Fredagslistan 2025, vecka 26: Malmö och det hemliga bandet

Ikväll (fredag den 27 juni) ställer sig ett i skrivande stund hemligt band på Plan Bs största scen. Av kontraktsskäl hålls namnet hemligt fram till scentid, och med ett facilt biljettpris är konserten nästan slutsåld. Såklart har ryktesspridningen och spekulationer gått varma, i synnerhet sedan ett visst band ska ha försagt sig från scenen på Copenhell förra helgen. Men oavsett så är här fem mer eller mindre (med betoning på mer) osannolika band jag skulle önska gå upp på Warehouse-scenen 20.30 ikväll.

LISTAN HITTAR NI HÄR! 

 

1. IMMOLATION ("Fall from a high place", Close to a World Below 2000). Efter en spelning med New Yorks bästa dödsband för en massa år sedan kommenterade en rutinerad rockskribent att "det här kan man göra varje vecka". Jag kan bara hålla med, om så bara för att få se Russ Dolans hårsvall.

 2.  ABSU ("Those of the Void will re-enter", Absu 2009). Nu är ju Proscriptor och gänget bokade till höstens Abyss-festival i Göteborg så den som väntar på Texas mesta metalockultister behöver inte bli besvikna ikväll. Den största besvikelsen är väl att Proscriptor inte längre kör både sång och trummor, men åldern tar väl ut sin rätt. 

 3. BOLT THROWER ("Laid to waste", Mercenary 1998). Detta är en återförening jag skulle kunna, om inte mörda eller dö, så åtminstone hamna i slagsmål för. Kommer ju inte hända, eftersom det faktiskt finns ett fåtal musiker med principer kvar och låter det förflutna vara det förflutna, men man får väl drömma. Att jag skippade deras spelning på Mejeriet när det nu var är något jag ångrar bittert!

 

4. RITES OF THY DEGRINGOLADE ("The blade philosophical", The Blade Philosophical 2018). Man kan också drömma om en marknadsföringskampanj som lurar närmare 700 skånska hårdrockare att betala en hundring för ett band max ett tjog långhår i häradet skulle resa sig ur läsfåtöljen för. På tal om ockult lagda trummis-sångare från Nordamerika.

 

5. BLASPHEMY ("Ritual", Fallen Angel of Doom 1991). Ja hur mäktigt hade inte det här varit? War metal ground zero, OG black metal skinheads live on stage på Norra Gränges. Har de spelat i Sverige mer än en gång ens? Kommer det någonsin ske igen? Knappast. Men drömma går ju som sagt. 

 

Ses vi i moshen? Helg tar vi oavsett!

/Andreas 

Supporta scenen: Iron Maiden

På onsdag kommer jag uppleva något jag faktiskt inte trodde att jag skulle få uppleva - IRON MAIDEN i en stad som inte heter Stockholm eller Göteborg. Utan istället är det i Malmö som bandet lirar. Ja, det är ju bara att köpa biljett eller hur? För de finns märkligt nog kvar. Och för er som tror att det blir nytt material? Nä, istället är det turnén från -88 som bandet plockar upp. Ja, den som de gjorde när "Seventh Son Of A Seventh Son" hade kommit ut. Bara detta faktum borde få er att likt den gode Bergdahl springa rundor. Bandet kör dessutom The Prisoner. Bara det ett skäl till att åka, för det är inte ofta den spelas. Ja, nä - jag hade ju kunnat fortsätta i all evighet.


Således:

Vad: IRON MAIDEN

Var: Malmö Stadion. Ja, den gamla.

När: Onsdag, 10/7, kl. 19 går första bandet på enligt Eventim

Pris: från 635 spänn.

/Martin

Lite uppladdning på det? Såklart - här har ni konserten från Birmingham NEC från 1988.

Metal på Malmöfestivalen 2007

Metal på måndagar är inte det optimala om du frågar mig, men med tanke på att metal från Sonic Syndicate, Mayhem och Testament erbjuds så ska jag verkligen inte klaga.

Platsen är precis som förra året Mölleplatsen, ett bra drag eftersom man då endast får musik och slipper de horder av försäljare som infesterar varje stadsfestival. Sonic Syndicate är först ut, och här har vi ju ett band på uppåtgående - som förband till Dark Tranquillity på bandets Skandinaviensväng och som del av Easpak Antidote paketet både turen runt Sverige och utlandssvängen ( då med Soilwork, Caliban och DT) har man mycket kul att se fram emot.

Dessvärre lider bandet av ett riktigt sunkigt ljud, något som gör att jag inte riktigt kan njuta fullt ut av bandets melodiska dödsmetall. Men visst ser man att dett nog kan bli ett band att räkna med i framtiden. Absolut coolast är Karin Axelsson på bas.

