade jag en lista med fem riktigt bra låtar av BLUE ÖYSTER CULT, som kanske inte ...

Populära inlägg