torsdag, maj 16, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 20: När Norge blev elektroniskt

Att de norska banden i slutet av nittiotalet tog musikaliska stormsteg bort från den traditionella svartmetall (med mera) de gjort sig kända för är ju inga nyheter. Till de svårare estetisk-musikaliska besluten hör exempelvis det ökända Matrix-viruset, men de banden höll ju fast vid den hårda rockens grundstommar, med distade gitarrer och och growl och allt vad det är. 

Men det fanns ju band som tog det ännu längre, som jag vill ägna lite uppmärksamhet åt idag. Hur väl tådoppen och kallsuparna i tidstypiska genrer som triphop, glitch och drum n bass egentligen har åldrats överlåter jag någon annan, mindre nostalgiskt drabbad lyssnare avgöra (sedan hur väl triphop och DnB hade åldrats redan vid millennieskiftet låter jag vara osagt...). Flera av de här banden betydde alldeles för mycket för mig när det begav sig att jag alls kan lyssna med objektiva öron och avgöra om det är alls är rimlig musik. Hur som helst, Listan hittar ni här!




Vi börjar såklart med ULVER, som ju gjort genremetamorfos till lag: från besynnerlig folklig black metal till den trötta synthpop de verkar ha medelåldrats in i de senaste åren. De dryga trettio årens omvägar däremellan skulle kräva alldeles för mycket av både min och er tid att reda ut, så vi håller oss till "Limbo Central", från EPn Metamorphosis (1999). Detta var deras första totalt elektroniska, helt rockbefriade släpp, komplett med ett tydligt statement att ej längre förknippas med black metal längre.

 

Sedan hoppas vi framåt några år, och gör direkt avkall på det här med totalt elektronisk musik: MANES andra fullängdare Vilosophe (2003) är definitivt ett rockalbum, men extremt långt ifrån den trummaskinsdrivna obskyra black metal de pysslade med på nittiotalet. I "Death of the Genuine" harvas förvisso vad som i ett annat sammanhang vore black metal-riff, men det bestående intrycket är, förutom den passionerade rensången, det inte alls subtila drum n bass-smattret från Cernunnos laptop.

 

THE THIRD AND THE MORTAL härnäst, som till skillnad från gängen ovan hade sitt ursprung i gotisk doom snarare än svartmetall. Också en genre Norge var pionjärer inom, i synnerhet med 3&TMs tidiga album. Men sen upptäckte de triphop och hamnade någon annanstans, som vi hör här på sista albumet Memoirs (2002). Här låten "Thin Dark Line". For fans of dåtida THE GATHERING kanske? 


Ett annat band som började långsamt (death/doom) och till slut blev komplett elektroniska var BEYOND DAWN. De hann med några skivor depressiv rock med stor skuld till SWANS, innan de landade i den besynnerliga finalen Frysh (2003). Peaceville kallade skivan för "lounge core", vad det nu innebär. Här får ni ta del av "Severed Survival" - ja, en cover på AUTOPSY-låten. Om något mer än texten finns kvar från originalet låter jag vara osagt. Autokannibalism har aldrig varit sexigare. 


 

Ett band som hade synth redan från de tidigaste dagarna i Helvete-butiken, men som aldrig riktigt släppt metalsargen trots alla experiment, är ARCTURUS. Undantaget, eftersom den här listan utgörs av undantag, är remixalbumet Disguised Masters (1999), där de arbetade om några av låtarna från mästerverket La Masquerade Infernale (1997). Här en jungle-version av "The Throne of Tragedy" (ja, samma text som Ulver använda i sitt norska original, "Tragediens Trone", på Vargnatt-demon 1993). Görs det inte för få remixplattor inom black metal-svängen idag?

 

Vi avslutar inte i Norge utan i Polen. Varför? Därför. LUX OCCULTA började med någon slags symfonisk black metal, men tog en mer experimentell väg som landade i 2001 års The Mother And The Enemy, som är någon slags oerhört energisk jazz/metal-hybrid. Fantastiskt album rakt igenom, där manglandet bryts av med andningspauser i form av någon slags melankolisk triphop. Till en början framstår de som traditionella och därmed överflödiga mellanspår och intron, men vid närmare lyssning är de lika betydelsefulla och välkomponerade som metalspåren. Här hör ni "Midnight Crisis".


