Fredagslistan 2021, vecka 31: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Det är återigen dags för mig att chefa över fredagslistan, och då vet ni ju sedan tidigare att det brukar bli lista över lite nyare musik som jag tycker är värd att kolla in. Vi kör!

WOLVES IN THE THRONE ROOM har jag ett on och off-förhållande till. Ofta tycker jag att de är fantastiska, ibland inte fullt så. Men jag måste säga att nya Primal Chasm (Gift Of Fire) är satans bra. Inte bara låten är ren lungeld, jag gillar också videon oerhört mycket. Alla videor som har med ett städ får automatiskt pluspoäng av mig. Att det också är mycket hav med i videon gillar jag också. Framför allt går jag igång på den oerhört atmosfäriska tonkonsten som bandet frammanar - jag ser redan fram emot fullängdaren. 

JINJER från Ukraina har helt enorma siffror på sina videor på YouTube. Jag gissar att Napalm Records är sjukt nöjda med hur det här bandet presterar. Att de fyra medlemmarna verkar kommunicera på närmaste telepatisk nivå när det gäller musik blir allt mer uppenbart. Att metalcore är bespottat må vara hänt, för mig är JINJER ett band jag får ställa bredvid AUGUST BURNS RED och HEAVEN SHALL BURN som ett band inom genren som kan sina grejer. Videon är inte mycket att orda om - det är ett satans ställ i låten å andra sidan. 

Jo, jag tar med IRON MAIDEN. Är det för att låten The Writing On The Wall är otroligt nydanande? Hahahahahahahhahahahahhahaha, nä verkligen inte. Det är en typisk MAIDEN-låt. Gitarrsolot är visserligen oerhört inspirerande. Nä, jag tar med den här låten för att videon är betydligt snyggare än vad bandet brukar ha för sig. Faktum är att detta kan vara den estetiskt mest tilltalande videon bandet gjort. Vad tycker ni?

EMPLOYED TO SERVE fick jag smak för vid senaste albumet som kom 2019, "Eternal Forward Motion". Det var argt, angeläget och jävligt bra. Därför blir jag oerhört glad när jag hör Mark Of The Grave verkar fortsätta denna trend. Helt originellt är det inte, men hängivenheten i låten går det inte att ta miste på. 

Från Raleigh i North Carolina kommer BETWEEN THE BURIED AND ME som jag dyrkat sedan jag lyssnade på "Colors" som kom ut 2007. Jag föll som satan för bandets musik då, och den kärleken har inte minskat genom åren. Nu är bandet på gång med skivan "Colors II" och jag ser fram emot den med bävan och förväntan. Vid sidan av "The Great Misdirect" är första "Colors" det bästa bandet gjort, och att göra en fortsättning är rätt jävla modigt. Men Revolution In Limbo stillar min oro ganska rejält. Det är som vanligt rejäla krumsprång i bandets musik, men man hör direkt vilket band det är. Detta kan bli magiskt bra, tror jag. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 31: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2019, vecka 10: More cowbell!

Gott folk!

Det är dags att dryfta allvar och hylla ett slagverksinstrument som är både hatat och odödliggjort - koklockan!



Alla som sett denna rent makalöst tramsiga och ändå djupt hjärtevärmande sketch från Saturday Night Live förstår ju utan vidare vidlyftigt filosoferande att detta är ett tema för bra för att inte göra något av i en fredagslista, eller hur?

Vi kör!

Jag inleder med ett band som i striktaste mening inte är metal - MOUNTAIN. Alla som nån gång spelat Guitar Hero kommer dock att känna igen låten Mississippi Queen - alla andra kommer förhoppningsvis att älska det här brutalt svängiga bandets hänsynslösa bruk av koklocka.

Ni känner väl till min kärlek till BARREN EARTH som bara tycks ta sig till nya nivåer hela tiden. A Complex Of Cages är inte bara en satans bra låt från en magiskt bra skiva, den får mig varje gång jag hör den tänka att den där koklockan som kommer in i slutet av låten är ren och skär magi. Varje gång.

