Fredagslistan 2026, vecka 10: Grunge!

Gomorron. Idag ska vi prata om grunge, en genre man antingen älskar eller hatar. Grunge är ett ganska löst samlingsbegrepp för den amerikanska alternativrock som var som störst i början och mitten av 1990-talet och där många band härstammade från Seattle, Olympia och närliggande platser i Washington. Men ska vi vara petnoga uppstod grungen egentligen i mitten av åttiotalet för att sedan renodlas till att bli det den blev. Indiebolaget Sub Pop var en viktig kugge i maskineriet och det var även den ekonomiska depression som drabbade världen i allmänhet och Seattle-området i synnerhet i början av 90-talet. Arbetslösheten sköt i höjden och desillusionerade ungdomar tog droger som aldrig förr. Men det de också gjorde var att bilda band med de knappa resurser de hade och på så vis uppstod en DIY-anda och ett oslipat sound.

Jag tror de flesta var deppiga i början av 90-talet, jag var det definitivt. Musiken blev en bra fond mot det, som att det fanns andra som förstod en uppgiven slutet på högstadiet/början av gymnasiet-tjej från en bondhåla. Grungen blev viktig för mig att landa i när livet var sisådär. Med dödsmetallen hittade jag fram till en sorts nerv, energi och ilska. Grungen gick in i hjärtat av tristessen och byggde ett litet bo där.

NIRVANA har jag lyssnat så mycket på så de är inte med i listan idag, inte heller PEARL JAM som de flesta redan kan utan och innan. Istället har jag grävt upp några otippade och kanske missade låtar men vi får såklart också förhålla oss till de stora hitsen. Listan finns i youtube-format här.

STONE TEMPLE PILOTS var kärlek från första tonen för min del. Albumet "Core" från 1992 kan jag utantill, varje ton. Vi lyssnar på Creep som jag vill minnas var något av en radiohit på den tiden. 

SOUNDGARDEN härnäst, som ju blev riktigt stora i genren. Rusty Cage från "Badmotorfinger" är svängig och en låt jag ofta återkommer till. Har annars lyssnat bra mycket mer på "Superunknown"-plattan som kom 1994 och med den också bandets genombrott.

Har man sett filmen Natural Born Killers har man också hört låten Shitlist av L7, ett band som kan räknas både till grunge och riot grrrl-genren. Jag har valt Wargasm från "Bricks Are Heavy", en klassisk skiva.

Snäppet mindre kända TAD, ett band som turnerade med NIRVANA, SOUNDGARDEN och ALICE IN CHAINS men som aldrig slog igenom på samma sätt. De har ett ganska tungt sound och brukar räknas som ett av de första grungebanden. Vi hör Grease box från skivan "Inhaler".

SKIN YARD var tidigt ute. De hade sin aktiva tid som band mellan 85 och 92 och medverkade på ett album som kom att forma grungen, "Deep Six", en samlingsskiva från 1986 med bland andra U-MEN, GREEN RIVER, MELVINS, SOUNDGARDEN med flera.  Jag har valt Burn a hole från "1000 smiling knuckles".

Ett band som turnerade med SKIN YARD var GRUNTRUCK, även de från Seattle. De skrev kontrakt med Roadrunner Records, ett kontrakt som PolyGram senare ville köpa ut dem ifrån men Roadrunner vägrade varpå GRUNTRUCK fick sätta sig i konkurs och det blev rättsliga turer kring det där som i slutänden pajade bandets ekonomi fullständigt. Trist. Vi hör Push från skivan med samma namn från 1992.

Egensinniga MELVINS har alltid kört sin egen spretiga stil, en blandning av stoner, hardcore, experimentell metal och just grunge. "Houdini" från 1993 är ett av deras mest kända album men jag har valt låten Queen från "Stoner witch" som kom året efter.

Supergruppen TEMPLE OF THE DOG härnäst. Chris Cornell från SOUNDGARDEN bildade bandet 1990 tillsammans med Eddie Wedder (och hela gänget som senare skulle bilda PEARL JAM) som en hyllning till sin bortgångne vän Andrew Wood från MOTHER LOVE BONE. Vi lyssnar på vackra Hunger Strike från 1991.