God helg! /Andreas

fredag, maj 10, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 19: Upp till kamp!

 Gott folk!

Veckans lista blir kanske lite grann av en fortsättning på Oskars utomordentliga lista från förra veckan. Hardcore har för mig alltid varit en mer politisk färgad genre än många andra, och denna veckans lista är till brädden fylld med musik som nog får anses tillhöra samma stuk av toner. 

Vi kör!

Från Arboga kommer ETT DÖDENS MASKINERI, ett makalöst bra band. Det är befriande med den här sortens tydlighet när det gäller budskapet tycker jag. Det är raka rör mot allt som Tidölaget står för, och för ett socialistiskt samhälle. Hade kunnat bli hur programmatiskt trist som helst, men det här bandet kan skriva låtar som fäster sig i hjärnan på ett underbart sätt. Jag har plockat Blodröd från senaste plattan "Kulturkriget". 

Såklart dyker HORNDAL upp i listan. Jag har de senaste dagarna läst boken "Head Hammer Man" om Alrik Andersson, fackföreningsmannen vars historia ligger som grund till HORNDALs senaste skiva. Jag kan varmt rekommendera boken som förstärker skivan något så otroligt bra. Jag drämmer i med hela skivan! Dessutom, Henrik Levahn gästar i Blodröd



IMPERIET debuterar på bloggen. Låt vara att bandet inte på långa vägar kan klassas som metal, eller ens hårdrock. Men jag tror att det är fler än jag som gillar bandet, och gör man inte det så är det bara att hoppa över den fina liveversionen av Alltid Rött Alltid Rätt  som jag har med här. 

En sen upptäckt för mig, LASTKAJ 14, men jag kan säga att det är stor sannolikhet att det kommer lyssnas mer på detta fantastiska punkband. Välja väg är ett typsnitt över allt jag gillar med punk: tvåtakt, bra sång, ett jävla härj, protest!

2015 släppte NAPALM DEATH "Apex Predator - Easy Meat" som bland annat tog upp en olycka i Bangladesh där ett helt hus fyllt med fattiga arbetare kollapsade med många dödsfall som följd. Jag älskade skivan då, och gör det fortfarande. Den är ett så fint exempel på allt som är bra med grindcore: vrede, tydliga ställningstaganden och uppmaningar till protest. 



Vi tar helg på det!
/Martin

fredag, maj 03, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 18: Bridge 9 Records!

 

I veckans avsnitt av metalbibliotekarierna styr vi skutan till staden Boston i delstaten Massachusetts i landet USA. Praktiskt nog är det en hamnstad så vi behöver inte byta till tåg eller liknande utan kan segla rätt in i hamn, så att säga. Nåväl. Den uppmärksamme kanske minns att vi var i Boston för ungefär ett år sedan, så varför är vi här igen? Jo, för att Boston är lite av ett Mecka för hardcore, som den uppmärksamme vet att jag är särskilt förtjust i. I dagens avsnitt ska vi hylla ett av mina favoritbolag som gett ut fruktansvärt mycket bra plattor genom åren, nämligen Bride 9 Records. Passande nog fyller bolagen 25 och om ni råkar vara i Boston och springer på grundaren Chris Wrenn får ni gärna hälsa från mig.

Innan vi drar i gång listan ska ni få lite bakgrund. När jag för första gången hörde bandet HAVE HEART tyckte jag att det var bland det bästa jag någonsin hört. Lite senare hörde jag ett annat band som heter VERSE och tänkte i liknande banor. Som musikintresserad tonåring vill man gärna veta mer om banden och när jag såg att båda var utgivna på samma bolag väcktes en livslång kärlek.

Så på med Red-Socks kepan, listan hittar ni HÄR, nu kör vi!

 

Vi börjar såklart med HAVE HEART, aktiva mellan 2002-2009. Bandet hann med två fullängdare varav den sista, Songs to scream at the sun, är ett mästerverk. I musiken blandas snabb tvåtakt och tunga breakdowns med texter på straight edge temat. Klyschigt kan tyckas men det är okej när det är så förbannat bra. Sa jag förresten att de återförenas för en turné i sommar?