Det var oerhört längesen vi skrev någonting alls om GUNS N' ROSES på den här bloggen, men ta mig fan om det inte är med lite extra känsla som jag lade till låten Nighttrain till den här listan. Jag tycker alla jävla turer kring det här bandet till trots att bandets plattor "Apetite For Destruction" och "Use Your Illusion" plattorna innehåller mycket enormt bra musik.

PRONG är ett band som jag aldrig har lyssnat på på platta. Däremot så dök bandet ofta upp både i MTVs Headbangers Ball och Diezel. Bandets mix av crossover, thrash och sväng är riktigt uppfriskande. For Dear Life är med på bandets platta från 1990, "Beg To Differ", och den är inte alls tokig.

Ytterligare ett favoritband! Ni märker att jag ökar intensiteten nu eller hur? BETWEEN THE BURIED AND ME är ett oerhört vanligt förekommande band på den här bloggen. Men de går inte att undvika, och framför allt när deras magiska låt Ants Of The Sky, en monstrositet på 13 minuter genialitet också innehåller koklocka, ja då fattar ni att det är en no brainer att lägga till den till listan, haha!

Nu blir det party! Ni märker dessutom att jag drar över de vanliga fem låtarna som brukar befolka listorna, men jag tänkte att jag ville ta i som fan denna veckan! 3 INCHES OF BLOOD är så sjukt underhållande - bara Sam Pipes sång får mig att slänga pengarna åt bandets håll. Synd bara att det inte står nån där och fångar, då bandet är splittrat sedan 2015. Det här bandet älskade verkligen sin heavy metal, men var inte rädda att blanda in andra element. Väl värda att kolla in.

Melodisk black metal med koklocka är nästan för bra för att vara sant, men norska VREID ser till att banka åt klockan i Satans namn med övertygelse.

Jag öppnade med en gammeldags låt, och jag avslutar med en. LED ZEPPELINs Moby Dick där Bonham går loss som en påstruken galning med ackuratess.

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 10: More Cowbell!

Fredagslistan 2018, vecka 32: Nytt och noterbart!

Gott folk!

Nu är både jag och Susanne tillbaka från semestern - så nu kommer det bli åka av i vanlig ordning när det gäller Fredagslistan! Jag tänkte att jag skulle gotta ner mig i lite av den musik som har släppts under den senaste tiden - släppen som får mig att höja på ögonbrynen är av en rent fasansfullt ljuvlig omfattning detta år, och då har vi en del släpp som kommer att rocka båten betänkligt framför oss också.

Vi kör!

Finska melodiska dödsarna i OMNIUM GATHERUM har länge kavlat ut musik som fallit mig på läppen. Jag fick promon till kommande släppet "The Burning Cold" i förra veckan och blev riktigt glad över vad bandet presterar på den skivan. Ett smakprov har bandet bjudit på - Gods Go First, och det är en låt som verkligen visar på vad OG är bra på. Det är läckert spel, väldigt snygga melodier a la Finland, och en fet härlig refräng. Jag gick omedelbart igång på låten, och då ska ni veta att Gods Go First inte är den starkaste låten på skivan.

Hypen kring BEHEMOTH kunde väl knappast vara större än den är nu? Fyra år efter det att "The Satanist" kom så har bandet spelat in nytt material. Med tanke på hur sönderkramad den skivan är så tycker jag det ska bli så vansinnigt intressant att höra vilka vägar som Nergal med kompanjoner väljer att trampa upp på lökigt betitlade "I Loved You At Your Darkest". Att BEHEMOTH är känt för sin stora integritet gör ju inte förväntningarna lägre ställda. Första smakprovet God = Dog bjuder på både patenterat lir, men också en del andra inslag. Jag tycker att det låter väldigt intressant och bra.

