fredag, februari 19, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 7: Nu blir det ost!

 Gott folk!

Powerballader, ett lika älskat som hatat ämne? Som ni förstår så sällar jag mig idag med eftertryck till camp powerballad, och det kanske kommer som en överraskning, eller inte. Min kärlek till melodier har i alla fall inte blivit mindre med åren och i just powerballader kommer dessa ofta fram med stor styrka. Nu kanske ni tror att det bara blir låtar om kärlek? Jo, någon blir det ju, men powerballader är fyllda med ämnen som sorg, ensamhet, döden, att göra slut och en hel massa andra mer eller mindre mörkare ämnen. Att välja ut fem låtar var lättare sagt än gjort, för satan vad det har balladerats under åren inom metal. Det fanns en del låtar som jag känner har gjort sitt i alla fall i fråga om att ramla in på listan. November Rain, Cemetary Gates, Is This Love?, Fade To Black och Mama, I'm Coming Home är alla rungande låtar som vi har hört till leda, och som med lätthet brukar kvala in på listor över de 100 bästa powerballaderna inom den hårdare musiken. 

Vi kör!

Såklart måste jag inleda veckans lista med ytterligare en krossande cover från kanske världens bästa coverband, AT THE MOVIES. Här går bandet loss med den äran på When You Say Nothing At All och lyfter den till den övre stratosfären. Speciellt uppskattar jag att Pontus Norgren smyger in ett stycke av Kee Marcellos solo från Superstitious. Överlag så vet ni ju att jag inte kan få nog av det här bandet. Prick allt de gjort har varit så jävla nöjsamt att lyssna på, och får jag önska en enda grej som ska hända efter pandemihelvetet är över så är det att AT THE MOVIES anlitas till ett gig på The Tivoli i Helsingborg. Det hade blivit en klassisk fest om något. 


Ytterligare ett band med rötterna från Helsingborg, och ytterligare en cover. The End Of Heartache görs från början av KILLSWITCH ENGAGE, men deras version har jag inte lyssnat på. För jag tror helt ärligt att SINS IN VAIN gör den så mycket bättre. Jag älskar prick allt med den här versionen. Produktionens fantastiska gitarrljud, Linneas sång, och det fantastiska tempot i låten. 

Silent Lucidity från "Empire", skivan som följde upp "Operation: Mindcrime". En fin, ömsint låt från en skiva som jag oftare väljer idag framför den extremt framgångsrika konceptplattan från 1988. 

Dags att uppa anten tycker ni kanske? Och vad passar då bättre än att kötta på med det SKID ROW som Sebastian Bach frontade? Jag köpte "Slave To The Grind", och tycker fortfarande att det är en väldigt bra skiva. In A Darkened Room är en fet, svulstig och väldigt traditionell powerballad som det är vansinnigt svårt att inte tycka om. 

När WASP var som mest i ropet och sågades/hyllades i massmedia i Sverige, då lyssnade jag på annat. Men jag tyckte att bandet verkligen var värt att kolla in 1992 då de släppte "The Crimson Idol", för jag gillade verkligen låten The Idol så otroligt mycket. Och det har jag fortsatt att göra. Den är ett episkt mästerstycke med så mycket känslomässigt löd att jag baxnar. Att vi i videon dessutom får se Frank Banalis (han dog för övrigt förra året) rent orimligt separerade bastrummor är bara en bonus. 

/Martin

fredag, februari 12, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 6: Gästlistare - Andreas Johansson

Cirkeln är sluten! För nio år sen skrev jag min masteruppsats på biblioteksutbildningen om folkbiblioteks musikbloggar. Ett smalt ämne redan då, och ren arkeologi idag. Förutom en livskraftig och entusiastisk sak som drevs av ett par svartklädda typer på Helsingborgs stadsbibliotek: Metallbibliotekarien. Och nu är jag här. 

Vem är jag då? Andreas, bibliotekarie, malmöbo, basist i ett otal band (Deranged och Stilla, med flera), pysslar även med synthar och oväsen i andra sammanhang (Arkhe, Grauväer). 

Dagens tema: idiosynkratiskt mangel. Allt eftersom jag blir äldre och bistrare har jag svårt att hitta till nya ("nya") band, men det är några som stuckit ut ordentligt i drivorna av retro/trendkloner som väller fram utan hejd i de digitala sfärerna. Udda fåglar med besynnerligt sound och esoterisk estetik, som liksom inte passar in någonstans. Janusansikten som både ser tillbaka och stirrar in i en okänd och otäck framtid, som visar att även en konservativ medelålders genre som METAL inte behöver stå och stampa i trygga hjulspår. 