Vi kan inte ha en grungelista utan fenomenala ALICE IN CHAINS. Det här är ett band vars skivor jag i princip har lyssnat sönder men det gör inget, de är lika bra för det. Vi lyssnar på Them Bones från "Dirt" som släpptes 1992. Få röster har berört mig lika mycket som Layne Staleys, frid över hans lilla minne och bu för heroinet som tog honom.

Avslutningsvis en hit med HOLE. Courtney Love har väl inte gått någon förbi, jag kan uppskatta hennes larger than life-personlighet och sångrösten har jag en hatkärlek till. Violet kommer från "Live through this"-plattan som släpptes på våren 1994, som ett ödets ironi bara någon vecka efter Kurt Cobains självmord. Vill man ha ett mer punkigt och oslipat sound ska man istället lyssna på "Pretty on the inside"-skivan. Jag såg HOLE live på Hultsfredsfestivalen 1999, Courtney Love slet av sig tröjan och körde topless mot slutet - det var en annan och på många sätt mer okomplicerad tid än nu.

Nej, nu får vi ta helg. Simma lugnt.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 16: Nu och då

Gott folk!

Idag tänkte jag att vi skulle sätta vissa bands utveckling under lupp. Jag fick idén när jag helt slumpmässigt fick reda på att ett band som jag lyssnat på mycket under årens lopp i dagarna hade släppt nytt. Och denna skiva lät dessutom riktigt nöjsam. Men så tänkte jag, att bara köra en nyhetslista - igen - det ville jag inte göra. Jag hade förvisso kunnat göra det, eftersom 2018 är ett gastkramande bra musikår, men ändå.

Vrid upp volymen, tag någon hårt i handen, så ger vi oss iväg!

Det är illa roligt att höra att THE ABSENCE, det kanske svenskaste melodiska dödsmetallbandet som inte kommer från Sverige, bjuda på musik som den på senaste skivan som kom för snart en månad sedan. Det här bandet från Tampa i Florida gör igen hemlighet av att de älskar Sverige. I en intervju för många herrans år sedan i Close-Up så gjordes det inga illusioner om att bandets musik var direkt influerad av tidiga IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och AT THE GATES. Men entusiasmen var det sannerligen inget fel på, även ifall debuten "From Your Grave" lät minst sagt
ooriginell. Jag struntade blankt i detta, tokdyrkade den under ohälsosamt lång tid, och köpte in den till bibliotekets samlingar. Idag kan jag konstatera att produktionen är ganska ocharmig och plastig. Trots detta så värmer musiken lite grand i hjärtat då den är så satans kul att lyssna på. Dagens THE ABSENCE är mer på bettet än på bra länge, och med en rent ljuv proddning så är "A Gift For The Obsessed" riktigt kul att lyssna på.

Kommer jag nu dragande med AMORPHIS igen? Ja, jag gör ju för helvete det. Det här finska bandet har jag gillat sedan jag snöade in på bandet med "Skyforger" som kom 2009. När de nu är på gång med nytt material i mitten av maj, ja då kan ni gå till banken med att det kommer skrivas mer om bandet på fler ställen än den här bloggen. Singeln The Bee är en svårt mäktig historia som låter typiskt AMORPHIS sedan Tomi Joutsen kom med i bandet 2004. Och det är sannerligen bra! AMORPHIS lät betydligt mer folkinfluerat när jag går tillbaka till en av bandets första skivor - "Tales From A Thousand Lakes", men här finns såklart referenspunkter till hur bandet låter idag.

Ytterligare ett band som jag ständigt återkommer till är BETWEEN THE BURIED AND ME, från Raleigh i North Carolina. Sedan jag hörde "Colors" för över 10 år sedan har jag till största delarna älskat vad det här snårigt meckiga bandet gör med sin musik. För ett tag sedan så kom "Automata I" som är första delen i ett tvillingverk, eller duologi för att prata litteratursnack. Här får vi en annan sida av bandet, mer rakt på sak, kortare låtar - men utan att ta bort bandets särart. För det är fortfarande extremt mycket som händer. Som jämförelse så har jag tagit en låt, Ants Of The Sky från "The Great Misdirect" som är mer matig. Med en speltid på 13 minuter så hinner bandet dra igenom nästan hela sin signumkatalog av tricks. Och det är helt fantastiskt - precis som hela skivan.