 

Vi går vidare till bandet TERROR. Detta är ett band som jag, i princip, aldrig lyssnar på hemma men som jag tar varje chans att se live. Det går snabbt, har hög energi och gott om partier med hockey-körer. De har hållit på sedan 2002, gjort en halv miljon spelningar i 70% av jordens städer och tischor med deras logo har blivit en naturlig del av HC-kidsens uniform (ackompanjerat med camo-shorts och airmax). Att sångaren Scott Vogels röst inte är mer förstörd är världens 8e moderna mirakel. Låten är hämtad från debuten One with the underdogs. Värt att nämnas i sammanhanget är att de är från Los Angeles.

Nästa band är också från Kalifornien och heter CEREMONY. De spelar skränig, gapig HC och de gör det bra. Namnet är taget efter en New Order låt men dessförinnan hette de Violent World. Här tänker jag att vi kan göra ett test. Om någon faktiskt läser så här långt är 10-poängsfrågan: Från vilket band kommer det namnet? Skriv svaret i kommentarerna. Hursomhelst, låten heter Into the wayside part 1/Sick från skivan med det klassiska omslaget Rohnert Park LP.

 


Nästa gäng heter KILL YOUR IDOLS och låten heter Chesterfield King and Propagandhi. Svaret på frågan huruvida grabbarna från New Jersey vill döda Blake Schwarzenbach och Chris Hannah får ni veta om ni lyssnar på låten.

 


Nästa band heter VERSE och jag minns att jag tänkte ”ooh, detta ska jag sno!” när jag hörde öppningsspåret från plattan Agression första gången med plockande gitarrer och Sean Murphys vrålande på gamla goda Myspace.

 


Näst på tur är gamla goda H2O med Toby Morse i spetsen. De har lite av en ”Darling-stämpel” och har varit lite av en guilty pleasure periodvis men nuförtiden pallar jag inte bry mig om att de är lite töntiga med sitt tjatande om PMA och att vara true och så vidare. Låten heter samma sak som plattan, Nothing to prove, och gästas av Roger Miret från Agnostic Front.

 


Men va fan, tar det aldrig slut? Håll ut vänner. Näst sist ut är DEFEATER från just Boston. Plattan heter Travels och jag köpte den i Oslo utan att ha hört den baserat på Bridge 9 etiketten på baksidan. Jag blev inte besviken.

 


Sist ut är bandet RUINER från staden The Wire utspelas i med låten Kiss that motherfucker goodnight. Detta är en låt som en polare beskrev som världens bästa HC-låt och jag är benägen att hålla med. Den handlar om en vän/familjemedlem med ett komplicerat förhållande till alkohol, klassiskt tema.

 


Innan vi säger hej då kan jag rekommendera avsnittet av Toby Morses podcast One life one chance där han gästas av Chris Wrenn. Det finns på google som kidsen säger.

 

Trevlig helg

 

/Oskar S

fredag, april 26, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 17: Herr B frågar sig hur folk kan lyssna på sånt här trams?

 Den veckan blir det kontroversiellt! Herr B kommer avslöja de band han upplever är mest överskattade. Eller ja, något så när åtminstone. De riktigt överskattade banden är ju nästan alltid de som är mest lyckade, och det hade blivit en jävligt tråkig lista att bara peka ut gamla storband som man inte kommer överens med (även om de garanterat kommer figurera här i texten). Överskattat är en sådan term som ofta missförstås som förakt eller aktivt ogillande, och så är ju klart inte fallet (eller nja, i de flesta fall åtminstone). Är väl mer en önskan om att slippa höra om de här förbannade banden hela tiden (hela tiden för 14 år sedan vill säga).


Under tidiga tonåren fanns det många olika läger av NU-metal, Industrial och diverse shock rock att basera hela sin personlighet på. Personligen slog jag in på Rammstein och Korn, även om det dessvärre inte blev varken dreads, silverpyjamas eller att lära sig tyska. Mina kamrater lutade åt lite olika håll som Slipknot, Linkin Park eller Lamb of God och vi var alla överens om att System of a Down var riktigt bra och att Meshuggah var lite läskigt. Men ett namn dök upp, igen och igen som en jävla förbannelse och det var Marilyn Manson. Detta enorma drägg till person kunde man inte komma undan om man skulle dejta alternativa brudar runt 2010, det var som att det stod skrivet att man måste gilla Marilyn Manson och Green Day om man skulle klassas som alternative tonårstjej. En musiker vars största låtar består av en rejäl andel covers är alltid tragiskt, men han har också alltid haft en rejält töntig atmosfär kring sig. Det var inte någon speciell talang eller bra musik involverat utan nästan helt och hållet image.