1. StarGazer - Old Tea ("A Merging to the Boundless", 2014) 

Med "nya" menade jag nya för mig - australiensiska StarGazer har jobbat på sedan 1995, men det var först 2015 jag öppnade porten till deras psykedeliska universum. Har ni sett när ormar ringlar ihop sig sådär så man inte vet om det är en parningsdans eller strid till döden? Så låter StarGazer. De har en sinister råhet och brutalitet - den där australiensiska Mad Max-känslan - men utan att kännas pretto lyckas de veva fram en sublim skönhet i sina skapelser. Basisten, även känd från Mournful Congregation (och mängder med andra band), är helt bortom med sina bandlösa spiralmelodier. Inväntar med spänning deras senaste skiva Psychic Secretions, som antagligen sitter fast i tullen. Tänker inte spoila med att lyssna digitalt. 

2. Khthoniiik Cerviiks - SeroLogiikal Scars ("Sequence 1.0: Vertex of Dementiia") (2015)

Det tog ett tag innan jag lärde mig stava till det här bandnamnet, men det är det värt. Be mig inte memorera deras titlar bara (sångaren kallar sig för Khraâl Vri*ïl, bara en sån sak). Tysk trio som är nån slags hybrid av Voivods mest stukade cyborgriff och Sadistikk Exekutions snorförbannade virvelstormar till låtar. Enligt uppgift spelar de in live i studion, vilket knappast tillfredsställe den mer finkänsliga lyssnaren, men för oss med mer krävande (avtrubbade) öron är hotet av kollaps in i ett svart hål bara ytterligare charm. 

3. Howls of Ebb - Of Heel, Cyst and Lung ("Vigils of the 3rd Eye", 2014)

Den här amerikanska/utomjordiska duon upptäckte jag genom en split med Khthoniik Cerviiks, där HoE tog hem segern med ett rejält nacksving. Jag vet inte hur det här ska beskrivas. Som att få stryk av ett gäng utomjordiska mutanter som föraktfullt reciterar poesi? Det mest kortlivade bandet i listan, fyra släpp på fem år innan de bröt upp, men frontmannen zELeVthaND (ja, på riktigt) fortsatte i samma stil i soloköret Herxheim.

4. Ysengrin - Mysteres de l'Artifex part 1 ("Alchimete", 2010)

Ett till band med tydlig och framstående basspel - kan det vara så att jag är basist själv...? Det här franska gänget har tillbringat många timmar med att studera medeltida manuskript och iaktta gamla katedraler. Deras alkemiska arbete tar sig uttryck i en slags slö och doomig svartmetall, med sång som växlar mellan dödsgruff och sakral deklamation. Det låter som ett apart sydeuropeiskt band från innan svartmetallen utkristalliserade sig som sound, dränkt i mängder med chorus och reverb från andra sidan graven. Det luktar gammalt läder och mystiska örter, och låter som ett arbetsrum i Paris katakomber. 

5. Oksennus - Live från Never Surrender, Berlin 2018

Finsk band, numera enmans-, vars digra katalog jag egentligen bara börjat skrapa på ytan på (köpte Sokea Idiioti från 2016 enbart baserat på omslaget, har inte förstått skivan fullt ut än). Svårgooglat band eftersom oksennus betyder spya på finska. Deras sladdriga, till synes halvt improviserade dödsslammer gör namnet rättvisa, på ett bra sätt. De tar de märkligaste sidorna av den gamla finska urdödsen & begravningsdoomen (hallå Demilich och Thergothon!) och karvar fram ett riktigt styggt och rent konstigt monster. Snyggaste omslagen i mannaminne, extremt tatueringsvänliga. De släpper mycket på egen hand i små upplagor, så bara leta upp deras bandcamp och börja rota. Det ska jag göra. God helg!

Fredagslistan 2021, vecka 6: Gästlistare - Andreas Johansson

fredag, februari 05, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 5: Mashup Mayhem

 Gott folk!

Jag vet inte hur ni står i förhållande till mashups, men för egen del tycker jag att de kan vara fantastiska. Faktum är att jag inte fattar att jag inte gjort en fredagslista på temat innan idag. 

En bra mashup är svår att få till. Båda bidragen ska ju gå att få ihop på ett snillrikt sätt som visar på finess - och så ska ju helheten bli starkare än delarna. När detta sker så blir det oftast magiskt, och det tycker jag veckans lista har fem tydliga exempel på. 