OPETH var tydliga redan från början med att de var ett speciellt band. "Orchid" som är bandets debut talar inte bara om med sin titel och omslag om att detta är inte den gängse musiken som levereras. 1995 skulle man inte ge ut skivor som tog sin titel från blommor, och de skulle inte låta som den musik som spelas här. Men OPETH har ju gång efter annan visat att uthållighet och originalitet är vinnande faktorer i att skapa verkligt magisk musik. Idag låter ju OPETH helt annorlunda. Med Åkerfeldt som enveten låtskrivare gör bandet idag musik som låter ganska så annorlunda mot hur den lät i början av karriären. Ingen dålig sak om ni frågar mig. På "Sorceress" fick bandet upp ångan rejält och jag gillar fortfarande att lyssna på skivan.

Jag avslutar listan med ALICE IN CHAINS. Det här är ett band som ju har återuppstått med stor framgång. Efter det att Layne Staley dog av sitt narkotikamissbruk 2002 så hade bandet ett uppehåll tills dess att Jerry Cantrell återuppväckte bandet 2005. 2009 kom "Black Gives Way To Blue" och den fick faktiskt bra kritik. Likadant var det med "The Devil Put Dinosaurs Here" som kom 2013. En av de stora anledningarna till detta kan vara att det låter ganska så snarlikt som bandets tidiga musik. Ångesten är inte lika påtaglig, men William DuVall låter väldigt likt hädangångne Staley. Är detta en dålig sak? Nej, inte om du frågar mig.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 16: Nu och då. 

Fredagslistan 2013, vecka 47: Refränger!

Tjena!

I veckans fredagslista tar jag upp ytterligare ett känsligt ämne, nämligen detta med refränger. Refrängmakeriet som sådant sammankopplas ju ofta med popen eller, i värsta fall, med schlagern som i alla fall tidigare gärna dängde till med en tonartshöjning innan sista refrängen. Succé och handklapp i mainstreamland. Men så finns det såklart undantag från denna mycket snäva och rent elaka regel. Låtar som min själ dänger dit refränger som får nackhåren att resa sig, pulsen höjas och lusten att dricka öl infinner sig. Det är såklart dessa som avhandlas i veckans lista.

Vi kör.

Jo, jag kommer dragandes med SOILWORK igen. Jag har svårt att låta bli får jag erkänna då bandet i stort sett alltid har levererat musik av klass. Många instämmer nog med mig då jag säger att "Stabbing The Drama" var skivan som fångade uppmärksamheten till bandets verksamhet. Den skivan har fortfarande en härlig charm. Det var fint att lyssna på den igen märkte jag när jag började leta låtar till listan. En låts refräng sticker ut lite extra. Eller lite - den är ju helt fenomenal så jag kan lika gärna skriva som det är: den knäcker som satan. Jag pratar såklart om Distance som med lätthet kan sägas ha en magisk refräng. Ni anar inte hur svårt nerknarkad jag var på den låten. Vi pratar alltså fler än 10 lyssningar per dag. Jag var som en sockerberoende när det gällde just den refrängen. Ja, ni fattar att jag inte kunde öppna med en annan låt.

NASUM sysslade inte med refränger kanske ni nu säger. Jag svarar: bara för att de var extremt korta så betyder detta inte att bandet inte sysslade med refränger. Det är en större dygd att ha effektiva refränger än att skriva en som sedan mjölkas alltför hårt om ni frågar mig. Kolla in låten The Engine Of Death från den i mina öron absolut bästa metalskivan som ett svenskt band presterat - "Shift". Att låten är en genismocka på 1:48 gör inte saken sämre.

Kort låt följs av lång. Jag har tjatat hål i huvudet på folk om att IN MOURNING skall kollas in. Nu gör jag det igen - magiska "The Weight Of Oceans" är en skiva som jag återkommer till med regelbundenhet. Jag tänker då framför allt på låten Colossus vars synnerligen rytmiska refräng fick mig att njuta från första lyssningen. Låten är i sin helhet verkligen inte dum den heller.