På tal om töntar, kan vi inte tvinga Dave Mustaine att ge sig snart? Ingen har väl gjort en karriär byggd rent på agg mot sitt ex på samma vis som han har, men det är 40 år sen han sparkades ur Metallica och hans utbud sen dess är rätt tragiskt. Det finns några riktigt bra låtar i Megadeths katalog men det är en promille av Metallicas utbud (och då är de själva ett av de solklara alternativen som dömdes för tråkiga för listan). Han har aldrig någonsin varit bra på att sjunga och verkar ju bara allmänt vara en dryg självgod idiot. Jävla skitband.




Nästa band kommer absolut skapa bittra reaktioner och surna förhållanden. C’est la vie. 

Hur kan någon orka lyssna på mer än 10min av Iron Maiden i taget? I år på år så har jag stött på människor som dyrkar det här one trick pony-bandet där allt jag hör låter näääästan som ett enda hav av exakt samma grejer om och om igen. Man kan nynna riffen, ja nej det är helt otroligt! Till skillnad från de 2 tidigare banden på listan så respekterar jag åtminstone Iron Maiden även om jag inte orkar lyssna på mer än 2 låtar i halvåret. 



Näst har vi något nytt och ironiskt nog sömnigt. Sleep Token, ännu inte hört något med bandet som inte får mig att zona ut och bli sömnig. Inte ens de tunga delarna rycker tag i en som de bör, det är bara något oerhört slött över hela produktionen och kompositionen. Deras image tilltalar mig enormt men snälla gör något ROLIGT för bövelen.




Med Alter Bridge återvänder vi till tonåren och det oändliga antal med gitarrister som tjatat, tjatat och åter tjatat om Mark Tremonti och Alter Bridge. De är en bra grupp och han är en fantastisk gitarrist men för i hela helvete, snälla håll käften. 



Volbeat, jag blir trött av bara tanken. Ännu ett band från tonåren som figurerade och alltid lät som ett danskt Nickelback i mina öron. Blä.



Gojira, här blir det kontroversiellt igen. De är ju tunga för helvete, vafan säger du!

Det är sant, det är tungt och häftigt…ibland, ofta är det dock lite trött känner jag. Det är lite gimmickigt gitarrspel komplett med de 4-5 olika lite coola tekniker som Joe Duplantier drillat tills de sitter så hårt att det inte går att skriva låtar utan dem. Jag klarar av några låtar innan jag längtar efter annat.



Det finns lite andra band som jag känner i ryggmärgen är lite överskattade men som jag ändå är för bra för att tycka illa om. RATM och Pantera exempelvis, viljan att vara konträr blir svår när jag väl hör dem spela. SOAD är så oerhört megastora och väcker instinktivt en överskattningsreaktion, men de är ett så jävla konstigt band med ett så eget och kreativt sound. 


Sen har man band som gör pop-metal som Disturbed och dylikt, aldrig träffat ett riktigt fan men de har såna sjuka lyssnarsiffror. Mörkertalet måste vara oerhört. Och självklart finns ju band som Metallica som har toppar och dalar. Eller ja, en mesa på 80-talet fram till 91 och sen ett jävligt kulligt landskap efter det. Oavsett så verkar de flesta vara överens om att de är rätt pajiga men med en rejäl låtskatt. Lasse, Hetfield och Whammet har varit en ändlös källa till narr och skämt så pass länge att det nästan känns taskigt att kalla dem överskattade. Nästan…


Disclaimer: Jag tog i lite extra för effekt, de flesta av de här banden (inte Manson eller Volbeat) är faktiskt bra. Megadeth har några av de bästa metallåtarna någonsin, Iron Maiden likaså sitter på några vedertagna metal-standards som format musikhistorien. Detta kan ses mer som ett urvrål från tonåren, terapi för agg som legat och pyrt inombords i dryga 15 år. Smaken är som baken, folks, och låter det bra så är det bra oavsett vad någon annan säger. Förutom Marilyn Manson, jävla skitgubbe.