Att det är tre stycken som kommer från Bill McClintock är ingen slump. Han är helt enkelt bäst på sitt hantverk och han tar det han gör på stort allvar. Resultaten av hans mashups är ofta roliga och är inte tänkta att man ska lyssna på med kännarmin utan för att få ut nåt skoj av det. Men de är inte slarviga, och det finns en hel massa tankekraft bakom varje mashup. Det märks om inte annat när SLAYER paras med Katrina and the Waves i en helt hysterisk magisk version av Walking On Sunshine och Chemical Warfare. 

Med det sagt - ha en fin helg gott folk :)

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 5: Mashup Mayhem

fredag, januari 29, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 4: APT för januari

God eftermiddag.

Idag tänker jag rätt och slätt avhandla lite musik som gått varm i mina öron under januari så utan further ado kommer här januari månads APT.


Första låten ut är titelspåret från albumet "Returned To Life" av kanadensiska ALTERED DEAD. Det finns en ruttenhet här och ett murkigt ljud som påminner en hel del om den svenska dödsscenen och det ger alltid höga betyg i min bok. Det är också otroligt svängigt på det där sättet som får en att vilja dra på sig ett par fräna boots och en cowboyhatt och åka mil efter mil genom något halvsömnigt dammigt ökenlandskap. Fem av fem solstolar från mig.


Till låt nummer två dyker vi ned i något helt annat, nämligen en sorts kall och eländig vampyrkatakomb. AETHYRICK kommer från Finland och spelar atmosfärisk black metal så det stänker om det. Och med stänker så tänker jag mig ett underkylt regn som liksom kommer sidledes. Finfina fullängdaren "Apotheosis" släpptes den 22/1 på The Sinister Flame och från den lyssnar vi till Path Of Ordeal.

Belgarna ALKERDEEL står i startgroparna för att släppa albumet "Slonk" den 5/2 och här är det ett skepp som kommer lastat med punkig nihilist-black. Rundgång, bröt, patchade jeansvästar och fickljummen Tuborg är känslan vi leds in i av låten Zop och det är ju bland det finaste som finns. Produktionen är ruffig men lagom uppstyrd för att cymbalerna ska skära igenom och lägga sig som ett skönt lock över den rejält burkiga sången. Det här gör mig sugen på att gå på spelning.


Extrem musik kräver extrema bandloggor och vill man kvista till det extra mycket kan det ju vara lämpligt att välja ett bandnamn med många bokstäver. Om det var en namnvalsfaktor då det kommer till listans nästa band med förkortningen EXIMPERITUS ska jag låta vara osagt. Klart är dock att gänget från Minsk drämt till med det längsta namnet mig veterligen - hela 51 bokstäver klockar det nämligen in på och ser ut som följer: EXIMPERITUSERQETHHZEBIBŠIPTUGAKKATHŠULWELIARZAXUŁUM. Pust. Enligt medlemmarna själva har ordet rötter inom kaossatanismen och lånar från latinska, egyptiska, sumeriska och akkadiska traditioner. Gott så. Musiken på nysläppta skivan “Šahrartu” är en mycket habilt och tajt utförd döds som går åt det tekniska hållet och ger mersmak.

Och på tal om bandnamn - sist ut är ABERRATION från Minneapolis. Det visar sig att namnet ABERRATION är ytterst populärt inom metalkretsar, hela tolv band finns omnämnda på Encyclopaedia Metallum som heter just så och så tillkommer några ytterligare som har med ordet i någon form i sitt namn. Hur som helst så släppte just detta ABERRATION en självbetitlad EP häromveckan på Sentient Ruin Laboratories och den är ytterst släpig och brötig att ta sig an. Som att stirra ned i ett ändlöst svart hål fyllt enbart av motorolja och existentiell ångest. Riktigt bra med andra ord! Enda kritiken är väl att ljudbilden som sådan saknar tydlig riktning men ibland är det ju exakt det man vill ha - ett virvlande kaos.

Med detta tar vi en välförtjänt helg!

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 4: APT för januari



fredag, januari 22, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 3: Uppstart!

 Gott folk!

Första fredagslistan på bra länge från mig som inte gäller plattor från 2020, och när det gäller fyra av låtarna i veckans lista så är det låtar som har getts ut under 2021. Den fjärde har också gjort det, men är från början en låt från 1990, men vi kommer till det. 

Även om 2020 var ett år fyllt av många skivor, så är i alla fall jag inställd på att 2021 kommer att bli ett fullständigt explosionsartat år när det gäller skivor. Alla dessa band som hade tänkt turnera utav bara fan som har suttit på sina kammare och skrivit och spelat in ny musik. Ja, det kommer att bli magiskt. 