Lite av en no-brainer att ta med ANAAL NATHRAKH som ju både jag och Susanne verkligen gillar. Efter vansinnigt starka "The Whole Of The Law" som kom för två år sedan är jag redan nu heltaggad på att höra vad duon kommer att göra på "A New Kind Of Horror" som släpps i slutet av september. Forward låter som ANAAL NATHRAKH brukar, vilket inte är dåligt om ni frågar mig, men jag tror och hoppas att vi får en del snårigare stycken än den här ganska raka låten.

Bandet från Raleigh, North Carolina som jag tycker om att tjata om - BETWEEN THE BURIED AND ME - släppte för ett tag sedan andra delen av sin "Automata", och  det är väldigt intressant att lyssna på tvillingskivorna rakt efter varandra, så testa gärna det! Detta är typisk BTBAM-musik. The Proverbial Bellow är lång, vindlande, udda och till stora delar magisk musik. Bandet känns här mer angeläget än vad de gjort på ett tag faktiskt.

Ett av Kanadas bästa band är BEYOND CREATION som på skiva efter skiva visar hur progressiv teknisk dödsmetall ska vara när den är som bäst. Ny platta, "Algorythm" väntas i mitten av oktober och ska jag dra några växlar på kvaliteten på den skivan av första smakprovet The Inversion så kommer skivan att vara otroligt bra. BEYOND CREATION visar så skrattretande tydligt att de verkligen kan skriva så satans bra låtar som gungar och svänger, drar och bänder och dräper så totalt på teknikalitet att jag baxnar.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 32: Nytt och noterbart!

Fredagslistan 2018, vecka 16: Nu och då

Gott folk!

Idag tänkte jag att vi skulle sätta vissa bands utveckling under lupp. Jag fick idén när jag helt slumpmässigt fick reda på att ett band som jag lyssnat på mycket under årens lopp i dagarna hade släppt nytt. Och denna skiva lät dessutom riktigt nöjsam. Men så tänkte jag, att bara köra en nyhetslista - igen - det ville jag inte göra. Jag hade förvisso kunnat göra det, eftersom 2018 är ett gastkramande bra musikår, men ändå.

Vrid upp volymen, tag någon hårt i handen, så ger vi oss iväg!

Det är illa roligt att höra att THE ABSENCE, det kanske svenskaste melodiska dödsmetallbandet som inte kommer från Sverige, bjuda på musik som den på senaste skivan som kom för snart en månad sedan. Det här bandet från Tampa i Florida gör igen hemlighet av att de älskar Sverige. I en intervju för många herrans år sedan i Close-Up så gjordes det inga illusioner om att bandets musik var direkt influerad av tidiga IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och AT THE GATES. Men entusiasmen var det sannerligen inget fel på, även ifall debuten "From Your Grave" lät minst sagt
ooriginell. Jag struntade blankt i detta, tokdyrkade den under ohälsosamt lång tid, och köpte in den till bibliotekets samlingar. Idag kan jag konstatera att produktionen är ganska ocharmig och plastig. Trots detta så värmer musiken lite grand i hjärtat då den är så satans kul att lyssna på. Dagens THE ABSENCE är mer på bettet än på bra länge, och med en rent ljuv proddning så är "A Gift For The Obsessed" riktigt kul att lyssna på.

Kommer jag nu dragande med AMORPHIS igen? Ja, jag gör ju för helvete det. Det här finska bandet har jag gillat sedan jag snöade in på bandet med "Skyforger" som kom 2009. När de nu är på gång med nytt material i mitten av maj, ja då kan ni gå till banken med att det kommer skrivas mer om bandet på fler ställen än den här bloggen. Singeln The Bee är en svårt mäktig historia som låter typiskt AMORPHIS sedan Tomi Joutsen kom med i bandet 2004. Och det är sannerligen bra! AMORPHIS lät betydligt mer folkinfluerat när jag går tillbaka till en av bandets första skivor - "Tales From A Thousand Lakes", men här finns såklart referenspunkter till hur bandet låter idag.