Alles gut, kameraden!

//Pojkvasker B



fredag, april 19, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 16: Dalarna darkness descends



När jag tänker på idén om landet Sverige och kanske framförallt någon mytologisk bild är det inte sällan Dalarna dyker upp i mitt huvud. Det är något med traditionellt klädda dalkullor, Dalahästar, backar och det där evigt gamla trädet som Richard Dawkins brukar använda sig av för att håna religioner (det finns ett träd i Sverige som är äldre än era religioner).

Det många kanske inte tänker på när man pratar om Dalarna är den tradition av jävelbra black metal som skapats där sen 1990-talet. Idag tänkte jag lyfta fram ett par akter som jag tycker förtjänar det.

Som vanligt hittar ni listan här och även i slutet av texten. God (ond) lyssning!




Arckanum - ”Skoghens minnen vækks” (Kostogher, 1997, Necropolis records).

Här har vi en riktig klassiker på alla sätt. Shamaatae har skött allting i bandet helt själv sen projektet startades 1992. Shamaatae är en karaktär, ett troll, vars musik går ut på att tillbedja och åkalla guden Pan som också är en variant av den nordiska guden Loke genom något som skaparen bakom projektet kallar ”Kaos-gnosticism”. Texterna bygger på något gammalt nordiskt språk och det finns en uttänkt rituell komponent med tecken, runor och formler. För den som är intresserad har författaren skrivit ett par olika ganska fascinerande böcker som det ganska smala förlaget Ixaxaar press i Finland har gett ut. Då gick författaren under namnet Vexior 218 och senare Ekortu.


Redan på Kostogher som var min introduktion till bandet i min ungdom som också är det andra albumet som gavs ut av Arckanum hör man att det finns höga ambitionsnivåer. Låten jag har valt är tydligen också medvetet lågt inspelad för att lyssnarna ska höja volymen på stereon vilket skulle resultera i att högtalarna gick sönder när det inspelade åskljudet kommer in i slutet av låten. Detta var väldigt annorlunda mot annan black metal jag hade hört tidigare. Vi har också lite folkmusikelement som fiol och kvinnliga körer inbakade. Det som gör att Arckanum skiljer sig från många många andra enmansprojekt, inte minst inom black metal, är att Shamaatae är en kompetent trummis. Det utnyttjas till fullo. Även konstiga inspelade ritualer och något som mest kan beskrivas som skogsljud infogas. Jag kan än idag säga att Arckanum har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Projektet pågick ända fram till 2018 och det fanns även rykten om att det skulle komma fler inspelningar men den som lever får se. Många säger att skivan ÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞ som släpptes 2009 är det bästa släppet. Det är också ett helt fantastiskt album och hela vägen från 1997 har Shamataae jobbat fram mot en mer aggressiv och thrashig form av black metal. Har man inte hört Arckanum vill jag påstå att man missat en verklig juvel. Även om man inte gillar gimmicken med troll och andar och så vidare kan man bara ta musiken för vad den är. Aggressiv, välspelat och ganska melankolisk black metal.




Wulkanaz – ”Tempel” (Paralys, 2017, Helter Skelter Productions)

På tal om mystiska personer så verkar det vimla av sådana i Dalarna. Det tar oss till nästa projekt, Wulkanaz. Wulkanaz är ett soloprojekt av Magus även känd som Wagner Ödegård som har en miljon olika projekt i både black metal och det som kan kallas för ambient och eller dungeon synth.

Wulkanaz är ett omöjligt projekt på många sätt att försöka sätta sig in i och samla på. Flera släpp på obskyra format och i små upplagor där den enda sättet att få tag i musiken är att skriva till upphovsmakaren och betala till honom. Vad sägs om exempelvis en limiterad split med bandet Likfärd som gjordes i 58 exemplar? Den lilla upplagan är inte ens det mest anmärkningsvärda utan det är formatet, två stycken 5.25” disketter där Wulkanaz låt beskrivs på detta sätt ”This track is a heavily compressed mp3 with a bitrate of 16kbps.”

