Through the looking glass: Strapping Young Lad - Alien

Vår lilla "byt skivor med personen till vänster" fortsätter efter en tids uppehåll. Jag fick denna skivan av Martin redan innan sommaren men har p.g.a. diverse omständigheter (exempelvis Fångarna På Fortet på TV4) inte kommit mig för att skriva förrän nu. STRAPPING YOUNG LAD heter orkestern, "Alien" kallas verket. För oss som var obekanta med bandet känns det väsentligt att nämna att Byron Stroud hanterar basen medan Gene MONSTRET Hoglan avrättar trummorna. Japp, helt rätt - typ halva nutida FEAR FACTORY. Detta borgar naturligtvis för att det skall vara en - om inget annat - kompetent orkester.

Detta är såklart också fallet. Välspelat, hygglig produktion (men vilken tramsig virveltrumma) och overall ganska angenämt även om jag emellanåt tröttnar lite på Devin Townsends allra mest gutturala utsvävningar. Låtarna är det enda som skivan faller på, de är inget mer än jämnhyggliga. Inga toppar så man skjuter av stolen, men inga bottnar så man vill mordhota Lars Ulrich heller. Jämntjocka, som de sade på Saltkråkan. Skulle jag fått bestämma så skulle skivan varit aningen kortare och naturligtvis skulle det sista meningslösa spåret Info Dump förpassats till papperskorgen redan på planeringsstadiet. För övrigt är det alltid, säger ALLTID, en fröjd att lyssna på Gene Hoglans trumspel. Favoritlåt: Zen /Alex

Through The Looking Glass: Tony Iommi

Tony Iommi tvingades faktiskt lägga till orden "BLACK SABBATH" med understreckaren "featuring Tony Iommi" på "Seventh Star" av skivbolaget, trots att musiken är så långt ifrån SABBATH som man kan komma. Det var också en helt märklig upplevelse att när jag lyssnade igenom plattan första gången så tyckte jag att den var ett riktigt sömnpiller. Jag gillade visserligen solona, men tyckte i övrigt att musiken lunkade på i nåt mellanmjölksartat tempo mest hela tiden.

Desto roligare att upptäcka att skivan faktiskt är riktigt bra. Mycket mer blues, med prio på verkligt sväng, visserligen nåt man känner igen från BLACK SABBATHs musik, men ändå totalt väsensskilt. Det finns många väldigt bra låtar - In For The Kill, No Stranger To Love, titellåten, Heart Like A Wheel som funkar oerhört bra. Sen har man ju gjort genidraget att ta in Glenn Hughes som sjunger på ett oerhört imponerande sätt. Jag är glad att jag gav den här skivan en chans till.

/Martin

Through The Looking Glass: Richie Blackmore's RAINBOW

Det finns en skiva av RAINBOW som brukar få de flesta som gillar gruppen att få något saligt i blicken - det är såklart "Rising" vilket med rätta anses vara bandets bästa släpp. Det är med dessa associationer jag sätter mig ner för att lyssna på "Stranger In Us All". Och detta album når såklart inte upp till "Rising"s närmast groteska verkshöjd, vilket jag inte hade trott heller.

Att Doogie White inte är samma sångare som Ronnie James Dio är lika klart. White har dock en riktigt bra pipa som funkar fint när bandet håller sig till den svängiga hårdrock i vars kostym bandet klär bäst, som i exempelvis Wolf To The Moon och Cold Hearted Woman. Däremot gillar jag inte alls Hunting Humans vars vers är ett riktigt sömnpiller och refrängen märks knappt.

Detta är väldigt utmärkande för skivan - när musiken är bra, ja då funkar det såklart alldeles utmärkt även om RAINBOW i denna tappningen inte handlar så mycket om att utmana konventionerna utan mer om att tuffa på i något sort trygghetslunk vilket syftar till att invagga lyssnaren i något sorts igenkännandestadie. När det dyker upp en dålig låt är den å andra sidan så sucky att man himlar med ögonen. Detta gör att skivan blir väldigt ojämn och ganska tråkig utan att för den sakens skull sälla sig till musik som är verkligt dålig.

Jag tänker inte orda så mycket om musikernas prestationer - det rör sig om rutinerade lirare som vet hur man trakterar sina instrument och de gör såklart inga misstag.

