Visst är det något särskilt med sommaren ändå. Jag tänker inte främst på lättsinne och linnekläder nu, även om det också är förekommande komponenter. Nej, jag är ute efter den där svärtade känslan som sommaren också för med sig. Den oefterhärmliga lukten av tryckande dallrig högsommarvärme, bilköer som slingrar sig över ljummen asfalt, övermogen frukt, bananflugornas herre, dammiga festivalområden i obarmhärtig sol, den pikanta doften av halvrutten tång som sänker sig över badstränderna när kvällen tar vid. Hösten är klar och tydlig men sommaren är grumlets och kvalmets tid då världen ligger uppsvälld som ett kadaver i värmen, väntandes på fluglarvernas snara ankomst. Just den känslan av förruttnelse låter jag veckans fredagslista förvalta. Utan further ado kavlar vi upp ärmarna och gräver ner händerna i denna mustiga ljudmassa!
THY CATAFALQUE inleder med Éló Lény från albumet "Sgùrr". En helt fenomenal smältdegel med experimental, folk, black och något elektroniskt inslag här och var. Naturromantiskt och utflippat, samtidigt väldigt ösigt och melodiöst i sitt upplägg. Blir ni kloka på den beskrivningen? Nej, trodde inte det - den här musiken är helt enkelt svårbeskriven och samtidigt svårt bra! Jag lyfter på hatten för detta episka enmansband från Ungern (bestående av Tamás Kátai) och gör en mental note på att gå igenom karlns övriga diskografi vid tillfälle.
Det kanske inte är ett under av originalitet vi bjuds på i denna självbetitlade fullängdare men det finns ett personligt anslag och en dynamik i musiken som bådar mycket gott inför framtida släpp. SERPENT OMEGA har dessutom en sorts rå skitighet som liksom inpregnerar öronen på ett högst sympatiskt sätt.
DAWN OF DISEASE var aktiva mellan 2003 och 2007 och tog sedan en paus fram till 2009 och tröskar på än till denna dag, signade på Napalm Records.
Som låttextinspiration listar WITCH VOMIT de klassiska ämnena darkness, necrophilia, depression och death, vilket ju tyder på god musikalfilosofisk kompetens. Till bandmedlemmar T.T., V.V. och Jason säger jag tumme upp!
Slutet är nära, DEAD CONGREGATION får den äran att vägleda oss genom processen med Only Ashes Remain. Vilket jävla kraftprov till låt alltså! Drygt fem minuter blastbeats, nedstämda gitarrer, onda gutturala growlutsöndringar, ett tempo som går i ömsom headbang och ömsom slow motion, solon som känns relevanta för ljudbilden och inte är fillers, ja ta mig tusan om inte hela metalkvoten fylls på en och samma gång. Med denna magnifika uppvisning i död och förruttnelse tager vi helg mina vänner!
På återseende.
/Susanne