 "Come Clarity". Det är ingen dum platta om ni frågar mig, och att säga att den är refrängstinn är ingen överdrift. Det finns dock en låt vars refräng fick mig att haja till lite extra vid första genomlyssningen och då pratar jag inte om titellåten utan om Crawling Through Knives. Refrängen i den låten är, well, fantastisk. Jag kan inte tänka mig ett lämpligare ord faktiskt. Jag älskar också Daniel Svenssons cymbalarbete i just refrängen - pricka klockan på backbeatet brukar det kallas.

Det var ett tag sedan jag hade med en låt av ARCH ENEMY på någon lista, men jag ville verkligen ha med finfina Dead Eyes See No Future då den har en alldeles förträfflig refräng. Jag har på senare tid tappat intresset för bandets musik, men deras äldre material tycker jag fortfarande håller hög klass. Att den sedan är lite väl polerad och i vissa fall rent steril må vara fallet. Jag uppskattar dock Angela Gossows enorma sångleverans och ni som har sett bandet live vet ju med er att hon är en frontperson av rang.

Jo, jag tog med World In Silence från DIABOLICALs senaste alster. Det är en sjuhelvetes refräng i den låten som gör den omöjlig att stå emot. Ödsligheten och ångesten alltså - den sitter ju som en smäck!

Kommer ni ihåg förra året när NEKROMANTHEON släppte "Rise, Vulcan Spectre"? Du glade vad alla skulle krama ihjäl det bandet och den skivan. Det var full credd rakt av. Själv tyckte jag att skivan var ok som helhet. Titellåten däremot: den är klockren. Framför allt refrängen som visar på dygden av att hålla det enkelt som de säger i USA.

Grunge? Japp - jag gör gärna ett undantag för ALICE IN CHAINS då det bandet i sin tidiga karriär stod för en starkt ångestladdad och nervig musik. Jag lyssnade i princip sönder "Dirt" när den kom och har fortfarande kvar mitt fysiska exemplar. Jag tyckte (och tycker) att den skivan är helt överlägsen exempelvis NIRVANAs "Nevermind". "Dirt" är ju fylld till brädden med kvalitetslåtar och starka refränger. Jag har alltid varit svag för Junkhead som har en skönt driven och lite lätt oroväckande refräng. Låtens ämne och i stort sett oförblomerade advokerande av narkotikamissbruk är i backspegeln inte speciellt vackert - Layne Stayley dog nämligen av en överdos 2002.

Vi fortsätter med dyster musik. PARADISE LOST - ett band jag fått upp ögonen för på senare tid. Jag märker att jag återvänder oftast till "Faith Divides Us - Death Unites Us" och då främst titellåten som har en sjukligt episk refräng. Satan vad bra den är!

Jag avslutar listan med en låt från "Internal Affairs", skivan som jag placerade på plats 2 på 2012 års årsbästalista. Att bandet är bokat för nästa års SRF gör att jag starkt överväger att åka dit. Transatlantic Blues är en lång låt - över 8 minuter - men inte en enda gång har jag upplevt låten som just lång i den negativa aspekten. Refrängen har en skönt släpig attityd som varje gång får mig att sluta ögonen och bara njuta.



/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 47: Refränger!

Fredagslistan vecka 48: Back to the 90s

1990. Ett oerhört fint år inom metal. Det var en ren chansning kan jag säga att vi valde att fokusera veckans fredagslista på just detta år. Glädjen blev stor när vi upptäckte vilka makalösa skivor som släpptes det året. Lite skrämmande att man hade glömt det.

Susanne inleder på det enda sätt som det är möjligt att inleda på - med ENTOMBED och titellåten från "Left Hand Path". Inte så mycket att orda om där inte - klassisk platta som piskar upp alla wannabedödsare med ena handen bakbunden.

CARNAGE - ytterligare ett band som hade svängdörrar för sin personal. Inte helt ovanligt under det tidiga 90-talet när det gäller dödsmetallscenen. Bandet befolkades Johan Liiva Axelsson, Michael Amott, Johnny Dordevic, Jeppe Larsson, Fred Estby, Matt Karki och David Blomqvist. Inte så konstigt att det bara blev en skiva, "Dark Recollections" under bandets korta och intensiva levnadsbana. Skivan är, enligt Metal Archives, den tredje bandet som spelades in i klassiska Sunlight. De övriga två var, rätt gissat, ENTOMBED och TIAMAT. Och det hörs verkligen på Death Evocation att det just är den studion som har begagnats. Fläsksvål säger jag bara.

