Nya uppdateringar på WeRock

Godkväll!

Tänkte berätta att det kommit upp en del nya grejer på WeRock igår. Dels har vi en recension av ABORTEDs gig i Köpenhamn i måndags, signerad av yours truly.

Sen lade jag upp ett gäng nya recensioner av en del högprofilerade släpp:

CARCASS - "Surgical Steel", DREAM THEATERs självbetitlade album och HAKENs "The Mountain" sätter jag under lupp.

Kollegorna har inte legat på latsidan de heller: BiblioteKarin levererar 3 recensioner:
CULT OF LUNAs "Vertikal II", DEALS DEATHs "Point Zero Solution" och mest högprofilerade av dem alla: SATYRICONs självbetitlade verk som inhöstar det näst högsta betyget.

Robert Gustafsson sätter tänderna i ytterligare en liveskiva från WHITESNAKE. Han sållar agnarna från vetet i texten vilken liveskiva i ordningen det är från Coverdale och manskap, vilket bara det är en anledning att läsa recensionen, haha! Han skriver också om Sammy Hagars jubileumsplatta.

Fredrik Sandberg skriver om PERKELE, HUNTRESS och mest intressant kanske TYRs senaste plattor. TYR får nämligen mycket goda vitsord från Fredrik.

Janne Sandstén, mannen med ibland minst sagt eleverade höjder när det gäller arbetsplats skriver om Umeås Old Man's Wills senaste platta.

Totalt sett, en bra inledning på oktober månad.

/Martin

Julbonanza på hårdrocksavdelningen

Som vanligt när nyåret närmar sig har jag gjort en ny inköpsrunda till Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning.

Behöver väl egentligen inte skriva nåt speciellt om denna platta. AC/DC är tillbaka och låter precis som de alltid har gjort - Angus lirar samma ackord, spelar solon som vanligt, basisten spelar 8-delar nästan genomgående, trummisen Phil Rudd kompar tryggt, precis som Malcolm, och Brian låter som Brian. AC/DC är bandet som får många att känna trygghet i en föränderlig värld genom att låta som de alltid har gjort - bra, stabil gitarrock.

Här har vi ett band som dyrkar Riffet. En massiv gitarrvägg dominerar doom/sludge outfiten BISON B.C. och tyngden är det som prioriteras framför hastighet. En knäckande platta som hämtar inspiration från 1970-talet i stor utsträckning. "The Quiet Earth" är en perfekt platta att slänga i stereon om man känner för riktigt tung gitarrdominerande musik.

En av årets absolut bästa plattor. "Traced In Air" är lika originell som CYNICs debut från 1993, "Focus" och bräddfylld med genreutmanande musik som ställer krav på lyssnaren. En antingen-eller platta.

Helsingborgs stolhet DARKANE levererar här sin hittills bästa platta - oberäkneligt, högkvalitativt mangel. Bländande gitarrspel, trumspel, basspel och en sånginsats från nye Jens Broman gör att det rycker i headbangningsmuskulaturen från första till sista tonen.

Sugen på riktigt mörk och brutal death metal? Då bör du, om du inte redan gjort det, kolla in MISERY INDEX från Baltimore som krossar det mesta. Inte särskilt variationsrikt men riktigt bra extrem death metal med vissa grindcore-inslag räcker rätt långt när man är på det humöret.

Norsk black metal har aldrig tillhört min favoritgenre, och gör det inte efter ett antal genomlyssningar av ENSLAVEDs "Vertebrae". Dock tycker jag att det ska finnas minst en platta av ENSLAVED på varje självrespekterande biblioteks hårdrocksavdelning.

Wow! Här är en riktigt bra, annorlunda platta som bitvis är så knäckande tung att det känns som om man träffats av ett ton tegelsten i nackpartiet. Fransk metal är man ju inte bortskämd med, men GORIJA har med "The Way Of All Flesh" lagt ribban rätt högt. Ett tänkande band, vars medlemmar regelbundet går till psykologer för att lära känna sig själva bättre trotsar även det bilden av ett stenhårt manglande metalband - men när det resulterar i sån musik som på denna platta struntar jag blankt i det.

Fjorton år och med en inspelningsbudget som motsvarar flera länders BNP kom GUNS 'N' ROSES (eller Axl Rose med kompband om man så vill) "Chinese Democracy". Lika bra som "Appetite For Destruction" och "Use Your Illusion" 1 och 2? Inte på långa vägar - men här finns ett antal ganska hyfsade låtar och en del njutbara gitarrsolon - samt att Axl låter som han alltid gjort; gastande med sin påträngande röst vet jag att han gör många människor lyckliga över att skivan nu finns utgiven.

Om SATYRICONs "The Age Of Nero" skriver Jonn Jeppsson i Sydsvenskan att

"Fullängdare nummer sju – festligt nog inspelad i samma studio som Metallica använde till ”Death Magnetic” – består av åtta spår på sammanlagt fyrtiotre minuter. Soundet är så eget att black metal inte är en vidare användbar varudeklaration och musiken så avklädd att den kunde åtalas för förargelseväckande beteende. Satyr och evige batteristen Frost har rationaliserat bort varenda fras, ton och trumslag som går utan att arrangemangen kollapsar. Kvar är ett sorts genialiskt AC/DC-via-Celtic Frost-sväng, lika enkelt och lättgillat som det är slitstarkt och nyanserat. Möjligen finns här ingen stadionvältare i stil med ”K.I.N.G.” från föregångaren ”Now, Diabolical”, men i gengäld är allt ännu mer tydligt och konsekvent än sist."

Jag tycker det räcker med det.

Plattorna finns tillgängliga för utlån från den 22/12 på Helsingborgs Stadsbibliotek