Ytterligare ett band som jag ständigt återkommer till är BETWEEN THE BURIED AND ME, från Raleigh i North Carolina. Sedan jag hörde "Colors" för över 10 år sedan har jag till största delarna älskat vad det här snårigt meckiga bandet gör med sin musik. För ett tag sedan så kom "Automata I" som är första delen i ett tvillingverk, eller duologi för att prata litteratursnack. Här får vi en annan sida av bandet, mer rakt på sak, kortare låtar - men utan att ta bort bandets särart. För det är fortfarande extremt mycket som händer. Som jämförelse så har jag tagit en låt, Ants Of The Sky från "The Great Misdirect" som är mer matig. Med en speltid på 13 minuter så hinner bandet dra igenom nästan hela sin signumkatalog av tricks. Och det är helt fantastiskt - precis som hela skivan.

OPETH var tydliga redan från början med att de var ett speciellt band. "Orchid" som är bandets debut talar inte bara om med sin titel och omslag om att detta är inte den gängse musiken som levereras. 1995 skulle man inte ge ut skivor som tog sin titel från blommor, och de skulle inte låta som den musik som spelas här. Men OPETH har ju gång efter annan visat att uthållighet och originalitet är vinnande faktorer i att skapa verkligt magisk musik. Idag låter ju OPETH helt annorlunda. Med Åkerfeldt som enveten låtskrivare gör bandet idag musik som låter ganska så annorlunda mot hur den lät i början av karriären. Ingen dålig sak om ni frågar mig. På "Sorceress" fick bandet upp ångan rejält och jag gillar fortfarande att lyssna på skivan.

Jag avslutar listan med ALICE IN CHAINS. Det här är ett band som ju har återuppstått med stor framgång. Efter det att Layne Staley dog av sitt narkotikamissbruk 2002 så hade bandet ett uppehåll tills dess att Jerry Cantrell återuppväckte bandet 2005. 2009 kom "Black Gives Way To Blue" och den fick faktiskt bra kritik. Likadant var det med "The Devil Put Dinosaurs Here" som kom 2013. En av de stora anledningarna till detta kan vara att det låter ganska så snarlikt som bandets tidiga musik. Ångesten är inte lika påtaglig, men William DuVall låter väldigt likt hädangångne Staley. Är detta en dålig sak? Nej, inte om du frågar mig.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 16: Nu och då. 

Fredagslistan 2018, vecka 12: Nytt!

Gott folk!

Jag kände för att köra en lista på temat nytt på det som har kommit den närmaste tiden. Inga krusiduller således - men rackarns bra musik!

För er som har följt bloggen ett tag så vet ni att jag är svårt förtjust i BETWEEN THE BURIED AND ME från Raleigh i North Carolina. De släppte "Automata I" häromdagen som är första delen i en duologi. Jag gillar när det här bandet gör tematiska duologier, senast det hände var 2011 och 2012 då bandet släppte "The Parallax" två delar. Och de var episkt bra, så jag blev lite till mig när bandet gick ut med att vi kunde förvänta oss ett tvådelat verk. "Automata I" är klassisk BTBAM. Mycket vändningar, udda taktarter. Produktionen är något mer jordig och skitig än på tidigare plattor. Det gäller framför allt Blake Richardsons trummor. Jag har valt öppningsspåret, Condemned To The Gallows för två saker egentligen. Inledningen är oerhört fin, och jag älskar gitarrsolot!

Brittiska CONJURER har vi skrivit om på bloggen tidigare. Jag upptäckte bandet för två år sedan på Bandcamp och blev så satans till mig i trasorna över vad de gjorde på EP:n "I" att jag började dregla och intensivlängta efter mer musik från bandet. I förra veckan fick vi "Mire", och den har bara bekräftat mina farhågor att detta band kommer att imponera på väldigt många fler än mig under 2018. Musiken spretar och drar inom de ramar av sludge, doom och post-metal som bandet verkar inom. Graden av underskön desperation som ni kan höra i låtvalet Choke får mig att rysa av välbehag varje gång jag lyssnar på låten. Att hela "Mire" har en magisk produktion gör sannerligen inte saken sämre.