Det är ju ingen direkt hemlighet att jag gillar projektet AT THE MOVIES som bara den. I förra vändan tog de sig an 1980-talet, och nu tar sig bandet an filmlåtar gjorda på 1990-talet. Jag kan lugnt säga att detta är minst lika bra som skivat bröd, för detta projekt är påtagligt roligt för alla inblandade - att kunna förmedla kemi trots att de enskilda medlemmarna inte träffas fysiskt är ruggigt imponerande. Hittills har bandet publicerat två låtar, och den första är Waiting For A Star To Fall från filmen Tre män och en liten tjej. Jag vill bara varna er för denna låt är så vansinnigt beroendeframkallande att jag knarkat ner mig nästan fullständigt på den under den senaste tiden. 


Visst, låten är inte ny, men videon är det. Finish Them är en, likt de flesta av CATTLE DECAPITATIONs låtar, en straffande uppvisning i rens. Videon är det bästa - och längtan efter att få stå och trängas och mosha med andra blir nästan outhärdlig när jag kollar på den. Men det är det värt, för satan vad bra det här här. 



Jag har alltid gillat Skottland, och DVNE från Edinburgh gör att min kärlek till landet bara förstärks. Jag hade inte hört det här bandet innan, men alla som har "progressivt" i sin bandbeskrivning brukar jag bli intresserad av. Och jag har inte ångrat mig om jag säger så, snarare tvärtom, då jag verkligen ser fram emot den kommande plattan som släpps i mitten av mars. Progressiv sludge är väl det närmsta jag kommer en beskrivning av bandets musik, med tydliga vibbar av MASTODON emellanåt. 


Ett av de bästa danska banden, möjligen det bästa, är BAEST som lirar death metal som det bara sprutar kvalitet om. Såklart skulle bandet ha turnerat stora delar av 2020, men spelade istället in ett nytt album. Om jag ska dra några växlar, och det ska jag ju, på hur förträfflig den kommande skivan är baserat på Meathook Massacre så kommer den nya skivan att dräpa (pun intended). Det är sväng, tyngd, riff som skickar ner rysningar längs ryggraden och ett satans självförtroende som med bister emfas hamrar in att detta är värt att kolla in. 

Jag har totalt gett upp att försöka stå emot EVERGREY. De är för bra på sitt hantverk för att det inte ska finnas en handfull svinbra låtar på varje skiva. Eternal Nocturnal briserar med ett fantastiskt gitarrsolo, men låten i sig är ett lyckopiller av stora mått med rejäla skäppor melodier och en underbar refräng. 

Med det tar vi helg gott folk!

/Martin

fredag, januari 15, 2021

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!

 Gomorrn! Då pestens år 2020 nu är över och förbi kan vi ju hålla en tumme eller två för att 2021 blir snäppet bättre. Och på tal om att hoppas på saker finns det en del i den så kallade pipelinen att ha förväntningar på inför det nya året. Därför tänker jag sparka igång den här fredagens lista med albumsläpp jag ser fram emot.

Först ut är 1914 som gör dödsmetall med första världskriget som tema. Vissa skivor sätter sig i muskelminnet och jag minns klart och tydligt när jag hörde geniskivan "The Blind Leading The Blind" första gången i slutet av 2018. 

I år ska nästa fullängdare komma från dessa ukrainare och det är så spännande att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. 

Band nummer två till rakning är DARKTHRONE och dessa behöver väl ingen närmare presentation. Fullängdare väntas under 2021 och även om man som jag tycker att de lät bättre förr vill man ju ändå se vad de hittar på för skojs nuförti'n. Om ni mot förmodan inte sett SVT-dokumentären "Helvete" som är en genomgång av den norska black metal-scenens uppkomst på 90-talet kan jag passa på att slå ett slag för den också.

Brasilianska thrashbandet NERVOSA kommer att släppa skivan "Perpetual Chaos" om bara några dagar och har haft vänligheten att lägga upp två spår på Spotify redan nu. 

Vi lyssnar till singelsmockan Guided By Evil, skrålar med i hockeyrefrängen och räknar ned tills resten av skivan ser dagens ljus på Napalm Records.


ASPHYX som vid det här laget är en naturgiven institution vad gäller holländsk döds har också släppt ett par låtar samt en singel från kommande albumet "Necroceros" som officiellt utkommer 22/1. The Nameless Elite är en tjusigt malande historia och efter att ha slängt ett getöga på texten ger jag mig på en gissning att det hela handlar om en manöver de allierade genomförde gentemot axelmakterna i andra världskriget.