Men man bör aldrig, aldrig blanda in klassiska stycken i hårdrock. Ja, jag vet såklart att det är många som gillar detta grepp och att det är band som gör detta. Men vid alla helveten nu får det fan räcka att baka in Griegs I Bergakungens Sal. Vissa kallar det kvalitet - jag kallar det pretentiös skit.

Sammantaget - en hyfsad om än trygg plattleverans av RAINBOW - men det finns bättre släpp från denna grupp.

/Martin

Through The Looking Glass: STEELHEART

I likhet med Alex upplevelse av BLOODBATHs ”The Fathomless Mastery” får jag nu konstatera att den självbetitlade plattan från STEELHEART inte är min kopp valfri varm dryck. Det är inte det att gubbarna inte kan spela, men musiken – jösses, det låter som ett band som har knarkat WHITESNAKE sedan dag ett av sin karriär – att sångaren Michael Matijevic nog skulle vilja vara Coverdale är ingen underdrift.

”Steelheart” kom 1990 precis innan grungen slog in med full kraft och begravde hårmetallen, men lyckades med konststycket att få en hit först med I’ll Never Let You Go och She’s Gone vilka såklart var powerballader. She’s Gone är en helt okej låt som nog så väl gör jobbet med inledande pianospel och smäktande gitarrer som gjorda för att appellera till en stor radiolyssnande publik.

Övriga förtjänster med plattan är det faktiskt njutbara gitarrspelet och den tidstypiska produktionen med rejäl rymd i.

Det man kan anmärka på är att trots att sångaren Matijevic har en riktigt skön röst i mellanregistret blir det ack så påfrestande att lyssna till hans stämma i de högre oktaverna. Och det finns det gott om exempel på under skivans gång.

På ett sätt är jag glad att grungen kom för att det tvingade hårdrocken/metallen att bli mer extrem så att man faktiskt slapp denna typ av strömlinjeformade musik som STEELHEART stod för.

Sammantaget är ”Steelheart” ett ypperligt exempel på musik som kom i brytningspunkten 80/90-talet som visst duger som bakgrundsmusik, men inte så mycket mer. De som kommer se bandet på årets upplaga av Sweden Rock Festival lär inte hålla med mig.

/Martin

Through The Looking Glass: SPOCK'S BEARD

SPOCK’S BEARD – V

Ja, det här var då en glad överraskning! Vet inte om det är så lätt att lista ut det, men jag har en svaghet för just progressiv musik i form av OPETH, BETWEEN THE BURIED AND ME, tidiga DREAM THEATER när det gäller metal och faktiskt – GENESIS när Peter Gabriel var sångare och innan bandet började göra väldigt mainstreaminriktad musik. Tänk bara på vilken skitlåt We Can’t Dance är och vilken fullständigt skruvad affär Firth of Fifth är – där har ni en värld av skillnad.

Men nu ska vi inte prata om dessa band, utan om SPOCK’S BEARD som har gett ut ett antal skivor. Baserat på vad jag hör på ”V” ska jag nog kolla upp de andra med. Jag brukar ofta tänka på låtlängd – när låtar är långa brukar många dra öronen åt sig, inte jag. Jag tycker det är mycket intressant när band tar i ordentligt och utmanar sig själva att skriva långa låtar med substans – det gör SPOCK’S BEARD. Man inleder med en 16 minuter lång dänga, trycker in 4 kortare låtar i mitten och avslutar med The Great Nothing på 27 minuter.

Frågar ni mig är den inledande och den avslutande låten bäst – här märks det att bandet tar i ordentligt och köttar på i sann mastodontanda. Det är också dessa låtar som svänger hårdast. Mellanlåtarna är för all del trevliga men liiite väl mähäiga bredvid de verkligt monumentala At The End Of The Day och The Great Nothing som innehåller långa härliga instrumentala partier som jag gillar riktigt mycket. För ett renodlat metalhead skulle nog en del av musiken innebära lite för mycket av ett rödskynke i form av jazzinfluenser, blåsarrangemang och en ganska snäll men för ändamålet bra ljudbild.