Illavarslande stort genrebyte till power/melodic metal och kanadensiska BOREALIS, som vi har skrivit ännu mer om här på bloggen än många andra band. Jag älskar det här bandet som trots att de verkligen inte bjuder på något mallbrytande med sin musik är så djävulskt bra på sitt hantverk att det är omöjligt att inte stampa takten. Idag släpps bandet första skiva på AFM, "The Offering" som är en tematisk platta. Om en kult. Ja precis - väl värd att kolla in bara för den sakens skull! Har ni hört bandet innan så kommer ni att känna igen er, och sannolikt bli till er i trasorna över vad bandet gör på den skivan. Produktionen är som man förväntar sig - stinn.

AT THE GATES släpper nytt i mitten av maj. "To Drink From The Night Itself" kommer få folk att, högst sannolikt, brista ut i spontana moshpits och kanske till och med bloody brigadoon! Skämt åsido - AT THE GATES överraskade mig med sin "comeback" "At War With Reality" för fyra år sedan. I jämförelse så låter det som om "To Drink..." kommer att ha en mycket mer mörk och murken produktion av släppta titellåten att döma. Inget fel i det, då detta låter som klassisk ATG vilket fall som helst. Mycket tvåtakt, och sedvanligt riffande. Tompa låter som, ja, Tompa.

En hel massa människor i min bekantskapskrets har ylat och gastat om att JUDAS PRIEST låter svintaggade på "Firepower". Och det är ingen hemlighet att de faktiskt gör det. Jag har börjat uppskatta bandets musik mer och mer den senaste tiden. Fan vet varför - är det ett tecken på att jag börjar bli äldre, eller - hemska tanke - mer traditionell i min musiksmak? Ärligt talat - det jag hör på "Firepower" gör att jag blir imponerad. Vi pratar alltså om ett band som varit aktivt i snart 50 år. Och de känns fortfarande inte som ett alibiband, utan som att de har betydligt mer att komma med. "Firepower" är så bra att jag förstår att bokarna på SRF måste ha blivit helt saliga.

Gott folk, hoppas att ni får en yster och välbehagsstinn helg. Vi syns om två veckor igen!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 12: Nytt!

Fredagslistan 2017, vecka 40: Martin ger fan i tema!

Gott folk!

Det blir en otematisk lista idag - det har varit vabb-vecka och då blir det som det blir med att styra upp episka tematiska listor.

Vi kör!

ABHORRENT DECIMATION har vi haft med i minst två fredagslistor, men jag hade faktiskt glömt bort det! När Susanne kom in med ett stort leende på läpparna och sa att jag borde kolla in bandet, ja då gjorde jag ju det! Bandet har släppt nytt material i år i form av "The Pardoner" och den är grymt bra! A Glass Coffin Burial  är en - likt det mesta av bandets musik - en rejäl renssmocka med tydlig känsla för sväng. Det skulle inte förvåna mig om den här skivan dyker upp på ett antal årsbästalistor faktiskt.

Vi fortsätter på samma bana med Detroitbördiga THE BLACK DAHLIA MURDER som idag släpper sitt åttonde album, "Nightbringers". Jag är sedan länge väldigt svag för det här gänget som jag tycker har kavlat ut en tjock dödsdeg av kvalitet under större delen av karriären. Det är alltid roligt och underhållande att lyssna på THE BLACK DAHLIA MURDER. Det finns, i all murkighet i bandets musik, en spelglädje och ysterhet som jag finner ytterst tilltalande.

Nu blir det rensång! Ja, vi växlar spår helt och hållet till brittiska THRESHOLD som nyligen släppte en episkt lång skiva, "Legends Of The Shires" som till stora delar är riktigt njutbar. Jag har i alla fall återkommit till skivan ganska regelbundet under den senaste månaden. Detta är ju väldigt välpolerad musik med skickliga musiker som gärna visar vad de kan göra på sina instrument - men det tippar aldrig lasset i THRESHOLDs fall. Jag får vibbar av WITHERSCAPE, DREAM THEATER och lite MAGNUM när jag lyssnar på den här skivan.