Vad mer? Jo, THE BODY släpper snart albumet "I've Seen All I Need To See" och det ska bli intressant att se vartåt det barkar. THE BODY är ett band som tar ut svängarna med sin häxblandning av doom/sludge/industri-metal och jag för min del hoppas på att de fortsätter sin inslagna bana med allmänt jobbig stämning, ångestvrål-sång och skräckfilmsklaustrofobi och inte slirar iväg åt något annat håll. Den som lever får se!

Andra akter som kommer med nysläpp under året är bland andra: HARAKIRI FOR THE SKY, TRIBULATION, THE CROWN, ELLENDE, REVULSION, KJELD, BAEST, samt de gamla rävarna OZZY OSBOURNE, IRON MAIDEN, METALLICA och MEGADETH.  

Avslutningsvis vill jag säga till år 2021 som ynglingen i det här klippet säger till sin ömma moder Britt-Marie i Linköping - Kör för fa-an! (Disclaimer: tydligen syns inte länken till videon på alla plattformar så om du surfar med mobilen kan det hända att du själv får leta upp det på youtube.)


Och med detta tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 2: Kom igen nu Britt-Marie!


fredag, december 25, 2020

Fredagslistan 2020, vecka 52: Best of 2020

Goddagens! Mitt i allt julmatsätande, paketöppnande, granbarrsdammsugande samt chokladpralinsfrossande ska vi ta en smärre paus och blicka tillbaka på vad det var år 2020 egentligen gav oss, förutom hemmajobb och viruspandemi.

Här nedan följer femton skivor som jag tycker att ni ska ta er tid att lyssna igenom, det är i runda slängar elva timmars musik så om ni börjar direkt är ni färdiga tills ikväll. Ingen inbördes rangordning behövs till dessa rara ärtor utan man betar sig helt enkelt igenom prick allt från början till slut bara. Lätt som en plätt! (Och bemärk nu att detta är Spotify-varianten av vad som varit bäst i år, hade jag valt att ta med de album som bara finns på youtube hade vi nog fått sitta här fram till nyår, men någon sorts urval får man ju göra trots allt.)


PUTERAEON - "The Cthulhian Pulse: Call From The Dead City" 

En total fullträff där dödsmetall möter Lovecraft i ljuv riff-harmoni.


ANAAL NATHRAKH - "Endarkenment"

Den sista tidsålderns självklara soundtrack med lika delar aggression och nihilism.



ULCERATE - "Stare Into Death And Be Still" 

Teknisk döds som tar oss ned i mörkret likt en virvlande tornado.



OCCULT BURIAL - "Burning Eerie Lore"

Total härskar-thrash från Ontario med 80-talsvibbar.




AZARATH - "Saint Desecration"

Polskt dyrka Satan-gäng med fullt ställ från början till slut.




ULTHAR - "Providence"

Skön mangeldöds med hög murkighetsfaktor och faiblesse för Lovecraft.




GAEREA - "Limbo"

Explosivt om livets elände med såväl galopptakt som sorgsna melodier.



NECROT - "Mortal"

Klassisk old school-döds utförd med sällan skådad furiositet.





WOMBRIPPER - "Macabre Melodies"

Högoktanig och medryckande rysk dödsmetall om kroppsligt förfall.




EVOKER - "Evil Torment" 

Det här är rent tekniskt sett en EP men skit i det och ta istället del av dessa ondskefulla geniers snabba gitarrer.



SODOMISERY - "The Great Demise"

Fulländad svärtad döds med mangel likväl som melodiarbete.



NECROPHOBIC - "Dawn Of The Damned"

Kungligt driv och snygga solon från ett legendariskt band som bara verkar bli bättre och bättre med åren.



SCÁTH NA DÉITHE - "The Dirge Of Endless Mourning"

Svårartad black metal från Irland med atmosfär och folklore.




SORCIER DES GLACES - "Un Monde De Glace Et De Sang"

Misantropisk ockult svartmetall med fenomenal kyla.





UADA - "Djinn"

Grandiost upp-tempo med ett rejält mått desperation, tjusiga melodier och bra riff-arbete.





Med detta önskar jag att de sista skälvande dagarna av 2020 ska vara er nådiga. Vi ses på andra sidan nyår!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 52: Best of 2020

Featured Post

Fredagslistan 2021, vecka 7: Nu blir det ost!

 Gott folk! Powerballader, ett lika älskat som hatat ämne? Som ni förstår så sällar jag mig idag med eftertryck till camp powerballad, och d...

Populära inlägg