DEICIDE. Ni vet bandet som ryktesvis fick kontrakt genom att Glenn Benton - mannen med mest inställda spelningar någonsin på sitt bildliga samvete -  stormade in på Roadrunners kontor och levererade demon med orden Sign us you fucking asshole till Monte Conners som var A&R-ansvarig för labeln vid den här tiden. Dagen efter var tydligen kontrakten på väg. Jag har sett bandet en enda gång på Copenhell för ett par år sedan. Nja säger jag. Nja. Avgör själva dock - Sacrificial Suicide är inte helt tokig emellanåt.

"Harmony Corruption" är inte vanligt förekommande i högtalarna hemmavid. Och då är ändå NAPALM DEATH ett band jag tycker hyfsat mycket om för att använda ett understatement. Barneys sång är betydligt mer guttural än vad den har varit de senaste åren. Det är mörkt, det är dystert, det är tydligt influerat av den begynnande dödsscenen.

DEATH. Ett ofrånkomligt band. Fy fan vad bra de var. "Spiritual Healing" spelades in i ytterligare en klassisk studio, Morrisound, i Tampa. Också en väldigt distinkt produktion. Och Chuck Schuldiner - mannen med en låtskrivartalang utöver det vanliga och med ett verkligt personligt uttryck i sin sång - levererar precis som vanligt.

Sen gothar vi ner oss. PARADISE LOST, flera mil från den svulstiga väl avrundade produktion bandet har skämt bort oss med på senare år. Här, på "Lost Paradise", låter det skitigt och hamnarbetarrått så det räcker och blir över.

Ytterligare ett ofrånkomligt band: PANTERA. Ett band som jag minst sagt är bitter över att jag aldrig fick se. Jag var nära lipen när polaren Daniel berättade om bandets gig på någon av Hultsfredsfestivalerna under 90-talet. Marken hade tydligen nästan pulvriserats. Anselmos intåg i bandet ledde till en markant uppning av anten ifråga om hårdhet. "Cowboys From Hell" inledde denna nya era med ett sväng som inte många band nådde upp till varken förr eller senare.

ANACRUSIS. Hört namnet? Jag hade det inte kan jag säga förrän jag såg det i listan. Meckig thrash som, enligt många kritiker, skulle ha gjort bandet mycket större än det blev. Symptomatiskt för den tidiga thrashscenen minst sagt där de allra flesta lyssnarna verkar ha gått till METALLICA, SLAYER och MEGADETH.  Det låter inte helt tokigt om Quick To Doubt om jag får säga det själv. Och det får jag ju.

Sen, ta mig tusan, går Susanne ner sig i grungen. Vi pratade om det tidigare i veckan - var grungen bra? Jag har länge hävdat att grungen mer, i det långa loppet, hjälpte metallen att återfå den gnistan som hade försvunnit i och med alla jävla hårmuppsband som fördärvade scenen under senare delen av 80-talet än att skälpa scenen. ALICE IN CHAINS hade åtminstone en skönt ångestdriven ton som jag gillade oerhört mycket, framför allt på den skiva som lyfte bandet till de övre nivåerna - "Dirt". Nu har Susanne valt en låt från "Facelift" - It Ain't Like That - som också är fin.

DANZIG. Gick förbi bandets gig på GRF för två år sedan. Eller band och band - det var mest Glen Danzig som hade sig nåt så förfärligt att jag fick bråck på trumhinnorna. Och detta väljer Susanne att avsluta sin lista med ;-) Jag kan se ett reellt syfte med DANZIG - att avslöja MUSTASCH som ett renodlat DANZIG-coverband. Du glade vad likt det är.

Så nog rantat om detta. Lite hederlig ilska? Då är KREATOR ett go-toband. "Coma Of Souls" är en dänga till skiva. World Beyond - nu snackar vi två-takt. Och en illgastande Mille Petrozza. Inga krusiduller med andra ord.