Helt omöjligt med andra ord. Wulkanaz betyder tydligen moln på Urgermanska vilket också alla låtar är skrivna på. På många sätt är Wagner Ödegård en värdig arvtagare till Shamataee med flera beröringspunkter där det rituella och visuella är en minst lika viktig del som det rent musikaliska.

Hur låter Wulkanaz då? Jo det är extremt lofi och punkig black metal som jag ibland roar mig med att tänka på som att det på många sätt låter som om Onkel Kånkel hade bestämt sig för att spela mer ondskefull musik istället för könsrock. På pappret låter detta helt hemskt och något respektlöst att beskriva musiken på det sättet men jag anser att det är något bra. Wagner Ödegård är dock inte en lika bra trummis så på några skivor hoppar det in trummisar för att styra upp trumspelandet. En annan intressant detalj är att när Wulkanaz i brist på annat ord slog igenom hos den större massan bestämde sig Magus för att retas lite med sina lyssnare. Wagner Ödegård, vilket även är namnet på hans mer lågmälda och elektroniska projekt, släppte istället en skiva med black metal under det namnet. På det sättet kan man inte heller riktigt lita på mannen eller hans musikaliska inriktning. Kan rekommendera både Tomhet, Wulkanaz, Wagner Ödegård och Felon Wind mfl för den som gillar lofi black metal med psykadeliska inslag. Om det går att få tag i vill säga. Ännu en mystiker från det mytiska Dalarna.



Craft- ”Fuck the universe” (Fuck the universe, 2005, Carnal records).

Ibland vill man inte ha något mystiskt utan bara total nihilism och arghet. Även där har Dalarna en hel del godbitar att bjuda på. Vad sägs om Craft? Craft var ett sånt där band som man kunde läsa om i vissa tidningar och fanzine. De sades vara väldigt farliga och tuffa. Så tuffa att bandet blev signade och utgivna på Selbstmord Services vilket var en skivbolag som drevs av Niklas ”Shining” Kvarforth. Nog om det. Crafts tredje skiva och enligt mig deras bästa gavs istället ut på ett skivbolag baserat i Dalarna, Carnal Records.



Här snackar vi om arg och bitter black metal med en viss rock n’ roll känsla. Det är något jag normalt sett kan vara ganska allergisk mot men Craft lyckas verkligen väga upp det genom att ha en riktigt desperat och arg sång. Jag tycker det ibland påminner om det norska bandet Orcustus. Det finns en känsla av urban nedgång med punkiga delar snarare än det normala skogshyllande och djävulsdyrkande. Som ett sidospår kan det också nämnas att trummisen från bland annat Orcustus spelade in trummor till den fjärde skivan Craft skulle släppa, Void, men trummorna slängdes och istället är det programmerade trummor på den skivan. Det är lite synd för jag tror att en låt som ”I want to commit murder” hade varit ännu mäktigare med riktiga trummor. Överlag känns det som att Craft är en ganska strulig orkester. I år kom beskedet att sångaren Nox kommer att hoppa av bandet och ersättas av Mannevond från Koldbrann. Glada nyheter för mig som älskar Koldbrann kanske ni kan tänka men jag tycker att Nox är en viktig del av Craft vilket gör mig lite tveksam inför bandets nästa släpp som tydligen redan är på gång.



Avsky – Cleanse the world (Malignant, Moribound Records, 2008).


Jag tänker att vi fortsätter i det mer hatiska och nihilistiska träsket. Här har vi Avsky. Jag vet inte så mycket om bandet. Som jag mindes det var det egentligen en duo som höll på och släppte tre skivor. När jag tittar runt verkar det som att bandet fortfarande är aktiva och har blivit en kvartett så jag vet inte riktigt vad som händer. I vilket fall som helst har jag valt en fin bit från deras andra skiva. Bara låttiteln skvallrar ju om vad bandet är inriktade på. Musikaliskt är det inte jättelångt ifrån Craft men istället för att vara rock n’ roll är det snarare crust och hc som bandet blandar upp sin black metal med. Just denna låt har också väldigt intressant trumspel. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det hela. Inte heller sångaren som ömsom skriker som en gris, growlar och ibland låter som en mer traditionell black metal sångare. Den känsla jag får av bandet är snarare punkare som har bestämt sig för att spela black metal men inte helt och hållet kan eller vågar utan blandar upp det. Jag vet att jag tidigare beskrivit en viss sorts band där det låter som att de knappt kan hålla ihop låtarna, att deras musikaliska skicklighet inte räcker men att det på något magiskt sätt räddas upp. Den känslan får jag ofta av Avsky. Det är svinbra när man är på humör men samtidigt kan det göra mig lite stressad. Kan rekommendera detta band för alla som gillar mer punkig black metal. Bonus är också att det är någon som gjort en musikvideo till låten. Vet inte om det är bandet själva men den visuella stilen känns lite som musiken.