Det var ganska längesen jag hade med en låt av BETWEEN THE BURIED AND ME i nån lista. Det här bandet tycker jag väldigt mycket om, och jag tar gärna tillfällen i akt att tipsa folk om bandet från North Carolina som verkligen gillar att spela meckig musik. Jag föll stenhårt för bandet när jag gick för att se LAMB OF GOD spela på Mejeriet i Lund för många herrans år sedan. Bland de många förbanden fanns BTBAM som gick upp och körde två låtar - Fossil Genera  och White Walls och så hade 40 minuter gått, haha!
White Walls ligger på en skiva som heter "Colors" som i år fyller 10 år. Det är den skivan vid sidan av "The Great Misdirect" som jag gillar mest i bandet äldre diskografi.

Jo men visst - jag avslutar listan med lite METALLICA och den rent magiskt episka liveversionen av The Call Of Kthulu som bandet gjorde med San Fransiscos Symfoniorkester. Just "S&M" är en skiva som jag mer och mer uppskattar för att det symfoniska inslaget lyfter METALLICAs låtar till nya nivåer. Jag menar, jag gillade inte Outlaw Torn speciellt mycket när jag lyssnade på studioversionen av låten. På "S&M" lyfter den flera snäpp!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 40: Martin ger fan i tema!

Fredagslistan 2015, vecka 19: Covers mark II

Godmorgon!


För två år sedan gjorde jag en fredagslista på temat covers. Denna vecka kände jag för att köra en ny lista på detta tema, ett tema som kan framkalla rysningar av antingen vällust eller illamående. Precis som förra gången får ni originallåten också.

 Vi kör.

Satt ni kaffet i vrångstrupen nu? LILLASYSTER är någon sorts avknoppning/fortsättning på LOK. Både Martin Westerstrand och Daniel Cordero återfanns i LOK och om det kan man ju tycka vad man vill. Jag har dock svårt för att värja mig från den genuina spelglädjen och svänget i bandets cover av Rihannas Umbrella. Originallåtens genialitet ligger främst i att den är fruktansvärt anpassningsbar till andra genrer. LILLASYSTER fick med sin version av låten en placering på trackslistan vilket säger en hel del om rätt mycket.

Chuck Schuldiner gör en nästan slaviskt hängiven version av JUDAS PRIESTs klassiska låt Painkiller från skivan med samma namn. DEATH var ju direkt nydanande när det gällde death metal, och det som främst märks är Schuldiners makalösa förmåga till att gasta i de oktaver han gör här. Du glade säger jag bara!

ABORTED manglar upp en mäktig rensstorm till version av SEPULTURAs Arise. Det är ingen direkt hemlighet att jag dyrkar SEPULTURAs tidiga skivor. "Arise" är en skiva som jag fortfarande återkommer till med jämna mellanrum. ABORTEDs version bjuder på väsentligt många fler nerslag på virveltrumman än originalet. Sven de Caluwés sånginsats är också betydligt mer köttig än Max Cavaleras. Med andra ord - precis som förväntat!

REVOCATION gör en version av åter aktuella FAITH NO MOREs Surprise! You're Dead! Jag har faktiskt originalskivan "The Real Thing" på vinyl och har lyssnat ett nästan skadligt antal gånger på "Angeldust" som i mitt tycke är bandets bästa skiva. REVOCATION är betydligt mer benägna i att tillämpa dubbelstamp än vad FAITH NO MORE är. En väldigt kul version.

Nu kommer vi in på verkligt klassisk mark. DIO-klassisk. Holy Diver är låten. KILLSWITCH ENGAGE är inte ett band jag lyssnar på till vardags. Bandets egna musik har aldrig tilltalat mig. Men deras version av kanske den mest klassiska låten av Dio är en fin hyllning utan att bli en total efterapning. Det svänger utav bara fan. Jag inbillar mig, faktiskt, att Ronnie James hade gillat detta.