Spelmässigt rör det sig såklart om grabbar som kan hantera sina instrument – och att detta faktum ska demonstreras är ganska så självklart – och gillas. Att det görs inom en musikalisk kontext och inte urartar till rena solitära solon á la frijazz är bra.

Skulle jag bara betygsätta de två favoritlåtarna skulle det bli ett högt betyg. Nu nöjer jag mig med att säga att ”V” är en väldigt bra platta.

/Martin

Through the looking glass: Mastodon

Jag blir först ut i veckans nyintroducerade giv som Martin lite putslustigt kallat Through the looking glass. Det föll på mitt bord att skriva en recension på en skiva jag inte hade brytt mig ett endaste dugg om om inte Martin lånat mig den. Vi talar om MASTODON´s Blood Mountain.

I juli 2009 satt jag på Forum i Köpenhamn och skulle behöva genomlida två förband innan Metallicas entré. Det andra bandet, Lamb Of God, gjorde oerhört starkt intryck på mig varför jag faktiskt gick och köpte skivor och även såg dem live ett halvår eller så senare i Lund. Det första förbandet fick mig dock att vilja injicera cyanid i ren frustration. Mastodon öppnade konserten och var så dåliga att jag faktiskt trodde det var ett skämt.

Där ser man vad en ljudbild kan göra. Nu sitter jag med en välproducerad skiva i handen och det är för mig ett helt annat band. Må vara att de inte körde låtar från Blood Mountain i Köpenhamn (jag kollade upp detta) och att jag inte har en susning om hur de andra skivorna låter, men av denna skiva att döma var jag lite väl snabb att döma ut dem helt.

Öppningsspåret The wolf is loose driver på bra och jag är fortfarande efter en fjärde genomlyssning av skivan väldigt glad för produktionen. Melodierna står inte tillbaka för tyngden och vice versa. Skivan bär självfallet klassiska metaldrag men man hör tydligt progressiva influenser i sättet man byggt låtarnas struktur. Det senare faller som bekant i tämligen god jord i mitt fall.

Om jag ska nämna något jag inte tycker är så vidare värst så är det texterna. Ambitiösa, visst, men staccato-poesin de kör med funkar inte alls för mig. Lyckligtvis är det inte ett band där lyriken är det vassaste kortet, så jag kan lätt obry mig om den och istället låta mig sjunka in i Capillarian crests eller Crystal skulls tunga sköna melodier.

En sista kommentar gäller det sista spåret. Jag trodde konceptet med att låta ett spår gå i tystnad i all evighet för att till sist införliva en lustighet var för evigt förpassat till 90-talet. Jag får näskramp av dylika tilltag, det finns väl inte en enda kotte idag som tycker det är skoj eller spännande att vänta i 17 minuter efter sista låtens slut på vad som komma skall, utan man får ta skeden i egen hamn och hoppa fram, och upptäcker där att det som skulle vara roligt eller nåt bara är meningslöst trams.

För övrigt är det sista spåret Pendolous skin en i sammanhanget lite underlig sång, på samma sätt som BLACK SABBATH´s Planet caravan både passar och inte passar in på Paranoid-skivan så står Pendolous skin ut som en underlighet på en i övrigt väldigt tung skiva.

En alldeles alldeles underbar underlighet.

/Alex

Through The Looking Glass

Det är väl ingen större hemlighet att jag och Alex har något divergerande musiksmak - vissa band gillar vi gemensamt, medan andra band endast återfinns i skåpet hos den ene av oss. Men gemensamt hos oss bägge är att vi ständigt är beredda att upptäcka nya band och ge dessa en chans. I linje med detta kommer vi att utmana våra estetiska preferenser och recensera musik som vi vanligtvis inte lyssnar på.

Rent praktiskt kommer detta gå till på följande vis: Jag har gett Alex en platta av ett band han normalt sett inte lyssnar på, och han har gjort likaledes vad gäller mig. Under veckan kommer ni få ta del av våra omdömen.

Skivorna i fråga: MASTODONs "Blood Mountain" recenseras av Alex, SPOCK'S BEARDs "V" recenseras av Martin. Det är absolut inte frågan om att vi ska såga varandras smak - vi går in i detta med viljan att faktiskt hitta grejer vi gillar - men som vi kanske inte ens kände till att vi skulle gilla.

/Martin