Dreadful Fate – ”Unholy Lust” (Vengeance, I Hate Records, 2018)

Nu har vår rundtur genom Dalarna bjudit på mystiska magikers sällskap och nihilistiska människohatare. Då är det inte mer än rätt att vi avrundar med något lite mer lättsamt. Då finns det knappt något mer lämpligt än Dreadful Fate. Redan när man ser logotypen och omslaget till skivan vet man vad som gäller. Detta är black/thrash av retrosnitt som den spelades på 1980-talet i centrala delar av Europa. Sodom, Kreator osv är de första referenser som dyker upp. Texterna handlar så klart om mord, tortyr och hemskheter. Sångaren skriker som en blandning av en ung James Hetfield men med en mer oklar europisk accent. Bandet piskar på och det är solon och gött dubbeltramp. Överlag känns det som Dreadful Fate gör sin retrogrej på ett lätt överdrivet sätt men precis som med de första Witchery mini-albumen och även när The Crown började gå ifrån sin traditionella dödsmetall hamnar det helt rätt. Jag kan liksom inte göra annat än att headbanga och hytta med näven. Jag minns när att det blev en viss hype kring Dreadful Fate när de släppte sin första kassett men sen vet jag inte om de glömdes bort. Jag tycker ändå att alla som inte hört bandet och har det minsta intresse av retrodoftande thrash och eller black metal borde ta sig en lyssning.


Det var allt jag hade denna gång. Dalarna är ett stort landskap så jag misstänker att jag kommer att återkomma med fler band därifrån. Listan hittar ni genom att klicka här. /Oscar K.

fredag, april 12, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 15: Coffin of the Storms

För de som fortfarande ägnar den norska scenen någon uppmärksamhet inträffade nyligen en av årets större händelser: COFFIN STORMS släppte sitt debutalbum, "Arcana Rising". CF är en "supergrupp" bestående av Gylve Fenriz Nagell (DARKTHRONE + 300 andra band), Ole Apollyon J Moe (AURA NOIR + 200 andra band), och Olav Bestial Tormentor Knutsen (INFERNÖ + 100 andra band).

Problemet med denna trio Kolbotn-veteraner är att... skivan inte var speciellt bra. Eller snarare, riffen var kompetent doomig thrash, men Fenriz sång var olyssningsbar. Jag ska inte fördjupa mig i denna besvikelse, utan istället lyfta några tidigare tillfällen de här gubbarna träffats i studion med bättre resultat. 


Eftersom nätet av kopplingar mellan nittiotalsmusikerna i Osloscenen är trassligt nog att rensa hela Kattegatt på marint liv kommer jag inte skriva mer än vilken kiststormare som gör vad på listans låtar, som ni för övrigt hittar här.

(Bättre lycka nästa gång: Darkthrones 21:a album "It Beckons Us All......" släpps lagom till nästa löning.)


1. AURA NOIR - Mirage ("Increase Damnation", samling från 2000). Apollyon på bas eller trummor (det varierar), med Fenriz på gästsång. Prima black thrash metal som den ska karvas.

2. CADAVER INC - Rupture ("Discipline", 2001). Fenriz gästvrålar åter igen, på det klassiska norska dödsbandets första återkomstplatta, där Apollyon körde bas och sång på två plattor. 

3. DARKTHRONE - Hate is the Law ("Sardonic Wrath", 2004). Underskattad skiva, sista riktigt bra innan ett och ett halvt årtiondes vilset sökande. Här delar Apollyon och Fenriz på mikrofonen.

4. LAMENTED SOULS - Var ("The Origins of Misery", inspelad 1997 släppt 2004). Episk, melankolisk doom frontad av Simen Hestnaes (Dimmu Borgir, Arcturus etc). Apollyon och Bestial Tormentor spelar gitarr respektive bas här.