När Blake Richardson, Dan Briggs och Dustie Waring hade varit med i grymma BETWEEN THE BURIED AND ME ett tag och delaktiga i skivan "Alaska" gjorde bandet "The Anatomy Of" en renodlad coverskiva. Otroligt spretigt album, men några fina guldkorn finns. Som exempelvis bandets version av "Blackened" av METALLICA. Detta är verkligen bra. Dels growlar Tommy Rogers genom hela låten och Richardson ställer till med en veritabel trumfest på kaggarna. Och ja, det finns bas!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 19: Covers mark II

Årsbästalistan 2012 - de nominerade, nr 15-16

Nominerad: "The Parallax II: Future Sequence" - BETWEEN THE BURIED AND ME.

Jag tror inte det är många som är förvånad över att denna skiva är nominerad. BTBAM skriver musik som är så svindlande i omfattning att det kräver sin lyssnare för att mäkta med. Med 70 minuters i stort sett klockren lyssnarupplevelse kapitlulerar jag i det närmaste oreserverat inför musikens mäktighet.

Nominerad: "The Afterman: Ascension" - COHEED AND CAMBRIA.

En synnerligen sympatisk skiva som är den första delen i en tvillingserie. COHEED AND CAMBRIA har på varje skiva visat att de verkligen kan skriva låtar. Det håller inte alltid, men när det gör det så är bandet svårslaget.

/Martin

Nya recensioner på WeRock

God förmiddag!

Känns som om vi just nu är inne i ett gött flöde på WeRock, så ni får ursäkta att jag tjatar lite om våra uppdateringar.

Igår lade jag upp Fredrik Sandbergs recension av EVOCATIONs gig i Borås på X&Y i fredags. Fredrik skriver bra som vanligt, så jag tycker att ni ska kolla in texten. Jag har faktiskt satt min fot på den klubben där giget hölls när jag pluggade på Bibliotekshögskolan för ett decennium sen. Kan inte säga att jag kommer ihåg så mycket av hur den var, haha!

Ett gäng nya skivrecensioner kom upp tidigt i morse - tre sekunder efter midnatt för att vara exakt - och det är blandad kompott i vanlig ordning. KATATONIA blandas med CONFIDENCE, BETWEEN THE BURIED AND ME samsas med HELLDORADOS, PLECTOR bitchslappar ROYAL REPUBLIC och SPARZANZA konstaterar att döden existerar med absolut säkerhet.

Recensionsidan hittar ni här, och i vanlig ordning kan man sätta egna betyg på skivorna vi recenserar.

/Martin

BTBAM - The Making Of...

Parallax II. BETWEEN THE BURIED AND ME - ett band som jag nog får anses vara svårt nerknarkad på. Jag har skrivit så pass ofta om detta magiska band på bloggen att ni nog vet det vid det här laget. Jag har recenserat den första delen av verket "The Parallax" här.

Nu håller bandet på med andra delen, och gör såklart som så många andra band att man dokumenterar inspelningsprocessen och lägger upp på YouTube. Jag gillar verkligen detta grepp får jag säga. Framför allt uppskattar jag att se en trummis som Blake Richardson, mannen ansvarig för dylika konster som de nedan, verkligen kämpa för att sätta grejerna.

BTBAMs musik är ju som skräddarsydd för oss som mer än gärna gottar ner oss i skivor som innehåller tre låtar, men ändå har en speltid på 30 minuter, eller som går bananas att man kör prick två låtar under en spelning efter samma nektarljuva princip. Det stöter såklart också bort en del folk, och kan också för undertecknad bli flera resor för mycket om man inte är på prick rätt humör för bandets tonala utsvävningar. Är man dock det så finns det ingen anledning att inte kolla in även nedanstående film.