"Seasons In The Abyss". Ni såg den komma eller hur? Jag har för ovanlighetens skull inte valt Spirit In Black från den skivan. SLAYER har ju trots allt en hel del annan musik att götta ner sig i. Nu valde jag Hallowed Point eftersom den innehåller några textrader av absolut toppklass i form av

Riddled convulsions
Confetti of flesh
Scattered helplessly

och dessutom har en del extremt njutbara markeringar i sig.

Nu ska vi prata undervärderad platta. Hur många gillar "No Prayer For The Dying"? Jag ska säga så här - det var ett glatt återseende när jag lyssnade igenom skivan härförleden. Står den sig mot de klassiska albumen? Nej, men den är inte dålig. Jag är till och med villig att hävda att singeln som gick rakt in på förstaplatsen i England, Bring Your Daughter To The Slaughter, är en klämkäck dänga i all sin enkelhet. Nu har jag inte valt den utan Public Enema Number One. Jag köper den extremt dåliga ordvitsen med viss tvekan för låten är så pass bra.

"Rust In Peace" - ytterligare en klassiskt kvalitativ platta. MEGADETH har aldrig varit bättre än på den plattan. Jag har tjatat mycket om denna skiva - ofta har valet landat på andra låtar en den som nu finns representerad i listan - Five Magics. Det händer verkligen mycket i den låten om jag säger så.

Kör vidare på thrashspåret med TESTAMENT och titellåten från "Souls Of Black". TESTAMENT är, det vet ni, ett av de mest drabbade banden av medlemsbekymmer. Bekymmer som har lett till att ett jävla skitband som ANTHRAX räknas till the big 4. Så ser jag det i alla fall - för TESTAMENT har till största delen av sin karriär skrivit låtmaterial som är stabilare och vida bättre än det ANTHRAX presterat. Svänget i Souls Of Black är klockrent. Chuck Billy är en vokalist av rang, och gitarrarbetet toppklass.

Vi hoppar över till textmässigt väldigt förbryllande OBITUARY och "Cause Of Death". Jag har alltid föredragit bandet på platta. De två gånger jag sett bandet live har bara förstärkt den tanken. John Landy måste vara den tröttaste frontmannen i  metal. Han gäspade nämligen bägge gångerna jag har sett bandet, haha! Musikaliskt är det dock väldigt underhållande.

Vi dänger till med ytterligare en låt från "Cowboys From Hell". Den håller för det, listan. Clash With Reality. Bara att sätta igång och helikopterveva med armarna. Fy fan vad bra det är.

SACRED REICH har jag ju nämnt tidigare. Det är inte ett dumt band faktiskt. Jag gillar Phil Rinds stämma. Jag gillar att bandet inte krånglar till det i onödan.  The American Way är dessutom ett inte speciellt originellt men ärligt känt angrepp över att USA förvandlats för jag vet inte för vilken gång i ordningen till ett girighetens paradis där de rika trampar på de fattiga.

Sen kör vi på med lite Yngwie. Ni vet vad hans musik går ut på så jag dryftar inte mer om det, utan nöjer mig med att konstatera att den mannen för all tid kommer att låta som om 80-talet är en konstant idé att dröja sig kvar i ad nauseam.

Vi rundar av listan med lite köttdöds. MERCILESS drar igång köttkvarnen i Pure Hate, en fullt rimlig titel om ni frågar mig. 3:29 minuter okonstlad metal som visar att enkelhet i vissa fall är en dygd.

/Martin

Fredagslistan vecka 48: Back To The 90s

Nytt på Werock

November månad bjuder på en hel massa AMON AMARTH på Werock - en saftig recension av bandets spelningar i Örebro, Köpenhamn och Malmö signerad av yours truly, Mats Manhammar och Jonte finns att gotta sig åt.

Skulle inte detta räcka har Fredrik Sandberg, nytillkommen skribent, tagit sig ett snack med bandets trummis Fredrik Andersson. Samt recenserat re-releasen av "The Crusher".

BiblioteKarin tar sig an och hyllar IGNEOUS HUMANs debut "Pyroclastic Storms". Fraser som "årets svenska metaldebut" och "snyggt, säkert och med oemotståndlig särart" bör få er att kolla in recensionen och plattan.

Andra släpp som recenseras är PARADISE LOSTs "Faith Divides Us, Death Unites Us" och ALICE IN CHAINS "Black Gives Way To Blue".