Fredagslistan 2018, vecka 34: Grymma trummisar!

Gott folk!

I förra veckan lade jag ut en omröstning på min sida på Facebook. Vilket ämne skulle veckans fredagslista ha? Alternativen var grymma trummisar eller 1986, och som ni förstår så fick alternativet grymma trummisar flest röster.

Vi kör!

Marc Mas var fram till år 2014 trummis i andorranska PERSEFONE som jag har hissat på otaliga ställen på internet genom åren. Denne briljante trummis rent sagolika lir på både "Shin-Ken" och "Spiritual Migration" hör till de där insatserna som fortfarande får mig att tappa hakan. Fortfarande hittar jag grejer som jag inte upptäckt på "Spiritual Migration", och det är trots att jag lyssnat oerhört mycket på skivan. Jag har valt låten The Great Reality av flera anledningar. Dels har den både ett rent härjigt meckigt lir, ett rent sanslöst drivande av Mas, och ett av de mest briljanta fillsen jag någonsin hört. Spetsa öronen vid 5:17 så hör ni en mästare i arbete.

Brann Dailor i MASTODON fascinerade redan från första skivan med sitt rent maniskt hetsiga lir. Konstant ville han vidare. Det var en smula överväldigande - och är det fortfarande - att lyssna på "Remission", "Leviathan", "Blood Mountain" och "Crack The Skye" som är rent hänsynslösa mot lyssnaren i stora stycken. Det som verkligen särskiljer de riktigt ikoniska trummisarna från alla andra verkligt förträffliga instrumentalisterna som finns är att de har en egen stil. Brann Dailor har sannerligen det. Du hör direkt att det är han som lirar, även om hans spel har blivit något mer tillbakalutat på de senaste plattorna. Jag har valt Where Strides The Behemoth från "Remission", som är en i det närmaste galet intensiv låt med en härlig brutalitet.

Clive Burr lirade på IRON MAIDENs tre första plattor.  Om ni hade frågat mig om ett avgörande tillfälle i livet så var det när jag hörde The Prisoner för första gången. Ännu mer exakt när Burr lägger "du-du-du-du-paff" på enkel bastrumpedal under introt. Jag höll på att självantända. Burr hade ett sväng som jag kan tycka att MAIDEN saknat sedan han slutade i bandet och Nicko gick med. Visserligen saknar ju inte MAIDEN talanger i övrigt, men Burrs spel gav otvetydigt en extra skärpa till MAIDENs musik.

Nicke Andersson är inte bara en fantastisk trummis, hans musikaliska färdigheter är ju inte dåliga när det gäller producering, lira gitarr, låtskriveri eller sjungande. I stort sett allt han har ett finger med i utmärks av kvalitet och nyfikenhet. Hans trumspel på framför allt ENTOMBEDs tidiga skivor är ju helt magiskt. Jag älskar både hans sanslösa tvåtakt i exempelvis Eyemaster från "Wolverine Blues", men också hans otroliga sväng och kreativitet när det gäller fills. Därför har jag valt låten Stranger Aeons från "Clandestine" som bjuder på spel som jag njutit av många gånger. Vid 0:32 drar Andersson igång en fillbonanza som har fått fler lyssnare än jag att häpna. Likt alla verkligt skickliga trummisar så hör man nästan direkt att det är Andersson som lirar.

Dave Lombardo. Den ende trummis i veckans lista som får två låtar, helt enkelt för att jag dyrkar hans spel aningens mer än vad jag dyrkar andra trummisars. Hade jag gjort en sökning på vilka skivor jag lyssnat mest på under åren så hade SLAYERs "Seasons In The Abyss" hamnat väldigt högt upp, utan tvekan. Här får Lombardo full utväxling på sin kreativitet. Det är besinningslös hastighet, sväng och fillmumma rakt av. Detta representeras magiskt väl i min favoritlåt med SLAYER, Spirit In Black. Herrejävlar vad bra den är. Sen kunde jag inte avhålla mig från att ta med Legions Of The Damned från TESTAMENTs "The Gathering", för det är en kompromisslös smäll av stora mått.

Jag avslutar listan med Dirk Verbeuren som imponerar i varenda band han är med i. Jag har valt en låt med SOILWORK eftersom det är det bandet jag gillar mest av de han har lirat i, men jag tycker även att ni ska kolla in de senaste plattorna av THE PROJECT HATE som sannerligen inte går av för hackor när det gäller trumlir. Verbeuren har en kuslig förmåga att få sväng i sina blastbeats som jag tycker att få andra trummisar kommer i närheten av. Hans övriga sinnessjuka mångsidighet har gjort att många kollar in vissa band bara för att det är den pinnsmale belgaren som trakterar kaggarna.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 34: Grymma trummisar!

Bent Sea

"Noistalgia". Där har ni titeln på Dirk Verbeurens grindplatta. Inte lika bra som NASUMs "Grind Finale" men helt klart i samma anda. Mr. Verbeuren kommer dessutom i sann DIY-anda endast släppa skivan som digital download.  Den 11/11 2011 kommer skivan att finnas tillgänglig på projektets hemsida. Peppen är, för att uttrycka sig milt, stor som Gargantuas hunger.

/Martin 

Bananas II

Surfade in på Blabbermouth tidigare idag. Där kunde man betitta nedanstående.



Ja, det lät ju bra, som vanligt. Ovanför videon stod det dock "for more information, visit www.dirkverbeuren.com". Så det gjorde jag ju. Och så ser man följande:

Additionally, having just returned from rehearsals with Devin Townsend, Verbeuren is currently putting the finishing touches to the debut EP of his personal project Bent Sea. Featuring vocals by Sven De Caluwe of Aborted and a soon-to-be-announced guest bass player. Bent Sea is old school grindcore in the vein of Napalm Death, Terrorizer, Repulsion, Brutal Truth and Rotten Sound.

Och går såklart fullständigt bananas! Alltså, kan ni begripa hur bra detta kan bli? Jag kan det knappt själv, men att det kommer att vara enastående står väl utom allt tvivel?

/Martin

Så här kan man ju också göra...

om man heter Dirk Verbeuren och lirar i SOILWORK. Jösses!



Vill man höra tydligare vad denne trumfantom gör bakom trummorna rekomenderas nedanstående klipp.



/Martin