 

/Martin

Årsbästalistan 2011 - de nominerade, nr. 3

Nominerad: "The Parallax: Hypersleep Dialogues" - BETWEEN THE BURIED AND ME.

BTBAM är ett favoritband - jag ser alltid fram emot detta gängs släpp och blev galet lyrisk när "The Parallax: Hypersleep Dialogues" landade i mejllådan. 30 episka minuter som golvade mig i det närmaste fullständigt.

I min recension av skivan skrev jag att bandet brer på ordentligt – här återfinns de fina melodierna bredvid de furiösa riffen och den mer än lovligt extrema truminsatsen, jazzen bredvid djurlätena och de symfoniska partierna. Trots mängden intryck som man får saknar jag inte den röda tråden i musiken – och det är så oändligt mycket mer belönande att lyssna på musik som det tar en ganska god stund att komma in i emellanåt.

Jag har såklart återkommit till "The Parallax: Hypersleep Dialogues" många gånger under året och har inte tröttnat på den än. Det är ett gott betyg när det gäller mig, haha! Videor? Nja inte officiella - däremot hittade jag nedanstående. Bara att njuta!

/Martin

Drum-cams

Hoj!

Hur vet man att man är yrkesskadad? Ett exempel på detta kan ju vara att man systematiskt söker igenom YouTube efter så kallade drum-cams, alltså filmat material på specifikt trummisar. Det finns en hel del sådant, mycket tror jag eftersom trummisar vet att det sitter skadade individer som undertecknad och faktiskt uppskattar att se skinnpiskare av rang visa vad de går för, men också för att trummor ju är ett fantastiskt instrument att faktiskt titta på. De flesta metal-pugilister brukar ju ha riggar som får det att vattnas i munnen. Förutom då Brann Dailor i MASTODON. Men det är ju en annan historia.

Senaste svepet, i den mån ni nu orkar se alla inkluderade min favorittrummis, SLAYERs Dave Lombardo i storform.



Ja, fy fan!



Och det är en låt!



Klassikern!



Ja, milde tid!



/Martin

Capital Chaos

Idag tipsar vi om en fantastisk site vid namn Capital Chaos. På denna hittas fullständiga konserter i förbryllande kvalité. En enkel sökning på siten har gett vid handen att BETWEEN THE BURIED AND MEs konsert den 3:e maj i år finns där samt även THE BLACK DAHLIA MURDERs gig den 28:e juli.

Our site and show may contain humor that some may find offensive. This is not our intent. We are all about Peace, Love, and Rock and Roll. However, We do not approve of censorship in the name of political correctness. For that, go to Fox News.

Så vitt jag har kunnat få fram är Capitol Chaos ett TV-program från början som sedan har lagts ut på nätet. Hursomhelst är jag synnerligen glad att jag upptäckte siten.

/Martin

Nya skivor!

Ingen hejd på skivinköpen just nu. Nedanstående skivor kommer att återfinnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks skivavdelning från torsdag eftermiddag.

Edit: Från onsdag eftermiddag. Blev färdig med att lägga in skivorna i katalogen samt utrusta dom tidigare än jag trodde. /Martin


BORN OF OSIRIS - "The Discovery". Inköpsförslag från låntagare. Jag gillar BORN OF OSIRIS musik en hel del, det är glimrande gitarrspel, precisionspugilism från trummisen Cameron Losch och tillräckligt mycket knyta nävarna över sakernas tillstånd för att funka i mina öron. Många tycker att bandets musik drar åt metalcore, men det dominanta intrycket är den progressiva dödsmetallen.








Av många kallad deathcore, av bandet självt: heavy. Och det är det såklart, även om deathcoren lyser igenom lite grann. Misstänker att bandet självt värjer sig mot att hamna i något -corefack, termen har ju i det närmaste blivit ett skällsord. Det är tung, arg bitvis ångestfylld musik. Inte riktigt min bag, men allt kan ju inte vara det.
















Detta är däremot definitivt min bag - BETWEEN THE BURIED AND ME. Varför? Därför.







/Martin