5. INFERNÖ - Alkoholocaust ("Utter Hell", 1996). Okej här var det bara Bestial Tormentor på gitarr, men med Einar Necrodevil Sjursö från Lamented Souls på trummor och Carl-Michael Aggressor Eide från Aura Noir på gitarr. Om inte Apollyon någon gång dragit av en refräng med Infernö på scen eller i replokalen blir jag förvånad.

6. WAKLEVÖREN - Kremerte Vrakrester ("De Dødes Arkiv", 2010). Thrash metal punk med Apollyon på trummor, Bestial Tormentor på bas. 

7. AURA NOIR - Forlorn Blessings to the Dream-King ("Dreams like Deserts", 1995). Nu med Bestial Tormentor på backing vocals. Cirkeln sluten!


KOLBOTN BLACK THRASH ATTACK!

/Andreas

fredag, april 05, 2024

Fredagslistan 2024, vecka 14: Quasimodogeniti

Gomorron. Vi befinner oss i kölvattnet av högtid och ledighet, postpåsk om man så vill och snart infaller andra söndagen efter påsk. För oss som inte är så värst bevandrade i kyrkliga traditoner kan nämnas att den kallas Quasimodogeniti. Den termen för tankarna dels till Quasimodo i Ringaren från Notre Dame men jag tänker mig också att det kunde funka som italienskt bandnamn. Jag ser framför mig tidigt nittiotal, halvdan corpsepaint, bandbilder i månsken vid en stenmur och mosters gamla avlagda skinnjacka som hottats upp med pyramidnitar. Men nog om detta, dagens lista avhandlar sådant jag lyssnat på den senaste tiden, lite nytt och lite gammalt. Listan finns HÄR och längst ned i inlägget.

KVADRAT är ett enmannaband från Grekland av och med I.A. även känd som Ivan Agakechagias. "The Horrible Dissonance of Oblivion" heter fullängdaren som släpptes igår och jag tycker den håller sig på precis rätt sida av meckighetsmätaren. Det är lite lagom krångligt och snårigt med ljudbilden men inte så man tröttnar och det finns utrymme för röj. Vi lyssnar på låt fem, Γυάλινα Μάτια, som enligt Google translate ska betyda glasögon.

FUNERAL LEECH kommer från New York och spelar en murkig malande doom som jag tycker är rätt trivsam. "The Illusion of Time" släpps idag på Carbonized Records och låten Ceaseless Wheel Of Becoming har legat ute i några veckor som försmak på vad som komma skall. 

Norska MALIGNANT ETERNAL hade helt undgått mig tills Andreas kom med tips. "Tårnet" är deras första album (från -95) och det släpptes först i 500 ex och återutgavs sedan 1996 i större upplaga. Det här är inget annat än en total fullträff och skivan har förstås fått kultstatus i blackmetalkretsar. Trummisen kämpar på för kung och fosterland och sången är ett skolboksexempel på hur desperation bör uttryckas. Fem av fem lusekoftor.

Och nu till något helt annat. Indiska heavy metal/thrashbandet KRYPTOS släppte en singel i slutet av mars - "Turn up the Heat" och charmigare låt får man leta efter. Jeansjackor och motorcyklar står som spön i backen i videon, brinnande dödskallar likaså. Rent guld detta.

Sludgekamraterna THOU är ett band jag uppskattar och försöker hålla ögonen på. De har sedan starten 2005 formligen spottat ur sig släpp, gärna splittar och samarbeten med andra band. 2022 kom "Myopia" som är en gemensam fullängdare tillsammans med MIZMOR (Liam Neighbors). Första spåret Prefect är en furiös historia med en melankolisk anstrykning som slår an något inombords, man blir ledsen - man blir glad.

Med detta kliver vi ut ur mina hörlurar för en stund och tar en välförtjänt helg.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 14: Quasimodogeniti

Featured Post

Fredagslistan 2024, vecka 20: När Norge blev elektroniskt

Att de norska banden i slutet av nittiotalet tog musikaliska stormsteg bort från den traditionella svartmetall (med mera) de gjort sig kända...

Populära inlägg