I varenda tidning jag har läst de senaste dygnen har Mayhems gig, ett gig som jag blev högeligen förvånad över när jag fick reda på det. De flesta artiklarna har ganska självklart tagit upp om bandet skulle ta med sig grishuvuden på scenen eller inte. Det gör bandet inte. Vad det däremot gör är att släpa upp en tornado av ondska och larm. Sångaren Attilla ömsom väser ömsom gallskriker fram rent hat.

Demonen bakom trummorna Hellhammer hamrar på med en ferocitet som bandets musik behöver. Bandet är inget favoritband, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av den maskin som Mayhem trots allt är. Totalt kompromisslös blackmetal som får djävulen själv att framstå som en korgosse.

Regelbundna läsare av denna blogg vet nog att jag är smått tokig i bra thrashmetal, och det torde inte förvåna nån att för mig var Testaments gig kvällens absoluta höjdpunkt. Testament har ju inte som flera av sina medband i 1980-talets thrashvåg från Californien (Metallica, Megadeth, Slayer) sålt lika många plattor, men vilka låtar bandet har! Giget är en kavalkad av matig thrash - inledande "The Preacher" sätter tonen, och bandet fortsätter med att mata på med "The new Order", "Souls of Black", "Practice what you preach", "Into the Pit", "Over the wall", "Low", "The Haunting", "Sins of Omission", "Electric Crown" och en av mina absoluta favoriter "D.N.R." från bandet senaste studioplatta The Gathering. Jag och och min kompis Henke är lika glada som två småpojkar som har fått nycklarna till godisaffären. Enda negativa är egentligen att bandet inte kör "Trial by Fire", "Burnt Offerings" eller överhuvudtaget fler låtar från The Gathering en ren slaktarplatta, med låtar som nye trummisen Nick Barker med lätthet skulle sätta.

Ofrånkomlig mittpunkt på scenen är Chuck Billy, denne man som återhämtade sig från cancer och numera ser helt frisk ut. Som vanligt med sitt halva mikrofonstativ vrålar han ut texterna med sin rent fantastiska growlröst.

Som sångare måste Chuck vara skitglad över att ha Alex Skolnick och Eric Peterson på gitarrer för det liras luftgitarr till varenda liten grej som yxmännen gör.

Det är genuin glädje och i det närmaste totalt publikfriande, men vad gör det egentligen?

Hela bandet verkar ha skitkul och det fyras av leenden från samtliga bandmedlemmar utom från Nick Barker som sammanbitet levererar stompet från sitt från Dimmu-tiden betydligt nedslimmade trumset. Riktigt kul verkar dessutom Björn "Speed" Strid ha, speciellt när Chuck under "Disciples of the Watch" springer ut till sidan av scenen och låter Björn vråla Obey!!!!

Metal på Malmöfestivalen 2006

Malmöfestivalen avslutades med en helkväll metal och punk på Mölleplatsen, och med en rätt hyfsad line-up såg jag och mina polare fram emot en kväll med hög volym, headbanging och några kalla ner i strupen.

Att metal och punk är något som drar stor publik märktes när vi dök upp på Mölleplatsen lagom till Cryptopsys gig. Gruppen har nu en närmast legendarisk status för att närmast spotta på hastighetsgränser, och de drar igång med en närmast halsbrytande speed. Sångaren vrålar sig sönder och samman, och de båda gitarristerna gnider strängarna med en grym frenesi. Ändå har jag extremt svårt att uppskatta bandet - mycket beroende på att ljudet är så fruktansvärt dåligt att all teknisk briljans går mig helt förbi. Visst det går fort men om det enda man hör är de supertriggade baskaggarna och inte så mycket av resten blir det inte så kul i längden.

Jag hade verkligen sett fram emot att få se Soilwork, men på grund av ett olyckligt ryggskott på sångaren Björn "Speed" Strid tvingades bandet ställa in. En initial besvikelse övergår i glädje när jag får reda på att ersättningsband blir Darkane! Glad i hågen styr jag mina steg mot Mölle 1, och jag blir inte besviken om jag säger så! Bandet kommer ut och smäller på med
"Godforsaken Universe" efter introlåten "Amnesia of the Wildoerian Apocalypse". Den senaste turnén i USA verkar ha gjort bandet ännu bättre än innan för det är snabb, teknisk och vansinnigt tajt metal som avfyras mot publiken.

Att bandet dessutom verkar vara grymt spelsugna gör ju inte saken sämre. Under en timme går bandet från klarhet till klarhet. Det enda som drar ner konserten lite är att Klas gitarr lägger av en bit in, men det är så snabbt fixat att det knappast märks. Om några förtjänas att nämnas speciellt är det gitarristen Christofer Malmström som har en ruggig teknik och grymma solon, och trummisen Peter Wildoer som är en urkraft bakom sitt trumset. Grymt kul och konserten får mig att se fram ännu mer emot bandets gig på Tivoli nästa måndag - då förhoppningsvis "Speed" ska vara frisk nog för att Soilwork kan spela.